måndag, maj 31, 2004

Fredsnationalism och teknofobi i tysk valkampanj

Om en vecka kan de som bryr sig välja representanter till Europaparlamentet. Så även i Tyskland, där valpropagandan överlag är så erbarmerlig att den förtjänar några ord. Fotona på valkandidaterna ser ofta ut att ha hämtats ur privata semesteralbum, tagna någon sömnig eftermiddag på Mallorca. Budskapen som kommuniceras är, om de ens kan sägas finnas, enormt vaga. FDP försöker utmåla sig som teknokraterna som med sina doktorstitlar ska hjälpa Tyskland ur krisen, medan CDU-gubben ser skitarg ut och ryter något om att skapa "säkerhet" (vars innebörd blir tydligare om man ser till partiets ständiga insisterande på att koppla samman invandring och terrorism). PDS går å sin sida till val med någon slags allmän negativitet: tomma fraser som "det räcker" och "stärk protesten", samt upplyser om att Europa borde "stå på FN:s sida" (har inte PDS någon egen politik att driva?) "Neue Stärke" är valparollen som återfinns på alla sossarnas affischer ("Forza Nuova" heter det visst på italienska, men det är kanske bara jag som gör sådana associationer?). Detta ackompanjerar fullständigt innehållslösa ordkombinationer (exempelvis "Politik med viljestyrka") mot en bakgrund av stora vajande tyska fanor. Huvudbudskapet ska tydligen vara att Tyskland ska vara en "Fredsmakt". Det självbelåtet nationalistiska pösandet över att för en gångs skull få vara de som kan beskylla USA för att ha börjat kriga, den försöker sossarna knappast dölja. Det enda parti som går till val med såväl politik som anständigt designad reklam är Die Grünen. Men man kan fråga sig vad de fiskar efter. Matrix-parafraserande valaffisch föreställande massor av identiska Agent Bush: "Ge inte klonerna en chans". ("Originalitet" är bra, kopiering är amerikanskt/dåligt?) Texten "Lika chanser för kvinnor och män" illustrerat av spermier som befruktar ett ägg (Idealisering av "naturlig" fortplantning?) LaRouche-rörelsen, Familjepartiet och Partiet för bibeltrogna kristna sparar vi till en annan gång...

lördag, maj 29, 2004

IFPI och Attac diskuterar fildelning

Tyska sektionen av Attac har nyligen kastat sig in i striden kring fildelningen och har även anslutit sig till CCC:s bojkott av musikindustrin. Attac kräver att det digitala utbytet av musik på Internet legaliseras. (Dock inte svenska Attac – på deras hemsida hittar man mest formuleringar om att de har haft det "trevligt" med regeringen) Die Tageszeitung hade den 25 maj ett samtal mellan Oliver Moldenhauer från Attac och IFPI:s Gerd Gebhardt. Medan den förra ser piratjakten som ett led i "en tilltagande monopolisering av kunskap, som egentligen borde vara hela mänsklighetens egendom", påstår IFPI-representanten att frågan om upphovsrätt på Internet "överhuvud taget inte har något att göra" med frågan om kopiering av patentskyddade aids-mediciner. Att sådana kopplingar börjar göras i debatten om intellektuell egendom innebär en politisering som skrämmer slag på industrin, eftersom grupper som IFPI då inte längre kan ikläda sig rollen som opolitiska experter. "Varför vill ni blanda er i vår affärsverksamhet?" är Gerd Gebhardts spontana reaktion på att tyska Attac föreslår ett alternativ till dagens upphovsrättslagstiftning. Ganska talande. Alternativet går ut på legaliserad fildelning, där sjunkande intäkter för musiker kompenseras genom att de vars låtar laddas ned ska få betalt för detta. Någon form av organisation ska sammanställa nedladdningssiffror från fildelningstjänsterna samt göra stickprov bland användare för att se vad folk lyssnar på, som grund för ersättningarna. I mina öron låter Attac-förslaget ungefär som dagens stelbenta planekonomi kring Copyswede och musikmonopolet STIM, bara något uppdaterad till Internet. I Sverige har Ung Vänster utan nämnvärd framgång försökt hävda något liknande. IFPI:s invändning mot varje system som bypass:ar musikinustrin, "Hur skulle då kunden veta att dessa konstnärer över huvud taget finns", tar dock priset i dumhet. Tjenare, vi har liksom nåt som heter Internet nu. Skivbolag hittade en affärsidé i det faktum att Internet inte fanns ännu. Nu behöver vi er inte längre. Dö. Men Gerd Gebhardt från tyska IFPI fortsätter att demonstrera pur idioti när han försöker sig på en jämförelse mellan materiella och immateriella produkter. "När någon stjäl 98 bilar och jag inte får tillbaks dem, då säger jag inte: 'Okej, ge mig 50 euro så är vi kvitt', och bilarna är fortfarande borta.". Attac-representanten svarar mycket riktigt att kopiering handlar om en annan logik: "När en bil blir stulen har ägaren inte kvar den, men när jag däremot kopierar musik så försvinner inte musikstycket från någon, utan den sammanlagda samhälleliga nyttan har stigit."

