måndag, september 13, 2004

Brian Holmes: Informationsutbyte i en ny tonart

I tidskriften Multitudes har publicerats en text av Brian Holmes: Three proposals for a real democracy. Information-Sharing to a Different Tune. Den avhandlar strategi och tar avstamp i den artikel om "content flatrate" som jag skrev i somras (då delvis utifrån några inlägg postade här på Copyriot). Här följer en (hastigt gjord) översättning.

Denna text skrevs för "kompendiet" till Werkleitz-konferensern Common Property (www.werkleiz.de). Den är en fortsättning på den utmärkta polemik som Rasmus Fleischer inledde mot de flatrate-förslag som syftar till att "kompensera" rättighetsinnehavarna för fildelningen (se Nettime 13/7 eller här). Är en flatrate bättre än det framträdande DRM-systemet? Helt klart, men det är inget skäl att sluta tänka på en värld man verkligen skulle vilja leva i / Brian Holmes

Tre förslag för en verklig demokrati

Informationsutbyte i en ny tonart

Sedan P2P-fildelningsnätverken uppfanns för några år sedan har gratisutbytet av musik varit en nagel i ögat för konsumtionskapitalismen. Det har punkterat skivindustrins vinster, de har bringat obegränsat med pop till tonåringars liv, och ett ironiskt leende till läpparna hos de internet-purister som hela tiden föraktade den "nya ekonomins" profit-sökande illusioner. För de politiskt sinnade – och framför allt det äldre gardet, vilka fortfarande likställer gitarrer med proteströrelser – kan det massiva överträdandet av upphovsrättslagen ibland framstå som om en länge väntad fläkt av kulturell revolt har börjat blåsa. Men det var visst bara ett problem: Vem ska betala räkningen? Hur skulle artisterna (och, tillägger vissa, skivbolagen) överleva i en värld av gratis musik? På senaste tiden har en ganska smal uppsättning av lösningar föreslagits: antingen nedladdningssajter av pay-per-song-modell, enligt en centraliserad modell som föredras av musikindustrin; eller en slags "flatrate"-skatt på internetanvändare, som ska rädda fildelningen genom att utgöra en källa för monetär kompensation att distribueras bland upphovsrättsinnehavarna. Ett av flatrate-förslagen, specifikt addresserat till EU:s direktorat för den inre marknaden, formulerar sig på följande vis om P2P-teknologierna: "Den digitala revolutionen innehåller en potential för en semiotisk demokrati, där återanvändande och remixning av kultur är en av dess mest lovande innovativa aspekter." [1] Så låt oss ställa en fråga: Exakt vad utlovas här? Och framför allt, hur kan det uppnås? Hur rör vi oss från en semiotisk till en verklig demokrati? Ta ett annat exempel på den digitala revolutionen: kraven på elektronisk publicering av akademiska tidskrifter, från grupper som Public Library of Science eller Budapest Open Access Initiative. [2] Sådana publiceringsprojekt har fått brett stöd från forskare och vetenskapsmän, eftersom de skulle eliminera kunskapsutbytets barriärer i form av snabbt stigande priser på ansedda akademiska tidskrifter, något som har blivit ett verkligt hinder även för många universitet i den utvecklade delen av världen. Tillsammans med riktlinjer för själv-arkivering (exempelvis elektronisk publicering utan extern vetenskaplig förhandsbedömning), lovar dessa initiativ (åter)skapandet av vad vissa teoretiker har börjat kalla "informationens allmänningar" [information commons] [3], vars resultat skulle vara ett storskaligt överförande av kunskap från de rikare institutionerna till deras fattigare kusiner, och i slutändan från Nord till Syd. Naturligtvis talar vi fortfarande om rakt igenom semiotiska friheter. Men vad ett "återanvändande och remixande" av vetenskaplig kunskap kunna leda till? Tja, ett resultat vore väl i vart fall teknisk utveckling. Och där är behovet att gå bortom en blott semiotisk demokrati uppenbart. Ta fallet med de dyra aids-medicinerna. Nödvändig kunskap och teknik för att tillverka dessa mediciner billigt finns redan vida tillgängligt. Men möjligheten att göra detta begränsas av patent-regimer som etablerats på global nivå av