fredag, oktober 29, 2004

Uppsats om pirater, kulturindustri och open source

För en månad sedan framlades vid Handelshögskolan i Göteborg en magisteruppsats i informatik av Thomas Gorin, betitlad Stabilitet och rörelse. Om piratkopiering, upphovsrätt och inhägnad i det postmoderna kontrollsamhället. Uppsatsen vill undersöka "hur förhållandet mellan kulturindustrin, Open Source-rörelsen och piratkopieringsrörelsen ser ut", med en ambition att "problematisera bilden genom att förvandla den från en klassisk kamp mellan gott och ont till något av ett triangeldrama". Centrala är ett antal begrepp hämtade från Deleuze/Guattari, främst gällande övergången från ett disciplinsamhälle (associerat med modernitet, fabriker, slutna och räfflade rum) till ett kontrollsamhälle (postmodernitet, informationalisering, internalisering av maktutövning). Postmoderniteten är dock inte, ett rådande tillstånd, utan en tendens som ännu trevar i väntan på att slå igenom fullt ut. Omstruktureringen av produktionen sedan 1970-talet, med i riktning mot "flexibilitet" och postfordism, "var försök att genom moderna medel överkomma krisen, att revitalisera tillverkningsprocessen genom att utveckla en postfordism. Det var ett reaktivt förhållningssätt, en kvantitativ metod att lösa ett i grunden kvalitativt problem." I stället definierar Thomas Gorin "Open Source-rörelsen [som] en konkurrerande statsapparat, ett nytt system, en vilja till en ny form av stabilitet och ordning." Uppsatsens kanske allra mest centrala operation är hur den lägger tre begrepp från Deleuze/Guattari ovanpå de tre undersökningsobjekten, på detta vis:

  • kulturindustrin | territorialisering | (disciplinsamhälle)
  • piratkopieringsrörelsen | deterritorialisering | (icke-konstitutiv "krigsmaskin")
  • open source-rörelsen | reterritorialisering | (kontrollsamhälle)
Författaren gör ingen hemlighet av sitt ställningstagande för piraterna. Han utgår från att "det är piratkopieringsrörelsen som sätter den faktiska agendan (till skillnad från den politiska agendan som kontrolleras av företrädare från i huvudsak kulturindustrin)". Piratkopieringen är "den aktiva kraften" men "inte en konstituerande kraft" utan "rörelse och förändring, och ingenting mer". Valet av begreppet "piratkopieringsrörelsen" är inspirerat av Piratbyrån, som också intervjuats i undersökningen (där även Copyriot refereras en del). "Open Source" definieras ytterst löst, som "ett samlingsbegrepp för alla strömningar som handlar om öppen källkod och fri mjukvara i allmänhet". Men hit räknar Thomas Gorin även de i sig spretiga ansatser till upphovsrättsreformism som Copyriot tidigare har kallat the social democracy of the digital commons, alltså förkämpar för Creative Commons och "alternativa kompensationssystem" (flatrate). Utifrån denna kategorisering görs en grova generalisering:
Open Source som rörelse strävar inte mot ett öppet rum, snarare sker en ny form av inhägnad /.../ en postmodern kompromiss – det inhägnade öppna rummet /.../ Ett system som varken är mer eller mindre skrämmande än det tidigare. Open Source-rörelsen tar oss endast från djurparkens burar till safarins illusoriska frihet. /.../ Istället för att producera varor för försäljning, som den gamla slutna mjukvaruindustrin fortfarande gör, skapar Open Source nya redskap genom vilka massintellektualitetens produktiva kraft kan exploateras.
