torsdag, december 29, 2005

Italiensk porrskatt lär underblåsa fildelningen

Italien ska införa 25% extra skatt på pornografi, rapporterar senaste numret av The Economist. Allt från tidningar och dvd-filmer till fluffiga handklovar ska extrabeskattas för att rädda de skakiga statsfinanserna, har den regerande högeralliansen kommit överens om. Av regeringspartierna drevs förslaget hårdast av Alleanza Nazionale, det gamla fascistpartiets direkta arvtagare, företrädande en ganska puritansk moral. Från det ungefär lika kontroversiella regeringspartiet Lega Nord (de som vill låta flottan massakrera asylsökande på Medelhavet samt dela staten Italien i två delar) mötte dock porrskatten visst motstånd. Men staten vill ha stålar och skatten uppskattas dra in mellan 150 och 275 miljoner euro per år. Ännu mer med en sista-minuten-utvidgning av skatten till att gälla alla våldsamma filmer. Vilket såklart inte gör avgränsningarna lättare. Ska tjänstemännen på Italiens skattemyndigheter ägna sin tid åt att definiera vad som är porr och vad som inte är det? Lycka till med Salós 120 dagar av Pier Paolo Pasolini, eller med litterära tidskrifter där några men inte alla texter har innehåll som är att klassa som pornografiskt. Det hela kommer naturligtvis bli lika skakigt som den kanadeniska antiporrlagen som utformades av radikalfeministen Catharine MacKinnon och i praktiken även användes för att censurera lesbiska fanzines. Men ett säkert utfall av Italiens nya skatt går att räkna med: Otaliga italienska porrkonsumenter kommer ta steget till att skaffa sig en bredbandsuppkoppling och en bittorrent-klient. Att porr driver fildelningen framåt är ingen hemlighet, och med Italiens nya skatt kommer efterfrågan på snabba uppkopplingar att öka.

onsdag, december 28, 2005

Ett par rader från 22C3

Vårt snackChaos Communication Congress igår förflöt fint. Tyskarna i publiken verkade i allmänhet uppfatta vårt kopieringspositiva budskap som radikalt och offensivt, i förhållande till attityden hos de tyska upphovsrättsreformisterna, vilket en och annan uppenbarligen fann uppfriskande. Vår delegation här i Berlin (sju personer från Piratbyrån/The Pirate Bay/Artliberated) har redan hunnit konspirera lite med folket från Pirate Cinema Berlin och i kväll klockan 20.00 har vi bjudit in till ett öppet och informellt möte här på kongresskällarens hackcenter. Rapporter från de fyra dagarnas många föredrag kommer att dyka upp här, men lär nog dröja lite. Uppdatering: Nu finns manuset till vårt tal online: The Grey Commons - strategic considerations in the copyfight. Lär dyka upp tillsammans med bilderna på 22C3-sidan inom kort.

lördag, december 24, 2005

Legaliserad fildelning i Frankrike? Missförstånd, dilemman och framtider.

Under senaste månaden har motstridiga besked nått över språkbarriären från Frankrike. Först gällde det hur franska regeringen drar upp planer för Europas vettvilligaste upphovsrättslag, som skulle förbjuda fri mjukvara (som konsekvens av ett luddigt krav på att alla program som kan överföra upphovsrättsskyddat material måste integrera "vattenmärken" och DRM-spärrar). Men nu, just när lagförslaget var tänkt att myglas igenom i underhuset, så kom plötsligt andra rubriker: "Frankrike legaliserar fildelning!" Nej, det stämmer inte riktigt. Men en ledamot lade fram ett till synes litet men helt avgörande ändringsförslag, vilket en sen kväll röstades igenom med siffrorna 30-28 (övriga 500 var frånvarande). Undantag görs därmed för "kopiering av verk ... från källor på internet ... för privat bruk", som blir uttryckligen tillåten. Annat än de tidigare förslag på fantasistraff för oauktoriserade nedladdningar! Att det skulle röra sig om legaliserad fildelning är en grav missuppfattning. Förslaget låter nämligen uppladdningen förbli kriminell, och ändrar i sig inte den tokhårda straffskärpningen. Fildelning, som är en horisontell aktivitet, har då knappast legaliserats – betänk särskilt att alla BitTorrent-användare laddar upp. Boing Boing, Slashdot, Joi Ito, IDG.se, Netzwelt.de och Bloomberg slarvar rejält i rapporteringen: samtliga tycks förutsätta att legaliserad "downloading" kan beskrivas som legaliserad "filesharing". Flagrant! Det är förståeligt att vissas slarv har gett andra en felaktig bild av vad förslaget handlar om, särskilt med tanke på språkbarriären. Men det finns även de som hyllar den nya franska modellen för vad den är, inte som ett litet taktiskt steg, utan som "det praktiska förverkligandet av en Kulturflatrate". För underhusets ändring inbegrep ett andra moment: inrättandet av en "flatrate" eller "alternativt kompensationssystem". Detaljer saknas, men det uppges att de franska internetanvändare som vill ha en "licens" för att få ladda ner lagligt (från vilka, var det tänkt?) ska betala en månatlig avgift, någonstans i storleksordningen 7-10 euro. Pengarna ska gå till Sacem, världens anrikaste organisation för kollektiv rättighetsförvaltning, tillhörande samma international som svenska STIM. Sacem får i uppdrag att fördela pengarna för att "kompensera" rättighetsinnehavarna. Just precis detta – om vi får ett ögonblick glömmer bort att bara hälften av fildelningen, den så kallade nedladdningen, blir tillåten – är vad en stor mängd upphovsrättskritiker har fört fram som en pragmatisk kompromisslösning. Från Tyskland kommer följande pressmeddelande:

Med glädje ser Fairsharing-kampanjen, bedriven av Attac, FoeBuD e.V. samt Grön ungdom, de aktuella utvecklingarna i den franska upphovsrättsdebatten. Franska parlamentet röstade under natten till 22 december för ett ändringsförslag, som ska legalisera det privata kopierandet [sic!] av musik- och filmfiler. – Förslaget skulle också med sin fasta avgift på knappt 10 euro i månaden mycket nära den kulturflatrate, som vi sedan länge kräver, säger Julian Finn från Fairsharing-nätverket.
Well, detta är ett kampanjande som Copyriot har dissat rätt grundligt. Kollektiv upphovsrättshantering var den kompromiss som en gång uppnåddes för levande framföranden av musik. Den applicerades sedan på radio, och med tiden fick vi även avgifter på vissa lagringsmedier. Gå till inlägget om kassettband och kassettersättning, ladda ner PDF:en och läs, om ni är intresserade av den historiska dragkamp som ligger bakom. Där tecknas nämligen bakgrunden till mycket av det som händer idag. Idén med "alternativa kompensationssystem" är helt enkelt att utsträcka kassettersättningens system även till internet. Men där stöter vi obevekligen på ett faktum som påfallande ofta upprepats här på Copyriot: Internet används till massor av olika saker, men ettor och nollor är sig lika. Visst kan man tänka sig att en flatrate-modell av det slag som franska underhuset röstat igenom skulle vara hyfsat genomförbart, så länge det bara gäller musik. Ett fast "pris" per minut eller per megabyte går alltid att sätta. Men i fildelningsnätverk utbyts många andra slags filer än ljudfiler. Om vi bortser från mjukvara (som flatrate-förslagen inte brukar vilja inbegripa), återstår sådant som text, film och stillbilder. Då får vi utgå från att det vore omöjligt att sätta ett fast pris per megabyte (i så fall skulle ju en DVD vara "värd" tusentals gånger mer än en roman). Alltså skulle vi behöva någon form av centralt kulturråd som "värderade" olika former av digital kultur gentemot varandra. Knappast okontroversiellt. Luktar närmast sovjetiskt. Men vad värre vore, tvingas varje flatrate-system att avgränsa mellan olika slags litteratur. Om nu en nedladdning av Jan Guillos senaste roman ska ge "ersättning" till honom och hans förlag, hur motiverar man då att inte en bloggare vars skriftliga alster laddas ner till otaliga RSS-läsare inte också ska få ta del av systemets pengar? Ska man "ersätta" ett gammalt filmklipp från Hollywood som laddas ner via eDonkey, men inte en nollbudgetfilm som producenterna själva gjort tillgänglig på www? Oerhört intressanta frågor att spekulera om för oss som är intresserade av digital kultur. Oerhörd huvudvärk för de franska statstjänstemän som ska implementera systemet – om underhusets ändring nu står sig. Så vad händer nu? Enligt bl.a. Fippu.ch som följt utvecklingen på tyska, har parlamentsförhandlingarna ajournerats och återuppptas den 17 januari klockan 09.30. Och det verkar som om senaten (överhuset) har befogenhet att avfärda ändringen om de så önskar. Socialistpartiets gruppledare överräckte en Lawrence Lessig-bok till den ansvariga ministern, som dock (enligt en annan tysk blogg) gjorde sitt för att obstruera och ska ha varit den som såg till ändringen legaliserade bara ned- och inte uppladdning.
Regeringen har en stark ställning gentemot parlamentet tack vare inflytande över kamrarnas dagordning samt rätten att utnyttja en beslutsordning, enligt vilken ett regeringsförslag anses antaget i sin helhet om inte regeringen fälls i misstroendevotum. Nationalförsamlingens [underhusets] avgörande maktbefogenhet är möjligheten att fälla regeringen genom misstroendeförklaring. (Nationalencyklopedin)
Låter inte så muntert kanske. Men andra vet nog mer om hur fransk politik funkar praktiskt. I första hand får man nog se underhusets beslut som ett symboliskt uppror mot regeringens urbota korkade förslag på upphovsrättslag, vilken för övrigt skulle ha slagit mot franska statens egna satsning på öppen källkod. Som symbolisk ändring och taktiskt steg går det förstås att bortse från den praktiska omöjligheten av ett rättfärdigt flatrate-system. Detta diskuteras i kommentarerna till Oscar Swartz inlägg. Gissningsvis kommer varken regeringens ursprungliga och helbisarra förslag eller underhusets flatrate-förslag att gå igenom utan ändringar, men Frankrikes upphovsrättslag är i vart fall inte längre en fråga för politiker att smyga igenom på egen hand. En intressant grej: Underhusets reformförslag uppges ha kommit direkt från Audionautes, en fildelningsvänlig organisation med 6000 medlemmar som bildades hösten 2004 och leds av blott sjuttonåriga Aziz Ridouan. En kul grej: Upphovsrättsindustrin har lyckats skaka fram en motståndaraktör i form av skådespelaren Alain Dorval, mest känd för att ha dubbat Rambo-filmerna. Denne intellektuelle gigant menar att den något urgröpta upphovsrättslagen skulle "kasta oss tillbaka till tiden före franska revolutionen. Parlamentarikern som först föreslog ändringen är bra mycket nyktrare: "Vi rör oss bara i en riktning som ändå är ofrånkomlig för lagarna överallt." Insiktsfullt. Och Frankrike kan säkert ge en välbehövlig knuff åt det EU som verkar slå in på det öppna vansinnets väg i upphovsrättsfrågorna, även om det må erkännas att det komiska Minitel-projektet gjort att mitt förtroende för snigelätarna som IT-avantgarde är ... rätt lågt. Det allra värsta som skulle kunna hända – men antagligen föga sannolikt – vore faktiskt att underhusets flatrate-förslag går igenom, men regeringens maximalistiska upphovsrättslag i övrigt klubbas i oförändrat skick. Resultatet skulle bli att nedladdningen visserligen blev fri, medan uppladdning gav långa fängelsestraff. Sacem skulle både få skyffla flatrate-pengar till förlag och skivbolag, och fortsätta att jaga fildelare ungefär som vanligt. Och program med öppen källkod skulle bli olagliga att marknadsföra i Frankrike. Som Ulrik Sverdrup skriver i en bloggkommentar hos Joi Ito:
This is totally backwards. We should be conscious about this, and keep in mind that we much much rather have it the other way – with F/OSS flowering and file sharing pushed into the darknets.
Word! Vi måste aktivt undvika frestelsen att hela tiden leta efter Lösningen. Ungefär det tänker Palle Torsson och jag säga i vårt anförande på CCC, The Grey Commons (lugn, text + slides lär komma online rätt snart). Om ett par dagar bär det till Berlin!

onsdag, december 21, 2005

Skenmotståndaren och skalpellen

Copyriot har tidigare efterlyst att de bloggande socialdemokrater som sympatiserar med sitt partis aktivism för EU:s datalagringsdirektiv ska ha modet att också argumentera för sin sak. Till slut, som svar på de massiva reaktionerna har en sosse vågat träda fram: Jonas Franzén på LO:s officiella valblogg. Läs och häpna, men tänk på hjärtat:

Den här gången är det lagring av datakommunikation. Att operatörer ska få lagra saker om mailkontakter mm. Direkt skriker många ut att det är en kränkning av den personliga integriteten. (...) När det gäller datakommunikation så är det väl självklart att man ska få lagra vem som skickat något till någon annan.
Detta praktexempel på socialdemokratisk ignorans är värt att skärskåda. Notera för det första användandet av ordet "man", ett opersonligt pronomen som är alldeles utmärkt för att blanda bort korten. Notera för det andra att den socialdemokratiska politikern Jonas Franzén inte har en aning om vad han snackar om, eftersom han argumenterar för att "man" ska "få" lagra trafikdata. Självklart får operatörerna göra det redan idag, men nu handlar det om att Bodström vill tvinga dem att agera polisagenter. För egen bekostnad, med allt vad det innebär av monopolisering i kommunikationsbranchen. Men viktigast är att notera hur Jonas Franzén angriper ett imaginärt argument hos motståndarna. Det är något som är extremt välkänt från kopifajt-diskussionerna, där upphovsrättsfundamentalister i brist på andra argument ständigt låtsas att motståndarna "vill att allt ska vara gratis" – som om det var vad diskussionen handlade om. Tricket är att inte ange exakt vem man diskuterar mot, utan i stället fäktas mot "dom där". Jonas Franzén gör precis samma sak. "Genast skriker många ut att det är en kränkning av den personliga integriteten..." Vänner, låt oss inte gå i fällan att börja argumentera för integritet. Detta handlar inte om "integritet". Även om ordet har förekommit ibland. Copyriot har tidigare skrivit om att anonymitet är viktigare än integritet, och detta blir allt viktigare att hålla i bakhuvudet. Integritet (privacy) har karaktären av en rättighet, ett skydd mot vissa saker som uppfattas som övergrepp mot en tänkt bubbla kring individen. Sådana rättigheter avskaffas vanligen av staten så fort det hettar till. Anonymitet – eller mera korrekt, pseudonymitet – är däremot något som finns införlivat i våra sätt att kommunicera, och vanligen inget vi tänker på: Självklart vill ingen registrera alla samtal som förs på gatan (än). Det allvarliga med datalagringsdirektivet är att anonyma nätkommunikationer ska förbjudas – om inte protesterna fortsätter kan vi i förlängningen vänta oss förbud mot öppna trådlösa nät, mot internetkaféer som inte kräver legitimation, mot alla tänkbara onlinetjänster som inte identifierar sina kunder. Detta i sin tur bygger på ett stort missförstånd om den digitala världens natur, bodströmisterna tror att man bara behöver trixa lite med lagarna för att ge nättelefoni samma status som traditionell telefoni, när i själva verket ettor och nollor ser likadana ut oavsett vilken information de förmedlar. Enda sättet att övervaka vilka som kommunicerar med varandra när, är därför att lagra all information som överförs. En sak till ska noteras ur Jonas Franzéns försvarstal för Bodströmsamhället. Här handlar det om den naiva tron på en helt "vit" och genomkontrollerad ekonomi:
Tänk vilka möjligheter vi skulle få om vi bara släppte lite på den personliga integriteten. Vi har ju hört skräckexempel på när personer lyfter A-kassa, går på sjukersättning från försäkringskassan, samtidigt som de jobbar.
Jag tror inte att Jonas Franzén är riktigt medveten om det, men han lyckas benämna det sätt på vilket stora delar av kulturbranchen de facto funkar på idag som några isolerade "skräckexempel". Något som ska avlägsnas bara politikerna får tillgång till en tillräckligt stor skalpell. Men så representerar han ju också en organisation som vill försvåra kulturlivets ekonomiska villkor i största allmänhet. Kolla också in Nicklas Lundblads artikel Efter den personliga integriteten (man vet att Nicklas är i högform när han börjar droppa Nietzsche och Heidegger)! Missa naturligtvis inte heller Bahnhofs fantastiska kampanjsajt Bodström Backup.

tisdag, december 20, 2005

Satellituppkoppling strider mot "ordning och gott skick"

Idag bestämde Svea hovrätt att tre familjer ska vräkas från sina hyresrätter för att ha tagit emot data med parabolantenner. Hyresvärdens starka intresse av "ordning och gott skick" väger enligt domstolen över hyresgästernas frihet att ta emot information från rymden. Att väldigt mycket data bara går att ta emot via satellit spelar tydligen ingen roll. Eller att många inte kan/vill skaffa ADSL-uppkoppling, fiber eller kabel...

torsdag, december 15, 2005

Informationsteknologins fiende

1937 bevisade Alan Turing att en maskin kan lösa alla beräkningsbara matematiska problem. Med hjälp av sin maskin lyckades han sedan knäcka nazisternas kryptografi och se till att de allierade vann andra världskriget. Som tack för hjälpen tvingade den brittiska staten honom att utstå en förnedrande hormonbehandling mot hans homosexualitet, som till slut ledde till att han tog livet av sig. 70 år senare har ett svenskt parti bestämt sig för att fortsätta förödmjukelsen. Tre viktiga omröstningar om signalbehandlingens vara eller icke vara. Tre fel av tre möjliga. Socialdemokraterna är det enda svenska parti som röstat för mjukvarupatent, för datalagring samt för skärpt upphovsrätt på algoritmer och ett sanslöst förbud mot kryptoanalys. Vansinnet måste sluta! Låt Turing vila i frid.

Intervju

Nätupplagan av Metamute har intervjuat Palle Torsson. Det talas om svensk fildelarkultur, om "gråzoner" och om Piratbyrån ("The Pirat Byran"): Copy that floppy!

onsdag, december 14, 2005

Hotet från kassettbandet och införandet av kassettersättningen

Copyswede, den organisation som staten har givit rättigheten att ta ut en avgift ("kassettersättning") på inspelningsmedia och fördela pengarna till diverse upphovsrättsinnehavare som man representerar, har nått en överenskommelse med sina motparter. Brännbara DVD och CD blir inte dyrare. Den förväntade chockhöjningen uteblir alltså, än så länge. Avstår från att spekulera i om det har att göra med att kritiken mot systemet faktiskt har varit ganska omfattande, som Copyswede irriterat har noterat.
De MP3-spelare med störst intern hårddisk får dock även i fortsättningen en pålaga om hela 350 kronor. En hel del julklappspengar att administrera runt för kulturkorporativisterna. Detta medan vanliga hårddiskar slipper avgiften helt. Lagen skiljer nämligen mellan lagringsmedia med allmänna användningsområden och sådana som anses speciellt ägnade för privatkopiering av sånt material som upphovsrättsindustrin kontrollerar rättigheterna till. Om någon däremot (hypotetiskt) skulle börja tillverka MP3-spelare som inte har några inbyggda minnesmoduler alls, utan ett hål där man kan stoppa in ett flash-minne som köps separat och även kan användas i andra slags prylar, så vore det ett smart sätt att helt och hållet kringgå kassettersättningen.

Bakgrunden till dessa avgifter på lagringsmedia reds ut i en färsk liten uppsats på 19 sidor, som kan laddas ner här:

Kassettband och kassettersättning [PDF, 1MB]
Berättelsen börjar med en bakgrund till magnetband som ljudmedium, en krigsteknologi från Tyskland som efter 1945 börjar att omvandla både produktion och distribution av musik, då tekniken till skillnad från grammofonen möjliggör både inspelning och uppspelning av ljud. STIM såg tidigt ett problem i detta, och ville ursprungligen förhindra att tekniken föll i allmänhetens händer. Uppsatsen fortsätter med att kartlägga kassettbandspelarnas snabba spridning i svenska hushåll under 1970-talet, och hur skivindustrin efter att försäljningen började sjunka 1979 tillsammans med STIM började intensifiera kraven på att få ersättning för vad man såg som utebliven försäljning. Svenska staten utredde frågan, men införde först en kassettskatt till statskassan som fungerade ganska dåligt. Efter många om och med avskaffades den, för att först 1998 följas av en upphovsrättslig kassettersättning. Ett par dilemman som tas upp mot slutet gäller hur avgifterna läggs även på digitala lagringsmedier med bred användning, och hur de drabbar även annan användning än den som "ersätts" av Copyswede.
Tidigare verkar ingen ha gjort någon samlad skildring av denna ytterst speciella ekonomiska mekanism, så någon intresserar sig säkert för denna lilla studie som jag på något mystiskt sätt har hunnit med under ett antal långa nätter och ett par eftermiddagar på KB. Kommentarer är välkomna.

Ey datalagrare, har ni hört om ettor och nollor?

Datalagringen, som Copyriot nyligen skrivit om här och här, röstades alltså igenom i Europaparlamentet. Ny Teknik skriver:

Operatörer tvingas spara uppgifter i minst sex månader men enskilda länder får gå längre och bestämma sig för längre lagringstider. Maxtiden är dock 24 månader. Informationen som ska loggas gäller vem som talat med vem i fast telefon, i mobiltelefon, med bredbandstelefoni, med sms, mms eller över e-post och när, var och hur detta skett. ... Dessutom ska abonnenternas internetaccess loggas, men det påstås att direktivet inte ska omfatta surfning. Däremot får inte innehållet i trafiken lagras, enligt direktivet.
Oj, vad luddigt! Avsändare och mottagare av e-post ska loggas, men inte webbtrafiken. Känner Bodström och hans kompisar alls till fenomenet webmail? Tveksamt. Ändå har vi där mejltrafik som sker i form av webbtrafik, vilket övervakningsivrarna inte verkar ha fattat. De tycks tro att olika slags digital trafik enkelt kan skiljas åt. Men - och nu kommer ett mantra som tål att upprepas: ettor är ettor och nollor är nollor – de är smak-, lukt- och färglösa! Därför är det helt omöjligt att övervaka vilka som skickar mail till varandra utan att övervaka vad folk gör på webbsidor som Hotmail och Gmail. Räknas förresten meddelanden som man skickar mellan varandra på communities som "mail"? Och vilken status tänker man sig att instant messaging ska få? Utifrån vad Ny Teknik skriver kan vi för övrigt konstatera att planerna på att använda de lagrade uppgifterna även för att jaga fildelare redan är inskrivna i den plan som Europaparlamentet röstade ja till. En sak ska dock kommas ihåg. Det är inte en färdig lag om datalagring som har stiftats. Tvärtom finns en lång rad luddigheter och oklarheter. Precis som med upphovsrättsdirektivet avgörs en hel del av hur EU:s medlemsstater nu väljer att implementera direktivet om datalagring. Man kan nog göra bedömningen att det ännu inte är avgjort om exempelvis kontantkort till mobilen ska förbjudas, om internetkaféer ska tvingas registrera besökare och öppna trådlösa nät kriminaliseras, eller vilka slags brott som ska få beivras med hjälp av lagrade data. Alltså är det läge att fortsätta protesterna och inte ge sossarna och deras underhuggare en lugn stund! Länkuppdatering:

tisdag, december 13, 2005

Stoppa övervakningen - spamma fienden!

Det verkar bli en majoritet i Europaparlamentet som röstar för datalagring och förbud mot anonyma kommunikationer (Eller...?) En överenskommelse ska ha ha slutits mellan sossegruppen och konservativt inriktade EPP. Moderata ungdomsförbundet har lanserat en utmärkt protestsajt: Stoppa övervakningen! Gå in och delta i aktionen för att spamma fienden med privata informationer! Fortfarande ordineras en stor sked skam till de svenska bloggare som finner det viktigare att böka runt i gyttjan i hopp om att från ena eller andra hållet dra partipolitiska poänger på symbolfrågor, utan att bry sig om Bodströms attack på framtidens kommunikationer. Sådana som ni representerar den uslaste och mest gemena formen av politiskt tjafsande. Dagens eloge går däremot till MUF för deras välformulerade protestsajt. (Välformulerad för att den avstår från såväl onödig romantisering av abstraktionen "personlig integritet" som från 1984-spekulationer, utan går rakt på det konkret och principiellt relevanta.)

lördag, december 10, 2005

Generera din ljudsignatur

Om du använder iTunes för att lyssna på din musik, måste du ovillkorligen testa iTunes Signature Maker, ett litet program som körs i webbläsaren och som genererar en "ljudsignatur" av din favoritmusik. Fascinerande och personliga ljudlandskap! Eftersom jag älskar min musiksmak tycker jag också att det genererade resultatet blir strålande musik, men det är omöjligt att säga i vilken mån någon annan kan uppskatta ens personliga signatur på samma sätt. Men att signaturerna kan ge en unika inblickar i andra personers audiella universum är ingen överdrift. Illusionen av att vrida på ratten till en själs kortvågsband. Låt mig presentera:

Kopimi! Jason Freeman vid Georgia Institute of Technology har kodat det hela i Java och släppt koden under GPL-licens. Hittades via Runme.org.

torsdag, december 08, 2005

Fair Play, Owe Sandberg och "skärmberoende". Vad har hänt på ett år?

För nästan precis ett år sedan satt jag uppe en hel natt och knåpade frenetiskt ihop två bloggposter som skärskådade organisationen Fair Play. Underrubrikerna var Datorberoende och konstkritik respektive Myndighetifiering och bejerotism. Någon månad senare omarbetades och utvecklades detta till en rapport som gavs ut av tankesmedjan Eudoxa. Glädjande nog har den kritiska inställningen levt vidare inte minst bland bloggar. Samtidigt har vissa chocksuktande nyhetsmedier satt i system att okritiskt förmedla de idéerna om att intensivt datoranvändande är en sjukdom, medan ägare av behandlingshem börjat vittra ett vidgat marknadsområde. Dags för en resumé av vad som har hänt under det gångna året. Utgångspunkten för Fair Play är ett test som deras egen psykolog Owe Sandberg har tagit fram . Han har helt enkelt "översatt" (search & replace:at) en psykriatrisk standarddefinition på narkotikamissbruk, eftersom han tycker att datorer är ungefär samma sak som knark. Resultatet är kriterier som "Du begår illegala handlingar för att finansiera ditt datoranvändande". Anders Sandberg har stilfullt demonstrerat vilken pinsamt låg klass dessa resonemang håller (och utvecklat kritiken av beroende-stämplandet i en artikel i Liberal Debatt). Icke desto mindre visar sig Owe Sandberg-testet väldigt effektivt för vissa helt ovetenskapliga syften, såsom att uppnå feta rubriker. Här en långt ifrån komplett sammanställning över lyckade PR-insatser av kretsen kring Fair Play under året som gått (som ni ser finns det en tidning som dominerar):

  • 2005-05-23. Aftonbladet: "Över 20000 ungdomar i Sverige är internetberoende, enligt en studie från Umeå universitet. ... Siffrorna är sensationella". Copyriot granskar saken och kan visa att den refererade studien är ett 20 poängs examensarbete i beteendevetenskap som en viss Mikael G Edin, med hjälp av hopplöst överspelade behavioristiska teorier och en gnutta "verkligt liv"-metafysik, har hafsat samman på uppdrag av företaget Spelinstitutet. Owe Sandberg får uttala sig om "ungarna som försvunnit ut i cyberrymden".
  • 2005-05-24. Aftonbladet gör Owe Sandberg-testet på några barn och låter läsarna chatta med nämnde bondfångarpsykolog.
  • 2005-05-25. Aftonbladets rubrik för dagen: "Datorn var som ett gift".
  • 2005-05-26. SVT:s Lilla Aktuellt förvandlar Mikael G Edins ett år gamla uppsats till "en ny undersökning från Umeå universitet".
  • 2005-10-31. Aftonbladet skriver om en undersökning från statliga Medierådet. Undersökningen har visserligen klart vinklade frågeställningar, och dess begrepp "medier" är allt annat än vetenskapligt hållbart, men läser man resultaten ser man de går emot teorin om att intensivt datoranvändande skulle avskärma unga från social samvaro. Aftonbladets vinkling: "Är ditt barn skärmberoende? Säg ifrån." Notera att ordet "skärmberoende", definitivt inte användes i Medierådets studie, utan är Owe Sandbergs egna begrepp som Aftonbladet applicerar.
  • 2005-11-11. Sveriges största veckotidnings tur att trycka tramslistan över kriterier på "skärmberoende". Listans upphovsman Owe Sandberg intervjuas, och får oemotsagd avsluta med en antydan om att "dagens 17-åriga skärmmissbrukare" kommer att inom fem år.
  • 2005-11-13: Fair Play lanserar en undersökning om vad föräldrar tycker om sina barns datoranvändande och spelande. TV4 lägger glatt upp den i PDF-format på sin egen sajt (se mer nedan).
  • 2005-11-14: "Är du en skärmmissbrukare?" Nu är det TV4:s Kalla Fakta som publicerar Owe Sandbergs test på sin sajt, och har med honom i ett inslag (som jag inte har sett).
  • 2005-11-14: Aftonbladet presenterar Fair Play som "en intresseorganisation för föräldrar med datorspelande barn". Vilket ju låter ideellt och bra, saken är bara att Fair Play saknar allt vad medlemmar, öppenhet och folkrörelsedemokrati heter. Vem som styr organisationen är hemligt, men som jag visade i min Eudoxa-rapport står de nära Carnegie-institutet och investmentbanken Carnegie Kapitalförvaltning.
  • 2005-11-30: Det rapporteras att ett nytt behandlingshem för “data- och spelberoende” ska öppnas utanför Älmhult. Smålandsposten låter Owe Sandberg gå loss med sina vanliga glidningar där okontrollerat spel om pengar och internetkommunikation till slut blir två varianter på samma sak. Dennis Josefsson dissar, medan Expressen brer på med en fjantig lista på indicier som kan tyda på att ens närstående är datormissbrukare.
Det är ett väldigt bollande med siffror. Det är väldigt mycket Owe Sandberg. Fast för Owe och hans vänner verkar det där med siffror mest vara något man drar till med för att få folk att lyssna. År 2003 hävdade han att "40 000 behöver hjälp med sitt datormissbruk", två år senare började Spelinstitutet AB att sprida siffran 20 000. Att det skulle ha skett en halvering under denna tid vore i sanning sensationellt. Fast det viktigaste för siffrornas avsändare är kanske att man har många nollor att uppnå chockverkan med? Till Smålandsposten sa Owe "dubbelt upp" Sandberg i november att det var bevisat att "80 procent av alla föräldrar är oroliga för sina barns beroende av dator eller spel". Detta är två veckor efter att självaste Fair Play genom en gallupundersökning kommit fram till att "nästan hälften" av alla föräldrar tyckte att deras barn satt framför datorn för mycket. Undersökningen ställer ganska ledande frågor, som bygger på att det finns en motsättning mellan datoranvändande och "den verkliga världen". Och den utgår alltså helt från hur föräldrarna svarat på dessa frågor. Så kan man få fram rubriker som "Tv-spel problem i varannan familj". Notera glidningen från föräldrarnas åsikt till att det är ett problem. Ett problem som inte kan ha med föräldrarnas inställning att göra. "Besattheten vid terapi kan nästan betraktas som en neuros i sig. Kvacksalvare ser ett lovande material i ett växande antal internetberoende", skrev nyligen San Francisco-korrespondenten Andrew Orlowski. Inget tvivel ska råda om de affärsmässiga intressena hos de som försöker etablera begrepp som "skärmberoende". För Owe Sandberg, som anlitas av diverse behandlingshem, är det såklart fråga om en personlig investering. För AB Spelinstitutet är det uppenbarligen fråga om att utvidga sin marknad. Först handlade det om att motverka att människor blir i ordets riktiga bemärkelse spelberoende (alltså att de spelar bort pengar). Men kan man få till stånd en glidning av detta begrepp i riktning mot "beroende" av datorspel, i förlängningen sjukdomsstämpla alla som använder internet i flera timmar per dag (arbetstid givetvis borträknad), då växer intäktsmöjligheterna radikalt. Lyckas man bara övertyga rätt tjänstemän om att datorberoende är samma sak som alkoholberoende, så har man säkrat intäkter i form av offentliga medel. AB Spelinstitutet anlitas redan av Statens folkhälsoinstitut för att driva en "nationell stöd- och hjälplinje". Ett intressant exempel är det halländska behandlingshemmet Kastellet. Hösten 2004 tog man enligt hemsidan emot "pojkar med psykosocial problematik" - ingenting om datorer nämndes. Ett år senare hade man bytt skepnad till att leverera tjugo veckor långa behandlingar som ska ge "ett sunt förhållande till spel, datorer, internet etc". Kognitiv beteendeterapi i botten (såklart), och som överordnad expert Owe Sandberg (såklart). Kerstin Larsson, behandlingshemmets ägare, "chattade" i november hos TV4. Tydligen skulle hon vara någon slags expert, men man kan knappast säga att det märktes:
Fixy undrar: Hej kan man ha liknande beroende när det gäller chattande? Kerstin: Precis som med spel om pengar så kan man fastna i cybervärlden. Marco frågar: Finns det bevis för att man kan bli osocial, mentalt avtrubbad och aggresiv av datorspel? Kerstin: Finns säkert studier på detta men jag har inga fakta att ge dig.
Och nu, en månad senare: "Ledningen för Kastellet HVB har tagit beslut om att avveckla verksamheten." Bra beslut. Men misstanken går inte att slå ifrån sig att Kerstin Larsson är en lycksökare som slog sig sig samman med lycksökaren Owe Sandberg och utnyttjade TV4 i ett misslyckat försök att kunna klämma ut lite skattepengar till ett behandlingshem som inte var tillräckligt lönsamt, genom att ansluta sig till den trendiga "skärmberoende"-diskursen. Vi snackar om en hel branch som lever på moralpaniken. Där återfinns exempelvis föreläsaren Anders Carlsson som varnar för att om inte "cyberrymdens värderingar" stoppas, så "kommer en attitydbomb att explodera om några år". Som väl är har också vettigare åsikter kommit fram under året. Tänkte avsluta med att citera tre kloka kvinnor:
"I think using the Internet in certain ways can be quite absorbing, but I don't know that it's any different from an addiction to playing the violin and bowling," said Sara Kiesler, professor of computer science and human-computer interaction at Carnegie Mellon University. "There is absolutely no evidence that spending time online, exchanging e-mail with family and friends, is the least bit harmful. We know that people who are depressed or anxious are likely to go online for escape and that doing so helps them."New York Times Det är inte spelen som är beroendeframkallande, det är spelkompisarna, hävdar amerikanska dataspelsgurun Nicole Lazzaro. - Vad som verkligen förvånade mig i min forskning är den sociala faktorn. Människor som spelar dataspel tillsammans visar mycket mer känslor än de som spelar ensamma. För många är spelandet en ursäkt för att få umgås med sina vänner. Det är polarna, inte spelet, som är beroendeframkallande, som en av dem jag intervjuat uttrycker det, säger Nicole Lazzaro. Svenska Dagbladet - Det är ju inte bara själva spelet som är grejen. De planerar vilken bild de ska ha på skrivbordet, kanske lackar de datorn i någon glad färg, snickrar små hyllor där de kan ha tillbehör, funderar ut vilken musik de ska ha med sig och så vidare. Det är ett sätt att tala om vem man är, berättar hon. - Jag är så trött på det där beroendet som alla talar om. Datorspelande är en lek och en lek som man är mitt inne i avbryter man inte, säger hon. IDG intervjuar Carin Falkner, doktorand som forskar kring spelkultur.
Allra sist kan vi konstatera att begreppet "myndighetifiering" som jag hittade på i Fair Play-posterna för ett år sen har slagit rot lite här och där. Det har använts i bloggerier om Ecpat, LO och Frukt- och gröntfrämjandet, och dök upp i Copyriot-poster om gotländska Motgift och om en statlig "aktionsgrupp".

onsdag, december 07, 2005

Fienden

Anonyma kontantkort till mobiltelefoner skall förbjudas. Sveriges justitieminister Tomas Bodström är en "hök" i frågan.
Läs på Oscar Swartz blogg! Följ Henrik Alexanderssons uppmaning att skriva till europaparlamentarikerna! Vad de nu har att säga mot ministerrådet och mot Sveriges regeringsdepartement. Oscar visar ju tydligt att dessa redan har bestämt sig för att till varje pris förbjuda anonyma kommunikationer och att tvinga företag att lagra allt vi säger. Socialdemokrater? Hallå? Inser ni att ert partis främsta framträdare finns bland Europas hökar i den här frågan? Antingen håller ni med dem, och då är det kanske läge att sluta låtsas som det regnar utan stå upp för saken. Eller så tycker inte heller ni att det föreslagna EU-direktivet om datalagring är någon bra idé alls – och då är ni fega kräk om ni inte tar upp frågan om vad fan Bodström sysslar med i ert eget parti, som är de ytterst ansvariga för detta. Uppdatering: Socialdemokraten Urban Lindstedt skriver bra om saken, och påpekar vilka tre svenska partier som står bakom skiten: socialdemokraterna, kristdemokraterna och folkpartiet. Skäms, alla som hör till något av dessa partier utan att skrika högt!

söndag, december 04, 2005

Bortom Stockholmssyndromet

Italienska författarkollektivet Wu Ming Foundation (kända från boken Copy Me) levererar några Previously Unpublished Notes on Copyright and Copyleft. Inget nytt egentligen, annat än att de utvecklar sitt argument för att fri spridning av litteratur och musik inte alls står i motsättning till möjligheterna att tjäna pengar. Det "dilemma" som vissa envisas med att stanna kvar i, krackelerar varje gång man plockar fram praktiska exempel och öppnar ögonen för

the complexity and the richness of networks, exchanges, the incessant word of mouth from one medium to another, the opportunities for diversification of the offering, the fact that the 'economic return' for the author can take different paths, including some (seemingly) convoluted ones.
Wu Ming ger också en lektion i historia där de passar på att ställa diagnosen "stockholmssyndromet" på upphovsmäns framtvingade beroendeställning av förläggare. De betonar hur 1970-talets mikroelektroniska revolution – kopieringsmaskin, kassettband, videobandspelare och sampler – utan återvändo har underminerat alla de principer som utgick från tryckpressen (och dess enkelriktade släktingar som grammofonen och biografen). Spelreglerna har ändrats. Idag tror jag att de allra flesta skulle kunna hålla med om att även om de största artisterna kan förlora intäkter så finns det åtminstone vissa musiker och författare som kan dra ekonomisk fördel av den marknadsföring som fri spridning innebär. (Rätta mig om ni tycker jag har fel!) Det kryllar ju av praktiska exempel, som skivbolaget Hybris, uppsjön av elektroniska netlabels och inte minst Wu Mings egna storsäljande böcker som de tar som utgångspunkt i sin agitation. Men för bara ett par decennier sedan beskrevs läget annorlunda. Låt oss titta på de två första statliga utredningar som diskuterade de nya kopieringsmedierna och kom fram till att rekommendera införandet av kassettavgifter. Både Kulturrådets rapport Fonogrammen i kulturpolitiken (1979) och Upphovsrättsutredningens delbetänkande (SOU 1983:65) konstaterade att det främst var de redan superpopulära artisterna som folk kopierade på kassettband. Den senare utredningen tog faktiskt i förbifarten upp samma resonemang som Wu Ming, om hur ökad kopiering kan ge ökad reklam – men räknade tvärtom med att dessa fördelar distribuerades på sådant sätt att det snarare slog ut mindre etablerade artister:
Det bör emellertid också anmärkas att den nya teknologin i fråga om vissa artistgrupper kan förstärka de gynnsamma effekter som utnyttjandet i massmedia av deras prestationer har för deras del. I allmänhet utgör sådant utnyttjande reklam för vederbörande artist. Ökat utnyttjande kan därför leda till att efterfrågan av deras framföranden ökar, både när det gäller engagemang för inspelning av film-, TV- eller ljudinspelningar och när det gäller engagemang för levande framföranden. Detta synes dock huvudsakligen komma de mest populära artisterna till godo. För gruppen som helhet torde man kunna utgå ifrån att utnyttjandet kan skada deras inkomstmöjligheter om man inte kan åvägabringa ett ökat skydd. /.../ Den tekniska utvecklingen har nämligen generellt den verkan att vissa nationellt och internationellt välkända artist- och musikernamn utnyttjas mycket hårt medan den stora massan av artister och musiker får sysselsättningssvårigheter.
Faktiskt kan det nog ligga något i detta. Utredarna var nog inte helt fel ute – sett utifrån de tekniska förhållanden som rådde kring 1980. Kassettbandspelare fanns då i de flesta svenska hushåll. Kopieringen skedde dels från grammofon och dels från radio, mindre ofta från andra kassettband eftersom det innebar en kvalitetsförsämring. Följaktligen kan vi nog räkna med att de redan väletablerade artisterna också var de som kopierades i allra störst skala, och att oberoende band kunde förlita sig enbart på kassettmediet för att nå en publik som exempelvis var villig att besöka deras konserter. Med digital kopiering av musik förhåller det sig uppenbarligen annorlunda. Helt enkelt för att man inte behöver förlita sig på "officiella" källor som Sveriges Radio eller den lokala skivbutiken, då dessas filtrering kringgås av de decentraliserade arkiv som fildelningsnätverken utgör. (Därför ställer jag mig också skeptiskt till Wu Mings och andras användande av bibliotek som dominant metafor; trots sina retoriska poänger tenderar det greppet att skymma att vi talar om ett kommunikationsmedium.) Alltså kan vi konstatera kassettersättningen (som infördes i Sverige först 1999, och idag rör sig om ganska omfattande avgifter även på digitala lagringsmedier) resonerades fram utifrån antagandet att kopieringen visserligen hade positiva potentialer men att dessa hade svårt att komma mindre etablerade artister till godo, just eftersom den analoga kassettbandskopieringen fortfarande var beroende av att man kunde få tillgång till musiken genom "officiella" kanaler. Felet var inte så mycket den lägesbedömning som gjordes 1983. Snarare framkommer det genom en formulering i SOU-citatet ovan: "Den tekniska utvecklingen har nämligen generellt den verkan att..." Tron på en generell och linjär tendens inom "den tekniska utvecklingen" är ett kardinalfel. I stället för en sådan teleologisk historiesyn, gäller det att ha näsa även för alla diskontinuiteter, riktningsförändringar, avbrott. Hur samma funktion kan tjäna motsatta syften. Brytningstider är intressanta.
Die historischen Abenteuer des Sprechens sind kein Kontinuum und damit keine Geistesgeschichte. Es gibt Zäsuren, die ganze Aufschreibesysteme mit einem Schlag vergessen machen

fredag, december 02, 2005

Les Enfants Terribles

Halvglossy livsstilsmagasinet let (Les enfants terribles), har kommit med sitt andra nummer, vilket har hacking och informationspolitik som ett av sina teman. Lars Berge (annars krönikör i SvD) bidrar med ett reportage från tyska Chaos Communication Camp (där han bland andra sprungit på Wowie från #hack.se) och intervju med Gary McKinnon som sitter med skägget hyfsat djupt i brevlådan efter att ha hackat Nasa. Själv medverkar jag med en fyra sidors bakgrund till kopifajten med lite spekulationer om vad som kan väntas. Artikeln illustreras tjusigt nog av kassettbandstrassel och Public Enemy. Nästa uppslag möts man däremot av ett allvarstyngt foto på Henrik Pontén som har beskurits till ett kristet kors. I intervjun säger "korsfararen" ungefär samma saker som han sagt sedan Bahnhof-skandalen: Att man måste få rätt att ge sig på de företag som säljer internetuppkopplingar för att tvinga dem att börja jaga sina egna kunder. Tydligen är det för företagens eget bästa, eftersom "alla seriösa internetoperatörer vill arbeta med legal distribution via nätet". Alltså antipiraternas vanliga strategi att intala oss att internet skulle vara ett enkelriktat medium och inte ett kommunikationsmedel. Resten av tidningen har jag inte kollat in så noga ännu, men den rejäla avdelning bild- och textreportage från Beirut (om bl.a. Hizbollah och plastikkirurgi) verkar intressant. Annars kan rekommenderas Per Gavatins lilla analys av uttrycket no homo och dess inflation i nätets hiphop-communities samt Caroline Hainers reportage om splatterfilmbolaget Troma. Les Enfants Terribles kan hittas bland annat på pressbyrån och på Café Edenborg.