fredag, juni 18, 2004

Rapport från Outside In

Högt tempo i presenteradet av diverse projekt präglade seminarierna under andra dagen av Outside in, som hölls på det helsköna stället Röda Sten i Göteborg. Om net.art och street art var två viktiga flyktlinjer bort från konstverkets kultvärde, så känns det som att vi nu befinner oss i ett fruktbart dubbelt infångande, där möjligheter och spänningar i fältet mellan "nätet" och "gatan" utforskas. Jag har tidigare skrivit om sjukligt häftiga experiment kring musik och trådlös P2P som görs just nu i Dublin, och det verkar inte vara en slump att två av förmiddagens tre panelister var knutna till City Arts Centre i samma stad. Jonah Brucker-Cohen var först ut med en presentation som kretsade kring vad som händer när ett nätverk placeras i en annan kontext. Förutom att vara konstruktören bakom Bumplist visade sig han bland annat ligga bakom en installation med webbsajt, som när den besöktes aktiverade några borrar på City Arts Center i Dublin och gav besked om med hur många procent den fysiska byggnaden hade förstörts på grund av det virtuella besöket. Konfrontativt. Som ett led i att undersöka den allmänna acceptansen av att använda öppna wlan, gjorde han WiFi-hog. Simpletext är en performance för datorer som genererar rörlig bild utifrån material från nätet samt musik, baserat på SMS som publiken skickar in i realtid. Detta och mycket annat presenterades hastigt medan Jonah Brucker lade fram sina idéer om sociala experiment. Katherine Moriwaki tog över och började bland annat prata om kläder som ändrar utseende efter faktorer som beröring, ljudnivå och luftföroreningar, och om att göra en klassiskt kvinnlig accessoir som handväskan till en maskin för trådlös högteknologi. Ett mycket givande föredrag som svårligen låter sig sammanfattas utifrån de exempel som gavs. Eftermiddagens seminarium lade mer tonvikt på gatan än på nätet. Fotografen Jocko Weyland pratade om hur det kan komma sig att 11-åriga kids kan se potentialer i betongytor som inte arkitekter kan se. Ur surf-kulturen utvecklades skateboarding, "basically a way of simulating a wave on concrete" – från början tydligt kopplad till lagöverträdelser, att bryta sig in på folks bakgårdar för att surfa i deras tomma pool etc. Senare byggdes ramper och parker med skateboarding som uttalat syfte. Här menar Jocko Weyland att modernismen fullföljs till sin spets: form och funktion blir ett, men inte som en följd av teoretiska manifest utan fött ur en praktik. Gatukonstnären Swoon inledde med att berätta hur hon tröttnat på galleriernas prissatta, permanenta objekt och i stället började syssla med affischer som fick smälta in i gatornas lager-på-lager-processer. Mellan anekdoterna från hennes verksamhet i New York, Berlin och på Kuba blandades praktiska erfarenheter om hur man smidigast skapar lite mer kommunikativt kaos i gatubilden och sätter igång oväntade visuella samtal. Michael Rakowitz avslutade med att prata om ett kanske mer "ändamålsenligt" projekt som började med att han studerade nomadtält i Jordanien och hur de relaterade till vinden. Tillbaka i USA såg han hur uteliggare sov vid ventilationssystem, och började bygga temporära utymmen för urbana nomader av plast, kopplade till byggnaders varmluftutblås. Omkring 30 hemlösa har fått specialbyggda sovutrymmen. Medan de i New York föredrog integritet genom svarta plastsäckar, prioriterade Bostons hemlösa säkerhet, de ville kunna se ut och vara synliga, sade Rakowitz som även berättade om hur det hela konfronterats med New Yorks nolltolerans-politik. Projektet skulle för övrigt med all säkerhet ha mött skarp kritik i Sverige, med standardfraesr om att man "legitimerar" och "accepterar" de sociala problem man försöker jobba med – fraser som är så typiska för diskurser kring drogmissbruk och sexarbete och som kännetecknar Sveriges marginaliserande och samtidigt självgoda socialpolitik. (Detta var min andra direktrapport från en konferens på mindre än en vecka – se även rapporten från Wizards of OS i Berlin)