Problemet i debatter om alternativ till upphovsrätten är att båda sidor ofta ser musikbranchen som ett slutet system, medan de frågor som den digitala reproduktionen väcker i själva verket rör en större samhällelig nivå. Tyvärr är de allra flesta debattörer fast i ett tänkande som förutsätter att varje musikskapare inte bara ska kunna leva och göra musik, utan "leva sin musik" – förstått som att betalas för att kopior görs. Men varför är det så självklart? Mycket bra musik, litteratur och konst har producerats av folk som inte fått ett öre för det förrän långt efteråt, när omvärlden sent omsider börjat se ett värde i det. I vissa fall först efter upphovsmannens död. Kafka skrev för byrålådan. En vettig diskussion måste sikta på att det ska vara möjligt att skapa kultur utan att få ett enda öre från dess försäljning under sin livstid. Den måste utgå från dagens verklighet, som är att de flesta musiker i praktiken faktiskt tvingas klara sig på andra sätt. Och det vore ett misstag att tro att man måste hitta ett enda alternativ.

Svenska IFPI gör bort sig

När svenska IFPI häromdagen svarade på frågor på Lunarstorm, hävdade de på blodigt allvar att "Den främsta inkomsten för artister är skivförsäljning, det gäller alla artister." Egentligen borde ett sånt uttalande räcka för att diskvalificera dem från varje seriös debatt om musik och ekonomi. Musikskapare, alltså den stora majoritet som inte har erövrat en stabil marknadsposition, klarar sig på en mångfald olika sätt. Vissa får mest pengar för att spelas på radio, andra framträder live. En del gör specialskriven musik på uppdrag, för exempelvis reklam eller film, några får sponsorintäkter. Många lever på olika former av kulturbidrag, ännu fler på a-kassa, studiemedel eller andra jobb (här har vi såklart majoriteten). Småfiffel med bidrag har i sanningens namn hjälp många musiker att kunna fortsätta sin kreativa verksamhet utan att tvingas till McDonalds-kassan av arbetsförmedlingen. Själv känner jag en del musiker vars huvudsakliga inkomster kommer från handel med instrument och från att ge lektioner och seminarier. Vissa släpper musiken fri för kopiering och tjänar fortfarande pengar på att sälja skivor och/eller annat. Kort sagt: Svenska IFPI vet inte vad de talar om. Ändå fortsätter de att regelmässigt kalla upp journalister på sitt kontor för uppläxning varje gång tidningarna offentliggör information som inte gynnar deras intressen.

fredag, maj 28, 2004

Detritus bloggar. Ljudcollage.

Den sköna illegal art- och plunderphonics-sajten Detritus har startat en blogg. Bland annat tipsas där om TRACK0, ett internetbaserad ljudcollagesystem som tar ljud från datorns CD-spelare och mixar ihop det men ljuden från andra som i samma ögonblick använder programmet. Fresh idé, men tyvärr finns det TRACK0 bara för Windows. Mac-användare kan dock med fördel testa det lilla programmet N.A.G. (Network Auralization for Gnutella) som kan bjuda på ganska spännande ljudupplevelser. Konceptet där är att användaren skriver in några sökord och ställer in vissa inställningar, så mixar N.A.G. samman ett ambient ljudlandskap utifrån sökresultaten i Gnutella-nätverket.

