måndag, juli 04, 2005

STIM och GEMA: Musikmonopol i Sverige och Tyskland

Läser en bok om Sovjetunionens historia, och kan inte låta bli att associera från vissa detaljer i planekonomins funktion till dagens musikbranch. Idag råder ju de facto på stora områden ett slags musikmonopol, som i Sverige går under namnet STIM. Oavsett om du vill ordna en konsert eller sända nätradio är det i praktiken nödvändigt att få tillstånd från STIM, som bestämmer hur mycket det ska kosta, och omvänt gäller att man som musikskapare knappast har något annat val än att vara ansluten till STIM och därmed låta dem företräda en som upphovsman. Denna organisations roll för kulturlivet och teknikutvecklingen i stort blir än mer brännande med tanke på chockhöjningen av kassettersättningen som infördes 1 juli, eftersom straffavgifterna på tomma lagringsmedia är pengar som till stor del kanaliseras till STIM. Copyriot har tidigare tagit upp kritik mot hur STIM kanaliserar pengar för oberoende musik som spelas i nätradio till FM-radions väletablerade artister, mot deras propagerande för långa skyddstider och deltagande i Bahnhof-skandalen. Propagandablaskan STIM-nytt, som jag och alla andra anslutna får hemskickad, bjuder i nummer 1/2005 på en knastertorr artikel om STIM:s tyska motsvarighet GEMA som också på olika sätt tidigare figurerat på här. Särskilt som STIM är en organisation som själv har nära noll transparens, kanske det kan vara en idé att här referera något kring skillnader och likheter mellan musikmonopolen i Tyskland och Sverige. I bägge fallen överlåter man kontrollen av alla sina musikaliska verk till musikmonopolet när man går med. Det innebär exempelvis att man kan glömma alla planer på att experimentera med Creative Commons-licenser, eftersom GEMA/STIM bara accepterar en oinskränkt upphovsrätt. Även om det är din kompis som ska ordna en gratiskonsert i parken får hon alltså inte spela din musik utan att betala till musikmonopolet, även om du tycker det är helt OK. Drygt 800 miljoner euro per år inkasseras av GEMA, och av dessa pengar går i genomsnitt 15%, ibland upp till 25%, till driften av byråkratin. Bland de 1100 anställda som ska försörjas ingår vad tyskarna ibland kallar "GEMA-Stasi", alltså kontrollanter som springer från dansklubbar till dönerhak för att kontrollera att varje musikframförande som sker har tillstånd. Det går en byråkrat på 54 medlemmar, då GEMA har knappt 60000 anslutna personer (musikskapare plus en massa arvingar). Därtill kommer några tusen musikförlag som äter upp en stor del av kakan. GEMA skiljer mellan E-musik (ernste Musik, mestadels vad som vardagligt kallas för "klassisk musik") och U-musik (pop, ibland även jazz och folkmusik), samt även F-musik (funktionell musik som spelas i kyrkor, köpcenter och hissar). I uppdelningen ligger inte bara en estetisk värdering (E-musik är kulturellt värdefull, men inte U-musik), utan även en ekonomisk. Om musikkommissarierna klassificerar ens alster som tillhörande det "seriösa" klustret får man enormt mycket mer betalt per framförd minut. STIM har ett liknande graderingssystem mellan olika slags musik, som slående nog aldrig verkar ha varit föremål för debatt (STIM-nytt öppnar knappast sina spalter för de anslutna musikskaparnas ifrågasättanden av organisationen). En skillnad är att STIM råder helt över eget hus, medan Tyskland har lagar som specificerar hur musikmonopolet ska fungera och även möjlighet att överklaga GEMA:s beslut till statliga instanser. En annan gäller interndemokratin: Medan vi vanliga STIM-anslutna har noll formellt inflytande och beslutsprocessen bara är öppen för en speciell klick av invalda medlemmar, kallas faktiskt alla GEMA:s 60000 medlemmar till generalförsamlingen, och har rätt att lägga förslag som ska tas upp på agendan. Fast där tar demokratin slut, ty likt väktarrådet i Iran finns det i GEMA tre speciella utskott som vart och ett måste anta sådana förslag med 2/3 majoritet. Utskotten består av styrelseförordnade kompositörer, textförfattare respektive musikförläggare. Och de enda med rösträtt är även hos GEMA en grupp priviligierade medlemmar, och för att bli sådan måste ens musik åtnjuta en bestämd ekonomisk omsättning. För den som läser tyska finns en skarpt GEMA-kritisk artikel i två delar av Peter Mühlbauer, publicerad i dator- och kulturmagasinet Telepolis. Den kommer bland annat in på det angelägna temat om den större bredden på den musik som utbyts i fildelningsnätverken jämfört med det fåtal rättighetsinnehavare som får ta emot allra största delen av musikmonopolets subventioner. Ett smakprov på något av den världsbild som frodas inom musikmonopolens ledarklickar, ges i en deklaration antagen år 2000 av dessa sällskaps internationella sammanslutning CISAC, med följande pompöst världsfrånvända formulering: "intellektuell egendom är den ärorikaste och mest oförytterligaste av alla egendomsformer, den skyddar människornas värdefullaste tillgång, nämligen frukterna av dess intelligens och kreativitet". Härom dagen tog jag del av en konversation som förts på IRC mellan några innehavare av en nätradiostation, som betalade licenspengar till STIM, och folk från Piratbyrån. Frågan gällde om Piratbyrån skulle få medverka med radioprogram där man i ord kritiskt tog upp aktuella frågor om kopiering och upphovsrätt. De som drev radion sympatiserade personligen med projektet. Men i slutändan visade det sig att de inte vågade. De var rädda för att STIM skulle dra in deras tillstånd att använda musik om de släppte fram "fel" åsikter. Befogat eller inte spelar egentligen mindre roll, bara det att musikmonopolet har en maktposition som får massmedier att utöva självcensur borde få en och annan varningsklocka att ringa.

