söndag, maj 29, 2005

Musikfestivaler

Två gratis utomhusfestivaler med musik har bevistats under helgen. På fredagseftermiddagen Popaganda, vars program, stängsel och köer har vuxit något enormt. Bland andra spelade Mattias Alkberg, som tydligen gör reklam för Piratbyrån på sitt senaste skivkonvolut. Lördagen bevistades Stockholms säkerligen minst marknadsförda festival Elektråpark i Rålambshovsparken, en tillställning dominerad av experimentell elektronisk musik som jag råkat höra talas om dagen innan. Som vanligt när gänget kring Fylkingen ordnar tillställningar är publiken i stort sett begränsad till vad man får kalla "de närmast sörjande", folk med någon slags relation till dem som framför musiken. I amfiteatern i Rålis satt 20–40 åhörare (drygt dubbelt så många om man räknade skrattmåsarna, och ungefär lika många som antalet artister som framträdde under eftermiddagen), samt ett tiotal a-lagare uppe i högra hörnet. Kotteriet har sin charm. En man i brun kavaj mumlar någon ohörbar presentation i mikrofonen kryddad med vad som verkar vara torr humor. Sen hörs ett eller annat ljudlandskap (i sällsynta fall anas ett beat) ur högtalarna i kanske tio minuter. Efteråt applåder – och märker man vem den just framträdande artisten var: ibland snubben vid mixerbordet, ibland nån som satt undanskymt och pillade på en laptop. Svårt att komma längre från Popagandas jättescener, strålkastare och folkmassor. Arrangemang som Elektråpark är naturligtvis inte ekonomiskt självgående på något sätt. Denna kultur är helt och hållet, för att använda ett populärt skällsord, bidragsberoende. Men att ekonomiska resurser för att hålla denna scen livaktig på något sätt trixas fram, det får i förlängningen gynnsamma effekter för långt fler än den lilla krets av artister och publik som bevistar arrangemang av föreningar som Fylkingen. Det går att följa influenserna likt dominobrickor som trillar in i och vitaliserar inte bara den så kallade konstmusiken, utan ännu mer den elektroniska dansmusiken på klubbarna, som i sin tur influerar en bredare popmusik. Tillställningar som den i lördags fungerar strategiskt. Få men aktiva människor träffas och snackar, kontakter knyts mellan musikhögskolefolk, technonördar, konstnärer och hackers, vilket leder fram till nya projekt.

Här syns Stépho Obadia, Friedrichshain-Fredrik samt Monki.

En halvkokt i folie gjorde sin spelning i form av en aktion mot digitalradio. Jakob Svartengren spelade upp musik för tio saxofoner som skapade en ljudbild som synkade bra till den mulna himlen, även om måsarnas skrin gärna hade fått mixas upp en smula jämfört med den "egentliga" musiken. Ett stycke av Mattias Petersson började i vacker noise och slutade tjugo minuter senare i metallisk ambient, med en oavsiktlig men snitsnygg crossfade från musik över i regn, vilket sedan föranledde tillställningens uppbrott. Andra musikfestivaler att notera:
  • Stockholm Early Music Festival hålls i veckan. Dit kommer i år Milano-orkestern Il Giardino Armonico, kända för sina passionerat livfulla tolkningar av Vivaldi och samtida kompositörer. I rollen som världens just nu bästa barockensemble har de bara konkurrens av Jordi Savalls Hespèrion XX och av Musica Antiqua Köln.
  • Sista dagarna i juli är det dags att ta sig till det speciella ödelagda industriområde utanför Norberg och den danskarrangerade, precis lagom stora festivalen för elektronisk musik genomförs. En höjdpunkt lär bli Ceephax Acid Crew (som är, och låter precis som, lillebrorsan till Squarepusher!) Några Ceephax-smakprov: Camelot Jostle.mp3, Seasick Acid.mp3. Även Tim Hecker spelar på Norberg!

Böcker

Den gode Tim Nilsson inbjöd Copyriot till en kedjebrevsartad ritual där bloggare svarar på frågor kring böcker och sedan skickar vidare frågorna till fem andra. Utan att egentligen vara intresserad av gruppaktiviteter för "bloggosfären" (vad det begreppet nu kan omfatta), hakar jag på. Identitetsskapande kring böcker kan ju trots allt vara ganska gemytligt. Totalt antal böcker som någonsin varit i min ägo? Preliminärt kanske 500 i bokhyllorna nu, fler om man skulle räkna någon slags totalsumma. Senast köpta bok? Gershom Scholem: Den judiska mystiken. Fyndade häromdagen. Klassisk idéhistorisk avhandling, tillägnad Scholems vän Walter Benjamin. Senast lästa bok? Hannah Arendt: Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem Fem böcker som betyder mycket för mig (eller bara böcker som jag läst många gånger) oj...