World Intellectual Property Organization (WIPO) och WTO:s TRIPS-avtal (Trade-Related Aspects of Intellectual Property Rights). Att rädda fattiga människors liv med rika människors vetenskap går emot internationell lag. Icke desto mindre har de samlade ansträngningarna av aids-aktivister, NGO:s, hälsoministerier i de underutvecklade länderna och risktagande läkemedelstillverkare som Cipla i Indien, lett till en försiktig uppluckring av patentregimerna. (2001 kunde Cipla erbjuda sin generiska trippelterapi till Läkare utan gränser för en kostnad av 340 dollar per patient och år, att jämföra med 10400 dollar för patentinnehavarnas mediciner [4]). Resultaten av denna aktivism blev WTO:s historiska Doha-deklaration, som tillät undantag från TRIPS' patentregler i "nationella nödlägen", till vilka epidemier av aids, malaria och tuberkolos uttryckligen räknades. [5] Ändå blockeras nu deklarationens intentioner av en allians mellan den transnationella läkemedelsindustrin och den rådande administrationen i USA. [6] Lagar om intellektuell egendom gör det svårt att realisera löftet om fritt informationsutbyte. Varför är de dolda kopplingarna mellan fildelning (i vardagslivet), öppen publicering (i olika akademiska discipliner) och överföringen av livsnödvändig kunskap (i Nord/Syd-relationerna) inte omedelbart uppenbara för stora grupper av människor? Eller med andra ord: Varför är det demokratiska löftet i Internet (eller i den digitala revolutionen) så vida ignorerat? Låt oss återgå till den punkt där vi började: lösningar till "problemet" med fri musik. En skribent vid namn Rasmus Fleischer har skrivit en kritik av flatrate-förslaget, och mer specifikt av dess anspråk på att erbjuda kompensation till innehavare av egendomsrättigheter utan att samtidigt utöva kontroll över användarna: "Skivindustrin bygger sin makt och sin affärsmodell på möjligheten att kontrollera folks musiksmak, och det är jävligt viktigt för dem att inte förlora greppet över det. Det tycks oklart hur länge de skulle kunna fortsätta rättfärdiga sin existens i en situation där de inte själva kontrollerar hur musik förpackas och presenteras, vilka sorters samlingsalbum och boxar som marknadsförs, när ett albums olika singlar släpps i olika delar av världen etc. Faktum är att man skulle kunna säga att musikindustrin behöver de pengar som rådande upphovsrättslagar ger dem just för att kunna utöva denna kontroll." [7] Fleischer sätter fingret på exakt vad de flesta förespråkare av fri fildelning missar att ta upp: vad som i stor skala sprids via P2P-systemen är inte oberoende utvecklade verk likt fri mjukvara, utan kommersiellt producerade poplåtar som utgör en del av dagens kontrollkultur. I dagens samhällen kan ordet "kontroll" sägas beteckna de sätt på vilka exklusiva egendomsrättigheter försvaras mot effektiv kritik, genom en noggrant orkestrerad medial modulering av uppmärksamhet, minne och trossatser. Vi talar inte längre om ideologi som en singulär, totaliserande världsåskådning, och Guy Debord's beskrivning av spektakelsamhället var alltför allmän och oprecis: Vad vi i själva verket hittar är ett rivaliserande nät av uppmaningar, incitament, förströelser och sinnesretningar, vilka alla förstärker olika aspekter av de grundläggande sociala rollerna vilka formar vår produktivitet och våra begär. Maurizio Lazzarato beskriver hur företag "skapar världar" för sina arbetare och konsumenter och för "estetiska krig" för att upprätthålla sin attraktionskraft och trovärdighet: "Det räcker att sätta på teven eller radion, gå på en promenad i staden, köpa en vecko- eller dagstidning, för att veta att denna värld konstrueras genom ett sammanfogande av utsagor, genom en teckenregim, vars uttryck kallas reklam; och det som uttrycks (meningen) är en uppfordran eller ett kommando, som i sig självt är en värdering, en dom, en trossats kring världen, en själv och andra. Vad som uttrycks (meningen) är inte en ideologisk värdering, utan snarare ett incitament (det ger tecken), en uppfordran att antaga en viss