söndag, oktober 30, 2005

Framtidsförvirring i Hultsfred

Underbart syrligt referat från ett seminarium på Rookiefestivalen i Hultsfred, där olika intressen skulle tala om "hur det digitala teknikskiftet har påverkat och kommer att påverka musikindustrin", men med skygglappar som begränsade frågeställningarna till "CD-skiva eller MP3?" och "6 kr eller 10 kr":

Nästa panelmedlem var hans gamla klasskamrat och f.d. kollega, numera på STIM. STIM är ett gäng kompisar till skivbolagen som tar pengar från de som spelar upp musik, administrerar runt dem lite och sen ger en del av dem till de artister som ligger på deras kompisars bolag. Representanten för framtiden var hans kompis som drev siten mela.se, vars affärsidé är att sälja musik från artister som lägger upp material på siten och sedan använda pengarna till administration av försäljningen. Det futuristiska med dem var att de tog 6 kr per låt istället för 10 kr som iTunes musicstore. Hur man både finansierar löner, administration och samtidigt ger massa pengar till artister var oklart eftersom mela.se bara sålt drygt 2000 låtar på de två och ett halvt år de funnits, det är 18 kr per dag i inkomst. En som däremot tyckte att mela.se var jättebra var represententen för artisterna, de vi skulle rädda. Hon släppte nämligen sin musik där. Det framgick inte hur populär artisten var, men hon kan ju omöjligen ha sålt mer än maxbeloppet 2000 låtar på mela.se och hon sa själv att det var svårt att ens få betalt för en spelning. Tydligen var detta för att folk piratkopierade hennes musik. Hon hade nämligen skrivit på uppropet från de 114 artisterna om att de inte ville ha sin musik piratkopierad.
Referatet är skrivet av Magnus Andersson från Piratbyrån, som också var inbjuden till att snacka i panelen. Han ville vidga samtalet för att ge plats för fler ekonomier än bara försäljandet av inspelningar (på skiva eller som ljudfil). Gensvaret var intressant.
När jag beskrev mina, på erfarenhet välgrundade får jag säga, iakttagelser om hur musikers vardag ser ut, hur oberoende musikscener fungerar och hur ungdomar använder och hittar sin musik idag trodde vissa panelmedlemmar om att jag pratade om framtiden och tyckte att det lät knasigt att något sånt skulle kunna hända. Är det inte lite typiskt för antipiraters syn på fildelning? De frågar sig om vi ska ha fildelning eller ej, men faktum är ju att vi har den redan idag. Därför kan man inte säga att man inte tycker att vi ska ha fildelning utan att på allvar diskutera med vilken metod man planerar att bli av med den.
Exakt. Typiskt för upphovsrättskramare är att allt tal om fri kopiering, horisontellt kulturutbyte och andra ekonomiska modeller än skivförsäljning behandlas som åsikter om hur det "borde vara" i framtiden (uttryckt i väderkvarnsstrider mot "de som tycker att musik borde vara gratis"). Men allt detta finns ju redan. Musik är gratis – eller närmare bestämt ljudfiler med musikinspelningar, andra sidor av musiklivet är lättare att ta betalt för. Det är de som kräver sin rätt att bli rika på att sälja snö till eskimåer som måste förklara hur i hela världen de ska hindra dem från att komma åt "gratissnön" från himlen. Vi andra har egentligen inga skäl att nedlåta oss till diskussioner om hur musiklivet "borde vara", när de olika konkurrerande modellerna redan finns idag.

Processing

Pixelache i Helsingfors ordnade en grej kring generativ konst, och har gjort ett sammandrag av presentationerna, som hölls av Casey Reas och Marius Watz. Verkar intressant. Några skäl de angav till "varför programmering och andra generativa metoder är intressanta för samtida design och konst":

  • Designers (and artists) often accept to work with certain materials which are available to them. In the case of software it’s possible to create ‘new materials’ and reach new kind of results.
  • The focus in design changes from composition and color to other qualities such as mass and texture (Casey) or movement and intelligence (Marius).
  • The work is continous, it has no beginning or end.
  • Work is non-material and in it’s essence can be described as a set of instructions.
Casey Reas är en av personerna bakom Processing som finns i betaversion för flera plattformar och tilldelades Prix Ars Electronica härom månaden.
Processing is an open source programming language and environment for people who want to program images, animation, and sound. It is created to teach fundamentals of computer programming within a visual context and to serve as a software sketchbook and professional production tool.
Målet är att stärka programmeringskulturen i konstvärlden, så att inte alla kreatörer bara använder färdiga program skrivna av andra i sitt skapande. Det finns redan många goda exempel på datorkonst som utvecklats i Processing (som är baserat på Java). Ett är Caseys egen mjukvara Tissue, med läckra resultat (exposing the movements of synthetic neural systems). I en intervju förklarar han bakgrunden till Processing:
We always worked in software environments like C, C++, Java, and OpenGL. These environments are too complex. They're trying to do everything so they're just massively difficult to use. And what we need is just something that is specifically tailored for the work that we want to do. So in our language for example, we have a simpler and better control over color than any other programming language that I have ever seen before. So it's specifically designed for the things we find important. An artistic tool? Yes, it's specifically made for what we call electronic arts. Oh, and it's very good for connecting electronics to computers as well. So you're able to connect a camera or connect two computers together.
Generativ videokonst, VJ:ing och datorspel känns mycket intressantare än spelfilmom man nu får våga sig på en jämförelse mellan de konstformer som opererar med rörlig bild.

lördag, oktober 29, 2005

"Terroristgruppen Gula Brigaderna spred träningsmanualer på piratserver!"

"NÄTKRIGET - Hollywood slår tillbaka". Så lyder rubriken för ett stort temareportage i senaste numret av Veckans Affärer, som Oscar Swartz tipsar om. Tycker att Ulf Skarin i artikeln ger en realistisk diagnos av fildelningskonfliktens rådande läge i Sverige, med fokus på hur Antipiratbyrån i allt högre grad riktat in sig på att angripa internetleverantörerna, med piska och morot. Bland de intervjuade finns både Oscar Swartz, jag själv och Henrik Pontén. Den senare säger att

"De enda som kan göra någonting åt problemet piratkopiering är operatörerna. Det är en helt orimlig tanke att rättsväsendet skulle hantera alla dessa nedladdare, då skulle hela systemet korka igen." I bakfickan har Henrik Pontén hot om fler Bahnhofliknande tillslag som riskerar att framställa internetoperatörer som oseriösa. (...) Antipiratbyråns nya strategi går ut på att locka, hota eller tvinga fram en uppgörelse med operatörerna. "Vi är två branscher som sitter i samma båt där vi gör filmerna och spelen medan de har uppkopplingen. Och vi måste hitta en vettig fördelning av pengarna", konstaterar Henrik Pontén.
Intressant. Henrik Pontén vill tänka att upphovsrättsindustrin och leverantörer av uppkopplingar har gemensamma intressen. De ena producerar "content", de andra distribuerar produkten. Lika enkelriktat som Kulturrådets vision från 1979. Några få producerar information, majoriteten bara konsumerar den. Men internet är ett kommunikationsmedium. En ISP säljer inte information, utan kommunikationsmöjligheter. Utöver P2P-fildelning, består trafiken i de allt snabbare uppkopplingarna av Skype-telefoni, webbkamerabilder, inlägg på mailinglistor, semesterfoton... Något som faktiskt ofta glöms bort, och som även påpekades i en diskussion om DRM häromdagen. Det roligast i Veckans Affärer-artikeln handlar om den svenska terroristgruppen "gula brigaderna". Inte hört talas om dem? Well, MPAA, vars svenska avdelning heter Antipiratbyrån, sitter tydligen inne på riktigt het information. Väntar fortfarande på att någon journalist fråga dem vad i helvete man menade.
"Henrik, det här är verkligen fenomenalt. Vi är alla väldigt stolta över er. Jag är säker på att du inte är särskilt populär bland svenska nätpirater just nu. Bra jobbat." Så stod det dagen efter räden mot Bahnhof i ett mail till Henrik Pontén på Svenska antipiratbyrån. Avsändare var Dean Garfield som är chefsjurist på en av världens mäktigast påtryckar-organisationer, Motion Picture Association of America, MPAA. Eller MPA som de kallar sig när de slår till utanför USA:s gränser. Film- och spelbranschen är i dag en av USA:s viktigaste näringar. På MPAA:s hemsida beskriver organisationen sig själv som "ett litet utrikesdepartement" som är inblandade i en "rad utländska aktiviteter på ekonomiska, politiska och diplomatiska arenor". Under år 2000 dirigerade MPA, "i samarbete med lokala myndigheter", över 18 000 piraträder runtom i världen. MPA är också en av de ekonomiska bidragsgivarna bakom Svenska antipiratbyrån. (...) Bredvid serverhallen har Bahnhof en egen bar där anställda brukar samlas för en fredagsöl. På väggen hänger ett inramat pressmeddelande. Det är pressmeddelandet som kablades ut av amerikanska MPAA dagen efter tillslaget den där torsdagen i mars. I rubriken står det om en "razzia mot Sveriges äldsta och största internetoperatör" och lite längre ned att man hade funnit 23 terabyte upphovsrättsskyddade filer i något som beskrivs som Europas största piratserver. Jon Karlung har svårt att ta informationen på allvar. För är det första är Bahnhof långt ifrån Sveriges största internetoperatör. Och för det andra vet ingen ännu riktigt vad som finns på de av polisen beslagtagna servrarna. Men vad som har fått Bahnhof att rama in pressmeddelandet beror snarare på den information som inte stod. När pressmeddelandet kom roade sig någon på Bahnhof med att ladda hem det som en wordfil från MPA:s hemsida och klickade på kommandot "spåra ändringar". Då framgår det bland annat att pressmeddelandet är författat samma dag som tillslaget mot Bahnhof sker och att viss information inte kom med i det slutliga pressmeddelandet. Bland annat stycket om att "information från de lokala myndigheterna tyder på att servrarna också använts för att distribuera träningsinstruktioner för en terroristgrupp känd som Gula Brigaderna." Jon Karlung skakar på huvudet och berättar att den enda information som han har hittat om Gula Brigaderna är att det var ett elitförband som stred under kung Gustav II Adolf i mitten av 1600-talet.
Fullständigt bisarrt. Att Antipiratbyrån/MPAA (ja, det är i praktiken en och samma organisation) ens överväger att koka ihop sådana terroristsagor och skicka ut, det borde vara ännu ett skäl för domstolarna att verkligen inte lita på deras "bevis". Hur pålitlig ter sig en organisation som stormar in i serverhallar för att jaga spöken från slaget vid Lützen?

