torsdag, september 29, 2005

Två forum

Hösttid är forumtid, eller nåt. Medverkar själv i några:

  • Redan nästa helg går Frihetsforum av stapeln på Brygghuset i Stockholm. Liberaler lägger valtråket åt sidan och för att stöta och blöta frågor där de inte nödvändigtvis måste vara överens, influerade av den gångna raden av mer vänsterpräglade (och numera insomnande?) sociala forum. Själv är jag inbjuden som Piratbyrån-representant för hålla ett anförande om musikmonopol och andra effekter av upphovsrättens upprätthållande. (Tydligen försökte arrangörerna med att bjuda in alla tänkbara upphovsrättsivrande organisationer för att få nån slags debatt. Alla tackade nej.) I övrigt snackar en kinesisk dissident och en uppsjö av bloggare, varav vissa känns igen från högerspalten här på Copyriot, såsom FRK, Anders Sandberg och Nicklas Lundblad. Den senare skriver intressant om kulturskapande och försörjning, utifrån ett par mycket läsvärda inlägg av Oscar Swartz där en författare och en sångare tas som exempel. Det "starka band mellan rätten och kreativiteten" som ofta förutsätts finns inte, skriver Nicklas Lundblad, som berättar att han i allt högre grad börjar se upphovsrätten som en "väg till enfald". Fast på Frihetsforum ska han nog snacka om helt andra grejer.
  • Tredje upplagan av Bloggforum går av stapeln den 19 november. Mäster Stattin skvallrar om att de har internationella gäster på gång. Själv har jag också tillfrågats om att medverka i en panel. Mer info lär komma.
Ett par andra events under återstoden av året, redan omskrivna här:

tisdag, september 27, 2005

Oink

Sebastian Suarez-Golborne skriver på sin blogg El Barbaro Del Ritmo om den musikspecialiserade och mycket välsorterade Bittorrent-trackern Oink:

Medlemsantalet hålls runt 40.000 och man blir bara medlem genom att få en personlig inbjudan. Efter att Berns i veckan pensionerade sitt medlemskort är en Oink-invite den enda vip-grej man behöver bry sig om.
Så kan man ju också uttrycka det. Eller så kan man säga att Oink är ett slags darknet, om än byggt mer på byråkrati än på ömsesidig tillit. Kruxet – som just nu kan höras beklagas från många håll – är att det är väldigt lätt att bli utsparkad. Ett välkonstruerat ratio-system ska garantera att alla laddar upp minst lika mycket som de laddar ner. Men det är ju en matematisk omöjlighet att alla får en ratio på över 1.00, så länge det finns dem som delar ut mer än de laddar hem. Därför kickas folk ut i rasande takt. Allmedan de kvarvarande i desperation drivs till att ladda ner saker de inte alls själva är intresserade av, bara i hopp om att andra ska vilja tanka från dem så att deras ratio förbättras.
I ekonomin kallas det för Paretoeffektivitet, systemet är i balans men det går inte att förbättra en persons Oink-kvot utan att åtminstone någon annan får det sämre.
Bjöds själv in till Oink härom veckan, med den uppriktiga ambitionen att bidra till nätverket genom att fortsätta hålla mer ovanligt material tillgängligt under en längre tid. Hade dock inte fattat att det var så bråttom att skaffa en bra ratio för att inte kickas ut. De första albumet jag tankade var hyfsat obskyra och inte splitternya, så där fanns knappt några nya att ladda upp till. Sen slog jag till: 43 album med Sonic Youth samlade i en enda torrent. Fyrtiotre album. Drygt 3 GB. Uppemot två dygns musik som jag fick hem på något kortare tid. Galet. Till detta frosseri sporrades jag av att ha upptäckt en makalös Madonna-tolkning utförd av sidoprojektet Ciccone Youth. Sen åkte jag i alla fall ut från Oink med huvudet före, och jag kan väl inte påstå att jag gråter blod även om en ny inbjudan tacksamt skulle tas emot... (För övrigt kan konstateras att Sonic Youth visserligen är RIAA-kontrollerade, men likväl tillhörande kassettdödskallens sammansvärjning...) Hos nämnda bloggen El Barbaro Del Ritmo bjuds för övrigt på ett mixtape där rytmbarbaren tillsammans med OMGWTF har spelat diverse electrohouse, hiphop och industri på 33 varv (á la screw). Rekommenderas: It’s Not You, It’s The Codeine Talking Vol. 1.

