måndag, november 28, 2005

Det kontantlösa samhället

Efter senaste värdetransportrånen tog Finansinspektionen tillfället i akt att föreslå avskaffande av i tur och ordning tusenlappen, femhundringen och hundralappen, eftersom kontantekonomins enda vinnare är "de som ägnar sig åt olika former av olaglig verksamhet". Sedlar och mynt är alldeles för anonyma. Målsättningen uttrycks att alla transaktioner ska gå att spåra i efterhand. "Det kontantlösa samhället är också det totala kontrollsamhället", som SvD:s ledarredaktör skriver. Det kontantlösa samhället. Frasen är laddad med meningar, vars kraft stiger ytterligare genom vanligt förekommande kopplingar till andra nyckelbegrepp som "kontrollsamhället", "new world order" och "världsregering". Konspiracismen i sina olika varianter tematiserar nästan alltid det kontantlösa samhället, i termer av hur en liten, sammansvetsad och avgränsad maktelit ligger bakom ett systematiskt försök att öka sin kontroll. Min uppsats [PDF] pekade på hur berättelsen oftast fortsätter med att konspiratörerna som slutligt steg vill koppla de immateriella pengarna till streckkoder i varje människas panna och datorchip under varje människas hud. Källan är alldeles uppenbar:

Vilddjuret krävde att alla - stora och små, rika och fattiga, slavar och fria - skulle bära ett tecken på högra handen eller på pannan. Och ingen kunde få arbete eller köpa något utan att ha vilddjurets märke som ett tillståndsbevis. Märket var antingen vilddjurets namn, eller det tal som står i stället för dess namn. Detta är en hemlighet, som kräver noggrann eftertanke för att avslöjas. De som har förstånd och insikt kan räkna ut vilddjurets tal: det är en människas tal, och talet är 666. Uppenbarelseboken 13:16-18
Ett okänt antal bokstavstrogna kristna i Sverige vägrar använda betalkort. Det kontantlösa samhället, EMU-projektet och streckkoderna ses som led i Antikrists plan. Läsningen av dessa bibelverser har starkt präglat även icke-kristna konspirationsteoretiker. Nyckelfrasen "det kontantlösa samhället" avhandlas i Indymedias bottenskrap såväl som på ultrareaktionära SaveTheMales.ca, och såklart av av Alex Jones, konspirationsteoretikern som verkar vara på väg att bli superkändis genom fildelningsnätverk. Den typiska konspiracistiska förklaringen till skeendet är att en målinriktad och avgränsad maktelit försöker manipulera fram det kontantlösa samhället, och därigenom ligger bakom både rånen mot värdetransporterna och Finansinspektionens svar att vilja avskaffa kontanterna. Den oerhört populäre David Icke använder flitigt formeln "problem-reaktion-lösning" för att beskriva sin syn på hur de påstås använda sig av Hegels dialektik. Konspirationer existerar. Vissa konspirationsteorier visar sig stämma. Ifrågasättande av vedertagna sanningar och misstänksamhet mot makten innebär inte i sig konspiracism, men kan däremot bli det genom en semiotisk process av sammanlänkning. Varje element får då utökad symbolisk betydelse i en enda lång kedja av länkar, där världshistorien till slut tenderar att framstå som en demonisk version av Hegels världsande. En och samma ondskefulla kraft ligger bakom i stort sett alla sidor i de konflikter som där spelas upp. Där har vi, som jag ser det, det grundläggande missgrepp som präglar dagens konspiracism, och som också vittnar om dess karaktär av väckelsekristen apokalyptik. Dess intresse och kritik för det framväxande kontrollsamhällets maktmekanismer förfelas helt när all uppmärksamhet inriktas på att hitta ett enhetligt, medvetet subjekt bakom allt. Ur det perspektivet förutsätts att det kontantlösa samhället är något som de vinner på och har bestämt sig för att införa. Daniel Wiklander för tillbaka frågan om det kontantlösa samhället till ett konkret plan. Han konstaterar att det fascinerande är att det finns folk som över huvud taget tror att ett samhälle skulle fungera med enbart spårbara elektroniska betalningsmedel.
För hur skulle den svarta ekonomin fungera utan kontanter? Förutom det mest uppenbara, narkotikahandeln, finns det massor av sektorer som skulle få det mycket svårt utan ordentlig tillgång till kontanter. Alla former av hantverks- och hushållstjänster skulle behöva betalas i natura eller vitt, alkohol skulle bara kunna köpas på Systembolaget eller utomlands. Restaurangbranschen skulle drabbas av arbetskraftsbrist – dels för att det skulle bli rejält mycket jobbigare att anställa folk, dels för att bartenderyrket helt plötsligt skulle tappa mycket av sin lockelse utan dricksen. Situationen för landets DJ:s och klubbarrangörer vill jag inte ens tänka på. (...) Tror ni att varenda kaffekopp ni fikar upp momsdeklareras? Eller smågodiset i såna där små godisbutiker? Skivorna de små indiebolagen står och säljer själva på releasepartyna? Någonsin sett en fanzinemakare ta Visa?
Precis. Kultur och nöjesliv är bara de mest tydliga exemplen på att den svarta och gråa ekonomin – den som Finansinspektionen naivt nog drömmer om att administrera bort – är djupt integrerad med helheten.
Det slår mig att det säkert finns makthavare i Sverige som ser det här som väldigt positiva följder av ett avskaffande av kontanter. Nu ska varenda liten transaktion kunna spåras! Slut på fifflet! Nu ska momsen jävlar i mig in för den där Stone Island-tröjan du sålde på Blocket i våras! Men den svarta ekonomin finns där av en anledning – den vita fungerar inte på egen hand och måste kompletteras. Framför allt behövs en ordentlig gråzon för alla de där transaktionerna som av olika skäl (främst rent ekonomiska) inte kan deklareras.
En ekonomi utan gråa pengar vore lika svår att skapa som ett internet utan darknets. Sannolikheten är låg att det skulle finnas en framgångsrik och sammansvuren maktelit som är inställd på att offra de svarta pengarnas roll i dagens ekonomi, och betala priset för det i termer av stagnation. Dessutom, som Daniel Wiklander påpekar: om Sverige skulle avskaffa alla större sedlar än tjugorna så kan vi nog räkna med att euron etableras som parallell hårdvaluta, "som dollarn i Östblocket förr om åren". (Kontrollen över internets namnservrar är minst lika bräcklig, men vissa väljer att inte se det utan föredrar att bekräfta en apokalyptisk bild av USA:s makt.) Kort sagt så försämras förutsättningarna för att bemöta tendenserna till storskalig övervakning av tendensen att föreställa sig kontrollsamhällets införande som en medveten process från en liten maktelits sida. Snarare behövs en blick just för alla tvetydigheter, slumpmässigheter och gråzoner, för att strategiskt kunna värna anonymiteten inom ekonomi och kommunikationer. Och där finns det ju en hel del att göra i det Europa där man idag registrerar internetkaféers kunder och överväger att ge SonyBMG & co. tillgång till lagrad trafikdata...

onsdag, november 23, 2005

Kaoskommunikationskongress

Nu finns ett preliminärt schema för Chaos Communication Congress, plus wiki och blogg. Jag och Palle Torsson ska snacka under rubriken The grey commons. Strategic considerations in the copyfight. Väldigt spännande. Vi lär bjuda på en lite annan infallsvinkel än de andra föredrag som också har kopifajt-tema:

I övrigt är programmets bredd än en gång så imponerande att man blir stressad redan innan man upptäcker alla länkarna... Andra föredrag att kolla in:Alla som likt oss tänker tillbringa årets sista dagar på Berliner Congress Center får gärna skriva en rad i kommentarerna.

tisdag, november 22, 2005

Copyswede surnar till

2004 var ett bra år. Inkasseringarna ökade och COPYSWEDE betalade ut drygt 135 miljoner kronor i upphovsrättsersättningar.
Intäkterna från kassettavgifter har stigit. Mer pengar till STIM, IFPI och SAMI och, i lägre grad, diverse organisationer för allt från journalister till konsthantverkare. Ändå är COPYSWEDE (de är tydligen så viktiga att de alltid måste skrivas med versaler!) missnöjda. I deras årsredovisning för 2004 [PDF] uppvisar organisationens vd Gun Magnusson både förtvivlan och ilska. För det första är de sura på Jens Nylander:
COPYSWEDE har på ett aldrig tidigare skådat sätt utgjort måltavla för en hårt uppskruvad, tidvis mycket hätsk kampanj. Det har handlat dels om kassettersättningens vara eller icke vara, dels om upphovsmäns och utövande konstnärers rätt att få ersättning när de nationella TV-kanalerna vidaresänds i kabelnäten. I debatten på nätet om kassettersättningen har COPYSWEDE utmålats som »musikindustrins lakejer« som har som mål att skinna ungdomar på deras veckopengar med mer eller mindre kriminella metoder. Vår personal har blivit hotad i telefon och smädad i diverse e-postmeddelanden. Bakom detta ligger en systematisk desinformation på området från dem som säljer inspelningsmedia.
Även om namnet Jens inte nämns, så är det ingen nyhet att COPYSWEDE anser att dunkla krafter ligger bakom all opposition mot kassettavgifterna: hänsynslösa, rovgiriga, ondskefulla profitintressen i hårdvarubranchen. Och till detta kommer Piratbyrån, som enligt COPYSWEDEs vd gjorde allting himla jobbigt under 2004. Vem annars kan åsyftas med följande?
Debattörer med siktet inställt på att utvidga möjligheterna att gratis få tillägna sig andras arbetsresultat har beskrivit upphovsrätten med ett slags »guilt by association« – teknik. Författares, tonsättares och skådespelares rättigheter vill man inte tala om utan istället exemplifieras med Disney och Microsoft. Upphovsrätt sopas ihop med immaterialrätt i största allmänhet och öppnar därmed för jämförelser med multinationella företags ambitioner att ta patent på gener och med läkemedelsindustrins hantering av frågan om medicin till aidssjuka människor i Tredje världen. Inskränkningar i och insnävningar av upphovsrätten drabbar alltså ingen fattig utan ett gäng samvetslösa skurkar.
Stackars, stackars COPYSWEDE som får klä skott för upphovsrättsexpansionens konsekvenser. Stackars STIM, stackars IFPI. Det enda de har gjort är ju att i sin kontakt med politiker, där de får representera hela den abstrakta kategorin "upphovsmännen", om och om igen upprepa mantrat mer, längre och hårdare upphovsrätt = livsviktigt för konstnärerna. Alltid. Utan hänsyn till effekterna på yttrandefrihet eller teknikanvändande. Denna lobbying står inte oemotsagd på samma sätt. Så vilken tur att det i alla fall, enligt årsredovisningen, finns en grupp som smeker COPYSWEDE medhårs: politikerna.
Av lagrådsremisserna om upphovsrätten i informationssamhället och om vidaresändningsplikt i kabelnäten framgår det att politikerna stått pall för trycket och inte fallit för vulgärargumenten i debatten. Det är glädjande att notera att det finns insikt om att upphovsrätten måste bibehållas och utvecklas med den nya tekniken. Det är bara att hoppas att kuraget håller i sig när medievindarna på nytt börjar blåsa i samband med riksdagsbehandlingen.
Tji fick dom... Observera det irriterade tonfallet och användandet av ordet "medievindar", för att beteckna faktum att upphovsrätt numera diskuteras av andra än jurister och byråkrater, och utifrån ett annat perspektiv än "mer = bättre". Precis som Henry Olsson vill COPYSWEDE att upphovsrätt helst inte ska diskuteras annat än av juridisk expertis, och definitivt inte ifrågasättas. Ett citat från 1983 sätter fingret på hur kulturkorporationer som STIM och COPYSWEDE får allt större makt över upphovsrättens tillämpning:
En annan tendens som enligt min mening förtjänar att mera uppmärksammas är de olika upphovsmanna- och utövarorganisationernas allt starkare ställning på det upphovsrättsliga området. Det i princip individuellt konstruerade upphovsrättsliga skyddet i vår lagstiftning har i praktiken i betydande stycken utvecklats till kollektivavtalsrättsliga frågor där det många gånger ligger i organisationernas händer att bromsa eller förhindra ianspråktagandet av t.ex. nya tekniker /.../ man legaliserar att starka organisationer ensidigt ställer sina villkor. Liksom på andra håll inom förmögenhetsrätten bör inte en monopolställning och priskarteller tillåtas växa fram okontrollerat. Ur SOU 1983:65, särskilt yttrande av direktör Klas Holming (den enda i Upphovsrättsutredningen som ställde sig skeptisk till upphovsrättens expansion)

tisdag, november 15, 2005

Fyrkantiga klossar i runda hål, användare och samlare

"Fenomenografi" var ett ord jag aldrig hade hört innan. Tydkligen en forskningsriktning inom främst pedagogik som uppstod när kassettbandet och fenomenologin sammanstrålade i Göteborg, typ. Syftet är att nå en förståelse av kvalitativt skilda föreställningar om fenomen i omvärlden. I våras intervjuades jag av magisterstudenten Michael Körnemark från Bibliotekshögskolan i Borås, som nu har skrivit en fenomenografisk uppsats med utgångspunkt i intervjuer med IFPI, SonyBMG och så då Piratbyrån. Han kommer fram till att vi har ett solklart fall av inkommensurabilitet (parterna har totalt skilda infallsvinklar), hänvisande till Thomas Kuhn. Slutsatsen som dras därur tycker jag är råflummig:

Min slutsats efter att ha genomfört denna undersökning är, att de tre parterna skulle tjäna på att i sin dialog verka för ett paradigmskifte gällande hur dessa upplever varandra, likväl som hur de upplever sig själva i förhållande till varandra.
För att ytterligare understryka skillnaden tar han till en slagkraftig bildlig metafor, vars analytiska värde jag dock kan betvivla:
Jag har givit parterna IFPI, Piratbyrån och Sony/BMG var sin geometrisk figur, som representerar respektive part i metaforiskt hänseende. IFPI har fått en kvadrat, Piratbyrån en cirkel och Sony/BMG har givits en triangel.
Därav uppsatsens titel: Fyrkantiga klossar i runda hål? [PDF, 60 sidor] Det är en välskriven undersökning, ingen dussinuppsats, men naturligtvis kan jag inte avhålla mig från att ställa upp några frågetecken. Men först kan vi referera lite av den historiska bakgrund som Michael Körnemark ger till de skilda föreställningsvärldarna. Han skriver att "ett kreativt synsätt rörande Internet som verktyg är inkommensurabelt i relation till ett synsätt som innefattar företagens juridiska verklighet av idag, som i sin tur härstammar från en diskurs med grunden i 1700-talets skriftkultur".
Det var Fichte som löste den största problematiken i förhållande till upphovsrätten, då han insåg att man kunde göra en skillnad mellan ett verks form och dess innehåll, och i och med detta så lades grunden för den moderna upphovsrättslagstiftningen. (...) I dag står vi emellertid inför ett problem. Som många kreativa artister, musiker och konstnärer har insett, innebär existensen av vårt nygamla medium Internet ypperliga möjligheter för kreativt skapande. Många gånger resulterar ett sådant skapande i att gränsen mellan ett verks och/eller en produkts form och innehåll tänjs ut och blir suddig. (...) Fichte skiljde på begreppen form och innehåll i relation till en tryckt skrift, och ansåg att ett verks innehåll tillhörde var och en när väl boken i fråga hade publicerats. Formen i vilken just detta verks innehåll hade skapats, ansåg han däremot var ett unikt uttryck för denne författares kreativa förmågor. Johann Gottlieb Fichte anses härmed ha lagt grunden för den moderna synen på författarskap, eftersom den av honom formulerade distinktionen betydde att en författares kreativa förmågor gavs ett personligt uttryck i och med denna distinktion.
I uppsatsen ifrågasätts jag också för ett off topic-påstående jag gjorde om att det är piratkopiering som gjort att mjukvaruföretag kunnat etablera marknadsledande positioner. Han skriver:
Dataföretag växer när de tjänar pengar på att deras produkter säljs, de tjänar inte pengar på att kopior av produkterna görs.
Det där är en uppenbart felaktig generalisering. Microsoft, för att ta ett stort exempel, tjänar pengar på gratisprogram som MSN och Hotmail (Hotmail är ju också mjukvara, fast den körs på en server), utan att ta betalt för dem. Vi behöver inte ens nämna Linuxindustrins olika ekonomiska modeller. Michael Körnemark har rätt i att Piratbyrån "betonar det som är positivt och kreativt med användandet av fildelningslösningar" och samtidigt vill "föra en filosofisk-etisk diskussion med politiska undertoner". Däremot undrar jag varifrån han har fått att Piratbyrån "säger sig representera de människor som ägnar sig", ett osant påstående som han sedan börjar kritisera. Jag blir också rätt skeptisk till användandet av begreppet "användarperspektiv". Ordet "användare" brukar implicera ett klienttänk. Exempelvis påstås Piratbyråns kritik mot DRM komma "ur ett användarperspektiv", vilket jag vill ifrågasätta. Ifrågasättandena av upphovsrättsindustrins planerade DRM-samhälle har i hög grad sprungit ur hackerkretsar och de DRM-kritiker har talat inte i egenskap av konsumenter av "innehåll" utan som programmerare med vissa kunskaper om datorkod. Därefter har konsumentföreträdare nu börjat få upp ögonen. I de publicerade citaten talar jag också om hur fildelningsnätverkens erbjuder "möjligheten att umgås socialt med andra nätverksanvändare, och bläddra i dessa användares mappar med musik", men det anser han "har mer med sociala aspekter av internetanvändande att göra än musiken i sig" och därför på något sätt faller utanför undersökningens kärna. Frågan man då får ställa sig, är om det verkligen är vettigt att särskilja musiklivets sociala former (från DC++ till dansgolvet) från "musiken i sig". Om man som här pratar om ekonomiska modeller, så leder ett perspektiv som skjuter det sociala åt sidan nästan oundvikligen in i upphovsrättsindustrins ekonomiska utopi byggd på kontroll över spridningen av digitala kopior. Även här menar Michael Körnemark att min betoning på marknadsföring underifrån kommer "ur ett användarperspektiv". Att utgå från fildelares subjektiva upplevelser är en bra sak, men att försöka urskilja "användarna" som en distinkt grupp med vissa intressen som ska vägas mot "upphovsmännen"? I förlängningen av detta definierande av intressegrupper och tal om paradigmskifte kan man ana en dröm om ett "digitalt Saltsjöbadsavtal". En figur med något annorlunda karaktär än "användaren" är "samlaren". Walter Benjamin intresserade sig för samlandet, bland annnat i en liten essä som på engelska heter Unpacking my library, och som innehåller en rolig formulering:
Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method.
Skrivandet eller skapandet som snarast en udda specialform av samlandet. (Samlandet av citat och referenser, som ibland kan ta sig riktningen av en ny bok. DJ:ns skivback vars "användande" då och då slår över i albumproduktion.) Benjamin fortsätter, med ett obestämt mått av självironi:
Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.

söndag, november 13, 2005

Robotkyckling

Kolla in Robot Chicken! Femtonminutersavsnitt med väldigt lite av röd tråd men mycket skruvad humor. Huvudsakligen dockanimationer med välkända leksaksfigurer, i kombination med andra tekniker så tecknade munnar, med säreget resultat. Om dessa parodiska adaptioner av existerande figurer som Darth Vader och Hulken är "tillåtna" är nog inte alltid glasklart, för om de parodiserade företagen skickar ut sina advokater är det troligt att Robot Chicken skulle kunna fällas. Tror inte att exempelvis Barbie förekommer, vilket nog har sina skäl: Mattel har gjort sig kända för att censurera projekt som på olika sätt använder henne. Vidare berättar en bloggpost under rubriken This is your brain on copyright att

before they could show a 30 second goof on the "This is your brain on drugs" commercial, they had to get an ok from The Partnership for a Drug Free America. Apparently, since they used the woman that voiced the originals, the phrasing and her voice were "the intellectual property of the organization" and the bit didn't get into the show until they signed off on it.
Naturligtvis finns Robot Chicken wiki och förhoppningsvis även distributörer kring The Pirate Bay. Annars har serien visats på tevekanalen med det märkliga namnet [adult swim], känd även för den minst sagt märkliga serien Sealab 2021, som går ännu längre på den kulturella återanvändningens väg. Sealab 2021 är helt enkelt en remix på Sealab 2020, en miljöinriktad undervattensserie från 1970-talet som har klippts om, fått nya repliker och ny handling. Videoproduktion av dessa slag rymmer massor av originella möjligheter, men stöter också på problemet upphovsrättslagar. Människor som vill göra grejer liknande Robot Chicken eller Sealab 2021 stöter på en rad frågor om lagligheten och det slutar tyvärr ofta med att de känner sig tvungna att avstå från att ge sig in i de juridiska gråzonerna. Alternativt ha ett företag i ryggen som kan betala för rättigheter och eventuella skadestånd. Produktion och distribution är två sidor av samma mynt. Biosalonger tycks hänga ihop med en episk form och svindyr marknadsföring, medan fildelningsnätverk lyfter fram episodiska serier som om de är bra marknadsför sig själva. passar för det episka. I Piracy Is Good?, ett föredrag som Mark Pesce höll i Sydney i våras om Bittorrent och tevemediets framtid, lyfts just Robot Chicken fram som exempel. Ett väl hållet anförande som inte säger särskilt mycket nytt men sammanfattar den avgörande skillnaden mellan "webcasting" och Bittorrent och vad det innebär för tevemediet ekonomi (ren reklamfinansiering, med reklam som inte ligger som separata block utan integreras i bilden, är hans profetia).

fredag, november 11, 2005

Jag laddar ner upphovsrättsskyddad musik på jobbet

Pressmeddelande från regionkansliet Västra Götaland:

En rutinmässig säkerhetskontroll visar att ett antal personer anställda i Västra Götalandsregionen använt sina datorer till så kallad fildelning. Stora mängder data har laddats ner och det rör sig i stor utsträckning om musik och filmer som är upphovsrättsligt skyddat.
"Det kan bli tal om arbetsrättsliga åtgärder", uppger Ekot. (Anklagelsepunkten förblir lite oklar, det verkar mest handla om en moralisk ryggmärksreaktion från regionens säkerhetschef.) Just nu sitter jag och laddar ner upphovsrättsskyddad musik till datorn på min arbetsplats. Under arbetsdagen har jag gjort det från tre olika håll: Först lyssnade jag på Eldorado, Kjell Alinges underbara program i P2, via Sveriges radios hemsida. Sedan lyssnade jag på Last.fm-radio. Och nu lyssnar jag på en trevlig DJ-mix från omgwtf.se. Jag lyssnar helt enkelt, som otaliga andra, på radio medan jag jobbar. Jag gör det, som en hel del andra, via datorn. Dels för att mitt arbetsrum saknar analog radio, dels för att jag får så mycket bättre musik och slipper få mitt arbete stört av nyhetsblaj och trafikinformation. Vadå ladda ner, du lyssnar ju bara på radio? Visst, jag har inte använt något fildelningsprogram. Och ingen musik har lagrats permanent på min jobbdators hårddisk. Men likväl laddar jag ner upphovsrättsskyddat material till den. Gratis. Och lagligt. Sveriges Radio är såklart inte förbjudet att lyssna på. Last.fm pröjsar, som vi tidigare berättat, även de sina avgifter till musikmonopolet. I det tredje fallet, electrohousemixen från omgwtf.se, får det väl erkännas att det rör sig om en gråzon; det är självklart inte "lagligt" i någon formell mening att sprida en sådan mix, och sedan 1 juli är det ju även förbjudet att klicka på en länk till en fil (ljud, bild, html, txt...) som innehåller material som ligger där utan upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Men den som i detta fall skulle börja hojta om upphovsrättsintrång skulle göra sig minst sagt löjlig, eftersom ingenting alls tyder på att Christopher Just, John Tejada, The Knife och de andra mixade artisterna skulle ha något som helst emot att Kornél gillar dem så mycket att han inte bara spelar dem ute utan också lägger upp sina mixar på internet. Tvärtom är chansen rätt stor att de uppskattar att klubbpubliken ges en chans att få reda på vilka artister som egentligen låg bakom de annars så anonyma beatsen. Denna gråzon – musik som inte är formellt laglig, men inte heller olaglig – måste vara utgångspunkten när vi snackar om musikcirkulation via internet. Men viktigast är att förstå att internet inte skiljer på tillfällig och permanent dataöverföring. Skillnaden finns bara i konfigurationen av den anslutna datorns mjukvara: Om programmet blott tillfälligt lägger ljudet på hårddisken för att samtidigt spela upp det i högtalarna så kallas det "nätradio", om det däremot låter ljudet ligga kvar där för senare lyssning kallas det "nedladdning". En ganska fiktiv åtskillnad, måste man säga. Men icke desto mindre livsviktig för upphovsrättsindustrin att hålla vid liv. Fiktionen har såklart sin grund att vi svårligen kan konceptualisera internet utan att jämföra med tidigare medier, saken är bara att internetkommunikation sammanför så många och skilda sorters medier: Radio, telefon, fonogram, bibliotek, snigelpost... Alla dessa kan användas som metaforer, och olika personer och intressegrupper gör det på olika sätt, i en ganska raffinerad maktkamp. Min ståndpunkt är att vi bör sträva efter att komma bort från dessa metaforer, för att förstå internet på dess egna villkor. Graden av förståelse skiljer sig idag väldigt mycket mellan nätanvändare: de som bara använder internet till www och mejl har vanligen en mycket mer metaforisk bild av internet än vad de som även använder fler protokoll har, för att inte tala om de som har egna servrar eller själva skriver kod. Därmed inte sagt att det är möjligt, eller ens önskvärt, att helt komma ifrån metaforerna och jämförelserna med andra medier. Internet har naturligtvis inte uppstått ur ett vacuum, och just därför finns en poäng i en mediegenealogisk blick. I detta nu så konstitueras det framtida nätets infrastruktur och standarder av människors föreställningar om vad internetkommunikation "är". Fildelningsstriden är det tydligaste exemplet. Medan upphovsrättsindustrin försöker övertyga oss om att "nedladdning" blott är ett lite effektivare sätt att saluföra "content", en kvantitativ effektivisering av CD-mediet, måste vår uppgift vara att hela tiden befästa den kvalitativa skillnaden. Vilket för övrigt är något helt annat än enspårig teknikoptimism, även om pappersbaserade tyckare såklart kommer fortsätta att försöka klistra sådana etiketter. PS. Dessa sista reflektioner blev ett väldigt preliminärt försök att sammanfatta en massa saker som tidigare tagits upp här. Kommentarer mottages därför extra tacksamt! Riktigt allt jag ovan skrivit om mitt musiklyssnande idag är förresten inte helt sant. Men ni fattar nog vart jag ville komma.

torsdag, november 10, 2005

Vapnet mot DRM heter inte lagstiftning!

Konsumentrörelsens kampanj Consumers Digital Rights som sjösattes idag är väldigt välkommen. Särskilt som den tar strid mot DRM-eländet (det som på tidnings- och branchspråk kallas "lagliga alternativ"). Dagens lanseringsartikel på DN Debatt är välformulerad. En enda liten grej som är värd att problematisera är slutklämmen:

Politikerna måste se till att privatlivet och den personliga sfären respekteras i den digitala världen.
Det hör väl till formen att vädja till politiker. Dessutom hade det tett sig rätt konstigt om en konsumentorganisation skrev en debattartikel där de uppmanade alla konsumenter att ändra sitt beteende så att inte DRM kunde slå igenom – men i den här sortens frågor (som rör hårdvarustandarder, filformat och kommunikationsprotokoll) är det til syvende og sidst faktiskt användarkollektiv och inte politiker som avgör utgången. Värt att reflektera en stund över! Politiker som läser artikeln uppfattar den antagligen som ett rop på lagskydd mot DRM och liknande otyg. Tidigare i år aviserade faktiskt Thomas Bodström plus vänsterpartiet ett förbud mot kopieringsspärrar som hindrar kopiering för privat bruk. Men det vore helt fel väg att gå! Inlägget "Ska kopieringsspärrar regleras åt två håll samtidigt?" konstaterade då att det inte ska vara statens uppgift att vare sig uppmuntra eller motverka DRM. Innan datoranvändandet blir ännu mer reglerat av klåfingriga (om än välmenande) politiker, bör vi alltså säga det rakt ut: DRM måste vara tillåtet! Därmed inte sagt att det ska vara tillåtet att lura och sabotera sina kunder á la SonyBMG. Inte heller sagt att vi någonsin ska acceptera någon form av DRM över huvud taget – bara att lagstiftning inte är vägen. Politikerna som leker med sådana idéer är samma som tidigare i år införde den skärpta upphovsrättslagen som inkluderade förbud mot kringgående av kopieringsspärrar och att sprida eller informera om redskap för att knäcka DRM. Avskaffa den lagen istället, och låt det vara upp till världens hackers att släppa sin kreativitet fri och göra DRM-spärrarna meningslösa! Hur som helst så ska det bli spännande att se vad som kan bli av kampanjen – känner inte till svenska grenen närmare, men bakom konsumentrådet står hela floran av klassiska och ytterst väletablerade (och i de flesta fallen mer eller mindre socialdemokratiska) folkrörelserna. Andra Copyriot-poster som tar upp olika aspekter av DRM:

onsdag, november 09, 2005

Robert Musil tvingas stanna offline

Robert Musil-institutet vid universitetet i Klagenfurt har i digital form sammanställt hela Mannen utan egenskaper plus kommentarer och opublicerat material. Projektledaren Walter Fanta förklarar att de gärna vill göra det hela fritt tillgängligt på nätet – men här stöter de på patrull hos bokförlaget Rowohlt. Litteraturvetarna får därför nöja sig med att ge ut en svindyr DVD, berättar orf.at (via Subkontent.) Robert Musil har visserligen varit död sedan 1942, men varje ord som författaren skrivit kan förlaget fortfarande räkna som sin privata egendom. Anledningen är den internationella förlängningen av upphovsrättens giltighetstid från 50 till 70 år efter upphovsmannens död (i Sverige genomförd 1996). När Jan Kallberg skriver att upphovsrättens skyddstid måste kortas gör han en rätt kul jämförelse med skyddstiden för ett mänskligt lik: 25 år. Väldigt få försvarar idag öppet den monstruöst långa tiden för upphovsrätten, vilket väl är begripligt. Ett försök gjordes av en representant för STIM, som hävdade i riksdagen att blott det faktum att ett verk fortfarande kan ådra sig intresse efter lång tid borde motivera att någon ska ha monopol på det, enligt en obegriplig logik. Annars går det ju alltid att dra till med nazistargumentet, en stående favorit för upphovsrättsfundamentalister. Ni vet: "Men tänk om nazister vill publicera din text! Om vi tummar på den ideella upphovsrätten så får de fritt fram!" Inte minst brukar det höras från Journalistförbundet och andra "kulturarbetarfack". Nu försöker Sydsvenskan-journalisten Andreas Ekström sig på samma utväg när han ifrågasätts för en urbota enfaldig bloggpost. Det är komiskt, det där argumentet som lyfter fram upphovsrätten som den stackars skribentens skydd mot hemska nazister. För det första: Har upphovsrättslagar någonsin kunnat hindra människor vars åsikter man ogillar från att sprida vidare en text på internet? För det andra: Nu när upphovsrätten fortsätter gälla ett halvsekel efter att man själv sålts som blomjord, finns inga garantier för att ens arvingar delar ens värderingar – tänk om de är nazister! För det tredje kan det ju vara en poäng att man får använda meningsmotståndares texter även utan deras medgivande, för att granska, citera eller förlöjliga. Fast vissa tycker förstås annorlunda.

Kartritning och piratologi

Via NODE.London hittar jag några projekt som involverar Armin Medosch, som tidigare skrivit en läsvärd bok om fria nätverk, Freie Netze (på tyska, kan laddas ner som PDF). Bland annat Community Mapping, ett redskap för att kollektivt rita kartor över städer, med flera lager av valfritt innehåll, exempelvis personliga känslor. Det handlar där inte om exakta geografiska angivelser – man säger sig inte vilja följa en hel drös liknande konstprojekt ner i fällan där man förlitar sig på satellitteknologin GPS. Lovande ambitioner – men ännu ingen prototyp att utpröva. Tankar kring projektet Kingdom of Piracy – ursprungligen baserat på ett konstcenter i Taiwan, men vräkt av sponsorn under landets antipiratupptrappning 2002 – återger Armin Medosch under rubriken Piratology:

Piracy does not simply exist because there are bloody-minded people who don't care for the rules and laws of the civilised world. It tends to emerge whenever there is a hegemonic power that asserts itself by establishing a trade monopoly. (...) Brand names, patents and copyright work together to create regional and global monopolies. (...) Section 301 of the Trade Act of 1974 provides the United States with the authority to enforce trade agreements, resolve trade disputes and open foreign markets to US goods and services – what is, on US terms, called to 'levelling the playing field'. Whiteg Weng shows how the use of Section 301 has eroded traditional import routes for Western books, music and movies in Taiwan. Local importers have been replaced by American chains. At the same time, trade in pirated goods thrives in Taipei's Guang Hu market, a pirate haven not only for software and music CDs but also for generic computer chips. The need for cheaper versions of copyrighted goods has led to the creation of grey markets in Asian metropolitan areas. In downtown Bangkok, Thailand, a big modern department store called Pantip Plaza is almost entirely dedicated to software, film and music piracy. The multi-storey building is filled with many small shops and stalls that offer large selections of goods. On display are only the CD covers in laser or bubble-jet print-outs. The customer writes down the numbers of the CDs or DVDs she wants, gives the list to a staff member, pays the equivalent of US$2 or $2.50 and waits 15 or 20 minutes until the CDs are brought in from storage outside the building. The whole affair is conducted entirely in the open, and, it seems, no one is afraid of any official crackdown. American officials from the Department of Trade call at regular intervals for stronger government measures to clamp down on this sort of activity. But nobody seems to have told that to the young Thai people and foreigners who gloat over CD covers of commercial software, games, expensive modelling applications and professional music editing suites. What Western companies define as piracy might from a local point of view be an act of economic retaliation, which may explain in part the leniency of the Thai government.
Bangkokbob.net berättar att det varit en antipiraträd på Pantip under september men att handeln börjar återgå till det normala, med låga priser och stort utbud av både hårdvara och CD. Texten tar också upp hur fri mjukvara och P2P-fildelning samverkar i att upprätta ett slags rum, byggt på fritt tillgänglig information, verktyg och infrastrukturer. Det ges också några reflektioner kring piratbegreppet:
As Bernhard Günther points out, Hollywood has produced numerous pirate movies where audience sympathies were usually with the somehow more 'human' pirates, rather than with the captains of the navy frigates. People on the street tend to favour the underdog. By chosing the term 'piracy', Hollywood has maybe failed to understand its own propaganda of an earlier age. (...) Can the negativity associated with piracy be turned around? Maybe it does not need to be. It was not us who chose the term. It was ascribed to activities that we sometimes might be involved in; even so, we don't feel that we are committing a crime, and as ordinary people are usually not inclined to get involved with something illegal. We don't need to find consolation in tales of romantic pirate utopias. A fundamental change is happening right now at the centre of relations of productive forces that will render the question irrelevant. (...) The essence of any digital operation is copy and paste – or open file, transform file, save file. German hacker legend Wau Holland has called computers and the Internet 'a giant information reproduction and dissemination machine'. If the source material of any such digital operation is copyrighted then any act of copy and paste or open and save is illegal. The intentions of the copyright industry are opposed to the inherent logic of digital technology.

torsdag, november 03, 2005

Det analoga hålet

Samtidigt som Sony-historien kommer upphovsrättsindustrins frontalorganisation MPAA, känd för sina sagor om gula terrorbrigader, med en långt mer monstruös plan för sabotage av informationsteknologin. Filmindustrin siktar på att, tro det eller ej, plugga igen "det analoga hålet". Med lagstiftningens hjälp, förstås, hoppas man kunna göra det svårare att omvandla analoga signaler till digitala. EFF har all info, och uttrycker den kul:

Ladies and gentlemen, the MPAA have chosen Halloween week to resurrect their most misconceived monster ever: the Thing from the Analog Hole. (...) In this Nightmare Before Turing, video content will be crippled, far more than it ever was in its old analog home. They will only be able to be recorded using "Authorized Recording Methods", or "Bound Recording Methods", and the entire subsystem will have to obey "robustness" requirements that will make circumvention for fair use - and open source development in general - near impossible.
MPAA:s Analog hole discussion draft [PDF] lämnar inte mycket plats för diskussion; det är rätt och slätt ett färdigformulerat lagförslag. Om det skulle gå igenom, skulle all videoutrustning som säljs i USA tvingas till att bygga in ett visst system för kopieringsspärrar och vattenmärkning. Videobandspelare med digital utgång, liksom TV-kort för datorn som är kapabelt att rippa till ett öppet videoformat, skulle inte få finnas som de finns idag. Hela videomarknaden skulle bli detaljreglerad av U.S. Patent and Trademark Office, ingen maskin skulle få säljas utan förhandsgranskning. Minns att Antipiratbyrån i praktiken är den svenska grenen av MPAA. På hemmaplan borde de ställas mot väggen i frågan. En intressant grej i MPAA:s förslag, är att de vill tillåta vissa ospärrade A/D-omvandlare att existera. Men bara på "professional devices". På något sätt är det typiskt att DRM-åtgärder, liksom även t.ex. kassettersättningen, får som bieffekt att man måste dra upp en klar gräns mellan den lilla gruppen "professionella" producenter och den stora gruppen av konsumenter som inte antas skapa själva, och nu inte ens ska använda tekniken till skapande på samma villkor.

Pratande bubblor, sprickande bubblor

En konstnär i New York placerade ut tomma pratbubblor på reklamskyltar och fotograferade sedan vad förbipasserande skrivit i dem. Kolla in resultaten, de är till stor del klockrena (alldeles oavsett att projektets manifest faller i det tröttsamma mönstret där man uppställer "fritt" självuttryckande som en imaginär motsats till den "förorenande" reklamen). Jon Newton på P2Pnet avlivar "The Big Music online music myth":

as far as the world outside the Net is concerned, (...) Apple's iTunes is seen as a genuine corporate download service instead of the promotional software for iPod products that it actually is, and disingenuous statements from the four major labels via their various 'trade' organs such as the IFPI are still taken seriously. However, in the real world of online music, iTunes and Apple don't exist and more and more people are opening accounts so they can take advantage of the free and almost free offerings available as p2p downloads. (...) In fact, "Digital optimism seems to be crashing in on itself," media analyst Simon Baker, who has a 'sell' rating on shares of EMI, one of the Big Four, is quoted as saying. (...) Apple shares have climbed (...) The shares of EMI (...) have dropped 20 percent this year (...) The mainstream media have yet to grasp the fact that iTune users live in a world unto itself. They're willing to spend a dollar and more on inferior, lossy digital downloads, but they by no means represent the majority of people who look to p2p and the Net to answer their wants.

tisdag, november 01, 2005

Musikbyråkrater fildelar

Skojig slutkläm i detta protokoll från ett personalmöte som, antagligen av misstag, har lagts ut på stim.se:

Medias avdelningsmöte 2005-10-26 Musikrapporteringsläget: Det finns 4 boxar med obearbetade cues på bordet vid Robert. Annika och Ingela saknar cues, Erik och Robert kollar vad detta kan bero på. Veckans release: Tiger Lou (Rasmus Kellerman) och September (Petra Marklund). Vi pratade om fildelare, hur kommer det att se ut framöver? Ricard åker till Hultsfred på lördag för att prata om framtidens musikbransch, där deltar även Piratbyrån, Warner, Mela.se, September music . Robert flyttledig from torsdag - åter tisdag nästa vecka. Kom med förslag på aktiviteter efter jobbet när avräkningen är klar. Om man har pocketböcker liggandes hemma, ta med och sätt i bokhylla, så kan vi byta med varandra (som svensk musik gör). // Madeleine
Varpå en luttrad pirat bara kan konstatera:
21:19  [marcink] det är väl ungefär det vi gör.
21:19  [marcink] men med datafiler.
21:20  [marcink] de vill vara som oss
(Har STIM:s musikbyråkrater ingen respekt för alla de tusentals författare som skulle svälta ihjäl om alla bytte böcker med varandra sådär?) Uppdatering: En dag tog det för STIM att ta bort sidan (googlecache), utan kommentar. Tråkmånsar ;)