Få fem andra bloggare att hålla igång bokstafetten. Testar då att vidarebefordra till följande brokiga skara:

Deleuze

Teoribloggaren Skensats har även en wiki med digitaliserade/piratade texter ur olika tidskrifter. På den läggs nu ut en hel massa texter av och kring Gilles Deleuze, framför allt ur förra årets temanummer av tidskriften Glänta. Ett guldkorn är (den relativt lättillgängliga) texten Samtalet, liksom Deleuze' lilla stycke om Spinoza, etiken och medvetandet. På wikin hittas också ett par texter av Sven-Olof Wallenstein. En om "frågans form", som utifrån Deleuze, Nietzsche och Heidegger diskuterar bilden av tänkandet. Fragment:

försök inte göra poänger eller "komma till punkt", säger Deleuze ofta, försök följa linjer, tillblivelser, mutationer (...) I Qu'est-ce que la philosophie? försöker Deleuze och Guattari bestämma filosofins uppgift genom att skilja den från tre rivaler. Tänkandet, hävdar de, är inte en kontemplation av färdiga former eller idéer (som i den platonska traditionen), det är inte en re­flektion över en erfarenhet som redan är given på andra fält (vetenskap, matematik, konst), inte heller har det att göra med kommunikation eller dess grund­valar (som hos Habermas, där utbildandet av regler för diskussion och kommunikation antas garantera en rationell konsensus). (...) Filosofi, hävdar Deleuze och Guattari, ska förstås som konsten att skapa begrepp
Wallenstein skriver också om Foucault, Agamben och begreppet biopolitik, och även här lyckas han med stor skärpa tydliggöra tänkandets gemensamma grunder, skiljelinjer och relevanta frågeställningar. Och han nämner hur Foucaults "höga värdering av den liberala traditionens förmåga till självproblematisering", som framkommer i nyutgivna föreläsningar från slutet av 1970-talet, inte stämmer med bilden hos "dem som lärt sig förkasta honom som en onyanserad och anti-liberal motståndare till de moderna samhällenas rationalitetsprocedurer." Mer Deleuze på Copyriot:

lördag, maj 28, 2005

STIM:s kulturpolitik ifrågasätts

Stim-pengar för ny och oberoende musik som spelas på webbradio går inte till de verkliga upphovsmännen - utan till redan etablerade artister.
SvD tar upp en angelägen kritik mot hur STIM i praktiken omfördelar pengar från musiklivets stora och vitala undervegetation till det fåtal artister som pumpas om och om igen på radio. Inte minst är detta högrelevant med tanke på den våldsamma höjningen av straffavgifterna på tomma lagringsmedia som kommer att införas i sommar. Hur STIM organiserar sina omfördelningssystem för upphovsrättspengar är ingen teknikalitet, utan massor av avvägningar som oundvikligen gynnar viss kultur och missgynnar annan. Idag finns det en massa nätradiostationer, som om de ska vara någorlunda stora och officiella måste kunna betala avgift till STIM för att de streamar musik. I praktiken blir de en straffavgift som omfördelar resurser till Per Gessle och Anastacia, påvisar SvD-artikeln:
Men för webbradion gäller helt andra regler. Här betalar stationerna en schablonavgift beroende på hur mycket musik de spelar - men vilka upphovsmännen är rapporteras inte in. I stället samlas pengarna i en pott. När dessa pottpengar sedan ska fördelas mellan upphovsmännen använder Stim en modell som utgår från vilken musik som spelas i den analoga FM-radion, trots att det alltså inte alls behöver vara densamma som spelas i webbradion.
Detsamma gäller (vad jag kan förstå) DJ:s som spelar musik på klubbar – även där går ersättningarna som klubbarrangörerna tvingas betala inte till de artister som faktiskt spelas, utan till upphovsrättsinnehavarna till den musik som spelas i radio. Och sen har vi hela grejen med de i sanning bisarra regler som låter STIM dela upp musik i mer eller mindre "seriös" (det vill säga knuten till en västerländsk tradition av noterad konstmusik), som gör att en minut Jean Sibelius utbringar högre utbetalning än en minut med, säg, Apparat. Trots att småpengarna i det senare fallet går till en högst aktiv musikskapare och inte till några arvingar som i Sibelius fall. Ryktet säger för övrigt att en fet STIM-kritisk kampanj är på väg – i MUF-regi!

fredag, maj 27, 2005

Nietzsche

Ännu ett band av Friedrich Nietzsches samlade skrifter har utkommit på svenska, Otidsenliga betraktelser (Unzeitgemäße Betrachtungen, 1873-76). Den tjocka gråa luntan verkar ännu inte ha hunnit ut i handeln (och är definitivt inte är synlig på Symposions katastrofalt inaktuella hemsida), men viftades med av Hans Ruin vid ett väldigt välbesökt tvärvetenskapligt seminarium på Samtidshistoriska institutet i tisdags. Hans Ruin, som förutom filosof också är ypperlig talare och lyssnare, talade utifrån den mest kända av betraktelserna (vilken redan finns i en annan bra, färsk översättning), Om historiens nytta och skada för livet. Djuret, ohistoriskt och förnöjt betande, görs inledningsvis till en bild av glömskan, samtidigt som ett övermått av minne och historisk lärdom tynger ned, ger unken luft, leder till stagnation men även förbittring. Historiskt sinne är ofrånkomligt och viktigt, men för att kunna handla och njuta krävs ögonblick av glömska. Följaktligen måste minneskulturen behandlas i termer av dosering, och här finns det ingen naturlig dos för alla individer och samhällen, utan hur mycket minne någon klarar av beror ytterst på karaktärsdraget plastisk kraft. Mest känd är texten kanske för hur den diagnosticerar tre sorters historia, vilka alla kan tjäna livet men också gå till farliga överdrifter: monumental historia (klassicism, nationalromantik, Che Guevara, revanschistisk islam), antikvarisk historia (familjealbum, Riksantikvarieämbetet) samt kritisk historia (genusvetenskap, nagelfarandet av välfärdsstaten). Men kategorierna, betonar Hans Ruin, handlar alls inte bara om olika sätt att bedriva historievetenskap. De har också fenomenologisk giltighet som "tre existensiella modus som svarar mot tre former i vilka hågkomsten av historien blir levande för oss". (En seminariebesökare uppmärksammade också parallellen mellan dessa modus och den hinduiska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva.) Bågen som pekar från denna tidiga Nietzsche-text till den senare genealogin, finns i konstaterandet att den historiska minneskulten inte kan bemötas annat än genom att ta itu med dess egen historia. Vetandet måste vända spetsen mot sig självt (vilket på det vetenskapliga området sker inte minst i form av en omfattande självomvärdering av arkeologin som disciplin, menade Hans Ruin). Efter Tragedins födelse, Mänskligt, alltförmänskligt, suveräna Morgonrodnad och alltid brännande Till moralens genealogi är den försenade utgivningen av de fyra otidsenliga betraktelserna naturligtvis hemskt välkommen – får man kanske nu hoppas på alla fem böcker av Den glada vetenskapen?

