onsdag, juni 30, 2004

Flatrate:ism och "content"-tänkande

I den pågående hypen kring "music flatrate" och "alternativa kompensationssystem" börjar nu även kritiska röster sippra fram. Jag har tidigare skrivit om förslaget om att legalisera fildelning och kompensera upphovsrättsinnehavare genom en avgift på Internetuppkopplingar. I samband med konferensen Wizards of OS i Berlin (se även min direktrapport därifrån) lades detta fram som en deklaration riktad till EU. Samtidigt har liknande krav höjts i Frankrike och av EFF i USA. Nu förbereds en internationell namninsamling på sajten Content Flatrate. Samtidigt blir just begreppet content utgångspunkt för hård kritik från Florian Cramer, komparativ filolog från Berlin, i några inlägg på Wizards of OS' tyskspråkiga e-postlista (ett, två, tre). Vilken digital information ska man få sprida under en sådan flatrate, förutom musik och film? börjar han med att fråga sig. Även Oracle-programvara i 100000-kronorsklassen, vilken också delas ut i fildelningsnätverk? Nej, då skulle det bli en förbannat dyr flatrate, och alla reformens förespråkare verkar eniga om att just mjukvara inte ska omfattas. Florian Cramer håller ett sådant content-tänkande för föråldrat, när exempelvis musik kan spridas i form av generativa datorprogram. Varför placera videospel i en annan kategori än andra audiovisuella konstformer? För medieindustrin är det kanske enkelt: "content" är det man fyller medierna med. Men att upphovsrättskritiker börjar tala om "free content" är problematiskt, då själva begreppet bygger på ett förlegat åtskiljande av "form" och "innehåll". Flatrate:isterna tänker sig att för allt som kan kopieras i fildelningsnätverken och som inte hamnar i kategorin mjukvara, ska upphovsrättsinnehavarna (direkta skapare såväl som företag) "kompenseras". Inkluderat är alltså stillbilder, textfiler och dagstidningars PDF-upplagor – och hur alla dessa olika former av "content" skall vägas mot varandra ekonomiskt, det är en fråga som ingen ännu försökts sig på att besvara. Utom tvivel står dock att stora summor pengar måste inhämtas genom straffavgifter på uppkopplingar, om man ska "kompensera" varje mediekoncern, musikförlag, filmbolag, bildbyrå, bokförläggare... Man "erbjuder dem ett överflödigt bidrag i form av pengar som drar ut på döendeprocessen", som Florian Cramer uttrycker det. Även en flatrate som skulle utgår från att det bara är de "direkta" upphovsmännen och inte musikindustrins rättighetsinnehavare som ska kompenseras, bygger förslaget fortfarande helt och hållet på industrins egna kategorier. För att kunna kompensera krävs ett detaljerat åtskiljande av olika "verk" och en koppling av varje "verk" till en eller flera upphovsmän. Oauktoriserad remixning, sampling och collage fortsätter vara en kriminaliserade kulturella praktiker. Att skapa ett Grey Album genom att mixa samman ett White Album med ett Black Album skulle fortfarande vara illegalt. Dessutom, påpekar Florian Cramer, kommer själva definitionen av "fildelning", som flatrate-förslaget bygger på, att göras meningslös av den tekniska utvecklingen. Om ett par år kommer det sannolikt bli mycket svårare att skilja på lokalt uppspelande av musik (från en hårddisk, via datorns RAM och ljudkort, till stereoanläggningen och högtalarna) från kopiering (exempelvis att sända en ljudström över ett trådlöst nätverk). Slutligen, ett par läsvärda essäer om andra ämnen av samme Florian Cramer: