tisdag, augusti 30, 2005

Psykedeliskt patent

Idag beviljades U.S. patent no. 6.935.954, som ger Nintendo monopol på att simulera galenskap och hallucinationer i tevespel. I ansökan om detta mjukvarupatent beskrivs upplevelserna ytterst ingående:

Preferably, levels of insanity will be sliding scale. The more severe the insanity (i.e., the lower the character's sanity level), the more player's control animation and targeting system will be affected. In addition, the more extreme the insanity the more hallucinations the character will experience. (...) Hallucinations may occur in the following exemplary forms:
  • Wall carvings coming to life and reaching out for the character
  • Something in wall or under floor moving by the character (Frighteners type of thing)
  • Static statue or object that appears to follow the character when they're not looking
  • False doors that appear and disappear when the attempt to open is made
  • Glowing eyes blinking in the darkness, yet when the area is illuminated they disappear
  • Painting that shifts and changes along with its meaning
Någon borde kolla upp att Nintento inte har piratkopierat några koncept från Erowid... Extra lustig blir historien av att Nintendos egen megakändis Super Mario sedan länge uppges ha förekommit som motiv på LSD-lappar. Ark med sådant papper saluförs faktiskt just nu på eBay.

Fria stadsnät

Waldemar Ingdahl argumenterar i en debattartikel för ett "mobilt internet som ligger som ett digitalt moln över staden", utbyggt med offentliga medel. Jonas Prao-Morian kommenterar och lyfter fram exemplet Visby, där kommunen bjuder på ett utmärkt nätverk i hamnet och på torget. Gratis, utan inloggningsprocedurer, anonymt och snabbt. (Utmärkt för fildelning – satt själv i somras på nämnda torg och spred Patrasks album via The Pirate Bay.) San Fransisco ska erbjuda medborgarna billigt eller gratis nätverk redan inom ett år, rapporterar Erik Stattin – och det på en yta som såklart är betydligt större än Stockholms. Erik skriver vidare om liknande projekt i Denver och Kalmar och om komplikationerna fria stadsnät möter. Jonas tipsar även om den högst relaterade boken 404 som argumenterar för att satsningar på infrastrukturen av detta slag måste subventioneras offentligt för att komma till stånd – järnvägar hade heller aldrig byggts om det krävts att de skulle vara lönsamma i sig. Om frågan om fria stadsnät hålls levande, lär diskussionen om finansieringen också göra det. Låt oss dock hålla i minnet att det inte bara handlar om offentligt versus privat. Som vi skrev i våras finns en tredje komplementär väg i form av fria nätverk som byggs underifrån. Sånt sker på många håll i världen (här ligger Sverige i bakvattnet, antagligen på grund av våra relativt bra fasta linor). Men för att verkligt effektiv internetkommunikation ska kunna växa fram den vägen, krävs sannolikt mer frekvensutrymme än det futtiga 2,4 GHz-bandet där datorer idag tvingas trängas med mikrovågsugnar och annat. Kort sagt behövs en avreglering av radiovågorna. Att militären ska ockupera en stor del av radiofrekvenserna, medan de nya som delas ut går till undermålig 3G-teknik i stället för att öppnas för fritt experimenterande, det är ingen självklarhet. Frågan om frekvenserna måste politiseras. Förresten: Vägar och järnvägar har alltid varit anonyma. För att nyttja sådan infrastruktur har det inte krävts att man legitimerar sig, och vid utbyggnaden av fria stadsnät borde det vara en självklarhet att näten är öppna, utan några inloggningsprocedurer. Ingen har heller kommit på idén att man ska tvinga SJ att kroppsvisitera varje resenär, även om Henrik Pontén nu dillar om motsvarande "filter" för den digitala infrastrukturen.

lördag, augusti 27, 2005

Antipiratismens logiska fortsättning?

Musikförbud i Turkmenistan Turkmenistans president Saparmurat Nijazov har beslutat förbjuda framföranden av inspelad musik i TV, vid offentliga tillställningar och vid bröllop och allmänna festligheter. I en kommentar förklarar Nijazov att syftet är att "skydda sann kultur, däribland det turkmenska folkets musikaliska och sångliga traditioner, från negativt och främmande inflytande". (P2 Mim 26/8)

Upphovsrättssamhället

Häromdagen berättades om Debord-historien, där en tysk påstådd upphovsrättsinnehavare stämde en universitetskurs för att ha länkat till en digitaliserad bok av den franske situationisten och upphovsrättsmotståndaren Guy Debord. Och det dröjde inte länge förrän hela boken – tyska upplagan av Skådespelssamhället – remixats (av en klar icke-situationist) och börjat spridas som en textfil, signerad Robert Luxemburg. Av Die Gesellschaft des Spektakels (1967) har blivit Die Gesellschaft des Geistigen Eigentums. Alltså ordagrant "den andliga [intellektuella] egendomens samhälle", men en rakare titel på svenska blir Upphovsrättssamhället. Det är ytterst få ord som har bytts ut. Framför allt är det såklart "spektakel" som bytts ut mot "upphovsrätt" [geistige Eigentum], samt vissa namn och tidsströmningar som har bytts ut så att Debords formuleringar plötsligt handlar om Gerhard Schröder och Creative Commons. Större delen av boken är skittråkig, då som nu, eftersom den består av en sån där marxologisk genomgång av arbetarrörelsens historiska fel och brister som slutligen klarlagts av han som fattade allt. Överhegeliansk marxism är över huvud taget inte min tekopp. Men remixen visar att små byten av ord kan betyda vända ut och in på en hel del – ibland. Med hjälp av den svenska översättningen har jag därför översatt ett litet utdrag ur Upphovsrättssamhället, vilket förstås var ganska lätt då det bara handlade om enstaka ord att byta ut.

Upphovsrättssamhället (utdrag)

