fredag, mars 16, 2007

Från och med nu: www.copyriot.se

Efter nästan tre års existens som blogg, blev det dags för Copyriot att skaffa eget bo på riktigt. Från och med nu är det www.copyriot.se, och enbart den adressen, som gäller. Slut alltså på den märkliga situation där varje inlägg postades på två ställen, två främmande servrar.

Arkiven har däremot inte flyttats, av olika skäl. För att hitta någon av de 651 tidigare postningarna på Copyriot (4,17 inlägg i veckan sedan starten 2004, hjälp!), blir det alltså till att besöka något av de två identiska arkiven: copyriot.blogspot.com (originalet, nu med delvis stukade radbrytningar) eller copyriot.wordpress.com (något snyggare dubletten, med viss kategorisering av inläggen).

Missa inte heller att uppdatera RSS-läsaren med nya flödesadressen: http://www.copyriot.se/?feed=rss2

Flytten, och våren, firar Copyriot även med att bjuda på ett mixtape!

måndag, mars 12, 2007

Progghistoria

Bloggen håller på att flytta, som ni strax kommer att märka. Följande postades egentligen i lördags på nya nästet, som dock strax därefter brakade samman...

Tydligen är det någon slags schlagerfestival ikväll. Det innebär högkonjunktur för plagiatanklagelser, precis som förra året, i några dagar, innan (nästan) alla åter inser att schlagerns väsen ligger just i det eviga återanvändandet av liknande musikaliska motiv.

Schlagerfestival innebär också – åtminstone i år – återblickar på året 1975. Musikrörelsen, idag mera känd under beteckningen "progg", kulminerade den våren, i och med motståndet mot "slaskjippot" på teve. Framför allt minns eftervärlden småleende hur Ulf Dageby sjöng "Doin' The Omoralisk Schlagerfestival", kanske också motdemonstrationen mot schlagerfestivalen den 22 mars 1975, "med fioler och nyckelharpor i täten".

Förvisso var det den ofta väldigt dogmatiska kretsen kring tidskriften Musikens Makt som satte agendan.
Men i Kommittén för en Alternativ Festival -75 ingick även, bland många andra, Tonkonstnärsförbundet, Yrkestrubadurernas förening, Föreningen Svenska Jazzmusiker, Körförbundet, Rikskonserter samt – sist men inte minst – Centerns Ungdomsförbund. Allesammans ville de "bekämpa kommersieliseringen av kulturen och stödja den kultur som inte styrs av ekonomiska vinstintressen".
På alternativfestivalen i Stockholm – som SVT direktsände samtidigt med schlagerfestivalen – framträdde inte bara Nynningen och Söderorts FNL-sånggrupp, utan också Adolf Fredriks församlingskör, Södra Bergens Balalaikor samt diverse internationella jazzstorheter.
Svepande omdömen bör alltså fällas med viss försiktighet. Progghistorien är mer mångtydig.

1975 samlade sej musikrörelsen till en ny jättemanifestation i kampen mot EM-schlagern. Motfestivalen blev en framgång och Sverige drog sej ur slaskjippot.
1976 börjar det kännas som nån sorts konstig baksmälla. En massa band och musikföreningar börjar lägga av.

Författaren till dessa rader, som publicerades i Musikens Makt 9/1976, heter Mikael Wiehe. Strax efter motfestivalen 1975 började utan tvivel rörelsens långsamma nedgång, ledsagad av en stundtals inflammerad debatt om professionalisering och svek.
Mikael Wiehe, i egenskap av en av de mer framgångsrika proggmusikerna, argumenterade för sin linje i ett språk som tycks vara en smula influerat av Mao:

Som jag ser det, finns det två huvudlinjer i musikrörelsen idag. Den ena linjen förespråkar den alternativa formen: entusiasm i stället för organisation, gratisarbete i stället för en ordnad ekonomi, musik för musikens skull i stället för en genomtänkt kulturpolitisk och politisk ideologi. Men det är ju att vilja rulla tillbaka till 1970. Och att vilja tillbaka är reaktionärt och därmed dömt att misslyckas.
Den andra linjen i musikrörelsen vill bygga vidare på de gångna fem, sex årens erfarenheter, dra lärdomar och konsekvenser av dom och gå till offensiv. Detta är progressivt och nödvändigt. /.../
Genom att producera bra kultur och göra bra arrangemang, kommer vi att nå en bred publik, som är viktig [för] att betala vad kulturen kostar. På så sätt skapar vi en stark ekonomi, som gör det möjligt för den fria kulturen att blomstra.

Han fick svar på tal av bland andra Åke "Hållis" Wiktorsson, som ifrågasatte "rätten" att försörja sig som heltidsmusiker:

Man bygger upp ett motsatsförhållande musiker-musikfora, som kan få fruktansvärda konsekvenser.
Det kanske är så att vi just behöver grupper som spelar på heltid för att kunna konkurrera med den kommersiella musiken, men det får inte vara till tonerna av musikrörelsens undergång.
Mikael Wiehe säger att Kontaktnätet är en publikorganisation. Det är lika inihelvete fel som att säga att musikrörelsen har byggts upp av en grupp 'etablerade' band, som har rest runt och dragit igång allting.
Det har alltid och måste alltid vara så att rollerna musiker-aktivist-publik flyter samman om musikrörelsen skall fungera.