torsdag, september 22, 2005

Terabyte

Idag ska vi roa oss med matematik. Närmare bestämt med några uppgifter från Antipiratbyrån som vidarebasuneras av flertalet svenska nyhetsmedier:

"man fann uppskattningsvis 2 terabyte med material, motsvarande tusentals lagrade filmer (...) – Jämfört med Bahnhoffallet handlar det om samma mängd lagrad datainformation, säger Pontén." (Aftonbladet) "Antipiratbyrån har inte avslöjat namnet på företaget, men uppger att mängden upphovsrättsskyddat material är cirka två terabyte, ungefär lika mycket som i Bahnhof-fallet." (Computer Sweden)
Två terabyte. Nåja, det finns en del filmfantaster som delar ut lika mycket även på alldeles vanliga öppna DC-hubbar. Dessa 2 TB skulle nu alltså ha varit lika mycket data som man kom över vid razzian mot Bahnhof. Men ... då påstods det ju ha varit inte mindre än 23 TB. Den senare siffran uppgavs i pressmeddelanden från Antipiratbyrån och dess moderorganisation MPAA och spreds sedan via Reuters i all världens nyhetsmedia. 2 TB eller 23 TB? Kanske spelar mindre roll. Huvudsyftet är ju att övertyga såväl den mindre insatta allmänheten som de egna finansiärerna om att man minsann "lyckas slå till mot hjärtat av de organisationer som är själva grunden för att upphovsrättsskyddat material sprids till allmänheten via nätet" (yeah, right...) Uppdatering: Oscar Swartz skriver mer om razzian som skedde hos internetleverantören Song.

tisdag, september 20, 2005

Återmonopolisering av koppartrådarna?

Existerar det någon nyhetsbevakning eller offentlig debatt om vad som händer med internetinfrastrukturen i landet? Verkar tyvärr inte så. Idag intervjuas Bahnhofs VD Jon Karlung och får som sista fråga:

Vad tycker du att vi ska undra över imorgon?Telia! Varför vill Telia sätta konkurrensen ur spel? I dagarna flyttas hela det svenska kopparnätet från det operatörsneutrala bolaget Skanova till Telia. Skanova etablerades som ett eget bolag som upplät kopparnätet till de svenska operatörerna på lika villkor. Konstruktionen tillkom på önskemål från PTS. Nu läggs bolaget Skanova på is och Telia roffar tillbaka allting till sig själva igen.
Ändå går det inte att hitta några fler upplysningar om detta, vare sig i dagstidningsarkiven, datablaskornas nätupplagor eller för den delen i svenska "bloggosfären". Minst sagt anmärkningsvärt – förutsatt att det som Jon Karlung säger stämmer, att denna återmonopolisering och maktcentralisering sker "i dagarna". Betänk att Skanova har haft de facto-monopol på kopparnätet i Sverige, kontroll över alla IP-nummer, och stämts för att misssbruka sin ställning. Med starkare monopolfunktioner till Telia lär svensk bredbandsutbyggnad halka efter ännu mer i internationell jämförelse. Gissar att de första nyhetsartiklarna dyker upp om minst en månad, och hoppas att Oscar eller kanske prq-crewet kan ge bättre besked innan dess...

