fredag, december 17, 2004

Fair Play och moralpaniken: Postskriptum

De två inläggen från förra veckan om Fair Play och moralpaniken blev enormt uppskattade, och en spännande diskussion uppstod bland svenska bloggar. Kanske har det att göra med att många av oss faktiskt i praktiken blir personligen angripna av föreningen Fair Play och deras allierade, bondfångarpsykologen Owe Sandberg. De hävdar ju att entusiastiskt datoranvändande, eller mer än 35 timmar framför skärmen per vecka, generellt utgör ett patologiskt tillstånd (förutsatt att det sker på fritiden, antar jag – jag har svårt att tro att de klassar vanligt kontorsarbete som en sjukdom, även om det vore intressant). Visserligen är det, rapporterar IDG, folk över 65 år som surfar mest. Men det är klart, moralpanik kan inte gärna riktas mot pensionärsgenerationen. Inga förmyndare i stil med Hem och skola kan släpas fram för att förfasa sig över gamlingarnas datande. Hur som helst har bloggen Subjektiv.se tjusigt demonstrerat absurditeten i kriterierna på "datormissbruk". Som en direkt fortsättning på Copyriot-inlägget om arvet från Nils Bejerot har samma blogg också gjort en läsning av boken Barn – Serier – Samhälle (1954), vilket även plockats upp av Kapten Stofil-bloggen. Undantagslöst är den stora bloggresponsen på Fair Play-propagandan mycket kritisk. Sanna på Yukio.se skriver ett klokt inlägg, liksom bloggen Frozenswede. Ämnet tas upp av Chadie, Barseblog, Anders Märak Leffler, Nätkulturer, IT & etik, Pierre Andersson, 26" watch ... och inte minst i Henrik Torstenssons exemplariskt hypertextiga bloggpost. Alla förmår lyfta diskussionen ut ur de fåniga ramar som pappersmedierna duperades till att sätta av nymoralisternas PR-proffs. Det är faktiskt glädjande. Och viktigt, med tanke på hur Fair Play redan står med ena foten inne i statsapparaten. För vad deras kampanjer mot "dataspelsmissbruk" handlar om är mer än bara spel. Fair Play och Owe Sandberg vill att alla föräldrar ska förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Ju större genomslag de får, desto fler barn berövas möjlighet att göra en jävla massa viktiga saker. Inte bara spelandet hamnar i skottlinjen för moralisterna. Utan även kommunikationen med omvärlden, inlärningen av engelska, fildelandet som sätt att upptäcka ny kultur och möjligheten att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office. Om man har ambitioner att framgångsrikt koda egna program, skapa konst i Photoshop eller klippa ihop loopar till musik, är "datorberoende" snarast en dygd. Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter. Tidigare poster i serien:

2 Comments:

Blogger notwist said...

jävligt intressant artikel, bra!

12/19/2004 06:16:00 em  
Anonymous Anonym said...

Igår (Torsdag) i Expressen så hade vi ännu en sida om dataspel och hur farligt det är. En kille som slutat sitt jobb och bara spelade dataspel och tillslut gjorde han det 50h i sträck och dog.

8/12/2005 08:52:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home