onsdag, juni 30, 2004

"Icke-kommersiellt", vad betyder det egentligen? II

Fredric Jameson inleder sin Postmodernism or, The Cultural Logic of Late Capitalism med följande mening:

The last few years have been marked by an inverted millenarianism in which premonitions of the future, catastrophic or redemptive, have been replaced by senses of the end of this or that (the end of ideology, art, or social class; the "crisis" of Leninism, social democracy, or the welfare state, etc., etc.)
Men politiska krafter kan inte bara upphöra att existera. De maskerar sig, bemäktigar sig nya objekt och tillägnar sig nya begrepp. Tanken att de kan upphöra eller negeras är dialektisk, precis som teorin hos de olika strömningar Jameson exemplifierar med. Han menar att postmoderniteten, eller alltings kommersialisering, gör det omöjligt att längre tala om utsida och insida. Strömningar som surrealismen, leninismen med sitt klassmedvetande, socialdemokratin, Frankfurtskolan, osv bygger på att dela upp världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En sfär av rena bruksvärden och en av rena bytesvärden, en urgammal marxistisk uppfattning som går tillbaka på Hegels gränsens dialektik - På jobbet kämpar man till sig sina två kopek till rubeln och på fritiden (i öververkligheten, i kulturen, i tankevärlden eller någon annanstans "utanför" kapitalet) agerar man politiskt. Så, när det blir svårare att klart definiera vad fritid är - när konst, välfärd, idéer, DNA-kod, upplevelser osv går att sälja och köpa, hamnar dessa strömningar i kris. Men en kris är inte detsamma som ett slut, utan en intensiv fas av omvandling och anpassning. Uppdelnigen politiskt/ekonomiskt tas till en ny nivå. Partier ersätts av NGO:s, fabriker ersätts av internet, fackföreningar ersätts av försäkringsbolag och banker och alla dessa genomkorsar varandra på olika sätt. Men det neurotiska uppdelandet av världen i två motsatser upphör inte, det mångfaldigas och repeteras inuti NGO:s, företag, på internet osv. Efter en stund får vi Attac, rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. Lawrence Lessig är alltså vad vi kan kalla en mikrososse, som vill kontrollera och stänga ute alla de små ekonomiska flöden som tränger in i hans politiska sfär. Problemet är bara att "den politiska sfären", "det kommunikativa handlandet", "public domain" eller vad man nu väljer att kalla det, är något Lessig måste försvara. Det är knappast något som han försöker utvidga eller ser som en plattform för att postulera sina egna förutsättningar som Hegel hade sagt. De flesta open source-anhängarna ser t.ex. upphovsrätten som förutsättningen för sina projekt och försvarar den, istället för att se den som en fiende att angripa genom den öppna källkoden. Det är knappast som på Lenins, Per-Albins eller Bretons dagar, då samhället skulle förändras i grunden och de ekonomiska förutsättningarna för vårt handlande skulle underordnas det politiska handlandet. Men trots att de var mer optimistiska, bar dessa föregångare till Creative Commons på ett djupare teoretiskt problem, som de även delar med licensen. Strategin att vara sin fiendes motsats är alltid reaktiv, eftersom motsatserna måste negera varandra. Därför delar de samma ursprung. De har samma varagrund, samma ontologiska förutsättningar. Istället för att bejaka ontologiska skillnader måste en sådan strategi underordna dem under en av de två motsatsernas auktoritet. Den måste skapa en linjär teleologisk historiesyn och förutsätta det allmännas bästa. Varken en sådan dialekisk moral producerad genom negation, eller liberal deontologi känns som särskilt lyckade strategier. Snarare än att underkasta oss olika ideal eller dogmer, vill vi ha en konstituerande strategi som griper in i och bemäktigar sig vårt egets varas konstitution. ”A critical ontology of ourselves” som Foucault kallar det. Hur är då vårt vara beskaffat? Vi måste teckna dess genealogi och samtidigt lämna framtiden öppen för det oförutsägbara, för händelsen. Den sant kreativa, konstnärliga aspekten av att hela tiden konstituera vårt vara måste bejakas. Konst är inte negationen av det kommersiella, utan snarare själva den ontologiska terrängen för vårt handlande, vare sig det omfattas av varuformen eller inte. Att skapa något nytt av det förflutna. I den socialdemokratiska modellen är konst något negativt och uteslutande. En aktivitet som måste indefinieras och kontrolleras. Vissa får konstnärslön, medan andra är hänvisade till marknaden för att sälja sin arbetskraft. Men när uppdelningen mellan konst och marknad blir allt ihåligare, är inte svaret att försöka täta den med rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. När konstitutionen av det ontologiska, produktionen av nya händelser, livet, blir oskiljaktligt från arbetet och blir ekonomins drivkraft måste svaret bli konstnärslön åt alla!

4 Comments:

Anonymous Anonym said...

Internet ersätter fabriker? Hurdå? Internet är till för information, kommunikation och dataöverföring och allt detta sker i cyberrymden. Fabriker är till för att producera fysiska ting, såsom CD-skivor, nätverkskort, mat, kläder och andra förnödenheter utan vilka Internet inte skulle kunna existera. Jag förstår inte hur Internet skulle kunna ersätta fabriker?

blenda@handgranat.org

6/30/2004 11:48:00 fm  
Blogger jan boklöv said...

Blenda: Fabriken producerar inte bara bilar och tvättmaskiner, utan även en social relation. Själva kärnan i Marxs och framförallt Foucaults analys är att produktionen skapar arbetarnas subjektivitet. Den organiserar arbetarnas relationer med varandra, med tiden, med rummet, osv. Den kodar deras begär och får dem att begära sin egen exploatering.

Under moderniteten var den mänskliga subjektiviteten underordnad ett gigantiskt system av maskiner (fabriksmodellen). Det mänskliga samarbetet gjordes nödvändigt, men överbestämdes samtidigt av detta system. I skolan fick vi betyg på en skala så att si och så många elever skulle hamna på olika förutbestämda platser i samhällets produktion, alla arbetsplatser var uppbyggda som fabriker med sina panopticon, osv. Det var fabrikens maskiner och disciplin som bestämde hur vi skulle samarbeta.

Internet dyker upp ungefär samtidigt som fabrikssystemets stora kris. Det är en form av samarbete som är organiserat mer eller mindre autonomt från fabrikens maskiner och de disciplinära institutioner som försöker apa efter fabriken. Det var ungefär så jag menade :)

Ett boktips kring hur fabriken producerar subjektivitet är Foucaults Övervakning och straff. I Marx Kapitalet hittar man (om man letar) även en del logiker kring detta i avsnitten om abstrakt arbete och samarbete.

6/30/2004 04:19:00 em  
Blogger jan boklöv said...

Kolla även in Althussers Ideologi och ideologiska statsapparater.

6/30/2004 05:26:00 em  
Anonymous Henrik Sundström said...

Så underbara pregnanta formuleringar och insikter! Särskilt slutet som inleds :"Strategin att vara sin fiendes..."
Fantastiskt!
Nu ska jag läsa mer om vad du skrivit om Licenser i allmänhet och creative commons i synnerhet.

2/25/2005 10:25:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home