Julmust

Eftersom "Rasmus" låter som (nja...) "julmust", så heter jag numera, i alla fall för Memo-Kim och Ikko – "Julmusten". Fader Ibi illustrerar hur det kan det se ut när jag kommer på besök hos dem: På tal om barnbloggar, blir Dagens Agnes bara bättre och bättre!

onsdag, maj 25, 2005

Makt™

Oj, jag intar nionde plats pland makthavarna i den svenska IT-branchen, enligt Ny Teknik. Jag "får representera en av de starkaste folkrörelserna på internet" i deras kartläggning. (Det tråkiga är att man inte kan äta makt. Att uttala sig i intervjuer och blogga ger inga inkomster. Så om någon har bra idéer om hur man förvandlar makt till pengar får de gärna höra av sig...) Andra på listan är P2P-innovatören Niklas Zennström på första plats, mjukvarupatentmotståndaren Erik Josefsson (30), Jonas Birgersson som av Ny Teknik får smeknamnet "Piratpolarn" (36), Henrik "Infiltratören" Pontén (42) samt mästerbloggaren Erik Stattin (50). Skojaren Christer Sturmark åker med rätta ut. Värt att notera: Bland de 50 på listan är jag näst yngst. Bara två personer är under 30 år (den andra är Sofi Byström, Counterstrike-fantast). Var IT-världen alltid så gubbig, även när den var bubblig? Detta var inte dagens enda roliga nominering. Bland Internetworlds nomineringar till titeln Årets sajt, ett pris som delas ut på Berns om ett par veckor, finns både Piratbyrån och Artliberated, bägge i kategorin kultur & debatt. Det senare projektet startades i samarbete mellan Piratbyrån och konstnären Palle Torsson, faktiskt efter att ha stött samman vid förra årets prisgala. Slutligen har väl ingen missat att musikern, kulturministern, fildelningsförespråkaren och upphovsrättskritikern Gilberto Gil tog emot årets Polarpris häromdagen.

tisdag, maj 24, 2005

Larm om "datorberoende" – ett säljande koncept

Unga människor gillar datorer. De är jättefarliga, som knark typ. Känns resonemanget igen? Aftonbladets Camilla Norström spar inte på krutet i tidningens nya artikelserie:

Internetanvändandet blir sjukligt när det skiljs från verkliga livet. (...) Tusentals föräldrar vet redan. De ser sina barn förlora hela ungdomen på nätet.
Bondfångarpsykologen Owe Sandberg spär på med skräckformuleringar om "ungarna som försvunnit ut i cyberrymden". Oj oj oj. Men vänta lite. Vad är det som Aftonbladets larm-artikel handlar om egentligen? Underrubriken säger 20000 ungdomar är fast i datorspelen, medan ingressens första mening istället pratar om att lika många är "internetberoende, enligt en studie från Umeå universitet". Glidningen från "datorspelande är farligt" till "internet är farligt" är, som vi tidigare konstaterat, en del av strategin för lobbygruppen Fair Play. Det är deras "expert" Owe Sandberg som slår an tonen för Aftonbladets artikelserie. Att sitta mer än tre timmar framför datorn per dag, vilket hälften av högstadiekillarna uppges göra (tur att de inte har undersökt anställda på kvällstidningar!), beskrivs som något suspekt, en riskzon. "Expert" nummer två är Thomas Nilsson, VD för det privata företaget Spelinstitutet. Dessa har av allt att döma märkt att man kan vidga sin marknad för kurser och behandlingar genom att likställa flitigt användande av datorer med maniskt casino-spelande om pengar. Och den ospecificerade studien från Umeå universitet, som Aftonbladet hänvisar till? Den visar sig vara ett 20 poängs examensarbete i beteendevetenskap som lades fram för ett år sedan av Mikael G Edin – skrivet på uppdrag av just företaget Spelinstitutet. Författaren hänvisar till just en skrift av Thomas Nilsson (utgiven av bejerotistiska RNS) som – i sig helt korrekt – hävdar att alla tänkbara mänskliga aktiviteter från motion till TV kan bli beroenden. Men nu talar vi om människor som menar att "beroenden" av saker man trivs med är något förkastligt, något som står i absolut motsats till det verkliga livet. Egentligen kan man tycka att blotta användandet av det semireligiösa uttrycket "det verkliga livet" borde göra en uppsats vetenskapligt diskvalificerad. I varje fall när dess användare undviker att tala klartext om vad som menas, utan bara förutsätter att kontakt med andra människor inte är "verklig" om den sker via vissa typer av tekniska hjälpmedel. Mikael Edin skriver i uppsatsen:
Fortfarande finns det ingen officiell psykologisk eller psykiatrisk diagnos av Internetberoende. (...) Ett Internetberoende börjar troligen rätt harmlöst, och är likt andra beroenden en njutningsfull sysselsättning, men leder sedan till ett beteende som i sina starkaste uttryck blir livet självt. Det tar mark i ett beroende och blir källan till identitet och livsmening, och som sådan oumbärlig. (...) Syftet med studien är att med hjälp av enkätstudien avgöra om det finns ungdomar som är i riskzonen (...) Hypotesen är att Internetberoende är ett nytt folkhälsoproblem bland ungdomar.
Om alla skor skulle försvinna skulle vi få allvarliga problem med det "skoberoende" som mänskligheten lagt sig till med. Om vi som art inte hade gjort oss beroende av att ha saker på fötterna skulle vi ha klarat oss bättre i ett sådant läge. Vore inte det "naturligare"? Vore det bättre? Det menar nog inte Mikael Edin. Däremot hör "cyberrelationer" till de något nyare fenomen som det tydligen är skadligt att inte vilja vara utan. Föga förvånande bekräftar examensarbetet, tack vare "verkligt liv"-metafysiken, sin hypotes om att datorer är farliga:
I dagens högteknologiska samhälle måste ickekemiska beroenden tas på fullaste allvar. Vi kan inte längre blunda för att man kan utveckla ett skadligt beroende av Internet och i synnerhet utvecklande av datorspelberoenden och cyberrelationsberoende (...) Vad händer då om man istället för att ägna tid åt skola, utveckla vår fysik och skapa vänner – fysiska, levande vänner av kött och blod – som kanske blir de barndomskamrater man kommer att hålla av resten av livet. Vad händer om allt detta försakas till förmån till att sitta framför datorn timmar i streck, spelar våldsamma datorspel, chattar med virtuella kompisar där identiteten är dold bakom en skärm? (...) Musklerna förslappas, man isolerar sig och får färre verkliga kontakter.
Aftonbladets artikelserie fortsätter på tisdagen. Kommer deras kriminalreporter Camilla Norström att även tala med röster som inte delar datormotståndarnas fundamentalistiska syn på vad som är "verkligt liv"? Sannolikt inte – myndiga "experter" som varnar för att barnen hotas av nya medier är ett beprövat och säljande koncept. För Aftonbladet – men särskilt för företag som Spelinstitutet.