Här saknas en "öppenhetens genealogi". En sådan skulle kunna frilägga betydande betydelseförskjutningar från kod till ideologi, från GPL till Creative Commons. Här en liten exkurs: Redan på 1960-talet var det kutym att datorforskarna vid universiteten fritt delade med sig av källkoden till varandras program. Först senare när datorutvecklingen nått så långt att programmerarna från den akademiska världen började anställas av näringslivet förändrades situationen, så att forna samarbetspartners förvandlades till konkurrenter som tvangs hålla sin kod hemlig för varandra. Samtidigt började mjukvaruproducerande företag att hävda upphovsrätt på programmen och förbjuda fri distribution. Många av programmerarna ogillade det allt mer slutna klimatet, men tvangs finna sig i situationen. Historien om vad som hände sedan har berättats många gånger: I januari 1984 sade programmeraren Richard M Stallman upp sig från sitt jobb på Massachusetts Institute of Technology (MIT), då han inte kunde acceptera att arbetsgivare och kollegor började hävda upphovsrätt på den kollektivt framsprungna koden och hemlighålla sina vidareutvecklingar. Så föddes såsmåningom Free Software Foundation (FSF), GNU-projektet och GPL-licensen (vilket sedermera ledde fram till Linux 1991).
På vårt laboratorium på MIT (...) var all mjukvara fri, även om ordet "fri" ännu inte betecknade vår filosofi. Vi kunde läsa källkoden i alla de program som vi använde, göra förbättringar och sprida kopior. Jag har således lärt mig att leva i en frihet som definierades av andra före mig. Men omkring 1982 började denna gemenskap att vittra sönder på grund av en rad katastrofer. En av dessa katastrofer inträffade när en student vid Carnegie Mellon-universitetet skrev ett innovativt textredigeringsprogram. Men istället för att dela det med hela gemenskapen valde han att sälja det till ett privat företag. (...) Två eller tre åt senare, efter ytterligare katastrofer, var gemenskapen död. (...) Den värsta formen av exploatering är enligt min mening när någon approprierar ett fritt program som är skapat av någon annan, tillför några förbättringar och sedan hävdar att de äger programmet (...) Jag har alltså letat efter medel att avskaffa denna orättvisa, och det medel jag funnit är copyleft. (...) Detta är alltså ett medel för att försvara samarbetsgemenskaper. Richard Stallman, publicerad i tidskriften OEI (bisarrt nog översatt via franska – vilket lett till att OEI i stället för "copyleft" använder det fullständigt förryckta ordet "författarvänstern"!)
Den som skrivit ett program under GPL-licens behåller formellt sin upphovsrätt, men låter det vara fritt för envar att såväl kopiera, distribuera, sälja eller ändra. Ett enda villkor förbehålls: Varje vidareutveckling av koden, och varje nytt program där delar av GPL-licensierad kod infogades, måste också ha GPL-licens. Ett defensivt trick för att kunna fortsätta utveckla mjukvara på det sätt man vill, trots att starka intressen försökte förändra spelreglerna. Copyright blir copyleft när den vänds mot sig själv: "A classic act of detournement", konstaterar Josephine Berry. Tre saker måste här betonas: För det första att GPL, detta juridiska hack, hade ett konservativt ursprung. För det andra att det utgick från kodarnas praktiska erfarenhet, inte från en ideologi (även om Skägg-Stallman nu i tjugo års tid har impregnerat begreppet "free software" med en hel ideologi kring "frihet"). För det tredje att programvarulicenser måste förstås utifrån sitt sammanhang: GPL gäller kod avsedd att kompileras, vilket innebär avgörande skillnader gentemot HTML, text eller ljud. Bortser man från detta, och i ställer klumpar ihop olika licenser till en "rörelse" utifrån licensernas juridiska likheter, så hamnar man lätt fel. Linjen från GPL till Creative Commons är inte rak, vilket öppenhetens genealogi skulle påvisa. Med Eric S Raymond i spetsen grundades 1998 Open Source Initiative, som i stället för "frihet" vill betona kommersiella fördelar och den praktiska överlägsenheten i öppen källkod, och framgångsrikt lyckats få med sig företag som Netscape, IBM och Sun. Numera används ofta FLOSS (Free/libre open source software) som småklumpigt paraplybegrepp. Sedan några år har det blivit allt populärare att föröka utvidga FLOSS-koncept till att gälla helt andra områden än programkod. Idag kan man höra om allt från Creative Commons och open access, till "Open Source Democracy" och "Open Source Judaism". Thomas Gorin kommer fram till att "Open Source-rörelsen försöker skapa en ny konstitution, ett nytt regelverk för kreativitet":
Istället för att vakta koden som den viktigaste affärshemligheten och organisera produktionskrafterna under formella organisationer, inom den egna organisationen, avskärmade från sin omgivning och kryptiska, så organiserar Open Source arbetskraften i frivilliga och öppna produktiva nätverk. Open Source är onekligen ett uttryck för den nya tidens arbetsorganisation, motsatsen till fordistiska monstrositeterna som fortfarande klänger sig fast vid sina hemligheter, inhouseproduktion och låsta källkoder. /.../ Så socialiserade är arbetarna att de själva vet vad som skall göras och självmant gör det, och den sociala produktiviteten inordnas i det kapitalistiska systemet.