Vid samma tid, alltså hösten 1976, lyckades rörelsen efter en rad besvär arrangera sin första "musikerkongress för progressiva musiker". Mötessekreteraren Lars Aldman rapporterade i Musikens Makt att den knepiga frågan om musikernas gager diskuterades i nästan en och en halv dag:

Den knepigaste nöten på ett sätt var nog frågan om amatörer kontra proffsmusiker. Proffsen vill ha ett så högt gage som möjligt för att kunna klara sig drägligt på sin musik, medan amatörerna är rädda för att dom inte får spelningar om gaget blir högt. Musikersamlingen i Malmö hade diskuterat att banden själva skulle klassificera sej i A- och B-band, där B-banden skulle få ett avsevärt lägre gage. Men mötet ville annorlunda. /.../
Vad vi enades om var följande: ett minimigage på 160:- som motsvarar Musikerförbundets minimigage /.../ Vad betyder då det? Ja, i första hand måste 'lågprislinjen' inom Kontaktnätet överges. Det är orealistiskt och löjligt att ta 5:- i inträde när t ex en biobiljett kostar 15:-

Nästan lika kontroversiell var frågan om musikrörelsens relation till Stim. För många av rörelsens musiker hade en Stim-fri musikscen varit en självklarhet, men musikerkongressen 1976 fann ändå efter mycken tvekan att man skulle spela efter upphovsrättsbyråkratins regler, så att de som ordnade spelningar alltså tvingades betala licensavgifter. Andra tyckte det var "jävligt beklämmande" att rörelsens egna musiker på detta sätt gått med på en uppdelning mellan proffs och amatörer.


Kritiken mot Stim var högst framträdande i Musikens Makt, liksom i programtidningen för Alternativ Festival -75, och formulerades främst av Roger Wallis. Om ni känner igen namnet är det nog inte så mycket för hans insatser i sjuttiotalets proggrörelse, utan snarare för hans insatser som nyanserad röst i fildelningsdebatten under 2006.

Idag sitter Roger Wallis i styrelsen för Stim, en organisation som fungerar "mest som en inkassobyrå åt utländska tonsättare och musikförlag" – för att låna hans egen formulering från 1975. Kritiken mot hur Stim, enligt godtyckliga principer, göder topplistemusiken på bekostnad av bredden, är faktiskt minst lika giltig idag som på 1970-talet. Däremot har Stims diskriminering av "populärmusik" börjat luckras upp, vilket också var ett krav som fördes fram av proggarna, vars aktning för "konstmusiken" var ytterst låg.

Vintern efter den lyckade alternativfestivalen uppmanade Musikens Makt till medveten infiltration av Stim, vars odemokratiska struktur man tänkte sig kunna tränga in i genom att alla proggmusiker sökte medlemskap i det vid denna tid ganska åldrade Skap (som av tradition har representanter i Stims styrelse). Våren 1976 utvärderade man:

Nåja. Vårt upprop är inte precis någon dundersuccé hittills. Men några ansökningar om medlemskap har i alla fall ingått till SKAP och ställt till en rejäl karusell.
Roger Wallis var en av dem som ansökte. Innan han accepterades, ringde SKAP-pampen Roland Levin upp honom. Och förklarade att om Roger varit SKAP-medlem när han en gång skrev STIM-kritiska artiklar i MM – då skulle han blivit utesluten! Så om han skulle antas nu fick han allt hålla sej i skinnet.
Roger lovade inget. Men han och ytterligare några inom musikvänstern blev ändå antagna som SKAP-medlemmar.

Idag är alltså Roger Wallis ordförande i samma organisation. Så kan det gå!
Och med denna utvikning avslutar vi dagens lektion i progghistoria.

söndag, mars 04, 2007

Öppen metadata, öppna musikspelare

En omröstning har legat på Piratbyrån.org sedan någon vecka:


Vilka faktorer är viktigast i valet av bärbar musikspelare? Bland svarsalternativen finns två helt dominerande. Den ena är design, vilket nog i allmänhet talar för Apples iPod. Den andra, som talar mot iPod, är efterfrågan på att kunna spela även öppna ljudformat såsom .ogg. Såsom "det politiskt korrekta svarsalternativet" är dess andel säkerligen långt högre än det vore i en enkät till allmänheten.

De två återstående alternativen ges långt mindre betydelse. Nästan ingen bryr sig om att ha en mikrofon i sin musikspelare. Ska det tolkas som ljudjägarens definitiva död? Antagligen inte. Dels har mobiltelefoner och digitalkameror tagit över rollen som våra portabla ljudinspelningsapparater. Dels har det som på 1950-talet kallades ljudjakt, det uppsökandet av ljud för kreativt återbruk, uppstått i nya former i de digitala filhaven och analoga skivbackarna.

Endast 15,7 procent av de svarande prioriterar metadata, möjligheten att synkronisera t.ex. antal spelningar och låtbetyg med datorns musikbibliotek. Trodde nog det skulle finnas fler som vill ha in sitt mobila musiklyssnande i sin Last.fm-statistik, eller som gjort sig beroende av "smarta" spellistor som exempelvis utelämnar den senast spelade musiken vid nästa synkning med datorn.
Ändå är nog metadatan viktig för fler än blott än sjättedel. Alla de som kör kombinationen iTunes/iPod vänjer, även om de valt den på grund av hårdvarudesignen, vänjer sig vid spelarmarknadens bäst integrerade lösning för metadata, inklusive möjlighet att ändra betyg på låtarna för dem som gillar sådant.
Att musiken inte bara strömmar från ett flashminne till ett par hörlurar för att sedan förgås, utan lämnar någon slags spår. Att valet mellan att lyssna och att hoppa över, när man är ute på en promenad, bidrar till att bygga upp en smakprofil ur filmyllret på hårddisken där hemma...

Själv måste jag, som flerårig iPod-användare, erkänna att jag blivit smått beroende av att kunna synkronisera metadatan. Och jag ser det som ett problem. Tekniskt är ju iPod en undermålig musikspelare.
Att den inte spelar öppna filmformat är visserligen en brist den delar med de flesta konkurrenter, och något som de flesta av oss kanske kan leva med, även om releaser från netlabels som Kahvi därmed bannlyses från mobilt lyssnande.
Värre är det med iPodens enkelriktning. Medan många andra spelare när de kopplas till datorn fungerar som de flashminnen eller hårddiskar de är, har Apple försökt se till att vi inte ska kunna kopiera från en iPod, bara till.
Visst finns det program för att kringgå spärrarna. Men Apples "uppdateringar" av iPod-mjukvaran är ofta egentligen försök att försvåra för dessa program, även om de snabbt kommer i nya versioner. Kort sagt, iPod är en spelare som i särdeles hög grad inskränker sin egen funktionalitet, enbart i syfte att försvåra horisontellt informationsutbyte.
Vi måste fråga oss varför så många av oss ändå fortsätter att köpa stora och små iPods, trots att det finns en mängd konkurrenter med motsvarande eller bättre funktionalitet och bättre pris. Designen verkar vara en sak. Metadatan är antagligen en annan. Vi ger avkall på en viss grad av teknisk öppenhet, till förmån för att få en omfattande integration mellan den portabla hårdvaruspelare och datorns mjukvaruspelare.