torsdag, maj 19, 2005

Ska kopieringsspärrar regleras åt två håll samtidigt?

Thomas Bodström (s), Hillevi Larsson (s) och Tasso Stafilidis (v) har skrivit en uppmärksammad debattartikel där de vill bemöta kritiken mot den skärpta upphovsrättslagen som snart debatteras och klubbas i riksdagen. De tre politikerna flaggar för att (s) och (v), om de får möjlighet, kan komma att lagstifta mot tekniska kopieringsspärrar (DRM) som hindrar kopiering för privat bruk. Det hela påminner lite om klåfingrigheten som togs upp i inlägget Microsoft regleras åt två håll samtidigt. Samma partier som ligger bakom förbudet mot att kringgå spärrarna, ska alltså stifta nya lagar i andra riktningen, för att kompensera något av den första lagens dumhet. Åh, denna komiska DRM-schizofreni! Men att förbjuda kringgående av kopieringsskydd och spridande av hjälpmedel för detta, leder ju till fler bieffekter än att kopiering för privat bruk försvåras. Det kriminaliserar också alla Linux-distributioner som innehåller möjlighet att spela upp DVD-skivor, eftersom de då per definition kringgår en teknisk kopieringsspärr. (Detta har alltså bekräftats av Justitiedepartementets Malin Bonthron). Hur ska politikerna lösa detta? Låtsas som ingenting? Stifta ännu fler motstridiga lagar? Eller helt enkelt inse att det inte är statens uppgift att vare sig uppmuntra eller motverka krypteringsalgoritmer och programvara? Annars hittar vi i debattartikeln det vanliga ordbajset:

självfallet ska upphovsrätten gälla även på internet. Författare, konstnärer, musiker, tonsättare, filmskapare och andra upphovsmän ska ha rätt att få betalt för det de skapar även i en digital miljö. Att stimulera människors skaparkraft är viktigt!
Ehm, ursäkta. Någon sådan "rätt" har aldrig funnits. Det har alltid funnits människor som skriver böcker, komponerar melodier och målar bilder, som sen inte visar sig ge intäkter. Kanske för att verken var dåliga, kanske för att det fanns andra konstnärer som var bättre, kanske för att de inte fann publik förrän efter skaparens egen död. Mer upphovsrätt kan inte ändra på detta, och kan aldrig leda till att man får "betalt för sitt arbete" som det brukar heta. Upphovsrätt är nämligen inte nån slags lön, utan en monopolrättighet. Så lägg av med den oseriösa retoriken. Är Bodström & Stafilidis intresserade av kulturproducenters villkor får de utgå från hur dessa villkor verkligen ser ut, inte från abstraktioner.

söndag, maj 15, 2005

Försommarelektronika

Från Stepháne Obadia och netlabeln Clumsybeats, som tidigare höjts i skyarna av Copyriot, kommer nu en ny release, under artistnamnet Rob Steady: Ask no lies. Inte fullt lika dansant som Obadia-släppet, men man känner igen många samplingar därifrån. Här byggs de ihop till ännu mer collageartade kompositioner. Rekommenderad provlyssning: cut-up cyclothimique.mp3 (en bit in i spåret kommer du tro att du har lagt mobiltelefonen på högtalaren). Varför inte gå vidare med några lösryckta favoriter bland vårens netlabel-releaser av elektronisk musik? Mechasonics – Early Daze är väldigt acid, Phil Stumpf: Photic Driving är ganska. Ojoruido och medan Hieronymus är mer minimalistisk dubtechno, och åt samma håll tenderar Popkan. Bitvis jättevackert powerbookglitch erbjuder Yokölast: On Marx/Mosp. Missa inte heller DJ-mixarna från Subsource (RSS). Irish med gitarrbaserade spåret We played for about one hour but only 20 minutes had been recorded – rekommenderas alla som gillar att drunka i ljudbilder á la Hans Appelqvist. Nästan allt är under Creative Commons-licenser, mycket distribueras via Archive.org, allt får och ska såklart fildelas fritt. Så sluta sätta likhetenstecken mellan "laglig nedladdning" och försäljning av skadade filer med mainstreammusik! Ett sista tips om musik för gratis nedladdning kommer via Jewschool och är ett mixtape från Israels ledande hiphop-DJ:s. Nej, en grej till! Fick just höra att Jossystem (nyligen omtalade på Copyriot) har lyckats få ihop en alldeles vansinnig remix av en låt (originalet här), i vilken jag själv faktiskt kan höras spelande skalmeja. Hehe, håll till godo: Vox Vulgaris – Rokatanc (school mox).mp3

lördag, maj 14, 2005

Piratkopiering punkterade pakistansk patriotism

På bloggen Stupidity rules, ok? berättar Thomas en sann historia som säger ungefär allt om hur kopimi funkar. From India with love! När Pakistan på 1970-talet tvangs införa upphovsrättslagar, såg regimen till att ändå systematiskt acceptera och uppmuntra piratkopieringen av videofilmer från nationens ärkefiende Indien. Att kopiera indisk film sågs som en slags industrisabotage, ett ekonomiskt vapen. Vad som hände är inte svårt att räkna ut. Marknaden översvämmades med indisk kultur, som pakistanierna tog till sitt hjärta. Den satte stark prägel på kulturen, språket och musiken. Idag ser pakistanierna självklart indiska filmer om de får välja. Inte riktigt vad generalerna hade planerat... Fri kopiering verkar vara det kraftfullaste medlet mot nationalism. Tidigare inlägg:

torsdag, maj 12, 2005

Bloggar: centrifuger, parasiter, flöden?

förra veckans Copyriot-inlägg om nätnära hypertext versus personliga krönikor följde en intressant liten diskussion. Horatius anmärkte på vad han såg som en föraktfull inställning till "personlighet" och okritiskt hyllande av länkandets "centrifugalitet". "Kom till min hemsida och gå någon annanstans." Varpå någon svarar att det faktiskt är "länkar som koncentrerar, fokuserar och samlar internet", alltså motsatsen till centrifugalkraft. Ett förtydligande: Jag menar inte att hypertext frälser världen, eller att personligt berättande i linjära texter tryckta på papper ska kastas på soptippen. Naturligtvis finns det plats för både text och hypertext. Men om vi vill diskutera "bloggar" som kategori, är det värt att diskutera vilka aspekter som är värda att affirmera. "Nätkritik" bör handla om att urskilja tendenser och göra ett urval. Då är en genealogisk betraktelse över bloggfenomenet relevant, och i bloggandets genealogi spelar länksidan en minst lika viktig roll som dagbokssidan. Det "personliga" skrivandet, det inkännande läsandet och intresset för författaren som person var som starkast under 1800-talet. Den Foucault-inspirerade mediefilosofen Friedrich Kittler beskriver det hela som en maktteknologi, knuten till skolundervisningens utbredning i Europa och till en viss mediehistorisk epoks förutsättningar. Sedan dess har nya mediala förutsättningar (grammofon, film, skrivmaskin kring 1900, internet kring 2000) inneburit nya mutationer, utan att äldre mönster för den skull har försvunnit. Till allt detta gäller det att förhålla sig. Jag tror att Horatius har fel när han ställer upp motsatspar som splittring-koncentration, surfa-djupdyka, bredband-djupband. Koncentrerad djupdykning kan mycket väl gå hand i hand med 25 Firefox-flikar och intensiv kringklickning på Everything2.com. Att data kan vara meditativt. Kanske inte för alla. Antagligen inte för Horatius, som konstaterar "Torrsurfandet kan inte avslutas, bara avbrytas." Ändå finner jag hans påpekanden värdefulla. Den deleuzeianska bloggen Rhizom filosoferar vidare på temat "personlighet" och bloggande:

På samma sätt är vi fyllda av det opersonliga - för-subjektiva intensiteter och opersonligt prat. Men det är inte det opersonliga prat som enligt Heidegger kännetecknade den oegentliga tillvaron (...). Snarare är det ett faktum i den mån vi alla är historiska och situerade varelser, att "vi", strängt taget, inte "talar". Vi är aldrig upphovsmännen till våra egna yttranden på det sätt som en cartesian föreställde sig det. Istället är vi uppkopplade på olika flöden, och de yttranden som genomströmmar oss, de vibrationer som passerar genom våra stämband, ut genom våra munnar, tillhör inte "oss". (...) Förandet av en web-log har ungefär lika stort behov av ett subjekt som söker som vågorna behöver surfaren.
Och Café Exposé fläskar på med några citat av bland andra Carl Schmitt, som bygger vidare på diskussionen om förhållandet mellan kultur och teknik. Johan Lif skriver i VLT om den svenska bloggvärldens tillstånd, och sätter fingret på en utbredd tendens till osjälvständighet i ämnesval och nervöst fastklängande vid dagspolitiska utspel:
Ändå är den svenska bloggvärlden förvånansvärt tråkig. De politiska bloggarna, till höger och vänster men mest till höger, parasiterar på artiklar i de etablerade medierna, oftast de stora morgontidningarna, som kommenteras, dissikeras och kritiseras, inte sällan med en tröttsam, onyanserad aggressivitet. Intressantare är de bloggar som självständigt driver frågor, som utmärkta, upphovsrättskritiska, fildelningsentusiastiska Copyriot Utanför den renodlat politiska bloggsfären finns mer att hämta, som till exempel författaren och kritikern Malte Perssons småtrevligt litterära Errata.