"Alla strömningar som handlar om öppen källkod och fri mjukvara i allmänhet", plus friare licenser av Creative Commons-slag, klumpas alltså samman till "open source". Open source utpekas av Thomas Gorin som spjutspets för ett postmodernt kontrollsamhälle, open source "skapar ett system vars kontroll och stabilitet kommer ur subtila inneboende mekanismer", open source tar oss "från djurparkens burar till safarins illusoriska frihet". Och visst, i hög grad stämmer detta mycket bra – om man låter "open source" behålla sin smalare betydelse. Ung Vänster är verkligen ute och cyklar, när de i ett manifest skriver att open source-program är "ett nytt produktionssätt som har stora fördelar jämfört med det marknadsekonomiska". Josephine Berry skriver:
The term open source, coined by Eric S. Raymond in 1998, defines only a piece of software whose source code has been left open. It does not, however, stipulate that this source code can thereafter be copied, adapted, and distributed by anyone at all. In many cases, open source describes a proprietary software, such as Netscape Navigator, whose source code can be viewed but not reused, modified, or distributed. For this reason, when in the wrong hands, what open source achieves is the deployment of the "enough eyeballs" principle for private ends. In the worst cases, it means that the user community is solicited to scrutinize the existing source code, detect bugs or improvements, and then advise the software company on how best to perfect its software. Here we have an example of the commonplace commercial tendency to disingenuously invoke community (the good old days at MIT and the fraternity of coding) in order then to convert free labor, or what Antonio Negri and Michael Hardt have recently called "affective labor," into private gain.
I kontrast till kulturindustrins territorialisering och "open source-rörelsens" reterritorialisering ställer Thomas Gorin piratkopieringsrörelsens deterritorialisering. Viljan att kontrastera leder desvärre resonemanget till direkta felaktigheter:
Piratkopieringsrörelsen har en situationsanpassad och dynamisk struktur, den är fylld av mångfald, förändring och ständiga fluktuationer. Det finns inte några tekniska standarder, inga normer utan allt är variabler som uppnås, moduleras och de muterar sig själv för att uppnå det eftersträvna målet, det öppna rummet. (...) Med andra ord, i det öppna rummet som piratkopieringsrörelsen skapar så är tillgängligheten inte längre är begränsad eller styrd, bruket inte längre reglerat vare sig av lagar eller av idéer, och kontrollen är icke-existerande.
Att påstå att piratkopieringen skulle ske oberoende av tekniska standarder och normer är naturligtvis så falskt det kan bli. Bakom fildelningen ligger allt från operativsystem och kommunikationsprotokoll till konventioner för märkning av metadata. Fildelningprogram kan inte verka utanför de tekniska ramar som sätts av protokoll som TCP-IP, HTTP och DNS, eller av telekomindustri och stat när de gäller fördelning av bandbredd. Att vägra erkänna den kontroll som ligger i kod och protokoll, är att samtidigt bortse från en mängd potentialer till förändring och utveckling. Här kan lite tysk medieteori vara på sin plats. Friedrich Kittler:
Teoretiskt förråds det redan av det stående talesättet enligt vilket användare, vad de än gör vi tangentbordet, gör det "under" ett visst operativsystem som Unix eller Windows: datoranalfabeten som sådan har med andra ord blivit subjekt eller undersåte till en corporation. Han är lika massivt och ogenomskinligt underkastad den digitala koden som t.ex. sin genetiska kod.