måndag, september 19, 2005

Stumfilmsmusik

Vilken ofantligt mäktig bioupplevelse som Cinemateket bjöd på idag: Gösta Berlings saga, tretimmars stumfilm från 1924, baserad på Selma Lagerlöfs storslagna tragedi. Framförd med enormt suggestiv nykomponerad musik av pianisten Matti Bye, framförd av honom plus en stråkkvartett (låg sättning med kontrabasist). Ena foten i folkmusiken, andra i närheten av tangodramatiken, ungefär. Går knappt att föreställa sig hur mycket arbete som ligger bakom tre timmars kontinuerlig musik, noggrant synkad med film (och inklusive ljudhärmande stråkeffekter som inte står Biber eller Vivaldi efter.) Tyvärr verkar det inte bli fler framföranden än de två som nu skett i Stockholm. Det lustiga är att föreställningen inte hade fått äga rum alls om Selma Lagerlöf själv hade fått bestämma. Då hade filmen inte ens fått göras i första taget. Hon litade nämligen inte på regissören för fem öre och gjorde vad hon kunde för att stoppa filmatiseringen, men hade redan sålt rättigheterna, vilka sedan via några konkurser vandrat vidare till SF. Man brukar säga att den ideella upphovsrätten (till skillnad från den ekonomiska biten) är oförytterlig och inte kan avtalas bort, men i det här fallet var det uppenbarligen inte så hårt med den saken. Och tur var väl det, att Selmas ideella rätt till romanen kunde köras över så det kunde bli en film. Episoden går rakt på tvärs med den praktidioti som Mårten Blomkvist på DN Kultur vräkte ur sig förra året: "Utan den [ideella upphovsrätten] skulle vi antagligen inte ha (...) några filmer (...) alls." (Läs mer i gammalt inlägg.) För övrigt kan konstateras att Selma Lagerlöf, som dog 1940, fortfarande inte är fri att använda. Eftersom upphovsrätten förlängts till 70 år efter döden finns det fortfarande någon form av arvtagare som kan förbjuda vissa tolkningar samt casha in royalties. Erinrar mig nu ett försök i genren stumfilmsmusik som jag själv varit involverad i för väldigt länge sen. En tidig version av Planet of the apes visades på Kulturhuset år 2001, ackompanjerad av kärv musik sammansatt av Ayhan Aydin (mest beats) och mig (mest Bartók-samplingar), och som vi framförde tillsammans med turntable-ekvilibristen 1210 Jazz (Scratchaholics). Det lät faktiskt inte dumt alls: apesong.mp3

lördag, september 17, 2005

Världens enda legala whiskeyröst

Tom Waits har väckt åtal i Tyskland mot biltillverkaren Opel och reklambyrån McCann Erickson. Orsak: I en reklamfilm för Opel sjungs en sång av en stämma som uppges låta till förväxling likt hans whiskeyröst, och Tom Waits anser sig ha ensamrätt på spruckna röster av detta slag. (Rösten sjöng alltså inte en Waits-låt, utan Brahms berömda vaggvisa.) Filmerna är producerade i Tyskland men uppges ha visats i Sverige och övriga Norden kring senaste årsskiftet. Det är inte första gången som Tom Waits hävdar att det är intrång i hans rättigheter till sin egen person om någon annan sjunger med en röst som liknar hans. Redan 1988 väckte han åtal och fick snabbmatsstället SalsaRio Doritos fällt för att ha en imitation av rösten förekommit i radioreklam. Han är tydligen känd för sin fasta uppfattning att musikartister bör avhålla sig från medverkan i reklam, lite som Vilgot Sjöman. Men åsikter är en sak, censur en annan, och hävdande av äganderätt till en viss sorts sångstil är bara bisarrt. Om detta slags "skydd" av banbrytande artister skulle tillämpas konsekvent är det svårt att föreställa sig någon musikalisk utveckling över huvud taget. För övrigt vore rimligen nästa steg vore rimligen att whiskeytillverkaren Jim Beam krävde tribut för sina bidrag genom att väcka åtal mot Tom Waits med krav på procent av alla pengar hans raspiga stämma drar in. Kändisars krav på juridisk ensamrätt till olika stilistiska särdrag, behandlas i texten Conceptualizing law and culture av Lawrence Liang, en grym indisk jurist knuten till projektet Sarai. Där berättas bland annat om hur Woody Allen för 20 år sedan vann en rättegång där han stämt en videobutik för att i en reklamfilm haft med en skådespelare som var alltför fysiskt lik honom. Yrkesförbud, borde väl sånt kallas.

Zombievetenskap

The Zombie Survival Guide är fantastiskt bra litteratur! En vetenskapligt hållen genomgång av hur zombies uppkommer, hur deras sinnen och organ fungerar, historiska exempel på zombieepidemier och en uppsjö av praktiska råd för kampen mot de invaderande odöda – allt utifrån en stabil empirisk grund, bestående av världens samlade produktion zombiefilmer. Vidskepliga föreställningar avlivas om att zombies skulle ha något med övernaturliga krafter att göra (i själva verket, sägs det, ligger orsaken i viruset Solanum) och skiljelinjen dras upp mellan "falska" voodozombies och de likätande monster vars bekämpande boken handlar om. Det visar sig att faktauppgifter ur boken för en kort tid letade sig in i Wikipedia... Den samtidigt dödsallvarliga och nyktra beskrivningarna är stor humor, samtidigt som de säger oerhört mycket om en hel filmgenre och de rädslor den skildrar, och säger detta på ett sätt helt underbart befriat från onödig tolkning. Införskaffa och/eller vänta på att en ebook dyker upp.

onsdag, september 14, 2005

Privilegiebrev

"Marknadsekonomi är tävling", utropar en bloggande PR-konsult euforiskt, efter att på väg till jobbet ha sett en reklamtavla för en mobiltelefonoperatör. Genom detta begåvas konsulten med en insikt:

Det slår mig att mobilbranschen kanske är en av de branscher som tydligast manifesterar vad marknadsekonomi handlar om – en ständig kamp och tävling om kunderna.
Mig slår det hur han lyckas med att se blott ena sidan av mobiltelefonibranchen, den kundinriktade – och missar den andra, den sida där det råder total avsaknad av vad som skulle kunna kallas fri konkurrens. Tänk efter: De enda företag som får vara med och konkurrera är de som erhållit privilegiebrev från Post- och telestyrelsen. En myndighet har bestämt hur många aktörer marknaden ska få ha, hur mycket frekvensutrymme var och en ska få ensamrätt till och vilken slags kommunikationstekniker radiovågorna ska användas till. Hurra, den såååå fria konkurrensen kan börja! På tal om mobiltelefoni, så har Nicklas Lundblad på sistone tagit upp kritiska synpunkter på 3G-projektet. Till skillnad från nämnde konsult, ser Nicklas i samma branch en statligt styrd tekniksatsning som inte bär sin egen kostnad och verkar ha blivit omsprungen innan den är klar – kort sagt vår tids svar på franska Minitel. Är månne så att EU:s förtjusning över kontrollerbar teknik gör att Europa, till skillnad från USA och Asien, låser in sig i den centraliserade 3G-tekniken till den grad att man helt missar WiFi? Relaterade inlägg:

måndag, september 12, 2005

Radical Software: Frequency and form

Hösten 1970 utkom andra numret av tidskriften Radical Software, som skrev om det elektromagnetiska spektrats användande, reflekterade över estetik och gav handfasta tips kring byggande och manipulation av videoutrustning. Radical Software, utgiven av en krets konstnärer och akademiker i New York under några av 1970-talets första år, brukar tillmätas ganska stor betydelse för senare konstnärliga riktningars sätt att använda video och internet. Nu finns den arkiverad på www. Det är idéhistoriskt intressant att se hur skribenterna mitt i denna speciella och omvälvande tid reflekterade över nya mediers inverkan, präglade av sin läsning av Marshall McLuhan, Gregory Bateson och Buckminster Fuller. Med "mjukvara" menade de faktiskt aldrig datorprogram, utan i bredare bemärkelse de instruktioner som olika slags maskiner opererar efter. (Jämför med tidigare inlägg om ord som blir kött.) De nya medierna 1970 var videobandet och kassettbandet. Bägge intensifierade drastiskt de möjligheter att återuppspela sina och andras beteenden och tal, som i viss grad hade kommit redan med vaxgrammofonen och filmen. Och oändliga möjligheter till manipulation och subversion såg ut att öppna sig, via feedback, återuppspelning, cut-up... Samma år skrev William S Burroughs texten The Electronic Revolution. "Man får reda på mer om nervsystemet genom att använda bandspelare än man får om man sitter 20 år i lotusställning eller kastar bort sin tid på analytikerns divan." I andra numret av Radical Software, också från 1970, medverkade bland andra Vic Gioscia, filosof, sociolog och psykolog. Jude, likt en större del av Radical software-kretsen. Efter att ha skrivit sin avhandling om tidsfilosofi, började han intressera sig för den då nya videoteknikens möjliga påverkan på människors mentaliteter, på dess terapeutiska, konstnärliga och sociala potential. Hans förebådande av det kommande internet som en fantastisk singularitet kanske inte kan kallas profetisk, men den sortens tankegångar som här framkommer har sannolikt satt en ganska betydande prägel på konstnärliga förhållningssätt till nya medier, på nätbaserade subkulturer och på diskursen om tillgången till kommunikationsmedel. Här ett längre utdrag ur Frequency and form av Vic Gioscia, extremt tidstypiskt för året 1970:

