torsdag, mars 24, 2005

STIM och antipiratskandalen

Innan de senaste turerna i Bahnhof-skandalen blev kända, skrev jag en liten debattartikel som ifrågasatte STIM:s inblandning i dådet. Publicerades i Göteborgs-Posten den 20 mars (ej på nätet):

Förra veckan stövlade kronofogden in hos internetleverantören Bahnhof på jakt efter misstänkta piratkopior. Bakom razzian stod Antipiratbyrån och Stim samt de tre skivbolagen Universal, EMI och Sony. Stockholms tingsrätt hade gett dem tillstånd att leta efter fyra filmer och åtta musikalbum. När man insåg att inget av detta fanns där, ringde antipiraterna i stället polisen som beslagtog servrar på vilka företagets kunder lagrat andra misstänkta filer. Skattebetalarna fick stå för notan för det stora antal tjänstemän, datakonsulter och polismän som gick åt för att genomföra razzian. De anställda på Bahnhof förhindrades att arbeta under en dag, vilket kostade företaget cirka en miljon kronor. Flera juridiska tveksamheter återstår att reda ut. Att Stim står bakom razzian är anmärkningsvärt. Likt tusentals andra upphovsrättsinnehavare till musik är jag ansluten till Stim och erhåller varje halvår några tusenlappar därifrån i ersättning för att min musik har framförts. Stim inkasserar pengar från radiokanaler, från konsertarrangörer och från lagstadgade extraavgifter på alla tomma lagringsmedier, och får dessutom direkt ekonomiskt stöd av staten. Organisationens uppgift är att administrera dessa pengar så att de går till musikens upphovsmän. I praktiken går dock det allra mesta till ett litet fåtal artister som spelas mycket på radio, till icke-kreativa rättighetsinnehavare såsom musikförlag och till avlidna kompositörers arvingar. Men numera slösas alltså de pengar som Stim har i uppdrag att fördela till oss anslutna även på ytterst tvivelaktiga aktioner där man försöker leka polis på uppdrag av ett fåtal stora skivbolag. För detta korståg har Stim ingalunda mandat från den breda massan av musikskapare i Sverige, som enligt Stims stadgar dock saknar demokratiskt inflytande i sin egen intresseorganisation. Intressant är att se hur vissa av Stims utländska motsvarigheter har valt en annan väg. När en privatperson i Frankrike förra månaden åtalades för att ha fildelat musik på nätet, tog tidningen Le Nouvel Observateur initiativet till protestuppropet Vi är alla pirater. Inte bara tiotusentals fransmän, varav många kända musiker, skrev på för en avkriminalisering av fildelningen utan även organisationerna Adami och Spedidam, Frankrikes motsvarande organisationer för fördelning av upphovsrättspengar till musikskapare. Dessa verkar, i strid med skivbolagslobbyn, för legaliserad fildelning. Kontrasten till svenska Stims terror mot en medelstor internetleverantör kunde inte vara större.
Andra Stim-anslutna som ogillar hur "deras" organisation agerar får gärna kommentera eller höra av sig. Stim är en mäktig institution inom musiklivet och tung röst i upphovsrättsfrågor, som (till skillnad från den labila Antipiratbyrån som möjligen till och med är under avveckling) faktiskt är delvis statligt finansierad – och alltså likväl saknar demokratisk struktur.

onsdag, mars 23, 2005

Johan Norberg kritiserar EU-konstitutionen

Johan Norberg skriver en förnuftig kritik av den föreslagna EU-konstitutionen. Att göra det allmänt "lättare att fatta beslut" ser han som en bug snarare än en feature, vilket är lätt att begripa för alla som följt det sanslösa rävspelet i bananrepubliken när kommissionen nu försöker köra över parlamentet och införa mjukvarupatent.

Ett av problemen med EU är att dess institutioner är skapade för förändring, för det väldiga arbetet med den inre marknaden. Men nu när den är på plats fortsätter maskineriet i många fall automatiskt. Romfördragets portalparagraf talar om ”en allt tätare union”, och ett toppmöte som inte resulterar i nya initiativ betraktas som ett misslyckande.
Den här urspårade ivern i kontroll för kontrollens skull kan få märkliga konsekvenser. Copyriot har tidigare tagit EU:s relation till Microsoft som exempel: EU-kommissionen vill utvidga patenten och därmed skapa ännu större monopolisering inom mjukvarubranchen, samtidigt som samma EU-kommission hårdnackat bekämpar Microsofts dominanta position genom att tillämpa antitrustlagar. Johan Norberg fortsätter:
En federal konstitution skulle kunna ställa detta till rätta. (...) I en federal struktur finns tydligt uppdelade ansvarsområden, där mer centrala nivåer inte har rätten att smyga till sig makt (...) Man kan till exempel göra Europaparlamentet till ett verkligt parlament (...) Det liggande förslaget till konstitution [PDF] har tyvärr knappt lekt med sådana tankar. Här finns inga tydliga avgränsningar (...) Tvärtom utökas EU:s mandat till flera nya områden: energisektorn, rymdforskning, intellektuell äganderätt, investeringar – och idrott! Dessutom går man vidare med brottslag, åklagarmyndighet, migrationspolitik och utrikespolitik.
Dessutom är rättighetsstadgan mycket riktigt en lista med floskler. Johan Norbergs slutsats:
Konstitutionen är en missad chans. Men jag är inte beredd att döma ut EU:s sätt att framskrida via trial-and-error för det. Låt oss bara tacka nej till detta error, så ger vi EU:s statsmän en chans att arbeta fram ett bättre förslag.

tisdag, mars 22, 2005

WLAN på Café Edenborg

Stockholms trevligaste fik erbjuder nu, förutom fika och försäljning av bra böcker, tidskrifter och filmer, även ett öppet WLAN. Tidigare använde många gäster ett öppet trådlöst nätverk från ett företag med lokal tvärs över gatan, vilket även "läckte" över till ungefär halva cafélokalen. Det nätet slutade dock funka för nån månad sen. Nu erbjuder Café Edenborg alltså eget öppet nät, som jag i skrivande stund är uppkopplad på, medan jag tar en kaffe efter en intressant visit på riksdagen. Idag var jag nämligen inbjuden av centerpartiets riksdagsgrupp för att ge synpunkter på förslaget till ny upphovsrättslag.

Henry Olsson, Henry Olsson...

Nästan läskigt att se hur ärligt Henry Olsson uttrycker sin syn på världen i en artikel från 2003:

det är beklagligt att hela den internationella immaterialrättsliga diskussionen har blivit så politiserad.
Är namnet inte bekant? Dags att lägga på minnet, ty han är en av Sveriges viktigaste beslutsfattare inom området upphovsrätt och patent. Henry Olsson är jurist, vice ordförande i Svenska föreningen för upphovsrätt, anställd som sakkunnig vid Justitiedepartementet och är den som brukar företräda Sverige när bindande beslut om immaterialrättens framtid fattas i WIPO. I WIPO beslutas saker i regel innan de har hunnit börja väcka debatt, och citatet ovan visar att representanten för Sveriges regering ser det som önskvärt att frågor om immaterialrätt förblir utanför den politiska debatten, en angelägenhet för jurister att besluta om. Det som i sommar kan bli en skärpt svensk upphovsrättslag, började som ett WIPO-direktiv från 1996 som blev ett EU-direktiv 2001. Riktlinjerna för det som nu, nästan tio år senare, ska bli en skärpt upphovsrättslag fastslogs vid en WIPO-konferens i Genève, där Sveriges representant hette Henry Olsson. Lagen kan alltså sägas ha stiftats innan P2P-nätverkens epok. Bland de fåtaliga kritikerna av skärpt upphovsrätt fanns Kungl. biblioteket, medan organisationer som Författarförbundet ryggradsmässigt försvarade skärpningar av upphovsrätten (utan en tanke på internets framtid) och fick gehör för sin linje. Sveriges, verkar det som, mäktigaste politiske doldis i upphovsrättsfrågor, verkade ha bestämt sig för hur sakernas tillstånd skulle vara redan 1999 (fortfarande innan Napster kickat loss P2P-explosionen):
Men tilltron till de grundläggande principerna med rötter i 1800-talet är stark. – De ursprungliga systemen har stått sig och kommer att stå sig, trots de tekniska utmaningarna, säger Henry Olsson.
Inom WIPO driver bland andra Sverige på för genomförandet av ett kontroversiellt "Broadcast Treaty", vilket bland annat handlar om att förbjuda inspelning av TV-program. Copyriot granskade det hela rätt grundligt i somras. Svensk förhandlare är än en gång Henry Olsson, juristen som tycker att immaterialrätt är en angelägenhet för jurister. Han lär för övrigt just nu slita sitt hår över senaste veckans debatterande. Naturligtvis är Henry Olsson i sin fulla rätt att tycka att upphovsrättslagstiftningens utformning ska stå utanför det demokratiska samtalet, även om det är en minst sagt anmärkningsvärd åsikt. Frågan som måste ställas är om hans uppdragsgivare, Justitiedepartementet och Thomas Bodström, håller med om att det är "beklagligt att hela den internationella immaterialrättsliga diskussionen har blivit så politiserad".

söndag, mars 20, 2005

Hans Strindlund, Hans Strindlund...

Igår meddelade Piratbyrån att en polisanmälan mot Hans Strindlund kommer att lämnas in i veckan, så att de begravna hundarna kring hans egenhändigt beslutade razzior mot fildelare kan redas ut. Åklagarväsendet i Malmö har nämligen fattat ett intressant beslut: Att undersöka vem som har en viss IP-adress är ett brott mot sekretesslagen, om det misstänkta brottet inte är grövre än att dela ut filer på fildelningsnätverk. Men som förundersökningsledare har Hans Strindlund egenmäktigt både begärt information om personer bakom IP-nummer, och genomfört husrannsakningar mot dem, kostande miljontals kronor. Detta trots att det inte finns något rimligt utredningsvärde eftersom innehav av piratkopior är fullt lagligt. I dagens Expressen dyker Hans Strindlund upp igen, och demonstrerar sitt sinne för polisiära prioriteringar. Familjerättsjuristen Riitta Lönnblad hjälpte en kvinna som misshandlats av sin psykopat till ex-make, och fick då själv sin lägenhet utbränd och fortsatta hot tillsända. Hon tipsade naturligtvis polisen om den misstänkte gärningsmannen, men:

– Jag berättade för polisen vem den trolige gärningsmannen var – jag gav dem namn och personnummer. Jag trodde naturligtvis att han skulle tas till förhör, men ingenting hände.
Ansvarig för fallet är: kriminalkommissarie Hans Strindlund, chef för norrortspolisens våldsrotel. "För att ingripa mot någon räcker det inte med att man tror", säger han till Expressen, för att förklara att man inte ens tar in en misstänkt på förhör när brottsrubriceringen borde vara lagbokens grövsta: grov mordbrand. Misstänkta fildelare däremot, de nöjer sig Hans Strindlund inte med att förhöra, de ska man sparka in dörren hos. Låt oss en gång för alla få den mannen utredd och förhoppningsvis omplacerad. Ta emot anmälningar om cykelstölder låter som något lagom komplicerat, om han över huvud taget är lämpad som polisman. Uppdatering: Hans Strindlund har tidigare polisanmälts för att ha gjort sig jävig som förundersökningsledare genom medverkan i TV3:s Efterlyst. Då fällde han följande tjusiga kommentar:
Det är vi som äger informationen och har sekretessansvar så det är vi som avgör vad som kan sägas och inte

Analogt/digitalt

Aphoristic Essay on Analog and Digital Orders är senaste alstret från internetpoeten/-teoretikern Alan Sondheim. Extraherar lite genom att klippa fritt i texten:

The analog appears continuous; the digital appears discrete, broken. Every mapping leaves something out. The intervention requires the setting of a standard raster. The standardization of the raster is a protocol. The protocol must be agreed upon by both sender and receiver. Coding and community establishes raster and protocol. Encoding codes an object from analog to digital. From the viewpoint of the digital, the analog is forgotten; the process is irreversible. The digital is the carving-away of what is deemed extraneous. The world of everyday life appears continuous; it is only in dreams, for example, one encounters jump-cuts – sudden shifts of place and time. The analog smoothes what the digital disrupts. Without the digital, communication would be impossible. As far as current research goes; there are quantum processes that involve discrete levels, and there are continuums; there is the breakdown of space-time at small distances/times, and so forth. In other words, mental and fundamental physical events and processes abjure any clear distinction between analog and digital, to the extent that the phenomenology of both is inappropriate.

torsdag, mars 17, 2005

Aktionsgrupp eller SOU?

Är det bara jag som tycker det känns lite skevt när statens offentliga utredningar börjar framställa sig själva som jätteradikala gräsrotsinitiativ? Jag syftar på hur en av dessa utredningar har fått namnet "Aktionsgruppen för barnkultur" och nu lanseras med sprejmallsestetik. Detta trots att de har ett alldeles vanligt direktiv som inte alls föreskriver "aktioner" utan, föga förvånande, utredningsarbete. Ämnet barnkultur är tokviktigt och nog kan SOU må bra av att omvärderas, men här handlar det ju bara om en omputsad yta. I min rapport om Fair Play diskuteras "myndighetifiering" som en strategi använd av en ny slags "folkrörelser utan medlemmar" – och det motsvarande fenomenet åt andra hållet: myndigheters "NGO'ifiering" (ersätt gärna detta försök till nyord med ett bättre begrepp).

Nedslag i piratdebatten

Lilla Aktuellt får fnatt, Universal anar "krafter", Pontén & biktbåset & Strindlund & bastuklubbarna, Aftonbladets journalistiska självmord... Aspekterna på kopieringskonflikten som tas upp i en färsk krönika i tidningen Journalisten känns påtagligt hämtade från Copyriot. Väldigt roligt, vi säger KOPIMI! Allra viktigast är att journalistkårens egen tidning tar upp hur

de skrämseltaktiska husrannsakningarna utförts av en och samma chefsutredare i Stockholm, Hans Strindlund, som på eget bevåg allierat sig med Antipiratbyrån och själv utfärdat de husrannsakningstillstånd han omöjligt kunnat få av en åklagare (samme Strindlund som 1986 var lierad med lobbyingen för bastuklubbslagen och drev en personlig hatkampanj mot stans bögställen).
Idag träffade jag Henrik Pontén och passade på att fråga varför husrannsakningar mot fildelare över huvud taget har gjorts, när innehavet av piratkopior är och förblir fullt laglig och det brott man vill bevisa är en filöverföring som skett i det förflutna. "Det vet jag inte, det får du fråga polisen", blev hans undflyende svar. Hoppas att journalister som läst läst Kjell Häglunds krönika ställer just den frågan till konstapel Strindlund, liksom frågan om polisiära prioriteringar. P1-debatten mellan mig och Henrik Pontén ligger uppe som MP3, MP3-torrent, ogg-torrent. Pontén hävdade att Sverige har världens mest omfattande piratkopiering per capita (akta dig då för att semestra i Sydkorea, är mitt råd). Angående senaste piratjakten sa jag att det handlar om en skrämselkampanj, och att problemet inte ligger så mycket hos Antipiratbyrån som hos (Norrorts)polisen, vilka borde prioritera riktiga brott. Frågan om kulturlivets möjligheter tycker jag att jag lyckades lyfta från de sedvanliga blockeringarna. Egentligen är det enkelt: vi måste utgå från den nu existerande mångfalden av sätt för artister att försörja sig. Inte låtsas som att alla kulturskapare automatiskt får hyran betald bara upphovsrätten respekteras, utan vidga frågan till skapandet av bättre förutsättningar för en ekonomi som klarar sig utan tafatta försök att kontrollera kopieringen. Ett par förslag för att underlätta musiklivet utan att smygsubventionera storföretag genom att kasta in mångmiljonbelopp av skattepengar i rättsväsendet: tillgång till gratis eller billiga replokaler och studios, lokaler och villkor som möjliggör ett mer inkomstbringande konsertliv – och ingen jävla internering av arbetslösa i tvångsdatortekåtgärdshelveten. Åtgärder för att gynna musiklivet ska vara just sådana åtgärder som även gynnar de artister som ännu inte har skivkontrakt och väletablerad position. Förutsatt alltså att målet är musikalisk rikedom, inte blott skydd av vissa existerande mjölkkossor till priset av stagnation. Fast allt detta sa jag inte i radio. Däremot fastnade perspektiven rätt mycket i SVT:s Debatt, där huvuddelen av diskussionen (mycket beroende på Jens Nylander) kom att handla om löst definierade "alternativa tjänster" för att ta betalt för distributionen av digital musik. Då bekräftar man tyvärr upphovsrättens myt om hur kulturliv funkar, och glömmer ofta hela problematiken kring DRM. Men det blev uppenbart att piratjägarna representerar stagnation. De var på defensiven och lyckades knappast övertyga någon om att en uppväxande generation kommer kunna hindras att utnyttja den digitala kopieringens möjligheter. Antipiraten Anders Nilsson, även regissör av usla snutfilmer, jämförde barn som vuxit upp med internet med barn som "vuxit upp med att göra inbrott". Men samtidigt sa han att piratkopiering av musik gynnar musikerna och att det också är rätt okej att fildela filmer efter att de slutat gå på bio, då bio ändå är filmbranchens viktigaste inkomstkälla. Förvirrat.
Alla lärde sig att vi alltid kommer gå på bio oavsett teknisk utveckling eftersom vi är flockdjur, men att vi inte kommer göra det för att vi tankar från nätet istället fast vi egentligen vill se film på bio
Så lyder en sarkastisk sammanfattning av Anders Nilssons insats i denna aningen märkliga tevedebatt (torrent, torrent). För övrigt kan vi konstatera att Anders Nilsson och Henrik Pontén tillsammans lyckats få en lång rad liberala bloggare att uttrycka ren avsky för vad antipiraterna sysslar med. Till skillnad från polisfilmsregissörer verkar förresten inte riktiga poliser – med några undantag – anse att jakt på fildelande privatpersoner är deras jobb. När de debatterar på Polisman.com (kräver inloggning) är de ganska överens om att göra vettigare prioriteringar. Argument mot piratjägarna hämtas från bl.a. Copyriot och Nationaldemokraterna. Hmm... Studio Ett innehöll förresten också ett kortreportage med Sara, som även syns i dagens DN tillsammans med Ibi och Palle. Tyvärr slank ett par felaktigheter in i texten. Erik Stattin funderar vidare kring taktiken för vår tids kopifajt. Samtidsbild, via Nicklas Lundblad. Piratbyrån sammanfattar senaste turerna under rubriken Hela havet stormar, och någon har samlat länkar till artiklar.

fredag, mars 11, 2005

Krigsförbrytare eller pirater – vad prioriteras?

Ekot rapporterar:

Flera handläggare på Migrationsverket anser inte att det är någon idé att anmäla misstänkta krigsförbrytare eftersom bara en polisman i Sverige jobbar med att utreda misstänkta krigsförbrytelser. Det händer ändå ingenting.
Men för varje enskild fildelare man jagar på uppdrag av en intresseorganisation, lägger man glatt ner flera miljoner. Detta vansinne måste bli till en politisk fråga. I övrigt verkar dagens grej vara bojkott mot de företag som står bakom Antipiratbyrån. Någon har lagt upp en wiki där företagen listas, i Piratbyråns forum brinner folk för idén och bloggar som Chadie och Toshoblog manar till bojkott. Och Nicklas Lundblad fortsätter sin stabila granskning av rättssäkerhetsaspekter.

torsdag, mars 10, 2005

Antipiraterna, polisen och IT-branchen

Hemsidan för Rikskriminalpolisens IT-brottsrotel hade tidigare följande uppmaning till allmänheten:

Tipsa gärna om piratkopiering på adressen tips@antipiratbyran.com
En medlem på Piratbyråns forum mejlade nyligen polisen.se och ifrågasatte lämpligheten att ge officiellt stöd till en låtsaspolisiär branchorganisation. Nu har svaret kommit:
Med anledning av ditt e-mail med klagomål mot innehållet på Rikspolisstyrelsens hemsida meddelas att uppmaningen att tipsa antipiratbyrån har tagits bort.
Positiv signal! Men Antipiratbyrån har fortfarande polisiära underhuggare lokalt, hos exempelvis Norrortspolisen i Stockholm. Nu väntar vi alltså på att nån pigg journalist ställer Hans Strindlund mot väggen och avkräver honom svar på varför man väljer att kasta åtskilliga miljoner av skattepengarna på husrannsakningar, och varför man baserar sådana beslut enkom på uppgifter från en intresseförening. Antipiraternas razzia mot Bahnhof i morse var för övrigt deras definitiva krigförklaring mot större delen av IT-branchen. Från ISP:s och hårdvarutillverkare kan Antipiratbyrån händanefter knappast vänta sig en tillmötesgående attityd. Förutsättningarna för den pågående kraftmätningen blir allt mer spännande... Uppdatering: Antipiratorganisationerna får nog se sig omkring efter en ny ISP – om nån vill ha dem.

Rapporten om Fair Play har släppts

Eudoxas Rapportserie #6: Fair Play och moralpaniken, om så kallat databeroende, ligger nu uppe som PDF. (I vissa program kan PDF:en bli oläslig; därför lade jag upp den som RTF också.) Underrubrikerna lyder bland annat Myndighetifiering, Bejerotism, "Den verkliga världen" och Två uppfattningar om konst. Neuro- och datavetaren Anders Sandberg, som var med vid det lilla seminarium där rapporten lanserades, skriver en intressant uppföljning: The Bad Habit of Addictification. Läsning rekommenderas! På tal om datorspel som konst, så tipsar Anders Sandberg också om det minst sagt udda flash-spelet Die Anstalt (både på tyska och engelska), på temat psykklinik.

Remixade pirat-serier x2

Alternativ analys av världsläget

Modemkapningar (...) är ett av vår tids stora gissel.
Tack för analysen, TT. Vad är en flygplanskapning mot en modemkapning? Justitiedepartementet vet minsann att agera och föreslår nu lagstiftning om "att det införs spärrar i de uppringningsprogram som används för att ringa upp internet". Gud nåde den som kodar ett eget program utan spärr! Fast ... hur många telefonmodem kommer det finnas kvar i Sverige när de väl har lyckats stifta sin lag mot modemkapning?

tisdag, mars 08, 2005

Miljonkostnader för att jaga en fildelare

Nicklas Lundblad, direktör vid Stockholms handelskammare, väcker den berättigade frågan vad det kostar i offentliga medel att stämma fildelare och om det kan vara berättigat att kasta skattepengar på det:

Är strategin att stämma, sedan stämma och till sist stämma igen? Med jämna mellanrum? När ger man upp? Till sist kan vi komma till en punkt där de allmänna medel som Antipiratbyrån tar i anspråk för dessa rättegångar inte längre kan sägas användas effektivt: där skyddet för upphovsrätten kostar mer än fildelningen för samhället i stort. Vem vet - vi kanske redan är där: det finns såvitt jag vet inga samhällsekonomiska kalkyler som visar motsatsen i alla fall. 136 stämningar. Vad kan de kosta i timmar, polistid och pappersarbete? Låt oss räkna lågt med 400 kronor i timmen, och med ingrepp som tar i runda tal 20 timmar (flera personer, pappersarbete m.m.). Då har åtgärderna kostat 1 088 000 kronor. Redan innan de når domstol. Och då har vi inte räknat in den tid, det arbete och den teknik som behövs för att säkra bevis. I slutändan talar vi om summor som kommer att ligga hundrafalt högre.
Precis – till detta ska alltså priset för husrannsakan läggas. Husrannsakningar som i strikt mening inte kan vara nödvändiga för att säkra bevis, då även Antipiratbyrån själva medger att innehavet av piratkopierade filer inte är olagligt. Slutsatsen kvarstår: Razziorna görs i skrämselsyfte. Enligt gårdagens TV4-nyheter (.torrent, .avi) har Antipiratbyrån polisanmält "minst 136" IP-nummer runt om i landet, med koncentration till Stockholm. Men det är främst i Stockholm som de husrannsakningar har skett. Där har Antipiratbyrån sin snutkompis Hans Strindlund, som för tio år sedan slösade polismiljoner på en personlig hetskampanj mot homo- och bisexuella män och idag gör detsamma mot fildelare. Fast inte alla fildelare, ska man komma ihåg. Musik berörs som bekant inte alls. Kommissarie Strindlund själv säger till Stockholm City att de pågående utredningarna gäller folk som tankat upp "spel från Microsoft och filmer från Universal" (dålig smak, frestas jag skjuta in...). Och fortfarande är risken minimal för de 80 procent av Sveriges internetanvändare som uppges fildela. Att, som nya pirat-bloggen Gimped, uppmana alla att genast kryptera allt på sina datorer piskar nog snarare upp en onödig alarmism som spelar antipiraterna i händerna. Jonas Birgersson körde över Henrik Pontén rätt snyggt i TV4:s morgonnyheter, efter att den senare helt blankt försökt förneka att Antipiratbyrån registrerar IP-nummer:
Att ni inte skulle ha IP-nummer vet du ju själv är en lögn. Vi får kontinuerligt brev från Antipiratbyrån, i flera fall underskrivna av Pontén, med listor på IP-nummer. (andrahandscitat)
Inslaget gjordes med anledning av att 4000 personer (inte 2000 som häromdagen) anmält Antipiratbyrån till Datainspektionen. Men egentligen är det inte branschorganisationen Antipiratbyrån som i första hand borde ställas mot väggen, utan kanske snarare de inom polisen som ansvarar för just det vettlösa slöseri som Nicklas Lundblad uppmärksammar. Copyriot har varit inne på hur kontroll kan bli ett självändamål som till slut blir dyrare än den företeelse man tänkte kontrollera i några tidigare inlägg. Uppdatering: Nu har Nicklas Lundblad gjort en högintressant uppföljning med stabila juridiska resonemang: Samlar Antipiratbyrån in personuppgifter?

söndag, mars 06, 2005

Dunkla krafter bakom fildelningen?

"Krafter" är ett begrepp som främst används inom fysiken, men också inom exempelvis viss filosofi. Men när uttrycket utan närmare definition används politiskt, i så kallade utspel, finns det skäl att bli mer skeptisk. Ett minimikrav borde vara att den som refererar till diffusa "krafter" (goda krafter, dunkla krafter, mörksens krafter...) klarar av att någorlunda specificera vad som åsyftas. Annars öppnas för vaga antydningar av ett slag som historiskt har utmynnat i fenomen som progromer och häxprocesser. Nåja – till dagens TT-telegram:

Samtidigt har justitieminister Thomas Bodström förklarat att den nya lagen ska användas mot allvarlig brottslighet, inte till att jaga tonåringar. Men skivbolagsdirektörerna håller inte med om att tonåringar ska få en frizon för nedladdning i liten skala. - Visst finns det krafter som tjänar stora pengar på olaglig internetspridning och det är i första hand dem vi måste få bort, men vi måste markera mot andra också, säger Aglander [Mårten Aglander, VD Universal Music AB].
Vilka dessa ondskefulla "krafter" skulle vara behöver inte skivbolagsdirektören svara på. Den underdåniga TT-reportern ställer inte följdfrågan. Därmed får antipiraternas propagandister fortsatt draghjälp i sitt löjeväckande försök att koppla samman P2P-fildelning med sådana som säljer piratkopior. Om inte Universal Music AB är kapabla till annat än antydningar om någon slags sammansvärjning som påstås ligga bakom och tjäna "stora pengar" på det fria kulturutbytet, måste man också fråga sig varför Justitiedepartementet tar dem på allvar. Som Copyriot tidigare skrivit, är Universal remissinstans vars synpunkter fått stort utrymme i förarbetena till den skärpta upphovsrättslagen (medan några företrädare för något slags allmänintresse lyste med sin frånvaro). TT-artikelns budskap är dock glatt: De dominerande skivbolagens försäljning fortsätter att rasa i Sverige. Mårten Aglander skyller problemen med att sälja snö till eskimåer på att nätbutikerna för DRM-skadade filer inte är "konsumentvänliga" och att den nya lagen ännu inte trätt i kraft. Men vad annat kan han säga? Henrik Torstenssons weblog meddelar att storskivbolagen nu tänker höja grossistpriserna på digital DRM-skadad musik (alla på en gång – kartell eller slump?) Bra, fortsätt gräva er grav!

fredag, mars 04, 2005

Hetzjagd auf WLAN

Ideella organisationen Technology for All börjat sprida gratis trådlöst internet för alla invånare i Houstons East End. Visionen om att överbrygga klyftor i tillgång till informationsteknologi, inte minst som ett sätt för den spansktalande befolkningen att bli bättre på engelska, har stöd av föreningslivet, universitetet och borgmästaren. Och då kommer Phil King (rep.) med ett lagförslag som vill förbjuda kommunala verksamheter i Texas att på något sätt delta i utbyggnaden av fria trådlösa nätverk. Biblioteken ska exempelvis inte få upplåta sina tak till antenner, då det anses snedvrida konkurrensen. Snacka om kortsiktig politik! Och i västtyska Paderborn grep polisen nyligen en 19-årig kille som satt i sin bil och kollade sin mejl genom ett öppet nätverk, och beslagtog hans laptop, rapporterar Telepolis. Sen skickade de ut ett stolt pressmeddelande: "Datatjuv tagen på bar gärning". Han ska vara den femte person som polisen i Paderborn gripit för användning av öppna nätverk bara i år. I inget av fallen handlar det alltså ens om något som kan likna datorintrång. Man tycks inte ens ha bemödat sig att fråga innehavaren av internetabonnemanget om hon eller han hade något emot fri användning, eller tvärtom som så många andra hade lämnat nätverket medvetet öppet. Ännu större slöseri med skattepengar än att jaga fildelare! Dessbättre tyder inget på att tysk polis i andra städer än Paderborn sysslar med sådan Hetzjagd. I Berlin, liksom i Stockholm, är det lugnt. Och snart är det åter säsong för att leta gratisnät i parkerna! Läs också förra årets inlägg kring fria trådlösa nät.

Rapport om "databeroende"

Som tankesmedjan Eudoxa meddelar, presenterar jag på onsdag nästa vecka en liten rapport som baseras på tidigare Copyriot-poster. Ur pressmeddelandet:

"Fair Play och moralpaniken" vill utmana våra synsätt om dataspel och Internetkultur. Mönstret som framträder är hur läkare använder sitt yrkes auktoritet för att piska upp moralpanik riktad mot kring tidens nya kulturyttringar. Att utgå från att allt som kan klassas som "beroende" måste bekämpas och stigmatiseras duger inte. ...
Eudoxa lägger upp rapporten på nätet i samband med seminariet. Nyligen publicerade samma tankesmedja en rapport om "hårdaretagism".

tisdag, mars 01, 2005

Många bloggar använder ofria licenser

Creative Commons levererar statistik över vilka av deras licensvarianter som används på webben. Eftersom varje enskild webbsida där licensens symbol förekommer räknas för sig, får man anta att det framför allt är Creative Commons-licensernas användande i bloggvärlden som speglas i diagrammet. Diverse variationer av villkor förekommer, men de intressantaste resultaten kan sammanfattas såhär:

  • Tre fjärdelelar av sidorna använder villkoret non-commercial.
  • En tredjedel föreskriver no derivatives
"Some rights reserved"-approachen, med ett smörgåsbord av skräddarsydda inskränkningar i nyttjandefriheten för material som publiceras på webben, leder uppenbarligen till att många (av vitt skilda orsaker och ofta utan närmare fundering) väljer restriktioner som är både luddiga och onödiga. Copyriot har tidigare utforskat flera aspekter av Creative Commons-licensernas snabba utbredning och jag snackar om saken i senaste Internetworld. Problematiken har börjat diskuteras mer även av folk som är engagerade i Creative Commons.

Kampen mot de postmoderna väderkvarnarna

Som titeln på Francis Wheens nya bok visar finns det en hel del saker som författaren ogillar: Mumbo Jumbo. Hur skitsnacket erövrade världen. På de nästan 400 sidorna visar det sig att han till kategorin "skitsnack" räknar inte bara astrologer, kvacksalvare, högerkristna profeter och managementcharlataner. Bland de gallbespydda återfinns de flesta av de senaste decenniernas politiska riktningar från nyliberalismen via Tony Blair till Noam Chomsky. Alla dessa utgör en hotande massa som samverkar i sin kamp mot förnuft, sanning och upplysning, menar Francis Wheen (tidigare känd för sin biografi över Karl Marx). Sedan år 1979 – då ayatollah Khomeini respektive Margret Thatcher kom till makten – har denna skitsnackets konspiration dessutom ryckt fram och översvämmat världen i hiskelig takt. I vår tid har "det kvalificerade skitsnacket gripit makten". Hundratals tveklöst korkade yttranden plockas fram i ljuset. Det mesta är verkligen exempel på politisk och andlig dumhet. Men den svepande stilen är allt annat än noggrann i vad som dras med och när Francis Wheen far ut som värst blir det verkligen pinsamt. Kapitlet Verklighetens förstörelsekrämare är ett förbittrat angrepp på "postmodernisterna". Tänkare som Derrida, Foucault och Deleuze anklagas för mordförsök på Sanningen.

deras vägran att erkänna det legitima i värdeomdömen ledde till en fritt flytande relativism som utan samvetsbetänkligheter kunde hylla både den amerikanska popkulturen och medeltida vidskepelse. /.../ ...nonsens med ett syfte: genom att använda kvasivetenskaplig terminologi hade po-mo-teologerna för avsikt att misskreditera den verkliga vetenskapens 'objektivitet'.
Som paradbevis citeras ett lösryckt stycke ur en ospecificerad bok av Deleuze (att han själv inte läst Deleuze visar han genom att i fotnoten bara hänvisa till en tidskriftsartikel där samma citat också förekommer endast som exempel på obegriplighet). Över de tio raderna om slumpen, "singulariteter" och "tärningskast" fäller Francis Wheen följande dom:
Detta stycke kan man glo på i timmar utan att bli klokare för det. Läs det bakifrån, bryt upp det i konstituerande satser, svälj ett par hallucinogena droger för att underlätta förståelsen – det är och förblir rappakalja
Så skriver en som helt enkelt vägrar förstå. Annars hade Francis Wheen använt en annan lästeknik än att läsa tio fullständigt lösryckta rader text som vore de en nyupptäckt dödahavsrulle. Franska filosofer, översatta av en filosofiskt oskolad översättare till svenska via engelska, är inte det lättaste. Eftersom ingen källhänvisning görs (slarvigt, Norstedts!) kan citatet inte bedömas utifrån sitt sammanhang Men då begreppen påminner om en (förvisso svår!) passage i Deleuze' bok Nietzsche och filosofin antar jag att även denna diskussion om "tärningskastet" refererar till en dikt av Mallarmé. Nog för att litteraturhistoria är knepigt, men att några lösryckta rader använder begrepp som Francis Wheen inte känner igen är ingen ursäkt för hans utbrott av ressentiment. Men så håller det på. Anklagelsepunkterna mot postmodernisterna (en märkligt enhetlig grupp, där samtliga som finner något som helst värde i Foucaults tänkande förutsätts dela instämma i varje Foucault-citerande text från USA:s litteraturvetenskapliga institutioner) blir allt vildare. De "koloniserar" den akademiska världen, som vore de en marsiansk invasionstrupp, för att sprida "sin tygellösa subjektivism". Postmodernisterna stödjer även nazisten David Irving och andra förintelseförnekare, samt samarbetar "i sina angrepp på förnuftet" med fundamentalistiska kristna som hävdar att evolutionsteorin är en myt. Ja, allt detta påstår Francis Wheen i kapitlet. Vidare hävdar han – fortfarande utan källhänvisning – till att Antonio Negri och Michael Hardt – hyllar både ayatollornas Iran, Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland. Dissen mot hur vänsteranhängare, enligt principen "min fiendes fiende...", lät sig förledas av det antiamerikanska budskapet från ayatollorna i Teheran är välriktad. Försöket att se islamism, nyliberalism, "postmodernism" och new age som uttryck för en och samma flodvåg av Skitsnack som försöker ta över världen, endast motarbetad av en liten klick upplysta, är pinsam. Själv utslungar Francis Wheen sina fatwor mot en rad forskare som han anser är "postmodernister". Statsvetaren Jodi Dean, som skrivit avhandlingen Aliens in America om konspirationsteorier, är en av dessa. Hon drar visserligen slutsatser som kan diskuteras kritiskt. Men det är inte diskussion Francis Wheen vill ha – "förnuftets" namn ifrågasätts Jodi Deans rätt att över huvud taget skriva om UFO-subkulturen eftersom hon inte är astronom! Historiker som Christopher Hill och Eric Hobsbawn är en också en del av den postmoderna sammansvärjningen eftersom de skrivit om 1600-talets kristna sekter i England utifrån den roll de spelade i sin samtid, i stället för att vederlägga och moralisera över deras väckelsekristna "gallimatias". Ordet "postmodernism" som beteckning på en idéströmning eller akademisk riktning borde avskaffas. Det säger ingenting. Möjligtvis att den utpekade "postmodernisten" på något sätt erkänner en övergång från modernitet till postmodernitet och försöker förhålla sig till detta. Något naivt omfamnande av allt "postmodernt" och avfärdning av allt "modernt" och all "upplysning" handlar det sällan om. Med Deleuze' formulering: "Det finns varken skäl att frukta eller att hoppas, utan att söka nya vapen." Så låt oss avstå från att diskutera "postmodernismen", för någon sådan -ism existerar inte. Uppenbarligen finns det dock en del som trivs mer än väl med att fäktas med en så luddig motståndare. PC Jersild är en av dem. I en ledarkrönika där han hyllar en annan ny bok, passar han på att känga till "postmodernismen", "den nya antivetenskapen" som kämpar mot upplysningen och hävdar att "verkligheten egentligen inte existerar". Vilka som avses lämnas öppet, ty att fäktas mot väderkvarnar gör sig snyggast i oskärpa. Många debattörer med förkärlek för långa utläggningar om "postmodernisternas" farlighet återfinns annars i Clarté, Ung Vänster och nationalvänstern. Åter till Francis Wheen. Mot Skitsnacket uppställer han Upplysningen, en stolt västerländsk tradition grundad av Voltaire, Locke och Kant. Begrepp som "förnuft" eller "det sköna" är tydligen självklara enheter, så långt från "mumbo jumbo" man kan komma. Liksom de mänskliga rättigheterna, som här försvaras mot sina verkliga och inbillade fiender. "Rätt till nationalitet", "rätt till arbete" och familjen som den "naturliga och grundläggande enheten i samhället" måste tydligen upprätthållas som oantastliga värden, höjda över kritik. På de ondas sida står de irrationella, oförnuftiga och relativistiska krafter som buntas ihop till "den romantiska traditionen", vilken påstås vara upplysningens absoluta motsats. I det facket kan Francis Wheen stoppa in de flesta som han inte gillar: Rousseau, Herder, Nietzsche och Hitler (som om dessa tillhörde en gemensam tanketradition). Den roll som även upplysningstänkare spelat för exempelvis den moderna rasismens framväxt förtigs. Francis Wheen är förresten märkvärdigt ivrig att koppla samman Tony Blair med Gamla testamentet och marknadskrafterna med "profeterna i det gamla Israel", på ett sätt som är alltför välkänt från antisemitismen. Tyvärr innebär ovederhäftigheten att det blir svårt att lita på något som står i boken, trots att exempelvis angreppet på Noam Chomsky framstår som helt i sin rätt. Mumbo Jumbo har fått flera goda recensioner i svensk press. Aftonbladets Maja Lundgren köper exempelvis Wheens sätt att klumpa ihop allt han ogillar, då hon instämmer i bokens utfall mot "mischmaschet av new age, postmodern sanningsrelativism, tron på ufon och kristendom". Sydsvenskans kulturchef Daniel Sandström är mer kritisk, och skriver att
hos Francis Wheen finns inget resonemang om varför världen kastat sig huvudlöst in i mumbo-jumbons gap. I stället får man se hans succé som ett tecken på att det idag är lätt att känna nostalgi för ett samhällsprojekt som hade rationaliteten som kompass. Det är en fullt begriplig nostalgi. Men inte helt förnuftig. För den gör det alldeles för lätt för oss att förtränga orsakerna till förnuftets kris.
Tack ordningsm för boken förresten! Uppdatering 13/3: Waldemar Ingdahl har skrivit en läsvärd text om samma sak, och drar liknande slutsatser som här: Francis Wheen och den Cartesianska ångesten