P3 Flipper utforskar kulturellt återanvändande

Veckans upplaga av P3:s excellenta kulturprogram Flipper handlar om adaptioner - idéer och historier som övertas och förs vidare. På en massa olika sätt. Först pratas det rätt löst (men intressant) om hur Lasermannen-historien omsätts via bok, pjäs och film som inristar det historiska minnet. Cirka 45 minuter in i det två timmar långa programmet vidgas ämnet och Flipper ställer frågan: "Varifrån får vi våra idéer?" Vi stjäl. Alla gör det. Alla har gjort det. Snott. För det är så vi funkar. Flipper talar med en kognitiv psykolog, och hänvisar till Bob Dylan som snodde tidningsrader, melodislingor och sitt eget namn. Bilden av upphovsmannen som sitter vid sitt skrivbord framför ett vitt papper och skapar ur intet ifrågasätts grundligt i programmet, där jag själv är en av många intervjuade. En annan är Steev Hise från Detritus.net. Det talas om ångmaskiner och DJ:s, och det återberättas grejer jag sa om hur "två parallella världar" växer fram under 1900-talet, när upphovsrätten byggs ut samtidigt som människor fortsätter återvinna kultur, med "teknik som gjort att vem som helst kan göra adaptioner i källaren". Programmets andra timme handlar "om de som inte nöjer sig med att inspireras, utan bara måste sno och sätta in i nya sammanhang", som "adaptionsmästaren Palle Torsson, som gör spel där man kan förstöra konst på kända muséer". Palle, som kommer in ungefär tjugo minuter in i andra timmen, snackar om Artliberated-projektet och om de kreativa fördelarna med att säga "jag vågar ta" till sig själv. Slutet av programmet tar upp två författarskap. Dels talar Flipper med UKON, poeten som säger "jag är inte en sån som kan sitta och hitta på nånting själv", och föredrar att bygga dikter av andras ord och formuleringar, ibland med vissa utbytta enligt samma princip som i texten Upphovsrättssamhället. Slutligen tecknar Gustav Asplund ett vackert porträtt av författarinnan Kathy Acker som "snor från allt och alla". Om någon orkar rippa programmet, hela eller delar, och seeda på TPB vore det jättebra. Annars går det väl att höra på Flipper-sajten ett litet tag till. Nu har någon lagt upp programmet på The Pirate Bay. Relaterade inlägg:

tisdag, oktober 25, 2005

Mental enkelriktning av universaldatorn

Laddar du ner filer från internet? frågar svt.se sina besökare. Ja, absolut 74%, Nej 16%. Nej? När man just använder ett nynedladdat html-dokument från svt.se? Att surfa på internet är ju att ladda ner filer! Vi känner igen webbfrågans feltänk från när SCB gör ankäter om "nedladdning" och när Lilla Aktuellt påstod att en ny lag förbjöd "all nedladdning av filer". Någon kanske tycker att detta på sin höjd är en petitess, ordmärkeri och gnäll. Men hur vi talar om digital kommunikation, hur vi föreställer oss internet, är av största vikt. Som sagts i ett gammalt inlägg finns det en vag men vida spridd vanföreställning

om att webbläsarens fönster är just ett "fönster" varigenom man ser något som befinner sig någon helt annanstans, något som någon annan har kontroll över. Det är detta okunniga umgänge med datorer som upphovsrättsindustrin helst vill ska omfatta så många som möjligt. Mental Rights Management.
Visionen om enkelriktade datornätverk slog inte in, men upphovsrättsindustrin vill ändå vrida internet i den riktningen, genom att försöka upprätthålla en fullständig åtskillnad mellan tillfällig och permanent dataöverföring.
Men nu råkar det inte vara så som datorkommunikation fungerar. Alla bilder du har på skärmen kan sparas till hårddisken. Allt ljud och all film som streamas över internet eller annat media kan av mottagaren rippas till en fil, som sedan kan spridas obegränsat.
I förra inlägget om konsekvenser av fildelningsdomen i Västerås hävdades just detta: Inga kopieringsspärrar på mediafiler (DRM) kan hindra att dess innehåll sprids vidare, och ingen "tidsmärkning" kan säkra autenciteten i en skärmdump. Tomas Rosander invänder i en kommentar:
Kopiering går att stoppa tekniskt, det är en resursfråga. DRM är den oavgjort största faran i kommande informationssammanhang. (...) Med framtidens totalitära DRM som sitter i hela hårdvarukedjan kan det mycket väl vara kört. Dessutom är det olagligt under hårda straff att ens försöka.
Jo, när spärrarna byggs in i hårdvaran är det förstås en lite annan sak. Det är förstås relativt enkelt att göra i spelkonsoller och DVD-spelare. Men kopieringsspärrar på hårdvarunivå i persondatorer är inget som kan smygas igenom hur som helst – om vi nu bortser från den grupp datorkonsumenter som kan gå in på en hemsida och svara "nej" på frågan om de laddar ner filer. Ettor är ettor och nollor är nollor – de är smak-, lukt- och färglösa – även om de skulle utgöra delar av upphovsrättsskyddat material! Därför är det strängt taget omöjligt att konstruera en dator som inte kan rippa analogt ljud och inte kan mångfaldiga ljudfiler, bildfiler, programkod och andra textsträngar. En sådan maskin skulle nämligen inte vara någon dator. Den skulle vara något så groteskt som en digital simulation av det medieklimat som rådde vid mitten av 1900-talet. Vilket förstås ligger i linje med upphovsrättens funktion som lagstiftning för tryckpressar. Och även om det inte går att omvandla internet till ett enkelriktat medium, görs det många partiella försök i den riktningen av dem som önskar att Alan Turing aldrig hade fötts. Som Pirate Cinema Berlin uttrycker det med en av sina teser:
att ett av de största hoten mot kulturproduktionen idag är det av polis och kulturindustri bedrivna avskaffandet av universaldatorn
Uppdatering: Kärnan av det hela fångas med en femårings träffsäkerhet av Agnes:
agnes: "när jag såg dig på tv så undrade jag varför du inte såg mig, marcin." agnes: "jag såg ju dig?"
(Textremsan om skjutglada poliser kom in av misstag under någon sekund av Östnytt-inslaget.)

Konsekvenser av fildelningsdomen i Västerås

Idag har dom B1333-05 i Västerås tingsrätt fått Piratbyran.org att överbelastas och min egen telefon att ringa nästintill oavbrutet. Under eftermiddagen har jag intervjuats av de flesta riksnyhetsmedier angående den första domen mot en fildelare i Sverige. Det finns framför allt två saker att säga:

  1. Straffet blev böter, som väntat. Det innebär, om domen står sig, att en rättegång av det här slaget inte kan och inte får genomföras på nytt. För att polisen ska få begära ut information från en internetleverantör om vem som haft ett visst IP-nummer, krävs nämligen högre straffvärde. Att dela ut en film är alltså, ur juridiskt hänseende, så bagatellartat att det inte ska utredas. Nu invänder visserligen Antipiratbyrån att det inte ska hindra dem.
    – Det normala är att fildelarna lägger ut 10-20 filmer så i fortsättningen tar vi bara med fler filmer när vi gör polisanmälan, säger Henrik Pontén
    Antipiratbyråns strategi att identifiera folk som delar ut många filmer kan visserligen fungera på fildelningsnätverk som Direct Connect. Men på Bittorrent, som idag står för den allra största delen av fildelningstrafiken, blir det svårare. Där går det nämligen inte att se hur många filer en viss användare gör tillgängliga, bara vilka personer som i ett givet ögonblick fildelar en viss fil.
  2. Domstolen valde att förlita sig på en skärmdump som bevisning. Det är allvarligt.
    – Räcker det med att en privatspanare tar en skärmdump och går till polisen med så kommer det att bli väldigt många fällande domar framöver, säger försvarsadvokat Torbjörn Persson.
    Om domen kvarstår innebär det att rättsväsendet ger den privata intresseorganisationen Antipiratbyrån en priviligierad ställning. Inför att målet tas upp i hovrätten, vilket säkerligen kommer att ske, måste fokus sättas på just detta.
Tingsrätten skriver:
Svenska Antipiratbyrån, som företräder målsäganden, har gjort sökningar på nätet efter s.k. fildelare. De har inte vetat vem de sökt efter utan har dokumenterat vad som skett för att senare kunna söka rätt på den person från vars dator nedladdningen ägt rum. Någon anledning för dem att manipulera materialet eller tidpunkten har inte framkommit.
Att det inte är troligt att Antipiratbyrån förfalskat sitt "bevis" borde inte vara ett skäl att godkänna skärmdumpar. Principfrågan gäller att vem som helst kan fabricera dem. Nu var dock inte skärmdumpen helt ensam bevisning, utan tingsrätten hänvisar också till ett omtvistat erkännande i polisförhör. Därför anser de att vad den åtalade Andreas Bawér sade under rättegången "framstår som en efterhandskonstruktion".
Således är enligt tingsrättens mening utrett att en nedladdning av filmen Hip Hip Hora ägt rum den 17 december 2004 från Andreas Bawérs dator
Domstolen hänvisar väldigt flitigt till lagtolkningar signerade den svenska upphovsrättsfundamentalismens grå eminens Henry Olsson, bland annat för att hävda att utdelning på fildelningsnätverk är att klassa som "offentligt framförande". (Kopiering av digitala filer kan däremot "inte vara fråga om vare sig spridning eller visning av verket", enligt tingsrätten.) Värt att notera i domen är också hur tingsrätten beskriver upphovsrättens syfte, i motiveringen av det relativt hårda bötesstraffet. "Man vill skydda en industri, inte skapande per se", skriver Oscar Swartz. Ur domen:
Att göra en film tillgänglig för allmänheten på Internet får stora konsekvenser för filmindustrin. Olagligt material kan på detta sätt spridas snabbt och nå många vilket innebär stora ekonomiska förluster för rättighetsinnehavarna. Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott.
Aftonbladet, slutligen, lyckas även denna gång få en del om bakfoten. Deras egen "IT-expert Peter Pettersson" ger väldigt förvirrade svar. Han påstår att Antipiratbyrån har "fått tillstånd från Datainspektionen att begära ut listor över internettrafiken". Ren lögn. De får inte och kan inte begära ut någonting, utan får bara lagra IP-nummer vilket liksom inte är värsta grejen. Vidare konstaterar denna Peter Pettersson att kriget mot fildelningen inte kommer kunna vinnas genom åtal, vilket såklart stämmer, och ställer prognosen att rättighetsindustrin
kommer att tvingas satsa på förbättrade kopieringsskydd. I dag finns det egentligen inga kopieringsskydd som hindrar dem som vill fildela. Men sådana, effektiva, skydd ligger ett par år fram i tiden.
Vet Aftonbladets självutnämnda "expert" något som riktiga experter inte vet? För frågar vi de senare är slutsatsen glasklar: digitala kopieringsspärrar fungerar inte. Vad som går att spela upp i en högtalare eller på en skärm går också att kopiera. Det går inte att ändra på – varken nu eller om ett par år – om vi inte förbjuder datorer. Liknande missförstånd görs av rättsinformatikern Daniel Westman, som säkert är en fena på juridik men har sämre koll på hur datorer fungerar. Han konstaterar att skärmdumpar kan manipuleras enkelt, men tror "att bevissäkringen i dessa mål kan förbättras" genom att "utnyttja teknik för tidsmärkning och 'låsning' av digitala dokument". Som om det skulle kunna förvandla bildfiler, föreställande vad som visats på skärmen hos en intresseorganisation, till vattentätt bevismaterial. I morgon onsdag tas ett liknande fall upp i Sollentuna tingsrätt. Copyriot har tidigare skrivit om de tvivelaktiga razziorna som utfördes av den ökände Hans Strindlund. Uppdatering – se även:

söndag, oktober 23, 2005

Datorspel som kulturpolitiskt objekt

VD:ar och gamers, konstnärer och ministrar, Microsoft och Kulturrådet, Försvarshögskolan och Fair Play. Alla var på plats på Mondo i fredags när Svenska datorspelsinstitutet ordnade en debattdag: Är datorspel kultur? Att svaret lyder "ja" var väl alla överens om, men på vilket sätt fanns det väl lite olika meningar om. Agendan bakom att understryka datorspel som en i raden av kulturformer var i vart fall klar: Det handlar om en ambition om att få del av statligt kulturstöd. Datorspelsbranchen sneglar på den svenska filmekonomin. Filminstitutets VD Åse Kleveland var smäktande syskonligt inställd till datorspelsbranchen, som välkomnade in i kulturpolitikens famn. Datorspel och film, särskild animerad film, flyter samman. Då blir det självklart med kulturpolitiskt understöd, menade hon. Inför senaste filmavtalet hade tydligen Filminstitutet förespråkat bidrag även till datorspel. Genom en parallell till kassettavgiften förespråkade Åse Kleveland att det borde införas en avgift på datorspelens försäljningsintäkter för att finansiera statligt riktat stöd till spelutveckling. European Game Developers lobbar just nu hårt för att få statsunderstöd och representerades här av Erik Robertson, som passande nog tog vid efter Åse Kleveland. Hans "drömscenario" var samma politik som i Quebec, med massor av statliga bidrag och skattesubventioner till spelindustrin och särskilda flyttbidrag för att locka till sig utländska spelföretag. Ärlig som han var, medgav han att det såklart finns ett problem i att samtidigt tala om stöd till spelindustrin i näringspolitiska termer av räddade arbetstillfällen och som en kulturpolitisk utgift för att rädda någon slags specifikt nordiska värden i datorspelskulturens innehåll. Kulturminister Leif Pagrotsky var dock inte helt lättflörtad. Han bedyrade sin tilltro till datorspelens stora betydelse, men ville inte inrätta ett särskilt bidragsmaskineri. Paggan identifierade och kritiserade rätt snyggt branchens smått planekonomiska krav.

Den politik vi förde på 1970-talet försökte avgränsa ett område och se till att det startades en organisation man kunde stödja, sen kunde man säga 'Titta, nu har vi avsatt 35 miljoner till sågverksindustrins masonitutveckling'. Men den politiken fungerade inte. Politikerna kunde inte förutse vilken utveckling som var värd att stödja.
På förra veckans seminarium om teknisk utveckling i allmänhet uttryckte regeringsrepresentanten samma motvilliga inställning till att detaljstyra, även då efter att en industriföreträdare och krävt riktade statliga subventioner. Sen kom det in folk som vidgade perspektiven en del. Asienentusiasten Michael Stenmark, speldesigner på Hidden Entertainment ("creator, developer and manager of Intellectual properties") vidgade spelkulturbegreppet från bara produktion av "content" till "att sova i sovsäck på LAN-partyn är också en bit av vår spelkultur". Det klarlade en begränsning i det perspektiv som försöker likställa datorspel med kulturformen film, när en närmare parallell kanske kunde vara levande rollspel. Tor Lindstrand framhöll spelarnas egna medskapande av onlinemiljöerna i exempelvis Second Life och hur "även World of warcraft är fullt av läckor in från den verkliga världen". Christopher Sandberg beskrev WoW (som nu uppges ha ha 5100000 invånare) som en spelmotor, en ursäkt för folk att interagera med varandra. Utifrån ett feministiskt perspektiv sade Hanna Pettersson att könsstereotyper i spelkulturen nog inte ska skyllas på spelens innehåll i form av "handling", bildspråk osv., utan snarare på de sociala mönstren kring spelandet. Spelproducenterna anser sig idag behöva göra spel med flera hundra timmars speltid för att kunna få in pengar, vilket leder till fega satsningar i form av kloner. Det sade Robert Brecevic, som saknade "kortfilmens motsvarighet bland spelbara medier". Fler kortare och mer episodiska spel efterlystes, och mer av spel i offentliga rum. "Situationen idag är att jämföra med om film bara skulle ses av cineaster". Lösningen ligger i mer flerfaldiga former för distribution av spel, inte i stöd till produktionen av spel, sade han. Speldesignern Michael Stenmark var också mot bidrag till produktionen, men ville ha en satsning på kvalitativa utbildningar i spelutveckling. Med många blickar mot Asien gav han en prognos om hur spel kommer att bli den dominerande underhållningsformen. Händelser i onlinevärldar kommer att få nyhetsvärde. Kringindustrin kommer att omsätta samma otroliga belopp som i Japan, och "e-sport" kommer som i Kina att få samma status som vanliga idrotter. Det intressanta är att det ändå inom spelbranchen, till skillnad från andra grenar av upphovsrättsindustrin, ändå finns många som tänker i affärsmodeller som går bortom att ta betalt för "content". Och faktiskt så hörde jag inte en enda röst nämna piratkopiering som problem eller vikten av att skydda upphovsrätten – trots att tillställningen sponsarades av MDTS, en av Antipiratbyråns huvudmän.

Italienska internetkaféer tvingas registrera kunder

Något försenat har det nu uppmärksammats i omvärlden att Italien har stiftat nya antiterroristlagar som tvingar internetcaféer att registrera identiteten på sina besökare och kontinuerligt överlämna listor över vem som besökt vilka sidor till polisen. Enligt The Guardians korrespondent planeras liknande lagstiftning i Frankrike. Vi kan räkna med att upphovsrättsindustrin drömmer om ändamålsglidning. Nicklas Lundblad jämför Italien med Kina och frågar sig om Berlusconi även tänker sig att man ska identifiera var och en som internettar via öppna trådlösa nät. (Sådana bjuds det på i centrala Rom.) Och ska caféer som erbjuder trådlösa accesspunkter nu räknas som internetcaféer och avkrävas licens? Projektet att göra varje internetuppkopplad dator knutet till en fysisk person är dömt att misslyckas. Därför hjälps terroristjakten föga av sådana här regler, och inte heller piratjägarna kommer att kunna övervinna nätets anonymitet. Men för att inte lagstiftning som denna ska sprida sig, och tvinga in caféer och internetleverantörer i en polisroll, är det som krävs nog en anonymitetsoffensiv. Redan idag erbjuds ju ett flertal slag av internettillgång utan koppling till ens person, men ju större utbredning sådana tjänster får och ju mer pengar de omsätter, desto mindre är risken att staten försvårar eller förbjuder dem. Som jag skrev för en vecka sedan i Svenska Dagbladet (artikeln finns bara som PDF), finns det företag i Sverige som planerar att börja sälja fasta uppkopplingar anonymt, och alltså utan möjlighet att identifiera exempelvis fildelare. Utvecklingen i Italien borde vara en signal till dem att inte vänta med att sätta planerna i verket. Italienarna som har internet i hemmet är dock ganska få, så där har internetcaféer en större betydelse än här. I några städer finns mer offensivt inriktade ställen som kallar sig "Copyriot Café", kopplade till den italienska nätkulturaktivismen. Undrar hur de hanterar bestämmelserna. För sisådär en månad sedan hörde jag i alla fall om att där pågår febrilt tankande och brännande av film via TPB samt kopiering av läromedel. Uppdatering: Samtidigt skriver New York Times om hur FCC försöker tvinga universitet, städer som Philadephia och andra som erbjuder lokal internettillgång att installera svindyra system som ska göra det lättare att avlyssna misstänkt trafik. Dock tyder inget på att man i det amerikanska fallet försöker avskaffa anonymiteten (bara integriteten) – det handlar om avlyssning, inte identifiering. New York University skulle exempelvis behöva installera tusentals nya anläggningar i hundratals byggnader på Manhattan, till en kostnad av åtskilliga miljoner dollar.

måndag, oktober 17, 2005

Statlig vision av digital kultur, anno 1979

År 1979 verkar det ha varit rätt få som föreställde sig en medieutveckling där musikens framtida distributionskanal skulle bli kombinationen hemdatorer och fiberoptik. Läser man exempelvis STIM:s publikationer från denna tid, så finner man en hel del oroliga bedömningar av vad kassettbandet och andra tekniska nymodigheter skulle betyda för kopieringskontrollen. Datorn tas visserligen upp som ett framtida redskap för piratkopiering av litteratur, men ingen verkar reflektera över dess potential som medium för även akustiska och optiska flöden. Intressant nog så spekulerade dock Statens kulturråd över just detta i en rapport från 1979, Fonogrammen i kulturpolitiken. De till och med överskattade digitaliseringshastigheten lite: När de blickade tio år framåt föreställde de sig att vi redan år 1989 skulle befinna oss i en mediesituation där både radio och skivor i hög grad hade ersatts av digital överföring av "musik, teater, informativa ljudprogram etc" via fiberoptiken. Men det handlade förstås inte om internet, utom om överföring från centrala (statligt kontrollerade) servrar till hemdatorer.

Arkivdatorn står via telenätet i förbindelse med minidatorer i hemmen. Genom beställning med hjälp av kodnummer som finns i en katalog, i dagstidning eller på s k view-data (tv-tidning) kan olika ljudprogram beställas från den centrala datorn. Dessa program överförs på en bråkdel av den verkliga uppspelningstiden till hemdatorns minne och kan sedan avlyssnas på samma sätt som idag. Det blir även möjligt att abonnera på vissa program, som t ex frimärksklubbens onsdagskvart, som då automatiskt överförs till hemdatorn. Systemet kan finansieras genom att de som utnyttjar det får erlägga abonnemangsavgift som inkluderar hyra för hemdatorn. Ovanpå denna grundavgift kan en nyttjandeavgift läggas motsvarande samtalsavgiften vid användning av telefon idag. När ett sådant system etableras kan ljudradion begränsa sina sändningar till sådant innehåll som har dagsaktualitet såsom nyheter med kommentarer och direktsändningar av olika slag. Ett system av ovan skisserat slag kräver att det finns klart utformade regler för verksamheten. Det kräver troligen också att staten har ett avgörande inflytande över arkivdatorn och dess användning.
Misstaget att tro att nya medier ska användas till vertikal en-till-många-kommunikation snarare än horisontell peer-to-peer-kommunikation är inte nytt: exempelvis var en av telefonens uppfinnare helt övertygad om att den skulle användas för betalsändningar av "content" och inte som kommunikationsmedel. Nog är det slående hur Kulturrådets vision av enkelriktade informationsflöden från 1979 påminner om vad dagens upphovsrättsindustri vill förvandla internet till! Vi behöver inte klandra utredarnas ändå relativt goda siarförmåga, däremot kan vi vara rätt glada över att statens möjligheter att styra den tekniska utvecklingen visade sig rätt begränsade, så att vi slapp se internets framväxt kvävas av ett planerat genomförande av Kulturrådets skiss. Rapportens rekommendation löd:
Det är angeläget från kulturpolitisk synpunkt att staten fortlöpande följer den tekniska utvecklingen och också kan ta initiativ för att leda in följdriktningar av denna utveckling på fonogramområdet i banor som är förenligt med den statliga kulturpolitikens mål. (...) Samhället bör på olika nivåer ta ett ökat ansvar för fonogramverksamhet av olika typer. Såväl produktion som distribution av fonogram bör i framtiden ske under större offentlig insyn och ökad demokratisk förvaltning.
För en framtidsmedieprofetia med visst underhållningsvärde, kolla även in Svenska medier år 2378 - en spekulation daterad 1878

söndag, oktober 16, 2005

Ljudens (påstådda) befrielse. Från John Cage till Sonic Youth

Förra helgens Popcorn-festival för musikfilmer skildrade bland annat två olika New York-avantgardistiska fenomen som trots djupa skillnader ändå delade någon slags ambition om att kullkasta ramarna för vad vi uppfattar som musik: En film on John Cage och en om no wave-scenen med bland andra Sonic Youth och Glenn Branca. Håll i er, för nu kommer det göras en del rätt långdragna utvikningar som till slut kanske ändå knyts ihop. För den som inte orkar ordbajsandet men vill dra hem musiken finns torrent-länkar längst ner... John Cage var en av 1900-talets mer inflytelserika kompositörer, tillika anarkist, zenbuddhist och grundare av New Yorks mykologiska sällskap. Filmen From Zero bjöd knappast på några extraordinära musikupplevelser, men väl på en introduktion till John Cages (senare) tänkande kring musik. Ljuden själva står där i centrum, något som understryks gång på gång. Det handlar ytterst om ett anarkistiskt projekt för att bryta ner gränsen mellan musikaliska och andra ljud, bryta ned alla de former som upprätthåller denna skillnad. Som Cage, med sin djupt sympatiska röst, säger i filmen:

I didn't like the theory of harmony, cause it excludes noises from entrance into sound, and I believe in a music that is open to all sounds.
John Cages "avmagnetiseringsprojekt" för ljuden, som har skakat om "konstmusiken" och präglat ett flertal andra musikaliska riktningar under senare decennier, är svårt att separera från hans personliga draging till anarkism och idéer om direktdemokrati. (På lacanska skulle man kanske säga att Cage ville undslippa det symboliskas raster till förmån för det reala i "ljuden själva". Den talade röstens strid mot skrivmaskinen.) I det sammanhanget är det intressant att ta del av vad Deleuze och Guattari (sannolikt mest den senare) skriver om John Cage och hans musik i Mille Plateaux. I en av bokens "platåer" konceptualiceras två slags plan, två principer för hur exempelvis ljud blir musik, ett transcendent och ett immanent. Förstnämnda framträder som "gömd princip" i musiken, något som föregår utvecklandet av dess former, toner, rytmer, harmonier. "A hidden structure necessary for forms, a secret signifier necessary for subjects." När Cage ville komma bort från allt det som definierat västerlandets musik, var detta han syftade på. Guattari köper dock inte avantgardisternas bild av transcendensplanets totala dominans. I musiken har nämligen, skriver han, alltid funnits tendenser att lämna formerna och motiven, genom ornamenteringar, förändringar i mikrotonalitet och temporubbningar. "Ravel and Debussy retain just enough form to shatter it, affect it, modify it through speeds and slownesses." Otaliga exempel kan förstås hittas i olika samtida musikgenrer. Immanensplanet eller konsistensplanet är det andra sättet att förstå och skapa musik, ett annat sätt att förnimma ljud. Inga linjer utefter vilka motiv utvecklas, inga toner som minsta byggstenar, "bara relationer av rörelse och vila, hastighet och långsamhet, mellan oformade element".
it is a question of a freeing of time, Aeon, a nonpulsed time for a floating music in which forms are replaced by pure modifications of speed. It is undoubtly John Cage who first and most perfectly deployed this fixed sound plane, which affirms a process against all structure and genesis, a floating time against pulsed time or tempo, experimentation against any kind of interpretation
Mille Plateaux förklarar (lagom luddigt) att immanensplanet gör det oförnimbara förnimbart, men det finns inte närvarande som en på förhand given princip utan genererar kontinuerligt sig själv. Typ. Deleuze & Guattari går vidare med att koppla samman immanensplanet med skrivandet hos Hölderlin, Kleist och Nietzsche, till skillnad från Goethe och Hegel som här får vara symbolfigurer för transcendensplanet.
Nietzsche (...) criticizes Wagner for retaining too much harmonic form, and too many pedagogical personages, or "characters": too much Hegel and Goethe. (...) It seems to us fragmented writing is not so much the issue in Nietzsche. It is instead speeds and slownesses: (...) a production of speeds and slownesses between particles. No form will resist that, no character or subject will survive it. Zarathustra is only speeds and slownesses, and the eternal return, the life of the eternal return, is the first great concrete freeing of nonpulsed time.
Att ställa upp två "plan" som motpoler till varandra är en smula lurigt. Kanske kan vara värt att citera en annan mening ur samma bok, som förklarar syftet med författarnas ändlösa leverans av dualistiska begrepp:
Arrive at the magic formula we all seek – PLURALISM = MONISM – via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging.
En smaskig formulering som antyder att de bägge planen inte handlar om något så simpelt som "bra" och "dåligt". Går det ens att föreställa sig en "musik" som enbart skulle röra sig på immanensplanet och helt saknade det andra planets organiserande i former – alltså, en sådan musik som John Cage strävade efter? En sådan strävan har också sina risker, om vi får tro Guattari:
But once again, so much caution is needed to precent the plane of consistence from becoming a pure plane of abolition or death, to prevent the involution from turning into a regression to the undifferentiated. Is it not becessary to retain a minimum of strata, a minimum of forms and functions, a minimal subject from which to extract materials, affects, and assemblages?
Jämför med vad Giorgo Agamben säger om förstörelsen av estetiken (parallellen låter sig göras till förstörelsen av musikens system av former, skalor och harmonier):
Frågan är dock huruvida tiden är mogen för en sådan förstörelse, eller om konsekvensen istället skulle bli en förlust av varje förståelsehorisont för konstverket och öppnandet av en avgrund framför det, vilken bara kan passeras med ett radikalt språng. Men kanske är just en sådan förlust och en sådan avgrund just vad vi behöver mest om vi vill få konstverket att återfå sin ursprungliga kaliber.
Jämför gärna också med vad Squarepusher säger om regler, ramar och nödvändigheten av ett visst mått av förutsägbarhet som nödvändigt. Även det skiljer sig från John Cages strävan efter någon slags absolut frihet. I Experimentfälten beskriver Torsten Ekbom inställningen vid början av 1950-talet hos den krets av New York-konstnärer där John Cage kom att bli centralgestalten: "Bryt med Europa. Amerika måste skapa sin egen konst, fri från förebilder utifrån. En helt ny konst som börjar om från början utan att snegla på traditionen." Från att på 1940-talet ha skrivit musik för slagverk och preparerat piano, blev han på 50-talet allt mer intresserad av slumpmetoder och använde sig av I Ching. Kring 1960 blev ambitionen att gå från slump till "inteterminacy", obestämdhet, som i kompositionen Imaginary Landscapes (1952) för tolv radioapparater. Torsten Ekbom berättar om hur Cage hamnade i en djupnande konflikt med de europeiska avantgardekompositörernas frontman, formalisten Pierre Boulez, som ville organisera musikens varje beståndsdel i detalj. Boulez kunde ingalunda kunde tänka sig att överge kompositörens kontroll över sin egen musik. En inställning som Cage avfärdade som en sista rest av det "europeiska" tänkandet. Det var efter brytningen dem emellan som Cage tog steget att skriva 4'33'', som blivit hans mest omtalade verk eftersom det enbart består av "tystnad". I Words made flesh skriver Florian Cramer att John Cage ville ersätta det den västliga musikens matematiska ordning med en metafysisk anarkism, som sa sig inspireras av östlig visdom men i själva verket mest baserades på några kvällskurser i en amerikaniserad version av zenbuddhism. I filmen talade John Cage om zen som ett sätta att disciplinera sig själv för att släppa sinnet fritt från egots smaklökar och begränsande minnen. (Nietzsche kanske talat om "europeisk buddhism" i "Schopenhauers anda".) Florian Cramer är mycket kritisk mot vad han ser som en missriktad revolt mot pythagoreanismen hos John Cage, som kommer till uttryck i en sammanblandning av stokastisk slump (t.ex. när ett antal variabler först definieras för att sedan sättas genom ett tärningskast) och ontologisk slump (där vad som helst kan hända: tärningen går itu eller visar siffran sju). Därför hamnar Cage, menar han, i en "stokastisk determinism" som gör att musiken i slutändan inte skiljer sig särskilt mycket från den genomplanerade musiken av Stockhausen eller Boulez. Fildelningsnätverken kryllar av John Cage. Undvik de gräsliga orkesterinstrumenteringarna av pianomusiken på skivorna som heter "american composers"-nånting. Rekommenderar hellre den tidigare pianomusiken som i sin riktningslöshet har väldigt mycket Satie över sig, eller det senare ljudkonstverket Roaratorio, baserat på Finnegan's Wake av James Joyce, en bok vars enorma betydelse för Cage visas av hur många gånger han återkommer till den i filmens intervjuer. Han refererar där också Cage till Marshall McLuhan och singularitetsidéer, på ett sätt som för tankarna till likaledes New York-avantgardistiska Radical Software. Alla möjligheter ligger öppna i utforskandet av ljuden, säger Cage och illustrerar med att musiken i vår tid har nått fram till ett delta där flodens enkelriktade ström delar upp sig och når ut på öppet hav. Det låter ju fint. Men Cage insåg nog aldrig sina egna skygglappar. Jazz intresserade honom inte, än mindre musik med kopplingar till rockvärlden. När han 1982 hörde ett verk av Glenn Branca, reagerade han exempelvis så här:
My feelings were disturbed ... I found in myself a willingness to connect the music with evil and with power. I don't want such a power in my life. If it was something political it would resemble fascism
Citatet hittas i en intervju med Glenn Branca, en udda kompositör som komponerar ljudmattesymfonier (visssa kallar det "totalism") och har rötterna i bandet Theoretical girls och det sena 1970-talets No Wave-scen i New York. På Ubuweb återfinns The Static från 1979 att ladda ned. Intressant nog dök Glenn Branca upp, tillsammans med folk som Lydia Lunch, i Kill your idols som handlade om just denna amerikanska version av punk, dess vidareutveckling hos Sonic Youth och senare band som Yeah Yeah Yeahs. De senare får stort utrymme i filmen, men framstår som ganska ointressanta i sitt återanvändande av no wave-scenens gester – mer spännande hade nog varit om filmmakarna i sin jakt på nutida arvtagare hade lämnat New York till förmån för Japan och Boredoms. Dock har de hittat Gogol Bordello, en ukrainare med sympatisk mustasch som säger störtsköna grejer. Efter att från högstadiets musikundervisning till 24 hour party people ha fått inpräntat den eurocentriska (närmare bestämt Englands- och Six Pistols-centrerade) berättelsen om den punk, postpunk och dess betydelse för senare stilar, så är det nyttigt med ett komplement från andra sidan Atlanten. I filmen pekar bland andra Glenn Branca på hur no wave till skillnad från den brittiska punkrocken strävade efter att komma bort från de utnötta bluesrock-riffen, ta sig från gesterna, ge slumpen och rundgången spelrum. Så visst handlar no wave onekligen om att skapa immanensplan, men kanske inte på ett lika ideologiskt och ibland nästan dogmatiskt sätt som John Cage gjorde. Cage själv skulle kanske inte se någon plats för postpunksoljud i sin vision av ljudens befrielse, men "från andra hållet" finns en hel del artister som inser kopplingen, inte bara genom att namedroppa. Just Sonic Youth gör flera Cage-tolkningar på Goodbye 20th Century, med ett lyckat resultat som inte fastnar i återupprepning av gester. Men inbitna Cage-fans sparkade bakut, såklart. Nu finns det inga skäl att sitta och beklaga sig över bristande förståelse mellan genregränser. I Experimentfälten spekulerar Torsten Ekbom över vad frijazzen och John Cage hade kunnat lära av varandra om de inte hade skiljts åt av vattentäta skott, men "brobyggande" och eklekticism är inget självändamål och bör inte forceras fram. Tvärtom, som Simon Reynolds skriver i en mycket vis artikel, så finns det en musikalisk purism som kan vara mer utvecklande än laboratoriemässiga sammanföranden. Relaterade torrent-länkar: Tidigare inlägg kring musikfilosofi och sånt:

Avslutningsord från en piratbio

Biograferna dräneras på besökare. Det går inte att bara skylla på piratkopieringen, men onekligen har den medietekniska utvecklingen förändrat förutsättningarna för film på bio, och tillfört konkurrens från interaktiva alternativ som datorspel. Saken är naturligtvis inte att biografer som institution kommer att försvinna, däremot kanske tvingas ändra inriktning. Tillför verkligen Heron City en upplevelse utöver själva filmen som gör att de kan stå sig gentemot det digitala, eller är det snarare helt andra former av biografer som kan växa fram i anslutning till fildelningskulturen?