Förslag: En öppen standard för metadata som används i musikbibliotek (senaste spelning, överhoppning, betyg och mycket annat). Som komplement till ID3, som blivit standard för att lagra metadata i MP3-filer (med uppgifter som låtnamn, årtal, genre med mera).
Konkurrensen skulle bli jämnare med en öppen standard. Oavsett från vilken fabrikant man köpt sin bärbara musikspelare, och även om man använder Amarok eller annan fri mjukvara för sitt musiklyssnande i datorn, skulle det gå att åtnjuta synkronisering av metadatan.
En öppen standard skulle kort sagt både kunna bryta Apples dominans, främja fri mjukvara och öppna upp ännu okända sociala aspekter av musiklyssnandet. Allt som behövs är egentligen en driftig entreprenör som etablerar en kontakt mellan ett fåtal (asiatiska) fabriker och (västerländska) kodare. Resten skulle sedan ha allt att vinna på att ansluta sig.


Vi spånade en del kring metadata i Amsterdam senast. Någon kom upp med frasen the files have been downloaded; när man kan säga så, handlar det inte längre om att konsumera data, utan om att producera metadata, sålla agnarna från vetet. Överflödets moment, när en individ har tillgång till mer musik än hon kan lyssna på och fler filmer än hon hinner se, leder över i kreativ organisering. Från högst personligt byggande av playlists, via rekommendationer till den närmasta kretsen, till offentliga arkiv och DJ:ande.

Metoderna som antipiraterna använder i sitt krig mot fildelningen handlar allt mindre om att stoppa distributionen av upphovsrättsskyddat material. I stället försöker man stävja distributionen av metadata genom att bland annat försöka stänga Bittorrent-trackers. Vad en tracker gör är ju just att distribuera metadata såsom filnamn, checksums och nätverksadresser, medan själva dataöverföringen sker P2P.

Fildelning handlar om indexering och sammanlänkning av privata arkiv till ett superarkiv. Kopimi kräver avlägsnandet av onödiga barriärer för den metadata vi hela tiden skapar i vår vardag. Apple försöker mätta oss med halva kakan, genom att dränka den i socker. Hur länge till ska vi nöja oss med det?

lördag, mars 03, 2007

Magnefiler, tonbandsamatörer, ljudjägare

När kassettbandspelaren slog igenom med stor kraft i början av 1970-talet, rådde inget tvivel om att kassetterna nästan uteslutande var ett medium för att kopiera förinspelad musik från radio och grammofon. (Att kassetter också kom till bruk för flerkanalsinspelning i hemmastudios och för lagring av programkod till hemdatorer, ansåg man sig åtminstone kunna försumma, när förslagen om kassettskatt och kassettersättning utformades.)
Men ett par decennier innan, när det i stället rörde sig om inspelning på stora rullbandspelare eller till och med på metalltråd, var apparaternas användningsområden mer mångsidiga. Efter lite gluttande i Kungliga Bibliotekets arkiv blir det här dags för en inblick i idéerna hos de tidiga inspelningsamatörerna.

Magnetiska inspelningsmedier började först att saluföras i Sverige år 1949 av Motalaföretaget Luxor Radio AB, som i "intimt samarbete med Armour Research Foundation" (tekniken kom från amerikanska krigsmakten), lanserade sin Magnefon som med relativt bra kvalitet spelade in ljud på metalltråd, från mikrofon eller radio. Priset var saftigt, uppemot tretusen kronor. En återförsäljare berättade att många av köparna var folkskollärare.

Två år senare började Luxor utge en tidskrift vid namn Trådnytt som utsändes till alla Magnefon-ägare för att hålla intresset uppe. Där blandades instruktioner i hur man spelar upp ljud baklänges med deckarhistorier som "Magnefonmordet". Första numret myntade ordet "magnefil" som beteckning på trådinspelningsentusiasterna, och innehöll även deckarhistorien "Magnefonmordet". Snart därefter följde t.ex. instruktioner i hur man spelar upp trådar baklänges, samt en exklusiv intervju med Halie Selassie under rubriken "Magnefonmöte med mörkhyad monark"!
År 1953 lanserade Luxor den nya modellen M106, med inbyggd grammofon som underlättade direktinspelning från LP-skivor till metalltråd. Men Trådnytt betonade likväl att det mest spännande var sådant som idag ofta kallas "user-generated content":
Sin ojämförligt största användning har dock Luxor Magnefon som den ständiga källan till kunskap och förströelse i hemmet, som bevarare av trevliga radioprogram, värdefull musik, glada minnen från familjefester, barnens röster under uppväxtåren o.s.v. samt som den diskreta men omutliga kritikern och läraren vid språk-, sång- och musikstudier, vid förberedelser för hyllningstal och andra mer eller mindre offentliga framträdanden.
Exemplen från familjelivet påminner om marknadsföringen av Edisons fonograf över ett halvsekel tidigare. Året efter kom modellen M110, som ytterligare sökte tillfredsställa amatörentusiasternas skapar lust genom att erbjuda "möjlighet till trickinspelningar genom att blanda mikrofoninspelning med grammofon- eller radioinspelning".
Samtidigt ökade konkurrensen från andra prylar, och då inte bara från rullbandspelare (Magnetofon) som under slutet av 1950-talet kom att ersätta trådinspelningen. Enkelriktade etermedier intensifierade sina bombardemang mot de moderna hemmen. År 1955, samma år som Svenska Magnefonklubben (som strax därefter tycks ha bytt namn till Magnetofonklubben) bildades, skriver Luxor-kontakt, en tidning för anställda och återförsäljare:
Inför den kommande utvecklingen inom radio med dubbelprogrammet på tröskeln och TV gläntande på dörren frågar man sig naturligt nog, hur dessa nyheter kommer att inverka på behovet av och intresset för inspelningsapparater. Vid första påseende ligger det nära till hands att tänka sig, att behovet av heminspelningar på Magnefon skulle minska, när etern får mer att bjuda. Tänker man närmare efter, kommer man emellertid snart till en motsatt slutsats. När det blir mer att välja på i etern, blir det också flera program, som man inte vill försumma. 'Kollisioner' mellan två bra program kommer att inträffa oftare och därför får man också oftare anledning att anvnda sin Magnefon för att spela in det ena programmet, medan man lyssnar resp. tittar på det andra. all den nytta Luxor Magnefon kan göra för övrigt i hemmet – spela in barnens, anförvanters och berömda personers röster för framtiden, hjälpa till vid språk- och musikstudier samt när man skall förbereda ett tal, att kopiera en intressant grammofonskiva, för trådkorrespondens med vännerna, m.m. – blir naturligtvis lika aktuellt i framtiden som hittills.
Tråd- och bandspelare kunde alltså marknadsföras som ett sätt att effektivisera intaget av massmedier. Men de riktiga entusiasterna värjde sig mot ett så passivt ideal. Vi citerar ledarsidan i Magnetofonklubbens tidskrift Ljudteknik, 1959:
Reklamen för bandspelare trycker hårt på hur praktiska dessa apparater är när de registrerar radioprogram som råkar kollidera med televisionsbönetimmarna. Ja, visst är det fint att kunna konservera radioprogram vad den nu än kolliderar med, men nog kan väl en bandspelare användas till mycket annat (och roligare).
Varför inte utnyttja den som ett komplement till andra hobbies? Musikern har i den en förträfflig spegel och en outtröttlig accompanjatör. Amatörskådespelaren har en omutlig kritiker, en bra övningskamrat. Filmamatören ett numera nästan 'oumbärligt' komplement till kameran. Ornitologen en möjlighet att bevara vår- och sommarmorgnarna till de mörka vinterkvällarna.
Överlag dominerades dock Ljudteknik och Magnetofonklubbens övriga verksamhet av ren ingenjörskonst och teoretiska resonemang om akustik. Amatörismens ideal hölls däremot högt i en annan publikation vid denna tid: Tonbandet, ett fanzine som utgavs 1958–64 med underrubriken "tidskrift för inspelningsamatörer".
Tryckningen finansierade Erik Lindgren i Lund genom att sälja inspelningsband till Tonbandets prenumerantskara, i vilken det för övrigt lär ha funnits en hel del esperantister. Det senare ger en vink om vilka ideal som genomsyrade amatörrörelsen.