"Politisk musik" blir nästan alltid sååå korkad

Läser en intervju i tidningen Flamman där det skånska bandet Svenska Akademiensnackar politik. Gud vad korkade saker som slinker ur den intervjuade medlemmen, vilken kallar sig för både socialist, anarkist och religiös. Tema för nya skivan är "kärlek". "Kärleken är ett mäktigt vapen. Samtidigt är den en svaghet, vilket egentligen är dess största styrka ... att inte hävda sig själv, att vägra sträva efter ära och stolthet ... Kärlek och revolt är människans två grundläggande egenskaper. Viljan till kärlek, längtan efter förening och en tillvaron [sic!] bortom särskiljdhet och egenheter ... i slutändan ska alla bli ett." Popmusikens klassiska standarsvar, love is the answer (MegaHAL skulle kunna ha sagt något liknande efter att ha matats med en massa intervjuer ur nån random musiktidning.) En som också gjort en temaskiva om kärlek men som tänkt några steg längre är Terre Thaemlitz, som i skivomslaget till Lovebomb). skriver att "ett nyckelelement i kärlek är rättfärdigandet av våld". Vidare: Ur ett historiematerialistiskt perspektiv tjänar den ideologiska konstruktionen av kärlek syftet att underbygga en uppdelningen mellan det offentliga och det privata. Även fascism, religiös fundamentalism, våld av familjen kan ha kärlek som drivkraft, och ingen kan på trovärdigt sätt hävda att rasistens kärlek till den egna folkgruppen har några egenskaper som gör den mindre "sann" än den "goda kärleken". (Hur som helst får ingen missa Thaemlitz makalösa ljudkomposition Between Empathy And Sympathy Is Time från ovan nämnda album.) "...genom att ordinera 'kärlek till nästan' ordinerar den asketiske prästen i grunden en retning av den starkaste, mest livsbejakande driften, om än i mycket försiktig dosering" (Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi. Hur som helst – hur kommer det sig att ju mer artister försöker göra musik "politisk" genom dess content ("progressiva" eller "samhällskritiska" texter), desto unknare blir ofta det budskap som egentligen kommuniceras? Men visst, det är soft av Svenska Akademien att släppa sina låtar fria som MP3. Ett tydligt budskap i sig som hade stått bra på egna ben, utan vidare ordbajserier.

onsdag, maj 26, 2004

Piratbyrån startar valkampanj

Rösta inte på (s) eller (m)!, uppmanar Piratbyrån på sin nya kampanjsida Piratmyndigheten, som har lanserats inför valet till Europaparlamentet. Anledning är att dessa kommer att göra vad de kan för att genomföra införandet av mjukvarupatent i EU. Jag tror för övrigt inte det är en slump att samma två partier som nu gör sig till företrädare för värsta formen av protektionism inom den intellektuella egendomens område, även är kända som Sveriges främsta politiska pådrivare för ständigt skärpt invandringsspolitik, och exempelvis var de som såg till att införa transportörsansvar.

måndag, maj 24, 2004

Ny Le Bombe-låt

Malmöartisten Le Bombe var för en tid sedan månadens artist på Piratbyrån. Om du gillade de 22 låtar som då lades ut på nätet, måste du genast tanka ner 0.1 Sec DJ Mix (MP3, 5.8 MB). En hyfsat vansinnig fragmentremix där avsnitt ur Le Bombe-låtar smulas sönder till ett intensivt knaster. www-premiär!

Migration och biopolitik

Tysklands nya arbetslöshetsersättning av "workfare"-typ går ut på att bara de som står till arbetsmarknadens obegränsade förfogande ska få pengar. Därmed utesluts alla som inte är EU-medborgare, skriver tyska Kanak-Attak (på tyska) i anslutning till sin "Multimedia Lowtech Performance" Dönerstress. En ofrånkomlig konsekvens är att de regler om minimilöner och annat som fackförbunden så passionerat försvarar, blir till helt meningslösa fraser för en betydande sektor av befolkningen. En aspekt som knappast märktes av i de fackligt dominerade jättedemonstrationerna mot nedskärningar tidigare i våras, som samlade 200000 personer i Berlin. Även i den svenska diskussionen om övergångsregler, som kanske egentligen mest är symbolisk, har alla de EU-invånare som över huvud taget inte är medborgare i något EU-land glömts bort. Att Europas regeringar samtidigt som de intensifierar "kampen mot den irreguljära invandringen" inför greencard-system och försöker underlätta arbetskraftsinvandring för personer som definieras som "kompetenta" (en strategi som även fastslogs på EU-toppmötet i Tampere 1999), det tyder på att migrationspolitik idag inte handlar om att kontrollera antalet invandrare, utan "ett försök till en nysammansättning av arbetskraftsresurserna, i vilken rasistisk diskriminering på ständigt nya vis moduleras", skriver Kanak-Atakk. En biopolitik som erinrar om Deleuzes formuleringar i Postskriptum om kontrollsamhällena. Och ännu ett skäl att läsa Giorgio Agambens text Undantagstillståndet (som inte bara återfinns offline i Fronesis utmärkta temanummer brott och straff, utan nu också (som PDF) hos Site, vilka har lagt ut en massa gamla nummer på nätet). Kanak-Attak refererar även de till Agamben när de skriver om hur denna nationalstatens permanenta kris och migrationens autonomi ska ses som en produktiv möjlighet att upplösa den moderna suveränitetens inbillade enhet mellan triaden fosterland-territorium-stat, samtidigt som de avfärdar konceptet "integration". Kolla även in den karta över Europas interneringsläger för migranter som presenteras av Kanak-Attack, som nyligen varit med och grundat tyska Gesellschaft für Legalisierung.

söndag, maj 23, 2004

Det finns redan för många föräldralösa konstverk

I början av juni hålls i Wien Free Bitflows, en sorts konferens med inriktning på fritt kulturutbyte och öppen nätverksinfrastruktur. Programmet ser smaskigt ut och bland de texter som nu publicerats inför arrangemanget finns ett underbart mini-manifest av Rick Prelinger, där han förklarar varför han föredrar att arbeta med gamla bilder snarare än att göra nya. Lika bra att klistra in det i sin helhet: Why Recycle (A Manifesto)? 1. why add to the population of orphaned artworks? 2. what presumption that new work improves on old. 3. honor our ancestors by recycling their wisdom. 4. the ideology of originality is arrogant and wasteful. 5. dregs are the sweetest drink of all. 6. leftovers were spared for a purpose. 7. actors don't get a fair shake the first time around, let's give them another. 8. the pleasure of recognition warms us on cold nights and cools us in hot summers. 9. we reach the future only by roundabout means. 10. as we wish to address the future the past also desires to address us. 11. access to what's already happened is cheaper than access to what's currently happening. 12. archives are justified by use. 13. make a quilt not an advertisement.

onsdag, maj 19, 2004

Trådlös psykogeografi

Samma dag som jag skaffade wlan-kort började wardriva (yra runt till fots och leta efter öppna nätverk), drabbades jag av en stark känsla av psykogeografi, och noterade genast en intensifierad och förändrad medvetenhet för hur stadens olika delar fungerar och hänger samman. Nu läser jag i artikeln Urban Atmospheres/Urban Probes om hur forskare på Intel:s laboratorium i Berkeley börjat tänka bortom de konkreta "användningsområdena" för trådlösa nätverk, till förmån för spekulationer kring hur dessa teknologier kan komma att förändra folks urbana beteendemönster och perception på ett verkligt djupt och omvälvande plan. Under sommaren startar två projekt för detta, vilka involverar praktiska experiment i Kaliforniens urbana miljöer. Och intressant nog nämner Intel-forskaren Eric Paulos nämner situationisten Guy Debord som sin främsta inspirationskälla för de psykogeografiska utforskningarna. Men ärligt talat var nog inte Guy The Bore (som jag vill minnas att Wu Ming Foundation kallar honom) så spännande, och han slänger sig dessutom med direkt löjligt många Hegel-citat i Skådespelssamhället. Och att kopiera "den klassiska psykogeografin", metoderna som situationisterna använde, tenderar att ge en stelnad ritual som resultat. Därför är PML (Psykogeographical Markup Language) är en hysteriskt intressant utveckling, även om det (som med all hysteriskt intressant teknologi innan den har börjat bli ointressant) är oklart exakt vad PML ska användas till. PML (menar University of Openness) handlar mindre om att beskriva enskilda städers anatomi, utan är mer att likna vid att mäta pulsen och blodtrycket på en stad och dess olika punkter. Med lite fantasi är det inte svårt att därifrån tänka vidare i riktning mot utvecklandet av en "stor hälsa" (för att kapa ett begrepp från Nietzsche) för de urbana miljöerna. Några drömmer om "objektorienterad psykogeografi" som ett paradigmskifte för den vardagliga rumsuppfattningen jämförbart med hur renässansens konstnärer började tillämpa den euklidiska geometrin i skapandet av perspektivet. Försöket att utifrån en mängd subjektiva rapporter och en XML-baserad standard för urbana upplevelser destillera fram "en objektiv psykogeografisk bild av ett territorium" är hur som helst tillräckligt omöjligt för att vara hysteriskt intressant. If PML seems unworthy of the term of psychogeography, that joyful combination of peripatetic hedonism & cartographic sadism, this is only because it needs to be injected with a portion of social fiction.

The EU as a hub

In a recent posting on Nettime, Felix Stalder gives some rather nicely formulated ideas about the EU, reporting from a transeuropean pic-nic in Serbia. He proposes us to think about EU not as a state, but as a gigantic coordination mechanism. It has a relatively small hub ('Brussels'), trying to get others nodes in a network - some bigger, others smaller than itself - to behave in a way that things can flow between them more easily. The power of the EU, then, rests on its ability to include or exclude nodes.

tisdag, maj 11, 2004

Osorterat

måndag, maj 03, 2004

Coca Cola avslöjar hur innovation funkar

Coca-Cola har utannonserat nya drycken C2, med mindre socker än vanlig cola, skriver CarbWire. Intressant är hur företagets ordförande Doug Draft beskriver skapandet av drycken: "Consumers are the true architects of this idea". Om det var konsumenterna som genom sina önskemål och synpunkter skapade C2, borde Coca-Cola knappast kunna hävda patent på den nya läsken. Dessutom borde de offentliggöra receptet så att den kollektiva produktionskraft som Marx kallade "Allgemeine Intellekt" (läs mer bland annat i den här artikeln och den här boken och en intervju jag gjorde med Michael Hardt) och som genom obetalt immateriellt arbete stått för innovationen av en ny värdefull läskedryck att åtminstone få ta del av C2:s källkod?

Psykogeografi och wlan

I New York går 13-16 maj Psy.Geo.Conflux 2004 av stapeln, en kombinerad konferens och festival för psykogeografi (studier av den geografiska omgivningens effekter på personers känslor och beteenden) arrangerad av Glowlab. Bland annat ska man, under titeln "New Copen York Hagen" använda en Köpenhamnskarta för att ta sig genom ett New York preparerat med diverse danska souvenirer. En annan av programpunkterna, mänskligt schackspel på Times Square, låter dödligt förutsägbar och fånig (man kan väl åtminstone byta ut schack mot go – på tal om psykogeografi snappade jag för övrigt nyligen upp ryktet att Guy Debord spelade båda dessa brädspel). Däremot diggar jag spontant konceptet WiFiKu, som går ut på att driva runt på New Yorks gator med laptop för att snappa upp vilka namn folk har gett sina WLAN-noder – och av dessa konstruera haiku-dikter! Psy.Geo.Conflux har även uppmärksammats med artiklar i New York-tidningarna. I Göteborg arrangeras i mitten av juni Outside in, även det ett arrangemang som vill utforska stadens skiftande betydelser. Utgångspunkten låter ganska lovande: "In recent years, emerging technologies and policies have transformed notions of public space. Mobile phones, surveillance systems and electronic barriers affect how we spend our time, where we go and how we express ourselves." Själva arrangemanget ska bestå av både seminarier och praktiska workshops och man hoppas samla såväl akademiker som konstnärer och aktivister. Har inte studerat programmet i detalj ännu, men en del av de utländska gästerna är intressanta. Workshops som "Loop City" och "Hacking the street" verkar spännande. Möten mellan högteknologi och stadsmiljö kan vara grymt häftiga. Det insåg jag särskilt intensivt när jag häromdagen för första gången idkade wardriving (na ja, warwalking) i centrala Berlin. Det tog bara några minuter att gå vilse, hamna på bakgårdar, fundera över relationen mellan kommersiella, semi-privata och offentliga sfärer, och naturligtvis hitta massor av gratis Internet. Genast får man en annan perception av de kvarter man är van vid att ströva i – den ultimata psykogeografiska aktiviteten.