What I'm doing with my life is building a set of generalizations comprehending how time works. I call the comprehension of the time laws of any process "chronetics". I've been working at it a "long" time and have done it in som strange places. Like, a dissertation on Plato's theory of time, which started in '58 but didn't come till '63. Like, in '65 getting a videotape system installed in a family therapy agency so families and therapists could play back their sessions during their sessions. Like getting headaches trying to transform the laws of general relativity into classroom sociology since 1953, though I hate the math. Like trying to figure out acid time expansion during acid time expansion. Etc. This rap is about the chronetics of software, in other words, some thoughts on the time forms of current communication events. As everybody knows, Universe is not av very large expanding balloon with galactic light bulbs intespersed at varying distances. Einstein told us Universe is not a simultaneous assembly of things. Universe isn't there – in fact – man's invention of the concept reveals his terror crouching behind a facade of omniscience. Currently, our mythos is that Universe is "really" atoms, (i.e., waves of energy spiralling at light velocity) arrayed hierarchally (i.e., a few is a gas, a lot is a planet, a very lot a galaxy, etc.) /.../ So, in my view, there is no Universe anywhere, "at" any instant, for there are no instants. Better – there isn't. Time is. What seems to be happening is a myriad of energy-rates dyssynchronously modulating. Nobody seems to know why there are different rates, or how they change. /.../ What I'm trying to show, in mosaic, is a Universe of varying frequencies, in which occasional synchronicities are called communication. Now, some frequencies, after million year evolutionary periods of interacting dyssynchronously, have come into a harmony which we call sensation. Air waves and ear vibrations in synch result in our experience of sound. Light velocities in harmony with retinal photochemistry result in vision. Rates of neural transmission, when exceeded or unreached, do not result in experience since there are limits within and only within which nerver fire. Overload or underload, outside certain limits, result in nothing. No experience. No communication. Hence, Fuller says, human "sensory equipment can tune in directly with but one millionth of the thus far discovered physical Universe events. Awareness of all the rest of the millionfold greater than human sense reality can only be relayed to human ken through instruments devised by a handful of though employing individuals anticipating thoughtfully the looming need of otherss." /.../ is seems to be the case that the human sensory channels are fairly crummy samplers of the range of Universe frequencies. Hence, any software system which sets the outer limits of its responsibility as fostering the synchronicity of present human wavelengths could be guilty of a reactionary nostalgia. /.../ It will be objected – this is visionary – idealistic – there are many more pressing urgencies presently at hand. To which a good reply might be if you're unaware of the spectrum you're working in, you're working with unnecessary blinders. /.../ Software, therefore, results whenever dyssynchronous frequencies are mediated, i.e., related in som form of temporal harmony. It is not very far from the Platonic vision that the music of the plantary spheres is in proportion to the ratio of string lenghts on a lute, to the view which reveals that the fundamental units of software are the chords and rythms of perception. /.../ So, it's time to ask – what are the chronetic laws of that accelerating process of which electronic software is the current mode? By this I do not mean "how soon will the matter transmitter be invented" or "will lunar language finally substitute Einsteinian categories for Aristotelian ones". /.../ I'm more interested in temporal design and its prerequisites. For example, sociologists have unwittingly placed at the foundation of their game the notion of "expectation" /.../ People seem to have to know how long a thing will be what it is to know how likely it will stay what it is so they can expect it to remain what it was so when it comes by again they can say – ah yes–that big–nothing new "terrifying" here. They want to be able to anticipate recurrence and periodicity, so they can generalize, and say, oh yes, it's one of those – I've seen it before – it won't hurt me because none of them ever did before. When things (societies, cultures, groups, etc.) change fast, faster than they can be generalized, people experience future shock – they need to experience and generalize faster than they can. When they repeatedly fail, they conclude (generalize) I can't know what to expect. This hopeless condition is known as despair. Are there ways to accelerate the formation of generalizations which can stave off this despair? Does acid do it? Will videotape? How? /.../ what forms of software (generalization–culture) do we require in this