Redan 1945, just efter att slaktandet i Europa äntligen avstannat, började Erik Lindgren att utge Pen Friends, ett kontaktblad för en internationell klubb som utbytte adresse och brevväxlade om stort och smått. Målet var att skapa ökad internationell förståelse, och därigenom förutsättningar för världsfred.
Att både tråd- och bandspelare hade solklart militärt ursprung var inget hinder för korrespondensentusiaster som Erik Lindgren att omfamna dem som medel för fred. Han var snabb att skaffa sig en Magnefon och bli "wire friend" som talade in hälsningar på trådrullar och skickade på posten till likasinnade över hela världen. När rullbandspelare blev överkomliga övergick korrespondensen till band. I andra numret av Tonbandet 1958 presenterar Lars Svensson den internationella föreningen Voicespondence club:
Några utväxlar musikinspelningar, andra diskuterar religion, filosofi, konst eller böcker. Ras, religion, filosofi, ålder och politisk åsikt spelar alls ingen roll. Har man bara intresse för andra människor, går allting bra.
En annan förening för ljudkorrespondens, World Tape Pals, hade enligt en artikel i Time Magazine 1960, 5000 medlemmar. Erik Lindgren förnekade inte att elektronikfabrikanter, som också sponsrade de internationella bandamatörtävlingarna, hade ett finger med i spelet:
Kanske har grundarna till många av dessa klubbar inte alltid haft bara idealism som drivkraft. Deras ekonomiska intressen har också spelat roll i sammanhanget. Men de får alltid idealister med i sammanslutningen
Erik Lindgren och kretsen kring Tonbandet ville, enligt en upprepad formulering, se till "att bandspelaren inte kommer i skymundan efter en första period av experimenterande och standardskämt i vänkretsen". De brann verkligen för att bandamatörerna skulle utveckla egna metoder i stället för att härma radions redigeringsteknik, och kämpade för att bandspelaren inte skulle underordnas etermedierna.
Att tappa av en utsändning från radion gör oss sannerligen inte till bandamatörer, möjligen till kopister eller administratörer. /.../ Om vi skall kalla oss bandamatörer bör vi också vara aktiva, och här har vi pudelns kärna: mikrofonen. /.../ Vi måste utvidga våra jaktmarker.
Begreppet ljudjägare (av tyskans Tonjäger) användes ibland om inspelningsentusiaster som framemot 1960 använde sig av bärbara batteribandspelare. Tonbandet diskuterade katalogiseringssystem för arkiverade ljud, lärde ut tekniker för att sjunga duett med sig själv, gav tips för hur man bäst kombinerar bandspelare och diabildsvisning.
År 1960 skriver signaturen S.C. en patosfylld artikel, som erinrar påtagligt om hur nutida hyllare av nätets deltagarkulturer kan uttrycka sig:
Radion har vuxit in i hemmen och är ett naturligt objekt. Likväl utvecklas ljudåtergivningen och åtminstone för musikvänner har hi-fi-anläggningarna på ett avgjort sätt kommit med något nytt. Samma konstruktion har fört fram grammofonen i rampljuset, och den liknar nu inte mycket den skrapande och ljudförvrängande lådan från trettiotalet.
Vi har alltså kommit fram till att kunna fylla fritiden med högklassig ljudunderhållning. Vi hinner svårt med att följa underhållningen både i P1, P2 och TV. Vi har tillgång till så mycket ljud och bild vi hinner konsumera. /.../
Konsumtion av färdiglagad underhållning som stoppas i oss som av en korvstoppningsapparat. /.../
Detta, att låta mikrofonen lyssna, och omedelbart utan framkallningsprocedurer ha ljudet färdigmagasinerat och återgivningsklart, är fortfarande förbluffande. /.../
Och likväl kan vi konstatera, att intresset för bandinspelningen är klart tillbakagående. Alltför många av de dyrbara apparaterna står oanvända, många vandrar tillbaka till handlare för att bytas mot andra apparater.
Bandspelaren har ändå något att ge oss, som de andra underhållningsapparaterna saknar. Den ger oss möjlighet att själva vara givare, inte bara konsumenter. Att själv få stoppa korv i apparaten. Vi kan producera underhållning efter eget kynne, plocka fram från världens alla radiostationer den underhållning vi tycker om och bevara den. Vi kan också – och det är kanske viktigare – blanda och mixa efter behag, blanda färdiglagad mat med vår egen lilla specialitet.
Lawrence Lessig skulle få tänka om sin tes om 1900-talet som read only om han tog del av dessa bandamatörers idéer, ty de är i det närmaste identiska med vad han säger idag.
Då som nu fanns en medvetenhet om att remixkulturer krockar med tanken på upphovsrätt. År 1961, i samband med att Sverige fick sin första upphovsrättslag (tidigare fanns olika lagar för olika konstarter), vilken dock tydligt tillät inspelning från radio för privat bruk, skriver Tonbandet under rubriken "Bandamatören och copyright":
Det engelska ordet copyright (kopieringsrätt) har fått en allt kärvare innebörd för bandamatörerna, kanske inte så mycket i Sverige som i utlandet. /.../
I Tyskland har införts bestämmelser att i annonser, som reklamerar för band och bandspelare, skall införas följande text: 'Inspelning av genom upphovsrätt skyddade musikaliska och litterära verk är tillåten endast efter godkännande av upphovsmannen, resp. företrädare eller eljest berättigade, t.ex. GEMA (tyska STIM), förläggare, tillverkare av grammofonskivor osv.' Dessa bestämmelser är ett faktum, och de tillämpas också, åtminstone från GEMA:s sida. Från England har rapporterats att t.o.m. lokala tonbandsklubbar fått skrivelser från brittiska STIM med krav på ersättningar för framförande av skyddade verk i tonbandskorrespondens.
Mycket mer ordas det dock inte om upphovsrätten i någon av de skrifter jag gått igenom. Alla insåg ju att det inte fanns något sätt att i praktiken reglera det mångfaldigande av ljud som ägde rum inom hemmets ramar, eller bakom brevhemlighetens skydd, så varför bry sig? När Luxor-kontakt för första gången i nr. 2/1949 lanserade sin Magnefon fanns faktiskt en passus om den eventuella olagligheten. Men den hänvisades till en parentes, och företaget såg inget skäl att skämmas över att ha byggt in funktionen:
Som Magnefon-enheten är inbyggd i radiogrammofonen 219 WM är den dessutom i hög grad helautomatisk. Om man har radion i gång och finner, att man gärna skulle vilja spela in radioprogrammet (det är dock åtminstone tills vidare förbjudet), trycker man först på knappen Till (On). Så fort lampan på Magnefonen bredvid knappraden lyser, är apparaten färdig för inspelning, vilken sker när man trycker på knappen Radio Record (Radio Inspelning).
Inlägget ovan kan ses som en preliminär sammanfattning av (ett sidospår i) pågående forskning, vars slutsatser kommer att modifieras med tiden.
Citera det helst inte i uppsatser eller liknande, utan kontakta mig hellre för aktuellt material.
Kommentarer är extra välkommna! (Jag är säker på att det finns Copyriot-läsare som, under de år vi här talar om, ägnade många timmar vid sina rullbandspelare, kanske även trådspelare. Kanske någon av dessa har erfarenheter att dela med sig av?)

fredag, mars 02, 2007

Piratbion trotsade Antipiratbyrån, i två världar samtidigt


Smulat formbröd, konfetti, riskorn, lustiga hattar samt ett stort antal plasthandskar. Sådana saker täckte igår golvet på lokalen i KTH:s kårhus, när ljuset tändes efter Piratbions senaste visning igår. Efter YouTube-festival och shoot-a-long var det dags för second-life-a-long, nu i samarbete med en grupp arkitekturstudenter som läser en kurs kring virtuella världar med bland andra Palle Torsson som lärare. Jämte den fysiska festlokalen fanns alltså en väldigt tjusig lokal i Second Life, och bägge fanns projicerade på varandras väggar.

Aktiviteten var ändå störst i första livet a.k.a. afket; lokalen fullsmockad, baren välbesökt och filmvisningen minst sagt livad (eller kanske lajvad). Envar fick gratis ett välutrustat kit med prylar i entrén som på olika sätt kom till användning under den lekledarledda visningen av glamrockskräckkomedimusikalen The Rocky Horror Picture Show från 1975.

Extra kul blev det hela eftersom Antipiratbyrån på fullt allvar försökte stoppa arrangemanget! Så fort de fick nys om det, hade de tydligen ringt upp Fox för att kontrollera att Piratbion eller arkitekturstudenterna verkligen inte hade erhållit tillstånd. Under hela eftermiddagen ringde sedan Henrik Pontén och hans stab otaliga hotfulla samtal till arkitekturstudenternas alla lärare samt till allehanda ansvariga på KTH och kåren. Utan resultat, trots åtskilliga hot om polisanmälan för upphovsrättsbrott.