onsdag, maj 11, 2005

Betala pengar för skadade musikfiler? Aldrig!

En känd nätbutik för försäljning av kopieringsspärrade musikfiler öppnar i Sverige. Och några blir alldeles till sig av entusiasm, ropar "yippi". Varför? Ganska ofta stöter man på föreställningen att lagliga alternativ™ ska bli "lösningen" på fildelningen. Bland andra hos Pierre Andersson:

Det bästa sättet att få bukt med illegal fildelning av musik (och filmer för den delen) måste rimligen vara att göra filerna tillgängliga på ett enkelt, prisvärt och legalt sätt. iTunes Musicstore är det kanske bästa exemplet på detta
Idén är alltså att den effektiva och decentraliserade fildelningen, med alla dess sociala aspekter där folk själva marknadsför sin favoritmusik för varandra, ska ersättas av betalda nedladdningar från centraliserade servrar där utbudet avgörs av Apple och skivbolagen. Snacket om lagliga alternativ™ används flitigt av antipiratlobbyn när de kräver strängare upphovsrättslagar. När regeringen ska motivera masskriminaliseringen av fildelare, heter det:
Avsikten är att genom en tydlig lagstiftning stimulera att det kommer fram lagliga och billiga alternativ på Internet.
Notera att den uttjatade nyckelfrasen "lagliga alternativ" alltid syftar på betaltjänster. Trots att det finns en uppsjö av netlabels som erbjuder tokigt bra musik. Lagligt och gratis. De musikbutiker som vissa hyllar så ivrigt, bygger inte på att sälja vanliga musikfiler, utan DRM-skadade sådana, krypterade på ett sätt som är tänkt att hindra vidare spridning. Här ligger också hemligheten i att Apples tjänst kan hålla relativt låga priser: Den låser in kunderna i Apples egen hårdvara, som de sedan till på köpet medvetet försämrar. En massa andra dumma restriktioner bakas in på köpet. Kopieringsspärrarna skapar en massa problem, utan att ens uppnå sitt eget syfte. De är ett tafatt försök att göra datorer till något annat än vad de är, nämligen maskiner som kopierar ettor och nollor. Om någon fortfarande betvivlar att all slags DRM alltid kommer att kunna kringgås utan större problem, så rekommenderas en läsning av Cory Doctorows föredrag samt denna tunga citatsamling. Affärsmodellen att sälja DRM-skadade filer bygger följaktligen på att staten stiftar lagar som ska försöka hindra att spärrarna kringgås. I fallet Apple heter DRM-tekniken (lustigt nog) FairPlay, och kan knäckas med programmet PlayFair. Men med hjälp av den nya sortens lagar som kriminaliserar hjälpmedel för kringgående, lyckades Apple-advokaterna tvinga bort PlayFair från en massa sajter (naturligtvis har det fått efterföljare). Lagarna som är till för att skydda DRM-marknaden inte bara förbjuder mjukvara, utan inskränker också tryckfriheten. Tyska IFPI har redan hotat en tysk datortidskrift med åtal för att de skrivit om ett mjukvaruföretag vars produkter kan användas för att kringgå kopieringsspärrar. Sannolikt kommer vi få se liknande märkliga rättsfall i Sverige. Malin Bonthron från Justitiedepartementet har redan bekräftat att vissa Linux-distributioner kommer att bli olagliga. Att köpa filer från iTunes Music Store är att ge sitt stöd åt denna utveckling i riktning mot spärrar, teknikförbud och monopolisering. Se också:

tisdag, maj 10, 2005

Agoogliska artistnamn

Visst, Firefox är ett jättetjusigt artistnamn, särskilt för en som spelar electropop och tar med sin iPod på scen som kompband. Men jag förstår inte. Hur kan man som artist kalla sig något som redan ger ungefär fyrtiofyra miljoner hits på Google? Om hennes musik inte kan hittas via en sökning på artistnamnet, vare sig på webben, på P2P-nätverk eller i textarkiv – hur ska då Andrea Kellerman kunna vara ett "poppigt hopp för mp3-generationen"? Namn fungerar ju idag som metataggar. Dess grad av originalitet avgör vad som hittas respektive drunknar. Det borde väl påverka vad artister framöver kallar sig och sina band, liksom hur föräldrar låter namnge sina barn. Eller?

torsdag, maj 05, 2005

100% icke-personlig blogg

En lokaltidning från Arbogatrakten skriver om "en löst sammansatt grupp som kallar sig Jossystem" och sysslar med datorkonst och elektronisk musik. De har bl.a. figurerat på Norbergfestivalen och gjort musikvideo åt Spånka NKPG. Jossystem intresserar sig för generativ konst, och en personlig favorit bland deras produktioner är semihypnotiska Poloview, som helt enkelt visar slumpmässiga bilder från internet. I tidningsartikeln berättar Thomas Frössman om nästa projekt.

