måndag, oktober 03, 2005

Gemensamma händer

Mot en av seminariekvällarnas slut viskade Palle till mig: "Du vet, det som alla här egentligen diskuterar är hur trötta de är på vad de själva gör, hur jävla svårt det känns att göra nån meningsfull konst." Det var på konstinstitutionen IASPIS mitt i Stockholm som hundratals besökare och en lång rad internationella gäster samlades på symposiet Taking the Matter into Common Hands under de två gångna helgerna. Här kan vi dock bara ge några väldigt lösryckta intryck från de bägge fredagarnas sessioner. Utgångspunkt var de senare årens uppsving för kollaborativa arbetssätt inom konstvärlden, både hur de involverades liv och ofta osäkra arbetssituationer kan pusslas ihop och hur det kan skapas långsiktiga förutsättningar för gemensam kunskapsproduktion och bra former att syssla med konstnärliga och andra verksamheter under. Jo, det var ungefär lika luddigt som det låter, och visst drevs diskussionerna till stor del av diverse insikter kring ruttna eller tvivelaktiga förhållanden i konstvärlden och dess relation till politik och ekonomi, men också av viljan att ändå försöka göra något bättre. Och det behöver såklart inte vara fel, snarare är det väl ett nödvändigt stadium för att komma vidare. (Under etiketten "collaborative practices" ryms ju för övrigt allt från musikband till konstnärliga "varumärken", från Electronic Arts till aktivistkollektiv, samarbeten som är flytande, stabila, flyktiga, institutionaliserade.) Andra fredagen presenterade bland andra några kollektiva projekt sig, såsom 16beaver, ett utrymme på Manhattan med väldigt flytande strukturer kring konst och aktivism, kretsande kring träffar på måndagskvällarna och finansierat genom överskottet från de konstnärer som hyr sina tillhåll på stället. De berättade bland annat att de vill underlätta kunskapsdelning och komma bort från ett "intellektuell egendom"-tänk som kan finnas outtalat i dessa sammanhang. Efter dem kom Tirdad Zolghadr, involverad i Shahrzad som till stor del kretsar kring Iran och produktion av trycksaker. Projektet förklarades genom jämförelsen med "ett paket exotiska cigg som när man lägger dem på bardisken ger en möjlighet att hamna i möten" och sades arbeta utan någon särskild agenda och till stor del genom osanningar, halvsanningar, förfalskade författarnamn och så vidare. Han hann med att väldigt i förbifarten beröra en hel del spännande ämnen (som "barockens globalisering", med referenser till Walter Benjamin och Saddams palats) samt uttala den smålustiga frasen "caught in auto-deconstructive backflips". Roligast var nog Schleuser.net som presenterar sig som en tysk riksorganisation för "marknadssegmentet odokumenterat resande", det vill säga människosmugglare. Under parollen "Mobilitet är vårt mål" gör de diverse interventioner, som ofta handlar om att ta budskap om rörlighet och gränser som sänds ut av europeiska statern, och förändra deras kontext. Här presenterades bland annat hur man startat en FM-radio i en biltunnel i centrala München där radioskugga annars råder. Svaren på publikens frågor präglades av en befriande ambivalens ("Är detta allvar eller ironi?" – "Både och".) Brian Holmes är en sån typ som dyker upp i alla tänkbara sammanhang där samtidskonst och aktivism flyter samman, och som sprutar ur sig teoretiska texter som ibland är väldigt bra, ibland suspekta, ibland tråkiga. Tidigare har en av hans artiklar översatts på Copyriot och tryckts i boken Copy Me. På IASPIS presenterade han sitt koncept the oppositional device och jag kan väl inte direkt påstå att det imponerade, även om det visst sades en del vettiga grejer. Mer direkt kopplat till vardagen för kulturproduktion av olika slag (inte alls bara den ganska speciella samtidskonstvärlden) var en film som visades första fredagen, Kleines Postfordistisches Drama. En rak produktion från Berlin, där filmmakarna intervjuat folk i sin egen omgivning som var konstnärer, musiker, jobbade på teater, som skribenter, curatorer, designers, som samtidigt kanske jobbar extra i en biografkassa eller får olika slags bidrag – kort sagt en film som utgick från kulturproducenters mycket konkreta vardag, osäker och ofta stressande, även om bilden var allt annat än nattsvart. Hoppas filmen med engelsk text går att få tag på i digital form, för i all sin enkelhet tycker jag att den sa en hel del. (Fast det hade den kunnat få säga på egen hand. Det långa statement som lästes upp och delades ut på papper i anslutning till filmen var faktiskt helt överflödigt, och på det generade skrattet var det alldeles uppenbart att de allra flesta i lokalen inte förstod mycket av det nomadfilosofiska teoritugget om prekariat-begreppet. Oscar bredvid tyckte att det lät som det brukade låta i New York på tidigt 1990-tal, själv hörde jag ett eko av en viss slags aktivistretorik som hade sin högkonjunktur i Europa för några år sen. Som sagt, filmen hade klarat att stå på egna ben – dessa ständiga långa förklaringar verkar ha blivit konstvärldens en ovana som knappt reflekteras.)