onsdag, juni 30, 2004

Flatrate:ism och "content"-tänkande

I den pågående hypen kring "music flatrate" och "alternativa kompensationssystem" börjar nu även kritiska röster sippra fram. Jag har tidigare skrivit om förslaget om att legalisera fildelning och kompensera upphovsrättsinnehavare genom en avgift på Internetuppkopplingar. I samband med konferensen Wizards of OS i Berlin (se även min direktrapport därifrån) lades detta fram som en deklaration riktad till EU. Samtidigt har liknande krav höjts i Frankrike och av EFF i USA. Nu förbereds en internationell namninsamling på sajten Content Flatrate. Samtidigt blir just begreppet content utgångspunkt för hård kritik från Florian Cramer, komparativ filolog från Berlin, i några inlägg på Wizards of OS' tyskspråkiga e-postlista (ett, två, tre). Vilken digital information ska man få sprida under en sådan flatrate, förutom musik och film? börjar han med att fråga sig. Även Oracle-programvara i 100000-kronorsklassen, vilken också delas ut i fildelningsnätverk? Nej, då skulle det bli en förbannat dyr flatrate, och alla reformens förespråkare verkar eniga om att just mjukvara inte ska omfattas. Florian Cramer håller ett sådant content-tänkande för föråldrat, när exempelvis musik kan spridas i form av generativa datorprogram. Varför placera videospel i en annan kategori än andra audiovisuella konstformer? För medieindustrin är det kanske enkelt: "content" är det man fyller medierna med. Men att upphovsrättskritiker börjar tala om "free content" är problematiskt, då själva begreppet bygger på ett förlegat åtskiljande av "form" och "innehåll". Flatrate:isterna tänker sig att för allt som kan kopieras i fildelningsnätverken och som inte hamnar i kategorin mjukvara, ska upphovsrättsinnehavarna (direkta skapare såväl som företag) "kompenseras". Inkluderat är alltså stillbilder, textfiler och dagstidningars PDF-upplagor – och hur alla dessa olika former av "content" skall vägas mot varandra ekonomiskt, det är en fråga som ingen ännu försökts sig på att besvara. Utom tvivel står dock att stora summor pengar måste inhämtas genom straffavgifter på uppkopplingar, om man ska "kompensera" varje mediekoncern, musikförlag, filmbolag, bildbyrå, bokförläggare... Man "erbjuder dem ett överflödigt bidrag i form av pengar som drar ut på döendeprocessen", som Florian Cramer uttrycker det. Även en flatrate som skulle utgår från att det bara är de "direkta" upphovsmännen och inte musikindustrins rättighetsinnehavare som ska kompenseras, bygger förslaget fortfarande helt och hållet på industrins egna kategorier. För att kunna kompensera krävs ett detaljerat åtskiljande av olika "verk" och en koppling av varje "verk" till en eller flera upphovsmän. Oauktoriserad remixning, sampling och collage fortsätter vara en kriminaliserade kulturella praktiker. Att skapa ett Grey Album genom att mixa samman ett White Album med ett Black Album skulle fortfarande vara illegalt. Dessutom, påpekar Florian Cramer, kommer själva definitionen av "fildelning", som flatrate-förslaget bygger på, att göras meningslös av den tekniska utvecklingen. Om ett par år kommer det sannolikt bli mycket svårare att skilja på lokalt uppspelande av musik (från en hårddisk, via datorns RAM och ljudkort, till stereoanläggningen och högtalarna) från kopiering (exempelvis att sända en ljudström över ett trådlöst nätverk). Slutligen, ett par läsvärda essäer om andra ämnen av samme Florian Cramer:

23 söktermer

En rätt bra bild av vad Copyriot har utvecklats till, ges av de 23 senaste söktermer som folk har hittat hit med. Här är listan, osorterad och med länkar till passande inlägg:

Tre dominerande ämnen för sökningarna och de hittade inläggen kan urskiljas:
  • Piratkopiering och upphovsrätt
  • Nomadfilosofi
  • Urbanism, trådlös datorkommunikation och psykogeografi

"Icke-kommersiellt", vad betyder det egentligen? II

Fredric Jameson inleder sin Postmodernism or, The Cultural Logic of Late Capitalism med följande mening:

The last few years have been marked by an inverted millenarianism in which premonitions of the future, catastrophic or redemptive, have been replaced by senses of the end of this or that (the end of ideology, art, or social class; the "crisis" of Leninism, social democracy, or the welfare state, etc., etc.)
Men politiska krafter kan inte bara upphöra att existera. De maskerar sig, bemäktigar sig nya objekt och tillägnar sig nya begrepp. Tanken att de kan upphöra eller negeras är dialektisk, precis som teorin hos de olika strömningar Jameson exemplifierar med. Han menar att postmoderniteten, eller alltings kommersialisering, gör det omöjligt att längre tala om utsida och insida. Strömningar som surrealismen, leninismen med sitt klassmedvetande, socialdemokratin, Frankfurtskolan, osv bygger på att dela upp världen i en politisk och en ekonomisk sfär. En sfär av rena bruksvärden och en av rena bytesvärden, en urgammal marxistisk uppfattning som går tillbaka på Hegels gränsens dialektik - På jobbet kämpar man till sig sina två kopek till rubeln och på fritiden (i öververkligheten, i kulturen, i tankevärlden eller någon annanstans "utanför" kapitalet) agerar man politiskt. Så, när det blir svårare att klart definiera vad fritid är - när konst, välfärd, idéer, DNA-kod, upplevelser osv går att sälja och köpa, hamnar dessa strömningar i kris. Men en kris är inte detsamma som ett slut, utan en intensiv fas av omvandling och anpassning. Uppdelnigen politiskt/ekonomiskt tas till en ny nivå. Partier ersätts av NGO:s, fabriker ersätts av internet, fackföreningar ersätts av försäkringsbolag och banker och alla dessa genomkorsar varandra på olika sätt. Men det neurotiska uppdelandet av världen i två motsatser upphör inte, det mångfaldigas och repeteras inuti NGO:s, företag, på internet osv. Efter en stund får vi Attac, rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. Lawrence Lessig är alltså vad vi kan kalla en mikrososse, som vill kontrollera och stänga ute alla de små ekonomiska flöden som tränger in i hans politiska sfär. Problemet är bara att "den politiska sfären", "det kommunikativa handlandet", "public domain" eller vad man nu väljer att kalla det, är något Lessig måste försvara. Det är knappast något som han försöker utvidga eller ser som en plattform för att postulera sina egna förutsättningar som Hegel hade sagt. De flesta open source-anhängarna ser t.ex. upphovsrätten som förutsättningen för sina projekt och försvarar den, istället för att se den som en fiende att angripa genom den öppna källkoden. Det är knappast som på Lenins, Per-Albins eller Bretons dagar, då samhället skulle förändras i grunden och de ekonomiska förutsättningarna för vårt handlande skulle underordnas det politiska handlandet. Men trots att de var mer optimistiska, bar dessa föregångare till Creative Commons på ett djupare teoretiskt problem, som de även delar med licensen. Strategin att vara sin fiendes motsats är alltid reaktiv, eftersom motsatserna måste negera varandra. Därför delar de samma ursprung. De har samma varagrund, samma ontologiska förutsättningar. Istället för att bejaka ontologiska skillnader måste en sådan strategi underordna dem under en av de två motsatsernas auktoritet. Den måste skapa en linjär teleologisk historiesyn och förutsätta det allmännas bästa. Varken en sådan dialekisk moral producerad genom negation, eller liberal deontologi känns som särskilt lyckade strategier. Snarare än att underkasta oss olika ideal eller dogmer, vill vi ha en konstituerande strategi som griper in i och bemäktigar sig vårt egets varas konstitution. ”A critical ontology of ourselves” som Foucault kallar det. Hur är då vårt vara beskaffat? Vi måste teckna dess genealogi och samtidigt lämna framtiden öppen för det oförutsägbara, för händelsen. Den sant kreativa, konstnärliga aspekten av att hela tiden konstituera vårt vara måste bejakas. Konst är inte negationen av det kommersiella, utan snarare själva den ontologiska terrängen för vårt handlande, vare sig det omfattas av varuformen eller inte. Att skapa något nytt av det förflutna. I den socialdemokratiska modellen är konst något negativt och uteslutande. En aktivitet som måste indefinieras och kontrolleras. Vissa får konstnärslön, medan andra är hänvisade till marknaden för att sälja sin arbetskraft. Men när uppdelningen mellan konst och marknad blir allt ihåligare, är inte svaret att försöka täta den med rättvisemärkt kaffe och Creative Commons-licenser. När konstitutionen av det ontologiska, produktionen av nya händelser, livet, blir oskiljaktligt från arbetet och blir ekonomins drivkraft måste svaret bli konstnärslön åt alla!

tisdag, juni 29, 2004

"Icke-kommersiellt", vad betyder det egentligen?

