onsdag, december 22, 2004

Microsoft regleras åt två håll samtidigt

One of the bad things about government intervention in complex systems is that it changes behaviour and therefore creates problems, which calls for new interventions to correct it, which creates new problems, which calls for new interventions, and so on.
Johan Norberg sätter huvudet på spiken, och illustrerar med en (fejkad, men kul) bildserie. Låt oss se på tre exempel på hur statliga regleringar skapar problem som i sin tur "löses" med nya regleringar och nya problem: Radio, världshandel och Microsoft.
  1. Först stiftar staten lagar som reglerar användandet av radiofrekvenserna på så vis att företag får ensamrätt på så gott som varje del av spektrat. Sedan visar det sig att monopoliseringen av frekvenser leder till både monopolisering av medieaktörerna och likriktning av radioutbudet. Då reses det korkade krav på kvotering av musik i syfte att väga upp problemen som den första regleringen skapade.
  2. Attac, om någon minns dem, kan tjäna som ett andra exempel. Åtminstone till en början var deras överskuggande krav att en ny reglering, Tobin-skatten, skulle rätta till orättvisor som till stor del (men inte helt) förorsakats av de rika ländernas protektionistiska regleringar av allt från jordbruksprodukter till migration och patent.
  3. Microsoft är verkligen ett högaktuellt exempel, då företaget i dagarna har lidit två stora nederlag på EU-nivå. Idag rapporteras att EG-domstolen gett EU-kommissionen rätt i sina krav på åtgärder mot att Microsoft "missbrukar sin ställning som dominerande aktör". Inte bara tvingas de nu erbjuda en Windows-version utan Media Player inbyggt och göra serverprotokoll öppna, de måste också böta en halv miljard euro. Konkurrenslagstiftning av detta slag är regleringar som alla länder har för att hindra framväxten av vissa sorters monopol. Men att monopol växer fram så lätt just på området operativsystem, är en följd av andra statliga ingrepp. Faktum är att Microsofts värde som företag är helt beroende på hur strängt immaterialrättsligt skydd staten väljer att upprätthålla. Vad konkurrenslagstiftningen försöker motverka är ett av de problem som upphovsrättslagstiftningen har skapat. Efter den säregna juridiska innovationen i början av 1980-talet att börja tillämpa upphovsrätt på datorkod, har mjukvaruföretag i skydd av denna statliga reglering kunnat växa stora. Microsoft är alltså inte den Store Satan – snarare en papperstiger. Nu strävar mjukvarujättarna efter att införa mjukvarupatent, ett strängare system som i praktiken låter stora företag med stora patentportföljer och arméer av advokater förbjuda mindre företag och oberoende programmerare att skriva program som gör samma sak fast bättre. Mjukvarupatent är skadliga – utom för monopolsökande företag likt Microsoft, som redan lyckats ta patent på dubbelklick i USA. Förespråkarna försökte mygla igenom ett beslut om mjukvarupatent på ett fiskerimöte i veckan. Men Polen räddade oss (vilket inte är första gången) genom att se till att få beslutet uppskjutet. Patentmotståndet kan nu faktiskt segra, enligt Ny Teknik.
Schizofreni, än en gång! (Se även artikeln Liberaler mot upphovsrätt på Piratbyrån, och inlägget om gratis saker.)

tisdag, december 21, 2004

Skyddskvoter kan inte rädda musiken

Musikindustrin är i kris och söker räddning hos staten. Vissa av de efterfrågade åtgärderna sker på bredbands- och hårdvaruindustriernas bekostnad, andra slår mot radioföretag och utländska konkurrenter i musikbranchen. Till de förra hör piratjakt och masskriminalisering, med upplösning av "det allmänna rättsmedvetandet" som en slags biverkan. Till de senare hör protektionistisk kvotering av radion, med vilket snarare nationalistiska känslor som hyllar folklig enhet sätts i spel. Det senare förslaget är nu hett debattämne i Tyskland. Stämningar mot fildelare har knappast gett rungande gensvar bland de musikskapare som skivindustrins IFPI ibland påstår sig företräda. Men när tyska IFPI nu kräver en lag som tvingar radiostationer att spela en viss andel tyskspråkig musik, så är det i allians med inte bara politiker från höger och vänster utan också från en sammanslutning av 500 musiker. Musikjournalisten Robert Kneschke kommenterar hur saker hänger samman:

Vid en första anblick är det inte underligt att tyska konstnärer kräver införandet av en kvot för "tysk musik". Även konstnärer som hämtar sin inspiration från USA. Likväl lovas de därigenom mer pengar. För kreativa som kämpar kring existensminimum är det lovande utsikter. Men skenet bländar en för vad som finns på myntets baksida. Den sanna dödsdomen för tysk musik är nämligen beslutad sedan länge: Hartz IV. Det månadslånga utprövandet av nya, överraskande sounds, det outtröttliga repandet i källaren blir till ända, när man i stället för gitarren måste ha en kratta i sin hand, och städa parker för en euro i timmen. För att kunna leva av sin musik, behöver de flesta konstnärer till att börja med tid för att leva ut och utöva sin kreativitet, gärna med socialunderstöd och bostadsbidrag.
Hartz IV är tyska regeringens stora åtgärdspaket för att tvinga folk i arbete. Ungdomar ska hellre hållas sysselsatta i nypåhittade, statligt subventionerade skitjobb, än vara lediga och göra saker de är bra på och gillar – exempelvis spela musik som med tiden kan få en publik. Villkoren för alla former av bidrag skärps. Att inte se att detta får en effekt på musiklivets återväxt – en effekt som varken upphovsrätt eller skyddskvoter kan hjälpa mot – är verkligen att avsiktligen blunda.
Frankrike anförs gärna som föredöme. Att DDR också hade en 60-procentig kvot för (öst)tysk musik, glöms gärna bort. Ungdomarna där lyssnade då i hemlighet på väststationer. Kanske är just därför en kvot heller inte så dålig. Vi överger de kvoterade radiostationerna, skaffar alla en DSL-uppkoppling och lyssnar i stället på internetradio. Runt om i världen står hundratals valmöjligheter till förfogande. Ska det vara så kan vi lyssna på schlager, frijazz, reggae, hardcore, techno och annat, dygnet runt. För andra länder känner inte till några Hartz IV-lagar, vilka fråntar de inhemska musikerna tiden att spela.

måndag, december 20, 2004

När SCB ska fråga om nedladdning...