(Protocol – How Control Exists after Decentralization av Alexander R. Galloway verkar också vara klart läsvärd!) Problemet förefaller i grunden handla om att Thomas Gorin med sin schematiska uppdelning tvingas dra en skarp gräns mellan kodande och kulturskapande. Kultur är inte raden av kulturella verk, utan själva den process som möjliggör dem. "Förvandlingen av kultur till varor är inte skapande utan exploaterande. (...) Kulturyttringar har fångats och givits en fast form, räfflingarna i rummet gör att den stannar av och blir stillastående." (men, invänder visserligen Henri Bergson, "det finns inga fasta tillstånd utan endast tillstånd som förändras. Stillaståendet är alltid bara skenbart eller snarare relativt.") Vidare skriver Thomas Gorin att "Piratkopiering återger kulturen dess sociala funktion, det vill säga det gränslösa användandet och den ohämmade konsumtionen (...) ett flöde, en process". Men emedan kulturskapandet i uppsatsen framstår som en process som egentligen ligger utanför arbetets sfär, tycks kodande ofrånkomligen innebära exploatering, en alienerande produktion för andras profit, om än lömskt klädd i frivillighetens skrud. Varför räknas inte kod som kultur? Och var skulle för övrigt gränsen gå? Var hamnar demoscenen, generativ konst, eller programmering av en synth? Är förresten datorspel inte kultur? Är mjukvarukonstverket crisis.php, ett enkelt PHP-script av Sebastian Lütgert som demonstrerar en avancerad möjlighet att gömma piratkopierad text i en bild, "legalistiskt" bara för att det är har en GPL-licens (faktum är att licenstexten tar upp fler tecken än programmets hela PHP-kod)? Medan piratkopiering och kulturskapande definieras utifrån handling och vardaglig praktik, beskrivs programmering utifrån juridiska former och möjligheten för andra att profitera. Det är, måste man faktiskt säga, djupt orättvist. Varje hobbyprogrammerare som lämnar koden öppen är ytterst, enligt Thomas Gorins analys, "kulturindustrins och upphovsrättsförespråkarnas (...) allierade i kampen mot piratkopieringsrörelsen". Kollektiv produktion av datorprogram hamnar "inom" kapitalismen, kollektiv produktion av övrigt kultur hamnar "utanför". För folk som själva ägnar sig åt att koda, ter sig klassandet av kod som icke-kultur obegriplig. Den strikta uppdelningen mellan piratkopiering och FLOSS (krigsmaskin/stat) sprängs också av det enkla faktum att fildelningsprogrammen i sig i hög grad är licenserade under GPL och deras protokoll i bästa fall är öppna standarder. Appliceringen av begreppen territorialisering, deterritorialisering och reterritorialisering direkt på tre kantigt avgränsade aktörsformationer, resulterar i ett stelt "triangeldrama" som i värsta fall slutar i rena "omflyttningar av abstrakta och verklighetsfrämmande termer" (så karaktäriseras Hegels dialektik av Deleuze). Faktum är att Deleuze och Guattari själva understryker i Mille Plateaux hur rörelser av deterritorialisering och reterritorialisering alltid är sammanflätade och samtidiga. Det är något som inte minst märks hos hårdvaru- och bredbandsindustrin, med deras schizofrena allianser med såväl pirater som kulturindustri. Men genom att dessa aktörer fullständigt utelämnas i uppsatsen, tenderar faktiskt upphovsrättens "immateriella värld" att göras till just "en interiotet, det inre skiljt från det yttre". Slutligen: Uppsatsens omfattning, inriktning och ambitionsnivå gjorde den lämpad för denna kritiska attack. Likväl är den läsvärd och kan rekommenderas. Må diskussionen fortsätta.