måndag, januari 31, 2005

"Pirater är som Hitler"

Danska Piratgruppen nominerades av Foreningen af Danske Musikkritikere till kategorin "Årets idé" inför den årliga prisgalan Steppeulven. Musikjournalisternas talesman har förklarat att de menar att Piratgruppen gjort en viktig insats genom att "väcka en förnuftig debatt om Antipiratgruppens metoder". Ställningstagandet bestraffades dock av prisgalans sponsorer: danska fackföreningar. LO drog tillbaka sitt ekonomiska stöd, efter att musikjournalisterna vägrat gå med på deras krav om att stryka Piratgruppen från nomineringslistan. Detsamma gjorde fackförbundet Dansk Musiker Forbund, som även står bakom Antipiratgruppens åtal där bland annat en 15-årig fildelare dömts att betala 100000 kronor i skadestånd. Livlig debatt har utbrutit. Musikerförbundets företrädare Martin Arnoldsen verkar vara en nyansernas mästare. Intervjuad av köpenhamska gratistidningen Urban, säger han nu:

[att] ge pris till piraterna [är] som att ge pris till Hitler för att tågen går i tid
Nu blev Piratgruppen blev utan pris, men prisgalan som hölls i helgen blev en succé, genomsyrad av tydliga ställningstaganden för piratkopiering av musiker, musikjournalister och andra. Ekonomin räddades genom att Roskildefestivalen gick in och ersatte fackförbunden som sponsor och därmed symboliskt tog ställning för Piratgruppen mot Antipiratgruppen. Piratgruppen kommenterar de danska fackens antipiratinställning:
Det råder inget tvivel om att ett stort antal av LO:s medlemmar är fildelare. Bland LO-medlemmarna är många lågavlönade, som genom fildelningen får tillgång till kultur och underhållning som de annars inte skulle ha haft råd med. LO:s bojkott är ett uttryck för hur djuprotade myterna om fildelning och digital kopiering är.

fredag, januari 28, 2005

Varierade mediekällor - ett problem för nationalkänslan

Den parlamentariska utredningens ordförande, exministern Bengt K Å Johansson (s), tycker att det är ett problem att människor i allt större utsträckning tar del av mer varierade mediekällor: – Det är ett problem eftersom vi behöver en gemensam grund för att vara en nation, säger Bengt K Å Johansson.
Förbluffande ord från den socialdemokratiska ordföranden för Kommittén om radio och TV i allmänhetens tjänst Bengt K Å Johansson, som var civilminister för femton år sen. Menar han alltså att den större mångfald i medieklimatet som den digitala utvecklingen medfört är ett problem om den tunnar ut nationalkänslan, och att uppgiften för public service därför ska vara att mejsla fram en nationellt specifik värdegrund? Herregud. Se också tidigare inlägg om nationalhögern och nationalvänstern.

söndag, januari 23, 2005

Förbud mot nedladdning - hur mycket påverkas musiken?

Att det fria utbytet av musik inte kommer att stoppas av den kommande upphovsrättslagen är lätt att konstatera. Det har nämligen inte skett någon annanstans. I Tyskland var för någon månad sedan var fjärde person aktiva fildelare, vilket innebar att antalet fördubblats till 20 miljoner under samma år som IFPI började stämma privatpersoner. De 1,5 miljoner svenskar som laddar ned lär knappast bli färre av att en ny lag träder i kraft – en lag som polisen själv säger att man såklart inte tänker lägga några resurser på. Att då "gratismusiken på internet" snart skulle "vara historia", vilket faktiskt hävdats i den skrämselpropaganda som vissa tidningar spridit, är förstås rena fantasierna. Inte ens de mest fanatiska antipirater odlar någon dröm om att kunna "vinna" war on piracy. Visst, vi kommer att få se åtal mot några få syndabockar – gissningsvis folk som delar ut senaste mastodontfilmen eller Gyllene Tider-albumet – i rent skrämselsyfte. Fildelningsnätverk i sig blir såklart inte förbjudna, bara spridandet av upphovsrättsskyddat material utan rättighetsinnehavarnas tillstånd. Nog stämmer det att en mycket liten del av musiken som sprids på fildelningsnätverken då är "legal" i strikt bemärkelse (däremot är BitTorrent en viktig distributionskanal för fri mjukvara). Men här krävs det nyanser, om vad vi diskuterar inte ska bli en karikatyr. Bilden som ofta förekommer är att det å ena sidan finns skivbolagens hårdbevakade musik, som alla utom vissa kufar lyssnar på, och å andra sidan "hemmagjord musik" som visserligen kan vara tillåten att fildela men som är ett marginellt fenomen. I själva verket finns det dock en mycket stor gråzon av musik som formellt är förbjuden att piratkopiera, men i praktiken tillåten då upphovsrättsinnehavarna inte skulle drömma om att väcka åtal mot fansen. Medan de få, gigantiska skivbolagens musik dominerar i butiker och på radio, finns det en bredd på fildelningsnätverken som gör att det till stor del fildelas helt annan musik. Därför kan det vara på sin plats att titta lite på den musik som faktiskt fildelas. Prisbelönta Audioscrobbler skapar automatiskt statistik över vilka MP3:or dess användare lyssnar på, och vilken musik som är populärast i de olika intressegrupper som man kan gå med i. Med RIAA Radar kan man kolla vilken musik som kontrolleras av de dominerande transnationella skivbolag som i USA samlas i RIAA och som står bakom åtalen mot fildelare. Audioscrobblers listor över mest populära låtar är sannerligen inte någon avspegling av butikernas singel-lista eller radions låtstatistik. (Vilket understryker hur befängt det är att avgifterna på lagringsmedia fördelas efter vilken musik som spelas på radio!) Tvärtom kan man hos denna stora mängd musikälskare och fildelare konstatera en blandad musiksmak av stora och små artister, varav vissa är sådana som framför allt blivit populära genom fildelningsnätverk och i vissa fall står helt oberoende av skivbolag. Bland de mest spelade spåren hos Direct Connect-användarna dominerar knappast den antipiratkontrollerade musiken som man kan bli stämd för. Indie-folket har glödande pro-piraten Björk som sin musikfavorit. Medlemmarna i gruppen Retro-Chip Electronica föredrar uppenbarligen musik som sannerligen inte kommer att figurera i rättsprocesser. Däremot verkar BitTorrent ha många gammeldags Metallica-konsumenter bland sina anhängare. Uppdelningen i å ena sidan "kommersiell musik" som man kan bli stämd för, och å andra sidan "hemmagjord musik" som man får kopiera, är uppenbarligen inget annat än antipiraternas karikatyr När IFPI, i debatt mot Piratbyrån ställde "kommersiell musik" mot "saker som användarna själva har gjort", avslöjades en slående blindhet för att man mycket väl kan syssla med musik kommersiellt utan att sälja inspelningar (i själva verket är popmusikens få decennier ett historiskt undantag på den punkten). Elektronisk musik upptäcks oftast genom fildelningsnätverk, utan att de aktuella skivbolagen för den skulle kommer att börja stämma folk som laddar hem deras artister, typ Mouse on Mars eller Anthony Rother. Det beror bland annat på att DJ-kulturerna är helt väsensfrämmande från upphovsrättsindustrins kultur. För DJ:s har upphovsrättslagar alltid framstått som en byråkratisk anakronism, och för artister vars musik spelas på klubbar är fri digital spridning ett värdefullt komplement för att få ut sitt material och dra en större publik till liveframträdanden (vinylerna säljer ju dessutom ändå). Av mina egna 25 mest spelade MP3:or, verkar bara 5–6 vara utgivna av skivbolag som har för vana att stämma sin egen målgrupp. Men inte ens i de fallen handlar det om band som det går att föreställa sig som uppbackare av sådana maffiametoder. Det rör sig om spår av The KLF (världshistoriens mest upphovsrättsfientliga orkester), The Knife (vars ena halva spelade på Piratgalan), Can och M83. För övrigt fanns bara sex av de 25 låtarna tillgängliga i DRM-butiken iTunes Music Store, medan de flesta andra går att tanka gratis på Direct Connect utan nämnvärt letande. COPYME!