temporal myriad we call home? Surely, a beginning is the creation of a new global network of communications hardware and software, so those who now dance to vastly different drummers can come together in the first planetary synchronous civilization ever to steer spaceship earth's evolution consciously deliberated joyously, freed of the fetters of national political (i.e. humanicidal) idiocies. More important, I think, is the work heretofore left to mathematicians, physicists, philosophers, psychiatrists, and other intellectuals – that is – identifying the waves and frequencies of which our experiences are the result, intuiting the laws which govern them, and designing better freer forms in which to live. For example, a friend of mine set up his hardware so his five year old son could:
  1. watch Sesame Street broadvast
  2. watch himself eatching Sesame Street on a second live monitor
  3. make a tape of himself, watching his tape while watching himself on a live monitor watching himself on tape
  4. tape himself with a 5 second delay loop on 1 monitor and try to mimic that so that the second monitor was in synch with the first
  5. play with variable delay loops on both monitors (2 decks)
  6. play with multiple variable delay loops and live monitors
  7. varying recording and playvack speeds while doing any/all of the above
Not surprisingly, the boy began asking his father to help him do things that went beyond the design limits of the hardware. To explain why he couldn't, his father began drawing diagrams of multiple feedback loops with variable time loops, which the kid dug on the basis of his experience. Then, this 5 year old started wondering how to design hardware so he could have the experiences he wanted. He had found the limits of the temporal rhythms built into the hardware available to him, and imagined himself beyond them – i.e., temporal design. He wanted more software than there was in his world. I pass over the obvious corollary that he also immunized himself to the information pollution belching from commercial TV. What interests me about such experiments (which we occasionally do at the Center) is the experimental immersion in complex time pools which are not only exciting but architecturally motivating. A question whichs bothers everybody in software – Will enough of us get our hands on enoughs hardware to produce enough software to sustain a new (global) culture in time? That is, can we do it well enough fast enough? /.../ there's an awful lot of good information around which we could share better if onlu those maverick data banks were set up. After all, it's chronetically silly to shoot tape a light speed then aiur mail it to friends in London. And, since they own the satellites, all they have to do is charge prohibitive rentals so we can't move our information as fast as we shoot it. So far. They are not gonna rent us time to create alternatives to them. So, it seems to me, we are going to have to come up with software which is not only good for us but good for them too. That's what global means. We have no choice but to take them with us – i.e. turn them on to the benefits of our way. /.../ To put it crudely, we have to show the satellite-computer people how our way is better for all of us, that a planetary form is better – for all of us – than a cartel. I guess my own naturalism is unmasked in the following optimistic statement: Somehow the people always recognize a masterpiece, so that's what we have to do. Which is not, in the strict sense, a political, but rather a cultural–aesthetic task. /.../ What is that process of which industrialism, then automation, then cybernation are the acceleratively appearing moments? What are the unknown time rules such processes follow? Can we design other frequencies and forms? I think so. But, as Fuller says: "This means things are going to move fast."
Fort gick det. Radical Software utgavs bara i ett par år. Kretsen fortsatte ett tag som Center for Decentralized Television. För övrigt berättas dramatiska episoder om vad som hände 1970 med de studenter som tog del i praktiska exeriment kring mänsklig interaktion med videofeedback på det institut som Vic Gioscia ledde i New York. Av sex studenter som alla varit gifta när försöksperioden inleddes, skilde sig samtliga efter att ha på video ha närobserverat vilka sociala bojor som de och andra påför varandra till vardags. Detta emedan försöksledaren för sin del började bli blind och utvecklade en stark misantropi efter att ha kommit till insikt om människans primitivitet. Man undrar ju lite vad de egentligen gjorde på de där experimenten. Idag är det svårt att tänka sig så dramatiska effekter av videoutrustning på en människas världsbild. Dokusåpor, liksom. Sannolikt kan vi inte riktigt förstå vidden av den förändring i perception, självbild, tidsuppfattning och sociala mönster som vi gått igenom på bara ett tredjedels sekel. Bland annat påverkad av videoteknikens och kassettbandets allmänna tillgänglighet, inklusive digitala efterföljare. Relaterat inlägg: Florian Cramer om ord som blir kött

