söndag, juni 13, 2004

Fria WLAN besegrar kommersiella hotspots

I en ny rapport av Julian Priest som varmt kan rekommenderas, The State of Wireless London, ges massor av intressant, välgrundad och peppande information relaterad till rörelsen för fria trådlösa nätverk (WiFi/WLAN) och dess möjligheter i allmänhet, och i London i synnerhet. Jag försöker mig på ett referat: "Trip the loop, make your switch, consume the net" är parollen för ett manifest för fria nät som skrevs 2000, och det ger en vink av den sociokulturella bakgrunden till rörelsen för fria nätverk. Föregångare var en engelsk kultur som från 1980-talets mitt vuxit fram (kring technomusik, mobiltelefoner, ecstasy, piratradio, anarkism, fester). Efter millennieskiftets dot.com-crash, vände sig många åter till de gräsrotsbaserade idéerna om decentraliserade fria nätverk, som en sorts motvikt till de kommersiella luftslotten. WLAN blev den perfekta kombinationen av internet-utopi och handfast, rumslig realitet. Nätverk kan delas upp i två skilda strukturer. Tidigare nämnda manifest förepråkade ett mesh, där det inte finns något centrum och varje punkt har flera olika möjliga vägar till varje annan punkt (man kunde kanske också säga rhizom). Den andra topologiska principen kan kallas star, bygger på centrala hubbar där all data passerar och är den princip som kommersiella bredbandsnätverk i allmänhet bygger på. Ett meshat nätverk har inte dykt upp i London. Däremot har en stor mängd fria nätverk kring enskilda freenetworks-entuasiaster, byggda på deras ADSL-anslutningar och i sin helhet alltså präglad av star-modellen. Även om kontrollen över stadens Internet-infrastruktur i grunden inte har förändrats, så har man skapat ett rejält stort datamoln. Ett de facto fritt, om än inte autonomt, nätverk. Saken är dock att bara tätheten av noder ökar lite mer, kommer det hela att relativt lätt gå att omforma till ett decentraliserat mesh-nätverk. Vilket naturligtvis är hysteriskt coolt. Hinder i vägen för fler noder per kvadratkilometer är dels tekniska (krånglighet), dels sociala (folks primära kontaktnät är inte baserat på grannskap). Ekonomi då? Kan man verkligen erbjuda gratis trådlöst Internet? Saken är att när en basstation väl är baserad, är det ytterst billigt att låta andra använda nätet. Att däremot försöka ta betalt för trådlöst Internet för med sig en massa problem. Kommersiella hotspots måste lägga ut för betalsystem, reklam, support, kreditkontroll, byråkrati och så vidare – vilket tydligt ses i de höga priser som tas ut (utan att hotspotsen för den skull är särskilt lönsamma). Att ta betalt för trådlöst Internet är meningslöst slöseri, medan fria nätverk har betydande fördelar. (Man skulle kunna jämföra med hur nolltaxa i kollektivtrafiken skulle innebära att alla de pengar som plöjs ner i fullständigt improduktiv verksamhet som biljetter, kontroller, 100000-kronors monsterspärrar, hetskampanjer mot plankare, extra säkerthet etc skulle kunna användas till något bättre. Kolla in Planka.nu:s nya kampanj, Skattefinansiera kollektivtrafiken.) Fria mesh-nätverk är grejen. För övrigt lär det vara en mardröm för piratjägare och telefonmonopol, men det är svårt att bry sig mindre. Sverige är tyvärr ett u-land på området, om man sneglar på hur det ser ut i England, Tyskland eller Danmark. Men mesh-molnet kommer att täcka även Stockholm. Nån gång.

1 Comments:

Blogger mzi said...

http://www.elektrosmog.nu/ var i alla fall tidigare rätt akvtiva med att annonsera sina nät till varandra på olika listor. Både helt öppna nät och slutna nät som öppnades på begäran. Men det roligaste vore ju helt klart om fler grejer kunde prata WiFi eller liknande så vi kunde bygga stora ad hoc-nät som skaffade sig utgångar där det behövdes. Då skulle verkligen framtidssamhället vara här.

6/09/2006 03:19:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home