torsdag, juli 28, 2005

Talande recension

"Piratbyrån välformulerade i ny bok", konstaterar Eric Schüldt på P1:s Kulturnytt i en positiv recension av Copy Me.

Jag har fram tills nu sett Piratbyrån som ett ganska larvigt nätverk (...) Men i och med boken ”Copy Me” är det nog dags att ta Piratbyrån på ett helt annat allvar. Det här är nämligen en bitvis helt briljant samling texter och jag kan verkligen inte förstå varför ingen av Piratbyråns medlemmar formulerat sig så här slagkraftigt tidigare.
Detta är talande. Talande eftersom texterna (med något undantag) inte alls är nya, utan har legat i artikelsektionen på Piratbyran.org ett bra tag, vissa sedan 2003. Vad Eric Schüldt säger är alltså att en text inte räknas om den bara finns på internet. Detta är en del av logiken i det medium han jobbar för. Ur de gamla massmediernas synpunkt (tidningar, radio, tv) "finns" något först när det passerat filtrerna i något av dessa enkelriktade medier, dit väl även pappersboken får räknas. Sunkigt nog låter recensionen det "löjliga" kring Piratbyrån representeras av Sara Andersson och några saker hon sa i en intervju i P1 i våras. (Sunkigt eftersom Eric Schüldt försöker sig på den trista klyschan ung tjej vs. manlig "chefsideolog", suck.) Ur en längre intervju med Sara klippte P1 då ut några argument som de tyckte passade – och just dessa argument är vad som sen stämplas som löjliga av ett annat program i samma kanal. Hela grejen illustrerar såklart bara logiken i vad som händer när gamla media spinner vidare på gamla media utan att märka att det sista mediet, internet, schvischar förbi.
In this feverish hunt for statements, newspapers deal more and more with what other newspapers are saying. (...) When it is not talking about television, the Italian press talks about itself; it has learned from television, which in the main talks about television. ... In this way the mass media are transformed from a window on the world into a mirror, and viewers and readers survey a political world lost in contemplation of itself, like the queen in "Snow White". Umberto Eco, On the Press
Korta recensioner även av Bella Frank och Johanna Nylander.

tisdag, juli 26, 2005

Releasefesten summerad

Grymt trevlig fest igår, med anledning av att boken Copy Me (PDF) officiellt släpptes. Redan under kvällens första del, när bland andra Oscar Swartz pratade, hade 150 pers hittat till Elverket, och skaran växte stadigt under resterande fest. Verkligen en skön och brokig mix av folk! (hiphopare, Bahnhof-personal, indiekids, miljöpartister, surrealister, hackers, slackers, Timbro, Eudoxa, you name it... fast mest en massa folk som bara verkade ha jävligt trevligt.) Spontanism och lyckad kopimi-performance. Och god canelloni i matsalen! Blev presenterad för Karl Andersson innan han gick hem och bloggade om unga, söta pojkar som driver The Pirate Bay. Fler historier från festen lär väl dyka upp. Själv diggade jag nog nästan mest av allt Poloview v3.0, som projicerades på en duk i lokalen av vännerna i Jossystem (tidigare inlägg här, här) . Skillnaden var stor mot Poloview 2, som väldigt simpelt visar bilder som slumpmässigt (men utifrån vissa söktermer) hittats på internet (eller stulits, som vissa skulle säga). Nya Poloview är java-baserad, cachar så att det inte blir vitt mellan bilderna och sätter ihop små collage av flera bilder, snyggt kodat om än inte 100 procent färdigt. Stod flera gånger och hoppade i baren av förtjusning över vad som visades, medan DJ Dust spelade skön musik. Klockren generativ konst, som förhoppningsvis snart kommer att integreras i fler happenings. Se också Piratbyråns nyhet om boken och festen. Ännu en releasefest för Copy Me hålls i Malmö på fredag!

tisdag, juli 19, 2005

Jossystem beskylls för pro-patent-spam

Poloblogg, världens kanske första 100% icke-personliga blogg, är under attack – av tyska motståndare till mjukvarupatent! Ja, nu har fri mjukvara-förkämpen Jan Wildeboer under rubriken Pro-Software Patent movements using Spam Blogs lagt upp en lista över bloggar som påstås "härstamma från ett koordinerat försök att 'förgifta' sökmotorer med argument för mjukvarupatent". Thomas Frössman, datakonstnären som registrerat Jossystem.se där Poloblogg huserar, hängs ut som vore han en ljusskygg agent för evil corporations™. Vilken lättja av den goda tyska Linux-nörden att inte ens gå in på Jossystem.se! Och vad n00b:igt att inte se skillnad på en spam-bot och en MegaHAL-bot! Poloblogg är alltså en generativ blogg, som med hjälp av en konversationssimulator sätter ihop fragment från en massa olika bloggar till en ny, centrifugalt länkfylld blogg. Resultaten varierar såklart. Visst verkar mjukvarupatent ha nämnts några gånger, bland annat länkas faktiskt a good video about why software patents are bad. Hur Jan Wildeboer kan inbilla sig att Poloblogg skulle vara en del av en organiserad spam-kampanj från storföretag som vill ha mjukvarupatent förblir obegripligt. Patenten nämns aldrig i mer "positiva ordalag" än såhär:

Gary was probably stored emotions from that of such a software patent.
However, this does away with in any practical or propagandistic manner. It was so much more besides.
Elections in the mornings.
Does this apply to the practical meaning of place,' miller writes.
Last friday in a human psychotherapist and became a well-known union organizer among yiddish-speaking jewish workers there. Well of a psychotherapist. I am doing. Easter's coming, and that of a psychotherapist.
På måndag den 25 juli kommer Jossystem att på ett eller annat sätt leverera (audio)visuella bidrag till Piratbyråns releasefest för boken Copy Me! Kanske bäst för de patentparanoida att stanna hemma...

Musikalisk epistemologi

Under rubriken The Sounds of Science bedriver den ypperligt välskrivna MP3-bloggen 20 Jazz Funk Greats "musikalisk epistemologi". Med avstamp i Popper.mp3 av Christopher Just, en stabil electrodänga, inleds en slalomfärd mellan kunskapsteorins långa 1900-tal och det korta 2000-talets musikhistoria, för att via några lagom långsökta Kuhn- och Feyerabend-referenser anlända till presentationen av ännu en MP3:a. Väldigt tjusigt föHREFattande! Och ett exempel på hur distribution av musik och skriveri kring musik växer samman och till en oskiljaktig helhet bland annat genom MP3-bloggar, precis som produktion och distribution strålar samman via mixtapes. I bägge fallen legalt sett "grått", och såklart helt oersättligt av lagliga alternativ™. Like Bootsy, like Sly, like Jimi, like Prince, like George... Nämnda Brighton-blogg bjuder ävenPlant Life - The Last Song (Chicken Lips Remix).mp3. Fet. Häromdagen spelade Psilodump på Arvikafestivalen, och nu finns ett en timme långt liveset att ladda ner, som går från ordinär elektronika till ganska vrickade mashupgrejer mot slutet. För det tipset tackar jag Momenth, som själv erbjuder ett antal finfina mixtapes med svettig musik, check it. Och Kyborg tipsar om att Gävlebandet Ikaros lagt upp ett helt remix-album. Hypnotisk rymd-indie som hittills blir bättre för varje lyssning. Men varför lägga upp musik på ett sätt som krånglar till så i onödan? Ikaros (likt många andra band som sprider sin musik fritt) länkar inte till MP3-filerna så man kan välja "Spara som...", utan länkar till något slags PHP-grejs som öppnar filerna i browsern och börjar spela upp dem, därefter kan man spara dem. Ska det vara så svårt att erbjuda alternativet att tanka hela albumet i .zip-format, så som alla bra netlabels och Archive.org gör? Eller spara bandbredd och förlita er på Bittorrent! Slutligen kan varmt rekommenderas Can I Get An Amen? som spårar ett sex sekunder långt trumbreak från B-sidan av en soulsingel utgiven 1969, senare samplat otaliga gånger. På färden passeras bland annat NWA:s mäktiga Straight outta Compton, Shy FX' jungle-klassiker Original Nuttah samt Vic Acid med Squarepusher. Överallt återkommer samma Amen Brother-break från 1969. Nate Harrison diskuterar hur de sex sekunderna har glidit in i sån slags praktisk public domain, utan att den ursprungliga upphovsrätten någonsin licensierats iväg eller trummisen i fråga har försökt lägga hinder i vägen för återanvändandet. Tackar Copyriot-läsaren Thomas N för det tipset! Förresten är History of sampling en ultracool java-visualisering på samma tema.

torsdag, juli 14, 2005

iTunes 4.9 och podcasting

Ja, det är grymt bra att iTunes 4.9 har fått stöd för podcasting. Och då snackar jag inte om att åhöra pinsamma bloggare som håller låda. Folk som bajsar ner internet med ljudfiler under rubriker som "Morron: Nu é de varmt" borde få sin lina kapad. Jag är inte intresserad av att lyssna på intetsägande bloggar minus länkar plus "öööh" – men jag gillar smidig distribution av fresh musik. Med nya iTunes funkar detta i teorin alldeles idealiskt bra, det är bara att dra exempelvis De:Bug's RSS till fönstret, så hämtas nya spår automatiskt framöver. Fast tyvärr så visar det sig att iTunes behandlar spåren som hämtats på just detta sätt på ett märkligt vis. De blir helt omöjliga att spela shuffle, och därför meningslösa att lägga till playlists. Närmare bestämt så stannar uppspelningen efter att ett podcastat spår spelats (dock inte på iPod:en, där funkar allt fint). Varför vet ingen. Dessutom bjuds vi på den lilla egenheten att just dessa spår fortsätter spelas från den punkt vi senast slutade på dem, alltså inte från början, om vi dubbelklickar dem. Tack, men nej tack. Kan vi inte få ett iTunes som behandlar podcastade MP3:or precis som alla andra MP3:or? Sjukast av allt är att det inte verkar finnas något sätt att "rena" låtarna från den podcast-stämpel som iTunes verkar sätta på dem. Inte ens när man flyttar MP3:orna till en annan hårddisk, raderar dem från musikbiblioteket och lägger till dem på nytt så upphörs de att särbehandlas på detta extremt irriterande sätt. Fler måste ha stött på samma problem (jag kör Mac OSX-versionen). Någon som har en lösning, eller åtminstone en förklaring? Hur som helst, bland senaste veckornas skörd av elektronisk musik via De:Bug hittar vi bland annat:

För övrigt tipsar Erik Stattin om Forss som lägger ut sitt album Soulhack på nätet, fast tråkigt nog bara i streaming-format. Däremot erbjuder Forss sina samplingar för alla att remixa, upplyser Tesugen.

tisdag, juli 12, 2005

Illegala ljud

Detritus.net's blogg meddelar att en massa ljudfiler på detritus.net/archive inom kort kommer att plockas ned. Det handlar alltså om "illegal musik", som enligt dagens upphovsrättslagstiftning inte får finnas då den umgås alltför flitigt med annan musik. Bland annat hela John Oswalds CD Plunderphonic, vars hela upplaga år 1990 förstördes av Canadian Recording Industry Association, liksom ett likaledes förbjudet Chumbawamba-album. Men framför allt finns där 1987, What the Fuck's Going On?, den första av tre album från The KLF.

All sounds on this recording have been captured by the KLF. In the name of Mu, we hereby liberate these sounds from all copyright restrictions, without prejudice. A KLF Communication.
På skivan samplade Bill Drummond och Jimmy Cauty helt ogenerat från bland andra Whitney Houston, Sex Pistols, Beatles och ABBA. Särskilt de senare blev irriterade och väckte åtal. Att Bill och Jimmy åkte till Stockholm för att tala förstånd kunde inte avstyra slakten – hela upplagan brändes upp på en åker utanför Södertälje. Mer KLF finns på The Pirate Bay här och här. Även den övriga illegala musiken finns förstås enkelt att tillgå på andra håll på nätet, och det är därför Detritus lugnt kan plocka ned dem från sitt arkiv. Men passa på om du vill ha tag på musiken snabbt och enkelt. Om man vill kan man ju fundera på hur detta går ihop med upphovsrättslagens förbud mot att ladda hem oauktoriserade filer. Musiken är ju upplagd med artisternas tillstånd (KLF:s statement säger allt), men å andra sidan fick ju inte KLF och de andra själva sprida den från början eftersom den innehåller fragment av andra upphovsrättsskyddade låtar. Innebär det att man enligt svensk lagstiftning kan bli straffad om man laddar hem en låt från en MP3-blogg om man vet med sig att låten samplar andra låtar mer än vad som egentligen är tillåtet, exempelvis ett mixtape (typ detta)? Inte för att det spelar någon roll. Bara som ännu ett exempel på en omöjlig upphovsrätt.

Vilken är USA:s makt kring internet?

Minst två nyheter under juli har satt fokus på frågan om makten över internet, närmare bestämt makten över domännamnssystemet (DNS). Dels försöker tyska motsvarigheten till STIM tvinga internetleverantörer att försvåra åtkomsten till sajter kopplade till fildelningsnätverket eDonkey/eMule. Dels har USA kungjort nya principer, ägnade att "bibehålla säkerhet och stabilitet" i domännamnssystemet, genom att "behålla sin historiska roll" som auktoritet över DNS' rotfil. I klartext innebär det att USA vägrar att överlämna kontrollen till företaget/organisationen ICANN, trots att något sådant var allmänt förväntat när rådande kontrakt går ut nästa år. Ännu mindre tänker USA ge bort någon reell makt över domännamnen till något FN-organ. Istället indikeras att ICANN även i fortsättningen ska få nöja sig med att ansvara för den tekniska driften av domännamnsystemet. Detta har upprört en hel del, särskilt antiamerikanskt lagda européer och andra som tycker väldigt illa om George W. Bush. På anti-Bush-sajten Daily Kos spekuleras det vilt:

Just as China would prefer not to let their people wander outside the Chinese portion of the net, I suspect the Bushies would prefer to keep Americans under their control and prevent us from being polluted with all those evil "French" ideas that are out their. That said, having control over the root zone files gives the US a great deal of control over who can interconnect to "our" network.
Fel, fel, fel. Bilden av att kontroll över DNS-roten skulle innebära fria händer att censurera stämmer inte. Internet är ett dynamiskt system som bygger på standarder och protokoll, inte på lagar. Även om protokoll inte ska förväxlas med "demokrati", är det onekligen så att den standard som flest ansluter sig har "vunnit", oavsett vad auktoriteten bakom den förlorande standarden säger. På Slashdot skrivs kommentarer som "Let's start up our own DNS servers and let the US isolate themselves as they choose". Vilket ju fungerar, i teorin. Enda auktoriteten i DNS-roten finns ju i att människor/datorer frivilligt ansluter sig till ett enhetligt system för att omvandla domännamn till IP-adresser. I praktiken är det naturligtvis självbedrägeri att tro sig kunna starta alternativa DNS-system hur som helst, som påpekas i en annan kommentar: "It's like saying there is nothing prohibiting people from forming an alternative government, holding cabinet meetings in a garage. It's pointless unless people accept it, and sadly the only way to achieve acceptance is to press it through politics." Men fortfarande – i den mån DNS-auktoriteten förstör internet, kommer användarna att lämna den, tömma dess auktoritet på allt innehåll och rikta sina browsers mot andra DNS-servrar. Dana Blankenhorn på Corante.com diskuterar "balkanisering" av internet som en reell risk. Detta om exempelvis FN-organ inte skulle acceptera USA:s linje utan istället börjar bygga upp en alternativ DNS-rot. Resultatet skulle alltså bli två olika sätt att koppla domännamn till IP-nummer, alltså strängt taget två olika internet. Och om två, varför inte fler? "Kina skulle kunna etablera sin egen DNS och på så vis underlätta för sin Great Firewall genom att inte peka vidare till några sajter som ledarna inte godkänner." Men å andra sidan, finns faktiskt inget som hindrar Kina från att göra detsamma redan idag. Uppenbarligen så väljer man dock att stanna kvar inom den globalt vedertagna standarden, den som administreras av ICANN under USA:s auktoritet. Att göra något annat, alltså försöka skapa nationella styrinstrument för internets standarder och inte bara filtrera bort missbehagliga sidor, vore ju i förlängningen att säga nej till internet generellt och slå in på den nordkoreanska vägen. Makten över internets utövas alltså med allt annat än fria händer. Den kan inte jämföras rakt av med, låt säga, Sovjetunionens kontroll över tryckpressarna. Alternativet att trycka på "off"-knappen finns ju inte. Och inga filter eller DNS-kupper i världen kan kontrollera mer än topparna på isberg, särskilt som www bara är en liten del av internet. Alltså finns det inga skäl att, som någon nyligen gjorde i kommentarerna här, spekulera över "internets undergång". Särskilt inte som det aktuella inlägget inte gällde makten över domännamnssystemets rot, utan att musikmonopolet GEMA nu kräver av tyska internetleverantörer att de ska manipulera DNS så att vissa domännamn inte går att komma åt. Att kringgå är ju löjligt lätt. Med Oscar Swartz' ord:
Givetvis kan kunniga användare gå runt sådana trick genom att ange IP-nummer direkt i exempelvis webbläsare. Och IP-numrena till relevanta sajter skulle sannolikt finnas på en massa bloggar världen runt genom sympatiserande bloggares försorg. Användarna skulle också manuellt kunna ställa in sina datorer att använda andra DNS:er än deras egen leverantörs, alltså sådana som är oförfalskade.
CCC har publicerat en enkel guide (på tyska) för hur man kringgår sådana censurförsök. Detta med anledning av en flera år gammal process, där delstatsregeringen i Nordrhen-Westfalen har krävt att 80 lokala internetleverantörer måste blockera två nazistiska domäner genom DNS-manipulation. Den vandrar fortfarande genom rättens instanser. Tror GEMA då verkligen att de kan sätta stopp för fildelningen genom att domännamnsvägen ge sig på det redan idag överspelade fildelningsnätverket eDonkey? Nu visar det sig dessutom att deras hotbrev var undertecknat med flera tyska musikers namn som inte alls hade gått med på att ställa sig bakom en sådan korkad åtgärd, bland dem frontkvinnan i populära bandet Wir sind Helden. Musikmonopolens antipiratfäktning flippar ur allt mer, men de slutar inte göra den i musikskaparnas namn, ens när de uppenbarligen inte står bakom. I våras krävde för övrigt Antipiratbyråns Henrik Pontén, i luddiga ordalag, bortfiltrering av fildelningsrelaterad aktivitet på nätet. Ännu har vi inte fått någon förklaring på vad som skulle menas.

söndag, juli 10, 2005

Techno

Lördag eftermiddag/kväll: Blommor & Bin på Långholmen. Strålande väder och flytande gränser mellan festbesökare och alla de som bara föredrog Långholmens gräs att hänga i denna dag. Arrangörerna av gratistillställningen fick bara tillstånd att ordna två fester detta år, med nöd och näppe, jämfört med åtta sommaren innan och tolv 2003. Myndigheterna gör sitt bästa för att försämra Stockholms kulturklimat. Natten till söndag: Fortsättning i form av en stor illegal (man måste ju ha danstillstånd i detta landet!) fest ute vid Flatenbadet, Battle Royale. Precis som tidigare på dagen ett välbesökt gratisevenemang där arrangörerna på eget bevåg lagt ner massor av pengar och arbete. Än en gång syntes kassettdödskallen, nu hängande från DJ-båset på det mäktigaste golvet, där det spelades lite d'n'b samt vansinnigt hård acid. Idag: Träningsvärk. Myggbiten. Ännu ett exempel på piratestetikens populärkulturella högkonjunktur: En rappare som kallar sig Porno har spelat in en hyllningslåt till The Pirate Bay. Gulligt. Uppdatering 13/7: Obs! Rejvarna spelar ihjäl djuren i naturen! :)

Byråkrater drömmer om planekonomi

För snart ett år sedan tillsatte den amerikanska kongressen en ny "upphovssrättstsar" för att koordinera statens antipiratverksamhet. Ungefär som när Nixon skapade DEA eller när Bush skapade monsterdepartementet Homeland Security, fast i mindre skala, ska Marybeth Peters från US Copyright Office, som verkar ha utsetts till tsar(?), överse en massa andra byråkratier och koordinera deras verksamhet. Peters har ett väldokumenterat förflutet som rabiat antipirat. Därför förvånade det många då hon häromveckan gjorde halvt om, under en utfrågning vid representanthusets underkommitte kring rättsväsende, internet och intellektuell egendom. Där rekommenderade hon att istället för att slåss med väderkvarnarna borde musikmonopolet omstruktureras genom att skrota en lagparagraf kring tvångslicensiering av mekanisk reproduktion och att omstrukturera de så kallade "upphovsrättssällskapen". Poängen med detta skulle vara att bygga en planekonomiernas planekonomi, ett über-STIM för att sänka de transaktionskostnader som uppstår då de olika sällskapen bollar rättigheter mellan varandra. Särskilt när det gäller vad de stora skivbolagen kallar "lagliga alternativ" på internet, d.v.s. försäljningen av deras egna DRM-skadade filer. Samtidigt gör skivbranschen trevande försök att förflytta sin indrivningsverksamhet till fildelningsnätverken. Napster förvandlades efter stämningen till fiaskot Snocap och som en första skrämseleffekt av den amerikanska HD-domen förra månaden - som gör gällande att företag bakom P2P-nätverk under vissa omständigheter kan hållas "sekundärt ansvariga" för upphovsrättsbrott - slöt i förrgår Sony/BMG ett licensavtal med iMesh. Samtidigt i EU föreslår den irländska EU-kommissionären Charlie McCreevy (samma irländska kommissionär som låg bakom den fula och misslyckade processen kring mjukvarupatent) en liknande förändring. Den här gången är McCreevy ute efter att harmonisera licensieringssystemet för musik på internet. Förslaget är baserat på en 60 sidor lång studie, som gör gällande att man måste "vidta åtgärder på EU-nivå" eftersom USA:s "online content"-industri har åtta gånger så hög avkastning som EU:s. Även här skymtar drömmen om ett über-STIM. För att sänka musikmonopolens transaktionskostnader vill McCreevy ge rättighetsinnehavare möjligheten att ansluta sig till ett upphovsrättssällskap utanför sitt eget land, som kan driva in pengar från alla EU-länder. Tydligen har EU-kommissionen tänkt sig att de olika musikmonopolen ska konkurrera med varandra på en europeisk licensmarknad. Först har vi alltså ett monopol som staten delar ut till upphovsmannen för att skapa en artificiell knapphet på kultur. Sedan kommer en livegenskapssituation då upphovsmannen måste överlåta sina rättigheter till ett upphovsrättssällskap för att få beskydd. Sedan ska upphovsrättssällskapen konkurrera om att upprätthålla den artificiella knapphet som möjliggör deras egen existens, en process där ingenting skapas. Konkurrensen är tydligen till för att sänka de licensieringskostnader som monopolen driver upp priserna på. Teoretiskt skulle detta visserligen kunna ge lite mer pengar till artisterna, men till priset av oinskränkt makt till musikmonopolen. Varför inte bara ge upp de dödfödda försöken att sälja snö till eskimåer istället? Om det är något internet behöver är det en öppnare upphovsrättslagstiftning, inte att man skriver in organisationer som inte ens låter artister fildela sina egna låtar.

onsdag, juli 06, 2005

Oscar Swartz om ett försök att förfalska nätet

I ett första inlägg skriver Oscar Swartz om den vansinniga process som tyska musikmonopolet GEMA, nyligen omskrivet på Copyriot, inlett mot Tysklands internet. Oscar Swartz – som är fristående debattör, svensk IT-pionjär och startade Bahnhof internet – klargör det häpnadsväckande i deras krav på att tyska internetleverantörer ska förfalska internets domännamnssystem (DNS) så att det ska bli svårare att nå sajter som underlättar fildelning av musik. Samtidigt demonstrerar åtgärden såklart bara maktlöshet, då domännamn ju bara är hänvisningar till IP-nummer, vilka i fall av sådant sabotage som GEMA planerar naturligtvis skulle spridas friskt på tusentals bloggar. Eller som De:Bug skriver:

Eselfilme.com oder 83.220.146.15 ist doch wirklich egal. Kinder, Kinder, die Copyright-Zensur treibt schon merkwürdige Blüten.
Oscar Swartz' nya blogg ser ut att kunna bli ett värdefullt tillskott till den upphovsrättskritiska bloggfloran. Uppdatering 11/7: CCC publicerar GEMA:s hotbrev.

tisdag, juli 05, 2005

"We downloaded your album"

Min lillasyster berättade att hon på Roskilde träffat några som hade en stor flagga med kassettdödskallen och texten "we downloaded your album". Borde inte någon fångat den på bild framför nån scen? Uppdatering: Det tog inte särskilt många timmar innan den dök upp, via http://roskildeflag.istheshit.net Som Copyriot tidigare berättat, har Roskildefestivalen öppet solidariserat sig med Piratgruppen, genom att gå in som ny sponsor för en prisgala ordnad av danska musikrecensenternas förening, efter att danska LO dragit sig ur efter ett misslyckat försök att tvinga bort Piratgruppen från nomineringslistan.

måndag, juli 04, 2005

STIM och GEMA: Musikmonopol i Sverige och Tyskland

Läser en bok om Sovjetunionens historia, och kan inte låta bli att associera från vissa detaljer i planekonomins funktion till dagens musikbranch. Idag råder ju de facto på stora områden ett slags musikmonopol, som i Sverige går under namnet STIM. Oavsett om du vill ordna en konsert eller sända nätradio är det i praktiken nödvändigt att få tillstånd från STIM, som bestämmer hur mycket det ska kosta, och omvänt gäller att man som musikskapare knappast har något annat val än att vara ansluten till STIM och därmed låta dem företräda en som upphovsman. Denna organisations roll för kulturlivet och teknikutvecklingen i stort blir än mer brännande med tanke på chockhöjningen av kassettersättningen som infördes 1 juli, eftersom straffavgifterna på tomma lagringsmedia är pengar som till stor del kanaliseras till STIM. Copyriot har tidigare tagit upp kritik mot hur STIM kanaliserar pengar för oberoende musik som spelas i nätradio till FM-radions väletablerade artister, mot deras propagerande för långa skyddstider och deltagande i Bahnhof-skandalen. Propagandablaskan STIM-nytt, som jag och alla andra anslutna får hemskickad, bjuder i nummer 1/2005 på en knastertorr artikel om STIM:s tyska motsvarighet GEMA som också på olika sätt tidigare figurerat på här. Särskilt som STIM är en organisation som själv har nära noll transparens, kanske det kan vara en idé att här referera något kring skillnader och likheter mellan musikmonopolen i Tyskland och Sverige. I bägge fallen överlåter man kontrollen av alla sina musikaliska verk till musikmonopolet när man går med. Det innebär exempelvis att man kan glömma alla planer på att experimentera med Creative Commons-licenser, eftersom GEMA/STIM bara accepterar en oinskränkt upphovsrätt. Även om det är din kompis som ska ordna en gratiskonsert i parken får hon alltså inte spela din musik utan att betala till musikmonopolet, även om du tycker det är helt OK. Drygt 800 miljoner euro per år inkasseras av GEMA, och av dessa pengar går i genomsnitt 15%, ibland upp till 25%, till driften av byråkratin. Bland de 1100 anställda som ska försörjas ingår vad tyskarna ibland kallar "GEMA-Stasi", alltså kontrollanter som springer från dansklubbar till dönerhak för att kontrollera att varje musikframförande som sker har tillstånd. Det går en byråkrat på 54 medlemmar, då GEMA har knappt 60000 anslutna personer (musikskapare plus en massa arvingar). Därtill kommer några tusen musikförlag som äter upp en stor del av kakan. GEMA skiljer mellan E-musik (ernste Musik, mestadels vad som vardagligt kallas för "klassisk musik") och U-musik (pop, ibland även jazz och folkmusik), samt även F-musik (funktionell musik som spelas i kyrkor, köpcenter och hissar). I uppdelningen ligger inte bara en estetisk värdering (E-musik är kulturellt värdefull, men inte U-musik), utan även en ekonomisk. Om musikkommissarierna klassificerar ens alster som tillhörande det "seriösa" klustret får man enormt mycket mer betalt per framförd minut. STIM har ett liknande graderingssystem mellan olika slags musik, som slående nog aldrig verkar ha varit föremål för debatt (STIM-nytt öppnar knappast sina spalter för de anslutna musikskaparnas ifrågasättanden av organisationen). En skillnad är att STIM råder helt över eget hus, medan Tyskland har lagar som specificerar hur musikmonopolet ska fungera och även möjlighet att överklaga GEMA:s beslut till statliga instanser. En annan gäller interndemokratin: Medan vi vanliga STIM-anslutna har noll formellt inflytande och beslutsprocessen bara är öppen för en speciell klick av invalda medlemmar, kallas faktiskt alla GEMA:s 60000 medlemmar till generalförsamlingen, och har rätt att lägga förslag som ska tas upp på agendan. Fast där tar demokratin slut, ty likt väktarrådet i Iran finns det i GEMA tre speciella utskott som vart och ett måste anta sådana förslag med 2/3 majoritet. Utskotten består av styrelseförordnade kompositörer, textförfattare respektive musikförläggare. Och de enda med rösträtt är även hos GEMA en grupp priviligierade medlemmar, och för att bli sådan måste ens musik åtnjuta en bestämd ekonomisk omsättning. För den som läser tyska finns en skarpt GEMA-kritisk artikel i två delar av Peter Mühlbauer, publicerad i dator- och kulturmagasinet Telepolis. Den kommer bland annat in på det angelägna temat om den större bredden på den musik som utbyts i fildelningsnätverken jämfört med det fåtal rättighetsinnehavare som får ta emot allra största delen av musikmonopolets subventioner. Ett smakprov på något av den världsbild som frodas inom musikmonopolens ledarklickar, ges i en deklaration antagen år 2000 av dessa sällskaps internationella sammanslutning CISAC, med följande pompöst världsfrånvända formulering: "intellektuell egendom är den ärorikaste och mest oförytterligaste av alla egendomsformer, den skyddar människornas värdefullaste tillgång, nämligen frukterna av dess intelligens och kreativitet". Härom dagen tog jag del av en konversation som förts på IRC mellan några innehavare av en nätradiostation, som betalade licenspengar till STIM, och folk från Piratbyrån. Frågan gällde om Piratbyrån skulle få medverka med radioprogram där man i ord kritiskt tog upp aktuella frågor om kopiering och upphovsrätt. De som drev radion sympatiserade personligen med projektet. Men i slutändan visade det sig att de inte vågade. De var rädda för att STIM skulle dra in deras tillstånd att använda musik om de släppte fram "fel" åsikter. Befogat eller inte spelar egentligen mindre roll, bara det att musikmonopolet har en maktposition som får massmedier att utöva självcensur borde få en och annan varningsklocka att ringa.

söndag, juli 03, 2005

Fredrik Malm kräver fritt internet åt dissidenter

Copyriot har tidigare föreslagit att omvärlden borde ge aktivt stöd åt fri internetkommunikation och underjordisk media som ett sätt att få slut på tyranniska regimer som den i Teheran. Detta har såklart blivit än mer aktuellt efter det senaste iranska "valet". Liknande strategier framhålls med kraft av Fredrik Malm i ett tal som han höll när han häromdagen blev omvald som ordförande för LUF. Fredrik Malm säger att svensk utrikespolitik är helt tömd på innehåll, reducerad till "förvaltningspolitik och legalistiskt dösnack" som bara hänvisar till EU och FN utan att säga vilka värderingar EU och FN ska vägledas av. Innan nu någon hinner ropa "bombhöger" gör vi bäst i att citera vad som verkligen föreslås, för det är intressant:

Låt samtliga biståndsresurser, undantaget katastrofbiståndet, gå till dem som kämpar för demokrati och reformer. (...) Våra ambassader och konsulat skulle kunna bistå med ovärderligt stöd i kampen för frihet. Ge dissidenter tillgång till gratis Internet, låt dem kopiera fritt, ge möjligheter till gratis prenumerationer på utländska tidningar, sprid bokpaket, (...) starta bokförlag där reformister kan bli publicerade och sprid böckerna i regionen, ge stöd till att starta satellit-TV och radiokanaler för att bryta informationsmonopol och statlig hjärntvätt. (...) Men det finns inga garantier att den borgerliga alliansen är berett att ta detta ansvar. (...) Hittills har jag inte hört Fredrik Reinfeldt yppa en stavelse om saker och ting som händer utomlands – förutom när han övertygades av Göran Persson i ett fem minuter långt telefonsamtal att återuppta vapenexporten till Kina.
Bilden: Fredrik Malm och några piratbyråkrater i samspråk om kommunikationsteknologier, med tandpetare som visualiseringshjälpmedel. (via Alicio)