Men i slutändan bet inte heller hot om polisanmälan. Allt Antipiratbyrån uppnådde var att göra bort sig.
Visserligen beslöt sig arrangörerna för att inte, som planerat, visa filmen i Second Life, utan i stället streama ut en kamera som filmade publiken (fast som efterhand ändå vred sig och visade bioduken, med viss fördröjning, vilket blev lite kul då Second Life-vyn sedan i sin tur återprojicerades på en annan av biograflokalens väggar).
Ingen hade ju ändå använt Second Life-visningen om de satt framför sin dator och i första hand ville se The Rocky Horror Picture Show. Då finns ju enklare sätt.
Antipiratbyrån kan knappast ha sett en ekonomisk förlust i arrangemanget. I stället kan vi nog anta att de är skraja för att grupper med "pirat-" i namnet inte bara högaktningsfullt ignorerar upphovsrätten, utan dessutom gör det i samarbete med undervisningen på ett kungligt lärosäte.

Det måste vara frustrerande för Antipiratbyrån att se hur dem man vill brännmärka rör sig så ledigt in och ut ur institutionerna, och förbryllande för dem att Piratbion vågar experimentera med "nya sätt att uppleva bio, som inte bara handlar om duken och om blint stirrande", som det förklarades innan visningen. Hoppas på fler desperata interventioner i samma stil – det är stor underhållning. Och hoppas på lika festliga piratbioarrangemang under våren. När samtliga i lokalen fortsätter dansa även under städningen är det uppenbarligen lyckat.
Arkitekturstudenterna, å sin sida, fortsätter att etablera samarbeten kring virtuell design. Om en vecka ordnar de en installation tillsammans med Moderna Dansteatern, återigen i två världar simultant.

På tal om det kan vi passa på att tipsa om mer dansrelaterat: Livekonstkollektivet MELO, med bland andra Ollibolli (som flera säkert minns för hans första solodansframträdande, på en Piratbyrån-fest), kör sin musik- och dansföreställning Tie me to this world på Dansens Hus under nästa vecka.

onsdag, februari 28, 2007

Föreläsning i Göteborg, 4 april

Gästföreläste just i två timmar för grundkursen i medie- och kommunikationsvetenskap här på Södertörns högskola.
Eftersom studenterna ivrigt kopplade mitt snack om hur upphovsrättens grundvalar osäkras till sina egna erfarenheter som fildelare och DJ:s, kändes det hela väldigt givande. Just sådant gör ju att ens orerande kan utvecklas, sållas och omstöpas inför nästa session.
På måndag är det dags att prata på Kungliga Konsthögskolan, för kursen legal/illegal som riktar sig till yrkesverksamma konstnärer och arkitekter. Föreläste där redan i höstas, fast då med särskilt fokus på brasiliansk kulturkannibalism.

Tänkte ta tillfället att göra reklam för ett mer offentligt arrangemang. Om en dryg månad är jag nämligen inbjuden till Göteborgs stadsteater och deras föreläsningsserie på Nya Studion.
Välkomna dit till Götaplatsen den 4 april kring klockan 20.00. Inträdet är gratis. Vi kanske ses!

Göteborg, Göteborg... Känns märkligt långt borta nuförtiden. Fast mina tankar har nog ännu inte riktigt lämnat Sibirien.

tisdag, februari 27, 2007

Reseberättelse från en osannolik Sibirienturné

Till slut tog vi oss ändå till Sibirien. Visserligen hann vi tyvärr bara stanna i drygt två dygn. Men av reseberättelsen som kommer här – inklusive både lite bild, lite ljud och flera sidospår – verkar ändå blir rätt lång...


En gång i tiden beordrade tsaren bygget av ett ortodoxt kapell exakt på det dåvarande Rysslands geografiska mittpunkt. Det hamnade i den framväxande storstaden Novosibirsk, som grundats 1893 som resultat av att den transsibiriska järnvägen behövde en bro över floden Ob.
Bara ett par stenkast från kapellet ligger stadens stiliga konserthus, uppfört några år efter revolutionen. I lördags stod vi till slut på dess scen och genomförde en alldeles oförglömlig konsert.
Men strapatserna på vägen fick oss flera gånger att nästan ge upp hoppet om att vi skulle komma fram.



Första reseförsöken sket ju sig, på grund av felaktigt visum. När vi i torsdags försökte på nytt, förflöt åtminstone första etappen till Moskva utan problem. Men när vi tagit oss till inrikesterminalen för att hämta ut våra biljetter, som Novosibirsks filharmoniska sällskap hade bokat åt oss, kunde damen i Aeroflotdisken omöjligen hitta bokningen. Någonstans i studsandet mellan bolagets Novosibirsk-, Moskva-, Sveavägen- och Arlandakontor hade den upphört att existera, och att våra sibiriska värdar via telefon försökte uppbåda alla sina kontakter hjälpte icke. Samtidigt missade Max, den ende av oss med biljett, planet på grund av en enorm och orörlig kö till säkerhetskontrollen. (Detta var innan vi lärde oss att det i dessa köer anses helt okej att tränga sig före om det verkligen är akut.)
Här sved det till rejält i Vox Vulgaris fyra plånböcker. Var och en fick skrapa fram varenda rubel som kunde uppbådas så att vi fick kontanter att köpa fyra nya flygbiljetter till fredagsmorgonen. Letade upp de minst ruggiga taxisnubbarna som stod att finna på Moskvas inrikesterminal i den sena timman och tog oss, för hiskeligt överpris, till ett flygplatshotell där vi tog in i några timmar innan resan fortsatte österut.



Aeroflots inrikesflygplan hade skönt blommiga tapeter med okänt antal decennier på nacken. Innan start ljöd ur högtalarna vad som gissningsvis var sovjetisk muzak från ett slitet rullband som varit inbyggd i maskinen sedan den först lyfte. Efter start droppade någon slags olja från taket ner på en punkt mellan Joels och Max säten. De tätade med en servett.