15 Comments:

Blogger floodis said...

Att Jörgen på bloggen Viskningar och Rop, skulle tvingas att betala kassettersättningen när han använder tom medier i professionell verksamhet stämmer inte. Fotografer kan precis som andra s k professionella användare slippa betala kassettersättningen. Läs mer: http://www.copyswede.se/default.asp?ML=7708

7/04/2005 04:16:00 fm  
Blogger rasmus said...

floodis: fast jag tycker det spelar mindre roll, då nyckelordet är just "s k professionella".
Det vill säga, för en fotostudent eller ett demoband gäller det fortfarande att betala straffskatt som går till radioartister. Alltså en direkt omfördelning från det nyväxande till det stagnerande.
Dessutom: Orkar alla skaffa den där licensen från Copyswede på att man är "professionell", om man inte är storkonsument av lagringsmedia? Alla frilansare har dessutom inte firma.
Och accepterar vi att intresseorganisationen Copyswede får avgöra vilka musiker som är professionella och inte? Tillåt mig tvivla på att de skulle låta Le Bombe - en tokbra artist vars musik bara sprids via P2P och ett stort antal hemmabrända skivor - slippa sponsra Per Gessle.

7/04/2005 11:05:00 fm  
Anonymous Anonym said...

En fråga:
Varför kan inte bara artister skita i STIM?
Om de nu är så ojysta.
Varför kan inte artisterna starta egna motsvarande organisationer till STIM?
Frågar detta därför att jag inte är inne i musikbranschen, och så ej heller insatt i problematiken. Så det skulle nog intressera flera att få höra vad problematiken är.
Monopolitiken finns dock nog på andra håll, så förståelsen på ett område kan kanske så också öka förståelsen inom andra områden.

7/04/2005 11:35:00 fm  
Blogger rasmus said...

Anonym: På ett väldigt teoretiskt plan går det, men i praktiken har musikmonopolet vuxit så djupt samman med musiklivet att det är lättare sagt än gjort.
Jag kan ju förklara huvudanledningen till att jag själv är ansluten till STIM: Jag har gjort musik som spelas i radio. Sveriges Radio betalar årligen en fast avgift (bestämd av STIM) till STIM, och dessa pengar fördelas enligt STIM:s olika tariffsystem till den spelade musikens rättighetsinnehavare. Om jag alltså ställer mig utanför STIM, och säger att min musik är fritt fram att spela, så får STIM alltså fortfarande in lika mycket pengar, enda skillnaden är att de pengar som jag skulle ha fått istället fördelas på STIM:s kvarvarande medlemmar. Så är problemet med monopol.
Så länge STIM finns där och suger pengar ur konsertliv, radiostationer och lagrinsmedia, blir det lite svårt som musikskapare att bara blankt tacka nej till de pengarna och i praktiken ge dem till diverse singelartister och musikförlag.

7/04/2005 12:14:00 em  
Blogger Fredag said...

Det är väldigt intressant och viktigt det du tar upp. Men hur skulle alternativ till STIM se ut och fungera? Något som liknar fackförbund där man själv får välja vilket fack man vill vara ansluten till? Så att de pengar man tjänar på royalties inte går till Per Gessle, utan till artister/grupper i sin egen genre.

7/04/2005 02:49:00 em  
Blogger floodis said...

Woops jag uppfattade honom som professionell användare...

Men jag försvarar annars inte kassettersättningen.

7/04/2005 05:51:00 em  
Anonymous Dennis Nilsson said...

Apropå att starta en egen upphovsrättsorganisation så är det inte en omöjlighet. En av de tre amerikanska upphovsrättsorganisationerna, BMI startades kring 1940 just av det skälet som Rasmus skriver. Det var den då begynnande radiobranschen som blev belagda med orimliga betalningskrav från upphovsrättsorganisationen ASCAP som slutade med att radiostationerna startade en egen upphovsrättsorganisation, BMI som också betyder "Broadcast Music, Inc."

Detta är en mycket intressant historia. De artister som var med i den gamla upphovsrättsorganisation ASCAP blev inte alls spelade på radion, för radion hade inte råd att betala ASCAP, fölajktligen började deras skivförsäljning att dala för lyssnarna/skivköparna visste inte om ifall de hade släppt några nya låtar, radio spelade ju dem inte.

Nya unga, vakna och hungriga artister blev medlemmar i stället hos BMI, och de spelades intensivt på radion, varvid de började att gå om i skivförsäljning de "gamla" artisterna som kvarstog i ASCAP.

ASCAP började dräneras på medlemmar och fick till slut krypa till korset och komma överens med radiobranschen.

Här ärn bra site för info;
http://www.digitalmusicnews.com/results?title=ASCAP

7/04/2005 10:56:00 em  
Anonymous Dennis Nilsson said...

Fortsättning om BMI's historia finns på länken härnedan. Det är klart spännande läsning;

http://bmi.com/library/brochures/historybook/creative.asp

Haahhah. PÅ något sätt påminner det hela om dagens situtation inom upphovsrättsområdet med de etablerades rädsla för ny teknik.

7/05/2005 12:35:00 fm  
Anonymous Dennis Nilsson said...

För detta RIAA-chefen Hilary Rosen ifrågasätter Högsta Domstolens domslut. Hon verkar ha kommit på bättre tankar och tycks ha ändrat ståndpunkt, bl.a att stoppandet av ursprungliga Napster var dummt. Hon tycker så här;

http://www.huffingtonpost.com/theblog/archive/hilary-rosen/

Där ser man.

"Commenting on the emerging issues faced by Hollywood and television, Rosen was also critical, noting that "The central premise that tech will 'wait until we are ready with our business models' is not going to work"."

7/05/2005 03:05:00 fm  
Anonymous Lina said...

Nu blir jag nyfiken. Vad har du gjort för musik som har spelats på radio? Var det med Vox Vulgaris eller med ett annat projekt?

7/08/2005 04:44:00 em  
Blogger JS said...

Om musikkommissarierna klassificerar ens alster som tillhörande det "seriösa" klustret får man enormt mycket mer betalt per framförd minut.

Visst sticker det i ögonen att viss musik kallas "seriös" och får väldigt mycket mer pengar per minut.

Men om man skrivit en symfoni eller ett körverk kanske det bara kommer framföras max en eller två gånger, ett verk som kanske tagit två år att skriva.

Med tanke på det tycker jag nog inte att skillnaden är så konstig.

7/12/2005 11:05:00 fm  
Blogger rasmus said...

js: visst kan man ha förståelse för att sådan musik också måste få förutsättningar att finnas. Jag lyssnar själv på mycket "E-Musik" (och har spelat en hel del sådan), som naturligtvis inte kan dra in pengar på samma sätt som radiopop.
Men du utgår från solklara gränsdragningar. Jag utgår främst från elektronisk musik. Låt säga tysk elektronisk musik. Varför är det då rimligt en klick-och-knaster-låt gjord av någon som fått kompositörsutbildning på konservatoriet och stipendium av musikaliska akademier ska generera oerhört mycket mer pengar än en klick-och-knaster-låt gjord av någon som kommit till den avantgardistiska elektronikan via DJ-kulturen. Behöver jag tillägga att det finns goda exempel på bägge typerna i Tyskland?

7/12/2005 05:32:00 em  
Blogger JS said...

Rasmus, du har helt rätt och det finns såklart en rätt svår problematik där.