Med anledning av att BBC tänker släppa sina arkiv på nätet, aktualiseras frågan om vad "kommersiellt användande" egentligen betyder. BBC:s Creative Commons-licens föreskriver nämligen att sådant icke får äga rum. De omsorgsfulla juridiska formuleringarna för den populära CC-licensen Attribution-NonCommercial-ShareAlike försöker inte ens definiera "non-commercial". Man nöjer sig med ett luddigt förbud mot användande av sådana slag "that is primarily intended for or directed toward commercial advantage or private monetary compensation". "Hydrarchist" antecknar lite kring definitionsproblemet: "in terms of building a community capable of sustaining itself economically whilst nurturing a different normative basis, it will be desirable to allow them to receive some financial remuneration". Helt rimlig reflektion, men inte ett dugg tydligare för det – tvärtom vill jag snarast påstå att samtliga resonemang som använder ordet community är notoriskt flummiga. SAOB definierar det svenska ordet kommersiell som något som tillhör handelsväsendet. Enligt Nationalencoklopedins ordbok är det kommersiellt "som i första hand tjänar vinstintressen [ibl. ngt nedsätt.]", även om det också uppges kunna användas "mer neutralt" i betydelsen "affärsmässig". Encyclopædia Britannica gör en inte mycket klokare. Så låt oss ta några exempel, för att se om gränsen mellan kommersiellt och icke-kommersiellt är så lätt att dra som man ofta föreställer sig att den är (diskutera vidare bland kommentarerna!):

  • Får en film som underställts en "icke-kommersiell" Creative Commons-licens visas på ett gruppboende för utvecklingsstörda, om stället drivs av ett vinstdrivande företag fast med offentlig finansiering?
  • Får ett produktionsbolag som ska göra en påkostad reklamfilm på uppdrag av Amnesty använda materialet? Om inte, hade det varit OK om Amnesty gjorde det själva?
  • Och hur står det till med "ideella" organisationer som ger sina ledargestalter enorma ekonomiska förmåner, exempelvis Tvind-rörelsen (UFF)?
  • En "ideell" organisation som kämpar för sänkta alkoholskatter och vars verksamhet huvudsakligen finansieras av alkoholimportörer?
  • En tidning som en ideell förening driver i syfte att dra in pengar till sin verksamhet?
  • Ordfront förlag? (Vinstdrivande, kanaliserar pengar till Ordfront Magasin.)
  • Sveriges Television?
  • Räknas det som kommersiellt att använda det licensierade materialet på en ideell sajt, vilken drar in sina driftskostnader genom att sälja bannerplats?
Jag tror att problemet handlar om mer än att skriva en tillräckligt tydlig definition på vad man vill. Jag tror att det snarare är ett symptom på att vi lever i en tid då själva de ekonomiska strukturerna är sådana att distinktionen vi söker börjar bli helt irrelevant. Och jag ser det som potentiellt problematiskt att Creative Commons försöker bygga sina licenser på att det är världens enklaste sak att skilja icke-kommersiellt från kommersiellt. Att det numera knappt går att hitta något "rent icke-kommersiellt", hänger samman med vad Hardt & Negri uttrycker som att kapitalet inte längre har någon utsida. Därför är det bara dumt att försöka leta efter en sådan. Strategier som försöker stöta bort det "onda", kapitalistiska, kommersiella, till förmån för det "goda", obefläckade, rena, icke-kommersiella, är i bästa fall en återvändsgränd och i sämsta fall direkt reaktionära. (Liknande resonemang präglar Deleuze/Guattari, McKenzie Wark och Högdalen Business School) Om du använder Creative Commons-licens, välj att tillåta kommersiell anvädning, och förbjud för guds skull inte derivativa verk. Med sådana begränsningar går det inte längre att tala om "fri kultur".

Haschet och piratkopieringen, hönan och ägget

I Biblioteksbladet 4/2004 återfinns en smått förvirrad artikel om piratkopiering. Mitt i alltihopa kommer följande lilla textstycke, som verkar vara tänkt att förklara bakgrunden till dagens rörelse av fildelare:

Hasch affärsmodell Tanken på var mans dator och på Internet föddes i Kaliforniens hippiemiljöer - där det var lika självklart att dela med sig av kunskaper som haschpipor. Freeware/shareware började på samma sätt men sedan utvecklades den epidemiska gratisspridningen till en effektiv affärsmodell. För när vi blivit beroende går det att ta betalt.
Piratkopieringen är alltså dels en följd av narkotika, dels en "epidemi" precis som bruk av droger enligt Nils Bejerot ansågs vara "epidemiskt", men det är också någon slags konspiration för att andra i ett senare skede kunna ta betalt. Annars brukar antipiraterna ju yra om en rakt motsatt kausalitet: Att piratkopiering leder till och finansierar narkotika. MUF:s Anna König blev berömd när hon, i en SVT-debatt om fildelning där jag själv var motpart, kom med följande utläggning (enligt Fuse.nu):
Vilka är det som tjänar pengar på pirathandeln? Jo, det har visat sig att det finns stora kriminella nätverk som tj... som finansierar försäljning av piratkopior, för.. eh... att sen finansiera i sin tur narkotika.. eh.. och terrorism.
Frågan om vad som är hönan och vad som är ägget när det kommer till piratkopiering och knark verkar vara svår att besvara...

lördag, juni 26, 2004

Bibliotek med gratis WLAN

Linköpings bibliotek bjuder numera på trådlöst Internet, skriver Corren. Bra, det borde alla bibliotek göra, särskilt som det inte behöver kosta dem något när man släpper in sponsorer. Det räcker antagligen med ett par rejäla öppna nätverk i en stad för att effektivt slå undan fötterna för fåniga lycksökar-företag som försöker ta betalt för wlan på offentliga platser. Och genom att slå ut dem skapas i förlängningen bättre förutsättningar för öppna mesh-nät.

fredag, juni 25, 2004

Maj 68 ägde aldrig rum

I den allmänna Deleuzeyra som utbrutit här på Copyriot tänkte jag ta tillfället i akt och länka till min fulöversättning av Maj -68 ägde aldrig rum med mitt första inlägg. Det är en snabböversättning, så jag är tacksam för alla synpunkter, rättelser, förslag, osv. Originalet finns här. I denna text från 80-talet reflekterar Deleuze & Guattari kring begreppen virtuellt-möjligt-aktuellt. Det virtuella planet är ett immanensplan. Det är emellertid inte immanent i något annat som hos Kant, utan är snarare en spinoziansk immanens, en immanensens immanens. På detta plan verkar det blivande som kommer före tingen och deras värden och mening. För att en händelse ska inträffa måste den först uppstå ur en virtualitet och sedan passera genom det möjliga för att slutligen aktualiseras. Det virtuella är alltså det totala blivandet, det immanenta plan som undflyr alla transcendenta mått och maktstrukturer. Maj -68 var just en sådan immanent kraftutlösning. Det var moderniseringsprocessens kulmen: ett skapande undflyende från fabrikens, skolans och fängelsets disciplin. I och med arbetets reella underordning under kapitalet, den process som Ulrich - Musils man utan egenskaper - beskriver, hamnar arbetet utanför det transcendenta måttet. En tayloristisk tidsstudieman skulle t.ex. ha stora svårigheter att mäta arbetet hos en författare eller designer. Deras produktivitet kommer inte från den mätbara muskelkraften som är inneboende i deras egna kroppar, utan från det virtuella - de skapande krafter som genomkorsar, affekterar och affekteras av ett helt myller av kroppar. När kapitalet inte längre kan hämta mer eller mindre avgränsade produktivkrafter från sin utsida, kan vi i likhet med Fredric Jameson säga att moderniseringen är färdig. Moderniteten var en förstörande och reaktionär process, men samtidigt skapande. Samtidigt som vi underordnades kapitalets transcendenta måttstockar, tvingades vi in i skolor, fabriker, o.s.v. och fick chansen att lära känna varandra och skapa tillsammans. Detta kollektiva globala blivande kulminerade till slut i en virtualitet - maj 68. Problemet är enligt Deleuze & Guattari att alla vägar till möjlighetsfältet stängdes. Makten reagerade genom att även den globaliseras, men den förmådde inte att omstrukturera sig för att ta vara på 68-revoltens immanenta potential. För att tala med Hardt & Negri har kapitalet blivit parasitärt, det bidrar inte längre till att skapa en situation där vi får utlopp för våra begär. Den globala maktstrukturen, Empire med H & N:s begrepp, sysslar bara med att försöka stänga vägen mellan det virtuella och det möjliga. Här ser vi födseln av vår samtida cyniker: det likgiltiga barnet av 68 som vet att ingenting motsvarar just dess subjektivitet. Maj -68 var alltså en virtualitet som aldrig kunde bli möjlig och aktualiseras. Men det genomsyrar allt vårt skapande och då kanske framför allt internet (jag tänker på känslan av att skapa tillsammans och andan av öppenhet och att dela med sig, som är drivkraften bakom den teknologiska utvecklingen. Internets teknologier känns som konstituerande snarare än konstituerad makt). Vi behöver bara uppfinna artikulationsformer som motsvarar vår subjektivitet. Vi vet att våra relationer till kroppen, kulturen, sexualiteten, varandra, tiden, o.s.v. inte motsvarar de rådande värdena, men den dagen vi kollektivt uttalar dem och de blir möjliga - då inträffar maj 68.

Robert Musil / Mannen utan egenskaper

Mannen utan egenskaper, Robert Musils stora och oavslutade roman från 1930-32, har en känd förmåga att ständigt återaktualiseras. Många beteenden som är sammankoppplade med Internet – tänk bara på hur communitys, dagboksskrivande och blogging påverkar folks livsmönster – finns på sätt och vis beskrivna i bokens avsnitt där huvudpersonen Ulrich funderar kring att "leva som man läser". Michael Hardt nämner Robert Musil som författaren som redan i början 1900-talet reflekterade över framväxten av den "sociala fabriken". Musil vittrade den personlighetsupplösning som är förknippad med det stadium av moderniteten där själva själslivet är resultaten av en "produktion definierad av en kombination av cybernetik och affekt". Men Mannen utan egenskaper är inte sitt "innehåll", dess förmåga att återaktualiseras kommer snarare ur dess "form": det kringgående, kringtänkande, tankspridda berättandet. Ett lösryckt klipp sätter fingret på något av det som präglar bokens resonemang:

Ungefär på samma sätt som en essä i sina olika avsnitt belyser en sak från flera sidor utan att behandla den i dess helhet – ty en sak som fattas i sin helhet förlorar med ens sitt omfång och smälter ihop till ett begrepp – trodde han sig rättast kunna betrakta och behandla världen och sitt eget liv. Värdet av en handling eller en egenskap, ja, till och med deras väsen och natur tycktes honom beroende av de förhållanden som omgav dem, av de syften de tjänade, med ett ord av det hela de tillhörde, antingen detta var så eller så beskaffat.
Exempelvis hans sätt att använda en slags detaljerade naturvetenskapliga resonemang på ett sätt som varken handlar om vilja till exakthet eller om ironi: snarare låter de textens vindlingar genomkorsas av yttre krafter. Greppet präglar redan allra första kapitlets metereologiska exerciser. Ett annat exempel är hans lilla essä Kunst und Moral des Crawlens, där han enorm omsorgsfullhet försöker besvara frågan huruvida simmning är en konst eller en vetenskap: ”Das Paradoxon des Crawlens heißt: a < c und b < d, und trotzdem a + b > c + d...”. Just denna aspekt tas upp av Stefan Jonsson i maj/juni-numret av New Left Review (texten är en recension av Robert Musil: Eine Biographie av Karl Corino).
Musil did indeed compare the task of the writer to that of the scientist, seeing art as a 'moral laboratory', and literature as a 'vast experimental station for trying out the best ways of being human'. His aim was to bring a new precision for the matters of soul. This did not mean, however, that he wanted to translate the 'soft' experiences of beauty, love, ecstacy, mysticism, madness, faith, into a conceptual matrix where they would meet the criteria of rational knowledge. Rather, he aimed to stretch the range of literary language so as to faithfully record the pulsations of instincts and emotions, to reach psychic domains normally expressed only by cries, groans and screams. Above all, this meant inventing a literary style that would reach across all the fragmented and compartmentalized spheres of modern life – not to synthesize them into on all-encompassing totality, but to connect the and to reveal their mutual limitations. This style often operates with simile, opposition or juxtaposition of the most extreme kind. An activity or experience is narrated in an idiom that evokes its very opposite. Comic effect is often generated by rendering everyday matters in a quasi-scientific jargon that both reveals the hopelessy imprecise understanding people have of their own actions and at the same time draws attention to the limits of the language of science. This comical trust of Musil's style is inseparable from the tragedy it reveals: there is an evolutionary lag between the simplistic ideas through which men and women understand their lives and the enormous potentialities that they embody, but which these ideas prevent them from seeing.
Projektet att rikta luppen mot det vardagligaste känslolivets tragikomiska ekonomi, det är samma projekt som Nietzsche i Mänskligt, allförmänskligtutannonserar med förhoppningen om att "återigen bli goda grannar med de närmsta tingen". Det är när Nietzsche förundras över saker som att det verkligen finns "människor som hela sitt liv har ätit ägg utan att märka att de långsmala är godast". Ännu ett klipp från Musil:
Ulrich generaliserade. Då ägde alla moraliska tilldragelser rum i ett kraftfält, vars konstellation laddade dem med innebörd, och de innehöll det goda och det onda på samma sätt som en atom rymmer kemiska kombinationsmöjligheter.
För att återgå till artikeln i New Left Review, nämns föga förvånande nämns bland andra Nietzsche och Bergson som tänkare som utövat inflytande över Musil. Fortsätter citera:
He shared their interest in the irrational aspects of human experience, but he rejected their quest for the ultimate substance of life. He could not stand the half-baked ideas of 'soul', 'individuality' and 'personality' that saturated the intellectual jargon of his era. Such essenses did not exist, Musil argued. The human being is truly a subject without qualities, wholly shaped by the external world. This was for Musil a cause of optimism, for it meant that the human could be transformed.

måndag, juni 21, 2004

Apor, repetition och mer Deleuze

Kognitionsforskaren Tomas Persson har skrivit en undertecknare i dagens SvD, som kretsar kring evolutionens springande punkt: linjen som skiljer människor från andra apor. Idag tenderar man inte längre till att definiera utifrån användandet av verktyg (för även apor använder föremål som redskap). Enligt vissa primatologer är i stället "det som utmärker människan ... att hon är bra på att imitera, menar man, och en god kopieringsförmåga är grundvalen för vad som är unikt för mänsklig kultur, att den är kumulativ". Wow! I så fall borde ju alla de teknologier som uttalat är till för att försämra kopieringsförmågan och försvåra kopiering kunna räknas som direkt människofientliga. Return to the Planet of the Apes! Fast nu börjar allt fler forskare luta åt att även icke-mänskliga apor kan imitera och kopiera (vilket väl knappast var ett okänt fenomen med tanke på ordet "härmapa"). Naturligtvis hamnar man då i stor utsträckning i en diskussion om innebörden i ord som "härma" och "repetera". Ännu ett läge att plocka fram Gilles Deleuze, alltså:

"The reproduction of the Same is not a motor of bodily movements. We know that even the simplest imitation involves a difference between inside and outside. Moreover, imitation plays only a secondary and regulatory role in the acquisition of a behaviour: it permits the correction of movements being made, but not their instigation. (...) The movement of the swimmer does not resemble that of the wave, in particular, the movements of the swimming instructor which we reproduce on the sand bear no relation to the movements of the wave, which we learn to deal with only by grasping the former in practice as signs. That is why it is so difficult to say how someone learns: there is an innate or acquired practical familiarity with signs, which means that there is something amorous - but also something fatal - about all education. We learn nothing from those who say: 'Do as I do'. Our only teachers are those who tell us to 'do with me', and are able to emit signs to be developed in heterogeneity rather than propose gestures for us to reproduce. (...) we must distinguish two forms of repetition. (...) in one case, the difference is taken to be only external to the concept; (...) In the other case, the difference is internal to the Idea; it unfolds as pure movement (...) The first repetition is repetition of the Same, explained by the identity of the concept or representation; the second includes difference, and includes itself in the alterity of the Idea (...) One is repetition in the effect, the other in the cause. (...) One is a 'bare' repetition, the other a covered repetition, which forms itself in covering itself, in masking and disguising itself."
Ur inledningen till Difference and Repetition. Kapitel tre ur samma bok, benämnt Bilden av tänkandet, finns översatt i det nya nummer av Glänta/Aiolos som jag postade ett utdrag ur häromdagen.

söndag, juni 20, 2004

Makedoniens Internet dör

Internet är på väg att dö i Makedonien, skriver Novica Nakov i ett inlägg på Nettime. Efter att Makedonski Telekomunikacii, det privatägda monopolbolag som har kontroll över landets hela Internet-infrastruktur, beslutat sig för att fyrdubbla priserna, kommer så gott som ingen ha råd med uppkoppling. Företaget ägs i slutändan av ett monstrum kallat Deutsche Telekom, ökänt bland alla som någon gång försökt syssla med datorkommunikation i Tyskland. Övriga Internet- och kabelteve-företag som försökt konkurrera genom att erbjuda kabelinternet åtminstone i huvudstaden Skopje, har slagits ut: Statliga myndigheten för telekommunikation förklarade helt enkelt att Internet via kabel är olagligt. Dessutom har Makedoniens viktigaste oberoende radiostation förlorat sin frekvens. "Saknar ni medeltiden, besök oss i sommar", avslutar Novica Nakov.

Svensk betaltjänst för musik imponerar inte

Sedan i fredags finns en tjänst för vad man kallar "legal nedladdning" av kopieringsskyddad digital musik. "Äntligen! Väntan har varit lång." Så inleds pressmeddelandet från företaget som driver det hela, Inprodicon, Independent Provider of Digital Content (vad som skulle vara "independent" är oklart, då det är de största skivbolagen som står bakom). Pressmeddelandet är för övrigt skrivet av konsulten Ellinor Bille på PR-firman CGI:s kontor i Göteborg (vilket nog inte skulle vara offentligt men avslöjas eftersom hon glömt att rensa fältet "Egenskaper" i Word ... n00b!). Själva handeln sker på sajter med tillgång till Improdicons databas, bland andra Aftonbladet genom sin nya tjänst Poplife, Åhlens och Göteborgs-Posten. Utbudet imponerar inte. Att det uppges vara "över 100000 låtar" hjälper inte, jag hittar ändå över huvud taget ingen musik jag gillar. "Det mesta från Bob Dylan till Pugh Rogefeldt", som det står i pressmeddelandet, säger väl det mesta om hur smalt utbudet är. Priset är i en klass som få lär acceptera: de flesta låtarna kostar 14,50. Men vad som mest av allt demonstrerar det stora fiaskot är filformatet man har valt: WMA. Detta för att få ett kopieringsskydd som bara medgör tre kopieringar och tre bränningar. Baksidan är att tjänsten bara funkar för windows-användare och inte stödjer exempelvis iPod. Det hela känns mest som något som IFPI har drivit fram i strategiskt syfte. "En av de viktigaste förutsättningarna i kampen mot olagligt spridning av musik på Internet" säger IFPI:s VD Lars Gustavsson. Argumentationen från deras sida har varit att medge viss självkritik för att man inte gjort musik tillgänglig på nätet, men att det är först när man sett till att det finns som man kan vinna någon som helst trovärdighet i en skärpt piratjakt. Uppdatering 21/6: Bloggen Gärningsmannaprofilen kommenterar detta inlägg med att rubriken är för snäll – systemet är inte oimponerande utan direkt skrattretande. Där påpekas också det bisarra att det kostar mer att ladda ner en skiva än att köpa den i butiken, och i stället för skivomslag får man då filer vars kopieringsskydd gör dem olyssningsbara efter att man installerat om systemet tre gånger. Gärningsmannaprofilen påminner också om Cory Doctorows omtalade föredrag om kopieringsskydd, vilket även jag kan rekommendera. Missa inte heller kommentaren av en läsare som själv försökt testa tjänsten...

lördag, juni 19, 2004

Gilles Deleuze: Samtalet

Tidskrifterna Glänta och Aiolos har gått samma och gjort ett tungt specialnummer kring Gilles Deleuze. Bland annat finns där flera kortare nyöversatta Deleuze-texter från böcker som tidigare knappt uppmärksammats i Sverige. Här följer lite klipp ur en av dem, betitlad Samtalet och ursprungligen utgiven 1977:

Konsten att formulera ett problem är mycket viktig [...] Inget sådant uppstår i en intervju, ett samtal eller en diskussion. Inte ens tänkandet, var sig det är på egen hand eller tillsammans med någon eller flera, är tillräckligt. Framför allt inte tänkandet. Det är ännu värre med invändningar. Varje gång någon har en invändning att göra får jag lust att säga "ok, ok, låt oss gå över till något annat". Invändningar tillför aldrig någonting. Samma sak är det när någon ställer en generell fråga till mig. Målet är inte att svara på frågor utan att komma ur dem, ta sig ur dem. Många tror att bara genom att ständigt upprepa samma fråga kan man ta sig ur den. [...] Men det går aldrig till så när man ska komma ur något. Rörelsen uppstår alltid i ryggen på den som tänker eller i det ögonblick som han blinkar. [...] I allmänhet strävar frågorna mot en framtid (eller ett förflutet). [...] Vi tänker för mycket i historiska termer [...] Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter. Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande. Getingen och orkidén kan tjäna som exempel. Orkidén ser ut som om den ger en bild av en geting, men i själva verket finns det ett getingtillblivande hos orkidén och ett orkidétillblivande hos getingen, ett dubbelt infångande [...] Getingen blir en del av orkidéns produktionsapparat samtidigt som orkidén blir ett könsorgan för getingen. [...] det dubbla infångandet, getingen OCH orkidén [...] Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något [...] Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld [...] Så här skulle ett samtal kunna vara: Yes, I am a thief of thought not, I pray, a stealer of souls I have built an' rebuilt upon what is waitin' (Bob Dylan) [...] Förbund men inga par eller äktenskapliga band. Jag ska ha en väska där jag lägger allt jag möter under förutsättning att jag också läggs i en väska. Att hitta, möta, stjäla i stället för att reglera, godkänna och döma. [...] Det finns inga ord som är rätt, det finns inte heller några metaforer (alla metaforer är smutsiga ord, eller blir det). Det finns bara inexakta ord för att beteckna något exakt. Låt oss bilda alldeles särskilda ord under förutsättning att vi använder dem så vanligt som möjligt och att vi ger upphov till den entitet som de utpekar på samma sätt som det vanligaste föremål. [...] ett bra sätt att läsa idag är att behandla en bok som man lyssnar på en skiva. [...] Det är inte alls fråga om svårighetsgrad eller begriplighet: begrepp är precis som ljud, färger eller bilder, det är olika slags grader av intensitet som passar en eller inte, som går hem eller inte går hem. Popfilosofi. [...] Vi bör vara två språkiga, till och med inom ett enda språk, vi bör ha ett mindre språk inuti vårt eget språk, vi bör använda vårt eget språk mindre. [...] Man ska inte söka efter om en idé är rätt eller sann. I stället bör man söka efter en helt annat idé någon annanstans inom ett annat område, så att någonting passerar mellan de båda som varken är i det ena eller i det andra. Men den här idén hittar man i allmänhet inte av sig själv, slumpen måste till eller att någon ger den till en. Man bör inte vara sakkunnig, kunna eller känna till området, men lära sig än det ena än det andra inom mycket olika områden. Det är bättre än "cut-up". Det är snarare ett förfarande som "pick-me-up" eller "pick-up" [...] Félix skrev om svarta hål [...] Hur ska man komma ut ur ett svart hål? Hur ska man sända signaler ur ett svart hål? undrade Félix. Jag skrev snarare om en vit vägg: vad är en vit vägg, en filmduk, hur ska man kunna putsa väggen och få en flyktlinje att gå över den? Vi förenade inte de två begreppen, vi upptäckte att vart och ett strävade av sig själv mot det andra, men bara för att skapa någon som varken var i det ena eller det andra. För svarta hål på en vit vägg blir ett ansikte [...] Ögonblickligen studsar problemet tillbaka och blir politiskt: vad är det för samhällen och kulturer som har behov av den här apparaten att fungera, det vill säga att producera, att "överkoda" hela kroppen och huvudet med ett ansikte och i vilket syfte?
I sommar ger Glänta ut Gilles Deleuzes Vecket. Leibniz & barocken. Och Symposion ska äntligen fortsätta att ge ut Nietzsches samlade skrifter i form av Otidsenliga betraktelser, som utkommer i november om man får tro bokhandlarnas katalog.

Hindunationalister och deras allianser

Indiska ISP:er säg på polisens order ha börjat blockera den hindunationalistiska sajten HinduUnity.org. Under parollen "Hinduize politics and militarize Hindus!" manar den till kamp mot tre hot: Hotet från de kristna med deras ekonomiska makt, hotet från muslimerna med sina "petro-dollars" och hotet från de otrogna sekulariserade hinduerna. Här finns skrattretande, påstått "autentiska" dokument som sägs bevisa hur muslimer konspirerar mot hinduer, särskilt genom att försöka "stjäla" deras kvinnor: "BEWARE HINDU AND SIKH GIRLS! Muslims want you". Liksom en listning över 20 sätt för muslimerna att ta över världen, tagen från den amerikanska högerkristna sajten WorldNetDaily. Samtidigt manas till kamp emot "kristna korståg" i form av missionärer, men fienden tycks vara Vatikanen snarare än evangeliska pingstkyrkor. Långa listor på små och stora historiska oförätter sedan flera hundra år – inklusive att ett muslimskt hushåll slaktade en ko år 1949. Episoder om hur 300 spädbarn slaktades av muslimer år 1748 och annat som hittas i sajtens arkiv är som hämtat ur Sions Vises protokoll. Men samtidigt, under rubriken "Israel forever!" länkar man till ultranationalistiska judiska sidor och förklarar sig allierad med Kahane.org/JDL, en rörelse som är förbjuden i Israel på grund av sin rasism. Och Kahane.org länkar tillbaka. Det uppges (här & här) att när Hindu Unity tidigare fick sin domän stängd, lade Kahane-rörelsen upp den. Ett annat exempel är sidan Israelstorm gjord av en indisk hindunationalist som ett stöd för Israels extremhöger, och sprängfylld av rasism mot palestinier och muslimer. Hindunationalisternas geopolitiska ideal är på kort sikt en allians mellan Indien, Israel och USA. Samtidigt drömmer Hindutva-rörelsen om att "ariskt" Indien kallat Aryavarta, ett begrepp som även Blavatsky gjorde centralt i sin teosofi och som idag predikas av den svenske ex-nazisten (numera självutnämnde libertarianen) Tommy Rydén i hans new age-sidoprojekt Arya Kriya. I England har rasistpartiet BNP försökt samarbeta med nationalistiska hinduer och sikher mot den gemensamma fienden muslimerna.

fredag, juni 18, 2004

Rapport från Outside In

Högt tempo i presenteradet av diverse projekt präglade seminarierna under andra dagen av Outside in, som hölls på det helsköna stället Röda Sten i Göteborg. Om net.art och street art var två viktiga flyktlinjer bort från konstverkets kultvärde, så känns det som att vi nu befinner oss i ett fruktbart dubbelt infångande, där möjligheter och spänningar i fältet mellan "nätet" och "gatan" utforskas. Jag har tidigare skrivit om sjukligt häftiga experiment kring musik och trådlös P2P som görs just nu i Dublin, och det verkar inte vara en slump att två av förmiddagens tre panelister var knutna till City Arts Centre i samma stad. Jonah Brucker-Cohen var först ut med en presentation som kretsade kring vad som händer när ett nätverk placeras i en annan kontext. Förutom att vara konstruktören bakom Bumplist visade sig han bland annat ligga bakom en installation med webbsajt, som när den besöktes aktiverade några borrar på City Arts Center i Dublin och gav besked om med hur många procent den fysiska byggnaden hade förstörts på grund av det virtuella besöket. Konfrontativt. Som ett led i att undersöka den allmänna acceptansen av att använda öppna wlan, gjorde han WiFi-hog. Simpletext är en performance för datorer som genererar rörlig bild utifrån material från nätet samt musik, baserat på SMS som publiken skickar in i realtid. Detta och mycket annat presenterades hastigt medan Jonah Brucker lade fram sina idéer om sociala experiment. Katherine Moriwaki tog över och började bland annat prata om kläder som ändrar utseende efter faktorer som beröring, ljudnivå och luftföroreningar, och om att göra en klassiskt kvinnlig accessoir som handväskan till en maskin för trådlös högteknologi. Ett mycket givande föredrag som svårligen låter sig sammanfattas utifrån de exempel som gavs. Eftermiddagens seminarium lade mer tonvikt på gatan än på nätet. Fotografen Jocko Weyland pratade om hur det kan komma sig att 11-åriga kids kan se potentialer i betongytor som inte arkitekter kan se. Ur surf-kulturen utvecklades skateboarding, "basically a way of simulating a wave on concrete" – från början tydligt kopplad till lagöverträdelser, att bryta sig in på folks bakgårdar för att surfa i deras tomma pool etc. Senare byggdes ramper och parker med skateboarding som uttalat syfte. Här menar Jocko Weyland att modernismen fullföljs till sin spets: form och funktion blir ett, men inte som en följd av teoretiska manifest utan fött ur en praktik. Gatukonstnären Swoon inledde med att berätta hur hon tröttnat på galleriernas prissatta, permanenta objekt och i stället började syssla med affischer som fick smälta in i gatornas lager-på-lager-processer. Mellan anekdoterna från hennes verksamhet i New York, Berlin och på Kuba blandades praktiska erfarenheter om hur man smidigast skapar lite mer kommunikativt kaos i gatubilden och sätter igång oväntade visuella samtal. Michael Rakowitz avslutade med att prata om ett kanske mer "ändamålsenligt" projekt som började med att han studerade nomadtält i Jordanien och hur de relaterade till vinden. Tillbaka i USA såg han hur uteliggare sov vid ventilationssystem, och började bygga temporära utymmen för urbana nomader av plast, kopplade till byggnaders varmluftutblås. Omkring 30 hemlösa har fått specialbyggda sovutrymmen. Medan de i New York föredrog integritet genom svarta plastsäckar, prioriterade Bostons hemlösa säkerhet, de ville kunna se ut och vara synliga, sade Rakowitz som även berättade om hur det hela konfronterats med New Yorks nolltolerans-politik. Projektet skulle för övrigt med all säkerhet ha mött skarp kritik i Sverige, med standardfraesr om att man "legitimerar" och "accepterar" de sociala problem man försöker jobba med – fraser som är så typiska för diskurser kring drogmissbruk och sexarbete och som kännetecknar Sveriges marginaliserande och samtidigt självgoda socialpolitik. (Detta var min andra direktrapport från en konferens på mindre än en vecka – se även rapporten från Wizards of OS i Berlin)

torsdag, juni 17, 2004

Angående "alternativa kompensationssystem"

"De digitala allmänningarnas socialdemokrater" har tidigare använts som beteckning på en framväxande ideologi, präglad av Creative Commons. Det stämmer in minst lika bra på de förslag på "alternativa kompensationssystem" som nu presenteras som lösningen på hela fildelandets dilemma. Bland annat på konferensen Wizards of OS som hölls i Berlin Där presenterades den 12 juni ett dokument med den ståtliga titeln Berlin Declaration on Collectively Managed Online Rights: Compensation without Control. Berlindeklarationens författare söker en realpolitisk väg bort från kopieringsskydd (Digital Rights Management, DRM), de säger sig vilja rädda både fildelningen och upphovsrätten. De manar till besinning: "Det är dålig politik att kriminalisera en betydande andel av befolkningen för att skydda en utdaterad affärsmodell åt en handfull spelare i en relativt liten industri." Men redan deras problemformulering förfaller mig skev: "Upphovsrättens främsta mål måste vara en balans mellan skapares rättigheter och allmänhetens." För det första på grund av kvarhållandet av en konstlad uppdelning vid kategorierna "skapare" och "allmänhet", vilket är ett sätt att försöka omformulera kulturens alla kretslopp i ett inbillat kund/leverantör-förhållande. Man blundar för tendenser som Walter Benjamin för 70 år sedan beskrev som att "distinktionen mellan författare och publik [är] på väg att långsamt förlora sin grundläggande karaktär. Skillnaden blir funktionell, börjar variera från fall till fall." För det andra, därför att det visar sig att det inte bara är de som direkt sysslar med musik vars intäkter ska skyddas, utan även andra "rättighetsinnehavare". Alltså vill man bygga ett system som ska låta musikförlag, skivbolag och andra reliker från en svunnen tid fortsätta sluka en stor del av kakan. Som ett sätt att medla i en social konflikt och se till att inte kapitalet begår självmord i jakten på vad som inför aktieägarna ser ut som snabba framgångar: Detta är ett skolexempel på socialdemokrati för de digitala allmänningarna. Vidare hyllar deklarationen de "unikt europeiska" traditionerna inom upphovsrätten som kontrast mot USA:s ohämmade immaterialrätt (ett skvätt av kontinental Sonderweg-attityd). Dessa, förklaras det, utgörs av straffskatt på lagringsmedier ("kassettersättningsavgift") som staten låter rättighetsorganisationernas byråkratier förmedla enligt minst deras ganska tvivelaktiga tariffer. Precis som vi haft avgifter på kopieringsmaskiner och kassetter, sedan på tomma CD-skivor och iPod:ar, ska vi nu även avgiftsbelägga internetuppkopplingar. Music flatrate kallas förslaget, och "Compensation without control" är formuleringen som ekar i varje beskrivning av målsättningen med systemet. Berlindeklarationen vill alltså att Europeiska kommissionen antar en "flatrate", en fast avgift för digital musik. Sammanslutningar som svenska STIM eller tyska GEMA ska sedan kanalisera pengarna till rättighetsinnehavare (bolag såväl som "verkliga" upphovsmän). "Vi uppmuntrar Kommissionen i sitt arbete för att stärka fördelningsorganisationernas roll i den digitala tidsåldern", skriver man. I förbifarten nämns att desssa organisationer måste bli öppnare och mer transparenta. Men är det inte naivt att förlita sig på organisationer som redan idag håller idéer om en absolut upphovsrätt för heliga, samma organisationer som är största hindret mot att friare licenser av Creative Commons-art börjar användas och som av tradition är allierade med och mjölkkossor åt musikförlagen? Trots att modellen presenteras som unikt "europeisk", har ärke-amerikanska EFF lanserat ett i stort sett identiskt förslag ungefär samtidigt. Skillnaden är att EFF betonar minskad statlig inblanding något mer. Därför vill de utforma pengainsamlandet som att fildelarna frivilligt betalar en avgift i storleksordningen 5 dollar per månad, vilket även ISP:er kan inkludera i sina abonnemangsavgifter. Sen får man kopiera hur och hur mycket man vill. Pengarna fördelas till rättighetsinnehavarna "baserat på populariteten hos deras musik" – Berlindeklarationen formulerar det som "baserad på det verkliga användandet av deras filer av slutanvändare". Företag som Big Champagne nämns som exempel. Men otvivelaktigen kommer det att dyka upp P2P-program som bojkottar eller manipulerar övervakningssystemen. Musikindustrin kommer att börja kräva förbud mot P2P-nätverk utan statlig certifiering. Och då har vi ju hamnat ungefär i det vi ville undvika: DRM. EFF hoppas att deras plan ska få musikindustrin – efter att ha erbjudits 3 miljarder dollar i oavkortat budgettillskott, ren profit – ska ta sitt förnuft till fånga. Som en extra bieffekt ska dessa företag gå från att på diverse sätt motverka Internets utbyggnad, till att aktivt stödja den eftersom mer bredband kommer få ökade intäkter som direkt följd. Och detta medan oetablerade artister lättare kan hitta en publik. Nappar inte musikindustrin, menar EFF att amerikanska kongressen kan tvinga fram lösningen i stället. Grundidén som föreslås i Berlindeklarationen och av EFF är inte nya: Samma förslag har lagts av tyska Attac, liksom sedan några år av Ung Vänster. Dessa de "digitala allmänningarnas socialdemokrater" är präglade av en smått resignerad vilja till konsensus, kompromiss och konfliktminimering. Flatrate är såklart bättre än pay-per-view. Men fria flöden är bättre än fasta avgifter. Och det finns inte ett alternativ till fildelningen – det finns en social konflikt, med en mångfald av utvägar och flyktlinjer! Uppdatering 30/6: Kolla även detta inlägg för fler kritiska aspekter på förslaget.

tisdag, juni 15, 2004

Take the wartrain!

Sammanlagt 93 trådlösa nätverk snappades upp från ett InterCity-tåg mellan Solna och Göteborg, varav de flesta öppna. Wardriving med järnväg funkade över förväntan, och gav högst vetenskaplig information om olika mellansvenska städers karaktär. Exempelvis finns det många öppna WLAN i Västerås, riktigt många. Örebro var däremot en ytterst stängd och krypterad stad. Har aldrig satt min fot på detta uppenbart ogästvänliga ställe och kan nu konstatera att jag inte ämnar göra det heller. Skövde hade en rätt OK ratio. I Falköping och Herrljunga fanns likaså flera öppna. Alingsås var dock inget att hänga i julgranen. Men enda riktiga luckan kunde noteras i glesbygden mellan bunkerns Kumla och Kapten Stofils Töreboda. Just när jag var på väg att skriva uppmaningen "Bojkotta Arboga!" på väg ut ur denna industrihåla, sade talsyntesen "found open network. SSID: default", och strax därefter hittades ännu ett öppet, "Blackvelvet". För de som har vägarna förbi stationen i Enköping kan jag tipsa om att där finns ett öppet nätverk benämt "Montgomer", och strax bredvid "sadelmakaren" som också är öppet och hade resans starkaste signal. Däremot var "lantmannen_direkt" ett stenkast bort WEP-krypterat (dessa protektionistiska bönder!). I morse testades även den relativt oomtalade varianten wartramming, dvs letande efter trådlösa nätverk medelst spårvagn, i Göteborg. Typ 100 stycken mellan Biskopsgården och Majorna, en klar majoritet öppna (lyckades till och med surfa i ett par sekunder medan vagnen stod still i Masthugget!). Staden får faktiskt klart godkänt.

söndag, juni 13, 2004

Fria WLAN besegrar kommersiella hotspots

I en ny rapport av Julian Priest som varmt kan rekommenderas, The State of Wireless London, ges massor av intressant, välgrundad och peppande information relaterad till rörelsen för fria trådlösa nätverk (WiFi/WLAN) och dess möjligheter i allmänhet, och i London i synnerhet. Jag försöker mig på ett referat: "Trip the loop, make your switch, consume the net" är parollen för ett manifest för fria nät som skrevs 2000, och det ger en vink av den sociokulturella bakgrunden till rörelsen för fria nätverk. Föregångare var en engelsk kultur som från 1980-talets mitt vuxit fram (kring technomusik, mobiltelefoner, ecstasy, piratradio, anarkism, fester). Efter millennieskiftets dot.com-crash, vände sig många åter till de gräsrotsbaserade idéerna om decentraliserade fria nätverk, som en sorts motvikt till de kommersiella luftslotten. WLAN blev den perfekta kombinationen av internet-utopi och handfast, rumslig realitet. Nätverk kan delas upp i två skilda strukturer. Tidigare nämnda manifest förepråkade ett mesh, där det inte finns något centrum och varje punkt har flera olika möjliga vägar till varje annan punkt (man kunde kanske också säga rhizom). Den andra topologiska principen kan kallas star, bygger på centrala hubbar där all data passerar och är den princip som kommersiella bredbandsnätverk i allmänhet bygger på. Ett meshat nätverk har inte dykt upp i London. Däremot har en stor mängd fria nätverk kring enskilda freenetworks-entuasiaster, byggda på deras ADSL-anslutningar och i sin helhet alltså präglad av star-modellen. Även om kontrollen över stadens Internet-infrastruktur i grunden inte har förändrats, så har man skapat ett rejält stort datamoln. Ett de facto fritt, om än inte autonomt, nätverk. Saken är dock att bara tätheten av noder ökar lite mer, kommer det hela att relativt lätt gå att omforma till ett decentraliserat mesh-nätverk. Vilket naturligtvis är hysteriskt coolt. Hinder i vägen för fler noder per kvadratkilometer är dels tekniska (krånglighet), dels sociala (folks primära kontaktnät är inte baserat på grannskap). Ekonomi då? Kan man verkligen erbjuda gratis trådlöst Internet? Saken är att när en basstation väl är baserad, är det ytterst billigt att låta andra använda nätet. Att däremot försöka ta betalt för trådlöst Internet för med sig en massa problem. Kommersiella hotspots måste lägga ut för betalsystem, reklam, support, kreditkontroll, byråkrati och så vidare – vilket tydligt ses i de höga priser som tas ut (utan att hotspotsen för den skull är särskilt lönsamma). Att ta betalt för trådlöst Internet är meningslöst slöseri, medan fria nätverk har betydande fördelar. (Man skulle kunna jämföra med hur nolltaxa i kollektivtrafiken skulle innebära att alla de pengar som plöjs ner i fullständigt improduktiv verksamhet som biljetter, kontroller, 100000-kronors monsterspärrar, hetskampanjer mot plankare, extra säkerthet etc skulle kunna användas till något bättre. Kolla in Planka.nu:s nya kampanj, Skattefinansiera kollektivtrafiken.) Fria mesh-nätverk är grejen. För övrigt lär det vara en mardröm för piratjägare och telefonmonopol, men det är svårt att bry sig mindre. Sverige är tyvärr ett u-land på området, om man sneglar på hur det ser ut i England, Tyskland eller Danmark. Men mesh-molnet kommer att täcka även Stockholm. Nån gång.

lördag, juni 12, 2004

Fildelningsbok för nedladdning (med fånig licens)

Tyska journalisten Janko Röttgers släpper sin bok Mix, Burn & R.I.P. - Das Ende der Musikindustrie för fri nedladdning (PDF, 1.9 MB) under nya tyska Creative Commons-licensen. Skönt, då slapp jag leta upp och köpa den. Janko Röttgers skriver i en skön tidning som heter De:Bug (undertitel: Månadstidskrift för elektroniska levnadsaspekter). Boken handlar om fildelning och musikindustrins död och finns bara på tyska. Men att släppa boken under en licens med villkoret No Derivative Works är enbart fånigt. Creative Commons-modellens valfrihet tycks tyvärr uppmuntra folk att lägga på onödiga restriktioner. Jaja, tro inte att vi kommer lyda. Som en röst som citerades i min rapport från seminariet om "Art as anti-copyright activism" sade: Det finns en massa rolig oreda att skapa även kring överträdandet av dessa "fria" licenser...

Nazi-spam i Sverige, Tyskland och Italien

Vilket sammanträffande. Samtidigt som tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands uppmärksammas (Der Spiegel, Wired) för storskaligt skickande av rasistiska spammejl – så spammar deras inte fullt så digitala svenska broderparti Nationaldemokraterna buntar av papperstidningar med sina flygblad (Corren, Yelah). Och i Italien väljer Berlusconi (visserligen inte nazist, men regeringskamrat med Lega Nord som har ett nära samarbete med Nationaldemokraterna) SMS som sin spam-teknik (via Boing Boing).

Wizards of OS 3: Direktrapport

När Eben Moglen, den knubbiga amerikanen som skrev licensen GNU GPL, höll sitt inledande tal på konferensen Wizards of OS 3 i Berlin, då insåg jag att vad Free Software Foundation försöker vara är inget mindre än ett leninistiskt parti. Ideologin hamrades in i åhörarna på kongresshallen, som i sin tur hamrade in fraserna i sina laptops, alla uppkopplade på ett formidabelt öppet trådlöst nätverk som Freifunk.net-gänget styrt upp åt alla deltagare: hackers och akademiker, upphovsrättskritiker och nätkonstnärer och några töntar i röda hattar. Talet var ett försök av Eben Moglen att framställa dagens rörelse för informationsfrihet som den sista generationen av en strömning som i minst tusen år marscherat genom historien. En tusenårig rörelse för "tankefrihet", som kämpat mot katolska kyrkans lärdomsmonopol, mot statliga censurregler och idag mot rättighetshavares kapitalistiska kontroll över informationen. (Eben Moglen gillar uppenbarligen den protestantiska reformationen väldigt mycket, och jämför exempelvis rörelsens nuvarande läge med 1500-talets början, precis innan den katolska kyrkan slets itu.) Men, sade han, vad som skiljer oss från föregångarna är att de var dömda till utopism medan vi sysslar med något som redan finns. Utgår från running code, inte på idéer om framtida förändring. Rörelsen är immanent i teknologin. När man inte tyngs av utopier behöver det inte bli nån Pariskommun och ingen nedslagning av Pariskommunen. "Vi kämpar inte över vilken klass som ska besitta produktionsmedlen. Vi vet var de finns - de finns inne i våra huven", menade Eben Moglen i en formulering som erinrar om Empire. "Vi behöver inte ta bort något från nån annan. Men det kommer finnas förlorare – de som vill ta som sin egen egendom det som vi har skapat." Fri mjukvara-rörelsen är enligt Eben Moglen inte en teknologisk rörelse, utan en frihetsrörelse som tog skepnad i användandet av ny teknologi. "En gång i tiden var det en hemlighet att detta var en politisk rörelse för frihet. Jag visste det, Stallman visste det, ni visste det... Men nu är det ingen hemlighet längre." På relativt marxistiskt vis talade han om hur den industriella kapitalismen har producerat de redskap som nu används för att upphävda den själv, dess ofriheter och orättvisor. Samtidigt fanns i den storslagna frihetsretoriken starka antydningar på att bara teknologins potentialer tilläts löpa fullt ut, skulle situationen automatiskt återgå till någon slags naturligt, fritt flödande tillstånd (ett sätt att tänka som känns väldigt, väldigt amerikanskt). Bland annat nämnde han att musikens fria utveckling avbröts när grammofonen kom och gjorde den till en fixerad vara, medan P2P nu åteför den till sitt ursprungliga, "rena" tillstånd. "Det är som att säga att produktionens historia blev avbruten av fabrikens uppkomst. Frågan är väl snarare vem som styr fabriken, hur den kontrolleras och så vidare. Jag köper inte riktigt den här idén om att återgå till ett naturligt tillstånd så fort vi får använda tekniken. Men jag köper helt att med den teknologi som 1900-talet gav oss – datorer plus internet plus öppna protokoll etc – finns det knappast nåt sätt att få tillbaka anden in i flaskan, utan att använda sig av polisstatens metoder." Så kommenterades Moglens inledningstal senare på dagen i ett annat seminarium av Sebastian Lütgert (Textz.com). Detta seminarium, "Art as anticopyright activism" samlade folk från net.art-scenen och sådana som Lloyd Dunn från Detritus/Photostatic/Retrofuturism/Tape-Beatles. Inledde gjorde moderatorn Florian Cramer, en jävligt intressant filolog som tillhör en tysk skolbildning som sysslar med "mediearkeologi" och som i likhet med Sebastian Lütgert intresserar sig för vad som sker i gråzonerna och immanensfälten mellan litteratur och programkod. I stället för Powerpoint föredrog han mycket riktigt att projicera unix-prompten på projektorn och den vägen ta fram bildexempel ur plagiarism-konstens historia, med början hos dadaisten Kurt Schwitters och hans MERZ-projekt. En våning upp hölls en relaterad utställning med icke-metaforisk, direkt anti-copyright-konst. Allt från texter av Situationistiska internationalen och en lång haiku-version(!) av den "förbjudna" DeCSS-koden. Nätprojekt som Injunction Generator att använda direkt, och dokumentation av bland annat hur upphovsrättskritikern Kembrew McLeod 1998 lyckades varumärkesskydda frasen "Freedom of expression" i USA. (Han inledde sedan en mediekampanj där han bland annat skickade ett cease & desist-brev med hot om stämning till AT&T efter att de använt formuleringen i sin reklam.) Vem som helst kunde bränna hela utställningen på CD och ta med sig, det var en "take-away-show" som ena curatorn Inke Arns uttryckte det – och Walter Benjamin ler ner på Berlin från sin himmel. Frågeställningarna som skulle ställas i denna del av Wizards of OS 3 var bland annat om det finns en särskild estetik för anti-copyright-konst, och om upphovsrättsfientlig konstnärlig aktivism bara ska ses som en kritisk reaktion på ett kulturellt status quo, eller som en tendens kapabel att forma en ny kultur. Annars domineras konferensen inte så mycket av viljan att överträda upphovsrätten, som av hypen kring Creative Commons och mer eller mindre fria licenser som ett sätt att kringgå en stel upphovsrättsregim. Lanseringen av tyska versionen av Creative Commons (den första i Europa, och den första inom samma upphovsrättsliga tradition som Sverige tillhör), är tänkt som något av arrangemangets höjdpunkt, med självaste översteprästen från Stanford närvarande. Sebastian Lütgert sällade sig dock inte till hypen även om han menade att licenser kunde fylla en funktion ibland: "Vad som driver hela problematiken är glädje, folks glädjen i att inte respektera 1900-talets upphovsrättslagar. Personligen ser jag Creative Commons mer som en del av de digitala allmänningarnas socialdemokrati. 'Låt oss behålla vissa rättigheter, vi ska inte vara så dramatiska', typ. Jag ser fram emot den tid när folk aktivt försöker krossa Creative Commons. Jag är verkligen intresserad över den oreda det skulle kunna skapa." Medan vissa i publiken talade om att göra upphovsrätten mer balanserad och flexibel, drog Lütgert sin sköna catchphrase: "Mänskligheten kommer inte vara fri förrän den sista upphovsrättsinnehavaren är hängd i den sista patentadvokatens tarmar." Han menade också att vad som behövs egentligen inte är mer medvetenhet och diskussion om upphovsrätten. Snarare mindre: "Jag har ingen åsikt om upphovsrätt. Om jag hade varit konstnär hade jag inte brytt mig ett skvatt om det, då hade jag brytt mig om konst. Samma sak för en politiker eller aktivist. Den massivaste rörelsen som hotar upphovsrätten är de som går bortom den, de som över huvud taget inte bryr sig längre", sade han och fortsatte med att förklara att Textz.com bjöd på gratis öl och gratis mat en trappa upp. Ett exempel på vad jag nog skulle klassa som alldeles för mycket medvetenhet, är konferensens planer på att tillsammans med EFF leverera ett konkret förslag på ett bättre upphovsrättssystem, och en modell för "alternativ kompensering". Varför det nästan alltid är dumt att ge sig in på att hitta "ersättningen" för dagens upphovsrätt har jag skrivit om förr och kommer skriva om igen. För att återgå till Eben Moglen: I sitt pseudoleninistiska inledningstal formulerade han de fyra krav som han menar att rörelsen ställer: Fri mjukvara, vilket redan är uppfyllt. Fri hårdvara, ett i grunden konservativt krav om att stoppa klåfingriga regeringars och företags begränsningar av vilken teknik man ska få använda. Fri kultur, vilket är en fortsättning på krav ett och som refererar till en bok av en viss överstepräst. Fritt spektrum – ett sista krav vid vilket Eben Moglen uppehöll sig lite längre: Statligt garanterade ensamrätter över att få använda frekvensbandens olika delar "är ett ont vars tid har kommit". Problemen kring det elektromagnetiska spektrat är mer komplicerade än de andra, men samtidigt finns redan redskapen för att ge alla fritt trådlöst Internet. "Vi kan bygga en tjock mesh som omfattar alla, och vi kan erbjuda folk kvalitét i kommunikationerna. Rupert Murdoch och Deutsche Telekom kommer att bli besvikna. Synd för dem", sade han, och jämförde rörelsen för fria spektra med äldre strider för rätten att trycka böcker utan statlig licens. Trådlösa praktiker är flitigt representerade på Wizards of OS. Inte för att jag förstår mycket av de koncept och tekniker för decentraliserade nätverk som den brokiga skaran wlan-entusiaster slänger ur sig. Men det är omöjligt att inte smittas av entusiasmen när de berättar om vilket "datamoln" de skapat i en stor del av Berlin dagen innan.

måndag, juni 07, 2004

Hur upphovsrättslagar förändrade hiphopen

Åren kring 1990 förändrade Public Enemy sitt sound. Efter Fear of a Black Planet mjuknade de vansinneshårda ljuddväggarna, sammansatta av tusentals samplingar. Orsaken var inte att Chuck D och Bomb Squad ville göra snällare musik. Nej, skälet låg i upphovsrättslagstiftningen, berättar de i en intervju som Piratbyrån publicerade idag i egen svensk översättning. Intressant läsning om sampling, upphovsrätt, hiphop, musikhistoria och hur lagen lägger krokben för kreativiteten. (Tackar dagens Nettime-postning för tipset.)

söndag, juni 06, 2004

Trådlös P2P -> psykogeografiska ljudflöden

När P2P möter WiFi, medan streaming av ljud integreras med urban geografi, då framträder konturerna av potentiellt explosiva kulturella fenomen. The Register skrev nyligen om en lösning för handdatorer som det Rumänienbaserade företaget Simeda har utvecklat: Ett program som söker upp andra användare i området och låter dem streama musik till varandra. I Dublin testas, skriver Wired, en mjukvara vid namn tunA, som gör MP3-spelare till sociala maskiner. När man som tunA-användare kommer inom en annans räckvidd, dyker en avatar upp på skärmen och man får möjlighet att koppla in sig på den andras ljudstream. Visst lär det dröja några år innan nätverkande fickprylar ersätter folks Walkman och iPod. Ericsson, som sponsrar tunA, är antagligen mer intresserade av att folk under de närmaste åren ska använda fåniga centraliserade 3G-nätverk än att potentialerna i decentraliserad WiFi realiseras – vilket är ytterligare ett skäl för oberoende intressen att redan nu producera begär och töja på gränserna för den befintliga tekniken. Vad man lugnt kan räkna med är ju att den kommer att användas för trådlös P2P. Strömmar kommer rippas, och seeders kommer springa in i leechers på gatan! Möjligheten att kombinera fildelning med presentationer och personliga avatarer är särskilt intressant, då den kan sägas markera en återgång till något som P2P-världen i stor utsträckning har saknat sedan Napster försvann: En bra möjlighet att bygga interpersonella kontakter och en skön community-känsla kring piratkopieringen. Som Janko Röttgers påpekar i samband med Free Bitflows-konferensen (i texten Social networks: The future of P2P file sharing), har samvaro och anonymitet har ofta visat sig svåra att förena. Attackerna mot fildelare har lett till en favorisering av P2P-system utan nämnvärda sociala funktioner. Trådlös piratkopiering har potential att komma över sådana problem, samtidigt som det tack vara decentraliseringen kan bli så svårt för piratjägarna att stoppa att det t.o.m. kan bli vad de slutligen tvingas att ge upp inför. Samtidigt dyker ett radikalt radiokoncept upp i såväl Storbritannien som USA: En slags urbana soundtrack, producerade genom att radiomakarna helt enkelt letar upp folk på gatan, kopplar in sig på deras walkmans/iPods och spelar vad folk har i lurarna. "We wanted to break the unhealthy loop of commercial music being played on the radio and then loaded onto personal music players. We wanted to work the loop in the opposite direction, getting street music on the radio." Så uttrycker sig Saul Albert från från programmet Traffic Island Disks på London-stationen Resonance104.4fm i en artikel i Wired. Omdirigeringen av begärsproduktionen för musik, som det här radiokonceptet innebär, kan sägas gå i riktning från en struktur som musikindustrin vant sig vid i sitt kändisbyggande, till en modell med klara likheter med P2P-världen. Radioprogrammen – i praktiken en sorts dokument över folks musikala förhållningssätt till sin urbana livsmiljö – blir till en brokig blandning av allt från ukrainsk folkmusik till gospel. "If you listen to what people are listening to, it's not what you hear on the radio", säger Michael Weinkove på Traffic Island Disks. Att göra denna diskrepans uppenbar innebär ett grundskott mot de principer som vägleder fördelningsorganisationer som STIM. Upphovsrättspengarna de fördelar baseras nämligen till stor del på idén att när folk i allmänhet lyssnar på samma musik som radion spelar. En konsekvens är att de pengar som staten genom straffavgiften på exempelvis tomma CD-skivor låter STIM fördela, huvudsakligen hamnar hos de redan kommersiellt framgångsrika artister som spelas på radion. En klubb som spelar smal elektronisk dansmusik måste betala stora avgifter till Stim – pengar som slussas vidare till folk som skrivit radio-hits. Genom att invertera radions musikflöden, kan detta perverterade system attackeras. Att låta gatan vara radio-DJ inbjuder samtidigt till experiment kring om man kan konvertera plats-, tids- och väderspecifika stämningar till radioströmmar (planerar lite experiment i den riktningen i sommar). Liknande grejer pågår i Göteborg (staden som om en vecka hostar Outside In), där ett gäng forskare har ett hysteriskt intressant projekt på gång: Sonic City. Där handlar det om direkt skapande av musik i realtid genom en wearable utrustning, inkluderande en mängd sensorer för kroppsliga och urbana fenomen samt en dator med open source-mjukvara för musik. Här är en PDF-fil som sammanfattar Sonic City-projektet. Precis som Intels WiFi-forskare i Kalifornien, uppger Göteborgs-teamet "psykogeografi" som en inspirationskälla. Och det är min övertygelse om att realiseringen av sådana här stad-ljud-interaktioner inte bara förändrar musiklyssningsmönster och förhållningssätt till staden, utan i förlängningen också staden själv.

fredag, juni 04, 2004

Ping Pong Bitflows

* Pågående konferensen Free Bitflows i Wien har en ganska skarp problemformulering: "there is lots of sharing, but little in terms of making a living. Money remains squarely in the hands of the old industry. ... In short, the question is how do innovative production and distribution come together to support each other. Free Software seems to have found a way to do just that, but what about the rest of cultural production?" * “People doing strange things with electricity" är mottot för Dorkbot, ett fenomen som är tema för en småtrevlig artikel i The New Yorker. När startas en Dorkbot i .se? * "What is the Meaning of Autonomy Today?" frågar sig italienska teoretikern bifo i en lång men tät text som skisserar krokiga linjer som löper från Italiens 70-tal, via Kaliforniens 90-tal och in i framtiden. * Till sist: En skön mikrodokumentärfilm (featuring CCC) om pingis att ladda ner hos Nomadology Institute!

Konst som bioterrorism

En polispatrull i New York får syn på en konstnärs arbetslokal och associerar den högteknologiska utrustningen till tillverkning av biologiska stridsmedel. Kvarteret spärras av, en antiterroriststyrka stormar huset och beslagtar konstnärens utrustning, datorer och dokument. Konstvärldens protester viftas av en lokal polistalesman bort med "skulle det vara konst, är inte det där lite udda?", medan FBI driver målet vidare. Senaste offret för antiterroristlagen "USA Patriot Act" heter Steve Kurtz, konstprofessor i New York och medlem i den internationellt omtalade gruppen Critical Art Ensemble (CAE), som rör sig i gränslandet mellan konst, aktivism och politisk teori. Utrustningen för DNA-analys i hans hem var avsedd att användas i ett konstprojekt för att låta folk testa livsmedel efter genetisk modifiering. Liknande maskiner står på universitet över hela USA, men nya antiterroristlagarna förbjuder innehav av bioteknologi annat än för forskning "eller annat fredligt syfte". Om politisk konst kan räknas som "fredlig" eller inte, kommer att avgöras den 15 juni av en domstol som nu även beordrat två andra medlemmar av CAE att infinna sig. En nyinstiftad stödfond för försvaret kommer att organisera protester. Critical Art Ensemble är kända för att utforska kommunikations- och bioteknologi, bland annat i form av en konstinstallation förra året som inkluderade en ofarlig bakteriekultur. Dessutom har verksamheten resulterat i flera böcker som analyserar vår tids biopolitiska maktmekanismer och finns för fri nedladning.

Etnopluralism: Den nya rasismen

Rasistiska rörelser kan idag motivera massutvisningar med "alla folks lika värde" och etnisk rensning med tal om fred, anti-imperialism och "etnisk mångfald". Man lånar friskt från såväl miljöaktivister som liberaler, från zapatisterna såväl som från Järngardet – och det handlar om mer än blott retoriska rökridåer. I en essä i veckans nummer av Arbetaren skriver jag om den nya form av rasistisk ideologi som kan benämnas etnopluralism. Där hävdas också att gängse definitioner av begreppet "rasism" är otillräckliga då de oftast inte täcker de nya former av rasism som kanske skulle kunna karaktäriseras som "postmoderna". Texten bygger på en, teoretiskt och empiriskt ganska omfattande, C-uppsats om etnopluralismen (PDF, 213 KB).

onsdag, juni 02, 2004

"Odla en kontroll- och angiverikultur"

Ska man skratta eller gråta åt att moderatorerna på SL:s hemsida har tagit följande, uppenbart ironiska, förslag på allvar och låtit det publiceras? "SL borde ta de pengar som man får in på böter och ge till vanliga hederliga resenärer, - en sorts omvänd bot. På så sätt skapas ett incitament för medresenärer att ange icke-betalande. Odla en kontroll- och angiverikultur som forna fallna riken med framgång tillämpat. // Eva B." Eller vad sägs om den här? "SL borde satsa på fler väktare och fler kontrollanter. PÅ så sätt skapas en tryggare miljö för oss som tycker om väktare och kontrollanter. Dessutom borde alla bötfällda få en fotboja som skickar en signal till väktare när en tjuvåkare närmar sig. Sedan när klimatet mognat kan fotbojan ge lätta elchocker när en tjuvåkare närmar sig en T-banestation eller busshållplats. // AH" En mängd liknande (fast seriösa) idéer om hur Stockholms tunnelbana ska kunna byggas ut till en fullfjädrat polisstatsprototyp går att hitta på SL:s kampanjsida mot plankning, som syftar att skylla prisökningar på plankare, försöka knäcka Planka.nu, och producera den äckligaste formen av folkligt stöd för sitt utpekande av betalningsvägrare som syndabockar – medan man själv fortsätter att köpa in hundratals nya monsterspärrar för 200 000 kronor styck. Utöver slöseriet på totalt improduktivt maskineri, väljer alltså SL nu att lägga skattepengar på att producera en aggressiv "folklig opinion" mot en grupp syndabockar. Notera det subtila sättet på vilket man producerar en "allmänhetens åsikt" (att något sådant aldrig någonsin är något på förhand existerande, utan någon som ständigt skapas på nytt i olika versioner för olika sammanhang, det håller jag för självklart) – inte genom enkelriktade reklamkampanjer, utan med en internetbaserad "öppen" (men modererad) anslagstavla där frågeställningen är given på förhand. "Fascismen ser sin räddning i att låta massorna få en möjlighet att komma till uttryck (men inte på något vis komma till sin rätt). Massorna har en rätt till förändring av egendomsförhållandena; fascismen försöker bevara desamma genom att ge massorna ett uttryck. (Walter Benjamin, Konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder – läs även remixen!)

The Wherehouse

Apelsin, kalender. Tapet, trapphus. Sytråd, taggtråd. The Wherehouse är dock om mer än en uppvisning i foto-estetik: Hemsidan, som kommer ur kretsarna kring No Border-nätverket och producerats av det grymt intressanta gänget Sarai Media Lab i New Dehli, låter folk med erfarenhet av att sitta inlåsta i Europas förvar för "illegala" eller "irreguljära" migranter komma till tals med sina associationer kring kvarlämnade objekt.