Ymnigt snöande fördröjde planen en smula, och tidsskillnaden åt upp några timmar till. När vi väl landade på Novosibirsks flygplats var klockan redan sex. Konserten skulle börja sju, i Akademgorodok, några mil bort. Vi fick göra ordning instrumenten under bilfärden, rusa in Vetenskapsmännens Hus och upp i logerna för att byta om.
Publiken – omkring 350 personer, alla med koppling till det stora universitet som ju är själva syftet med Akademgorodok – fick snällt vänta till en halvtimma efter utsatt tid, innan Insula Magica började spela några nummer själva, för att därefter presentera oss, kvällens långväga gäster.

Helt ouppvärmda och knappt stämda satte vi igång.
Envar som spelat tidig musik på mer eller mindre tidstrogna instrument, har också beklagat sig över instrumentens temperaturkänslighet. Och inre Sibirien är just nu svinkallt, om än bara några grader kallare än Stockholm. Alltså gick vi på scen i sammanbiten förvissning om att rejält knas kunde vara att vänta. Max alla säckpipor funkade faktiskt riktigt bra. Värre var det med Joels cister, som under upptiningen inte bara stämde om sig ordentligt; i början av Cantiga 213 rök den mest kritiska strängen...
"Katastrof" var det första ord som någon av oss yttrade när det (äntligen) blev paus. Och de fysikaliska förhållandena stod då bara för en del av oflytet. Publiken var visserligen medveten om att vi stod och genomförde ett gemensamt program med Insula Magica utan att någonsin ha spelat med dem innan. För en del kändes det som att jag spelade med noll känsla i första halvlek, och med blott fejkad känsla i den andra.
Fast fullt så illa verkar det inte ha låtit, åtminstone inte hela vägen, att döma av inspelningarna. Just sådana här lägen är vad som får en att inse att man ändå är rätt rutinerad som musikalisk scenkonstnär. Och efter att vi på slutet dragit loss en saltarello – det allra snabbaste, högljuddaste och möjligen hjärndödaste vi hade att komma med – kändes det ändå som om genuin uppskattning kom i retur, så att det gick att bocka för applåderna utan att småskämmas. Var tionde besökare köpte förresten med sig vår skiva, till mer eller mindre överpris, den kvällen.
Någon av de gestalter som vi kunde ana sittande i publiken gick visst hem och skrev i en kommentar, som jag bara kan återge som babelfiskpoesi:
outstanding concert came out! The Swedes of opazdali because of the delay of aircraft, concert detained on half-hour. He did not here already think that it is possible in motion to improvise on the theme of medieval music! Swedes and our rehearsed directly on the scene. By thanks, obtained enormous udovl'stviye!
Även om vi gjorde en betydligt bättre konsert på lördagen, finns bara inspelning från fredagen, så några MP3-klipp får det bäl bjudas på:
  • Insula Magica & Vox Vulgaris - Stella Splendens.mp3.
    Spansk medeltidsstandard som var första spåret på vår skiva; nu med ljuvlig sång (i ett arrangemang hastigt spikat under pausen).
  • Vox Vulgaris - Lauda.mp3
    När jag tänker efter har jag nog aldrig hört den här sortens breakbeats i niotakt, särskilt inte i sakral medeltidsmusik... Kort utdrag ur en tolkning vi gjort av en ytterst vag medeltida italiensk notskrift, som vi förresten nog aldrig tidigare spelat offentligt tidigare.
  • Insula Magica & Vox Vulgaris - Cantiga.mp3
    Här hakade vi mest på våra sibiriska kollegor i ett stycke som vi aldrig spelat tidigare. Extremt catchig melodi som gjord för Insula Magicas och briljanta sångare och strängmusiker.



Om ni ursäktar min geoimaginära fixering, måste jag nu än en gång understryka storheten av var vi alltså stod på scen i lördags: I Vetenskapsmännens hus (vars modernistiska arkitektur till förväxling liknande ett större svenskt Folkets Hus) i Vetenskapens Stad Akademgorodok).
The community center. Another faceless concrete building from the sober Chrushtchev era. No longer Stalin baroque and not yet Breshnev's pretentious classicism, it mirrors the transitory period of the years between 1956 and 1966 when Akademgorodok was completed. A strange era in which, as Babashina underlines, the party leader himself gave the order to build the neighboring academy hotel with eight floors instead of nine, arguing that eight floors would be sufficient in the midst of the woods.
Åminns nu neoismens ord. Ta fram en karta. Sätt ner fingret mitt i den eurasiska landmassan. Du kan mycket väl ha satt det rakt på AKADEMGOROD, neoisternas förlovade stad. Låt sedan fingret vandra ett kvarts jordklot västerut, bort till samma landmassas västliga utpost, där bara ett smalt sund skiljer Europa från Afrika: Tanger, som i Burroughs delirier blev till INTERZONE. Akadememgorod och Interzone. Två imaginära städer, som bägge vid olika tidpunkter fungerat som relativa fristäder, men på flera andra sätt kan ses som varandras motsatser. Den ena ligger i mitten av världens största landmassa, den andra är gränssnittet mellan två kontinenter. Neoisternas Akademgorod är "en stad byggd för förstörelse, staden där alla Rysslands hjärnor tänker och skapar slutet". Den överaffirmerade universitetsdiskursen, den fullbordade nihilismen och/eller modernitetens kokpunkt. En antikronologi.
Burroughs Interzone är däremot en paranoid plats där ingen början och inga slut går att fastställa; Deleuze läser här in ett förebåd om kontrollsamhällena. Intressant nog upphörde den internationella zonen i Tangier samtidigt som vetenskapsstaden Akademgorodok anlades, i slutet av 1950-talet.