levnadsform, exempelvis ett sätt att klä sig, ha en kropp, äta, kommunicera, bo, röra sig, ha ett genus, tala, etc." Skapandet av rytmiskt modulerade världar av sensationer och begär är enkelt nog att begripa i fallet popmusik-konsumtion – och harmlöst nog, kanske du tänker. Ett mer spetsigare exempel skulle vara den ändlösa strömmen av reklam för farmaceutiska produkter, vilka erbjuder ett längre och hälsosammare liv, modulerar sinnesstämningar och utlovar vitalitet och till och med extas. Men reklamen är bara en liten del av kontroll-ekvationen. Betänk de komplexa åsiktsskapande operationer som krävs för att upprätthålla övertygelsen om att de skyhöga priserna på läkemedel är rättfärdigade, även när de vetenskapliga upptäckter som ligger till grund för dem ofta har gjorts på statliga universitet, finansierade med offentliga medel (vilket är fallet i USA). Det klassiska argumentet – vilket upprepas i nyhetsmedierna närhelst nödvändigt – är att det kostar sammanlagt 500–800 miljoner dollar att utveckla, testa och färdigställa ett nytt läkemedel, utgifter som ligger utom räckhåll för varje offentlig forskningsinstitution. Hur som helst har dessa uppgifter härrör från en lobby, the Pharmaceutical Research and Manufacturers of America, och från ett forskningscenter som får 65 % av sina pengar direkt från industrin; verkliga kostnader är antagligen bara en liten del av de påstådda beloppen. När 39 läkemedelsföretag pressades av en sydafrikansk domstol till att öppna kassaböckerna och bestyrka de forskningskostnader som rättfärdigar deras krav på exklusiva patent på aids-mediciner, föredrog de dra sig ur och släppa hela åtalet mot tillverkningen och distributionen av generiska mediciner. [9] Sådana rättsfall hotar industrins manipulation av våra övertygelser; likväl förblir läkemedelsindustrin globalt sett en industrin som omsätter 400 miljarder dollar per år, den tredje mest profitabla år 2003 (de två föregående åren återfanns den på förstaplatsen). Marcia Angell påpekar: "Det mest förbluffande faktum för år 2002 är att de sammanräknade vinsterna för de tio läkemedelsföretagen på 'Fortune 500'-listan (35,9 miljarder dollar) övergick alla de övriga 490 företagens vinster tillsammans (33,7 miljarder dollar). [10] Det goda livet är dessa dagar inte direkt gratis. Så vilkan melodier är det som "Big Pharma" vill att vi ska höra? En som förför, en annan som bedrar, en tredje som motiverar – likt plingandet från en jackpot. Bland de nyliberala omvandlingarna av den allmänna sektorn finns en förändring i hur forskningen förvaltas. I det USA mot vilket "Europharma" kastar avundsjuka blickar [11], kan resultaten av statligt finansierad forskning patenteras av universitetet och licencieras exklusivt till privata startup-firmor, vilka sedan säljer sina patenterade tekniker till större företag; uppfinnarna får en del av licensintänkterna och kan också få äga andel i företagen. [12] Fallen där universitetens forskningsresultat av patentskäl inte offentliggörs hopar sig. [13] På så vis kontrollerar privatiseringskulturen på subtilt vis tillgången och tillämpningen av forskningsresultat – men också själva motivationen och begären hos forskare, vilka uppmuntras att jaga egen profit snarare än att dela med sig av kunskapen som en allmän nyttighet. Som alla vet: "Den som betalar, får ange tonen". Men när betalningen har blivit strukturell, och när de inbegriper ett omfattande och sammanflätat system av regleringar, intressen, strategier och förförelser, då kräver en förändring av de kontrollerande rytmerna något i grunden annorlunda, något fullständigt utanför de rådande systemen för betalning (eller utpressning) som karaktäriserar den kognitiva kapitalismen. [14] Det fria utbytet av musikfiler har det där "något" – inte så mycket i de marknadsanpassade melodierna som det faktum att utbytet är fritt, utanför en marknad som till överväldigande del är strukturerad till de exklusiva rättighetsinnehavarnas och monopolistiska företagens föredel. Och varje fil som fildelas är en gåva som utmanar