För drygt ett år sedan skrev Copyriot om de då nystartade projektet Pirate Cinema Berlin, som ordnade filmkvällar under villkoren Free entry, cheap drinks, bring a blank cd. I anslutning till sin avslutningskväll passar Berlins piratbio nu på att dela med sig av de idéer som legat till grund för projektet. Många ekon från de bägge teoriremixerna Upphovsrättssamhället och Konstverket i den digitala reproduktionens tidsålder. Så ... ta parollerna med en nypa sauerkraut.
Här en slarvöversättning från tyskan:

Svaret på frågan "Vad är Pirate Cinema?" har vi ända tills idag varit er skyldiga. Så för att äntligen ge det: Pirate Cinema är en uppsättning påståenden. Närmare bestämt – för att ta några exempel i relativt godtycklig ordning:
  • att fildelning är en av de sociala rörelser i nutiden som är allra minst utsiktslös, regressiv eller rastlöst uppgående i sin egen bild
  • att fildelningsnätverken på senare år har blivit till det största, bästa och enklast tillgängliga filmarkivet i mänsklighetens historia
  • att det intressantaste vad gäller bio för tillfället inte är någon regissör, ingen skola och ingen genre, utan piratkopieringen, alltså tekniskt och socialt framsteg
  • att bion inte bara är slut som konst, utan också som fysisk lokal, så länge den tror att piratkopiering och fildelning låter sig bekämpas eller ignoreras
  • att fildelningsnätverkens löfte inte bara ligger i distributionen, utan även och framför allt i produktionen och reproduktionen av data
  • att den enda och sista missionen för filmindustrin är det utsiktslösa försöket att sätta informationsteorins grundläggande lagar ur spel
  • att ett av de största hoten mot kulturproduktionen idag är det av polis och kulturindustri bedrivna avskaffandet av universaldatorn
  • att det finns en självklar rätt att kopiera och bli kopierad, som varje upphovsrätt sätter ur spel och som var och en kan åberopa sig på
  • att copyright inte är en fråga om lagstiftning utan om rättsskipning, och att det därvid inte handlar om principer utan om framställning av rättsfall
  • att man med tanke på den gällande upphovsrättslagen – dödsåret plus 70 – inte kan önska upphovsmän något annat än deras snarast möjliga död
  • att "intellektuell egendom" som koncept är en ontologisk skymf och som program är en krigsförklaring mot människors självbestämmande liv
  • att kriget mot piratkopieringen, likt det mot drogerna eller mot terrorn, inte förs för att vinnas utan enbart för att föras
  • att den digitala reproducerbarheten, likt den mekaniska, frambringar idéer som är användbara för kommunismen och obrukbara för fascismen
  • att politik först påbörjas i det moment då arbete och gränser avskaffas, vid sidan av såväl materiell som "intellektuell" egendom till produktionsmedel
  • att upphovsrättskritiken inte får trötta ut sig på att kritisera copyright, utan måste innesluta hyllandet och firandet av upphovsrättens kringgående
  • att arkiv inte är någon privatangelägenhet, utan måste göras offentliga och därmed produktiva – och även spridda och återspeglade i massiv skala
  • att fysiska lokaler saknar digitala fenomen som kan beblanda sig med analoga, vilket vidare innebär att allting talar för drivandet av barer
  • att utrymmet för illegala och samtidigt icke-paranoida tillställningar är större än vad som oftast antas, dock måste de alltid först konkret framställas
  • att det finns produktionsformer där man inte först måste fråga om lov hos Arbetarskyddsstyrelsen, STIM eller statens kulturråd
  • att två eller tre formella inskränkningar (bara nedladdade filmer, vilka besökarna alltid erbjuds att ta med sig hem, och inget dåligt program) fungerar som fullständigt tillräcklig grundidé
  • att det som saknas i Berlin och annorstädes inte är illegala biografer, utan illegala biografer som skiljer sig från de legala i form eller innehåll
  • att det också i de mest flyktiga medier (i detta fall: spamposter med reklam för tillställningarna) är möjligt att etablera ett samtal kring bio och piratkopiering som får följdverkningar
  • att Berlin-Mitte än idag är en bra plats för att driva fysiska lokaler som varken hör till gastronomins eller turismens område
Svaret på frågan "Varför lägger Pirate Cinema ned?" har därmed uttalats: Nämligen inte bara, vilket är en relativt profan anledning, att vår biograf under den kommande vintern varken hade blivit tillräckligt billig eller varm för att kunna användas som bio, utan framför allt därför att vi efter mer än 60 filmvisningar tillfredsställande har kunnat bevisa de ovan nämnda påståendena – med undantag för det sista, som vi betraktar som vederlagt. Alltså kan vi upphöra. Upphöra betyder naturligtvis att verka vidare, vid en annan tidpunkt, en annan plats eller en annan form, som film, webbsajt, tidskrift – eller åter som biograf. Angående dessa saker tänker vi under den närmsta tiden gärna föra en rad av samtal.
För att få en uppfattning om vad piratbion bestått i, kolla in listan över alla arrangerade visningar. I skrivande stund verkar dock servern för Pirate Cinema och Bootlab pendla lite mellan uppe och nere, så sidorna är inte alltid tillgängliga.
                                      o__o
                                      /::\__

fredag, oktober 14, 2005

Betala för att sprida din egen musik

Netzwelt.de berättar om hur GEMA, tyska motsvarigheten till STIM, lägger krokben för musiker som vill sprida sin egna musik på nätet. Visserligen var ryktet om att GEMA anställt arbetslösa jurister för att tvinga musiker som lagt upp sina egna låtar att betala 25000 euro bara en bluff. Men det är sant att alla musiker som är anslutna till GEMA, för att exempelvis få del av pengarna som erbjuds dem som spelats på radio, måste betala 25 euro per år för att få lägga upp sin egen musik på sin egen hemsida. Det gäller dock bara "icke-kommersiella" sidor – om man på sitt bands hemsida även säljer skivor eller t-shirts måste man betala en dyrare kommersiell licens. Liknande krav ställer STIM för att man ska få en "avgiftsfri licens" för att sprida musik man själv skapat. Ännu ett exempel på hur musikmonopolen sprungits om av mediehistorien men har hunnit tillskansa sig en så stark position att de inte släpper greppet frivilligt. Rättighetsförvaltningens inverkan på kulturlivet är överlag djupt strukturkonservativ.

Konspiracism

I den postmoderna världen växer en ny massreligion fylld av antiglobalisering, nationalism och antisemitism iklädd skiftande politisk färg.
Så rafflande presenteras min artikel om konspirationstänkande i nya Arena ("lite apart, men väldigt underhållande", enligt Promemorian). Texten tar upp de gemensamma nämnare som förbinder vitt skilda varianter på konspirationstänkandet: från ekonomiska doktriner till en utpräglat apokalyptisk metafysik med djupa rötter i Johannes uppenbarelser. Artikeln bygger på en D-uppsats i samtidshistoria jag skrev i våras: Populism och apokalyps – det politiska innehållet i samtida konspirationsteorier [PDF, 50 sidor]. Konspiracism, ett begrepp som används där, ska förstås som en process av sammanlänkning, som gör allt symboliskt, laddar varje till synes oskyldig utsaga med mytiskt djup (Barthes, Mytologier). Grejen med uppsatsen är kanske inte så mycket dess karakteristik av en uppsättning idéer, även om de är talande på flera sätt, utan metodvalet av en diskursanalys i linje med Foucault och Kittler. Alltså studeras textarkiv för att se hur olika texter i samverkan drar upp ramarna för en diskurs, snarare än enskilda texters upphov eller tankarna i upphovsmännens huvud (vilket hermeneutiken försöker blottlägga – bäddat för fiasko när mediet heter internet). På så vis går det att slippa undan den alltför vanliga upptagenheten med att bara lyfta fram det mest "stolliga" i konspirationsteorier och om och om igen vederlägga deras felaktiga faktauppgifter. För dragningskrafterna hos den världsåskådning som ser världshistorien som en demonisk version av Hegels världsande säger ett och annat om den tid vi lever i, exempelvis om begreppet kontrollsamhälle. Ja, om det och annat spekuleras det en hel del mot uppsatsens slut. Jenny Björkman som höll i oppositionen sa att den var "baktung" och därför kanske påminde mer om en sociologiuppsats än om historikers vanliga upplägg. Kan nog stämma.

Rubrikdramatik kring IP-insamling

Nyheten om att Datainspektionen gett antipiratorganisationerna tillstånd att samla in IP-nummer har fått en enorm mängd kommentarer på Piratbyrån, av en massa olika slag. "Vi får ha en tyst minut för att tacka det lilla rättighet vi har haft som datoranvändare nyss har försvunnit", skriver exempelvis någon i affekt. Större delen av kommentatorerna verkar på detta sätt köpa föreställningen om att beslutet skulle ha dramatisk betydelse för fildelarjakten, att Antipiratbyrån nu får "fritt fram", som många tidningrubriker påstått idag. Citerar från tidigare inlägg om "stora nyheter"

De traditionella massmediernas rapportering kring internet måste oundvikligen söka upp "händelser" av detta slag och blåsa upp dem till hajper. Men varken varken flatrate eller "darknet", för att nämna de två senast omtalade exemplen, kommer att möblera om på arenan i år.
Och det kommer inte heller Datainspektionens beslut att göra. Computer Sweden tycker att jag tar beslutet "förvånansvärt lugnt". Ja. Även om händelseförloppet i kopifajten kanske är exceptionellt snabbt, förlöper de händelser som verkligen har avgörande betydelse så pass långsamt och diffust att de oftast inte alls tycks kunna fångas in inom ramarna för "nyhetsvärde" utan att resultatet blir hispiga dramatiseringar som bara kan väcka intresse genom att antyda att antingen pirater eller antipirater står i färd att "segra". Som så ofta i detta drama bjuds vi även denna gång på en klipsk bedömning av Nicklas Lundblad, som läst igenom beslutet noggrant, och lutar åt att Datainspektionens beslut snarast är en pyrrhusseger för Antipiratbyrån. Han funderar lite till kring internetleverantörernas roll och finner ännu mindre skäl till att utmåla PUL-tolkningen som en seger för antipiraterna. Som vissa säger i Piratbyrån-tråden, och som jag själv sa på radio härom morgonen, är en mycket mer avgörande utveckling i vilken mån vi kommer att ha tillgång till internetleverantörer som låter oss vara anonyma. Om IP-numren inte kan knytas till en person spelar det ingen roll hur många som samlas in. Anonymt internet erbjuds redan via betal-WLAN och modempooler. Vilken ISP blir först med anonyma fasta bredbandsabonnemang?

torsdag, oktober 13, 2005

Bojkotta Nordkorea!