Privatpersoners användning av datorer och Internet 2004 heter en SCB-rapport publicerad idag, som en del i EU-vid statistik. Frågorna om hur folk använder internet avspeglar en stor okunnighet från statistikerna, alternativt en illa dold agenda. Av de tillfrågade i alla åldrar har 79 procent tillgång till internet hemma, men bara 23 procent har "använt internet för att lyssna på musik, spela spel eller ladda ner musik/spel/bilder". Notera det sista, "ladda ner bilder". Det vore verkligen anmärkningsvärt om de flesta som använde internet inte använde det för att ladda ner bilder. De rent textbaserade webbsidorna är så få att man nog kan säga att alla som surfar på webben samtidigt använder internet för att ladda ner bilder. Alltså får man anta att de flesta av de tillfrågade inte själva såg det som att "ladda ned" när nedladdningens destination var RAM-minnet och inte mappen "Mina dokument". Många av dem har antagligen en vag uppfattning om att webbläsarens fönster är just ett "fönster" varigenom man ser något som befinner sig någon helt annanstans, något som någon annan har kontroll över. Det är detta okunniga umgänge med datorer som upphovsrättsindustrin helst vill ska omfatta så många som möjligt. Mental Rights Management. Om det är något som upphovsrättsindustrin drömmer om, så är det att man även på riktigt skulle kunna göra en fullständig åtskillnad mellan tillfällig och permanent dataöverföring. Då skulle många av dess problem kunna vara ur världen, genom någon slags pay per view-system. Men nu råkar det inte vara så som datorkommunikation fungerar. Alla bilder du har på skärmen kan sparas till hårddisken. Allt ljud och all film som streamas över internet eller annat media kan av mottagaren rippas till en fil, som sedan kan spridas obegränsat. Lite historiskt perspektiv ges i artikeln Content is Not King, där AT&T-forskaren Andrew Odlyzko noterar hur "innehållet" ofta har överskattats av inflytelserika personer. När telefonen var ny trodde exempelvis många, inklusive Alexander Graham Bell, att dess främsta användning skulle komma att bli för envägskommunikation, för betalsändningar av samma slag som radioprogram. Tänkvärt med anledning av musikindustrins nutida försök att sälja snö på Grönland, förlåt, sälja musik på internet... Piratbyrån skriver också om SCB-undersökningen, ur vinkeln "1,5 miljoner svenskar fildelar". (Bilden är från dagens ekonominyheter.)

fredag, december 17, 2004

Fair Play och moralpaniken: Postskriptum

De två inläggen från förra veckan om Fair Play och moralpaniken blev enormt uppskattade, och en spännande diskussion uppstod bland svenska bloggar. Kanske har det att göra med att många av oss faktiskt i praktiken blir personligen angripna av föreningen Fair Play och deras allierade, bondfångarpsykologen Owe Sandberg. De hävdar ju att entusiastiskt datoranvändande, eller mer än 35 timmar framför skärmen per vecka, generellt utgör ett patologiskt tillstånd (förutsatt att det sker på fritiden, antar jag – jag har svårt att tro att de klassar vanligt kontorsarbete som en sjukdom, även om det vore intressant). Visserligen är det, rapporterar IDG, folk över 65 år som surfar mest. Men det är klart, moralpanik kan inte gärna riktas mot pensionärsgenerationen. Inga förmyndare i stil med Hem och skola kan släpas fram för att förfasa sig över gamlingarnas datande. Hur som helst har bloggen Subjektiv.se tjusigt demonstrerat absurditeten i kriterierna på "datormissbruk". Som en direkt fortsättning på Copyriot-inlägget om arvet från Nils Bejerot har samma blogg också gjort en läsning av boken Barn – Serier – Samhälle (1954), vilket även plockats upp av Kapten Stofil-bloggen. Undantagslöst är den stora bloggresponsen på Fair Play-propagandan mycket kritisk. Sanna på Yukio.se skriver ett klokt inlägg, liksom bloggen Frozenswede. Ämnet tas upp av Chadie, Barseblog, Anders Märak Leffler, Nätkulturer, IT & etik, Pierre Andersson, 26" watch ... och inte minst i Henrik Torstenssons exemplariskt hypertextiga bloggpost. Alla förmår lyfta diskussionen ut ur de fåniga ramar som pappersmedierna duperades till att sätta av nymoralisternas PR-proffs. Det är faktiskt glädjande. Och viktigt, med tanke på hur Fair Play redan står med ena foten inne i statsapparaten. För vad deras kampanjer mot "dataspelsmissbruk" handlar om är mer än bara spel. Fair Play och Owe Sandberg vill att alla föräldrar ska förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Ju större genomslag de får, desto fler barn berövas möjlighet att göra en jävla massa viktiga saker. Inte bara spelandet hamnar i skottlinjen för moralisterna. Utan även kommunikationen med omvärlden, inlärningen av engelska, fildelandet som sätt att upptäcka ny kultur och möjligheten att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office. Om man har ambitioner att framgångsrikt koda egna program, skapa konst i Photoshop eller klippa ihop loopar till musik, är "datorberoende" snarast en dygd. Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter. Tidigare poster i serien:

yellow man™

yellow man™ strategy long-term strategy: copy & be copied short-term tactics: copy the copied Follow the yellow fellow!

Danska antipirater hackade

Johan Schlüter Advokatfirma har blivit hackad (mirror av den hackade sidan). Byrån ansvarar för driften av danska AntiPiratGruppen. Verksamheten består alltså bland annat i att skicka hotbrev utan juridisk bärkraft och att åtala bloggaren Keld Bach för publicering av en länk till Grey Album(!) På den hackade sidan förklarar byråns advokater att de insett sina misstag, fått samvetskval för att ha ödelagt folks privatekonomier, och nu inte längre tänker "stå i vägen för framsteget" genom att driva AntiPiratGruppen.

Iran: Bloggare och bergsvandrare

Årets sista nummer av Arbetaren har en 26-sidig bilaga om Iran (läs som PDF), där Shora Esmailian och Andreas Malm möter de underjordiska motståndsformerna mot islamistdiktaturen.