Om det fanns fin eurodisco, framodlad på musikhögskolor och å andra sidan vanlig eurodisco skulle nog den debatten ta en intressant vändning... ;)

7/12/2005 10:10:00 em  
Anonymous Anonym said...

Det finns en motsvarighet till Stim som är till just för artister och musiker. Den heter SAMI och tar på motsvarande sätt som Stim hand om artisters och musikers rättigheter till ersättning vid oggentligt framförda verk. Vidare har Rasmus fel om att Stim skulle få lika mycket pengar om han gick ur Stim och att de skulle dela ut "hans" pengar till någon annan ansluten. Så fungerar det inte eftersom SVT och andra musikanvändare musikrapporterar och betalar pengar och därmed "knyts" pengar till vissa verk och kan inte fördelas till andra upphovsmän. Däremot kan det bli krångligare att hämta ut sina pengar men det är inte en omöjlighet. Det är väldigt sällan som Stim bestämmer ersättning helt själv. ofta tar man hjälp av branschorganisationer, tittar på andra sällskap i Europa och omvärlden samt förhandlingar med avtalsparter för att hitta en rimlig ersättningsnivå. Tyvärr så är det nog så att det som är ok för en inte är det för en annan likadan verksamhet och då kan det bli en tvist som ofta vinklas i tidningar.
Till sist: Stim är bra men allt som är bra kan bli bättre.

11/10/2005 01:50:00 em  
Blogger Markus Amalthea Magnuson said...

Började skriva en kommentar, och den bara växte och växte så jag tror jag publicerar den någon annanstans också. Anyway, here goes:

Men människa, varför är du då med i STIM?

Själv fick jag just hem deras anslutningskontrakt, då jag tills igår hade planer på att ansluta mig. För innan dess hade jag ingen aning om omfattningen av kontraktet, nämligen att man helt och hållet upplåter sina rättigheter till STIM, vilket från början är helt absurt.

Bakgrunden är att jag tillsammans med två vänner precis är i startgroparna för ett kooperativt produktionsbolag inom film, musik och teknik. Registreringen ligger hos Bolagsverket. Jag har därför börjat undersöka lite grann hur skivutgivning och liknande kan fungera, särskilt med tanke på att vi t.ex. vill tillåta fri, icke-kommersiell spridning av musik vi ger ut.

Verkligheten visade sig vara värre än jag kunnat ana.

Det började med att man inte får trycka skivor i mer än 1000 exemplar om inte samtliga utgivna verk anmäls till NCB och STIM. Dessutom får inte ekonomiska föreningar (som vi ju är) ge ut musik överhuvudtaget utan att betala licenspengar till STIM, även om samtliga verk är ens egna! Länk.

Vidare visade det sig att man som STIM-ansluten har mycket begränsade möjlighet att sprida sin musik via internet. Musik får endast publiceras på internet om det är på en helt egen hemsida som man har "den fullständiga redigerings-och rådighetsrätten" över. MySpace och liknande sidor går alltså bort direkt. Men mest häpnadsväckande av allt är följande stycke:

"Inga kopplingar till föreningar, skivbolag eller kommersiella företag får förekomma på webbplatsen."

Med andra ord får inte vårt produktionsbolag överhuvudtaget publicera musik på internet om upphovspersonerna (oss själva i de flesta fall) är anslutna till STIM. Länk.

Jag är alldeles mållös.

Så ofta som man hör STIM och andra "representanter" tala om hur de värnar om artisternas rätt till sina verk, och så vidare. Sådant satans båg från början till slut! Jag är lite förvånad över att just denna fråga inte har diskuterats så mycket i debatten om upphovsrätt.

Det finns bara ett rätt här, och det är att hålla sig borta från STIM. Enda sättet att upprätthålla en oberoende distribution av musik är att bedriva den själv, via internet och via tryckerier utanför Europa och USA. Det blir till att bita i det sura och avstå från de där hundralapparna om året i ersättning för radiospelningar och liknande.

Framför allt är det vi artister och musiker som måste driva detta, inte debattörer och andra teoretiker som saknar direkt och konkret kontakt med musikvärlden.

Frågor till läsarna:

1. Är det någon som har erfarenhet av egna förhandlingar med t.ex. Sveriges Radio angående ekonomisk ersättning? Jag har förstått det som att deras linje är "Gå med i STIM eller dra", vilket ju vore hemskt. Enligt lagen äger ju upphovspersonen den ekonomiska rätten till sina verk, oavsett om förhandlingar om dessa sköts via en organisation eller på egen hand.

2. Är du med i STIM? Om ja, varför?

9/02/2007 02:47:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home