  1. Ta fram en lista på dina 25 mest spelade MP3:or, med hjälp av iTunes, Audioscrobbler eller annat.
  2. Uppskatta hur många av dem som är utgivna av skivbolag som stämmer fildelare.
  3. Uppskatta hur många som gjorts av artister som skulle gå med på att bli slagträ i rättegångar mot fildelare.
  4. Skriv gärna en rad kring huruvida du tror att någon kommer att bli stämd för att ha kopierat just din favoritmusik.
  5. Posta resultatet som en kommentar här, eller posta det någon annanstans och lägg en länk här.
Ser nyfiket fram mot bidrag från alla läsare!

Nya lagen om upphovsrätt

Då har alltså lagrådsremissen kommit, till slut. Den nya, skärpta upphovsrättslagen som ska träda i kraft den 1 juli är alltså i praktiken formulerad. Utöver det innehåller dokumentet åtskilliga spaltmeter text som ska förklara förändringarna av upphovsrätten, huvudsakligen med hänvisningar till hur olika remissinstanser, eller som regeringen skriver, berörda kretsar, ställer sig till förslagen. Tydligen anses frågan om ensamrätter på information inte vara en fråga som berör alla, utan bara specifika intresseföreträdare. Dessa visar sig huvudsakligen vara, förutom myndigheter, upphovsrättsbyråkratins stora flora av särintressens rättighetsorganisationer: Klys, Stim, Sami, Ifpi, Copyswede, Förläggareföreningen, Antipiratbyrån, Sveriges filmuthyrareförening, Universal Music... Det närmaste företrädare för "allmänintresse" man kan komma är enstaka kritiska synpunkter från företrädare för biblioteksvärlden. Genom att upprätthålla myten om upphovsrätten som en fråga för vissa "berörda kretsar" att sinsemellan göra upp om, undviker regeringen en politisering av frågan. Lagrådsremissen konstaterar att den skärpta upphovsrättslagen är en konsekvens av EU:s direktiv om direktiv om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (2001). Smaka på språket som används:

Direktivet avser alltså att harmonisera upphovsrätten ... Vidare syftar direktivet till att anpassa och komplettera nuvarande lagstiftning om upphovsrätt och närstående rättigheter för att på ett tillfredställande sätt svara mot den tekniska utvecklingen, t.ex. vad gäller nya nyttjandeformer ... Genom en hög skyddsnivå avser direktivet att uppmuntra till investeringar i kreativ och innovativ verksamhet, investeringar som i sin tur leder till tillväxt och ökad konkurrenskraft för europeisk industri inom ett brett område av industri- och kultursektorn.
Visst låter det vackert! Oj, vad vi kommer spruta ur oss kultur! Lika effektivt som en sovjetisk stålfabrik, lika glänsande, lika glatt. För nog påminner upphovsrättsfundamentalismens lovsånger lite om när Stalin presenterade Sovjetunionens andra femårsplan:
That was the basis for the rapid advance of new construction, for the enthusiasm displayed in the extensive construction work, for the rise of heroes and shock brigaders on construction jobs, for the tempestuous rates of development in our country in the period of the First Five-Year Plan. ... in order to consolidate the dictatorship of the proletariat and build a socialist society it was necessary, in addition to industrialization, to pass from small, individual peasant farming to large-scale collective agriculture equipped with tractors and modern agricultural machinery, as the only firm basis for the Soviet regime in the countryside.
Så, vad innebär då denna nya upphovsrättslag, förutom den lika välbekanta som tandlösa masskriminaliseringen av fildelare? Den kanske rättsligt märkligaste ingrediensen är de helt nya reglerna som straffbelägger kringgående av olika slags kopieringsspärrar:
52 d § Det är förbjudet att utan samtycke från upphovsmannen eller dennes rättsinnehavare kringgå en digital eller analog spärr som hindrar eller begränsar framställning av exemplar av ett upphovsrättsligt skyddat verk, kringgå en teknisk skyddsprocess, exempelvis en kryptering, som hindrar eller begränsar tillgängliggörande för allmänheten av ett upphovsrättsligt skyddat verk eller kringgå en annan teknisk åtgärd som hindrar eller begränsar sådant tillgängliggörande. /.../ 52 e § Det är förbjudet att tillverka, importera, överföra, sprida genom att exempelvis sälja eller hyra ut, eller i förvärvssyfte inneha anordningar, produkter eller komponenter som 1. marknadsförs eller utannonseras i syfte att kringgå en teknisk åtgärd
Om en av flera importörer av en produkt marknadsför den med dess möjlighet att kringgå kopieringsskydd, blir alltså produkten – om det så är en vanlig PC – totalförbjuden, inte bara att sälja utan också att att "inneha i förvärvssyfte"! En annan av de många små skärpningarna av upphovsrätten gäller rätten att avbilda offentliggjorda konstverk. Tidnings- och mediaföretag har här ställt sig negativa till vad som faktiskt är en inskränkning i tryckfriheten, men alla konstaterar att EU-direktivet inte ger något annat väl på den här punkten. Konstverk som ställs ut fick tidigare avbildas i anslutning till "meddelanden om utställningen". Från 1 juli 2005 gäller däremot att de bara får avbildas "om syftet är att annonsera en utställning eller försäljning av konstverken, men endast i den utsträckning som behövs för att främja utställningen eller försäljningen". Kontroversiella konstverk, exempelvis Snövit och sanningens vansinne eller Nimis, har man alltså hittills fått avbilda i exempelvis tidningsartiklar som diskuterar dem, kritiserar dem eller till och med attackerar dem. Men med den nya upphovsrättslagen kriminaliseras sådant kritiskt bruk av avbildningar. Den konstnär som inte vill låta vissa kritiker publicera bilder på sitt verk har rätt att förbjuda dem det. Konstverk ska inte heller fritt "få återges i anslutning till texten i en vetenskaplig framställning om framställningen har gjorts i förvärvssyfte". Slutligen: Det är fascinerande vilken bred definition begreppet "upphovsrätt" kan få idag. Regeringen skriver:
Upphovsrätt innefattar ... uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar /.../ Framställning av exemplar innefattar varje direkt eller indirekt samt tillfällig eller permanent framställning av exemplar av verket, oavsett i vilken form eller med vilken metod den sker och oavsett om den sker helt eller delvis.
Varje gång du öppnar ett dokument i din dator framställer du ett exemplar i datorns RAM-minne. Så fungerar datorer. Den klassiska upphovsrätten, anpassad för böcker, reglerade själva böckernas tryckande – inte hur böckers ägare läste dem. Men med digital information är att använda alltid att kopiera. En upphovsrättslag som tar sig för att reglera även sådant användande har svullnat upp till något monstruöst mer omfattande än vad upphovsrätt tidigare innebar. Regeringens ord om att upphovsrätten "anpassas till den digitala utvecklingen" klingar falskt. Vad som verkligen händer är att upphovsrätten i grunden inte förändras trots att den tekniska utvecklingen har ändrat spelplanens form på så vis att de gamla upphovsrättslagarna, i de fall de fortfarande tillämpas, får en drastiskt förgrovad funktion. Se även: Förbud mot nedladdning - hur mycket påverkas musiken?

tisdag, januari 18, 2005

"Clearing-kulturen" hotar dokumentärfilmare

Rubriken "How copyright could be killing culture" i The Globe and Mail börjar vid det här laget kännas bekant. Nu är det Eyes on the Prize, den viktigaste filmdokumentationen avmedborgarrättsrörelsen i USA, som inte längre får visas på TV. Skaparna av filmen har inte längre rättigheterna att använda arkivmaterialet. Upphovsrättsinnehavarnas tidsbegränsade tillstånd har löpt ut och att göra filmen legal på nytt skulle kosta miljontals kronor. Överhuvudtaget har kostnaderna för att producera dokumentärfilm skjutit i höjden i takt med de allt mer skärpta betalningkraven på varje sekund av arkivfilm eller stillbilder eller musikaliska ljudupptagningar som används.

Some are calling this the new "clearance culture," in which access to copyrights affects the creation of new art as much as, if not more than, actual artistic and journalistic decisions. It also means that access to copyrighted footage is only open to those filmmakers with the deepest pockets (or many lawyers on their side).
Upphovsrättslagar tenderar att påverka konstnärligt uttryck allt mer, och även styra vilka epoker som skildras i dokumentärfilmer:
"Why do you think the History Channel is what it is? Why do you think it's all World War II documentaries? It's because it's public-domain footage. So the history we're seeing is being skewed towards what's fallen into public domain," says filmmaker Robert Stone in the American University study.

Citatsamling: DRM funkar inte!

För en konferens i Berlin förra veckan om digitala kopieringsspärrar, DRM (Digital Restrictions Management), dit även några kritiska röster stod på programmet, sammanställde Volker Grassmuck några citat. Här förklarar branchens experter själva varför musikindustrins strategi att med tekniska medel stoppa piratkopieringen och försöka sälja defekta musikfiler är dödfött

What the Technologists are Saying: DRM is Ineffective, Impossible, Stupid, Futile, Snake Oil, a Non-Starter If the people who know what they are talking about are saying that why is all that public, research and industry effort still being put into DRM? Once you reach the realization that DRM isn't going to solve our problems, then you begin to embrace the alternatives. „ It's a polite fiction. ... Lawyers and technologists continue to sell this snake oil of control, whether it's from the court and the police [RIAA legal jihad], or whether it's coming from technology [DRM]. ... When I was 14, I told girls I loved them to sleep with them too. It was a fiction. Steve Jobs just leaves a little money on the table. We see Jobs and Gates making promises to the content industry that they have no intention of keeping. It's the promise you make to move forward. The content owner wants to hear it. If we're honest we'd say to the content owners, ‚we're not going to succeed from what we can tell. ...‘ But we don't say it. We'll say what we need to say to get it. ... Once you reach the realization that it isn't going to solve our problems, then you begin to embrace the alternatives." („Why wireless will end 'piracy' and doom DRM and TCPA - Interview with Jim Griffin" ( former director of Geffen's technology group, now CEO of Cherry Lane Digital), by Andrew Orlowski, The Register, 11/02/2004) „We said [to the record companies]: None of this technology that you're talking about's gonna work. We have Ph.D.'s here, that know the stuff cold, and we don't believe it's possible to protect digital content." (Steve Jobs: The Rolling Stone Interview, December 03, 2003) „They [rights holders] also recognized that those approaches would be ineffective unless the law itself provided enhanced protection for those processes and systems." „The development of the Internet has ... created significant challenges to any distribution model which depends on scarcity. ... The financial and skill barriers to making content available globally have simply fallen away.... The application of technology to this problem, if it is to be effective, must therefore in some way reestablish a point of scarcity on behalf of the rights holder. However, this raises a fundamental paradox, ... – that ... the business of publishers lies in providing access rather than in preventing it. ... Nevertheless, unless copyright is to be abandoned as a mechanism for trading in intellectual property entirely, it will be essential to find an answer to this paradox." (WIPO Report: Current Developments in the Field of Digital Rights Management, prepared by Jeffrey P. Cunard, Keith Hill, and Chris Barlas, 1. August 2003) „It's baffling to me that the content industries don't look at the experience of the software industry in the 80's, when copy protection on software was widely tried, and just as widely rejected by consumers." (Tim O'Reilly interview: Digital Rights Management is a Non-starter, Stage4, 27/07/03) „We conclude that given the current and foreseeable state of technology the content protection features of DRM are not effective at combating piracy." (Stuart Haber, Bill Horne, Joe Pato, Tomas Sander, Robert Endre Tarjan (Trusted Systems Laboratory, HP Laboratories Cambridge), If Piracy is the Problem, Is DRM the Answer? HPL-2003-110, Mai 27 th, 2003) „We see no technical impediments to the darknet becoming increasingly efficient. ... We believe it probable that there will be a few more rounds of technical innovations. ... Finally, consumers themselves are likely to rebel against ‚footing the bill‘ for these ineffective content protection systems. ... increased security (e.g. stronger DRM systems) may act as a disincentive to legal commerce. ... In short, if you are competing with the darknet, you must compete on the darknet's own terms: that is convenience and low cost rather than additional security." (Peter Biddle, Paul England, Marcus Peinado und Bryan Willman (cryptology experts, Microsoft Corporation), „The Darknet and the Future of Content Distribution", 2002 ACM Workshop on Digital Rights Management, November 18, 2002, Washington DC) „My personal opinion (not speaking for IBM) is that DRM is stupid, because it can never be effective, and it takes away existing rights of the consumer." (David Safford (cryptology expert, IBM Research), „Clarifying Misinformation on TCPA", October, 2002) "Digital files cannot be made uncopyable, any more than water can be made not wet." (Bruce Schneier, The Futility of Digital Copy Prevention, in: Crypto-Gram Newsletter, Mai 15, 2001) „Why should self-interested companies be permitted to shift the balance of fundamental liberties, risking free expression, free markets, scientific progress, consumer rights, societal stability, and the end of physical and informational want? Because somebody might be able to steal a song? That seems a rather flimsy excuse." (John Gilmore, What's Wrong With Copy Protection, 16 February 2001) "By treating Napster as the copyright antichrist, the industry is simply insuring that the vector of Internet technological development will move rapidly toward a lawsuit-proof, free-for-all distributed network of file-sharing -- the very outcome the owners of intellectual property wish to avoid. How stupid can you get? ... The good news is that the brain-dead, colossally wasteful, artistically homogenizing old order of the recording industry is committing collective, time-delayed suicide in court." (Scott Rosenberg, Why the music industry has nothing to celebrate. Napster's shutdown will only cause a thousand alternatives to bloom, Salon Magazine, July 27, 2000)

måndag, januari 17, 2005

4 sköna saker den gångna helgen

  • Japp, Polar Pirate Prize blev succé! Seminarier, prisutdelning och en fet fest. Från den senare finns foton, samt även en liten lo-fi filmsnutt (.avi, 32 MB) som fångar gemytlig barstämning till tonerna av hur DJ Coolof pumpar electro. Seminarierna spelades in med ett antal DV-kameror och kommer bli tillgängliga förr eller senare. Lite kul att t.ex. DN Kultur gav piratgalan betydligt större uppmärksamhet än det samtidigt pågående jippot Rockbjörnen (som arrangerades av den tidning som fick utmärkelsen "Årets antipirater" på Polar Pirate Prize).
  • Nu har Artliberated.org slagit upp portarna! Det interationella projektet i samarbete mellan Piratbyrån och konstnären Palle Torsson kommer att vidareutvecklas under våren.
  • Söndagens Filosofiska rummet i P1 handlade om Jacques Derrida. Med bland andra Hans Ruin i studion håller sig radioprogrammet på skönt avstånd från de slentrianmässiga plattityderna om "postmodernism". Programmet är 40 minuter långt och finns rippat som MP3, tillgängligt via The Pirate Bay. Erik Stattin tipsar förresten även om Derrida-film på Cinematiket i Stockholm nästa vecka.
  • Ljudfesten på Konstfack, som Copyriot tipsade om, inkluderade även en yellow man™ live performance. Höjdpunkten var i varje fall när Memo-Kim totalt och helt respektlöst ägde två konstnärer som hade satt upp en installation där besökarna kunde spela in tal/ljud via telefonlurar som loopades i fyra högtalare, skriver Monki.

torsdag, januari 06, 2005

Piratgalan 15 januari (och klangfest dagen efter)

Lördagen den 15 januari anordnar Piratbyrån en heldag med seminarier, prisutdelning och fest i en rätt stor källarlokal på Södermalm i Stockholm. Bland de nominerade till hedersutmärkelsen Polar Pirate Prize finns shift-tangenten, FFII:s kampanj mot mjukvarupatent i Europa, Nordkorea, Bittorrent, IFPI, People Like Us, Aftonbladet och Expressen – fast i olika slags kategorier. Förutom att Piratbyrån pratar om det aktuella läget och svarar på frågor, medverkar under eftermiddagens seminarium inbjudna representanter från danska Piratgruppen och Bittorrent-trackern The Pirate Bay. Inte minst presenterar konstnären Palle Torsson, känd för verket Pippi Examples, i samarbete med Piratbyrån ett nytt projekt, Artliberated.org:

The Artliberated Network will work as the needed stabilizer between the artist and censorship opponents by providing the artist with power and knowledge. Art Base Network will provide hands on help with specific case and provide general guiding how to act in copyright matters in the visual arts. Artliberated Network will also work to change and reform the relationship between the artist and companies, in the public interest of free flow of information and ideas."
På lördagkvällen blir det fest med bar, prisutdelningar, live-spelningar med Dorothy's Magic Bag och Role Model samt dansgolv med DJ Coolof (Olof Dreijer från The Knife) och Håkan Momenth bakom skivspelarna. Inträdesavgift är frivillig (men gratis medlemskap i Piratbyrån nödvändigt att ordna på förhand genom hemsidan). Program, nomineringar och alla annan info finns på www.piratbyran.org/ppp Dagen efter, söndagen den 16 januari, blir det "europeisk klangfest" i Stockholm
Under fyra timmar samsänder Sveriges Radio P2 live från Stockolm parallellt med en rad andra europeiska radiobolag från Prag, Moskva, Wien, Madrid, Amsterdam, Paris, Baden-Baden och Berlin. I Stockholm kommer vi att fira Art’s Birthday Party som ett direktsänt live-evenemang med artister, tonsättare, dj:s som kommer att remixa ljud och musik från andra konstnärer/artister/platser runt om i Europa/världen. Musik, ljud och röster från olika platser laddas ned från EBU-satelliten, från streaming på internet, från telefon och remixas av artisterna i Stockholm. Denna ”stockholmsmix” skickas iväg ut i världen via satellit, radioledningar och Internet till andra radiobolag och artister som i sin tur kan remixa ljuden och musiken…
På Konstfack arrangeras under söndagkvällen ett event med bland andra Daniel Skoglund (som gjorde grymt liveframträdande på Outside in i somras!), Håkan Lidbo, Erik Bünger, Sophie Rimheden och Sten Hansson medverkar. Bland övriga europeiska parallellsändningar kan nämnas SüdwestRundfunk som kör en specialmix av den extraordinärt bra tyska kompositören Heiner Goebbels, som sedan remixas och bearbetas vidare i Berlin, Stockholm och Tokyo. Trots projektets många vackra ord om digital spridning av kultur hittas dock ingen information om hur man rent praktiskt kommer att komma över sådana godbitar från de utländska radiokanalernas bidrag den 16:e.

Blogg inifrån svenskt flyktingfängelse

Migrationsverket försöker utvisa en man till Nigeria trots att han har kunnat visa upp identitetshandlingar från Liberia. Flera utvisningshotade försöker ta livet av sig med krossat glas, polisen svarar med att pepparsprej-attacker. Kaos råder på det låsta "flyktingförvaret" i Märsta, skriver Yelah, och tipsar om att en anonym inlåst flykting bloggar från anstalten.

Digitalisering som arbetsmarknadsåtgärd

Bokförläggaren Hans J. Heinrich har lanserat ett kontroversiellt förslag i Tyskland: 20000 långtidsarbetslösa ska under två tvingas digitalisera landets kulturarv så att detta kan göras tillgängligt. Resultatet ska, uppges det, i den mån upphovsrätten medger "ställas till offentlighetens förfogande", men om tillgången skulle bli fri är oklart då det samtidigt talas om att institutionerna i framtiden skulle kunna dra in pengar genom att tillgängliggöra sina samlingar digitalt. Hans J. Heinrich har räknat fram att det sammanlagt finns 100 miljoner relevanta kulturella artefakter samlade i tyska muséer, bibliotek och arkiv, av vilka han menar att 80 procent kan digitaliseras utan expertkunskaper. Finansiärer skulle alltså bli Bundesagentur für Arbeit, tyska AMS, genom så kallade 1 euro-jobb. Regeringens nya åtgärdspaket Hartz IV som trädde i kraft vid årsskiftet syftar till att tvinga folk till arbete – och om inga riktiga arbeten finns får man hitta på arbetsuppgifter som betalas med, just det, en euro per timme. Copyriot citerade nyligen en tysk musikjournalist som varnade för att just sådan sysselsättningshets är det största hotet mot ett livaktigt kulturliv, eftersom det hindrar folk från att ägna tid åt att skapa sånt de är bra på. Ledaren för Tysklands kulturråd är mycket kritisk till digitaliseringsförslaget då han menar att 1 euro-jobben skulle hota tränga undan de riktiga arbetstillfällena på kulturområdet, och även landets kulturminister verkar skeptisk. Men Hans J. Heinrich har redan grundat ett råd med allt från konstexperter till upphovsrättsjurister för att kunna genomföra projektet, och börjar utbilda personal för det nästa månad. Nästan alla de institutioner han kontaktat uppges ställa sig positiva. Om detta berättar Telpolis, Tageszeitung och Spiegel.

Kategoriserade Copyriot-inlägg från 2004

Copyriot-inlägg från starten våren 2004 och året ut (och lite till), sorterade efter provisoriska kategorier: Allmän teori och ideologi kring piratkopiering och immaterialrätt

"Content flatrate" Creative Commons Cut n' paste-estetik "Datorberoende" Dumma antipirater Ekonomi Ideell upphovsrätt Informations- och mediateori Internationellt, politik Internetinfrastruktur, trådlöst Kollektivtrafik Kongresser Konst Maktteknologier Net art Offentlighet P2P-nätverk Specifika filosofer Specifika musikartister Upptåg

CCC IV: Kraftfulla söktekniker

Sista stora föredraget på CCC hölls av Fravia, en karismatisk herre i 60-årsåldern som mycket väl kan tänkas vara uppvuxen i en predikantfamilj. Ämnet How to find *anything* on the Web visade sig få allt vidare horisont – frågan om sökning blev en fråga om hur man föreställer sig internet. Fravia skisserade en bild av webben som ett klot med hård kärna som är indexerad i sökmotorerna och en ännu större yta utanför kärnan. Utanför klotet svävar mer eller mindre osynliga moln i form av gömda databaser. Gränsen mellan sökning och vad som kan benämnas som digitala intrång lämnades demonstrativt öppen...

– You don't have to pay for anything on the web! (In my opinion you shouldn't be paying for anything nowhere...) – The web was made for sharing things, not to sell them, and its very structure is still a structure for sharing. The idea of the web was to stand back a atomic attack, it will stand back a commercial attack as well. [applåder] They will never be able to deny us access to their databases! [skratt]
Att allt (som kan digitaliseras) redan finns på webben – inklusive hela böcker, musik film (P2P-program är ofta onödiga, hävdar Fravia) – var ett genomgående budskap:
– I've heard legends about information that's supposedly "not online", but have never managed to locate any myself. I've concluded that this is merely a rationalization for inadequate search skills. Poor searchers can't find some piece of information and so they conclude it's "not online".
Praktiska tips på effektiva söktekniker gavs i rask takt, från byggandet av söksträngar för google och andra sökmotorer, till strategiska frågor om att söka efter andra som redan har sökt och annat. Dessa finns på Fravias sida som är medvetet ostrukturerad. Ger garanterat en del att tänka på angående den lata slentriangoogling som sökning i praktiken oftast betyder för de flesta av oss... En märklig uppgift levereras i manuskriptet. Försök till statistik över hur webbens omfång ökar över tiden, har visat att det sker en betydande minskning varje år i oktober månad. Minskningarna inleds ofta redan i september, och ersätts i november åter av positiv tillväxt som varar till nästa höst. Mönstret har upprepat sig i flera år och påstås inte ha någon rimlig förklaring. Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

onsdag, januari 05, 2005

CCC III: Googlokrati och övervakningskameror

Flera av talarna på CCC tog upp vad en av dem kallade "informationssamhällets mörka sidor". Gerd Fittkaus tal inför fullsatt aula, Die Propagandawüste des realen Krieges om hur medier och information har integreras i dagens krigföring, framstod till större delen som trivialt. Några tankar, resten gnäll på USA utan antydningar till kringvägar. Ett annat seminarium gällde sökmotorpolitik och var makten tar vägen när "automatiska algoritmer övertar allt mer den roll som spelats av vetandemonopol, redaktion, mediekompetens och sunt mänskligt förnuft". Bland annat förklarades det, uppgifter om användarnas kommunikation och intressen som exempelvis Gmail sparar och analyserar, i och med USA:s Patriot Act kan hämtas ut av myndigheterna, utan att företaget ifråga ens får informera sin berörda kund om det. Fast jämförelsen mellan Google och Tredje riket som görs i föredragshållarnas paper är bara pinsam, liksom talet om hur "sökmotorernas profitorientering" står "i krass motsats till europeisk upplysning". En viss Marko Maglić hade också rätt dyster approach. Han skisserade en slags digitalt klassamhälle, där hierarkin utgjordes av var man befann sig i bearbetnings- och tolkningsprocessen från data till information till kunskap till visdom. De "regerande klasserna" (alt. "de regerande organisationerna") negligerar systematiskt "privacy som fundamental mänsklig rättighet", eftersom privacy står i motsättning till deras "strävan efter makt". Definitionen av "privacy" som han anslöt sig till lyder: "Privacy is a freedom from social contact and observation when these are not desired", och man måste fråga sig hur meningsfullt det är att tänka sig det som en evig "fundamental rättighet". Enda lösningarna Marko Maglić levererade handlade om att börja kryptera sin kommunikation och bli en smula mer allmänt paranoid, annars är man enligt honom "ett får i en flock av vargar". Man bör även "söka undfly massmediernas kontinuerliga informationsflod", eftersom "kunskap endast [är] möjlig att nå genom personlig upplevelse och reflektion". Massmedia manipulerar folket, staten manipulerar genom medierna. En mycket tysk diskussion utbryter när någon i publiken kritiserar hans sätt att resonera i termer av dualismen "folk" (Volk) mot "överhet", medan andra blir förbannade på kritikern. Mindre mörker och mer glättighet kom från Joichi Ito: Weblogs and Emergent Democracy. Men egentligen samma tunna och i praktiken ohållbara ideal om privacy:

In a networked society where each individual's data has value, we should consider a definition of rights by which each individual owns and manages data relevant to his identity. (...) While individuals have a right to privacy, powerful institutions must operate transparently
Betydligt handgripligare var Eric Töpfer, forskare vid Technische Universität Berlin, som presenterade resultat från projektet URBANEYE som med med EU-pengar har genomfört en jämförande studie kring videoövervakning i sju europeiska länder (Danmark, Norge, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Ungern och Österrike). Man tittade såväl på det rättsliga ramverket och på allmänhetens uppfattningar som på övervakningens praktiska utförande och utbredning. Antalet övervakningskameror i Europa har exploderat på senare år. Men graden av gatuövervakning skiljer sig: Storbritannien går i täten för storskalig kameraövervakning av gator och torg (följda av Frankrike och Nederländerna), medan andra främst övervakar punkter som tågstationer, bensinstationer och banker. I länderna där utbyggningen av övervakningen har drivits som längst, har detta inte främst gjorts av vare sig polis eller privata intressen, utan typiskt av kommuner i samarbete med statliga myndigheter. (Storbritanniens inrikesministerium plöjde under åren 1992–2002 ner drygt tre miljarder kronor på kameraövervakning, bara för att i en senare utvärdering komma till slutsatsen att den brottsreducerande effekten stannat vid "mycket ringa fyra procent".) Den brittiska förkärleken för kameror hänger samman med IRA-attentat, och med det medialt slagkraftiga fallet där en tvååring mördades av två andra barn och fallet löstes med hjälp av bilder från en övervakningskamera. Att man i Tyskland är mer restriktiv, hänger å sin sida samman med den historiska erfarenheten av nazism och "statsterror", vilket på liknande sätt präglat den nutida synen på övervakningskameror i andra länder med erfarenheter av fascistisk diktatur såsom Grekland och Spanien. Detsamma gäller dock inte Östeuropas postsocialistiska länder, där kritiska röster mot videoövervakningen har varit relativt få. Den växande kameraövervakningen kan sättas i samband med ett kriminalpolitiskt paradigmskifte där kriminalitet "inte längre förstås som ett patologiskt socialt fenomen, utan som samhällelig normalitet och 'försäkringsmatematiskt' kalkylerbar risk". Därtill kommer en utveckling av stadsplaneringen där "den tilltagande betydelsen av den tertiära sektorn ... bilden av en ren och säker stad" uppfattas som central konkurrensfördel.
Räknat på det absoluta antalet system är tillämpandet av videoövervakning dominerat av symbolisk avskräckning, som främst bygger på en myt om tekniken.
Studien från URBANEYE visade att de allra flesta övervakningssystem bestod av ett fåtal stillastående kameror och monitorer som bara tillfälligtvis någon tittade på, och vars bilder sparades på VHS-kassetter. Den lilla andelen mer avancerade system arbetade däremot med många kameror, riktnings- och zoomningsbara, vilka övervakades av speciell personal och vars bilddata i allt högre grad sparades digitalt. En tendens finns till "övervakningsnät" – olika övervakare kopplas samman, vilket tros öka när allt fler kameror börjar bygga på internetprotokoll. På tyska tågstationer används samma kameror både av stationernas egna ordningsvakter och av utlänningsjägarna Bundesgrenzschutz. De mest storskaliga systemen övertar teknologi från "Revolution in Military Affairs", exempelvis genom att hundratals kameror kan sammankopplas med automatiserad, algoritmisk övervakning för igenkännande av rörelsemönster. Men forskarna tittade också på kamerornas faktiska användande till vardags:
Så visade den deltagande observationen av kontrollrumsarbetet i olika system hur bristande teknisk kompetens eller stridigheter mellan kontrollrummens övervakare och den yttre personalen mer eller mindre neutraliserade system. Å andra sidan avslöjade studiet av kontrollrummens vardag diskriminerande övervakningspraktiker, vars enda grund var övervakarnas fördomar. Mål för intensivare övervakning valdes inte ut på grund av misstänksamt beteende, utan kategoriskt utifrån yttre kännetecken som hudfärg, kön eller klädsel. (...) Denna fokusering medför en högre sannolikhet att bli vittne till förbrytelser av folk tillhörande de stigmatiserade grupperna (...) och reproducerar därigenom betraktarnas fördomar.
Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

tisdag, januari 04, 2005

Krig utan vinnare

"There are a lot of similarities with the drug war," said David Israelite, chairman of the U.S. Justice Department's Intellectual Property Task Force. "You never really are going to eliminate the problem, but what you hope to do is stop its growth." (via BoingBoing)
Målet med vår tids "war on piracy" är inte att "vinna" – snarare att underhålla ett slags permanent undantagstillstånd. Likheterna med "war on drugs" har påpekats förr: Det finns ingen krigsdeklaration, ingen tydlig fiende, slaget står överallt... Det nya är att parallellen nu inte dras av upphovsrättskritiker, utan att USA:s antipirat-general själv gör parallellen med ett annat krig som inte förs för att vinnas. Även om det är en smula klischéartat att dra fram George Orwell i sådana här lägen, passar följande citat ur 1984 som handen i handsken:
It does not matter whether the war is actually happening, and, since no decisive victory is possible, it does not matter whether the war is going well or badly. All that is needed is that a state of war should exist.
Se även:

måndag, januari 03, 2005

What is the meaning of non-commercial?

Upptäckte just att ett kapitel i en bok som nyligen utgavs i Frankrike, International Commons at the Digital Age (red. Danièle Bourcier & Mélanie Dulong de Rosnay), bygger på en Copyriot-post. Boken, nedladdningsbar som PDF, handlar om Creative Commons och strävan att internationalisera de friare upphovsrättslicenserna. Ett av kapitlen, What is the meaning of non-commercial, är skrivet av Mikael Pawlo som ansvarar för svenska Creative Commons och även driver Gnuheter.

During the adaptation of the license complex into Swedish law, I was asked: what is the meaning of non-commercial? The question is fundamental to Creative Commons but the answer proved to be very complex. (...) I first stumbled over the question through the Swedish blog Copyriot. (...) Copyriot posed a question which proved important and hard to answer. It was important to investigate it in-depth (...) since the question also may carry grave consequences for the legal adaption of Creative Commons in Sweden should it not be addressed properly.
Argumentationen från Copyriot-posten "Icke-kommersiellt", vad betyder det egentligen? (juni 2004), angående obesvarade frågor kring den omåttligt populära NonCommercial-licensen, återges detaljerat. Att "icke-kommersiellt" inte har någon klar juridisk definition står klart för advokaten Mikael Pawlo.
Should the private schools, since they are mostly founded for commercial reasons, be banned from using Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0-license content, while public schools may use the works freely? (...) It is probably that from the public’s view a huge amount of uses shall be restricted if ”non-commercial” use of the works is prohibited. Should you for example be able to put a number of Attribution-NonCommercial-ShareAlike 2.0-licensed weblogs’ RSS-feeds on a web-page packed with advertisements? (...) To become really succesfull and to make authors and licensees comfortable, I presume the Creative Commons project needs to be able answer questions from Rasmus and his fellow webloggers
Glädjande att det finns ett intresse för att ta tag i sådana frågor, och förhoppningsvis plockas diskussionen upp av andra (såväl Creative Commons-engagerade, copyfighters och alla de bloggare som själva använder någon av licensalternativen). Väntar dock fortfarande på att översteprästen Lawrence Lessig själv ska våga problematisera och utveckla sin idé om att världen kan delas upp i två sfärer. Läste nyligen hans bok Free Culture (kan väl lite försiktigt säga att jag är måttligt imponerad). Att gränsdragningen mellan "icke-kommersiell" och "kommersiell" användning av kultur skulle vara världens enklaste sak är en förutsättning som ligger i grunden för nästan hela resonemanget där. Redan på bokens första sidor slår Lessig fast sin – naiva, måste man säga – definition:
By “commercial culture”I mean that part of our culture that is produced and sold or produced to be sold. By “noncommercial culture” I mean all the rest.
Sånt där besvarar uppenbarligen inte de frågor jag ställt och som Mikael Pawlo vidareutvecklat. Läs mer i dessa tidigare inlägg:

CCC II: Kulturflatrate, upphovsrätt och P2P-teknologier

Andra dagen på Chaos Communication Congress hölls seminariet Fight for your Right to Fileshare. Utgångspunkten var förslaget, deklarerat i samma kongresshall ett halvår tidigare, om att legalisera P2P-nätverkens utbyte av musik, film, text och bild (men inte mjukvara) mot att en avgift läggs på varje internetuppkoppling från vilken upphovsrättsinnehavarna "kompenseras" efter hur många gånger de har kopierats. Volket Grassmuck, rätt känd tysk sociolog och en av initiativtagarna bakom denna "content flatrate"-kampanj, började med att gå igenom olika tankar bakom vad som kan uppnås och hur. Både frivilliga modeller och obligatoriska, med olika system för fördelning av "ersättningen", har föreslagits. Eftersom fildelning till sin natur sker mer oberoende av musikindustrins konsumtionskontroll hoppas man att med systemet i hög grad kunna undvika vad som kan kallas "Britney-effekten" som hänger samman med fördelningsorganisationer som STIM: att ett fåtal extremt stora artister lägger beslag på större delen av den ekonomiska kakan medan flertalet artister knappt får se några pengar alls. Efter honom var det dags för mig att ta över ordet i egenskap av kritiker av förslaget. Det hela hade börjat lite försent och föregående talare hade dragit över sin tid en hel del, vilket gjorde att jag blev tvungen att improviserat hoppa över lite saker vilket gjorde att det kändes lite osammanhängande. Efter att i ett dygn försökt tala en massa tyska var det inte heller helt smidigt att plötsligt sitta på ett podium och försöka snacka engelska inför publik. Mitt tal varnade för att köpa den populära myten om upphovsrätt som ett fungerande system för "artistlön", och för att anta en "harm reduction"-retorik där fildelning de facto stämplas som något skadligt genom ord som "kompensation" och "Entschädigung" (ung. "de-damaging"). Drog också några exempel på den ekonomiska situationen hos musikskapare jag själv känner och hur den skulle kunna påverkas av en flatrate. Angående frågan om "Britney-effekten" tog jag upp att även om den skulle kunna avta, skulle den i online-sammanhanget bara ersättas av en potentiellt värre problematik: att en mycket stor del av de insamlade pengarna skulle få utbetalas till rättighetshavare till porrfilmer snarare än till de oberoende kulturproducenter man önskar gynna. Då kunde en tänkbar respons vara att låta "online-STIM" införa kategorisering som ska ge "bra" kultur mer pengar än "dålig" – vilket faktiskt dagens insamlingsorganisationer för musikrättigheter gör. Men den vägen är knappast lyckad. Likväl blir stora kontroversiella avvägningsproblem oundvikliga för ett system som ska "kompensera" digitalt kopierat material. Hur mycket ska film få i förhållande till musik, och hur bär vi oss åt om stillbilder och text också ska ha del? Manuskriptet jag försökte snacka efter postas förhoppningsvis alldeles snart i redigerad form här på Copyriot, det har något annorlunda infallsvinklar än den tidigare texten "Content Flatrate" and the Social Democracy of the Digital Commons. Mitt intryck av diskussionen var att många i publiken intresserade sig av dessa problematiska aspekter och inte minst för att angripa själva grundtanken för traditionella fördelningsorganisationer som GEMA (tyska STIM). Bland de som engagerat sig i den tyska flatrate-kampanjen är förstås intresset mindre, då man sannolikt ser det som taktiskt fel att undergräva "partilinjen" som föreskriver ett färdigdefinierat system för hur fildelning kan legaliseras utan att upphovsrätten i sig undergrävs. Som tidigare blir flatrate-diskussionerna lätt en smula splittrade, då idéns förfäktare faktiskt har två målsättningar som skiljer sig åt: å ena sidan stoppa DRM och kriminaliseringen av fildelare, å andra sidan genom "kompensation" skapa bättre villkor för kulturproduktion. Ett annat seminarium hölls under tisdagen, med bland andra Oliver Moldenhauer från Attac och med tyska som språk, om den tyska flatrate-kampanjen Fair Sharing. Detta framstod som mer kampanjinternt och värvningsinriktat, men ett aningen överdetaljerat berättande om hur man tänker sig hantera pressen etc. Man planerar att ordna ett copyparty där man tar betalt för inträdet och skänker pengarna till de upphovsrättsinnehavare vars musik man kopierat, och en "virtual flatrate" där folk frivilligt går samman och betalar för att de fildelar, rapporterar kopieringarna och på samma sätt betalar rättighetsinnehavarna (i bägge fall för att få medieuppmärksamhet). Huruvida man vid dessa aktioner även ska betala avlidna arvingar till musiker, musikförlag och andra icke-kreativa rättighetsinnehavare, förblir oklart. Utgångsperspektivet är i alla fall att "staten kan sätta stopp för hela den digitala revolutionen i namn av att skydda musik och film", och att en eskalering av konflikterna kring upphovsrätt därför måste hindras genom uppslutning kring en kompromissförslag. Men som en person i publiken uttryckte det, och fick rejäla applåder för: Varför samla in pengar till rättighetshavarna? Vore inte en försäkring för de enstaka av Tysklands 20 miljoner aktiva fildelare som drabbas av upphovsrättsindustrins åtal ett bättre syfte att samla pengar till? Generellt var nästan alla frågor från publiken mycket kritiska, även om kampanjens namnlistor för intresserade samtidigt samlade många namn i den överfulla salen. Presentationen av anonymiseringsnätverket Tor, som eventuellt kan passa för att anonymisera fildelning, skall ha varit intressant men jag var själv inte där. Towards next-generation peer-to-peer systems var rubriken på ett föredrag av Magnus Kolweyh som forskar kring P2P-tillämpningar vid universitetet i Bremen. Inget vansinnigt spännande, men hans utgångspunkt var att man måste vara öppen för fler tillämpningar av P2P-tekniker än de tre som sker idag – fildelning, distributed computing och kommunikation – och att sättet att gå framåt var att betrakta folks faktiska beteendemönster på de stora fildelningsnätverken. Dessas utveckling går alltså hand i hand med utvecklingen av P2P-system som alls inte är förknippade med upphovsrättsintrång utan kanske snarare med utbildningsväsendet. Ur en helt annan infallsvinkel, den juridiska, berördes frågor om upphovsrätt och P2P av advokaten Ulrike Mahlmann. Hon talade om European Directive on the Enforcement of Intellectual Property Rights (2004/48/EC). Direktivet, som ska vara implementerat i EU-ländernas nationella lagar den 29 april 2006 och sätter en minimistandard för vilka befogenheter piratjägare av olika slag ska ha gentemot misstänkta inkräktare på deras rättigheter. Direktivet klubbades i största hast strax innan de nya medlemsstaternas EU-inträde våren 2004, då det uppges ha befarats att dessa inte skulle stödja direktivet. Dess innehåll präglas av oklarheter som är intressanta ur advokatsynpunkt – exempelvis att det omfattar "alla intellektuella egendomsrätter", trots att någon allmänt accepterad lista över dessa inte finns. Den som menar att den fått sin upphovsrätt kränkt, ska kunna ansöka hos domstol om att inhämta information inte bara från den misstänka förbrytaren, utan även mot företag som "i kommersiella skala erbjuder tjänster som använts i upphovsrättsintrång (internetleverantörer och P2P-företag kommer i tankarna). När det handlar om konkurrerande företag som strider mot varandra, vilket är vad direktivet antagligen främst av all berör, är möjligheten för den klagande att låta konkurrentens varor beslagtas och bankpapper offentliggöras. Liknande regler (Anton Piller-order) i Storbritannien ledde till mycket missbruk innan en grupp domare sparkade bakut. Men hur det vaga EU-direktivet kommer att implementeras i nationell lag och rättspraxis är omöjligt att säga förrän om några år, enligt Ulrike Mahlmann. Vad innebär direktivet för en typisk tysk fildelare? frågade någon i publiken. – Om han begår upphovsrättsintrång, kan det bli lättare för rättsinnehavaren att hitta honom, svarade Ulrike Mahlmann. Kan ISP:s tvingas blockera viss trafik? – Sådan blockering kan vara mycket svår och dyr, där måste finnas en kommersiell gräns. ISP:s måste nog helt enkelt vänta och kanske lobba ett tag, innan direktivet implementerats i nationell lag, går det inte att uppskatta konsekvenserna. Säg att mjukvarupatent införs och ett företag säger att ditt fria operativsystem gör intrång i dess patent, villka åtgärder kan företaget då vidta för att hindra distributionen av detta operativsystem? – I princip kommer de vara i stånd att använda alla de åtgärder jag har berättat om. Rättsinnehavaren kan begära en domstolsorder om att få fram bevismaterial. Frågan är vad som kommer krävas för att få ett sådant tillstånd, om det kommer räcka att rättighetsinnehavaren säger "mitt patent har blivit kränkt, nu vill jag ha alla bevis" eller, troligare, att mer utförliga belägg kommer att krävas. Dagens tyska lag kräver nästan fullständig bevisning. Men direktivet tycks gå i riktning mot att mindre välgrundade misstankar ska kunna leda till tvångsåtgärder från domstol, sade Ulrike Mahlmann. Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3:

CCC I: Piratradio och Gesamtkunstwerk

Tjugoförsta upplagan av Chaos Communication Congress hölls alltså i Berlin strax innan nyår, med hela 3500 besökare. På grund av transportbranchens allmäna opålitlighet anlände jag första dagen rätt sent och missade ett par av de sammanlagt 200 presentationerna jag hade tänkt gå på. Men en del finns att hitta i den över 400 sidor tjocka boken med texter av föredragshållare (bland annat av mig) som jag hoppas kommer upp på nätet inom kort, tillsammans med de utlovade ljud- och bildupptagningarna av hela kongressen. Första kvällen snackade b9punk från den framgångsrika piratradiostationen KBFR i Colorado USA. Parallellt med hennes föredrag var det tänkt att radiokollegan Monk skulle delta direkt från Colorado och det hela direktsändas på KBFR, men först framåt timmans slut börjar den transatlantiska dataöverföreningen förlöpa någorlunda smärtfritt så man hör vad som sägs i andra ändan. Det bluddriga direktljudet från coloradopiraterna som försöker göra sig förstådda väcker hur som helst många goda skratt i publiken, som når ända till nåt tusental FM-mottagare i Colorado. B9punk berättar att stationen kom till efter att Monk skaffat sig en radiosändarutrustning och ansökt om tillstånd den formella vägen och varit på väg att få det, men under den ettåriga behandlingsperioden ändrades reglerna och ansökan avslogs. Då bestämde han sig, år 2001, för att börja sända ändå, i en del av FM-bandet där det fanns utrymme. Snart hörde flera av sig till honom och ville hjälpa till. Alla var missnöjda med den befintliga radiosituationen i Colorado, där de omkring femton stationerna alla utom en ägs av semimonopolisterna Clear Channel (som också blivit dominerande inom utomhusreklam i Sverige.) – När vi startade var läget så att det bokstavligt talat fanns 15–20 låtar som spelades på radio, säger b9punk. Efter ett tags källarverksamhet övergick de till att sända från två vans i rullande olika delar av staden Boulder eller på ett närbeläget berg, och man fattade det djärva beslutet att börja sända dygnet runt. – Om FCC [Federal Communications Commission] skulle komma fick de komma. Och de kom. De såg ut precis som i serierna: en fet och en smal kille som svettades frenetiskt och gapade om att "du har en piratradiostation"... Publiken har rätt kul åt b9punk's berättelse om hur hon blånekade, agenterna försvann och inte kom tillbaka (även om de hör av sig till medlemmar i piratradiogänget ett par gånger om året i hopp om att få förhöra dem). Uppenbarligen är inte den amerikanska frekvensregleringsmyndigheten FCC inte på långa vägar lika skräckinjagande som de framställs i Sealab 2021-episoden Radio Free Sealab... – Vad vi lärde oss är att FCC faktiskt inte är farliga. de är en liten myndighet, som lyder under förordningar, inte lagar. Och de har sammanlagt två advokater. Vi har tre. [Applåder och gapskratt] – I Colorado har FCC bara två agenter som letar olagligt frekvensanvändande, och de jobbar ju inte dygnet runt. I Florida är läget annorlunda, där hamnar piratradiosändare i fängelse, fortsätter b9punk. För säkerhets skull har man som regel att aldrig använda riktiga namn i sändningarna. Nyligen lämnade några DJ:s KBFR efter att stationen skärpt regeln om ingen uppvigling i studion (några DJ:s hade nämligen blivit för uppspelta över att kunna sända oreglerad radio). Numera sänds programmen först via en shoutcast-server på internet, därefter tas de upp av folk med tillgång till FM-sändaren (vilkas identitet eller position DJ:sen i allmänhet inte ens känner till). Piratkanalen uppges ha blivit en lokal instutition, vars lyssnare räknas i tusental. Varifrån får ni musiken? frågar någon i publiken. – Från Kazaa, som alla andra! Vi har ett gigantiskt arkiv med terrabytes av ljud, men vi försöker spela annat än mainstreamartisterna och gör egna inspelningar av lokala band och spoken word-artister, svarar b9punk. Därefter blir kommunikationskanalen bättre och Monk kan direkt från piratstudion i Colorado för kongressåhörarna i Berlin utlägga övertygelsen om att radiovågorna är allas egendom och inga företag med statens hjälp kan få ensamrätter. Han säger också att den tekniska aspekten av att sända piratradio på FM-bandet är ytterst enkel och billig, vad man behöver arbeta på är innehållet. I diskussionen framkom även att Berlin har Europas mest överfyllda FM-band och hårdare kontroll än i USA, vilket gör förutsättningarna för piratradio rejält annorlunda. Där drivs däremot en kampanj för att fria radiostationer ska få tillträde till frekvenserna, och kontakter för utbyte av programmaterial mellan piratradion i Colorado och radioaktivisterna i Berlin knöts. – Friheten i Colorado beror nog på att vi har stor landyta och relativt få invånare, sade b9punk. "Varför börjar namnen på alla amerikanska piratradiostationer på K?", frågade en åhörare med tysk brytning. – Nja, faktum är att det bara är alla i västra USA som börjar på K, de på östkusten börjar på W", svarade b9punk. CCC är ytterst välorganiserat med många frivilliga, men den stora kongresshallen är i minsta laget. De flesta föredrag, oavsett om de sker i stora salen eller i mindre rum, är överfulla fast det varje dag från tio på förmiddagen till midnatt pågår åtminstone sex olika programpunkter samtidigt. Och då är dessa ändå bara en mindre del av CCC. Hela källarplanet är hackcenter – exakt vad som försiggår är svårt att säga men ... en del verkar vara i görningen. Uppehåller mig en stund längst in, hos tyska hackergruppen phenoelit (med parollen causing exceptions for fun and profit). En annan del av kongresshallen är präglas av soffor samt aktiviteter så skilda som robotar, go, mat, lego men framför allt pixel- och videokonst. DJ:s, VJ:s och konstruktörer av osannolika maskiner skapar en soft helhet. Lägg därtill en del av kongresshallen där tyska Wikipedia håller till (och säljer sin enda tryckta bok: en samling artiklar om Sverige – enda förklaringen jag får är att "älgar är coola"), diverse andra korridorinitiativ och ett frenetiskt hackande och bloggande och allt vad det heter. Vad får man om man lägger samman allt detta. Svar: Gesamtkunstwerk. Lek med tanken. Gå tillbaka till den gamla Copyriot-posten om Richard Wagner, upphovsmannarollen och allkonstverket, byt ut missionen att ena Folket till missionen att ena maskinerna till en emergent kraft. Byt ut Poeten mot Hackern. Nog säger det något? Remix kommer senare, eventuellt... Nåja, enandet av de 3500 personernas maskiner gick väl rent tekniskt sisådär – fast att fixa fungerande internettillgång för alla var nog ändå en omöjlig uppgift. Kabel gick väl något bättre än trådlöst, men i bägge fallen för de flesta högst sporadiskt (vilket är förklaringen till att rapporten kommer något sent). Att röra sig i det dataimpregnerade "allkonstverk" som kongresshallen vid Alexanderplatz förvandlas till är ändå en upplevelse intill förväxling lik att röra sig på internet. Och på ett eller annat sätt lyckades ändå några – gissningsvis från källaren – hacka och defacea ett antal webbsidor, vilket kongressens blogg berättar lite om. Alla inlägg om Chaos Communication Congress 21C3: