tisdag, december 07, 2004

Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

Fair Play och moralpaniken, del I handlade om försöken att stigmatisera "datorberoende". Här i del två kommer vi ta en titt på vilka organisationen Fair Play egentligen är. Första gången de hamnade i rampljuset var i mars i våras, då TV4 sände dokumentären "Dödligt spel" som försökte bevisa att våldsavbildande datorspel får småbarn att begå blodiga massakrer. Som både Henrik Torstensson och Erik Stattin kritiskt påpekade, satt filmens producent Annika Dopping även i styrelsen för Fair Play, som uppenbarligen är skickliga PR. Bloggen marx.se klargjorde i samma veva på föredömligt enkelt sätt – i fem punkter – hur sådana här "ideella organisationer" fungerar. Läs och begrunda. Fair Play har redan lyckats myndighetifiera sig ordentligt. För närvarande turnerar de på regeringens bekostnad på landets skolor som en del i det kontroversiella projektet "Flicka", och via AV-centralerna erbjuder man skolorna gratis visning av dokumentärfilmen ihop med ett undervisningspaket. Fair Play påminner mycket om Ecpat, vilka jag tidigare skrivit kritiskt om. Bägge är företagsartade organisationer utan medlemmar, bestående av en handfull PR-drillade proffs vilka tycks drivna av lika delar karriärism och genuin moralism. Bägge satsar på en parallell taktik av å ena sidan myndighetifiering, å andra sidan mediabomber som kan vändas mot myndigheters påstådda "ointresse". En av dessa bomber släppte Ecpat 2001, i form av en sensationalistisk rapport om trafficking. Trots att redaktionen för SVT:s Agenda vände sig mot att ta upp siffrorna som fakta, då den rapporten var uppenbart dåligt underbyggd, tvingade programledaren (och pingstvännen) Lars Adaktusson igenom inslaget och Ecpat vann en dundrande PR-seger. Till saken hör att det var Adaktussons egen brorsdotter som skrivit rapporten åt Ecpat. Historien berättas av Petter Ljunggren i Arena 2/03. Påminner det inte om Annika Doppings dubbelspel? Hur Fair Play finansierar sin verksamhet ligger i dunkel. Men av styrelsens sammansättning ges kanske en ledtråd som löper mot östermalmska V. Trädgårdsgatan 15 där "oberoende nordiska investmentbanken" Carnegie Kapitalförvaltning AB huserar tillsammans med Carnegie-Institutet. Anne Folke, vice ordförande för Fair Play, är även vice ordförande i Carnegie-Institutet. Det senare är en slags finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen "det narkotikafria samhället", med socialläkaren Nils Bejerot som oomtvistat skyddshelgon. Nils Bejerot bokdebuterade 1954 med Barn-Serier-Samhälle, som handlade om "serieeländet" och gick till storms mot "asocial litteraturspridning". Serier 1954, datorspel 2004 – parallellen kan verkligen inte bli tydligare. 1986 gav Carnegie dokumentationsserie – vilka annars? – ut en hyllningsskrift till skyddshelgonet, där anhängare från Ulf Adelsohn till Jan Myrdal yttrade sig om Nils Bejerots förtjänster. I en intervju gav där Bejerot själv uttryck för sin kultur- och framtidssyn, som ter sig närmast spenglersk: "det västerländska samhället sjunker ner i missbruk, brott, föroreningar, förgiftningar, kaos och elände..." Vid denna tid var han fast krönikör i FiB/Kulturfront. Magnus Linton visar i sin strålande artikel hur ord som "parasiter" och "cancersvulster" var frekventa i beskrivningen av narkotikabrukare, och det räcker med att bara nämna namnet Osmo Vallo för att parallellerna ska bli kusliga. Delar av den överblommande maoistiska rörelsen – som Bejerot stod nära, men inte var en del av – lade sin kraft på att bygga upp den nya, aggressiva antiknarkrörelsen med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle i spetsen. RNS har sedan dess varit nära personellt sammanslingrat med såväl nationalvänsterns hårda kärna i FiB/Kulturfront som med Carnegie-Institutet. De senare gav vid mitten av 1980-talet ut sina skrifter på Askelin & Hägglunds förlag, en utväxt från det avsomnade maoistiska SKP. Carnegie-Institutet är ett nav för det gäng som vill föra Bejerots korståg vidare, exempelvis genom att i otaliga upprop fördöma projekt som räddar liv, med argumentet "Det ska inte vara lätt att knarka". I styrelsen för institutet sitter exemelvis Bejerot-klonen Jonas Hartelius och Katarina Cnattingius från Föräldraföreningen mot narkotika. Hennes konspirationsteorier om George Soros är så vilda att hon får ovationer av Ahmed Rami. Samma styrelse befolkas alltså av Anne Folke från Fair Play, liksom en annan datormissbruksbekämpare vid namn Edgar Borgenhammar. Han låter bekymrad: "Istället för att odla samvaro idkar vi ensamliv. Framför datorn.", suckar han, likställande datoranvändande med att "dra sig undan, eller skärma av". Han påstår till och med att "Mediakonsumtion är ingen sällskaplig verksamhet" (och lyckas alltså klumpa samman teve, böcker och IRC till kategorin "medier", vilken han ser som ett hot). Lösningen, menar han, är att damma av "folkbildningen" (offline-studiecirklar varifrån medier är bannlysta?) och "den klassiska folkhemstanken". Nåväl – äntligen någon av dessa moralkrigare som tar bladet från munnen i frågan om vilket deras alternativa levnads- och samhällsideal är, om än bara i förbifarten. Fair Play och moralpaniken, del I utmynnade i (den egentligen självklara) tanken på datorspel som konstform. Nog intresserar sig Carnegie-sfären för konst alltid. Fast bara "nordic painting". För detta har de sitt eget konstpris, Carnegie Art Award – och vem är dess ledare om inte ... Anne Folke! Ordföranden i Fair Play har förresten av regeringen utsetts till styrelseledamot för Millesgården. Konst är tavlor målade på duk. Eller klassicistiska statyer gjutna i metall. Sådant som man kan kontemplera en stund inför, men som inte engagerar alltför djupt och för guds skull inte är så fängslande att folk håller sig vakna över det (på dansgolv eller framför skärmar). Alltså det sköna i kantiansk bemärkelse, som diskuterats i ett tidigare, filosofiskt inlägg. Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens kontemplerande ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sätt att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, i stället för bara uppmärksamhet och tolkning. Att taktil reception är det sätt på vilket man tar till sig konstformen datorspel behöver väl knappast påpekas. Inte heller att datorspelens kritiker huvudsakligen utgår från rakt motsatt form av perception, den rent optiska. Moralväktarna ser bilderna och fäller en dom. Vad de inte förstår är att Grand Theft Auto (torrent) är något annat för den som spelar det med sina fingrar, undersöker spelets kryphål och alternativa vägar, än vad det är för den som registrerar bilderna på skärmen och ljuden i högtalarna. Därmed inte sagt att datorspel inte kan vara dåliga (även om jag inte tror att ungdomar är så lättförledda). Inte heller att de idag skulle utgöra en överlägsen konstform (däremot är dess potential oändligt större än tavelmålandets). Naturligtvis inte heller att hela Fair Play skulle drivas av Bejerots ande, blott utifrån en av dess förgrundsgestalters hemvist (även om linjen från "asociala" serietidningar 1954 till "asociala" datoraktiviteter 1994 tycks spikrak). Men det ger lite att tänka på. Nils Bejerot klädde sin ideologiska samhällssyn i den objektiva läkarkonstens dräkt – precis som Fair Play gör idag – och lyckades för lång tid skapa hegemoni för en fundamentalistisk narkotikapolitik i Sverige. Ecpat lyckades lobba fram förbudet mot innehav av barnporr (och fortsatte sedan kämpa för stängdare gränser), genom myndighetifiering och taktiska larmrapporter. Fair Play strävar uppenbarligen efter att på liknande sätt få staten att driva sin morallinje, om inte genom lagstiftning så genom bekostade propagandakampanjer. För övrigt bör kanske den som vill placera sina pengar i en investmentbank, men inte understödja den datafientliga offensiven, närmare undersöka om Carnegie Kapitalförvaltning AB har några finansiella kopplingar till Fair Play.