Entusiasmen går inte att ta miste på. Han berättar också om ett annat projekt: en slags bloggrobot ... [som] ska leta på bloggar runt om i världen, genom en artificiell intelligens på något vis sortera i materialet och själv generera en blogg. – Mycket kommer så klart att bli väldigt konstigt.
Nu är den här: Poloblogg – veterligen världens första datorgenererade blogg! Inget personligt dagbokande här, utan automatiskt sammansatta formuleringar från andra engelskspråkiga bloggar. Liksom i fallet omniHAL är det även här MegaHAL som ligger bakom. Och visst blir resultatet ofta väldigt konstigt, med halsbrytande kast mellan ämnen och till synes oförklarliga länkningar till andra bloggar:
You just need a 12 step program. Thus, the most fundamental shifts. The anoniblogging roundtable will provide people and shiite political establishment looked severely confused and did nothing to do that to the space of drone dub and scary pitch shifts.
Raka motsatsen – mycket personligt berättande och få eller inga länkar till övriga nätet – utgör då tabloidernas senaste blogg-satsningar (Aftonbladet, Expressen) som kanske snarare borde kallas krönikor. PM Nilsson kommenterar artiklar i andra tidningar utan att länka dem, trots att de efter några sekunders googlande visar sig ligga uppe. Varför envisas med att leka blogg om man ändå inte vill använda formatet? Som Erik Stattin konstaterar: "medan journalister/krönikörer kan skriva OK blogginlägg så är riktiga bloggare mycket bättre på det". Och detta helt enkelt för att man måste ha en viss passion för webben om man ska skriva webblogg. För bloggar är ju inte intressanta som blotta "personliga dagböcker". Snarare har de vuxit fram som ett dubbelt infångande mellan webbsidans länksida och "nyheter"-sida. Kommentarer kring länkar som växer till texter, och texter som kan rymma spretigare resonemang på kort plats genom att länka. Inget ont i personliga dagböcker, oavsett om de ligger på blogspot.com eller halvt gömda på något obskyrt community. Men om vi nu ska prata om bloggar som kategori – vilket alls inte är självklart – så borde det väl handla om hypertext och inte om slät text. Kanske kommer den som en dag får för sig att sammanställa en bloggandets genealogi att konstatera en betydelseförskjutning av själva ordet "blogg". När konceptet ska plockas upp av traditionella pappersmedier, så slutar det betyda en nätnära webblogg för att i stället förvandlas till personliga dagböcker utan nära relation till nätet. Men vem bryr sig om tabloider, när det finns bloggbarn och bloggmaskiner?

onsdag, maj 04, 2005

Skivbolagens debattstrategi - nytt exempel

Vi känner sedan tidigare till hur skivindustrins IFPI försöker att "läxa upp" journalister som använder sig av andra faktauppgifter än de som branchen själva levererar på sina pressmeddelanden. Efter Piratbyråns 1 maj-demonstration kommer nu ännu ett talande exempel på hur skivindustrin vill "föra debatt". Några upphovsrättskritiska ungliberaler från Liberala Ungdomsförbundet deltog nämligen i demonstrationen. Detta föranledde representanter för flera av de stora skivbolagen att kontakta LUF:s förbundsexpedition och kräva någon slags förklaring och avståndstagande. Skivbolagslobbyisterna bifogade även bilder på LUF:arna som demonstrerade med Piratbyrån som någon slags "bevis". Verkar alltså som att IFPI har gått igenom alla bilder från demonstrationen på jakt efter meningsmotståndare... Sina krav på att LUF skulle stoppa medlemmar från att hysa upphovsrättskritiska åsikter fick de inget gehör för. De gick nog på fel organisation, helt enkelt. Tänk om antipiraterna i stället hade gjort så som vi gör, vi som gillar öppenhet och internet. Om vi finner någons ställningstagande konstigt, eller en tidningsartikel osaklig, då skriver vi om det i våra bloggar. Om vi hade varit IFPI, hade vi inte ringt och försökt låta hotfulla på telefon, utan luftat våra reflektioner öppet på internet. Men naturligtvis kommer inte antipiraterna att göra så. De är ju inte intresserade av öppen debatt, de vill sabotera internet i allmänhet och har i flera fall t.o.m. lagt ner sina egna hemsidor (allmän internet-bojkott?) Så nej, vi lär inte få se IFPI blogga... Se även förra inlägget: Parkmingel och piratpolitik Uppdatering 19 maj: Efter ett samtal med Magnus Mårtensson på IFPI, förtydligar jag gärna att det inte var IFPI som organisation som kontaktade LUF, utan några av de skivbolag som är med där. IFPI säger själva att de aldrig skulle göra så.