Sibirier betraktar inte Moskva som en del av Ryssland, utan som en kuriös och framför allt svindyr enklav. Själv tror jag att Moskva och dess dekadens ligger närmare Interzone än Akademgorod. Men i själva verket har jag inte en aning, ty jag har inte varit där om vi bortser från flygplatsen. Men taxiterrorn där påminde, om än mycket vagt, om mitt besök på vad som mycket väl kan vara jordens mest bedrövliga plats: Marockanska sidan av den stinkande gränsövergången vid spanska enklaven Ceuta – alldeles i närheten av Tanger.
Akademgorodok, däremot, kan mycket väl få vara den förlovade stad som neoisterna drömmer om. Trots en halvdan spelning, och trots att vi inte hann se mycket mer än mörker och tungt snöfall, känns det som vi har gjort vad vi kan för att hörsamma uppmaningen.

På lördagen fick vi tillfälle både till att sova, öva ihop ett riktigt konsertprogram med våra kollegor, äta bliny samt se Novosibirsk i dagsljus.
Rysslands två större städer må ha långt fler invånare, men Sibiriens huvudstad har ett relativt sett mycket mer påtagligt blomstrande kulturliv. En bidragande förklaring är att symfoniorkester och annat evakuerades hit från S:t Petersburg under kriget. Bara några dagar efter krigssegern invigdes det magnifika operahus som idag är dagens centrum. Bredvid, längst upp på konserthuset, hängde en banderoll vars enda latinska bokstäver tecknade namnen INSULA MAGICA och VOX VULGARIS.

Insula Magica är en ensemble för tidig musik, med både sångare och instrumentalister, som grundades av konservatoriestudenter 1981. Idag är de deltidsanställda av Novosibirsks filharmoniska sällskap, för att göra ett trettiotal konserter per år, och har även turnerat en hel del i Europa. Medlemmarna extraknäcker en del som frilansande musiker på restauranger i staden, vilket i Ryssland intressant nog ger bättre extrainkomster än att ge musiklektioner. Det berättar Insula Magicas konstnärlige ledare och ende kvarvarande ursprungsmedlem Arkady Burkhanov, när vi sitter på pizzerian Capriccio (för övrigt ett utmärkt ställe, om någon skulle ha vägarna förbi), där det allt som oftast återfinns instrumentalister som kan spela allt från gamla schlagers till italiensk renässansmusik. Nog för att Ryssland har en annan uppskattning av levande musik än Västeuropa!

Vår gemensamma konsert arrangerades som en del av Insula Magicas tjugofemårsfirande och samtidigt femtonårsfirandet för den nuvarande formen för Novosibirsks filharmoniska sällskap. Under lördageftermiddagen fick vi några timmar på oss att repa in ett gemensamt upplägg, där några stycken spelades med hela dussinet av musiker och sångare från Sibirien och Sverige.
Arrangemangets koncept var tydligt i marknadsföringen: Här skulle två sätt att närma sig medeltidens musik mötas på scen: Insula Magicas mer "akademiska" ensemblemusik och Vox Vulgaris som det sades mer gatumässiga och folkliga stil.
En del konsertbesökare kom fram och uttryckte sig entusiastiskt över graden av improvisation i vår musik, som de saknade hos de mer notbundna tolkningarna av tidiga musik.
Konsertbesökarna, ja. Uppemot fyrahundra personer, med en åldersmässig fördelning som aldrig skådats i ett svenskt konserthus, som gav underbar respons när vi väl var igång på scen. Antagligen var det den bästa spelning vi någonsin genomfört i Vox Vulgaris-sättningen – vilket vi verkligen inte trodde när vi för ett tag sedan hastigt repade ihop oss efter två års uppehåll – och enorm närvaro i samspelet med Insula Magicas musiker och sångare. Ren lycka. Jon och Max fann varsin ros när vi klappades in på nytt.

Så att publiken gillade det hela märktes. Ändå blev det en chock att gå ut i foajen efteråt och genast omringas av en jublande massa som översvallade oss med lovord på de språk de kunde frambåda – studenter på engelska, gamla tanter på tyska – och mer eller mindre mangrant krävde våra autografer( antingen på vår skiva eller i block). Vi blev nog alla nästan rörda till tårar. De som uttryckte sin uppskattning var från samtliga levande generationer, med viss överrepresentation av ungdomar. På ett konserthus! En ung man tyckte att våra låtarrangemang påminde om Joy Division och The Cure.
En flicka i tioårsåldern kom fram till mig och insisterade på att ge mig en tygbjörn i gåva. Hennes mor berättade senare för någon, att flickan fått den i present av läraren för att hon varit så duktig i skolan, och senare på kvällen funnit vår konsert så fantastisk att hon ville visa sin uppskattning till musikerna på så vis. Fantastiskt!

Natten efter konserten tillbringade vi, alla musiker och sångare, på tidigare nämnda pizzeria. Att sova var ändå ingen idé när vi ändå skulle till flygplatsen tidigt på morgonen. Fick höra om musikerlivet i Sovjetunionen och, filtrerat genom vodkadimmor, ta del av en Arkadys sätt att tänka skillnaden mellan "spirituell" och "materiell" musik: Den ena laborerande med addition av noga tempererade övertonsseriers svängningar, den andra begränsande sig till rent melodiska element. (Det är en extremt intressant distinktion, och allt annat än dogmatisk; etiketterna spirituell och materiell skulle kanske lika gärna kunna byta plats. Känner igen den från en rysk kompositör som berättade att han inte tror på copyright eftersom musiken inte fångas i noter utan är av Gud.)
Men dessförinnan stod den vokala delen av vår värdensemble för makalöst mäktiga versioner av ryska dryckesvisor:



Arkady, konstnärlig för Insula Magica och visionär profil i Sibiriens klassiska musikliv.

Safia (Alfia?) är tatar, superbegåvad barockviolinist på väg att studera i Italien, samt den nyaste medlemmen i Insula Magica. Första gången hon rörde en medeltidsfiddla var visst tio dagar innan konserten!


Här finns ett galleri med lite fler bilder från Novosibirsk, Akademgorod och resan dit.

Uppdatering: Ojojoj. Vilken känsla att läsa vad folk i publiken skrev i sina Livejournal-bloggar...