onsdag, juli 28, 2004

Allmänningar - ett problematiskt begrepp

Begreppet ”allmänningar” (commons) har på senare år börjat dyka upp som beteckning på mycket mer än bara de gemensamma betesmarker som för några sekel sedan började inhägnas och privatiseras. Allt från luft och världshav till P2P-nätverk och olika former av välfärd kan inbegripas. I och med Creative Commons får idealet av fri tillgång till gemensamma resurser ytterligare spridning. I veckans nummer av tidningen Arbetaren recenserar jag kritiskt ett nytt häfte om allmänningar. Problemet där känns allt annat än unikt: illusionen om att hitta renhet i en "utsida" utanför kapitalet, laddningen av allmänningarna med en innebörd av Habermas "borgerliga offentlighet".

1 Comments:

Blogger Jan Wiklund said...

Det beror på vad man har för syfte

Det är irriterande med kommentarer av typen ”jag har massor med argument men just nu har jag inte tid, ni får läsa vad jag har skrivit nån annanstans”. Inte bara för att det tar tid ifrån en, utan också för att det är så onödigt. Numera är det ju inte svårt att kopiera vad man skriver och publicera det på flera ställen, om man nu inte har tid att formulera sig igen.

Men utan att ha tillgång till Magnus hela argumentation vill jag ändå bemöta en synpunkt som förefaller vara en huvudpoäng.

Allmänningar erbjuder givetvis inte någon ”ren” plats utanför kapitalismen, och det är heller inte avsikten. Avsikten är att det även inom en kapitalistisk värld finns tre olika sätt att fördela nyttigheter, som var och en har sina fördelar och nackdelar.

Marknaden är lättvindig att tillämpa vilket kan leda till många transaktioner och mycket ekonomisk tillväxt. Men den är samtidigt ”promiskuös” och byter lättvindigt den fattiges nödtorft mot den rikes lyxkonsumtion eller mellanmänskligt förtroende mot pengar – vad vi brukar kalla korruption eller prostitution. Samtidigt är det svårt att utmana maktpositioner inom marknaden därför att vårt rättssystem absolutifierar sådana genom att kalla dem egendom och därigenom gör dem oangripliga.

Omfördelning gör det möjligt att bestämma vad var och en har rätt till. Å andra sidan skapar den lätt ojusta maktpositioner för dem som sköter omfördelningen – maktpositioner som kan förvandlas till rikedom som gör omfördelarens intresse för omfördelning mindre, vilket t.ex. har skett inom den svenska välfärdsapparaten under 80-90-talen.

Ömsesidighet – att folk delar med sig och ställer upp – är fantastiskt smidig att tillämpa men kräver någon form av gemensam kultur eller gemensamt samhälle bland deltagarna för att inte några ska börja profitera på systemet.

De här tre möjligheterna är inget man kan hitta hos Habermas, inbillar jag mig, utan jag rekommenderar istället Karl Polanyi för den som är intresserad av auktoriteter och intellektuell pajkastning.

Marknad, omfördelning och ömsesidighet kan inte helt reduceras till paret privategendom – allmänning, men det finns klara samband. Marknaden hör givetvis hemma på privategendomen, och omfördelning hör lika givetvis hemma på allmänningen. Omfördelning är en mer kluven företeelse. Omfördelning baseras på gåvoekonomi, och för att man ska kunna skänka bort något måste man förstås först äga det. Men när gåvoekonomin väl fungerar tenderar det bortskänkta att förvandlas till en allmänning där alla ger och tar utan att bekymra sig stort om vem som ursprungligen har ägt vad.

Omfördelning, det är det offentliga välfärdssystemet det, oavsett om det är statligt, kommunalt eller sköts av en privat a-kassa som hos artonhundratalets gesällskap. Gåvoekonomi florerar förstås främst inom familje- och vänkretsar, men har också institutionaliserats inom intressegemenskaper, inom forskningen, och rimligt är väl också att man för till exempel naturen och genpoolen dit.

Det borde alltså framgå även för Magnus att åtminstone de flesta av oss som värnar om allmänningarna gör det av pragmatiska skäl. Vi vill inte alltid köpslå om allt, och har dessutom inte alltid så mycket att köpslå med.

Jag inser mycket väl att jag inte i denna värld kan hitta något "utanför kapitalismen", men jag är jävligt intresserad av att överleva på så hyggliga villkor som möjligt även inom det kapitalistiska samhället. Och jag antar då att allmänningar kan erbjuda mig möjligheter som privategendomen inte kan.

Eller menar Magnus att vanlig strävan efter ett bättre liv här och nu är föraktlig på något vis för att det inte är tillräckligt ”rent”?

Jan Wiklund

1/04/2005 02:57:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home