Yelah har skaffat en satirvinjett, "den tunga analytiska tidskriften Vänsterfönster". Intervjun med kampanjen "Bojkotta Nordkorea" är makalöst kul... (via Maktbloggen) För övrigt bjöd bloggen Kanton för ett tag sedan på en svidande parodi på Yelah.

tisdag, oktober 11, 2005

Kan vi styra teknisk utveckling?

Smet in på ett förmiddagsseminarium under ovanstående rubrik, anordnat av Institutet för framtidsstudier (efter att ha snackat om fildelningsåtal i P1-morgon). Det intressanta i frågeställningen är ordet "vi". Vilka är det? Det kan antingen vara nationen eller mänskligheten, sade teknikhistorikern Nina Wormbs. Det rör sig då om två varianter på den dominerande tankefigur som föreställer sig utvecklingen som följande en bestämd linjär väg, på vilken "vi" antingen kan ligga före/efter andra nationer eller ligga före/efter själva Historien. Men, sa Nina Wormbs som ville ifrågasätta likställandet mellan teknisk och ekonomisk utveckling, "i stället för att fråga oss om vi kunde ligga före, borde vi fråga om vi kunde ligga bredvid". Ur hennes perspektiv vore fler teknikhistoriska studier av misslyckanden av godo, då de skulle göra det tydligare att varje punkt har flera val. Men sådana studier blir få: Det är vinnarnas historia som skrivs, medan förlorarna slänger sina arkiv. Sådana problematiseringar fanns det föga förvånande inga spår av i anförandet av Tomas Thorvaldsson, VD för Swerea som är någon slags stat/näringsliv-kluster för målinriktad forskning. Han snackade om Sverige, Sverige, Sverige. Om behovet av att styra och prioritera vilken slags företagsnära teknikutveckling som staten ska stödja. Här skilde sig perspektivet från regeringens syn, uttryckt av Kerstin Eliasson från Utbildningsdepartementet, att staten inte bör detaljrikta teknikutvecklingen ("det bör göras av forskarna själva"). Tomas Thorvaldsson sa däremot att "det finns en fara i att låta den inomvetenskapliga prioriteringen råda". I stället borde staten göra upp "roadmaps" för utvalda kluster av företag och teknik att understödja, "det måste väl ändå vara bättre att styra än att låta omgivningen styra, att inte välja är också att välja". Han menade att "vi" (Sverige som nation) inte kan hålla på och stödja teknikutveckling i allmänhet, utan bara ska syssla med sånt som "vi" är bra på, som ger tydligt påvisbara ekonomiska resultat. Läs: patent. "Vi är väldigt bra på patent i Sverige, vi ligger på tionde plats i absoluta tal". Jämföra med den kritik som riktas mot patentsystemet av libertarianen Murray Rothbard:

patent förskjuter helt klart typen av forskning som utförs. ... Patentsystemet har den vidare effekten att artificiellt stimulera forskning på patenterbara områden, medan det artificiellt lägger band på forskning inom icke patenterbara områden.
Till skillnad från stat/näringsliv-symbiosens patenthetsare med förkärlek för storskalig planering, uttrycker Anders Sandberg ett mer fruktbart perspektiv på innovation i sin debattartikel om "den tredje IT-revolutionen". Han nämner bland annat upphovsrätten som en hämmande kraft och kollektiv intelligens i form av t.ex. taggning som en innovativ, precis som Oscar Swartz i samma artikelserie. Oscar ger en träffsäker beskrivning av kopifajten som ytterst en strid om hur vi föreställer oss internets själ eller bärande idé (eller ontologi?).

söndag, oktober 09, 2005

Arbetslinjer och flyktlinjer i musikundrets vardag

Maktbloggen uppmärksammar ett tio minuter långt och mycket sevärt inslag på SVT:s Faktum (6 okt). Där ställs på ett kraftfullt vis halvetablerade musikers verklighet mot den syn på arbete ("arbetslinjen") som i en eller annan form präglar all politik i Sverige idag. Arbete är basen för livet, säger arbetsmarknadsminister Hans Karlsson i Faktum, "det finns ingen människa i dagens samhälle klarar sig med ett bra liv utan ett arbete". Arbete ger frihet, säger moderaternas ministerkandidat. Arbetsideologin kontrasteras mot berättelser om hur det verkligen var för Cardigans, Kent och Bob Hund, band som idag drar in exportintäkter och som regeringen gärna räknar till "det svenska musikundret". Idag kan de nog leva ganska bra på kombinationen av konsertintäkter, STIM-pengar för radio, sin andel på skivförsäljningen och annat, men hur såg det ut under genombrottsåren då de utvecklade sin musik? Om Cardigans-medlemmarna hade tvungits jobba åtta timmar om dagen fem dagar i veckan när de flyttade till Malmö för att satsa på musiken, hade det aldrig kunnat bli något, förklarar de själv i programmet. Samma sak säger medlemmar i Kent: Det var på a-kassa, socialbidrag och enstaka livespelningar de klarade sig. Dennis Lyxzén berättar en episod från 1990-talet, om när Refused hade blivit grammisnominerade två gånger och turnerade i USA och Europa, men ännu inte börjat tjäna några betydande pengar. Dennis levde på tillfälliga jobb i kombination med a-kassa. Men när han gick till arbetsförmedlingen och ville ha ett deltidsjobb, och förklarade att han inte kunde ta ett heltidsjobb eftersom han hade minst sagt fullt upp med musiken, då skrattade åt honom och sade rakt ut: "slå de där drömmarna ur hågen". För om vi ska lita på arbetsmarknadsminister Hans Karlsson: "Alla drömmar om man vill förverkliga har ju ändå sin bas i ett arbete". Så om någon är arbetslös och ändå anser sig göra något bra och kreativt med sin tid, något som kan förverkliga drömmar och kanske även på sikt leda fram till ekonomiska framgångar, då krävs det en omfattande omprogrammering. "Det är kristallklart att är man arbetslös och har a-kassa är man skyldig att ta jobb man blir anvisad. Man har inget eget val. Det finns inte." Samtidigt säger en skivbolagssnubbe från SonyBMG själv i programmet att artisterna de signar till en början ofta försörjer sig på a-kassa. Och enligt ekonomgeografen Anders Malmberg fungerar a-kassan lite "som riskkapital" i musikbranchen. Nu är det tyvärr rätt svårt att låta en diskussion utgå från verkligheten och alla dess kryphål som inte stämmer överens med kartorna. Valåret närmar sig och blotta nämnandet av ordet "a-kassa" leder tyvärr till omedelbar partipolitisering. Inte minst borgerliga partier har investerat mycket prestige i "arbetslinjen", så att de ogärna kan erkänna att vissa faktiskt gör något bra och nyttigt av sin arbetslöshet (ett faktum som inte skulle förändras även om, låt säga, så många som 95 procent skulle vara blasé fuskare som hade mått bäst av att spärras in på aktivitetscenter). Nu ska kanske inte just a-kassans roll betonas för mycket, för bandmedlemmar har en mångfald sätt att klara sig (studiemedel!). Det viktiga med Faktum-inslaget är att det fokuserar på de musikskapare som (ännu) inte börjat kunnat livnära sig enbart på musikutövandet – det vill säga en stor del även av ganska kända och älskade artister. Upphovsrättssystemet bygger på myten att om vi bara ger en skyddstid efter skapandet så löser saker sig, men för att något nytt ska kunna uppstå krävs tid, tid som är fri från söka jobb-kurser och påhittade gardinbytarjobb. Många musiker jobbar deltid. Jag känner själv rockmusiker, elektroniska musiker, folkmusiker och klassiska yrkesmusiker som alla jobbar inom vården ibland, för att resten av tiden kunna ägna sig åt musiken. Oscar Swartz har på sin blogg gett värdefulla exempel på den deltidsarbetande verkligheten för författare och sångare. Självklart är det viktigt för alla dessa att ingen klåfingrig arbetsförmedling snor deras sista timmar, men mest av allt handlar det kanske om förmågan att reducera kostnader, både levnadsomkostnader och kostnaderna för att skapa och spela in musik. (Slutsats: Ge fan i att höja momsen och kompensera med lite gulligullande med barnfamiljerna, LO & (s)!) Naturligtvis är inte sensmoralen i Faktum-inslaget, som någon i en kommentar försöker göra gällande, att unga med rockstjärnedrömmar ska få a-kassa efter andra förutsättningar än andra. Nej, det handlar om att inse att verkligheten för kulturlivet inte ser ut så som arbetslinjens ideologer framställer den i sina pressmeddelanden (alldeles oavsett vad man sedan tycker om politikens lämplighet i bredare drag). Det intressanta är inte modeller för att "kompensera" eller "stödja" den ena eller andra gruppen eller kulturformen, utan förekomsterna av flyktlinjer. Utan att nödvändigtvis köpa hela analysen, vill jag än en gång citera ur en text om "autonomi" av den italienske teoretikern Bifo:

So what? I have no answer. All we can do is what we are actually doing already: the self-organisation of cognitive work is the only way to go beyond the psychopathic present. I don’t believe that the world can be governed by Reason. The Utopia of Enlightenment has failed. But I think that the dissemination of self-organised knowledge can create a social framework containing infinite autonomous and self-reliant worlds. The process of creating the network is so complex that it cannot be governed by human reason. The global mind is too complex to be known and mastered by sub-segmental localised minds. We cannot know, we cannot control, we cannot govern the entire force of the global mind.
Så, kolla in teveinslaget och kommentera gärna! (Om någon kan rippa realmedia till t.ex. DivX/Xvid vore det också toppen.) Uppdatering 10/10: Mycket intressant uppföljning på Notiser från en ö, ur ett Berlin-perspektiv (vad kunde ha varit mer lämpligt?) och med konstaterandet:
kultur skapas i situationer som tillåter självständig tidsindelning, planlöst omkringvandrande och lång reflexion
Även Xazax spinner vidare

fredag, oktober 07, 2005

Kopifajt – en kort mediehistorisk bakgrund

Följande text plitades i stort sett ned under en tågresa från Stockholm till Göteborg den 5 oktober, som grund för mitt lilla anförande på seminariet Upphovsrättsfrågan som politik och kulturuttryck som hölls där samma dag. Upphovsrätten kom till för att reglera användandet av en viss slags maskiner. De var dyra, få och kunde skriva men inte läsa: tryckpressar. Upphovsrätten och upphovsmannafunktionen har i hög grad fått sin prägel av 1800-talets medieklimat. När sedan nya medier tillkommit har det vanligtvis utbrutit en dragkamp om hur juridiken ska reglera dem och upphovstanken ska relatera till dem. Ett tidigt exempel är när kameran uppfanns och det var långt ifrån självklart om det var den avbildade eller den som opererade maskinen som skulle få upphovsmannens privilegier. Ändå var det ganska lätt att utvidga konceptet upphovsrätt från tryckpressar till teknologier för ljud och rörlig bild, när grammofonen och filmen trädde in på scenen kring sekelskiftet 1900 (en slags medietriad som i sin tur drog upp ramarna för hela det seklets samhällsklimat och tänkande). När sedan radiosändningar inleddes, blev konflikten hårdare mellan olika intressen om i vilken mån de skulle regleras av rättighetssystemet. Men striden slutade i en kompromiss av ett slag som skulle prövas även vid en rad senare medietekniska innovationer, och som sedan tidigare tillämpades på framföranden av levande musik: kollektiv rättighetsförvaltning. Principen är helt enkelt att musikmonopol som svenska STIM ges befogenhet att inkassera en fast licensavgift av radiosändaren, för att sedan fördela pengarna till sina anslutna upphovsrättsinnehavare. Systemet fungerade stabilt, eftersom FM-radio kom att användas uteslutande som ett centraliserat en-till-många-medium (även om Berthold Brecht och Hans Magnus Enzensberger hade visionära idéer om möjligheten att vända på förhållandena, då "varje mottagare är en potentiell sändare"). 1970-talet var årtiondet som gav snabb spridning åt kassettbands- och videoteknikerna, vilkas signifikans låg i att de var maskiner som både kunde läsa och skriva, något som även gällde de allt vanligare kopieringsmaskinerna vid denna tid. Ljud, rörlig bild och text blev möjligt att massreproducera för andra än förlagshus och stater, vilket satte tydlig kulturell och politisk prägel på hela tidsperioden. William S. Burroughs var tidig med att leka med möjligheterna till att göra cut up av mänskliga röster med hjälp av sax och magnetband. Kretsen kring New York-tidskriften Radical Software sysslade med visionära experiment kring videokonst. Det tog inte många år innan kassettbanden hade gett helt nya möjligheter för envar att sprida egen och andras musik i kanaler utanför grammofonindustrins kontroll. Så uppkom kassettdödskallen och skivindustrins berömda skrämselparoll Home taping is killing music. Dragkampen var i full gång, men varken kassettband eller video kunde rimligen förbjudas. I stället tillämpades den beprövade kompromisslösningen med kollektiv rättighetsförvaltning. En särskild kassettavgift infördes som sedan organisationer som STIM fick i uppdrag att fördela till de rättighetsinnehavare vars musik spelades på radion (man förutsatte blankt att detta var samma musik som människor själva valde att kopiera). Samtidigt gjorde flerkanalsinspelning på kassettband det möjligt att producera egen musik utan att behöva hyra dyr studiotid, en tendens som sedan bara har stärkts. Ännu längre från den gamla tryckpressverkligheten rörde sig det som hände i musikvärlden kring 1980. Då "hackades" grammofonen av DJ:s, som gjorde den till ett musikinstrument av cut up-karaktär och hiphopmusiken föddes med scratch och sampling som stadiga inslag. Sedan dröjde det inte länge innan digitala samplers fanns på marknaden, och idag går det inte att tänka bort dessa praktiker ur snart sagt någon musik. Upphovsrättsregimen såg dock inte stillatigande på, utan artister som Public Enemy tvingades att ändra sitt sound på grund av ett skärpt juridiskt klimat. Dessa 1900-talets medietekniska innovationer, som i lika grad ändrat förutsättningarna för reproduktion och produktion av musik och annat, tecknar bakgrunden till dagens kopifajt. Fildelningen är produkten av att kombinera hemdatorer och fiberoptik, samt nätverksprotokoll och komprimeringsalgoritmer. Det innebär ett avgörande steg förbi den uppdelning i olika typer av medieflöden som präglade 1900-talet, och framför allt befinner vi oss här väldigt långt från de tryckpressar som upphovsrätten skapades för att reglera (och som även utgjorde den centrala teknologin för allt från reformationen till leninismen, från nationalstaten till den "borgerliga offentligheten"). En första uppenbar skillnad mellan internet och tryckpressar är naturligtvis att internet inte har någon klar gräns mellan sändare och mottagare (även om många försöker få oss att ändå anamma det tänket). Visionen om radion från Brecht och Enzensberger kan sägas förverkligas. Det säger sig själv att varje försök att kontrollera att mottagning och sändning av ettor och nollor enbart sker när upphovsrättsinnehavare så tillåter förutsätter extraordinära och mycket klumpiga åtgärder. Klumpiga möten mellan teknik och juridik har som sagt tidigare bemötts med kompromisser i form av ersättningssystem. Men här skiljer sig internet även från det 1900-talets medieklimat där rollen för organisationer som STIM kunde expandera närmast obehindrat. I fiberoptiken förenas de optiska, akustiska och textuella flödena, som under 1900-talet separerats i grammofonskivor, filmrullar och pappersark, till ett singulärt flöde av ettor och nollor. Det är därför som medieteoretikern Friedrich Kittler utnämner datorn till "det sista mediet", och även därför som det idag är så svårt att föreställa sig att en kompromiss ska kunna rädda upphovsrättsindustrin från internet och rädda internet från upphovsrättsindustrin. Det må vara möjligt för en kollektiv rättighetsförvaltare som STIM att bestämma hur mycket en minut musik ska kosta. Men vad är det fasta priset på en megabyte data? Och hur fördelas dessa pengar mellan filmbolag, bokförlag, programmerare och kompositörer? Och framför allt: om nu ersättning ska betalas till upphovsmännen för viss överförd data: vad säger då att inte exempelvis bloggare ska få vara med och dela på kakan? Nu har det inte saknats röster som likväl förespråkar någon form av "alternativt kompensationssystem", enligt principen att man genom avgifter på bredbandsuppkopplingar och lagringsmedier skulle kunna rädda både upphovsrätten och fildelningen. Kombinationen av legaliserat digitalt kulturutbyte och ersättning till rättighetsinnehavare har framställts som ett progressivt alternativ till masskriminalisering, och förespråkas av bland andra Lawrence Lessig, amerikanska EFF och tyska kampanjen Kulturflatrate med Attac och andra sociala rörelser. En verkligt anmärkningsvärd utveckling som märkts nu under sensommaren är hur faktiskt antipiratorganisationer börjat ansluta sig till en egen variant på samma idé. Antipiratbyråns Henrik Pontén har allt mer aggressivt börjat hävda att den rättighetsindustri som han företräder egentligen borde ha rätt till en stor del av internetleverantörernas intäker. Han har aviserat att måltavlorna för Antipiratbyråns åtal under den närmsta framtiden inte kommer att vara enskilda fildelare, utan internetföretag som på så vis ska skrämmas att bli piratjägarnas underhuggare och dessutom tvingas att införa någon slags filter som ingen vet riktigt hur de skulle kunna fungera. En strategi med både piska och morot utkristalliserar sig, där de som ordnar in sig i ledet belönas. En brittisk internetleverantör har slagit sig samman med SonyBMG och ger nu sina kunder laglig rätt att fildela SonyBMG-kontrollerad musik med varandra mot en fast avgift – och mot att kunderna accepterar att deras filöverföringar övervakas och att misstänkt kopiering till andra företags kunder blockeras. Vissa kända fildelningsförespråkare, som Cory Doctorow, applåderade detta som ett steg i rätt riktning. Själv ser jag snarare ett ganska horribelt exempel på internetsabotage och ekonomisk utpressning, från en industri som uppenbarligen spelat ut sin roll men inte kan acceptera det. Viktigaste invändningen mot alla de försök att "kompensera" de upphovsrättsinnehavare som anser sig ha förlorat något på den digitala kopieringen är dock inte den praktiska ogenomförbarheten. Det är att kompensationsdiskursen vrider blicken bort från det som är verkligt intressant i sammanhanget, nämligen alla de kulturyttringar som vill kopieras, som inte är paranoida utan säger kopimi, som genom sin blotta existens visar att så mycket saker redan funkar på ett annat sätt. Några lösa exempel:

För att inte fastna i abstraktioner eller verklighetsfrånvända försök att lappa ihop vitt skilda medietekniska verkligheter, är det just här som alla spekulationer om framtiden måste utgå, bland alla de som redan vänt ryggen till allt vad kopieringskontroll heter.