"Men ... vår tid föredrar föremålet framför bilden, originalet framför kopian, verkligheten framför återgivningen, väsendet framför skenet ... ty för den är bara verket heligt, medan distributionen är profan. Ja, i dess ögon stiger heligheten i samma utsträckning som distributionen avtar och Verket tilltar, så att den högsta graden av originalitet för den också är den högsta grad av helighet." Feuerbach, Förord till andra upplagan av Das Wesen des Christenthums. 1. I de samhällen där det moderna produktionssättet härskar, ter sig allt liv som en oerhörd anhopning av upphovsrätt. Allt som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en rättsform. 2. Från varje aspekt av livet har rättigheter lösgjort sig för att smälta samman i ett gemensamt flöde, där livets enhet inte längre går att återupprätta. Den partiellt betraktade verkligheten visar upp sig i sin egen allmänna enhet – en separat pseudovärld som endast är föremål för juridiska procedurer. Det specialområde som rättigheter till världen utgör, fulländas i den självständiggjorda rättighetsvärld där det bedrägliga beljuger sig självt. Upphovsrätten i allmänhet, som konkret inversion av livet, är det icke-levandes egenrörelse. 3. Upphovsrätten framställer sig på en och samma gång som själva samhället, som en del av samhället och som enande kraft. Som del av samhället är den uttryckligen den sektor som drar åt sig all uppmärksamhet och allt medvetande. Just genom att den är avskild är denna sektor platsen för missriktad uppmärksamhet och falskt medvetande. Och det enande som upphovsrätten utför är bara den förallmänligade uppdelningens officiella språk. 4. Upphovsrätten är inte en samling rättigheter utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas genom rättigheter. 5. Upphovsrätten kan inte förstås som en överdrift hos rättens värld, som ett resultat av olika tekniker för masshantering av rättigheter. Det är snarare en Weltanschauung som blivit verklig, som tolkats materiellt. Det är en syn på världen som förtingligats. 6. Uppfattat i sin helhet är upphovsrätten ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte. Upphovsrätten är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration. Det är det verkliga samhällets innersta overklighet. I alla sina speciella former – nyheter eller propaganda, reklam eller direktkonsumerad förströelse – utgör upphovsrätten den föreliggande modellen för det samhälleligt dominerade livet. Det är den allestädes närvarande bekräftelsen på de val som redan träffats i produktionen och den konsumtion som följer av den. Upphovsrättens form och innehåll rättfärdigar i sig helt och fullt det existerande systemets villkor och ändamål. Upphovsrätten utgör också den ständiga närvaron av detta rättfärdigande genom att den ockuperar största delen av den tid som upplevs utanför den moderna produktionen. 10. Begreppet upphovsrätt förenar och förklarar den stora variationen hos fenomen som framträder. Deras skillnader och kontraster är sken av det samhälleligt organiserade sken vars allmänna riktighet man är tvungen att vidgå. Uppfattat i enlighet med dess egna termer är upphovsrätten ett hävdande av rätten och ett hävdande av allt mänskligt liv, det vill säga allt samhälleligt liv, såsom blott rättigheter. Men den kritik som uppnår sanningen om upphovsrätten avslöjar den som en synlig negation av livet, som en negation av livet som har blivit juridisk. 12. Upphovsrätten framställer sig som något överväldigande otvetydigt – odiskutabelt och otillgängligt. Den säger bara att "vad som är rätt är gott, och det som är gott är rätt". Den inställning som upphovsrätten i princip kräver är det passiva samtycke som det i realiteten redan har uppnått genom sitt sätt att framträda utan invändning, genom sitt monopol på rätt. 13. Upphovsrättens i grunden tautologiska natur beror på det enkla faktum att dess medel på samma gång utgör dess mål. Det är den sol som aldrig går ner över den moderna passivitetens rike. Det täcker hela jordens yta och badar evigt i sin egen härlighet. 15. I sin egenskap av oumbärlig rättsform åt dagens produkter, som allmän framställning av systemets ändamålsenlighet och som avancerad ekonomisk sektor som direkt formar en växande mängd rättighetsobjekt, utgör upphovsrätten det nuvarande samhällets viktigaste produkt. 20. I egenskap av det avskilda tänkandets makt och den avskilda maktens tänkande har filosofin aldrig av sig själv mäktat överskrida teologin. Upphovsrätten är en materiell rekonstruktion av den religiösa inbillningen. Den proprietära tekniken har alls inte skingrat de religionens dimmoln till vilka människorna förlagt sin egen tappade kraft, den har bara givit dem en juridisk förankring. Så blir även det rena jordelivet grumligt och kväljande. Det förlägger inte längre till himlen sitt bedrägliga paradis, sin absoluta självutplåning, utan bär det med sig. Upphovsrätten har tekniskt genomfört en förvisning av all mänsklig makt till ett hinsides; det är en fullbordad klyvning i människornas inre. 196. Inom upphovsrättssystemets specialiserade tänkande har en ny arbetsdelning uppstått i takt med att själva systemets fulländning skapat nya problem: å ena sidan företar rörelsen för fri mjukvara en proprietär kritik av upphovsrätten genom att studera uppdelningen med hjälp av dess egna begreppsmässiga och materiella redskap; å andra sidan formuleras ett försvarstal för upphovsrätten inom icke-tänkandets tänkande, i en officiell glömska av den historiska praktiken, inom olika grupperingar där Creative Commons har slagit rot. Dock är den icke-dialektiska kritikens falska hopplöshet och den falska optimismen hos den rena reklamen för systemet identiska i den meningen att båda är utslag av ett undergivet tänkande. 197. Free software-rörelsen, som med början i Förenta staterna har börjat diskutera de existensvillkor som den aktuella utvecklingen skapar, har visserligen kunnat redovisa mängder av empiriska fakta, men förstår ingalunda sanningen om sitt föremål, därför att den inte kan upptäcka den kritik som är inneboende i det. Denna uppriktigt reformistiska tendens hos free software-rörelsen kan således bara stödja sig på moralen, sunda förnuftet, fullständigt irrelevanta vädjanden om måttfullhet etc. Eftersom den inte har kunskap om det negativa som ryms i världens innersta, kan en sådan kritik bara hålla fast vid en beskrivning av ett negativt överflöd som den med beklagande uppfattar att det täcker världens yta, som en snabb förökning av någon irrationell parasit. Denna indignerade goda avsikt, som själv såsom sådan inte kan gå längre än att kritisera de yttre konsekvenserna av systemet, tror sig vara kritisk då den glömmer den väsentligen apologetiska karaktären hos sina förutsättningar och sin metod. 199. Lawrence Lessig beskriver överdrifterna i en värld som blivit oss främmande som vore de överdrifter främmande för vår värld. Men det samhälleliga livets "normala" grundval, som han implicit hänvisar till då han i termer av psykologiska och moraliska omdömen beskriver rättigheternas ytliga makt som resultatet av "överdrivna förväntningar", äger ingen som helst verklighet vare sig i hans bok eller i hans epok. Det är för att det verkliga mänskliga liv som han talar om för honom tillhör det förgångna, ja till och med den religiösa resignationens förgångna, som han inte kan förstå rättighetssamhällets fulla djup. Sanningen om detta samhälle är inget annat än negationen av detta samhälle. 200. Free software-rörelsen, som tror sig kunna betrakta den separat fungerande industriella rationaliteten som skild från hela samhällslivet i övrigt, kan gå så långt att den betraktar reproduktion och överföring som skilda från den totala industriella verksamheten. Sålunda finner Lessig som orsak till de resultat han beskriver det olyckliga, närmast tillfälliga, mötet mellan en alltför stor juridisk apparat för utbredning av rättigheter och samtidens människors alltför starka sensationslystnad. Sålunda skulle upphovsrätten bero på det faktum att den moderna människan är alltför mycket av åskådare. Lessig förstår inte att den snabba ökning av prefabricerade "pseudohändelser" som han fördömer härrör ur det enkla faktum att människorna i det nutida samhällslivets kompakta verklighet själva inte upplever några händelser. Det är för att själva historien som ett spöke hemsöker det moderna samhället som man på alla nivåer av det konsumerade livet finner den pseudohistoria som konstruerats för att bevara den aktuella frusna tidens hotade jämvikt. 207. Idéerna förbättras. Ordens mening tar del däri. Det är nödvändigt att plagiera. Det är en förutsättning för framsteg. Plagiatet följer tätt i spåren på en författares formulering, betjänar sig av dennes uttryck, stryker en felaktig idé och ersätter den med en korrekt.

tisdag, augusti 23, 2005

Stora Nyheter

Dagens kopihajp gäller ett erbjudande lanserat av en brittisk internetleverantör: Kunderna ska tillåtas att fritt fildela all musik tillhörande Sony/BMG-katalogen mellan varandra. Radio, teve och massa tidningar vittrar Stor Nyhet. På Boing Boing blir Cory Doctorow så uppspelt över att en "lösning" är i sikte att han kläcker ur sig:

This is such stupendously good news that I frankly didn't believe it. This is what EFF has been calling for for years now ... I'm prepared to say that this is the best thing to happen to the copyfight all year -- maybe all century.
Inte illa. Så vad skulle då skillnaden vara? Alla britter som väljer denna specifika internetleverantör kan fildela med varandra som vanligt – dock är de friköpta från alla juridiska risker så länge de håller sig till musik som Sony/BMG har rättigheterna till. Filformat och fildelningsnätverk är valfria, men trafiken övervakas med mjukvara för ljudanalys som rapporterar till Sony vad som fildelas. Här kommer blockeringen in. En kund ska inte kunna skicka Sony/BMG-musik till folk som har någon annan internetleverantör. Naturligtvis går det att kringgå, men i någon mån försämrar det såklart det allmänna utbytet i nätverk som Bittorrent. Enda skillnaden för internetanvändaren, förutom ett löfte om att inte bli stämd för vissa filer, blir alltså att viss trafik blockeras. Och när väl ett filter på trafiken är installerat och accepterat, är det svårt att tro att internetleverantören på Sonys order försöker lägga in fler filter, exempelvis mot allt utbyte av filmer som Sony har rättigheterna till. Nicklas Lundblad anar oråd i utvecklingen om internet blir en "walled garden". Nu kan förstås inga filter i världen filtrera bort de ettor och nollor som ingår i material som saknar tillstånd för kopiering från de som får kopieras. Men att sådana som Cory Doctorow glatt omfamnar en medioker affärsidé med tvivelaktiga konsekvenser, tyder på nån slags trött riktningslöshet. Blasé väntan på uppdykandet av idéer som ska bringa försoning i kopieringsstriderna, fast uttryckt med ett överentusiastiskt språk. De traditionella massmediernas rapportering kring internet måste oundvikligen söka upp "händelser" av detta slag och blåsa upp dem till hajper. Men varken varken flatrate eller "darknet", för att nämna de två senast omtalade exemplen, kommer att möblera om på arenan i år. För att förstå vad som utspelar sig kring kopieringen duger helt enkelt inte "nyheter" som ryckts loss från sitt ursprungsmedium för att passa ett annat.
Betänker man hur än idag alla stora politiska skeenden smyger in på scenen beslöjade och obemärkta, hur de skyms undan av betydelselösa händelser och vid sidan av dem verkar små, hur de först långt efter att de timat avslöjar sin djupverkan och producerar efterskalv – vilken betydelse kan då tillmätas tidningspressen, som sådan den nu är dagligen uppbådar sina lungors fulla kraft för att ropa ut, överrösta, uppröra, förskräcka, – är den något annat än ett ständigt pågående blint larm, som vänder våra öron och sinnen åt fel håll? Nietzsche, Mänskligt, alltförmänskligt
Uppdatering: Piratbyrån skriver lika kritiskt under rubriken Skivbolagsstyrt internet. Norska Piratgruppen kopierar, medan danska dito inte är lika negativa utan talar om "ett intressant tilltag".

måndag, augusti 22, 2005

250000 euro för en länk till Guy Debord?

Har tyska bokförläggare en särskilt skruvad form av humor när det handlar om att välja vilka avlidna författares rättigheter de ska försvara med näbbar och klor? Förra året var det den bisarra Adorno-historien, då Textz.com hotades med stora böter av en förläggare för att ha lagt upp en bok av Theodor Adorno. Nästa avlidna teoretiker att dras in i farsen är situationisten Guy Debord (1931–1994). Denna gång gäller det påstådda upphovsrättsintrånget inte ens en webbpublicering, utan blott en länk. Länken gick från en sajten tillhörande ett till synes megasaftigt medieteoretiskt seminarium som bedrivs i samarbete mellan tre Berlin-universitet, till en (numera död och stoppad) sajt där hela Debords huvudverk Skådespelssamhället (Die Gesellschaft des Spektakels) låg uppe. Medieteoretikerna läste för övrigt texten i samband med att Pirate Cinema Berlin ordnade visning av en obskyr Debord-film. Då ingrep en viss Klaus Bittermann (kan man tänka sig ett mer passande namn?), som har förlaget Tiamat och påstår sig inneha rättigheterna till Skådespelssamhället. Han gick till en domstol i Nürnberg och såg till att skicka ett juridiskt hotbrev (PDF), som hotar med böter upp till 250000 euro om inte länken genast tas bort (den är kvar, men sidan den pekar på är nu nedplockad). För faktiskt så verkar rättighetsinnehavaren ha lagen på sin sida – i Tyskland är det faktiskt förbjudet att länka, på ett sätt som det inte är i Sverige. Tidigare exempel på tyska länkförbud gäller bland annat länkning till en vänsterradikal tidskrift och i år åtalet mot en IT-tidskrift för länkning till program som kan kringgå kopieringsspärrar, och hot om jätteböter för en tysk bloggare som länkat till ryska AllofMP3.com. Men vad länkförbud egentligen ska uppnå (annat än gratisreklam för det förbjudna) är som alltid oklart. Den nu aktuella texten finns ju tillgänglig ändå. Adorno-historien var absurd. Debord-fallet är om möjligt ännu bisarrare. I bägge fallen rör det sig om radikala teoretiker som fått en inte obetydlig betydelse för en hel del av dagens upphovsrättskritiker. Guy Debord hade som sitt övergripande tema en kritik av hur allt görs till varor under kapitalismen, och gjorde det väldigt tydligt att han inte såg på sin bok som "intellektuell egendom". Faktum är, som den gode Florian Cramer påpekar, att alla de tidiga publikationerna från Situationistiska Internationalen hade en explicit anti-copyright-angivelse tryckt (kanske var situationisterna till och med först med att uttryckligen ange något liknande copyleft). Guy Debord är verkligen död. Men på Textz.com (som uppger att en nystart är planerad senare i år), återfinns en remix, av samma slag som den Walter Benjamin-remix som i svensk översättning fick avsluta boken Copy Me. Die Gesellschaft des Spektakels (Skådespelssamhället) har i remixad form blivit Die Gesellschaft des Geistigen Eigentums (Intellektuell egendom-samhället). Finns bara på tyska och har inte orkat försöka plöja den än, men det kan nog finnas anledning att återkomma.

fredag, augusti 19, 2005

Företagets psykopatologi

Två timmar och femtio minuter är minst sagt långt för en film, särskilt när den till stor del består av intervjuer. Hade den tagit slut halvvägs vore nog The Corporation en välgjord propagandarulle, men ju närmare slutet man kommer desto mer känns halsen fulltryckt med ideologi. Även om den på många sätt är hantverksmässigt välgjord vad gäller kontraster och användande av gamla filmklipp. Såg hur som helst just filmen i en allt kvavare liten biosalong (med Oscar, Elixxir, Palle med flera). Tänkte egentligen avstå från att kommentera det mesta i den, särskilt som den allt mer lämnar sitt ursprungliga ämne ju längre tiden förflyter. Bland annat odlas temat om reklamen som invaderar en föreställd "ren" tankevärld. Jag ogillar både Noam Chomsky, Michael Moore och Vandana Shiva, vilka alla uttalar sig flitigt, liksom en representant för den nationalistiska gruppen Council of Canadians. Frekvent förekommande var också en före detta Shell(?)-chef som plötsligt och Paulus-likt omvänts till någon slags djupekologi och uppvisandes erkännade sin synd inför forna företagskumpaner på ett ganska motbjudande kvasikristet vis. Nåväl. Utgångspunkten är rätt intressant, nämligen hur företaget som juridisk person fick samma legala status som en enskild person (i USA), vilket uppenbarligen inte var någon självklar utveckling. Därifrån fortsätter The Corporation med att utifrån just detta likställande lägga "företaget" på divanen för att ställa en psykriatrisk diagnos. Enligt kriterierna i DSM-IV konstateras att "företaget" är psykopat. Härifån härleds en politisk strategi som kan beskrivas som en plan för att "kurera" företagen, göra dem till ansvarstagande och normala samhällsmedborgare med en medkännande själ. Det ska integreras i och lära av Folket. Ni kanske kan räkna ut var det hamnar. Vad gäller sjukdomsklassningen går det fortfarande att dra lärdom av Foucault. Undrar när någon försöker ställa en diagnos på internet. Uppdatering: Oscar Swartz parallellbloggar samma film.

tisdag, augusti 16, 2005

Norsk logik

Medan seriösa källor rapporterar om en expanderande fildelning i Sverige såväl som i USA, dras rakt motsatta slutsatser av en norsk tidning med den hurtfriska undertiteln Informationsteknologi enkelt og greit:

Piratkopiering er redusert i alle de nordiske landene i løpet av de siste årene, noe som forklares med at en godt utviklet IT-infrastruktur fremmer en respekt for verdien av opphavsrettigheter.
Eeeeeeeeeeeeh, just så. Väl utvecklad IT-infrastruktur har ju alltid främjat respekten för upphovsrätten. Tack för att vi påmindes om det, kära datorblaska. Tur att norska Piratgruppen sjösätts senare denna vecka – de lär fylla ett behov! (Angående påståendena i tidningen, verkar de vara referat från företrädare för pajasorganisationen BSA. Deras siffror brukar vara försök att mäta hur stor andel av företagen som har piratkopierad mjukvara, utifrån vilket de gångrar fram fantasiprognoser om vilka "förluster" detta innebär och hur många arbetstillfällen som gått förlorade. Som sagt: Multiplication can produce powerful numbers.)

söndag, augusti 14, 2005

Gör Gotland till en självförsörjande polisstat!

Mot bakgrund av vad som tidigare skrivits här om hårdaretagism och om myndighetifiering, är det på sin plats att skriva några rader om projektet Motgift, baserat på Gotland men med internationella ambitioner. Deras verksamhet bygger på psudoreligionen "det narkotikafria samhället", men paketet av åtgärder som de föreslår för att uppnå detta gör att de snarast företräder en helt egen politisk riktning av mycket speciellt slag. Det anmärkningsvärda är vilket stöd de lyckas samla för sina minst sagt stolliga och extrema idéer, från både myndigheter, näringsliv och det "civila samhället". Överallt på Gotland kan man hitta särskilda stånd där gratistidningen Motgift delas ut (fast de verkar ha blivit färre sedan förra sommaren): på turistbyråer, caféer och hotell, på Visbys stadsbibliotek etc. Propagandaorganet har några idéer som om och om igen basuneras ut:

  • Tullen borde kontrollera varje trafikant mellan Gotland och fastlandet, på ett sätt som idag inte ens sker vid resor till andra EU-länder.
  • Narkotikahundar ska finnas i varje hörn, de ska användas "vid båtar, flygplatser, offentliga tillställningar, till och med på skolor", och stå vid ingången till varje krog(!) för att kontrollera besökarna.
  • Fler poliser, fler poliser och ännu fler poliser, med större befogenheter.
  • Upprepade gånger kräver tidningen att alla personer som döms för något narkotikabrott borde hängas ut med bild och namn i tidningarna.
  • Att alla arbetslösa borde utbildas till att delta i åtgärdsprogram där de ska smyga runt i buskarna och leta efter folk som kan misstänkas röka hasch, är ett annat förslag som Motgift ofta för fram.
  • Att Sveriges EU-medlemskap är av ondo och att inträdet markerade starten på en period av förfall.
Men det slutar inte i krav på att mobilera hela samhället i ett undantagstillstånd där kriget mot knarket kan rättfärdiga alla tänkbara åtgärder. På Motgifts politiska agenda finns även en utpräglad lokalpatriotism som bland annat tar sig uttryck i ett uttalat motstånd mot frihandel. "I visionen är det drogfria Gotland självförsörjande", skriver senaste numret (japp, inga fler apelsiner på ICA – gotlänningar ska minsann äta slånbär, inga utländska konstigheter!) Även om gotländskt EU-utträde sägs hade varit att föredra, föreslås som alternativ att företag vars ägare inte är skrivna på Gotland ska bestraffas med högre skatter när de verkar på ön. Gotlänningar som verkar ideellt i föreningar (vilka föreningar, det bestämmer naturligtvis de som har monopol på att definiera "goda krafter") ska belönas med skattereduktion. Tidningen har ännu ett återkommande innehåll: Konspirationsteorier om George Soros, som ibland nästan tas till EAP-nivå. Gång på gång varnar Motgift för den mannens ondska, för hans hemliga plan för att förslava hela världen under knark. I mitten av det nummer som delades ut överallt i Gotland förra sommaren kommer plötsligt en olycksbådande introsida med ett kargt träd och rubriken "Vad varje svensk behöver veta om 'narkotikaläget'", följt av en fyra sidor lång text utan illustrationer, där Motgift-ledaren Torgny Peterson förklarar hur det ligger till med knarkliberalernas konspiration och att det enda som kan stoppa den är de metoder som Motgift själva föreslår. Motgift är i praktiken en frontorganisation för den mycket kontroversiella Hasselarörelsen, som har ett politiskt och kommersiellt centrum på Gotland. Genom Motgift vill Hassela bredda verksamheten, skapa folklig mobilisering för sina politiska idéer och bygga allianser mellan alla samhällets "goda krafter". Det hela kretsar såklart kring det företagsimperium man byggt upp på Gotland, med bland annat en djurpark, med hjälp av stora mängder gratis arbetskraft man har tillgång till i form av ungdomar med narkotikaproblem som staten skickat dit. Hela grejen är svår att inte associera till hur Hanna Arendt karaktäriserar "totalitär organisering". (Sammanfattning: styret sker inte uppifrån utan inifrån. Sinnebilden är en lök, inte en pyramid. Rörelsens olika delar och frontorganisationer formar en fasad i ena riktningen och ett center i den andra. "På så vis skapar rörelsen för vart och ett av sina lager fiktionen av en normal värld parallellt med medvetandet av att vara annorlunda och mer radikal än den.") När Motgift samlar de "goda krafterna" närvarar föreningsliv, polis, tull, landshövding, biskop, riksdagsmän, socialtjänst och transportföretag. Bland sponsorerna finns statliga Svenska Spel, vilka liksom Polisen också finns representerade i styrelsen. Utöver detta får Motgift miljonbidrag från Socialstyrelsen. Detta alltså för en verksamhet vars politiska målsättningar är mycket udda och når långt utöver narkotikaproblematiken. Vänsterpartiet är väl representerat bland Motgifts aktivister, där bland andra Jonas Lindberg från Ung Vänsters förbundsstyrelse och Lars Siggelin som är både föreståndare för Hassela Gotland och lokalpolitiker (v). Men ideologin är svår att karaktärisera som höger eller vänster. Här uttrycks en blandning av extrem hårdaretagism, frihandelsfientlighet, socialkonservatism, polisstat, EU-fientlighet, utopiska drömmar om en "drogfri" guldålder där en småskalig ekonomi får blomstra och stora Third Way-aktiga projekt där arbetslösa i tvångsåtgärder knyts till kluster av privata företag och "goda krafter". Motgift-projektet har redan börjat åka runt och hålla seminarier i andra kommuner. Hassela har ju valt Gotland som sin europeiska bas där pilotprojekt bedrivs för att sedan kunna etableras annorstädes, ungefär som Front National har Marseille och Sverigedemokraterna har valt Skåne. Det är nästa steget i planen för att knyta samman Polis med "det civila samhället" och göra sig själv till nav. Alla goda krafter måste enas! Själv är jag av den bestämda åsikten att "goda krafter" gör bäst ifrån sig när de är en brokig och splittrad mångfald – när de däremot ska "enas" blir jag mörkrädd.

Postmedeltida ekonomi

Just hemkommen från Medeltidsveckan i Visby, som jag för första gången besökte utan att vara anställd som musiker av arrangörerna, då mitt band (Vox Vulgaris) inte hade möjlighet att medverka. Gästartistade dock ett antal gånger med Patrask, ett Falunband som släppt en grym skiva. Att ta del i det enorma myllret av artister, entusiaster, affärsidkare och publik inbjuder som vanligt till reflektioner kring de ekonomiska flöden som arrangemang av dessa slag dirigerar. Då menar jag inte bara de historiskt inriktade jippon som numera hålls årligen i snart sagt varje svensk kommun med självaktning, utan "event-branchen" i allmänhet. Dock misstänker jag faktiskt att de olika medeltidsinriktade tillställningarna (typiskt arrangerade av kommun, näringsliv och kyrka i samverkan) går i bräschen vad gäller införandet av en speciell slags postfordistisk produktionsmodell. Dess komplexitet illustrerar för övrigt också mångfalden av ekonomiska modeller inom "musikbranchen" (ett ord som alltför ofta blandas samman med den del som skivindustrin försöker behålla greppet om) och nöjesindustrin i allmänhet. Medeltidsveckan, som arrangeras av en förening men även bildar ramarna för otaliga självständiga aktiviteter från krogar och marknadsstånd till teatrar och föreläsningar, är stor business. På den samlade ekonomin är helt omöjligt att räkna ut en omsättning men det är många, många miljoner som byter ägare. Samtidigt får artister av olika slag får i allt lägre utsträckning betalt av medeltidsveckans arrangörer. För några år sedan inkvarterades vi i värsta lyxvillan, sedan nedgraderades musikernas boende successivt och i år hörde jag att alla fick fixa och betala boende själva. I år introducerade arrangörerna "Hatttorget" (ja, stavat med tre t:n), där mer eller mindre etablerade artister spelade "på hatten". Och musikerna, även professionella ensembler, fortsätter att delta, trots att lönen för en hel veckas intensivt spelande i kyrkor, ruiner och tornerspel kan vara under gränsen för vad som skulle vara anständigt för bara en dags jobb. Trots allt starkare missnöje med arrangörerna, så kan man som artist fortfarande tjäna stora pengar under Medeltidsveckan, om än inte i form av löneutbetalningar (och sannolikt i allt högre grad i form av svarta eller gråa pengar). I samband med en konsert krängs alltid betydande mängder skivor, och krogarna betalar ju fortfarande för musiken. Gycklare och skådespelare får utnyttja sin förmåga till publikkontakt till att hitta sätt att få publiken att lägga sedlar i en hatt. Och visst funkar det ganska bra. I slutändan är det nästan ett måste att vara där för att finnas som artist, inte bara för att sälja egenproducerade skivor (skivbolag står nästan helt utanför medeltidsmusiken) utan även för att knyta de kontakter som leder till mer välbetalda uppdrag på privata fester och liknande under övriga året. När Medeltidsveckan kan sluta betala för musik och gyckel, är det för att den har lyckats etablera sig som ett slags protokoll. Egentligen inte alls olikt hur producenten av en webbtjänst först erbjuder den gratis för att sedan, när tillräckligt många fattat tycke och gjort det till en vana att använda den, kunna ta betalt. Fast här i andra riktningen: arrangemanget i sig har nog snarare blivit mer gratis för användarna, medan dess beståndsdelar i allt högre grad blir gratis för arrangörerna. Det handlar förstås inte bara om att professionella artister i högre grad uppträder utan ordentlig lön, utan även om vanliga medeltidsklädda deltagare som blir till en del av spektaklet och attraktionen. Kort sagt, det är medeltiden som går i bräschen för postmodernisering av ekonomin...

fredag, augusti 05, 2005

Mozart-Foucault-Nietzsche-Funkstörung

Såg just genrepet till en Mozart-opera som på lördag börjar spelas på Kulturhusets takterass i Stockholm, Zaide från 1779. Gita Mallik regisserar de fyra sångarna på scen, Linda Mallik dirigerar septetten i denna rätt lättsamma opera (eller Singspiel). Två akter, inga krusiduller, bra tempo och kul skådespel. Rekommenderas! Librettot är tidstypiskt revolutionärt, det handlar om att låta den själsliga passionen leda till uppbrott mot en gammal makt. En snubbe har blivit fångad som slav hos den ottomanske sultanen, efter att ha beklagat sitt öde en stund blir han kär, jättekär såklart, i sultanens favoritslavinna. De flyr och fångas, men några arior senare har sultanen gett upp sina despotiska ambitioner på diverse kroppsstraff och börjar plötsligt se de tidigare slavarna som människor med själ. Operan blir ett exempel på den omvandling i Europa just decennierna kring 1800 som Michel Foucault har undersökt i Övervakning och straff. Man avskaffar kroppsstraff och offentliga avrättningar – företeelser som just i Zaide figurerar som exempel på det tyranniska man vill bryta med – och uppfinner i stället en ny själ, kring vilken nya disciplineringstekniker kan växa fram. Foucault understryker att detta är en drastisk kvalitativ förskjutning inom "maktens mikrofysik", inte en kvantitativ rörelse mot mer "mänsklighet". Att frimuraren Mozart gärna såg sig som en del av allt detta, uppbrottet mot de äldre suveränitetssamhällena, är välkänt. Samtidigt tycks hans musik befinna sig någon helt annanstans. Den är ännu inte romantisk, utan ter sig snarare som en senkommen frukt av l'Ancien Régime. Funderade lite kring den dubbelheten under genrepet av operan, och erinrade mig en Nietzsche-aforism ur Mänskligt, alltförmänskligt som sätter fingret mitt i prick:

171. Musiken som senkomling i all kultur Av alla konster som under bestämda sociala och politiska förhållanden brukar växa fram på en viss kulturnivå, spirar musiken alltid som den sista av alla plantor, under hösten och nedgångstiden för den kultur den tillhör /.../ Ja ibland ekar musiken som en gången tidsålders språk in i en undrande ny värld och kommer för sent. /.../ Först i Händels musik framtonade det bästa av Luthers och hans trosfränders själ, den stora jordisk-heroiska tendens som skapade hela reformationsrörelsen. Först Mozart löste in Ludvig den fjortondes epok och Racines och Claude Lorrains konst i klingande guld. /.../ På så vis skulle en vän av känslosamma liknelser kunna säga att varje stor musik är svanesång. – Musiken är nämligen inte ett allmänt, tidlöst språk, som så ofta påståtts till dess ära, utan motsvarar exakt det mått av ett känsla, värme och tempo som en alldeles bestämd, tids- och ortsbunden kultur bär med sig som sin innersta lag
Angående att musiken inte är ett tidlöst språk, kan vi nog hålla med Nietzsche (i polemik mot Schopenhauer?) Frågan som här inte kan besvaras är om musiken i allmänhet fortfarande är en "senkomling i all kultur", att den alltså i någon mening förfinar och uttrycker en föregående epok, bär dess blommors frukt. Ibland kan jag få känslan av att en våldsam omkastning just i den frågan har skett någon gång under 1900-talet. Men hur? Eric Schüldt på P1:s Kulturnytt kallade förra veckans Norbergfestivalen för en sorgesång över industrialismen. Själv tvivlar jag på hur långt man kan dra den slutsatsen – kanske då jag under årets upplaga av denna mycket gemytliga festival ändå upplevde mer av 303:or än av sönderrostad industri. 2000-talets elektroniska musik (för att sammanfatta en extremt brokig samling) relaterar sig tveklöst både till 1900-talets industrialism och till en föreställd framtid. Men tidens riktning är inte entydig. Eller hur ska man tolka titeln på Funkstörungs nya, grymt svängiga, album: Return to the acid planet?

torsdag, augusti 04, 2005

Darknet attackerar Sverige

Till vintern ska alla nätsurfare med skumma ärenden kunna gömma sig på internets mörka sida – Darknet.
Man hör nästan hur symfoniorkestern drämmer till med ett dramatiskt ackord när Aftonbladet kungör vad som framställs som en dramatisk nyhet angående kopifajten. Vi får veta att det nya programmet "Darknet" kommer att radikalt underlätta för såväl fildelning som kriminalitet när det lanseras i höst. Skepp ohoj, folk i Piratbyråns forum köper uppgifterna utan att kolla upp saken närmare. P3:s nyhetsredaktion vittrade dramatik i torkan och var snabba att maila Piratbyrån, de ville ha åsikter om detta nya program "som nedladdare kan gömma sig bakom för att kunna ladda ner ostört". Allt baserat på att Aftonbladet gjort en sedvanlig rewrite på en internationell nyhet, med lite tillagda missförstånd och dramatiseringar. Programmeraren Ian Clarke har på en konferens har varslat om att ett innovativt P2P-program ska vara klart till vintern. Ian Clarke skapade Freenet-protokollet, och uppmärksammades förra året för sitt vidareutvecklande av Bittorrent under namnet Diijer som dock ännu inte verkar ha lossnat. Och nu har han visst nåt nytt P2P-nätverk på gång, baserat på darknets-konceptet. För "Darknet" är inte ett program. Det är ett ganska etablerat begrepp för fildelningsnätverk som bygger på att användarna ömsesidigt godkänner varandra (web of trust), ofta i mindre kretsar, och därför knappast behöver bry sig om piratjägare. Ordet etablerades 2002 av en grupp forskare knutna till Microsoft. NY Times klarar av att tydligt förklara detta, Aftonbladet gör det inte. Egentligen är "darknets" inte konstigare än att man förutom att gå till en organiserad bytesplats, även kan träffa en bekant i förbifarten och överlämna en bränd DVD, fast det nu sker via internet. Bland annat via otaliga fan-sammanslutnignar för allt från animenördar till blues- och Elvisfantaster. Darknets finns alltså idag, och har funnits även innan P2P-explosionen inleddes med Napster. Om detta skulle vara "internets mörka sida", hör nog även e-post och chat dit, då även dessa kommunikationer ju sker mellan folk som valt att kommunicera med varandra (inklusive, ve och fasa, pedofiler!) Ingen tvekan råder dock om att halvslutna och även anonymiserade fildelningsnätverk hela tiden får bättre förutsättningar att växa och fungera smidigt, vilket såklart underlättas av bättre datorer, snabbare uppkopplingar och större hårddiskar, samt ett stort intresse för sådana lösningar från hackers och kodare världen över. Så visst händer det saker. Men det finns inget skäl att tro att ett enskilt program kommer att vända allt uppochned. Nyhetsmedierna efterfrågar "riktiga nyheter" från kopifajten, som gärna ska signalera att ett styrkeförhållande i en strid förskjutits åt ena eller andra hållet, och allra helst innehålla konturerna av en upplösning i form av antingen en lycklig kompromiss eller en snabb seger för endera av de två tänkta sidorna. Men det finns ingen symmetri att rubba, och kraftmätningen som sker är av ett helt annat slag än att vare sig ett enda nytt program eller all världens lagar kommer att kunna avgöra den. Funnes det någon enskild "nyhet" som skulle kunna ha verklig betydelse för fildelningens tillväxt, vore det nog snarare om bredbandsleverantörerna började erbjuda helt anonym internettillgång enligt kontantkorts-modell (vilket ju redan idag är möjligt om man kopplar upp sig via WLAN eller telefonmodem).