Tryckpressar hot mot folkhälsan och demokratin

I en DN-artikel ställer sig Folkhälsoinstitutets ställföreträdande generaldirektör Bosse Pettersson på den vinnande sidan i konflikten mellan tryckpressar och digital teknik. Vad han angriper är kvällstidningarnas alarmism, särskilt kring cancer. "Det ligger en liten fara i att ropa "Vargen kommer" för ofta" säger han kring de många cancerlarmen, som ofta bygger på dålig eller förvriden forskning; "var skeptisk när de kommer. Och om du kan, skaffa dig mer kunskap på internet", uppmanar folkhälsoinstutets chef. Enligt cancerepidemiologiprofessorn Hans-Olov Adami utgör alarmismen - som egentligen är en naturlig konsevens av kvällstidningsformatet och dess marknad - ett direkt hot mot folkhälsan. Vad dessa högt uppsatta biopolitiker kritiserar är den vilja att skrämmas som växt fram ur tryckpressmedias totala odynamik och lösnummersmarknadens sammansättning. Det begränsade formatet, den långa tiden mellan uppdateringarna och användarnas icke-interaktion med mediet gör att ett enkelt sätt att kränga lösnummer blir att försöka tilltala läsarnas paranoia. Tabloidformatet kräver plumphet och om man inte får vara noggrann är det lättare att skrämmas än att vara intressant. Tryckpressmedias tekniska efterblivenhet och dess försök att försvara sina marknadsandelar mot mer utvecklade medier har enligt den brittiske journalisten John Lloyd t.o.m. blivit ett hot mot demokratin, som från början skapades bl.a. för att reglera tryckpressar.

I tider när nyhetsmedierna är hårt trängda ekonomiskt blir frestelsen stor att överge det ”demokratiska innehållet” – bevakning av politik, granskning av alla slags maktpositioner, analyser av sociala och politiska trender – till förmån för mer lättsmält material,
skriver Lloyd. Viljan att skrämmas och urholkningen av det "demokratiska innehållet" har dessutom skapat en helt ny marknad för myndighetifiering och allsköns kvacksalvare. Företag maskerade till myndigheter och oseriösa forskare som inte får sin forskning publicerad ställer gärna upp som experter när kvällstidningarna vill skrämmas. I fallet med den kvasi-psykologiska diagnosen "datorberoende" och skrämselpropagandan kring riskerna med kopiering (virus, antipirater, osv) försöker Aftonbladet sig på konststycket att både sälja lösnummer och att skrämma bort folk från digital teknik. Synd bara att skrämselpropagandan verkar ha motsatt effekt. Enligt Adami skulle upp till 5000 svenskar kunna undvika cancer varje år om de hade fått korrekt information kring riskerna. Och enligt internettrafikmätarföretaget Alexa är The Pirate Bay en av internets just nu snabbast växande sajter. Aftonbladet och myndighetifierade grupper som t.ex. Antipiratbyrån och IFPI - riddarna av tryckpressens och fonografens sorgliga skepnad - verkar vara inne i en slags ond cirkel av ömsesidig paranoia, åtminstone om vi får tro på Wikipedias artikel om tillståndet:
Eftersom massmedia rapporterar om nya tekniska landvinningar, antar den sjuke ofta att dessa förändringar i yttervärlden kan [ge en] förklaring till lidandet. Detta är en logisk komponent i psykosen, som ska respekteras, för den sjuke kan inte utifrån sina tidigare friska erfarenheter få förståelse för sin aktuella situation.
Istället för att bejaka tekniken görs den till något främmande som man skyller sitt eget misslyckande på. En liknande tendens finns hos andra förlorare som t.ex. skjuter ihjäl sina klasskompisar på Hitlers födelsedag eller spränger sig själva i luften för att döda oskyldiga. Enligt Lloyd genomgår förlorarmedierna just nu en kritisk fas:
Kommer de steg för steg att omvandlas till något annat än tidningar i traditionell mening? Eller kommer de att ta plats på museerna vid sidan av gamla diligenser, segelfartyg och musköter från en annan tidsålder – endast för åsyn, inte praktiskt bruk?
Ska de dö med en smäll eller med en viskning? Kanske är frågan fel ställd. Kanske är det tajmingen som är det viktiga. För att avsluta med några visdomsord från Nietzsche: "Många dö för sent, och några för tidigt ... Dö i rättan tid; så lär eder Zarathustra".

fredag, juli 01, 2005

Copyriot spöar tryckpressar

Piraterna anfaller från bloggen, skriver Anders Mildner:

Nöjesbranschen har fortfarande en motorväg rakt in i tryckpressarna när det gäller att få in sin sida av saken i tidningarna. Oavsett vad man tycker om sakfrågan är den bästa svenska källan till upphovsrättsrelaterade nyheter den aggressivt piratförspråkande bloggen Copyriot (http://copyriot.blogspot.com/). Här stångas den ena sidan i vår tids största kulturdiskussion mot resten av världen.
Det är Norrbottens-Kuriren som inlett artikelserien Bloggar i tiden Idag tar Computer Sweden upp ett ämne som Copyriot tjatat om en del men som det annars varit tyst om i pappersmedias skriverier om lagen: Flera Linuxversioner kan bli olagliga. Saken är alltså att operativsystem vars mediespelare har öppen källkod inte får använda licensierad källkod och nu inte heller kringgå kopieringsspärrarna på DVD-filmer. Fast enligt Patrik Wallström är det lugnt eftersom DVD-skivorna har uppspelningsspärrar snarare än kopieringsspärrar. Men kan man vara så säker, med tanke på hur den amerikanska lagmotsvarigheten till och med har använts av skrivarfabrikören Lexmark i rättsprocesser med syfte att stänga ute andra försäljare av kompatibla bläckpatroner? Hur som helst är det anmärkningsvärt att Malin Bonthron på justitiedepartementet uttalar sig om införandet av detta märkliga förbud mot kringgående som om det var helt likgiltigt för regeringen om lagarna man stiftar i efterhand visar sig förbjuda hela operativsystem! Samma tidning talar även med rättsinformatikern Daniel Westman, som varnar för att förbudet kommer att ge monopolsökande företag stora möjligheter att använda fula juridiska knep för att stänga ute mindre konkurrenter från marknaden. Nu, när lagen väl är införd, börjar pappersmedierna så sakta att ta upp de aspekter som ni kunnat läsa om här sedan månader... Nåja, Örnsköldsvik Allehanda får plus i kanten för att de istället för att trycka in nåt TT-trams faktiskt skriver en egen artikel, talar med musiker samt tipsar om Copyriot och om musik för fri nedladdning.

Nej, nya upphovsrättslagen har inte "masskriminaliserat" fildelare

1 juli. Ny upphovsrättslag. Som innebär ... att hundratusentals kriminaliseras? Näe. Det snacket har varit populärt under vårens debatter, av begripliga skäl, men det är ingen adekvat beskrivning av vad förbudet mot oauktoriserade nedladdningar innebär. Fildelning är nämligen en horisontell aktivitet, inte ett sätt att ladda antingen "upp" eller "ned" från ett internet som antas ligga någonstans ovanför oss. Med det populäraste fildelningsprotokollet Bittorrent är man alltid både "nedladdare" och "uppladdare" samtidigt, och var alltså precis lika "kriminell" innan den första juli som efter. Men att en hel del internetanvändare har förbryllats är uppenbart. Uppfattningen att lagändringen skulle vara ett förbud mot fildelningsprogram verkar ganska spridd. En betydligt större del än vanligt av Copyriots besökare hittar hit genom att googla fraser som förbjudet att ladda ned filer, innehav piratkopior olagligt(!), nya lagen om upphovsrätt 1 juli, fildelning förbud. Förvirringen får till stor del skyllas på en nyhetsjournalistik som inte är särskilt intresserad av att ge någon slags förståelse för hur datorkommunikation fungerar. Istället behandlas "nedladdning" som ett lösryckt fenomen, nästan som om det bara fanns miljontals oskuldsfulla människor som laddade "ned" utan att befatta sig med uppladdning (vem som förser alla "nedladdare" med filer brukar vara oklart, kanske några dunkla krafter). Sällan ges någon plats åt gråzonen av de facto-legal kopiering. Ett typiskt exempel på den typ av missvisande beskrivning som nu gäller som en slags standard kan vi ta ur dagens SvD:

I ett slag kriminaliseras de hundra­tusentals svenskar som vant sig vid att ladda ner musik och film gratis från internet.
Ett grävtag i Copyriots arkiv får fram en hel del jidder om hur fildelningen framställs, med udden riktad omväxlande mot Lilla Aktuellt, TT, SCB, DN, Aftonbladet... Fast allra pinsammast är finländska Vasabladet – enligt dem är det "redan nu olagligt att sprida filer på nätet". De påstår vidare att bara "15 procent av finländarna har någon gång laddat ner en fil från nätet", som om nätsurfande kunde ske utan att man laddar filer till datorn. Piratbyråns uppmaning för dagen lyder simma lugnt och tanka fett.

Derivera mera!

Nike Skateboarding gjorde en reklamaffisch på temat Major Threat som lånade sitt tema direkt från ett elva 21 år gammalt skivomslag med stilbildande hardcorepunkbandet Minor Threat. Vars skivbolag Dischord såklart gnäller:

No, they stole it and we're not happy about it. Nike is a giant corporation which is attempting to manipulate the alternative skate culture
Folk ojar sig om "flagrant stöld", indignationen kokar över på Punknews.org. Men tillåt mig tvivla på att alla dessa som nu talar i dessa termer annars skulle skriva under på att kopiering och plagiering bör betecknas som "stöld". Nike tvingades dra tillbaka affischen och skriva en urkonstig ursäkt:
To: Minor Threat, Dischord Records and fans of both (...) Nike Skateboarding sincerely apologizes for the creation of a tour poster inspired by Minor Threat's album cover. (...) Nike Skateboarding's "Major Threat" Tour poster was designed, executed and promoted by skateboarders, for skateboarders.
Klagandet på att Nike är ett ont företag och därför borde hålla sig till reklam som inte kopplar in sig i populärkulturens flöden, kanske snarast grundar sig i en oro över att ens "alternativ" inte är tillräckligt "alternativt". En liten skam inför en rekuperering – vilken man pinsamt nog fördömer genom att ansluta sig till en kopieringsfientlig retorik. Visst, Nike skulle nog stoppa plagierande av sitt eget varumärke med ett gäng jurister om de fick chansen. Men sådana strategier hade undergrävts om Dischord, alla Minor Threat-fans och anti-corporates istället för att gnälla när ens symboler "smutsas ned" av något "kommersiellt", helt enkelt hade sagt Kopimi! Faktiskt borde nog musikindustrin dra vissa lärdomar från modeföretagen, vad gäller att förstå det ständiga lånandets oundgänglighet. Och som Hjärtberg påpekar var Nike långtifrån först med att planka just det omslaget. Kolla förresten in Knockoffproject.com för en fin exposé över skivomslagsplagierandets lekfulla historia.