måndag, maj 02, 2005

Parkmingel och piratpolitik

Piratbyråns 1 maj-demonstration i Vasaparken i Stockholm samlade 700-800 personer som utbytte mängder av kultur med varandra, lyssnade på tal av Palle Torsson, Jonas Birgersson och Sara Andersson och umgicks till musik under gemytliga former. Förutom mångdubbelt fler än förra året var skaran betydligt mer könsbalanserad. Åldrarna varierade stort, men små barn var ett påfallande inslag. Deltagare bidrog bland annat med piratkista, fil(mjölksut)delning och en mängd fantasifulla plakat. Förutom olika varianter på pirat-temat syntes banderoller för allas rätt till mediciner oavsett patent, mot mjukvarupatent samt en banderoll från Liberala ungdomsförbundet. I folkmassan hittades bland andra Fruktstund med en liten skylt, knaprandes på varsitt äpple. De berättade att de hade varit två personer på sin fruktdemonstration i Hammarbyhöjden, som de betecknade som mycket lyckad.
Klicka på bilderna för att se dem större, backa i URL:en för att hitta fler, hur länge de nu ligger kvar. Även Chadie har tagit bilder och skrivit. SVT:s Kulturnyheterna kungjorde i fredags att "en fildelarvänster är född". Exemplet var främst vänstergruppen Gatuaktionens "piratshopping" som samlade ett tjugotal deltagare och slutade med ett besynnerligt polisingripande. Men kulturnyheterna tog även upp Piratbyråns demonstration som antyddes som en del av "en antikapitalistisk kamp - av kollektivet, men för individen". Jag figurerade själv några sekunder i intervju, men mina avfärdanden att upphovsrättsmotstånd skulle handla om socialism klipptes bort. I stället flashade Che Guevara-porträtt(!) förbi medan Philip Naskret från Gatuaktionen fick förklara att "Fildelningen är ett praktiskt ifrågasättande av egendomsrätten, av varan.". Redaktionens tes backades upp av vänstersossen Klas Gustavsson (Fronesis) som förklarade att det finns "en klar ideologisk bas" av antikapitalism bakom fildelningsrörelsen. Påstendena uppskattades inte bland de aktiva på Piratbyråns forum, där det finns en stor ideologisk bredd. Samtidigt verkar delar av aktivistvänstern sura över att Piratbyrån inte är en socialistisk propagandaorganisation (och följaktligen måste vara liberal, i deras ögon). Liberalflummare på 1maj? nejtack, muttrar en hård snubbe på Socialism.nu, och någon som kallar sig trotskist kallar Piratbyrån för "en fet, folkfrontig spottloska i ansiktet på arbetarrörelsens historia". Rätt underhållande. Ofta återkommer ett missförstånd angående förhållandet mellan piratkopiering, upphovsrättskritik och politik. Subjektiv.se raljerar exempelvis över hur Piratbyrån "försöker få oss att tro att fildelning och piratkopiering är en politisk handling (när troligen 90% av fildelarna och nedladdarna gör det för att det GÅR, inte för att de har nån agenda bakom…) Exakt. Det går. Just det är utgångspunkten. Det och en stor uppskattning för kopieringens och informationsfrihetens potential. Inte någon ideologisk uppfattning om att man vill "skända varan", utan det mycket simpla konstaterandet att kopieringen ändå inte kommer att stoppas och bara kan begränsas genom att sabotera kulturlivet, tekniken och yttrandefriheten. För att konstatera detta behövs ingen ideologi. "Gratis" är inget krav, det är ett faktum, åtminstone när vi talar om digital information. Från den utgångspunkten kan man sedan börja diskutera ideologiska visioner och politiska önskemål, men att börja i andra ändan med slagord och krav är bara plumpt. På så vis är Piratbyrån definitivt en politiskt agerande organisation, som strävar efter att föra upp ifrågasättandet av upphovsrätten på en politisk agenda och vidga diskussionen till vidare ramar – men det finns ingen politik eller ideologi som fungerar som ledstjärna. Frågan är stor nog. Uppdatering 2/5: Senare på dagen hölls en vänsterradikal parkfest på Södermalm. Arrangörsanarkisterna hade bjudit in en av det dryga hundratal artister som sprungit IFPI:s ärenden genom att skriva under senaste uppropet som anklagar fildelare för att vara tjuvar, nämligen sångerskan Laleh. Enligt uppgift från en som var där förklarade hon dock för publiken att hon inte alls ville stödja IFPI:s masskriminalisering av internetanvändarna, med orden: "ladda gärna ner, men nu när jag tvingat skivbolaget att ge pengar till Attac är det helt okej om ni köper den också". Hon är i så fall inte den enda av de undertecknande artisterna som efter uppropet förklarat att de inte alls höll med om dess aggressiva budskap. Uppdatering 4/5: Daniel (Subjektiv.se) förklarar i en kommentar att hans invändning mot Piratbyråns krav gällde parollen Välfärden börjar vid 100 mbit. Han har nämligen tolkat den som ett krav på att staten ska betala för gratis bredband åt alla. Men "välfärd" behöver faktiskt inte betyda att saker sker i statlig regi. Parollen höjer en ribba, skakar om de traditionella definitioner av välfärd som framförs på första maj, den är offensiv fast med glimten i ögat. Men hur man sen vill uppnå en bättre välfärd än dagens, med mer internet, det lämnar den faktiskt öppet. För många socialister ligger det kanske nära till hands att se bättre bredband som ett jobb för staten, medan en liberal kanske snarare vill bryta upp monopol så att bättre förutsättningar skapas för marknadens aktörer att förverkliga målet. Andra ligger nånstans emellan. Och sen har vi alla de som hellre utgår från teknik än från politik. De som på egen hand sätter igång och bygger trådlösa nätverk som steg för steg knyts samman – utan ISP:s, utan andra kostnader än varje deltagares nätverkskort. (Saker kan ju faktiskt vara gratis (även om parollen inte kräver det) utan att det är "någon annan som betalar". Vad gäller 100 mbits internet kanske det dock skulle underlätta om man började avreglera radiofrekvenserna?) Förespråkare av alla dessa olika lösningar fanns säkerligen representerade på Piratbyråns demonstration!