onsdag, augusti 03, 2005

Khmerpop och minibarsdöd

20 crazy ass mp3's from that commiecountry in the far east bjuds det på via The Pirate Bay. Detta i form av en samlingsplatta: Cambodian cassette archives - Khmer folk & pop music vol.1. Udda. Smakprov som MP3 finns här. Kerignell som distribuerade skivan borde såklart starta en MP3-blogg, den skulle regera. Vilket ger tillfälle att än en gång tipsa om en befintlig sådan, vars innehåll i detta fall är mer tyskt än kambodjanskt, fast på svenska: Death by minibar, som på sistone erbjudit MP3:or med bland andra Rob Acid, Mr. Negative med mera. Men alltså, kan ingen låta bloggen slippa lägga upp MP3:or via en otroligt bökig skicka-filer-tjänst genom att helt enkelt bortskänka lite serverplats? Det känns lite långrandigt att än en gång behöva påpeka den onödiga osmidigheten som ännu präglar mycket av MP3-bloggar och podcasts.

Florian Cramer om ord som blir kött

Trogna Copyriot-läsare kanske känner igen namnet Florian Cramer (här, här, här, här, här), en tysk hacker/medieteoretiker/litteraturvetare som för närvarande forskar i ett tungt team på högskolan i Rotterdam. Härom veckan utgav han en bok, Words made flesh. Code, Culture, Imagination, som antingen kan läsas som HTML på skärm eller tankas som en tjusig PDF på 140 sidor för de som har skrivare. Inte helt lättgenomtränglig, men ämnena som tas upp är högintressanta och förtjänar lite referat. Det handlar om mjukvara, eller snarare om computation (ordet ter sig i sammanhanget svåröversättligt), i bred bemärkelse, som titeln Words made flesh antyder. För vad är ritualer av alla de slag, annat än program avsedda att exekveras under vissa förutsättningar?