inte bara en industri (skivindustrin) utan hela den institutionen "intellektuell egendom". Men om vi vill göra något utan denna allmänningarnas uppsving i den omedelbara vardagliga erfarenheten, måste det kopplas samman med ett bredare program för att omvandla vad som idag är de grundläggande reglerna för socialt utbyte. Detta inbegriper att uppfinna och inrätta betingelser för produktion och distribution av alternativa former av journalism, vetenskaplig kunskap, men också kulturella skapelser såsom musik, litteratur och visuell konst. Sådana alternativa former, i all deras mångfald och komplexitet, kan också bli till krigsmaskiner av ett nytt och förbluffande slag, i den estetiska kampen för att skapa världarna som vi lever i. Vad vi behöver idag, inom vänstern, är att omvandla möjligheterna till det av den "digitala revolutionen" stimulerade semiotiska spelet, till ett omfattande och flernivåat men framför allt kommunicerbart och genomförbart program för en verklig demokrati. Inledandet av detta kräver en diskussion kring de olika praktiker, kamper och målsättningar som skulle kunna uppnå en sådan omvandling. Med andra ord är det nödvändigt att brottas med både de semiotiska och materiella förutsättningarna för ett alternativt informationsutbyte – vilket ytterst innebär att förändra de rådande relationerna mellan marknaden, staten och "the public domain" eller allmänningarna. Utan en sådan diskussion, med siktet inställt på att skapa ett program för en ansenlig social förändring, kommer vad som brukade kallas "vänstern" att bli allt svagare, medan privatiseringskulturen underblåser spänningar i världen genom att fördjupa grundläggande orättvisor. Så låt oss börja här och nu. Kring löftet om fritt informationsutbyte skulle man kunna utveckla tre sammankopplade förslag:
  1. Uppbyggandet av allmänningar inom kulturens och informationens områden, vilkas innehåll är fritt att förfoga över och skyddas mot privatisering genom former såsom General Public License för mjukvara (copyleft), Creative Commons-licenser för konstnärliga verk och open acess-tidskrifter för vetenskaplig publicering. Dessa allmänningar skulle gå i rakt motsatt riktning gentemot WIPO:s/WTO:s fördrag om intellektuell egendom, och skulle företräda ett tydligt alternativ till den kognitiva kapitalismens paradigm genom att förstå människors kunskap och uttryck som någonting i grunden gemensamt, något att dela och göra tillgängligt som virtuell resurs för framtida skapande, såväl semiotiskt som kroppsligt, såväl materiellt som immateriellt.
  2. Omvandlingen av existerande, offentligt finansierad kulturell och vetenskaplig infrastruktur (där elitintressen avgör masskonsumtionens former) i riktning mot jämlikhet, genom uppfinnandet av nya former och protokoll för tillgång till produktions- och distributionsmedlen för journalism, kultur och vetenskap, och till de komplexa resurser som krävsa för denna produktion/distribution (arkiv, bibliotek, studios, replokaler, laboratorier, universitetskurser etc). Denna omvandling – som i sig kan låta oss gå bortom de marknadsdrivna televisuella mediernas dominans av hur den allmänna opinionen formas – skulle uppmuntra förnuftig demokratisk debatt (utbyte av idéer), men också autonomt konstnärligt skapande och expressiv politik (sociala rörelser).
  3. Återuppfinnandet av tidigare program för kollektiva försäkringar vilka skyddar hälsa och välbefinnande för samhällets alla medlemmar, men i en ny och mer diversifierad form som integrerar såväl kravet på jämlikhet som rätten till skillnad: garanterad basinkomst, tillgång till billigt boende och grundläggande välfärdstjänster, hälsovårdsförsäkring och högkvalitativ utbildning för alla. Utmaningen handlar inte om att återuppliva den byråkratiska staten med dess vansinniga procedurer för kategorisering och homogenisering, utan snarare om att uppfinna nya former för tillägnande och fördelning av egendom, vars effekter skulle bli frigörande men inte isolerande, socialiserande snarare än begränsande och individualiserande.