söndag, september 11, 2005

Deleuze-konferens

3–5 november på Köpenhamns konst- och handelshögskolor hålls konferensen The Living Thought of Gilles Deleuze. Maffigt program, ur vilket några få exempel räcker för att visa på den häpnadsväckande bredden i hur deleuzianskt filosofierande tillämpas idag:

  • jussi parikka: viral capitalism: computer viruses and the logic of digital accident
  • ola stahl: to ‘blow into the freezing night’: john coltrane’s ‘sheets of sound’ and the actualization of a dissential potential
  • akseli virtanen & jussi väremäki: potere senza senso
  • mai al-nakib: deleuze and islamism: returning difference to repetition
  • julian reid: re-appropriating the war machine: nomadism against the state
Säkerligen en del guldkorn (och desto mer medelmåttigt, men så är det ju på konferenser). Uppdatering 13/9: Konferensen kommer att vara gratis, öppen för alla och kräver ingen registrering på förhand, meddelas nu. Tjoho! Tidigare Copyriot-poster som nämner Deleuze finns här.

Rejvmoms och ölmoms

För en månad sedan beslutade en tysk domstol att upphöra med den ekonomiska diskrimineringen av techno, genom att låta en stor tillställning med elektronisk musik beskattas som en vanlig popkonsert och inte som en danstillställning. Precis som Sverige, tar myndigheterna i Tyskland ut högre moms på musiktillställningar där dans förekommer än på renodlade konserter. Men nu har det alltså luckrats upp, och domstolsbeslutet innebar i praktiken en sänkning av "rejvmomsen" från 16 till 7 procent, samt ett underförstått estetiskt erkännande av house och techno. Nu riktas tacksamma tankar till technoarrangörerna Mayday, som överklagade och drev fallet. Men tidningen De:Bug fäller en mycket skeptisk kommentar angående motiveringen. Mayday underströk i sin överklagan att deras stora party är jämförbart med en popkonsert, eftersom publiken "samlas framför scenen, riktade mot scenen". Ska det vara kriteriet på konstnärligt värde? De:Bug föredrar renodlade danspartyn, sådana som fortfarande beskattas med 16 procents moms. När techno klassas som konsertmusik, har vi den ultimata "definitionen på ett misslyckat party", skriver tidningen. De:Bug säger sig gärna betala mer moms för att slippa människor som samlas "framför scenen, riktade mot scenen", och föreslår "pure 16% danceevent" som konsumentupplysning på flyers. Alla är överens om att den skattetekniska avgränsningen mellan dansanta och stillastående musikframträdanden är minst sagt knepig och diskutabel. I Sverige (som i internationell jämförelse har våldsamt hög moms) är skillnaden i momssatser ännu större: 6% för konserter, 25% för dans. Såväl här som i Tyskland talas det nu mycket om behovet av harmoniserade momsregler, som inte minst ska avskaffa dans-diskrimineringen. Men medan den tyska utjämningen skett genom att rejvmomsen sänkts till konsertmomsens nivå, handlar de svenska planerna om en brutal höjning av kulturmomsen. Ett konkret slag mot musikers inkomstmöjligheter som är betydligt värdare att diskutera än abstraktioner kring immateriella egendomar. Fast seriöst menade samtal om kulturpolitik är inget som går hem i valrörelser. Politiker som snackar sänkta skatter gör bäst i att fokusera på alkohol. I Tyskland vill exempelvis kristdemokraterna höja momsen i allmänhet, men sänka den på öl genom att klassa biran som "grundnäringsmedel", och raskt svarar PDS med att kräva avskaffad ölskatt. För att vinna tyska val krävs, som bekant, Stammtischpolitik.

att all slags andlig svindel är framgångsrik i Tyskland idag, hänger samman med [...] ödeläggelsen av den tyska anden, vars orsaker jag finner i en alltför ensidig kost bestående av tidningar, politik, öl och Wagners musik Friedrich Nietzsche, Till moralens genealogi

tisdag, september 06, 2005

Pixlar

squid take the fight from heaven: uncanny wavio liquids. Diggar det minimalistiska konceptet för dagliga pixelbloggen 320x200 och inte minst titlarna. Från samma kluster som 320x200 kommer nu även musikbloggen School (se även tidigare post), som igår öppnade med Turn on, Tune in, Blogg out!.mp3 och redan idag fortsätter servera ny egenproducerad blippblopp. Något så simpelt som fotograferade teveskärmar kan ibland producera fantastisk vardagskonst. Vilken digitalkameraägare har inte testat? Ändå saknar jag ställen för sammanställning och filtrering av den konstformen, vilket hade kunnat realisera en större potential ur bruset. Hittar inte ens några samlande Flickr-tags, men väl bildsamlingar som They live among us. Effektfulla blir annars ofta foton av textade program, exempelvis Utbildningsradions simskola. I Pippi Examples praktiserade Palle Torsson en liknande metod av att rycka bilder ur sina rörliga sammanhang, med ett intressant juridiskt-moraliskt efterspel. Två konstlänkar till: Ben Reagan Central tipsar om en småtrevlig collageblogg. Och för den som inte snubblat ner i denna säregna guldgruva rekommenderas en botanisering bland dess tags och dess säkert jätteillegala visual zeitgeist.

måndag, september 05, 2005

22C3

Chaos Communication Congress har skickat ut ett Call for papers inför vinterns 22:a upplaga av den europeiska hackerkonferensen, som går av stapeln årets sista dagar i Berlin. CCC:s definition av "hacking" är bred: creative use of technology in an unintended way in general. Tänkbara bidrag till programmet sorteras in under 5 kategorier, och kan kan spänna från hårdvaruhacking, trådlösa nätverk och P2P-applikationer, till pixelkonst, nätkultur och "generally a critical-creative attitude towards technology and the discussion about the effects of technological advances on society". Förhoppningsvis åker en delegation från Piratbyrån dit och håller någon slags presentation. Sista datum för att anmäla bidrag är egentligen 1 oktober, men om någon skulle komma på något senare är det knappast omöjligt. Från förra årets CCC skrevs en hel del på Copyriot: