lördag, oktober 30, 2004

Can

I eftermiddags visade Popcorn-festivalen en trevlig dokumentär om krautrock-bandet Can, grundat i Köln år 1968. Eftersom de inte var intresserade av att spela "politisk musik" kunde de vara radikala på riktigt i sitt experimenterande och bli pionjärer för vår tids elektroniska musik. Tre intressanta aspekter av Can-medlemmarnas syn på sin musik är värda att återge här:

  • En konsekvent vägran att se musiken som ett "uttryck" för något. Musiken "uttrycker" vare sig generationsrevolt, romantik eller politik. (Hermeneutiskt musiklyssnande vore ju faktiskt en absurditet...) Musik är musik, och kanske framför allt rytm (jfr. Agamben). Här skilde sig Can från andra långhåriga generationskamrater.
  • En uttalad vilja att "driva ut allt mänskligt ur musiken", och låta bandet bli till en "maskin". (Påminner inte så lite om den med Can-medlemmarna jämngamla medieteoretikern Friedrich Kittlers projekt för "Austreibung des Geistes aus den Geisteswissenschaften").
  • Erkännande av att "all musik är återanvänd", små riff och figurer plockade ur rock- och blueshistorien som sammansätts på nya sätt. Spontant testande av dessa i en improvisation, där det som visar sig funka repeteras (ofta i långa minimalistiska sekvenser). Tanken på "inspiration" av särskilda gestalter avfärdar Can däremot som ointressant (även om andra gärna framhåller t.ex. att medlemmarna studerat för Karlheinz Stockhausen).
I Verschwende deine Jugend av Jürgen Teipel, en dokumentärbok om den tyska punkrörelsen, säger en av de intervjuade, tillbakablickande på 1976:
Can gjorde inte musik i dess klassiska bemärkelse, utan försökte hitta en annan form. Inte: öva in låtar. Utan: lyssna på varandra. I avgörande ögonblick har de lyckats med att låta som ett enda instrument, som en enda organism. Som vid en ritual.
Via The Pirate Bay går det att ladda hem ett par bra album (med Bittorrent):can@allmusic | can@audioscrobbler | can@everything2 | can@wikipedia

fredag, oktober 29, 2004

Uppsats om pirater, kulturindustri och open source

För en månad sedan framlades vid Handelshögskolan i Göteborg en magisteruppsats i informatik av Thomas Gorin, betitlad Stabilitet och rörelse. Om piratkopiering, upphovsrätt och inhägnad i det postmoderna kontrollsamhället. Uppsatsen vill undersöka "hur förhållandet mellan kulturindustrin, Open Source-rörelsen och piratkopieringsrörelsen ser ut", med en ambition att "problematisera bilden genom att förvandla den från en klassisk kamp mellan gott och ont till något av ett triangeldrama". Centrala är ett antal begrepp hämtade från Deleuze/Guattari, främst gällande övergången från ett disciplinsamhälle (associerat med modernitet, fabriker, slutna och räfflade rum) till ett kontrollsamhälle (postmodernitet, informationalisering, internalisering av maktutövning). Postmoderniteten är dock inte, ett rådande tillstånd, utan en tendens som ännu trevar i väntan på att slå igenom fullt ut. Omstruktureringen av produktionen sedan 1970-talet, med i riktning mot "flexibilitet" och postfordism, "var försök att genom moderna medel överkomma krisen, att revitalisera tillverkningsprocessen genom att utveckla en postfordism. Det var ett reaktivt förhållningssätt, en kvantitativ metod att lösa ett i grunden kvalitativt problem." I stället definierar Thomas Gorin "Open Source-rörelsen [som] en konkurrerande statsapparat, ett nytt system, en vilja till en ny form av stabilitet och ordning." Uppsatsens kanske allra mest centrala operation är hur den lägger tre begrepp från Deleuze/Guattari ovanpå de tre undersökningsobjekten, på detta vis:

  • kulturindustrin | territorialisering | (disciplinsamhälle)
  • piratkopieringsrörelsen | deterritorialisering | (icke-konstitutiv "krigsmaskin")
  • open source-rörelsen | reterritorialisering | (kontrollsamhälle)
Författaren gör ingen hemlighet av sitt ställningstagande för piraterna. Han utgår från att "det är piratkopieringsrörelsen som sätter den faktiska agendan (till skillnad från den politiska agendan som kontrolleras av företrädare från i huvudsak kulturindustrin)". Piratkopieringen är "den aktiva kraften" men "inte en konstituerande kraft" utan "rörelse och förändring, och ingenting mer". Valet av begreppet "piratkopieringsrörelsen" är inspirerat av Piratbyrån, som också intervjuats i undersökningen (där även Copyriot refereras en del). "Open Source" definieras ytterst löst, som "ett samlingsbegrepp för alla strömningar som handlar om öppen källkod och fri mjukvara i allmänhet". Men hit räknar Thomas Gorin även de i sig spretiga ansatser till upphovsrättsreformism som Copyriot tidigare har kallat the social democracy of the digital commons, alltså förkämpar för Creative Commons och "alternativa kompensationssystem" (flatrate). Utifrån denna kategorisering görs en grova generalisering:
Open Source som rörelse strävar inte mot ett öppet rum, snarare sker en ny form av inhägnad /.../ en postmodern kompromiss – det inhägnade öppna rummet /.../ Ett system som varken är mer eller mindre skrämmande än det tidigare. Open Source-rörelsen tar oss endast från djurparkens burar till safarins illusoriska frihet. /.../ Istället för att producera varor för försäljning, som den gamla slutna mjukvaruindustrin fortfarande gör, skapar Open Source nya redskap genom vilka massintellektualitetens produktiva kraft kan exploateras.
Här saknas en "öppenhetens genealogi". En sådan skulle kunna frilägga betydande betydelseförskjutningar från kod till ideologi, från GPL till Creative Commons. Här en liten exkurs: Redan på 1960-talet var det kutym att datorforskarna vid universiteten fritt delade med sig av källkoden till varandras program. Först senare när datorutvecklingen nått så långt att programmerarna från den akademiska världen började anställas av näringslivet förändrades situationen, så att forna samarbetspartners förvandlades till konkurrenter som tvangs hålla sin kod hemlig för varandra. Samtidigt började mjukvaruproducerande företag att hävda upphovsrätt på programmen och förbjuda fri distribution. Många av programmerarna ogillade det allt mer slutna klimatet, men tvangs finna sig i situationen. Historien om vad som hände sedan har berättats många gånger: I januari 1984 sade programmeraren Richard M Stallman upp sig från sitt jobb på Massachusetts Institute of Technology (MIT), då han inte kunde acceptera att arbetsgivare och kollegor började hävda upphovsrätt på den kollektivt framsprungna koden och hemlighålla sina vidareutvecklingar. Så föddes såsmåningom Free Software Foundation (FSF), GNU-projektet och GPL-licensen (vilket sedermera ledde fram till Linux 1991).
På vårt laboratorium på MIT (...) var all mjukvara fri, även om ordet "fri" ännu inte betecknade vår filosofi. Vi kunde läsa källkoden i alla de program som vi använde, göra förbättringar och sprida kopior. Jag har således lärt mig att leva i en frihet som definierades av andra före mig. Men omkring 1982 började denna gemenskap att vittra sönder på grund av en rad katastrofer. En av dessa katastrofer inträffade när en student vid Carnegie Mellon-universitetet skrev ett innovativt textredigeringsprogram. Men istället för att dela det med hela gemenskapen valde han att sälja det till ett privat företag. (...) Två eller tre åt senare, efter ytterligare katastrofer, var gemenskapen död. (...) Den värsta formen av exploatering är enligt min mening när någon approprierar ett fritt program som är skapat av någon annan, tillför några förbättringar och sedan hävdar att de äger programmet (...) Jag har alltså letat efter medel att avskaffa denna orättvisa, och det medel jag funnit är copyleft. (...) Detta är alltså ett medel för att försvara samarbetsgemenskaper. Richard Stallman, publicerad i tidskriften OEI (bisarrt nog översatt via franska – vilket lett till att OEI i stället för "copyleft" använder det fullständigt förryckta ordet "författarvänstern"!)
Den som skrivit ett program under GPL-licens behåller formellt sin upphovsrätt, men låter det vara fritt för envar att såväl kopiera, distribuera, sälja eller ändra. Ett enda villkor förbehålls: Varje vidareutveckling av koden, och varje nytt program där delar av GPL-licensierad kod infogades, måste också ha GPL-licens. Ett defensivt trick för att kunna fortsätta utveckla mjukvara på det sätt man vill, trots att starka intressen försökte förändra spelreglerna. Copyright blir copyleft när den vänds mot sig själv: "A classic act of detournement", konstaterar Josephine Berry. Tre saker måste här betonas: För det första att GPL, detta juridiska hack, hade ett konservativt ursprung. För det andra att det utgick från kodarnas praktiska erfarenhet, inte från en ideologi (även om Skägg-Stallman nu i tjugo års tid har impregnerat begreppet "free software" med en hel ideologi kring "frihet"). För det tredje att programvarulicenser måste förstås utifrån sitt sammanhang: GPL gäller kod avsedd att kompileras, vilket innebär avgörande skillnader gentemot HTML, text eller ljud. Bortser man från detta, och i ställer klumpar ihop olika licenser till en "rörelse" utifrån licensernas juridiska likheter, så hamnar man lätt fel. Linjen från GPL till Creative Commons är inte rak, vilket öppenhetens genealogi skulle påvisa. Med Eric S Raymond i spetsen grundades 1998 Open Source Initiative, som i stället för "frihet" vill betona kommersiella fördelar och den praktiska överlägsenheten i öppen källkod, och framgångsrikt lyckats få med sig företag som Netscape, IBM och Sun. Numera används ofta FLOSS (Free/libre open source software) som småklumpigt paraplybegrepp. Sedan några år har det blivit allt populärare att föröka utvidga FLOSS-koncept till att gälla helt andra områden än programkod. Idag kan man höra om allt från Creative Commons och open access, till "Open Source Democracy" och "Open Source Judaism". Thomas Gorin kommer fram till att "Open Source-rörelsen försöker skapa en ny konstitution, ett nytt regelverk för kreativitet":
Istället för att vakta koden som den viktigaste affärshemligheten och organisera produktionskrafterna under formella organisationer, inom den egna organisationen, avskärmade från sin omgivning och kryptiska, så organiserar Open Source arbetskraften i frivilliga och öppna produktiva nätverk. Open Source är onekligen ett uttryck för den nya tidens arbetsorganisation, motsatsen till fordistiska monstrositeterna som fortfarande klänger sig fast vid sina hemligheter, inhouseproduktion och låsta källkoder. /.../ Så socialiserade är arbetarna att de själva vet vad som skall göras och självmant gör det, och den sociala produktiviteten inordnas i det kapitalistiska systemet.
"Alla strömningar som handlar om öppen källkod och fri mjukvara i allmänhet", plus friare licenser av Creative Commons-slag, klumpas alltså samman till "open source". Open source utpekas av Thomas Gorin som spjutspets för ett postmodernt kontrollsamhälle, open source "skapar ett system vars kontroll och stabilitet kommer ur subtila inneboende mekanismer", open source tar oss "från djurparkens burar till safarins illusoriska frihet". Och visst, i hög grad stämmer detta mycket bra – om man låter "open source" behålla sin smalare betydelse. Ung Vänster är verkligen ute och cyklar, när de i ett manifest skriver att open source-program är "ett nytt produktionssätt som har stora fördelar jämfört med det marknadsekonomiska". Josephine Berry skriver:
The term open source, coined by Eric S. Raymond in 1998, defines only a piece of software whose source code has been left open. It does not, however, stipulate that this source code can thereafter be copied, adapted, and distributed by anyone at all. In many cases, open source describes a proprietary software, such as Netscape Navigator, whose source code can be viewed but not reused, modified, or distributed. For this reason, when in the wrong hands, what open source achieves is the deployment of the "enough eyeballs" principle for private ends. In the worst cases, it means that the user community is solicited to scrutinize the existing source code, detect bugs or improvements, and then advise the software company on how best to perfect its software. Here we have an example of the commonplace commercial tendency to disingenuously invoke community (the good old days at MIT and the fraternity of coding) in order then to convert free labor, or what Antonio Negri and Michael Hardt have recently called "affective labor," into private gain.
I kontrast till kulturindustrins territorialisering och "open source-rörelsens" reterritorialisering ställer Thomas Gorin piratkopieringsrörelsens deterritorialisering. Viljan att kontrastera leder desvärre resonemanget till direkta felaktigheter:
Piratkopieringsrörelsen har en situationsanpassad och dynamisk struktur, den är fylld av mångfald, förändring och ständiga fluktuationer. Det finns inte några tekniska standarder, inga normer utan allt är variabler som uppnås, moduleras och de muterar sig själv för att uppnå det eftersträvna målet, det öppna rummet. (...) Med andra ord, i det öppna rummet som piratkopieringsrörelsen skapar så är tillgängligheten inte längre är begränsad eller styrd, bruket inte längre reglerat vare sig av lagar eller av idéer, och kontrollen är icke-existerande.
Att påstå att piratkopieringen skulle ske oberoende av tekniska standarder och normer är naturligtvis så falskt det kan bli. Bakom fildelningen ligger allt från operativsystem och kommunikationsprotokoll till konventioner för märkning av metadata. Fildelningprogram kan inte verka utanför de tekniska ramar som sätts av protokoll som TCP-IP, HTTP och DNS, eller av telekomindustri och stat när de gäller fördelning av bandbredd. Att vägra erkänna den kontroll som ligger i kod och protokoll, är att samtidigt bortse från en mängd potentialer till förändring och utveckling. Här kan lite tysk medieteori vara på sin plats. Friedrich Kittler:
Teoretiskt förråds det redan av det stående talesättet enligt vilket användare, vad de än gör vi tangentbordet, gör det "under" ett visst operativsystem som Unix eller Windows: datoranalfabeten som sådan har med andra ord blivit subjekt eller undersåte till en corporation. Han är lika massivt och ogenomskinligt underkastad den digitala koden som t.ex. sin genetiska kod.
(Protocol – How Control Exists after Decentralization av Alexander R. Galloway verkar också vara klart läsvärd!) Problemet förefaller i grunden handla om att Thomas Gorin med sin schematiska uppdelning tvingas dra en skarp gräns mellan kodande och kulturskapande. Kultur är inte raden av kulturella verk, utan själva den process som möjliggör dem. "Förvandlingen av kultur till varor är inte skapande utan exploaterande. (...) Kulturyttringar har fångats och givits en fast form, räfflingarna i rummet gör att den stannar av och blir stillastående." (men, invänder visserligen Henri Bergson, "det finns inga fasta tillstånd utan endast tillstånd som förändras. Stillaståendet är alltid bara skenbart eller snarare relativt.") Vidare skriver Thomas Gorin att "Piratkopiering återger kulturen dess sociala funktion, det vill säga det gränslösa användandet och den ohämmade konsumtionen (...) ett flöde, en process". Men emedan kulturskapandet i uppsatsen framstår som en process som egentligen ligger utanför arbetets sfär, tycks kodande ofrånkomligen innebära exploatering, en alienerande produktion för andras profit, om än lömskt klädd i frivillighetens skrud. Varför räknas inte kod som kultur? Och var skulle för övrigt gränsen gå? Var hamnar demoscenen, generativ konst, eller programmering av en synth? Är förresten datorspel inte kultur? Är mjukvarukonstverket crisis.php, ett enkelt PHP-script av Sebastian Lütgert som demonstrerar en avancerad möjlighet att gömma piratkopierad text i en bild, "legalistiskt" bara för att det är har en GPL-licens (faktum är att licenstexten tar upp fler tecken än programmets hela PHP-kod)? Medan piratkopiering och kulturskapande definieras utifrån handling och vardaglig praktik, beskrivs programmering utifrån juridiska former och möjligheten för andra att profitera. Det är, måste man faktiskt säga, djupt orättvist. Varje hobbyprogrammerare som lämnar koden öppen är ytterst, enligt Thomas Gorins analys, "kulturindustrins och upphovsrättsförespråkarnas (...) allierade i kampen mot piratkopieringsrörelsen". Kollektiv produktion av datorprogram hamnar "inom" kapitalismen, kollektiv produktion av övrigt kultur hamnar "utanför". För folk som själva ägnar sig åt att koda, ter sig klassandet av kod som icke-kultur obegriplig. Den strikta uppdelningen mellan piratkopiering och FLOSS (krigsmaskin/stat) sprängs också av det enkla faktum att fildelningsprogrammen i sig i hög grad är licenserade under GPL och deras protokoll i bästa fall är öppna standarder. Appliceringen av begreppen territorialisering, deterritorialisering och reterritorialisering direkt på tre kantigt avgränsade aktörsformationer, resulterar i ett stelt "triangeldrama" som i värsta fall slutar i rena "omflyttningar av abstrakta och verklighetsfrämmande termer" (så karaktäriseras Hegels dialektik av Deleuze). Faktum är att Deleuze och Guattari själva understryker i Mille Plateaux hur rörelser av deterritorialisering och reterritorialisering alltid är sammanflätade och samtidiga. Det är något som inte minst märks hos hårdvaru- och bredbandsindustrin, med deras schizofrena allianser med såväl pirater som kulturindustri. Men genom att dessa aktörer fullständigt utelämnas i uppsatsen, tenderar faktiskt upphovsrättens "immateriella värld" att göras till just "en interiotet, det inre skiljt från det yttre". Slutligen: Uppsatsens omfattning, inriktning och ambitionsnivå gjorde den lämpad för denna kritiska attack. Likväl är den läsvärd och kan rekommenderas. Må diskussionen fortsätta.

tisdag, oktober 26, 2004

Mindre fria villkor för sampling

Wired och Creative Commons har tillsammans presenterat en samlingsskiva där en rad kända artister släpper sin musik under licenser som tillåter sampling och kopiering (skivan har tidigare uppmärksammats av Piratbyrån). Framför allt måste det förstås som en kraftfull markering mot musikindustrin och dess juridiska attacker på musikälskarna. I praktiken säger de deltagande artisterna genom deltagandet på samlingsskivan att "även om vi ligger på storbolag så tänker vi inte låta dem stämma er". Så långt så väl. Ett smart PR-drag med rejäl buzz i bloggvärld och mailinglistnätverk. Men just därför kan vi inte nöja oss med Lawrence Lessigs glättiga droppande av vackra ord om öppenhet och kreativitet. Utan att förneka den taktiska betydelsen av sådana här projekt, måste de licenser som används upp till granskning. På den aktuella skivan används två av Creative Commons (ständigt allt fler) licenser:

Sampling Plus: Songs under this license allow noncommercial sharing and commercial sampling, but advertising uses are restricted. Noncommercial Sampling Plus: Songs under this license allow noncommerical sharing and noncommercial sampling.
Den första av licenserna är friare i sina villkor, och gäller de allra flesta spåren på samlingsskivan. Men även här måste vi fråga oss vad "noncommercial" betyder. Det är också allt annat än klart vilka webbsidor som kan räknas som "advertising uses". Licens nummer två har en betydande inskränkning i att den bara tillåter "noncommercial sampling". Att sampla en takt, infoga den i en egen låt och sen ge ut den på en skiva som säljs ska alltså betraktas som upphovsrättsintrång, enligt villkoren i denna licens. Anmärkningsvärt nog omfattar dessa villkor Chuck D:s och Beastie Boys bidrag till skivan – två artister vilka själva har blivit stämda för upphovsrättsintrång på grund av sitt användande av samplingar. I Pass The Mic (1992) använde Beastie Boys en sex sekunder lång samplad flöjtloop, tagen från en tio år gammal skiva av jazzmusikern James Newton. Den religiöse Newton hävdade att han upplevde detta som "en skymf av min andliga tro" och stämde därför i maj 2000 Beastie Boys och deras skivbolag Capitol för upphovsrättsintrång. Visserligen hade Capitol köpt tillstånd för detta från ECM, skivbolaget som ägde inspelningen där flöjtslingan hade hittats. Men James Newton och hans musikförlag hänvisade till rättigheterna till själva den skrivna kompositionen. "Det har varit praxis sedan mitten av 1980-talet att ljudinspelningen och det musikaliska verket är två licenser som båda måste hanteras", sade Newton. I maj 2002 friades dock Beastie Boys av en kalifornisk domstol som kom fram till att det noterade innehållet i de futtiga sex sekunderna inte uppnådde verkshöjd. Newton har dock överklagat fallet (när kommer någon göra den första undersökningen av hur mycket resurser den parasitära juristbranchen årligen kostar för musikvärlden?) Hur även förlagsrättigheter sedan 15-20 år används för juridiska attacker på samplande musiker, och hur detta faktiskt tvingade hela hiphop-genren att överge sitt tidigare massiva sound, förklaras utmärkt av just Chuck D i en intervju publicerad på Piratbyrån. Att nu Beastie Boys och Chuck D släpper musik under licenser som inte tillåter andra att göra vad de själva har gjort, ska väl snarast skyllas på deras skivbolags stelbenta inställning. Men i det allmäna hyllandet av Creative Commons frammarsch måste dessa aspekter problematiseras. Särskilt som nu amerikanska domstolar har skärpt sin praxis kring sampling så att oakturiserat användande även av fragment utan verkshöjd kriminaliseras. Längst ner på webbsidan där Creative Commons presenterar skivan finner man också en some rights reserved-anmärkning. Även det är problematiskt. Även om sidinnehållet omfattas av en av de friaste typerna av Creative Commons-licens, med attribution som enda villkor – är själva placerandet av en detaljerad upphovsrättsnotis på en sådan webbsida angrepp på citaträtt och "fair use". Innehållet på sidan inskränker sig nämligen till sådan information (inte mycket mer än en lista över spåren på skivan) som ändå hade varit tillåten att exempelvis citera i en tidning, även om sedvanlig all rights reserved hade tillämpats. Att då sätta en omsorgsfullt vald licens på sidan, skickar signaler om att upphovsrättsinnehavare skulle ha befogenhet om att bestämma över minsta lilla bokstav från ens tangentbord, vilket inte ens dagens hårda upphovsrättslagar föreskriver. Läs mer:

måndag, oktober 25, 2004

Tysk medieteori

På Rohrpost, den tyskspråkiga systerlistan till Nettime, frågade för drygt en vecka sedan Geert Lovink, "om det finns något sådant som en tysk medieteori" (då han nämligen är i färd med att ordna en konferens kring sådan i Amsterdam). Florian Cramer svarar att det finns inteinte en, utan många skilda tyska ansatser till medieteori, med kopplingar till skilda filosofiska traditioner: från Walter Benjamins "hegeliansk-kulturhistoriska tankefigurer" till Friedrich Kittler, vars ultramaterialistiska medieteori som "kombinerar Foucaults diskursanalys med Heideggers teknikfilosofi med Nietzsches projekt (och skrivgester) för en förstörelse av idealistiska tänktraditioner".

Loovink: Är den ofta spekulativa ansatsen ett tecken på dess styrka eller förborgar sig bakom begreppslavinen snarare maktlöshet, kulturpessimism och brist på praktiska kunskaper i (nya) medier och dessas pragmatiska funktionaliteter? Cramer: Ja. Sedan 1990-talet benämner varje kulturvetare [Geisteswissenschaftler] som fattat galoppen "medier" som sitt forskningsområde. Den praktiska analfabetismen på detta område, icke-behärskandet av elementära "ny-mediala" kulturtekniker ... fläckar dock ned varje beskrivning ... Samma sak gäller diagnosen av kulturpessimism. Att "medierna" skulle vara autonoma och människan alltså maktlöst utlämnad inför dem, och att det betyder slutet på all traditionell kultur, det är den röda tråd som löper genom praktiskt taget all tysk medieteori vars författare är födda innan ungefär 1955.
Naturligtvis är "tysk medieteori" lika mycket en påhittad fantom som "fransk filosofi" eller "italiensk motkultur". Men "det finns dock vissa positioner som stärks i det tyska språkrummet och är i omlopp nästan uteslutande här", skriver Stefan Heidenreich och syftar främst på just diskussionen om mediernas "a priori".
Claus Pias: Som efterkrigsstrategi, vilken deklarerar de mediala "förförelserna" och "manipulationerna" i Tredje riket som övermäktiga, och därmed urskuldar de förförda såsom maktlösa ... är det tveklöst belysande och kanske till och med "tyskt" (...) Det fanns de Onda (t.ex. propaganda) som förförde "Massorna"; det fanns de Omoraliska (t.ex. reklam) som tjänade pengar på det hela; det fanns de Kloka (t.ex. publicister) som genomskådade det; och det fanns de Dumma (t.ex. konsumenter, de uppviglade) som blev förförda och kunde urskuldas (...) [Men] medieteorierna har sedan minst 30 år (...) försökt att göra upp med detta.
Pit Schulz (Bootlab) skriver att "tyskt vore ... misslyckandet högnivåmisslyckandets logik: "transrapid, space center bremen, tollcollect, arbeitsamtwebsite, cargoshifter, phonoline, volksaktie, karstadt und wiedervereinigung ... die v2, der volksempfänger". Men Geert Lovink skulle se de tyska medieteorierna som "ett verkligt berikande för den internationella diskursen kring nya medier" och den stendöda internetforskningen. "Vad som saknas är det avartiga ... De flesta undersökningar i området nya medier är kalla, tomma och standardiserade ... Lika illa är naturligtvis kombinerandet av Deleuze och nya medier ... Huvudsaken: Konceptuellt kommer den anglosaxiska medieteorin inte vidare. Där är stagnationen inom cultural studies bara ett exempel". Deleuze-inspirerad mediateori, menar Geert Lovink "har blivit en plikt ... tomma fraser. Ett mode som var passé redan på nittiotalet. Tyvärr tyvärr. ... Det vore passande att transportera tankegodset underground och betrakta det som hemlig lära. Bara så skulle man kunna akta det på riktigt och bygga vidare från det. Find and replace helt enkelt. Eller delete. Och sen se vad som kvarstår". När Florian Cramer sammanfattar några gemensamma övertygelser han funnit i listdiskussionen om tysk medieteori, är det bland annat en förkärlek för metoder som "närläsning" av mjukvara, misstänksamhet mot varje generalisering kring "medierna", och en övertygelse om att teorin inte kan vara skild från den praktik den berör (nät-teori gör sig inte i årsskrifter utan ska cirkulera på nätet). Men innan dess levererar han mer kritik mot "analfabetismen":
Prakisk okunskap av medier och tekniker ... är precis som om man är litteraturvetare och analfabet (...) Alltså kan man avkräva varje medievetare som teoretiserar kring datorer att den behärskar åtminstone ett enkelt programmeringsspråk som Basic, och av en medievetare som skriver om internet att den t.ex. förstår vad TCP/IP, routing och DNS är.
Till Heiseler är på samma spår:
Dagens medieteori lyckas inte förstå sig själv som teori i medier och därur dra de motsvarande konsekvenserna. Den är en del av en akademisk business och använder i hög grad reflektionslöst vetenskapens traditionella format ... boken som ensam värdig lagerkrans står oomstridd.

lördag, oktober 23, 2004

USA:s patentgeneral manar till jihad

Remarks of Jonathan Dudas, under secretary of commerce for intellectual property and director of the United States Patent and Trademark Office. 2004 AIPLA (The American Intellectual Property Law Association) annual meeting, Friday, October 15, 2004

What I want to talk to you about today are the challenges that face our intellectual property system (...) I'm standing before hundreds of the top intellectual property lawyers in the world. (...) We have a perception gap between developed nations and developing nations on the role of intellectual property and the development of our economy. (...) We have a perception gap between how our high school and college-age kids view theft of tangible property and how they view the theft of intellectual property. (...) And when I say we need to communicate and educate, I don't mean we need to do that out of the kindness of our heart. I say we need to do that because there is truly an attack on the intellectual property system in the United States and internationally (...) there's a growing anti-IP sentiment internationally, and we see it as well in domestic circles, especially in the academic community, Internet bloggers and even among some government entities. This sentiment has poured into WIPO in some instances. (...) Ideally, we should have every nation agree on the intellectual property reforms that we'd like to see go forward, but we simply cannot, we must not have a few nations obstructing the process for the rest of the world. (...) It's also especially true when you consider that nearly half of the funding for WIPO comes from only three nations: the U.S., Japan and Germany. Being outnumbered means only that we have to work harder. (...) Even worse, there were proposals on the table to fundamentally change the WIPO charter and philosophy from one that promotes intellectual property and its protection to a more amorphous charter of "balancing" intellectual property. We have no quarrels with balance. In fact, we believe our current system and international norms are properly balanced. But simply put, this new balancing act is a strategy to water down intellectual property protection, and the U.S. will fight this as well, and I am certain that we will do so. (...) I not only want the USPTO to be the best overall office in the world, and by all measures we are, but to be the clear leader and the trendsetter in every aspect of intellectual property protection. From how we address pendency and quality issues to how we set standards for the world in battling piracy and counterfeiting, I want the USPTO to lead. I intend to continue this mentality in everything we do. I know you've all heard the adage, "Lead, follow or get out of the way."
Tack till Goofy i Piratbyråns forum för tipset.

fredag, oktober 22, 2004

Licensfundamentalisterna

Fler exempel på baksidor av det exploderande intresset för "fria" licenser och Creative Commons. Någon hittar en satirisk bild på nätet, vill posta den i sin blogg och googlar vilt för att hitta bildens skapare för att kunna publicera en hänvisning men lyckas inte, och publicerar bilden ändå. (Illustratören kunde sedan höra av sig, och fick en länk publicerad.) Ska detta vara så farligt? Tydligen menar vissa Creative Commons-entusiaster det:

What's the point of Creative Commons if you're just going to use work anyway? (...) Until the author releases it to you, it's not your choice to make, right? (...) The point is that if you're simply going to appropriate it anyway (justifications aside), then CC is meaningless.
Citaten kommer från den intressanta/bedrövliga diskussionen i bloggens kommentarsfält. Att publiceringen av bilden i det aktuella sammanhanget till och med skulle kunna räknas som "fair use" tycks inte ha spelat någon roll för licensfundamentalisterna – för dem innebär Creative Commons-aktivism ett predikande av ovillkorlig respekt för Upphovsmannens heliga vilja att styra materialets användande. Pikant nog förefaller deras upphovsrättsfilosofi luta mer åt den kontinentala immaterialrätten, som även inbegriper en oöverlåtlig "ideell" upphovsrätt och som traditionellt rättfärdigar sig med argument från Hegel, än den anglosaxiska, som tillämpar "fair use" och filosofiskt lutar sig på Locke. Helighållandet av Upphovsmannens medgivande för minsta pixel, minsta textfragment, är radikalt främmande för rådande praxis på internet som är oändligt mer tillåtande och progressiv. Det rör sig om en liten fundamentalistisk klick som drar ut i korståg för upphovsrättens ideella rättigheter i Creative Commons namn. Men eftersom många av förfäktarna av den aktuella inställningen är aktiva i bloggvärlden, kan man redan se beklämmande följder där: Vi har tidigare skrivit om hur tyska bloggare med Creative Commons-licenser gått till storms emot att en tidning publicerat korta citat ur deras bloggar. Och en annan skadlig verkning är att om brev med formella förfrågningar om tillstånd börjar skickas oftare även för materialfragment som idag kringpostas vilt på nätet, kan det lätt av upphovsrättsinnehavarna i fråga uppfattas som signaler på att de bör bevaka sina rättigheter även i sådana områden där dagens praxis är "fair use".

torsdag, oktober 21, 2004

Global perestrojka?

Arbetaren skriver om segern i FN-organet Wipo där Argentina och Brasilien lyckades övervinna upphovsrätts- och patentmaximalisterna:

Uppbackning för utvecklingsagendan kommer från en bred allians av grupper, vilka samlats kring en deklaration som kräver grundlig reformering av Wipo. Bland de över fem hundra undertecknarna finns allt ifrån Läkare utan gränser, aids-aktivisterna Act-Up och Nobelpristagare i medicin, till Internationella biblioteksfederationen och mjukvaruföretaget Red Hat. (...) - U-länder driver frågor om långtgående undantag med hänvisning till allmänintressen. Där är man från i-landshåll, också från svenskt håll, skeptisk, säger Carl Josefsson. (...) Thailand har inlett ett program som inom två år ska ge 300 000 hiv-positiva människor tillgång till kopior på patenterade mediciner - något som inte glädjer de stora läkemedelsföretagen.
Och Piratbyrån rapporterar om ännu färskare exempel på hur copyfighters vinner mark (här bara ett urval):
(...) Efter att Brasilien och Argentina skakat om WIPO i grunden, verkar nu ett helt digitalt civilsamhälle sluta upp bakom en mer nyanserad och human syn på intellektuell egendom. (...) Piratbyrån har tidigare rapporterat om Israels beslut att inskränka patentskyddet på läkemedel. Nu följer Australien i landets fotspår och modifierar till läkemedlesindustrins förtret sitt frihandelsavtal med USA. (...)

Sågning av "goda" Creative Commons-licenser

Creative Commons offers a flexible range of protections and freedoms for authors and artists. We have built upon the "all rights reserved" of traditional copyright to create a voluntary "some rights reserved" copyright.
Mindre upphovsrätt – större informationsfrihet. Eller? Baksidor av den snabbt populariserande rörelsen för friare licenser har börjat bli tydligare.
The Creative Commons licenses have become a kind of default orthodoxy in non-commercial licensing. Every unpunctuated half-sentence spilled into a weblog, every petulant rant published by 'Free Culture' pundits, every square millimeter of Lawrence Lessig's abundant intellectual property is immediately and righteously staked out as part of the great wealth of man's 'Creative Commons'. This still holds the basic assumption that everything I make and say is property which in many areas of 'creative' work is both ridiculous and reactionary, as well as generally objectionable.
Så inleds en frän kritik av Creative Commons University of Openess' wiki. Flera tänkvärda saker skrivs på sidan, även om det alltid är en smula plumpt att bunta ihop en rad ganska olikartade licenser så som görs. Men med explosionen av olika Creative Commons-licenser som alla inskränks på sitt särskilda sätt (senaste exemplet är fullständigt bisarrt: developing nations), har det blivit hög tid att låta entusiasmen vila till förmån för eftertanken.
Licensing structures like the CC help copyright catch up with today's faster moving, smaller-scale and more intricate network of information exchange, not by 'freeing' it, but by describing it as intellectual property more efficiently.
Biverkningen ifråga har vi redan kunnat se tydliga exempel på. Senast när massor av tyska bloggare protesterade för att citat ur deras texter (många med non commercial/no derivatives-licens) publicerats i en gratistidning – trots att de 2-3 meningar per citat som det rörde sig om solklart omfattas av den etablerade upphovsrättens citaträtt. Följande scenario ur wiki-polemiken är naturligtvis väldigt tillspetsat, men visar varthän det i värsta fall barkar:
'hmm.. let me see, I can reproduce this part of that lyric, but I have to credit it, and I can't sell it, but this bassline allows me to sell it, but means my tune has to have the same share-alike-non-commercial-pogo-stick-user's license on the whole track, and this guitar riff means I have to sing falsetto for the rest of my career'.
Skribenten skisserar ett tänkvärt framtidsscenario där licenser av Creative Commons-typ blir något som upphovsrättsindustrins dinosaurier i samarbete med en växande armé av advokater (fast nu ombytt till jeans och t-shirt) plockar upp och kombinerar med micropayments. Oändligt delbara smårättigheter, ännu större byråkrati – "och kompenseringssituationen av del-för-del-licensierade verk kommer bli att ännu mer bysantinsk än den redan är." Oroande är faktiskt införandet av "goda" licenser. Efter no commercial har Creative Commons alltså lanserat en upphovsrättsinskränkning med biståndsambitioner, developing nations. Som alldeles obegriplig framstår en licens som kallas Common Good Public License. Dess krav på att det licensierade materialet inte får användas på något sätt som bryter mot Genéve-deklarationen om mänskliga rättigheter kan naturligtvis bara vara symbolisk. Nog för att din låt inte får spelas i fikarummet på den syriska polisstationen, men vad innebär det att medelst upphovsrättsskyddat material bryta mot artikel 17 (envar har rätt att äga egendom) eller artikel 23 (envar har rätt till arbete)? Moralismen, i licensiera-dig-fri-format, äter sig ända in i det finjuridiska tramset. Inom ett år är det inte omöjligt att vi får se både vegan-licensen, stoppa-barnporren-licensen och bojkotta-Israel-licensen. Nazistiska hemsidor i Sverige har förresten redan börjat med upphovsrättsnotiser om att "materialet får användas fritt av nationella". "Fria licenser" tjänar idag två väldigt olika syften för sina förspråkare. Å ena sidan beskriver många dem som ett sätt att minska och eller lätta på upphovsrätten och öka "allmänningarnas" omfång, eftersom man generellt är kritisk till tanken på intellektuell egendom. Å andra sidan är det bland de flesta av licensernas användande populärt med inskränkningar i kopieringsfriheten, motiverade av att man vill motverka kommersialism, utsugning av fattiga länder eller annat. Egenmäktighetens strategier kompliceras av att olika varianter av alla dessa licenser svårligen låter sig sammanföras. Det handlar egentligen inte om olika grader av radikalism hos anhängarna. Både bland dem som avsäger sig äganderätten och bland dem som behåller den för att rikta den mot kommersiella intressen, finns det såväl radikala aktivister som sådana vilka inte ser licenser som någon big deal men insett att det finns alternativ till "all rights reserved" och klickat lite på Creativecommons.org. Inte heller ska man säga att alla som använder särskilda inskränkningar på sitt material gör det av någon slags ideologiska skäl, för i vissa fall kan exempelvis den yrkesmässiga situationen vara närapå tvingande. Men nu när Creative Commons har populariserats till den grad att BBC börjar använda non commercial-licensen, borde man faktiskt kunna kräva av Lessig och hans gelikar är att de vågade diskutera även problematiska aspekter med alla de inskränkningar man erbjuder. Blåögda visioner om hur licenser visar vägen mot allmänningarnas antydda naturtillstånd av fria flöden har tiden sprungit förbi.
but both the CC and the GPL are nothing more than efficient methods of regulating labor in an information economy. There's nothing wrong with that, but using the word 'commons', and associating this engineering / labor methodology with a pre-enclosure JS Mill-esque political 'freedom' is misleading.

söndag, oktober 17, 2004

Giorgio Agamben om förstörandet av estetiken

Italienske filosofen Giorgio Agamben ägnar sig i essäsamlingen The Man Without Content (Stanford University Press, 1999) åt konsten (i bred bemärkelse) och den roll vi tilldelar den. Med återkommande referenser till framför allt Walter Benjamin, Aristoteles, Nietzsche och Heidegger, skisseras en mångtydig bild av en slags nihilistisk situation där konstverket har förlorat sin ursprungliga struktur och roll. Referatet här varvas med utvikningar åt andra håll. Det sköna definierades av Immanuel Kant, i Kritik av omdömeskraften (1790), utifrån åskådarens ointresserade betraktande på ett sätt som sammanfattats så här:

det sköna behagar, men på ett fullt intresselöst sätt. Men det estetiska omdömet gör derjämte anspråk på allmängiltighet. Vi fordra, att det, som estetiskt behagar oss, skall behaga alla, hvarigenom det skiljer sig från det angenäma och retande. Nordisk familjebok (1881)
"Det är ingen överdrift att säga att konsten tar sin början med Kant", skriver konstnären Lars Vilks, och menar alltså att det är först där, vid slutet av 1700-talet, som begreppet "konst" får en avsmalnad och teoretiserad betydelse, i stället för att beteckna en lång rad väsensskilda aktiviteter. Mot Kants "ointresserade" estetik som gör åskådaren till en del av och förutsättning för det sköna, vände sig Friedrich Nietzsche i tredje avhandlingen i Till moralens genealogi (1887). Han utgår i stället från den skapandes kreativa erfarenhet, och väljer att hänvisa till hur Stendhal en gång klassade skönheten som "ett löfte om lycka". ("Nietzsche står i samma relation till Kant som Marx gjorde till Hegel" skriver Deleuze, "det handlade för Nietzsche om att ställa kritiken på fötterna"). Den konstupplevelse som Nietzsche talar om är inte på något vis en estetik. Agamben antyder att Nietzsche på profetiskt vis förutspådde hur en aspekt av konsten skulle ta över efter "den kortaste skuggans timma". Ett spår som även Artaud var inne på när han talade om att återerövra en egoistisk och intresserad idé om konsten. (Inte heller helt fjärran ligger Walter Benjamins analys av filmens bemäktigande av åskådarens känsloliv som ett slags attentat mot det kontemplerade ideal som borgarklassen, ställd framför den målade duken, gjort till sitt.) Avsky och motvilja är känslor som förknippas med konsten, när något som liknar en diskussion av det estetiska fenomenet för första gånget dyker upp i den europeiska historien. Det rör sig då om medeltida biskopar som bannlyste alltför "konstnärliga" sätt att utöva musik (i likhet med vår tids wahhabitiska islam!). Rädslan för konsten, svårbegriplig för oss idag, härleds tillbaka till den grekiska antiken med dess historia av tragedins födelse och fall. Det är välkänt hur Platon angrep diktarna och menade att de måste fördrivas i namn av stadens säkerhet. Om inställningen framstår som bisarr, är det bara för att konsten i vår tid har sjunkit bort från det direkta intressets sfär och in i estetikens. I det antika Grekland utövade däremot konsten ett sådant direkt inflytande över sinnena att den (inte bara av Platon) kunde befaras hota samhällets själva fortbestånd. Dömen icke, alltså. Nietzsche skriver, i polemik mot Aristoteles katharsis-princip:
Platon hade faktiskt rätt när han hävdade att man genom tragedin sammantaget blev ängsligare och mer lättrörd /.../ Men vilken rätt har vår tid att överhuvudtaget besvara Platons stora fråga om konstens moraliska inflytande? Även om vi hade haft konsten, – var har vi inflytandet, något som helst inflytande från konsten?" (Mänskligt, alltförmänskligt, aforism 212)
Samtidigt som åskådaren placerar konsten i estetikens svalt gudomliga sfär och därmed oskadliggör den, sker en motsatt process sett ur konstnärens synvinkel. För konstnären blir konsten en allt mer kuslig [uncanny] aktivitet. Ökad oskuld i åskådarens upplevelse – ökad fara i konstnärens. Giorgio Agamben har (liksom Nietzsche) för vana att i slutet av en text göra en konklusion som är öppen i stället för definitiv, vilket i högsta grad även gäller essän The Most Uncanny Thing:
Om detta är sant, så är konstens inträde i den estetiska dimensionen – och förståelsen av den såsom utgående från /.../ åskådaren – kanske inte ett så oskyldigt och naturligt fenomen som vi oftast tänker oss det. Kanske är inget mer angeläget /.../ än ett förstörande av estetiken som, genom att rensa bort vad som vanligen tas för givet, skulle låta oss ifrågasätta själva meningen med estetik som konstverkets vetenskap. Frågan är dock huruvida tiden är mogen för en sådan förstörelse, eller om konsekvensen istället skulle bli en förlust av varje förståelsehorisont för konstverket och öppnandet av en avgrund framför det, vilken bara kan passeras med ett radikalt språng. Men kanske är just en sådan förlust och en sådan avgrund just vad vi behöver mest om vi vill få konstverket att återfå sin ursprungliga kaliber.
I sin Estetik spekulerade Hegel i hur civilisationen till slut når ett stadium då konsten kopplar sig loss och börjar röra sig bortom sig självt, i intet. För romantikerna innebar ironin att konsten blev sitt eget objekt, varmed jaget dubblerades gång på gång in en slags oändlighetsloop. Baudelaire beskrev, i Of the essence of laughter (1855), skrattet som en relativt modern överlägsenhetsaffekt, kännetecknande för en tid då konstnären lever i "en permanent dualism, makten att vara samtidigt sig själv och en annan ... konstnären är konstnär bara på villkoret att vara dubbel". Hegel hade beskrivit hur konstens öde nådde sitt yttersta stadium i en negationens negation [ein Nichtiges, ein sich Vernichtendes], vilket dock inte är någon dramatisk explosion utan snarare en utdragen destruktiv stagnation. "Konstens död är just dess oförmåga att dö", dess förmåga att överleva sig själv, konstaterar Agamben:
Artistic subjectivity without content is now the pure force of negation that everyone and at all times affirms only itself in pure forcce of negation that everywhere and at all times affirms only itself as absolute freedom that mirrors itself in pure self-consciousness.
Här skulle vi kunna skjuta in ett mer udda citat som förefaller slående relaterat. Det kommer ur en kort text av filosofen William James, The Subjective Effects of Nitrous Oxide, som han skrev 1882 efter att ha experimenterat med lustgas:
Something "fades," "escapes;" and the feeling of insight is changed into an intense one of bewilderment, puzzle, confusion, astonishment: I know no more singular sensation than this intense bewilderment, with nothing particular left to be bewildered at save the bewilderment itself. It seems, indeed, a causa sui, or "spirit become its own object." /.../ ...the identification of contradictories, so far from being the self-developing process which Hegel supposes, is really a self-consuming process, passed from the less to the more abstract, and terminating either in a laugh at the ultimate nothingness, or in a mood of vertiginous amazement at a meaningless infinity.
Nihilism. Det gudomligas sfär börjar bli allt mer genomskinlig för att sedan helt tyna bort, vilket hänger samman med vad Agamben kallar "the pure self-supporting of the creative-formal principles". Det är nämligen just genom konsten som människan blir medveten om händelsen som Nietzsche år 1882 (samma år som William James' citerade betraktelse!) lät en galning utropa: Gud är död!. Konsten (fortfarande i bred bemärkelse!) framstår alltså som ett av de allra storskaligaste exemplen på en nihilismens process. Nietzsche är en sådana process alltid fråga om att bortomskrida den nödvändiga fas som kan kallas "linjen" (Ernst Jünger) eller "brännpunkten" (Deleuze). Med den senares ord: "punkten i vilken negationen uttrycker affirmationen av livet, förintar de reaktiva krafterna och återger det aktiva dess privilegier. Det negativa blir ett blixtnedslag av affirmativ kraft.". Men om konsten överlever sig själv genom nihilistisk självreflektion, hur kan då det stagnerande tillståndet brytas? Frågan lämnas än mer öppen av Agamben. Vi kan inte ta ställning till om konsten ska återfå sin roll eller om den, med förstörandet av estetiken, ska försvinna och ge plats för något okänt annat. Men vilken är då konstens ursprungliga roll, och vari ligger dess relevans? Agamben inleder sin essä The Original Structure of the Work of Art med att citera några kryptiska ord som Hölderlin sägs ha svamlat under sin galenskap: "Allt är rytm". Rytm? Här tas vi åter tillbaka till den grekiska antiken, och till sökandet efter vad i naturen som är struktur, vad som gör att den inte är totalt formlös utan i någon bemärkelse mer än summan av sina delar. För Aristoteles var just rytmen det strukturerade. Pythagoréerna å andra sidan ville i talen se naturens minsta gemensamma nämnare, och gjorde därmed ett misstag som enligt Agamben upprepas av dagens samhällsvetare: Misstaget att söka efter ett konkret element i form av matematik, vilket sedan gavs samma ontologiska status som alla andra. Varje "strukturalism" tvingas pendla mellan struktur-begreppets två motstridande semantiska poler: struktur som rytm, och struktur som nummer (minimum quantum). Även Nietzsche kommer fram till rytmen, en våldsam och bemäktigande rytm, när han i Den glada vetenskapen ställer frågan Om poesins ursprung:
...dessa gamla tider då poesin väcktes till liv /.../ – den gången då man lät rytmen tränga in i talet, denna kraft som ordnar alla satsens atomer i ett nytt mönster /.../ framför allt ville man dra nytt av den elementärt överväldigande effekt som människan erfar att musiken har på henne; rytmen är ett tvång, den alstrar en obetvinglig lust att ge efter, att falla in; inte bara fötternas steg, också själen följer takten – troligen, så resonerade man, också själen hos gudarna! Man försökte alltså att tvinga dem genom rytmen och utöva makt över dem, man snörjde dem med poesin som med en magisk snara.
Ordet rytm kommer ur det grekiska verbet "flöda". Här finner Agamben konstverkets ursprungliga och absolut essentiella struktur. Rytmen, varken rationell eller irrationell, handlar om att öppna i-världen-varandets autentiska tidsdimension och om att upprätthålla en karaktär genom tiden. Tiden ska här inte förstås som den mätbara tiden, den tid som Aristoteles ansåg gick att konvertera till siffror. Tvärtom så undflyr rytmen den linjära tidens jämna rullande, dess element är snarare det "nuflöde" [la durée] som Henri Bergson ville låta filosofin utgå ifrån. På så vis handlar konstverkets ursprungliga roll om att "spränga upp öppningar i historiens continuum", om att leva en nuets tid som "genomskjuts med skärvor av messiansk tid" (Walter Benjamin, Historiefilosofiska teser). Kopplingen blir uppenbar mellan rytmen – som för Agamben på samma gång är upprätthållande, söndersprängande, bemäktigande och extatisk – och repetitionen så som den framstår i Nietzsches upplevelse av den eviga återkomsten som urvalsprocess och som den utforskas av Deleuze i Difference and Repetition. Criminal Justice Bill, stiftad av Storbritanniens regering 1994, kriminaliserade spontana technofester, definierat i lagtexten som "characterised by the emission of a succession of repetitive beats". Plötsligt känns varken "konstverkets ursprungliga struktur" i rytmen, eller Platons varningar för farorna i konsten, särskilt främmande.

Jacques Derrida och dekonstruktionen

Uppmärksammandena av den judisk-algerisk-franska filosofen Jacques Derrida efter hans död för en vecka sen, har redan glidit över i en öppen strid om vilken postum roll denne den sista ur en generation ska få. ("Roland Barthes, Jacques Lacan och Michel Foucault gick bort redan under 80-talet; Gilles Deleuze, Emmanuel Lévinas och Jean-François Lyotard under 90-talet", skriver Jayne Svenungsson i SvD.) Förloppet har bland annat tagits upp i Erik Stattins blogg. En in memoriam-sajt samlar en ändlös lista av undertecknare som brinner för att Derrida och dekonstruktionen nu inte ska avfärdas som marginella kuferier. Detta efter att New York Times publicerat en dödsruna över Derrida som inte bara var direkt fientlig och hånfull, utan också oinformerad. New York Times skrev: "deconstruction became a code word of intellectual discourse, much as existentialism and structuralism - two other fashionable, slippery philosophies that also emerged from France after World War II". (Fel – strukturalismen brukar exempelvis sägas ha uppståt i Schweiz 1916.) Tidningen slöt upp bakom bilden av Derrida som "nihilist, relativist, en filosofisk joker utan etisk-politisk drivkraft". I ett publicerat svar nyanseras dock bilden av Mark C. Taylor:

Initially formulated to define a strategy for interpreting sophisticated written and visual works, deconstruction has entered everyday language. When responsibly understood, the implications of deconstruction are quite different from the misleading clichés often used to describe a process of dismantling or taking things apart. The guiding insight of deconstruction is that every structure - be it literary, psychological, social, economic, political or religious - that organizes our experience is constituted and maintained through acts of exclusion. In the process of creating something, something else inevitably gets left out. /.../ In a manner reminiscent of Freud, Mr. Derrida insists that what is repressed does not disappear but always returns to unsettle every construction, no matter how secure it seems. As an Algerian Jew writing in France during the postwar years in the wake of totalitarianism on the right (fascism) as well as the left (Stalinism), Mr. Derrida understood all too well the danger of beliefs and ideologies that divide the world into diametrical opposites /.../ He showed how these repressive structures, which grew directly out of the Western intellectual and cultural tradition, threatened to return with devastating consequences. /.../ Fortunately, he also taught us that the alternative to blind belief is not simply unbelief but a different kind of belief - one that embraces uncertainty
Nog kan det finnas fog för raljeranden över hur påstådd "dekonstruktion" blir till moralistiskt fördömande av samhällsstrukturer och bitter identitetspolitik. Men som Jane Svenungsson skriver i SvD, är Derridas dekonstruktion snarare "ett ovillkorligt 'ja' till en kommande rättvisa", besjälat av en judisk-messiansk anda. Ett avslutande citat kanske kastar ljus på en del:
A case point is Derrida's 1968 lecture, 'The Ends of Man'. At the supplementarity of the two strategies that have appeared in connection with the deconstruction of metaphysical humanism. The first strategy proceeds by means of return to the origins of the metaphysical tradition and uses the resources of this tradition against itself. In adopting this strategy, 'one risks ceaselessy confirming, consolidating, relieving [relève] at an always more certain depth that which one allegedly deconstructs.' The second deconstructive strategy affirms an absolute break with tradition, seeking to change ground in a discontinous and irruptive fashion. However, such a strategy fails to recognize that one cannot break with the tradition while retaining in language. The inevitable consequence of this blindness to the powers of language is a naïve reinstatement of a 'new' ground on the very place sought to displace. According to Derrida, the first of these styles of deconstruction is that of Heidegger, while the second is the style that currently prevails in France. /.../ Derrida warns that we must refrain from choosing one strategy rather than another. The two strategies supplement one another. /.../ Yet it is important to recognize that their critique of metapfysical humanism do not result in an anti-humanism. As Derrida says with respect to the Heideggerian project of overcoming metaphysics, 'if the form of opposition and the oppositional structure are themselves metaphysical, then the relation of metaphysics to its other can no longer be one of opposition.' /.../ Nietzsche's, Derrida's and Foucault's rejection of the subject of man will not take the form of anti-humanism /.../ indicate means of escape – or temporary leave – from the closure of metaphysical humanism by sketching a form of human being based on multiplicity, play, and difference, rather than the traditional humanistic/logocentric values of subjectivity, consciousness, autonomy and self-identity. Alan D. Schrift: Foucault and Derrida on Nietzsche and the End(s) of Man (1988)

torsdag, oktober 14, 2004

"Fria nyttigheter är fel av princip"

När DN förra veckan skar ned sig till fickformat var första stora grejen som presenterades en opinionsundersökning om skattefinansierad kollektivtrafik, ackompanjerad av en nyhetskommentar signerad Gunnar Jonsson. Man skulle kunna tolka detta som att Planka.nu efter några års verksamhet på allvar har lyckats föra upp sin fråga på dagordningen och lyckats erövra problemformuleringen, om än inte opinionen. Men vad som intresserar oss här är en passus ur DN:s genomgång av landstingspolitikernas inställning till nolltaxa:

Maria Wallhager (fp) tycker att fria nyttigheter är fel av princip: de bara döljer priset.
Det görs ingen källhänvisning och hon kan naturligtvis ha blivit felrefererad, men påpekandet är principiellt anmärkningsvärt för att komma från SL:s 2:e vice ordförande. Att anse att varor av naturen har ett fast pris påminner mest om en medeltida, förkapitalistisk syn på ekonomi. Att påstå att alla nyttigheter bör avgiftsbeläggas är däremot bara korkat. (NE:s definition av det ekonomiska begreppet "nyttighet" är en vara eller tjänst som direkt eller indirekt kan bidra till att människors önskningar eller behov tillfredsställs.) Om skattefinansierad kollektivtrafik (till hälften skattefinansierad som idag, eller fullt ut som Planka.nu kräver) skulle "dölja det verkliga priset", undrar man såklart vilket detta "verkliga pris" är. Är det oberoende av marknadskrafterna? Ska kostnaderna för upprätthållande av själva betalningssystemet (kanske en miljard per år för allt från kontrollanter till biljetter) räknas in i det "verkliga priset", eller är det en extern kostnad? Framför allt måste man fråga sig varför det över huvud taget är meningsfullt att tala om ett pris på en nyttighet som är så integrerad i det sociala och ekonomiska livet att den helt enkelt inte kan bytas ut. Om inte stadsgeografin och levnadsmönstren görs om i grunden, vilket knappats inträffar över en natt och för övrigt varken politiker eller andra kan besluta om, så måste den helt enkelt finnas där. Alternativet är ett kaos som vore förödande inte minst för näringslivet. Idén att det skulle gå att uppmäta ett "verkligt pris" på denna nyttighet, vilket bör göras synligt för stockholmarna, utgår från att det finns alternativ att lägga pengarna på i stället, ungefär som man kan köpa blomkål om priset på broccoli är för högt. Slutligen kan vi testa att överföra resonemanget om att fria nyttigheter skulle vara "fel av princip" till ett exempel som tidigare figurerat i det omdebatterade Copyriot-inlägget om Gratis saker. Frekvensspektra är nyttigheter som i allmänhet inte är fria – allt från radioföretag till 3G-operatörer har fått köpa licens för att sända radiovågor på olika frekvens (just i Sverige har dock tilldelandet gått till på lite annorlunda vis). Men det lilla 2,4 GHz-bandet har lämnats licensfritt, och just därför kan vi använda det för WLAN-kommunikation mellan datorer. Det är en fri nyttighet, där staten avstått från att ta ut någon avgift för brukandet – och alltså "fel av princip" enligt SL:s andre vice ordförande (om hon är konsekvent). Hur mycket kostar en radiovåglängd i dolda avgifter, Maria Wallhager?

Medverkar i ny bok

I bokhandeln idag hittade jag Radar, en nyutgiven antologi i pocketformat där jag själv medverkar med artikeln Den mångkulturella rasismen. I likhet med alla andra texter i boken har den tidigare publicerats på tidningen Arbetarens essäsidor. Utöver det verkar det svårt att hitta någon röd tråd mellan bidragen.

onsdag, oktober 13, 2004

P2P som rhizom

I artikeln Between rhizomes and trees: P2P information systems, publicerad i oktoberupplagan av First Monday, diskuterar Bryn Loban olika fildelningsnätverks strukturella karaktär. Rhizom respektive träd är, som framgår av rubriken, de två poler mellan vilka P2P-arkitekturerna inordnas. Distinktionen är hämtad från den magnifika boken Mille Plateaux (1980) av filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari (se tidigare Copyriot-inlägg här, här, här, här). "Till skillnad från träd och deras rötter", skriver Deleuze och Guattari, "kopplar rhizomet vilken punkt som helst till vilken annan punkt som helst". Kapitlet svingar sig mellan lingvistik, biologi, psykoanalys och virologi, men det är ändå med senare års intresse för hypertext och nätteori som bokens rhizom-koncept började få verkligt stort inflytande. Bryn Loban undersöker några P2P-nätverk av den "klassiska" typen som i kölvattnet av Napster försökte kringgå dess problem (däremot figurerar varken Direct Connect, Soulseek eller Bittorrent). Napster kunde stängas eftersom det fanns centrala servrar, vars funktion var att lagra informationen om vilken musik som fanns tillgänglig på varje ansluten IP-adress, och på så vis utföra sökningarna. Även om själva fildelningen skedde direkt från dator till dator, tolkar Bryn Loban arkitekturen hos Napster som mer trädartad.

The point is that a rhizome or multiplicity never allows itself to be overcoded, never has available a supplementary dimension over and above its number of lines /.../ You can never get rid of ants because they form an animal rhizome that can rebound time and again after most of it has been destroyed. /.../ Whenever desire climbs a tree, internal repercussions trip it up and it falls to its death; the rhizome, on the other hand, acts on desire by external, productive outgrows. That is why it is so important to try the other, reverse but nonsymmetrical operation. Plug the tracings back into the map, connect the roots or trees back up with a rhizome.
Genast efter att den juridiska processen riktad mot Napsters servrar dragit igång, utvecklades nya P2P-program utan centraliserade servrar, och det är dessa som Bryn Loban placerar på en skala mellan det server-baserade träd-strukturer och decentraliserade rhizom. Mest rhizomatiskt är enligt henne Gnutella (vars "ideologer" har beskrivit det som det enda fungerande "sanna" P2P-nätverket). Där har nämligen inte sökfunktionen tilldelats några speciella datorer, utan den är utspridd på alla användare. Gnutella saknar administrativa instanser, det är inget annat än ett öppet protokoll. Närmare träd-polen återfinns eDonkey, ett populärt nätverk som i stort sett kopierat Napsters arkitektur. Fortfarande går varje sökning via sökservrar, men dessa har decentraliserats och spridits ut. FastTrack-nätverket (som används av bl.a. KaZaA) kan med sitt system för "super-nodes" betraktas som en kompromiss mellan träd och rhizom, menar Bryn Loban. Men här finns det nog skäl att ta ett steg tillbaka från en uppdelning som riskerar att bli alltför stel och schematisk. För Deleuze och Guattari är rhizomet inte en struktur som kan ritas upp på ett papper, utan snarare en tendens eller en rörelse: "There are no points or positions in a rhizome, such as those found in a structure, tree or root. There are only lines." Som de skriver finns det
no ontological dualism between here and there, no axiological dualism between good and bad /.../ There are knots of arborescence in rhizomes, and rhizomatic offshoots in roots. /.../ The important point is that the root-tree and canal-rhizome is not two opposed models
Bryn Loban blandar också ihop rhizom-strukturen med någon slags absolut jämlikhet och decentraliserad P2P med vad hon utan närmare förklaring kallar ett "demokratiskt ideal". Är inte det ett onödigt och förvirrande användande av begrepp? För det första är handlar inte rhizom-begreppet om ett kategoriskt avfärdande av hierarkier (Deleuze diskuterar dubbeltydigheten i hierarki-begreppet i sin bok om Nietzsche och filosofin). För det andra döljer tron på "demokratisk" mjukvara något som tyska mediearkeologer som Friedrich Kittler och Florian Cramer gärna påpekar, nämligen att kontrollen ändå alltid finns där, inbyggd i hårdvaran och i TCP/IP-protokollet, i ICANN och den institutionella kontrollen över domännamn. För det tredje så fungerar nog idealet av "jämlika" datorer bara an så länge som man kan upprätthålla gränserna mellan enskilda apparater och alla apparater har ungefär samma kapacitet – det krävs alltså en slags motsvarigheter till individualismen och humanismen, fast för internetanslutna datorer. Det är nog knappast hållbart särskilt länge till. Varför skulle det vara fel att en fickdator som sporadiskt utbyter musikfiler via WLAN har en status som är underordnad en serverburk med fet lina? Man kan alltså ställa sig lite frågande när Bryn Loban formulerar sina slutsatser:
A form of hierarchy emerges, despite every servant being considered equal. For instance, faster Internet connections (T1 and broadband) are more suited for "server functions" than others.
Bryn Loban redogör tydligt för praktiska för- och nackdelar med de bägge arkitekturerna. Relativ centralisering á la eDonkey har fördelen att sökservrarna har index med alla filers plats, även om detta index aldrig är helt uppdaterat. Men de är sårbara både för tekniska missöden och juridiska attacker. Decentraliserade sökfunktioner har å andra sidan svagheten att många "svagare" datorer kan fungera som "återvändsgränder" när sökningar skickas genom nätet, vilket tidigare fått konsekvensen att Gnutella-nätverket i praktiken fragmenterats i flera mindre nät. Den inbyggda begränsningen i hur långt en sökning fortsätter skickas pålägger varje användare en "horisont", bortom vilken man inte hittar det man söker. Som en konsekvens av detta har Gnutella närmat sig KaZaA-principen och integrerat en viss grad av centralisering i form av "ultra-peers". Det är detta som Bryn Loban ställer i konflikt med det "teoretiska ideal" av "decentralisering och demokratisk vision" som hon menar att P2P erbjuder. Hennes slutsats är hur som helst att alla fildelningsnätverk i någon grad är hybrider av client/server-arkitektur och "ren" P2P, eller mellan träd- och rhizom-strukturer. Låt oss slutligen än en gång återgå till Deleuze och Guattari:
How could movements of deterritorialization and processes of reterritorialization not be relative, always connected, caught up in another? /.../ There exist tree or root structures in rhizomes; conversely, a tree branch or root division may begin to burgeon into a rhizome. /.../ Similary, generative trees constructed according to Chomsky's syntagmatic model can open up in all directions, and in turn form a rhizome. To be rhizomorphic is to produce stems and filaments that seem to be roots, but put them to strange new uses. We're tired of trees. We should stop believing in trees, roots, and radicles. They've made us suffer too much.

fredag, oktober 08, 2004

Aftonbladet, IFPI och trovärdigheten

De senaste månaderna har 30 000 svenskar varnats när de sysslat med olovlig nedladdning på nätet. – När man går in i såna här fildelningprogram så får man ett automatiserat varningsmeddelande, säger Lars Gustafsson, vd för svenska international federation of the phonographic industry, Ifpi.
Ännu en dag då man i Aftonbladet kan finna en artikel planterad av IFPI. Rubriken "Nätrazzia mot musikpirater", får varningsmeddelandena att låta som något rättsligt sanktionerat och väldigt drastiskt. Underrubriken talar om att "skivindustrin trappar upp kriget mot musikpiraterna". Men vad är det som har hänt? En hemelektroniktidning förklarar saken:
Genom att använda sig av Instant Messaging, det vill säga så kallade Pop-ups, har svenska IFPI sedan den 30:e mars lyckats nå ut till en stor mängd fildelare på Kazaa. Meddelandet som kommer upp på skärmen är en varning, som informerar om att fildelning är olagligt.
Knappast någon "razzia" alltså, och definitivt ingen nyhet. Att den publiceras nu i Aftonbladet beror inte på att man gjort en journalistisk bedömning av nyhetsvärdet, utan på att IFPI har funnit tidpunkten strategiskt lämplig. Vad IFPI:s "upptrappningar" brukar bestå i är helt enkelt att de varannan månad utnyttjar sina underhuggare på Aftonbladet för att blåsa upp någon felräknad statistik till att bli ett fildelningens dödsbud. Varför är då just Aftonbladet så villiga att gå IFPI:s ärenden? För den tidningen är i en klass för sig vad gäller riktigt usel rapportering om upphovsrätt, med kopierade pressmeddelanden och felaktiga faktauppgifter som regel snarare än undantag. Förklaringen är nog rätt enkel: Aftonbladet följer sitt ekonomiska intresse. Den som trodde att tidningens ekonomiska spekulation i försäljning av dyr DRM-musik genom nätbutiken Poplife, skulle lämna journalistiken opåverkad, den trodde nog fel. När det visade sig att bondfångeriet inte verkar gå särskilt bra, förklarade Aftonbladet att man var beredd att ge upp även formell journalistisk integritet för att höja försäljningssiffrorna. Chefen för Poplife berättade för Internetworld att man tänkte integrera musikrecensionerna med musikförsäljningen. Men för att över huvud taget kunna sälja kopieringsskyddade filer, vill det till att först skrämma skiten ur alla som förstått att bättre versioner av filerna redan finns tillgängliga gratis. Därför publicerar Aftonbladet nästan ordagrant vad IFPI säger – i det här fallet med det uppenbara syftet att lura i godtrogna läsare att fildelare åtalas i Sverige. I Aftonbladets senaste version heter det att de 30000 som fått ett pop-up-fönster har "sysslat med olovlig nedladdning på nätet", vilket ger sken av att nedladdningen är olaglig, vilket den ju inte är. IFPI:s egna pressmeddelande från den 30 mars (PDF) förklarar däremot att "Meddelandet dyker upp på bildskärmen när man tillgängliggör musikfiler på den egna datorn". Fortfarande inget som ens säger att man sysslat med något olagligt. Linux-företag använder Bittorrent för att distribuera fri mjukvara, DC svämmar över av musik från artister som inte störs av piratkopieringen och som inte skulle låta sig användas som slagträ i några rättsprocesser. Såväl IFPI som Aftonbladet är mycket, mycket desperata.

måndag, oktober 04, 2004

Anonymitet vs. "integritet"

Anonym fildelning väcker allt större efterfrågan och intresse. I artikeln ANts P2P2P: A New Approach to File-Sharing jämförs överskådligt de två främsta anonyma P2P-protokollen och deras grundläggande skillnad – vilket väcker långtgående frågor om prioriteringar och målsättningar. Utvecklaren av Mute-nätverket vill skydda fildelningen mot juridiska attacker från musik- och filmindustrin. ANts utvecklas däremot med inriktning på att hitta nätverksteknologier för framtida kommunikation där främst den "personliga integriteten" (privacy) skyddas. Mute döljer avsändare och mottagare, men informationen de sänder finns precis som i vanlig internetkommunikation tillgänglig för datorer som den passerar på vägen. ANts å sin sida är fullkomligt krypterat. Om Mute är som att skicka ett brev utan avsändare, är ANts som att skicka ett brev som inte ens brevbäraren kan öppna. Men där stöter ANts på ett dilemma i sin utveckling. Anonymitet och "integritet" krockar. För krypteringen kräver ett "certifikat"-system där användare bygger nät med andra de litar på.

"Implementing a certificate system is not a simple task. You need to be able to create, issue and revoke certificates, and you need a party that you trust to do this securely. You also remove anonymity, and may even introduce the concept of non-repudiation. This means that after sharing a file, you can’t later deny that you were the source." Ultimately this raises further questions of the use of an anonymising system between trusted peers. Indeed, if you trust them, why not make a direct connection?
ANts utvecklare, som heter Gwren och bor i Italien, har mycket väl förstått spänningen mellan anonymitet och integritet, men argumenterar för vikten av det senare (talande nog utifrån ett scenario hämtat från en arbetsplats). Men nu har vi en bred massa av fildelare som vill hitta sätt att dela med sig av information utan att den är knuten till deras IP-adresser. Då räcker formell anonymitet gott och väl, medan kryptering av kulturen som sänds är helt ointressant. Vad skulle då tala för en prioritering av "personlig integritet" (privacy)? Här finns säkert massor av konkreta saker att diskutera, men att ge integriteten ett värde i sig förefaller enbart dumt. Kring vad gäller denna integritet, och varför? Att förutsättningslöst fastslå att "personlig integritet" i sig är något eftersträvansvärt i sig gör det bara ett koncept i mängden (vilket dessutom ändå tenderar att hastigt bortprioriteras i tider av moralpanik). "Integritet" (av lat. integer, integritas 'orörd', 'hel', 'oförvitlig', 'ofördärvad', 'hederlig') har betydelser som spänner från Nationen (territoriell integritet handlar om att slippa militära intrång) till Individen (personlig integritet är enligt NE ett "eget område som är skyddat mot intrång mest beträffande abstrakta områden"). Men det kan också vara en "förmåga att handla helt efter eget samvete", att stå vid sitt ord eftersom man bibehåller någon slags personlig kärna som man låter vara opåverkad av omvärlden. I psykologin är "integritet" en motpol till schizofreni och egoupplösning. Ordet har funnits i svenskan sen tidigt 1800-tal och man frestas att historiskt klassa den som en spegelbild till panopticon och panopticismen. Som svar på övervakningen upprättas en tänkt glasbubbla kring personen, en okränkbar sfär. I arbetsplatser, fängelser skolor och sjukhus – panopticismens klassiska miljöer – tedde sig "personlig integritet" som en självklar motpol och gränsdragning mot den övervakning som samtidigt byggdes in i väggarna. Men övergången från disciplinsamhälle till kontrollsamhälle borde i så fall medföra att integritetens roll ofrånkomligen omdefinieras. Teoretiseringen känns relevant även för förståelsen av prioriteringar i nätverksprotokoll. När teknologier som skyddar anonymiteten efterfrågas av folk som vill främja piratkopiering och fri informationsspridning, är det en styrkemätning som i hög grad sker kring kontrollsamhällets maktmekanismer. Skyddet av integriteten hanterar snarare disciplinär makt. Konkret brukar försvar av "personlig integritet" få en väldigt bakåtblickande karaktär, exempelvis stiftandet av den märkliga personuppgiftslagen som bland annat innebär att man inte får publicera på webben vad som vore fullt lagligt att trycka på papper. En föreslagen lag om personlig integritet i arbetslivet skulle mest vara relevant för den del av befolkningen med traditionell anställning på kontor och liknande.
Enligt den vanliga definitionen är personlig integritet en sorts bubbla som omger varje person, ett utrymme under individens exklusiva kontroll. Personlig integritet är då på sätt och vis informationssamhällets motsvarighet till den (borgerliga, om man så vill) tanken ”mitt hem är min borg”. Hur tilltalande konceptet än är, så fungerar det helt enkelt inte. Våra borgars murar punkteras av fler och fler kopplingar till världen utanför. (...) Ur individens synvinkel är det rejält opraktiskt att dagligen fatta dussintals komplexa beslut om vilken datainsamling man ska godkänna, alltså att aktivt utöva informationellt självbestämmande. Konsekvensen ser vi i det faktum att trots att de flesta människor bryr sig mycket om personlig integritet, görs det i praktiken lite för att skydda den. Dilemmat antyder att frågan om personlig integritet – baserat på koncept som individualism och separation – har blivit svåranvändbart i en miljö uppbyggd av en myriad av elektroniska sammanhang. ("Integritet är inte lösningen")
Everything2.com finns den fantastiska noden The Society for the Abolition of Privacy som utförligt berättar om denna grupps bildande i Paris 1967 och fortsatta historia (varpå en fotnot förklarar att allt är påhittat).

söndag, oktober 03, 2004

"Den stora massan" är redan förlorad, IFPI!

När tidskriften Internetworld i augusti sammanförde IFPI med Piratbyrån i en diskussion om piratkopiering, präglades antipirat-sidan av en defensiv approach. IFPI-juristen Magnus Mårtensson ville associera samman P2P-nätverken med skräpfiler och dålig ljudkvalitet, och sa i stort sett rakt ut att om piratkopieringen kommer förbi sådana problem så har skivbolagen förlorat slaget:

den stora massan hänger ändå på Kazaa, där det finns mycket skräp. Och det är det vi kan konkurrera med.
Faktum är dock att de redan är omsprungna. Och det gick fort. Företaget CacheLogic, som specialiserat sig på att mäta p2p-trafik, lämnar ganska pålitliga och tydliga bevis för detta i en rapport om trender kring fildelningen som kom i somras. Årets sex första månader skedde en anmärkningsvärt stor migration av användare från FastTrack-nätverket (KaZaA, Poisoned m.fl. program) till Bittorrent. Lite förenklat kan man säga att en fjärdedel av fildelningen bytte protokoll under denna tid. I januari stod Fasttrack för lite mindre än hälften, i juni stod Bittorrent för lite mer än hälften. Genom sin själva struktur är Bittorrent mer eller mindre immunt mot de cirkulerande moln av skräpfiler som associeras med KaZaA. Och om det är frånvaro av skräpfiler som IFPI enligt egen utsaga "kan konkurrera med", så står det klart att de redan har förlorat. När Aftonbladet och TT publicerar beställningsrubriker om minskande fildelning (se Piratbyrån: Aftonbladet i IFPI:s ledband), bygger de på IFPI:s egna statistik där man mätt ... just det, trafiken i FastTrack-nätverket. Inte konstigt att man ser en minskning då. CacheLogic påpekar också det vilseledande i de metoder som RIAA, IFPI och deras gelikar använder för att sprida lögnen om minskande fildelning. Angående Bittorrent, så förklaras populariteten delvis med ökad efterfrågan för att ladda hem avsnitt av teveserier. Men det får inte glömmas bort att en hel del Bittorrent-trafik inte rör sig om egentlig piratkopiering, utan distribution av fri mjukvara: bland annat den populära Linux-distributionen Fedora använder sig av Bittorrent för nedladdning. Och BBC uppges undersöka möjligheterna att använda Bittorrent för att tillgängliggöra sitt arkiv. Mycket återstår innan Bittorrent-teknikerna är tillräckligt användarvänliga, men bland andra Downhill Battle jobbar på saken. Fildelningens andel av internettrafiken är högre i USA än i Europa (den betydligt värre piratjakten i USA till trots), och ännu högre i Asien. I Asien är också Bittorrent-andelen extremt hög, enligt undersökningen. eDonkey står stabilt för en fjärdedel av all P2P. Protokollet är väl nästan okänt i Sverige, men enormt populärt i Danmark, Tyskland och övriga Europa. Varför P2P-vanorna på så vis följer nationella gränser är något att fundera på, och går på tvärs med uppfattningar om en mer globaliserad P2P-värld. Kvalitativa studier – både inom och utanför den akademiska världen, överbryggande klyftan mellan teknologi och humaniora – är en bristvara men vore ett värdefullt komplement till statistiken. Se även Piratbyrån, Bittorrent populäraste protokollet, samt artikel hos Slyck.com.

fredag, oktober 01, 2004

Marxism, upphovsrättskritik och immateriellt arbete

Tidigare har Johan Söderberg i artikeln Copyright mot copyleft sammanfattat marxistiska perspektiv på "intellektuell egendom" och diskuterat Marx' begrepp "det allmänna intellektet" utifrån exemplet fri mjukvara. Då dock utan att situera analysen i förhållande till andra upphovsrättskritiska idéströmningar – antagligen helt enkelt för att dessa för bara ett par år sedan var väldigt outvecklade jämfört med idag. Reluctant revolutionaries – the false modesty of reformist critics of copyright är en ny artikel där Johan Söderberg, fortfarande ur ett marxistiskt perspektiv, dissekrerar den typiska argumentationen hos många upphovsrättskritiker. Att betona den grundläggande väsensskillnaden mellan fysiska respektive digitalt reproducerbara immateriella varor (en glass resp. ett recept på glass, för att ta ett välkänt exempel), är en vanlig strategi. Johan Söderberg anför bland andra Christopher May samt Lawrence Lessig som exempel. På Wizards of OS 3 i somras manade den senare alla att av strategiska skäl ansluta sig till just den retoriken. Även "hackers" (i allmänhet?) menar att intellektuell egendom är fel då man skapar en artificiell knapphet, men att äganderätten till fysiska varor är naturlig, skriver Johan Söderberg. Marxister å andra sidan undviker däremot en sådan uppdelning, till förmån för en analys som utgår från produktionen. De kvalitativa skillnaderna mellan materiella varor och information, som ju tveklöst finns, har i så fall sin grund i skillnaden mellan immateriellt arbete och traditionella former av lönearbete.

The particularity of the commodity produced through immaterial labor (its essential use value being given by its value as informational and cultural content) consists in the fact that it is not destroyed in the act of consumption, but rather it enlarges, transforms, and creates the ”ideological” and cultural environment of the consumer.
Så skriver Mauricio Lazzarato, som tillsammans med Paolo Virno och Tiziana Terranova är teoretiska referenser i texten. Oavlönat immateriellt arbete: det kan handla om så enkla saker som att tidskrävande arbetsuppgifter, under flagg av "interaktivitet", har överförts från avlönad bankpersonal till oss själva i våra hem. Men också om hur tevetittare de facto är producenter av en vara (varan tittare som tevebolagen säljer). Reklam verkar genom en publik, inte en publik. Johan Söderberg påpekar att likheterna mellan detta oavlönade arbete i den sociala fabriken till sin status inte alls är olikt kvinnors traditionellt oavlönade hemarbete (informationellt respektive affektivt immateriellt arbete, för att generalisera våldsamt). Exemplet mjukvara: Användarna av ett datorprogram har tillsammans lagt ned betydligt mer (betald eller obetald) tid på att lära sig använda det än vad dess utvecklare lade ned på att skapa det. "Det innebär att ett mjukvaruföretags förmåga att infånga värde har att göra med vår villighet att lära oss använda deras program". Företagens strategiska nyckelposition är placerad bland den grupp av användare som vant sig vid dess produkt, och alltså utanför firmans egna direkta kontroll.
In the post-Fordist economy, surplus value is no longer extracted from labor materialized in a product, it resides in the discrepancy between paid and unpaid work – the idle time of the mind that keeps enriching, unacknowledged, the fruits of immaterial labor.
Det immateriella arbetets sociala och omätbara karaktär, snarare än informationens oändliga reproducerbarhet är, i Johan Söderbergs presentation, vad som gör "intellektuell egendom" så betydelse- och konfliktfullt. På så vis undviks en alltför statisk modell, där vissa saker ses som "naturliga varor" och andra som en naturligt fri sfär som plötsligt hotas av våldsamma och omfattande inhägnader. Om kapitalet inrättar en mäktig regim för intellektuell egendom, ska det inte ses som ett tecken på kapitalets march mot allsmäktighet, utan snarare på dess svaghet. Enligt denna analys är nämligen inhägnaden av informationen en fråga på liv och död för ett ekonomiskt system beroende av ständig utvidgning. När maskiner ersätter människor i produktionen tenderar profitkvoten att falla, vilket måste kompenseras genom försök att dra in hela tillvaron som immateriellt arbete i den "sociala fabriken" – arbete som dåväl i organisering och resultat dock skiljer sig fundementalt från fordismens industriarbete.
The Achilles heel of intellectual property rights is better not thought of as ‘infinite reproducible information treated as a scarce resource’. It is more rewarding to formulate the paradoxical existence of the political economy of information like this. The necessity of bourgeoisie relations of property is to individualise a fundamentally collective and shared experience
Johan Söderberg förkastar all argumentation som utmålar "fair use" eller försvagad upphovsrätt som gynnsamt för kapitalismen, liksom varje idé om att vissa resurser av naturen skulle vara allmänningar och andra privategendom. "The idea that capitalist accumulation would stay content within any set boundary is laughable". Kritiken mot dessa debattörers (kanske allra främst syftande på Lawrence Lessig) "falska blygsamhet" utgår alltså från att de är revolutionärer vare sig de vill eller inte, och hur de än formulerar sig:
To restrict capitalist exploitation to sites of direct, living labour, at precisely the time when capitalist accumulation is migrating to the immaterial labour process, is nothing less than to starve capital. Starve it, ultimately, to death. What reformist campaigners try to hide from is the fact that their moderate vision of an expanded fair use doctrine and loose intellectual property rights in immaterial goods - freely provided in a common, and, side by side, status quo property markets in material goods; is nonetheless a revolutionary demand for a classless society.