Sammantagna skisserar dessa förslag konturerna av en långtgående samhällsomvandling. Likväl är vart och ett av dem helt enkelt grundläggande för det konkreta deltagandet av medborgare i en egalitär demokrati. För du kan inte bidra till de globala gemensamheternas rikedomar utan att ha tillgång till verktygen för produktion/distribution och till existerande informations- och kulturresurser; och likväl kräver denna typ av engagemang också att du har tid, tid befriad från det obevekliga kravet att tjäna pengar för att betala den sociala reproduktionens basala nödvändigheter. Den uppenbara djärvheten i idéer som informationsallmänningar eller faranterad basinkomst – deras uppenbara brist på "realism" – understryker snarast den skriande frånvaron av det politiska i dagens debatter. Här står mer på spel än en catchy poplåt eller ett piller som får dig att drömma. Bara en ambition att förändra ekonomins regler och ytterst statens existerande form, kan frambringa den oppositionella kraft som det tidiga 2000-talet kräver. Likväl indikerar förslagen ovan, delvis inspirerade av den "digitala revolutionen", pragmatiska förändringar som redan har satts i rörelse; de beror inte på valsegrar för sitt förverkligande. Snarare än ett komplett och färdigställt program, pekar de mot ett exodus från den rådande återvändsgränden. Semiotik med materiella konsekvenser. Informationsutbyte i en väldigt annorlunda tonart. BRIAN HOLMES Brian Holmes är konstkritiker, essäist, aktivist och översättare, bosatt i Paris och intresserad av skärningsfälten mellan konstnärlig och politisk praxis. Han har doktorerat i litteratur och romanska språk vid University of California i Berkeley, varit redaktör för publikationer åt Documenta X i Kassel 1997 och på senare åt arbetat med den franska konceptkonstgruppen Bureau d'études. Han medverkar flitigt på den internationella mailinglistan Nettime och sitter i redaktionen för tidskriften Multitudes. Artikeln ovan har publicerats på engelska på Nettime och i Multitudes, samt i tysk översättning hos Werkleitz-biennalen. Fotnoter:
  1. "Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights : Compensation Without Control," http://wizards-of-os.org/index.php ?id=1699
  2. För en bra beskrivning av BOAI och länkar till relaterade initiativ, se följande FAQ: http://www.earlham.edu/~peters/fos/boaifaq.htm#impactaffordable
  3. Informationens allmänningar – en föreställning starkt influerad av hur fri mjukvara distribueras under General Public License – definieras koncist av Yochai Benchler i artikeln "The Political Economy of Commons" i Upgrade, June 2003, vol. IV, #3: www.upgrade-cepis.org/issues/2003/3/up4-3Benkler.pdf
  4. Källa: Libération, July 8, 2004: www.liberation.fr/page.php?Article=222215
  5. Doha-deklarationen finns här: www.wto.org/english/thewto_e/ minist_e/min01_e/mindecl_trips_e.htm
  6. Se artikel hos Health Global Access Project: http://www.healthgap.org/press/press_releases.html
  7. Rasmus Fleischer: "'Content Flatrate' and the Social Democracy of the Digital Commons", postad på nettime 13/7 2004: http://amsterdam.nettime.org/Lists-Archives/nettime-l-0407/msg00020.html
  8. Mauricio Lazzarato: "Créer des mondes", i Multitudes 15 (Winter 2004): http://multitudes.samizdat.net/article.php3?id_article=1285 Den citerade passagen (översättningen modifierad) förekommer även i "Struggle, Event, Media": http://www.republicart.net/disc/representations/lazzarato01_en.htm
  9. Källa: "Yale University Shares Profits From AIDS Drugs", Le Monde Diplomatique, februari 2002: http://www.mindfully.org/Industry/Yale-University-AIDS-ProfitsFeb02.htm
  10. "The Truth About the Drug Companies", New York Review of Books, vol. 51, # 12 (July 2004): http://www.nybooks.com/articles/17244
  11. Inte bara den fria forskningen, utan också den extraordinära profitmöjligheten i den manipulerade USA-marknaden uppväcker avund hos de europeiska läkemedelsföretagen. Se referenser till USA i 2003 års industrirapport från den europeiska läkemedelslobbyn EFPIA: http://www.efpia.org/6_publ/Infigures2003.pdf
  12. Det aktuella regelverket är känd som "the Bayh-Dole act", som trädde i kraft 1980, vid den nyliberala omsvängningens absoluta inledning. Texten finns här: http://www.cctec.cornell.edu/bayh-dole.html
  13. Källa för dessa påståenden: Eyal Press, Jennifer Washburn: "The Kept University," The Atlantic (March 2000): http://www.theatlantic.com/cgi-bin/o/issues/2000/03/press.htm
  14. En ansenlig del av vad som skrivits i den franska tidskriften Multitudes har ägnats motsättningarna i den "kognitiva kapitalismen", vilken förskjuter skapandet av mervärde in i en till stor del semiotisk sfär – men som för att göra så förlitar sig på det intellektuella och känslomässiga samarbetet mellan folk som skapar sina egna mått på värde och arbetar utanför den direkta arbetsdisciplinen. Se särskilt Multitudes 2 (maj 2000), eller antologin Vers un capitalisme cognitif (Paris : L'Harmattan, 2001).

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Är inte den enda vettiga och långsiktigt hållbara lösningen på "upphovsrättsproblemet" (och en rad andra) medborgarlön?

9/15/2004 04:22:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home