8 Comments:

Anonymous Anonym said...

Fantastisk bloggpost, keep it up!
/marcus, marx.se

12/07/2004 05:23:00 em  
Blogger Daniel, subjektiv.se said...

Nils Bejerots bok "Barn - Serier - Samhälle" finns som pdf på nätet att ladda hem för läsning:

http://www.nilsbejerot.se/BARN_SER.PDF

12/08/2004 02:13:00 em  
Anonymous Anonym said...

Kan bara instämma, riktigt bra blog, det är ju inte för intet man får lite prestationsångest;-) Hur lyckas du gräva fram allting undrar man lätt.

/Peppe, peppesbodega.nu

12/09/2004 04:55:00 em  
Anonymous Anonym said...

Åh, mycket intressant läsning! Bra skrivet och mycket bra researchat!

/Sanna
www.yukio.se/blog

12/10/2004 02:04:00 em  
Anonymous Anonym said...

Tackar. Känns roligt med komplimang från en som själv skrivit ett så väl genomtänkt och bra komponerat inlägg på ämnet.

12/10/2004 04:18:00 em  
Anonymous Anonym said...

Mycket intressant. Jag vill veta mer om ECPAT och Fair Play (som jag aldrig tidigare hört talas om)! Vad är det för fasad-NGO:er? Hur ser den underliggande motivationen ut? Tidningar säljer annonsplats, vad säljer dessa?

12/14/2004 10:49:00 fm  
Anonymous Anonym said...

det här är bland de bästa kritikartiklarna jag sett mot Fair Play.

Ska göra en artikelsamling med kritik mot i första hand Fair Play, och skiter i uphovsrätten i detta fall, då jag inte tror du bryr dig om det, bara vill få det sett av så många som möjligt :P.

Kepp up the good work!

//Martin aka DrakeN^

12/30/2005 07:14:00 em  
Anonymous Anonym said...

Mr Bejerot's isn't really remembered for being doctor in social medicine, his most famous title was in fact police doctor at the Stockholm County Police Department. Probably was it on that position he created his vision of a drug free Sweden achieved through repressive policies...

Keep on the good work!

8/08/2006 09:45:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home