I Zur Abad, liksom på de flesta orter utanför Teherans välbeställda stadsdelar, övervakar fortfarande kringdrivande gäng av trasproletära ligister – regimtrogna så kallade basiji – att de rigorösa islamiska morallagarna efterlevs. En kille och en tjej som tas på bar gärning med att åka motorcykel ogifta straffas lämpligen med piskrapp och tvångsgiftermål. (...) Bergen är annars den miljö där iranier kan finna en tillflyktsort; där de kan hitta platser där ingen ser. Följaktligen har Iran utvecklat en slags folklig bergsvandrarkultur. (...) – Jag är ordförande för en förening. Det är det enda sättet för oss att träffas utanför arbetet! Men egentligen tycker vi inte att det är speciellt kul att vandra i bergen.
Nåja, inte fullt så entusiastiskt som det persiska bergbestigandets fader låts säga i Sålunda talade Zarathustra:
Jag är en vandrare och en bergsbestigare, sade han till sitt hjärta, jag älskar icke slätterna och synbarligen kan jag icke länge sitta stilla. Och vad än kan hända mig såsom öde och upplevelse – ett vandrande skall det finnas däri och ett bergsbestigande; man upplever dock till sist endast sig själv.
Passionen bland diktaturmotståndarna tycks större för internet:
arbetarna i rummet hör till samma krets på fabriken. De har kassor, de har kommittéer, på fredagarna vandrar de ofta i bergen. De kallar sig progressiva. (...) De ingår alla i ett nyfött nätverk av arbetaraktivister (...) Pishrovan-e jonbesh-e kargari, eller De progressiva arbetarnas rörelse (...) Anonyma mejlkonton, webbloggar och vänskapsband håller dem samman. (...) Åtta icke läskunniga arbetare i en liten stad i norra Iran bestämde sig en dag för att lära sig internet, samlade ihop pengar till en dator, en plats i ett café och lön för en instruktör och har nu regelbunden kontakt med rörelsen.
Det iranska bloggfenomenet har blivit mycket omtalat och under hösten attackerats av myndigheterna med fängelsedomar.
However, some recent reports have now suggested that Iranian authorities are considering the creation of a national intranet - an internet service just for Iran - which would be separate from the world wide web. This would potentially mean that users would not be able to access anything the authorities do not want them to see. (BBC)
Regimen försöker behålla sitt grepp om Iran genom att, helt irrationellt, rikta folks ressentiment mot Israel och USA.
Hos Mohsen Hakimi dignar bokhyllorna av Marx, Hegel, Nietzsche och Simone de Beavoir. Han är framstående medlem av det iranska författarförbundet och översättare till trettiofem filosofiska titlar: "de censureras ytterst lite, det är ju bara filosofi", säger han med ett skevt leende. (...) Han kritiserar den europeiska vänstern för att inte ha insett att allt inte är guld som glimmar anti-amerikanskt: 1979 gjorde den iranska vänstern misstaget att låta revolutionen handla om försvaret mot USA. Det var det, hävdar Hakimi, som banade väg för islamismen.
Nutida vänsterdebattörer borde sluta med sitt pinsamma letande efter eventuella amerikanska lögner om massförstörelsevapen, och i stället försöka komma upp med ett eget, trovärdigt förslag på hur man faktiskt kan eliminera den islamiska republiken en gång för alla. Aktivt stöd till fri och tillgänglig internetkommunikation och underjordisk media och ett slut på EU:s osmakliga fjäskande för diktaturen är det minsta man kan kräva. Tillägg 18/12: Måhända smått utopiskt, men vad gäller frågan om att skapa bredare internettillgång i Iran, kanske man kan låta sig inspireras av det häftiga projektet Nepal Wireless (BBC berättar också om det). Bergsländer som Iran och Nepal är som gjorda för trådlöst internet. Tillägg: Mymarkup.net skriver nu också om Iran-bilagan

torsdag, december 16, 2004

Reklam och dess imaginära motsats

Christian Tengblad, som börjat blogga på Yelahs Stockholmsblogg, klargör under rubriken Illegal commercials att det inte finns någon enkel motsättning mellan kommersiell reklam och fri/illegal affischering. Sådana påpekanden är viktiga, när en stor del av vänstern och en massa urbant allmängröna ungdomar i praktiken har anslutit sig till tesen om reklamen som en ondskefull enhet, som "förorenar vår tankevärld", "kväver oss" och skapar begär hos oss som inte är "sanna". Trots att offentligt/privat, kommersiellt/icke-kommersiellt av dessa framställs som enkla motsatser, blir det aldrig klart vilken den obebläckade, rent mänskliga, "autentiska" tankevärlden är. Här ett extremt exempel på syndromet, här ett ännu värre. Se även: Kor, konstgerillor och det "offentliga rummet"

Undantagstillstånd

State of emergency är inte bara de återkommande orden som Björk sjunger i refrängen till Joga: emotional landscapes / they puzzle me / then the riddle gets solved and you push me up to this state of emergency / how beautiful to be! / state of emergency / is where i want to be. I den åttonde av sina Historiefilosofiska teser från 1940, sökte även Walter Benjamin ett sätt att välkomna undantagstillståndet, med en smått berömd formulering:

VIII. De förtrycktas tradition lär oss att det "undantagstillstånd" som vi lever i inte är undantaget, utan regeln. Vi måste uppnå en historieuppfattning som rymmer denna insikt. Då skall vi tydligt inse att det är vårt uppdrag att frammana ett verkligt undantagstillstånd, och detta kommer att förbättra vår position i kampen mot fascismen.
Idag har "undantagstillstånd" blivit ett ofrånkomligt begrepp för den situation där demokratins traditionella rättigheter kan sättas ur spel i demokratins namn, i en slags krig utan fiende och slagfält. Det för regeringen allt pinsammare uppgifterna om avvisningen av egyptierna, är ett högaktuellt exempel. Måndagens juridiskt tveksamma razzia mot personer som har koppling till en BitTorrent-tracker i Finland, visar att war on piracy mycket väl kan anta samma undantagstillståndets logik som war on terror.
Undantagstillståndet är en rättsteoretisk paradox: det ger suveränen laglig möjlighet att agera utanför lagen. Och härigenom röjer suveräniteten sitt sanna ansikte, skriver Agamben.
Copyriot har tidigare nämnt Stefan Jonssons introduktion till Giorgio Agamben i DN förra månaden. Tyvärr stannar resonemanget där i praktiken vid ett beklagande över rättslösheten, och några luddiga fraser om "egenmakt" och deltagande demokrati. Därmed överser Stefan Jonsson radikaliteten i hur Agamben faktiskt avfärdar rätten som en illusion. För även om det är känt hur den italienske filosofen ställde in en kurs på New York University för att USA började kräva fingeravtryck på alla besökare, är hans syn på undantagstillståndet ändå i grunden affirmativ – i enlighet med Benjamin-citatet ovan. I senaste numret av Glänta finns en essä av Christian Nilsson, Agambens messsianska paradoxer, som diskuterar just Benjamin och undantagstillståndet och betonar att Agamben inte efterlyser en återgång till "normalläget".
När undantaget blivit regel, menar Agamben, kan själva undantagets fiktion upphävas. Bandet mellan lag och våld klipps av och våldet förlorar varje juridisk överbygggnad (...) Agambens tes om åtskillnaden av undantaget som "fiktion" innebär att vi i en mening redan befinner oss i ett tillstånd av indifferens mellan våld och lag. Men eftersom fiktionen fortfarande upprätthålls – många ser däri vårt enda hopp – fortsätter åtskillnaden att vara verksam. För Agamben däremot ligger möjligheten i att gå till botten med hopplösheten, att i någon menings fullända den. (...) Inträdet i det "verkliga" undantagstillståndet innebär att skenet försvinner, att våldet framträder som sådant, frikopplat från varje juridisk-politisk legitimitet. (...) Agambens politiska projekt syftar till att stoppa den produktion av naket liv [ett centralt begrepp hos honom] som den suveräna makten åstadkommer genom sin "åtskiljande" pendling mellan norm och undantag. (...) För Schmitt har lagen ingen utsida. I en mening instämmer Benjamin och Agamben med denna analys, men hävdar att det trots detta finns ett sätt att bryta dess kraft och "använda den på ett annat sätt".
Hur detta ska gå till är dunkelt ... gudomligt våld ... profan-messiansk tidslighet ... medel utan mål ... improvisation. Precis som i frågan om estetiken, ämne för ett tidigare Copyriot-inlägg, tar Agamben oss till en yttersta rand bara för att sedan vägra ge en enkel riktningsanvisning. Om man är böjd att irriteras av detta dunkel, kan man helt enkelt skita i att läsa Agamben. För övriga rekommenderas Christian Nilssons essä. Resten av Glänta-numret (2.04) har som nån slags tema inavel, vilket mest känns helkrystat, men där finns ett par andra läsvärda texter. Däribland författaren Ola Nilssons förundransvärda skildring över en nutida inavlad släkt i Norrland.

Medverkar på CCC

Jag har blivit inbjuden att i mellandagarna snacka på 21st Chaos Communication Congress, en klassisk europeisk hackerkonferens som avhandlar "teknologi, samhälle och utopi". På den DDR-funktionalistiska Berliner Congress Center vid Alexanderplatz, där även Wizards of OS hölls i somras, kommer det den 27–29 december att bli workshops om datasäkerhet, kryptografi, hårdvaruhacking och fildelning, men också seminarier ägnade att utveckla en "kritisk-kreativ attityd till teknologi". Fantasirikedomen i det preliminära programmet är stor. Arrangörer är Chaos Computer Club, som nu blivit smått institutionaliserade i Tyskland, skriver remissvar till regeringen och kampanjer för bojkott av musikindustrin. Artikeln "Content Flatrate" and the Social Democracy of the Digital Commons skrevs i somras som en utbyggd engelskspråkig sammanfattning på några inlägg från Copyriot. Det är på grund av den texten som jag bjudits in, för att i två timmar hålla låda tillsammans med Volker Grassmuck, sociolog vid Humboldt-Universität och en av männen bakom kampanjen för "content flatrate" eller "Kulturflatrate". Jag ska stå för en kritik mot hyllandet av "alternativa kompensationssystem", medan Volker Grassmunck pläderar för idén, utifrån dessa huvudlinjer:

Current copyright law has only one answer to p2p filesharers: sue them. A much better model not only for users but for authors as well, is to permit what can‘t be prevented anyway, and in turn collect a flat levy on Internet access. Thus, the Content Flatrate achieves compensation for creators without control of users.
Att spela go på Chaos Communication Congress särskilda go-lounge låter annars lockande. Konferensen har även en weblog och en wiki. Några Copyriot-läsare som hade tänkt dra till Berlin på CCC dagarna efter jul? Tillägg 22/12: Även Erik Stattin skriver om CCC.

Våldsamt besöksrekord

Senaste månaderna har väl Copyriot oftast haft mellan 100 och 200 unika besökare per dag. Förutom återkommande besökare och googlingar, anländer många via länkar från andra bloggar och från Piratbyrån. (plus läsare av RSS/Atom-flödet.) Men under onsdagen sköt besökarantalet plötsligt upp på nästan 1500! Jag har ingen aning om varifrån alla dessa kom, men det är inlägget från dagen innan om BitTorrent som besöks. Jag blir nyfiken – hur hittar ni hit?

tisdag, december 14, 2004

Missledande rubrik, IDG!

16 000 tyska piratkopierare riskerar fängelse När den tyska polisen nyligen slog till mot en piratsajt, kom de över en lista med namn på 45 000 kunder. 16 000 av dessa riskerar nu åtal.
Rubriken är missledande. Att betala pengar för piratkopior är inte liktydigt med att piratkopiera. Däremot är det korkat (om man bor i vår del av världen, där tillgången till digitala reproduktionsmedel är god). Idag sysslar var fjärde tysk aktivt med nedladdning av musik via P2P-nätverken. Det betyder drygt 20 miljoner! Rubriken ger den mindre noggranna läsaren intrycket att det är 16 000 av dessa som hotas av fängelse, vilket påminner lite om hur Aftonbladet/IFPI gjorde vad de kunde för att ett harmlöst popupfönster skulle framstå som ett rättsligt hot mot 30 000 svenska fildelare. Över huvud taget är det en propagandataktik från piratjägarnas lobbygrupper att försöka blanda ihop korten. Bondfångare som säljer kopierad mjukvara på CD-skivor ska framstå som samma sak som alla de miljoner som delar med sig av kultur på fildelningsnätverk. En stämning mot de förra ska enligt denna taktik helst framställas så att de senare får skrämselhicka. Och IDG:s rubriksättare går i fällan.

+/- 0

Visst kan man bli tio år yngre! Snabbt! Men bara till priset av att samtidigt bli tio år äldre... "Den frekvens som produceras genom det snabba skiftet av liknande motsägelsefulla befallningar fungerar som en artefakt som är konstruerad för att begränsa och förlama på masskala" – om vi får tro Burroughs...

BitTorrent växer och attackeras

  • I morse stängdes, enligt uppgifter från flera håll, den finska Bittorrent-trackern Finreactor (Google-cache) genom att polisen helt sonika beslagtog servrarna vid en razzia (med ytterst tveksamt juridiskt stöd).
  • Samtidigt slår The Pirate Bay, världens största BitTorrent-tracker som ursprungligen startades av Piratbyrån men nu står på egna ben, ett nästan ofattbart rekord. I söndags deltog en miljon peers i fildelning via TPB, och peer nummer en miljon kom kul nog från Kina.
Inget fildelningsprogram sedan Napsters tider är så omstritt som BitTorrent, skriver Der Spiegel idag i en pedagogisk och (vilket är en ovanlighet med denna blaska) saklig artikel. En metafor av staplade vattenglas som fylls på uppifrån för förklara "Torrent-effekten": Ju fler användare, desto snabbare nätverk.
För underhållningsindustrin är det sedan länge en nagel i ögat, men samtidigt lockar det. Med BitTorrent-principen låter sig gigantiska datamängder distribueras, utan att man därför behöver bygga upp en extra serverinfrastruktur. Linux-distributören Mandrake sprider sin mjukvara så, [Sagan om ringen-regissören] Peter Jackson sin dagliga videodagbok, och nu bygger BBC upp ett TV-distributionsnätverk vid namn "Flexible TV" som utgår från torrent-principen.
Under gårdagen tätnade ryktena i USA om att BitTorrent blir nästa måltavla för upphovsrättsindustrins juridiska attacker, meddelar kunniga journalisten Janko Röttgers. Dessa kommer att – likt i Finland – riktas mot trackers och andra www-tjänster (som Suprnova). Enligt svensk lag bör det dock inte gå att ingripa mot världens största tracker The Pirate Bay (som ju också används en hel del till fullständigt legala distributioner). Att sabotera genom att sprida skräpfiler, så som antipiraterna gjort mot främst Fasttrack-nätverket (Kazaa), är i det närmaste omöjligt i Bittorrent-sammanhang. Der Spiegel påpekar att det går att tänka sig mindre sårbara Bittorrent-tjänster baserade på RSS-flöden. Men med tanke på hur snabbt BitTorrent ersatte Kazaa som dominerande P2P-nätverk i våras, säger en kvalificerad gissning att BitTorrent kommer att vara passé redan nästa år. Vidareutvecklingar som nämnts som tänkbara ersättare är Dijjer och Exeem. Copyriot om BitTorrent: Piratbyrån om BitTorrent: Uppdatering: Nu finns mer information att tillgå, och Piratbyrån har skrivit en färsk nyhet om vad som är på gång.

måndag, december 13, 2004

Intervju med McKenzie Wark

First Monday intervjuar McKenzie Wark, författare till The Hacker Manifesto, som nu kommit i utökad bokform. Hans huvudintresse är "intellektuell egendom" och hur detta övergår från att vara en slags social kompromiss, till att bli en särskild form av egendom med centrala maktfunktioner. Lawrence Lessig kritiseras för att inte riktigt vilja fatta detta.

I think we need to confront this emerging power with a range of tactics, of which Creative Commons is one, the Free Software movement is another. The struggle over generic drugs, particularly for the developing world is yet another front. Tools for free knowledge and communication sharing ... that’s also part of it. Another part is the rampant file swapping that ordinary people have initiated. I think that’s a whole social movement. And just as it took the threat of communism to get social democracy, I think it will take the threat of a radical experiment in free information to arrive at some negotiated settlement of a "commons."
McKenzie Wark är inte intresserad av att mana till "motstånd" mot en framväxande världsordning där all information privatiseras, utan beskriver i intervjun sin ständigt uppdaterade bok som ett affirmativt projekt med "kryptomarxistisk" prägel. Hans perspektiv på den framväxande ekonomiska världsordningen, skulle möjligen kunna beskrivas som en blandning av Alexander Bard och Michael Hardt. Fast Wark har ett betydligt starkare fokus på "intellektuell egendom" och ger i analysen en särskild roll åt "hackers" (i sin egna, ytterst breda, definition). En styrka är hur han kopplar frågan om informationsfrihet till högst rumsliga frågor om global migration. En invändning mot resonemangen i The Hacker Manifesto kan däremot riktas mot generaliseringen av olika kommunikationsteknologier ( "Telegraph, telephone, television, telecommunications: these terms name (...) a general abstract capacity" – här skulle Friedrich Kittler protestera...) Och med generaliseringen följer en förkärlek för den glättiga men tomma frasen "information wants to be free". Men det kanske spelar mindre roll, när McKenzie Warks intresse ligger, som han säger i intervjun, "i praxis – i relationen mellan kunskap och handling".

lördag, december 11, 2004

Ladda hem långfilmen om The Yes Men

The Yes Men, vars framgångsrika nyhetskupp Copyriot nyligen skrev om, har gjort sina bravader med "identitetsstöld" till en långfilm. Dokumentären, som kommer att gå på europeiska biografer först våren 2005 och är utgiven av storbolaget United Artists, recenseras av In These Times:

the upside is wondrous, particularly Bichlbaum’s CNBC appearance as a WTO spokesman ... and his lecture in Finland to an audience of European economists, which espoused the return of slavery and climaxed with the introduction of a gold “manager’s suit,” complete with 3-foot inflatable phallus.
Fildelningsnätverken tvingar dock inte européer att vänta. För att ladda ner filmen via fildelningsprotokollet BitTorrent, finns denna torrent-fil. Själva filmen är en DVD-rip och 715 MB stor. Enligt Bittorent-resursen Suprnova.org finns just nu 125 seeders så nedladdningen bör gå utan komplikationer. Interactivist tipsar om torrenten men varnar samtidigt för att filmindustrins maffiagrupp MPAA kan stämma (amerikanska) fildelare av filmen. Det framstår dock som osannolikt, eftersom The Yes Men själva stödjer den fria spridningen: "we think this is fantastic, we learned as children from wathcing sesame street that sharing is good, som den ena av duons medlemmmar Mike Bonanno har uttryckt sig. Tillägg 12/12: Samma film kan nu även tankas via The Pirate Bay, vilket bör gå fort. Kan även tillägga att det är en screener, med bra bildkvalitet fast vissa störande moment som att texten "Property of MGM/Universal" dyker upp ibland. Tillägg 15/12: Angående själva filmen, så är den kul och sevärd. Dock hade den varit bättre om man hade klippt bort de 20-30 minuter som ägnas åt "politik", där diverse folk får framföra nån slags vagt antiglobaliseringsbudskap. Att Michael Moore ska dyka upp mitt i alltihop är bara irriterande. Fallet Yes Men är faktiskt betydligt intressantare i "form" än "innehåll". Inte deras åsikter om WTO, utan deras metoder för avslöjandet av otillbörlig respekt, är vad som gör dem intressanta. Tillägg 16/12: På bloggen Nyliberal101 fortsätter diskussionen om "form" och "innehåll" hos Yes Men.

torsdag, december 09, 2004

Kulturkanoner och nationalhöger

– Nationalstaten er under pres. Derfor kan en kulturkanon være med til at gøre os klogere på os selv og den nation, vi er en del af, siger Brian Mikkelsen.
Inte nog med att Danmarks konservative kulturminister, i piratbekämpningens namn, attackerar biblioteken. Nu vill han utse en officiell sammanställning över de 12 största danska verken inom film, litteratur, arkitektur, bildkonst, design, musik och scenkonst. Resultatet ska i form av CD, DVD och bok nå ut till danska folket och syftar alltså uttryckligen till att stärka deras känsla för nationalstaten. Inte bara den så omtalade nationalvänstern, utan i lika hög grad nationalhögern (som inte ska ses som blott en kvarleva, utan som ett i högsta grad nutida fenomen), spelar på globaliseringsskräck genom att underblåsa nationalromantik. Vi ser det land efter land i Europa. Nu Tyskland, med dunder och brak:
– Med globalisering och ett allt större EU vill människor vill veta vad som är deras hemvist, de vill ha en känsla för sin hembygd och för sin kultur, säger Laurentz Meyer, kristdemokraternas partisekreterare.
"Patriotism" och "Leitkultur" lyder dagens fullständigt allöverskuggande nyckelbegrepp för CDU och CSU. Der Spiegel spär på vurmen, fast Tageszeitung avslöjar den. Själv recenserar jag denna vecka en ytterst spännande historieavhandling som berör liknande tyska teman, Ur det förflutnas skuggor av Jan Selling. Även på musikens område pågår i Tyskland en nationalistisk offensiv. För ett tag sedan skrev Copyriot om förslag på att kvotera in 40 procent tysk musik i radion. Kravet drivs av en ohelig allians av de Gröna, kristdemokraterna, högerextrema NPD, vissa socialdemokrater samt såklart skivindustrin med IFPI:s Gerd Gebhardt i spetsen. Krassa ekonomiska intressen varvas med svärmeri för modersmålets unika uttrycksmöjligheter. Protektionism och kulturnationalism hand i hand – Upphovsrättsindustri och nationalhöger hand i hand.

tisdag, december 07, 2004

Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

Fair Play och moralpaniken, del I handlade om försöken att stigmatisera "datorberoende". Här i del två kommer vi ta en titt på vilka organisationen Fair Play egentligen är. Första gången de hamnade i rampljuset var i mars i våras, då TV4 sände dokumentären "Dödligt spel" som försökte bevisa att våldsavbildande datorspel får småbarn att begå blodiga massakrer. Som både Henrik Torstensson och Erik Stattin kritiskt påpekade, satt filmens producent Annika Dopping även i styrelsen för Fair Play, som uppenbarligen är skickliga PR. Bloggen marx.se klargjorde i samma veva på föredömligt enkelt sätt – i fem punkter – hur sådana här "ideella organisationer" fungerar. Läs och begrunda. Fair Play har redan lyckats myndighetifiera sig ordentligt. För närvarande turnerar de på regeringens bekostnad på landets skolor som en del i det kontroversiella projektet "Flicka", och via AV-centralerna erbjuder man skolorna gratis visning av dokumentärfilmen ihop med ett undervisningspaket. Fair Play påminner mycket om Ecpat, vilka jag tidigare skrivit kritiskt om. Bägge är företagsartade organisationer utan medlemmar, bestående av en handfull PR-drillade proffs vilka tycks drivna av lika delar karriärism och genuin moralism. Bägge satsar på en parallell taktik av å ena sidan myndighetifiering, å andra sidan mediabomber som kan vändas mot myndigheters påstådda "ointresse". En av dessa bomber släppte Ecpat 2001, i form av en sensationalistisk rapport om trafficking. Trots att redaktionen för SVT:s Agenda vände sig mot att ta upp siffrorna som fakta, då den rapporten var uppenbart dåligt underbyggd, tvingade programledaren (och pingstvännen) Lars Adaktusson igenom inslaget och Ecpat vann en dundrande PR-seger. Till saken hör att det var Adaktussons egen brorsdotter som skrivit rapporten åt Ecpat. Historien berättas av Petter Ljunggren i Arena 2/03. Påminner det inte om Annika Doppings dubbelspel? Hur Fair Play finansierar sin verksamhet ligger i dunkel. Men av styrelsens sammansättning ges kanske en ledtråd som löper mot östermalmska V. Trädgårdsgatan 15 där "oberoende nordiska investmentbanken" Carnegie Kapitalförvaltning AB huserar tillsammans med Carnegie-Institutet. Anne Folke, vice ordförande för Fair Play, är även vice ordförande i Carnegie-Institutet. Det senare är en slags finansiell paraplyorganisation för anhängarna av pseudoreligionen "det narkotikafria samhället", med socialläkaren Nils Bejerot som oomtvistat skyddshelgon. Nils Bejerot bokdebuterade 1954 med Barn-Serier-Samhälle, som handlade om "serieeländet" och gick till storms mot "asocial litteraturspridning". Serier 1954, datorspel 2004 – parallellen kan verkligen inte bli tydligare. 1986 gav Carnegie dokumentationsserie – vilka annars? – ut en hyllningsskrift till skyddshelgonet, där anhängare från Ulf Adelsohn till Jan Myrdal yttrade sig om Nils Bejerots förtjänster. I en intervju gav där Bejerot själv uttryck för sin kultur- och framtidssyn, som ter sig närmast spenglersk: "det västerländska samhället sjunker ner i missbruk, brott, föroreningar, förgiftningar, kaos och elände..." Vid denna tid var han fast krönikör i FiB/Kulturfront. Magnus Linton visar i sin strålande artikel hur ord som "parasiter" och "cancersvulster" var frekventa i beskrivningen av narkotikabrukare, och det räcker med att bara nämna namnet Osmo Vallo för att parallellerna ska bli kusliga. Delar av den överblommande maoistiska rörelsen – som Bejerot stod nära, men inte var en del av – lade sin kraft på att bygga upp den nya, aggressiva antiknarkrörelsen med Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle i spetsen. RNS har sedan dess varit nära personellt sammanslingrat med såväl nationalvänsterns hårda kärna i FiB/Kulturfront som med Carnegie-Institutet. De senare gav vid mitten av 1980-talet ut sina skrifter på Askelin & Hägglunds förlag, en utväxt från det avsomnade maoistiska SKP. Carnegie-Institutet är ett nav för det gäng som vill föra Bejerots korståg vidare, exempelvis genom att i otaliga upprop fördöma projekt som räddar liv, med argumentet "Det ska inte vara lätt att knarka". I styrelsen för institutet sitter exemelvis Bejerot-klonen Jonas Hartelius och Katarina Cnattingius från Föräldraföreningen mot narkotika. Hennes konspirationsteorier om George Soros är så vilda att hon får ovationer av Ahmed Rami. Samma styrelse befolkas alltså av Anne Folke från Fair Play, liksom en annan datormissbruksbekämpare vid namn Edgar Borgenhammar. Han låter bekymrad: "Istället för att odla samvaro idkar vi ensamliv. Framför datorn.", suckar han, likställande datoranvändande med att "dra sig undan, eller skärma av". Han påstår till och med att "Mediakonsumtion är ingen sällskaplig verksamhet" (och lyckas alltså klumpa samman teve, böcker och IRC till kategorin "medier", vilken han ser som ett hot). Lösningen, menar han, är att damma av "folkbildningen" (offline-studiecirklar varifrån medier är bannlysta?) och "den klassiska folkhemstanken". Nåväl – äntligen någon av dessa moralkrigare som tar bladet från munnen i frågan om vilket deras alternativa levnads- och samhällsideal är, om än bara i förbifarten. Fair Play och moralpaniken, del I utmynnade i (den egentligen självklara) tanken på datorspel som konstform. Nog intresserar sig Carnegie-sfären för konst alltid. Fast bara "nordic painting". För detta har de sitt eget konstpris, Carnegie Art Award – och vem är dess ledare om inte ... Anne Folke! Ordföranden i Fair Play har förresten av regeringen utsetts till styrelseledamot för Millesgården. Konst är tavlor målade på duk. Eller klassicistiska statyer gjutna i metall. Sådant som man kan kontemplera en stund inför, men som inte engagerar alltför djupt och för guds skull inte är så fängslande att folk håller sig vakna över det (på dansgolv eller framför skärmar). Alltså det sköna i kantiansk bemärkelse, som diskuterats i ett tidigare, filosofiskt inlägg. Walter Benjamin analyserade den kontemplativa konstuppfattningen såsom en (tidig)borgerlig föreställning av teologisk härkomst och begränsad historiskt livslängd. Lösningarna på konstens utmaningar står över huvud taget inte att finna i konstvärldens kontemplerande ritualer för optisk reception. I stället vände han intresset mot det andra sätt att ta till sig konst, vilket han identifierade bland annat i arkitekturen, taktil reception. Den senare bygger på vana och repetition, i stället för bara uppmärksamhet och tolkning. Att taktil reception är det sätt på vilket man tar till sig konstformen datorspel behöver väl knappast påpekas. Inte heller att datorspelens kritiker huvudsakligen utgår från rakt motsatt form av perception, den rent optiska. Moralväktarna ser bilderna och fäller en dom. Vad de inte förstår är att Grand Theft Auto (torrent) är något annat för den som spelar det med sina fingrar, undersöker spelets kryphål och alternativa vägar, än vad det är för den som registrerar bilderna på skärmen och ljuden i högtalarna. Därmed inte sagt att datorspel inte kan vara dåliga (även om jag inte tror att ungdomar är så lättförledda). Inte heller att de idag skulle utgöra en överlägsen konstform (däremot är dess potential oändligt större än tavelmålandets). Naturligtvis inte heller att hela Fair Play skulle drivas av Bejerots ande, blott utifrån en av dess förgrundsgestalters hemvist (även om linjen från "asociala" serietidningar 1954 till "asociala" datoraktiviteter 1994 tycks spikrak). Men det ger lite att tänka på. Nils Bejerot klädde sin ideologiska samhällssyn i den objektiva läkarkonstens dräkt – precis som Fair Play gör idag – och lyckades för lång tid skapa hegemoni för en fundamentalistisk narkotikapolitik i Sverige. Ecpat lyckades lobba fram förbudet mot innehav av barnporr (och fortsatte sedan kämpa för stängdare gränser), genom myndighetifiering och taktiska larmrapporter. Fair Play strävar uppenbarligen efter att på liknande sätt få staten att driva sin morallinje, om inte genom lagstiftning så genom bekostade propagandakampanjer. För övrigt bör kanske den som vill placera sina pengar i en investmentbank, men inte understödja den datafientliga offensiven, närmare undersöka om Carnegie Kapitalförvaltning AB har några finansiella kopplingar till Fair Play.