Executable code existed centuries before the invention of the computer in magic, Kabbalah, musical composition and experimental poetry. These practices are often neglected as a historical pretext of contemporary software culture and electronic arts. Above all, they link computations to a vast speculative imagination that encompasses art, language, technology, philosophy and religion. These speculations in turn inscribe themselves into the technology. (...) The technical principle of magic, controlling matter through manipulation of symbols, is the technical principle of computer software as well.
Evangelium enligt Johannes, 1:1,14: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. ... Och Ordet vart kött." (I senaste översättningen av den kristna skriften heter det dock, humanistiskt nog, att "ordet blev människa".) Härav ord som "inkarnera" (in carnis, "i köttet") och frasen "hokus pokus" (härledd ur högmässoritualen där kött framtrollas med vissa ords hjälp varje söndag). Hur som helst är alltså vad Florian Cramer gör att skriva en slags genealogi över exekverbar kod som ett kulturellt fenomen vilket på krokiga vägar fört med sig föreställningsvärldar och ontologier från äldre mystik och annat, via konstnärliga rörelser och in i den digitala mjukvaruvärlden. Förutsättningen för en sådan historieskrivning är att Cramer inte helt köper den hårdkokta tes som hans kollega Friedrich Kittler lägger fram i essän Det finns ingen mjukvara; Att kod blott är signifianter för elektriska potentialer. Enligt Kittler syftar de grafiska gränssnitten grovt talat till att "kringgå det faktum att immateriell egendom har blivit omöjligt efter Turings bevis och att den allra minst är tillämpbar på algoritmer". (Samma essä diskuteras också i ett gammalt inlägg om Squarepusher.) Till skillnad från Kittler, som ytterst förnekar mjukvarans existens, utgår Cramer från att mjukvara visst kan finnas till utan att reduceras till hårdvara, av det skälet att programmeringsalgoritmer har funnits innan det fanns datorer, det må vara i form av kabbalah eller sällskapsspel. Det säregna med Cramers resonemang lyser fram särskilt starkt i formuleringar som denna:
The rise of the romantic genius as the model of an artist who does not calculate in turn explains the crisis of computational methods and games in poetry and arts between ca. 1800 and 1900.
Här talas alltså om upphovsmannafunktionen och om den moderna upphovsrättens framväxt ur tanken på det enskilda geniet som när Han som skapar ur intet. Idén sammankopplas vanligtvis med romantiken, men när Cramer istället väljer att helt enkelt tala om epoken 1800–1900 anknyter han snarare till Kittlers begrepp Aufschreibesysteme 1800, som är närliggande men har den fördelen att det dels inte uppställer det fåniga motsatsförhållandet mellan romantik och upplysning, samtidigt som det på mediematerialistiskt vis härleder olika epokers sätt att hantera information till informationens tekniska former. Hur som helst framstår här upphovsmannafunktionen som en historisk parentes vilken på många plan återstår att trassla sig ur. Men innan vi hamnar där har Florian Cramer hunnit göra en grundlig tillbakadykning till pythagoréernas syn på världen och varat som uppbyggd på numeriska proportioner, vilken haft stort inflytande.
When Pythagoras discovered the arithmetic principle of the musical octave by splitting the string of a monochord in half, and from that concluded that there was a mathematical harmony of the cosmos, he founded an aesthetic philosophy that closely linked art, science and nature and whose impact was immense through the Renaissance and beyond. Pythagorean aesthetics centers around the idea that beauty is made up from mathematical proportions.
För Cramer är den pythagoreiska traditionen intressant som förelöpare till dagens mjukvarugenererade kultur. (Jämför skillnaden gentemot hur Giorgio Agamben å sin sida värderar pythagoréernas grundläggande tanke!) Egentligen är det väldigt simpelt. För att skapa en oktav eller en triangel med hjälp av en dator, bryts ljud och bilder först ned till numeriska förhållanden, vilket ofrånkomligen är just sådant som Pythagoras utforskade.
The Pythagorean project consists of the extraction and application of a universal numerical code that organizes both nature and art. This code allows the creation of a correspondence between macrocosm and microcosm and describes harmony, in the sense of beautiful numerical proportions, as the guiding principle of the world. And for the first time, it allows the computation of nature and art. Any natural and symbolic system can be broken up into numerical proportions and values which in turn may be compared to the numerical proportions and values of another observed system.
Här ska vi inte försjunka alltför djupt i diskussionen om kompositören John Cage typexempel på en slags misslyckad anarkistisk revolt mot pythagoreanismen, grundad i en sammanblandning av stokastisk slump och ontologisk dito. Resonemanget visar i alla fall snyggt hur överdriven determinism och naiv tro på slumpmässighet (inom musiken, men självklart också andra sammanhang) möter varandra i en och samma punkt av "formalism och klisché". När Félix Guattari även han visar på begränsningen i John Cages estetiska anarkism (i kapitlet On the refrain i A thousand plateaus), sker det för övrigt utifrån en inte helt olik anda. Florian Cramer går vidare med kul exempel från den tokmaoistiska kompositören Cornelius Cardew som 1974 utgav en bok med titeln Stockhausen Serves Imperialism, där elektronmusikpionjären attackerades ytterst just som representant för den västerländska kulturens pythagoreiska arv, om vi får tro Florian Cramer. Sen går han vidare till att djärvt påstå att "Mjukvarans historia, åtminstone i västliga kulturer, påbörjas där magi och pythagoreiskt tänkande sammanstrålar." Två olikartade protetyper för programmering och mjukvara. Om pythagoreismen står för det rigorösa upprättandet av ett abstrakt matematiskt symbolspråk, saknar magin kanske detta men bidrar å andra sidan med ett koncept för att exekvera symbolerna. Den magi som här tas upp är främst den judiska, kabbalan (och då inte minst den praktiska kabbalan. Cramer kritiserar Gerschom Scholem för att i sin klassiska och spränglärda avhandling Den judiska mystiken bara se till den teoretiska kabbalan.)
Unlike Latin where only a small subset of the alphabet corresponded to numbers, every Hebrew letter is also a number. In combination with the idea of divine creation out of the word, or letter, this amounted in the Middle Ages to a complex system of Jewish mystical letter computations. (...) The ecstatic Kabbalah, practiced in 13th century Spain by Abraham Abulafia and others, become probably the first comprehensive speculative science and art of language computation.
Alla som har läst Foucaults pendel av Umberto Eco känner igen temat, liksom indirekt alla som ägnat sig åt att försjunka i omniHAL och liknande MegaHAL-tillämpningar. Exemplen som ges i boken hoppar annars mellan Markov-kedjor, situationister, scientologer, programkodspoeter, religioner, William S. Burroughs såklart, Tristan Tzara, 1337 speech, GNU GPL-licensen och Cornelia Sollfrank. Allt leder fram till, bland annat, modifierade definitioner av några nyckelbegrepp. Såsom en radikalt performativ definition av "information", som letar sig tillbaka till etymologin som ett latinskt ord betecknande en formande och instruerande aktivitet.
Information is only what has an impact, reaching and impregnating its recipients just like the execution of a program code mobilizes matter. In Andreae’s Christiana Societas, the origin of the impregnation is “heaven,” the informant is called “God.” Almost four hundred years later, this analysis of “information” seems to be politically and philosophically more precise and rigorous than concepts like “information society” and “information wants to be free” which, passing off “information” as a culturally autonomous, ahistorical and self-perpetuating agent, in fact write a crypto-theology of information.
Steget från skrivande till handlande är inte metaforiskt (som i ett politiskt manifest) utan konkret, fysiskt och direkt. Det må sedan handla om praktisk kabbala, GNU-licensen eller programkod. Florian Cramer frågar sig vidare "Vad är mjukvara?" Svaret är inte självklart, i alla fall inte om man inte likt Kittler vill reducera mjukvaran till rena maskinalgoritmer och därmed i någon mån "klippa av" den från sitt vidare sammanhang. Cramers definition landar i att mjukvara är "algoritmer som kontrollogik som abstraherats från maskinen" och integrerats i ett kulturellt sammanhang präglat av dess användande.
The Unix operating system which runs on almost any kind of hardware is a prime example of software as an abstraction from hardware. (...) High-level, machine-independent programming languages and operating systems such as C and Unix gave birth, around the same time, to a culture that gradually detached software from the concept of code running on a machine. (...) software took up a life of its own. The results were political-philosophical movements like Free Software, programming puns such as recursive acronyms, hacker slang that mixed English and computer language constructs and poetry in computer languages
Men syftet kan förstås inte vara att dra en klar gräns mellan hårdvara och mjukvara.
Is instruction code hardware once it is burned into an EPROM, is it software when it is stored in an erasable flash ROM? (...) Still, in the end the distinction between software and hardware relies on Cartesian categories: Is, for example, a human brain that performs a computation a piece of hardware? (...) The difference between materiality and immateriality exists within software itself: an algorithm is material in its stored, coded form and most of its cultural practices. The immaterial component might be the imagination and phantasms invested into the software (...) In the end, “software” and “computation” can’t be strictly differentiated from each other. The cultural history of software is the cultural history of computation. (...) Software history can thus be told as intellectual history, as opposed to media theories which consider cultural imagination a secondary product of material technology. (...) Computation and its imaginary are rich with contradictions, and loaded with metaphysical and ontological speculation. Underneath those contradictions and speculations lies an obsession with code that executes, the phantasm that words become flesh.
Utifrån deta pragmatiska synsätt, kan Florian Cramer peka ut begränsningarna för såväl konventionell mjukvara för skapande av musik och bild utan ambitioner att låta algoritmerna ersätta skaparens skapande, men också för all den generativa konst som brukar bygga på en illusion om objectivity through computation.
The roots of this media theory prominently lie in McLuhan’s statement that the medium is the message—i.e. the technology itself bears the meaning instead of being its neutral purveyor—and Heidegger’s philosophy of matter and technology. These theories neglect that the machine processes were designed by humans in the first place and can be seen on the contrary as embedding subjectivity into formulas, processes and hardware. Poiesis, making, becomes a second-order poeisis of making something that makes something else. So poetry, making, turns into poetics, the making of making. When making turns into meta-making, subjectivity simply shifts to a second order position, residing in the formula instead of the product. This fact is being repeatedly ignored by critical observers whose perspective remains fixated on the product and who wrongly conclude, in a fallacy reminiscent of Plato’s cave, that technology has done away with the subject behind the work. (...) the question (...) is no longer whether algorithms can replace human creativity and cognition. Instead, they reflect computation as a cultural phenomenon of its own.
Utan tvekan kan de koncept som tas upp i undersökningen ha relevans för allt från vidgandet av konstbegreppet till kampen mot mjukvarupatent, då det handlar om våra sätt att föreställa oss och relatera till datorer, programmering, litteratur och kreativitet. Men här är det dags att sätta punkt för ett yvigt referat. Kanske vill jan_bokl plocka upp något?