Fair Play och moralpaniken, del I: Datorberoende och konstkritik

"TV-spel gör barn beroende, lyder rubriken på en panikartikel planterad av föreningen Fair Play, vilken upptar större delen av DN:s förstasida för dem som fortfarande läser på papper.

Uppskattningsvis 40.000 barn mellan 11 och 16 år spelar tv- och datorspel mer än 35 timmar i veckan. – Det här är den nya tidens "spelberoende". Ungarna får abstinens om de inte spelar. De blir rastlösa och aggressiva, säger Elisabeth Junttila, som är förbundsordförande i Hem och skola och nu försöker hjälpa föräldrar att sätta gränser. Barn och ungdomar som spelar så här mycket tappar tidsperspektivet. De kan till sist inte skilja på natt och dag.
Om man spelar spel i flera timmar åt gången, offrar sportaktiviteter till förmån för datoraktiviteter eller "spelar för att uppleva spänning och upphetsning"(!) – ja, då är man i riskzonen för missbruk, berättar Fair Play på sin hemsida. I en alternativ lista på kriterier, får man veta om man är "skärmberoende":
"Du känner dig rastlös och irriterad när du inte kan vara uppkopplad" – Ja, klart det kan hända. "Du tycker att den vanliga tillvaron IRL är begränsad och tråkig" – Ja, ett så kallat "IRL" utan datornätverk vore i sanning begränsande – exempelvis är Nordkorea, där man bara får tillbringa livet "IRL", ett minst sagt tråkigt land "Du tänker på nätet även när du inte är uppkopplad" – Självklart, det är väl närmast en förutsättning för bloggande?
Jag är i riskzonen. Jag har problem. Det är vad Fair Play vill säga mig. Konsekvenserna av detta beroende är bland annat att man "ser världen som en fientligare plats", skriver Fair Play. Och nog kan jag då och då drabbas på tankar om världen som en fientlig plats. Men lustigt nog måste jag säga att impulserna i den riktningen knappast utlöses av internet – snarare av att läsa dagstidningar eller betrakta fulla svennar i kön till en korvkiosk. Bondfångarpsykologen Owe Sandberg och hans projektgrupp Nätchocken ligger bakom kriterierna på datorberoende. Från honom hämtar även Fair Play sina lösningsförslag, exempelvis rådet till föräldrar att skriva kontrakt med sina barn om "datorfria dagar". Och här någonstans börjar det löjeväckande te sig allt mer olustigt, med tanke på hur många barn som dagligen förvägras kontakt med sina onlinevänner, förvägras det intensiva umgänge med datorn som är enda vägen att bli något annat än en datoranalfabet. Ännu mer beklämmande blir Fair Plays antidatahets, när jag tänker på bekanta jag har, ungdomar vars föräldrar (av patriarkal-religiösa skäl) knappt låter dem gå hemifrån alls, för vilka internetkommunikation är allt. Fair Play uppmanar alltså deras föräldrar att dessutom tvinga dem till "datafria dagar". Ät bajs, Fair Play. Varningar för "datorberoende" eller "tevespelsberoende" måste granskas kritiskt. Inte bara genom att hänvisa till den forskning som faktiskt visar att datorspel stärker barns intellektuella förmågor. Inte bara genom att undersöka om datorer verkligen kan ge beroende och abstinens. Man måste också ställa frågan: Varför inte? Är det nödvändigtvis fel med beroenden? Alla människor är beroende av saker – det må vara läkemedel, medier, ätvanor, sexuella beteenden, romaner, tevespel, bloggande... Om nu ungdomar ibland kan "tappa tidsperspektivet" när de försjunker i spel – är det nödvändigtvis dåligt? Är inte det temporära krossandet av gängse tidsuppfattning även en del av musikens och dansens väsen? Och om spelbeteenden, när de väl är inlärda, kan "förbigå pannloben" och gå direkt till "reptilhjärnan", som Fair Play skriver – vad är felet? Menar de att medvetet fattade beslut per automatik skulle vara godare än de som fattas instinktivt eller omedvetet? Fram med orden, Fair Play – tala klartext om ert människoideal! Datorspel är konst, som Mikael Pawlo mycket riktigt påpekar. Konst får och bör kritiseras. Konstkritiken kan mycket väl gå så långt som att den hyllar ett visst livsideal på bekostnad av ett annat. Kritikern kan till och med säga rakt ut att den helst inte skulle vilja att vissa sorters konst funnes. Men konstkritik ska ske öppet – inte gömmas under täckmantel av objektiv läkarvetenskap. Stay tuned för nästa del... Fair Play och moralpaniken, del II: Myndighetifiering och bejerotism

söndag, december 05, 2004

Ljudkonst bortom upphovsmannaskapet

there is no origin only the language and it is the language that speaks not the speaker
"Upphovsmannaskap och dess automatiska generering", är rubriken på ett ambient-influerat radioprogram eller generativt ljudkonstverk som Timothy Didymus och Cornelia Sollfrank presenterar på Kunstradio.at. Den senare konstnärinnan deltog för övrigt i seminariet Art as Anticopyright Activism på Wizards of OS 3.
the availability of an endless amout of material and information on the Net, the possibility of copying without loss of quality, as well as anonymous and decentralized ways of distribution have formed a networked culture which often makes it impossible to identify a single author. And also the works are in a permanent state of re-work and variation. "Generative art" is a special variation of this networked culture. Here, authorship very often is distributed to several contributors - for example the user, the programmer, the artist who makes the concept and provides the environment, the authors of the re-worked 'original' material, and most import the computer(-program). A consequent handling of this kind of art, makes it hard to almost impossible to categorize it by parameters like "authorship" and "originality" on which not only the art world but also copyright is based.
Här en direktlänk till ljudströmmen, som är rätt skön om än i låg ljudkvalitet (40 kbit/s).

Framgångsrik nyhetskupp

The Yes Men kuppade BBC och blev intervjuade som representanter för Dow Chemical på tjugoårsdagen av Bhopal-katastrofen. Där förklarades att företaget gjort en helomvändning och tänkte betala ersättning till offren i stället för att förneka allt ansvar. Nyheten hamnade i topp på news.google.com och Dow Chemicals aktier föll med 3,4 procent innan bluffen uppdagades och BBC fick be Dow om ursäkt. Tillägg: Nu skriver obunden.se utförligare om kuppen.