söndag, januari 29, 2006

Lär från det friska, inte från det sjuka

DN:s Niklas Ekdal skriver klokt om datorspel i en ledarkrönika, som rakt och tydligt vederlägger de bägge huvudargumenten som förs fram i virtualitetsmotståndarnas ihållande offensiv. Uppfattningen att datorspel skulle vara särdeles skadliga då de matar barnasjälar med olämpliga bilder, bemöter Niklas Ekdal med att påpeka att tidigare medier konsumerades på betydligt passivare sätt:

Nästa generation programvara kommer att släppa in spelarna i designprocessen, på samma sätt som internet har gjort skribenter av läsare. Den kommer att skapa oväntade nätverk, nya ingångar i kommersiell teknologi för till exempel simulering och kartografi.
Den småneurotiska skräcken för att "skärmberoendet" ska röva bort en generation från "den verkliga världen" avförs stilfullt:
Men när vi skyller koncentrationsproblem i skolan på digitaliseringen blir det bakvänt. Många pojkar som inte klarar av att lyssna på läraren är kapabla att fokusera på ett avancerat spel i timmar. I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska - och se vad skolan kan lära av Microsoft och Atari.
Fast jag tror inte på att göra spelens innehåll mer "emotionellt" är lösningen på hur man kan göra spelvärlden mindre dominerad av pojkarna. Snarare handlar det om spelandet, de sociala mönster som råder kring själva aktiviteten. Även debattartikeln Statliga pengar till spel helt fel av Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson kommer med vettiga synpunkter, händelsevis ungefär samma synpunkter som Copyriot bjöd på i seminariereferatet Datorspel som kulturpolitiskt objekt. Särskilt följande förtjänar att framhållas för att det bryter den alltför vanliga fastlåsningen vid att betrakta produktion och konsumtion som två skilda världar:
Paradoxalt nog är just spelmarknadens framgång boven i dramat. I den allt tätare konkurrensen slås vissa intressen ut, och just de skulle ha statliga bidrag. Om det inte går med vinst, så måste det vara – bidragsberättigad – kultur. Man ignorerar att allt kraftigare spelutvecklingsverktyg blir tillgängliga för gemene man och att även rena hobbyprojekt som det japanska flashspelet Grow kan nå en global publik utan riktat statligt stöd.
I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska. Exakt

5 Comments:

Blogger Johanna Nylander said...

Riktigt intressant det där. Lärande genom spel kommer garanterat bli mycket mer vanligt i framtiden, liksom mångfalden ju mer accepterat spel blir.

Min erfarenhet av det är att spelföretagen blir mer och mer medvetna, men att alltför många fortfarande lever kvar i en tro att alla spel är våldsamma, hjärncellsdödanade och spelas av hormonstinna killar...

1/29/2006 10:07:00 em  
Anonymous Anonym said...

Enda anledningen till att jag började spela FPS-spel för 8 år sedan var att man kunde bygga egna banor. Idag finns det nästan inga quake- eller half-life-servers helt utan modifikationer. Och jag vet att unreal-motorn m fl har använts av arkitekter och militär till simuleringar. Så det handlar knappast om "nästa generation". Men visst, det kunde finnas mer av det.

Kolla in Cube, där man kan bygga banor i multiplayer, i realtid:
http://cube.sourceforge.net/

1/30/2006 09:59:00 fm  
Anonymous nocturnal said...

spelar inte mycket nu för tiden men förr var jag på en BBS med ett spel där de faktiskt hade utvecklat ett eget programmeringspråk man kunde använda för att skriva egna världar i spelet, de som valde en viss klass av karaktär i spelet kunde göra detta, alltså koda egna rum eller hela världar med deras egna språk som gjordes bara för spelet, det liknade c, jag testade det aldrig för då var jag inte så bra på programmerings om jag är idag men det är kul att det fanns redan då

1/30/2006 11:45:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Mina föräldrar var under min uppväxt medlemmar i en religiös sekt (Svenska Kyrkan). Med det kom ett helt paket med värderingar, bl.a. att man skulle skydda barn från våldskildringar. Jag minns från tidig barndom att jag förbjöds lyssna på en radioteater som handlade om krig. Ett av mina starkaste minnen är hur min mor bokstavligen släpar mig ut från en filmvisning i scoutföreningen för att den visade en strid med laservapen. (Filmen var tecknad.) Min första actionfilm såg jag nog när jag var 16 år. I dag är jag medlem i en av Europas våldsammaste politiska grupperingar och har varit med om gatustrider som skulle ge de flesta mardrömmar. Jag tror inte detta har ett samband med min uppväxt. Däremot är jag är övertygad om att mina erfarenheter visar på att man varken blir pacifist, eller "våldspsykopat", beroende på vilka våldskildringar man utsätts för som barn genom olika medier som TV eller dataspel.

2/02/2006 11:34:00 em  
Anonymous John Marwin said...

Jag har slaktat miljoner folk, dödat kvinnor och män utan att rycka på ögonbrynet.....sprängt planeter i stycken, förintat galaxer, jag är en massmördare.... virtuellt sett dvs.

Jag har nog stort sett gjort vartenda brott som finns i världen virtuellt, dvs..

Men reelt sett, så har jag aldrig gjort någonting brottsligt, eller
våldsamt..

varför? för jag har vad som kallas för en korrekt perception, dvs jag kan skilja på verklighet och fantasi.

Och ja, jag har varit en gamer sedan jag var sex år gammal, och mig veterligt har jag inte växt upp till en massmördande psykopat.

[ironi]
Fast jag kan ju vara så illa däran
att jag filtrerar min verklighet :P
[/ironi]

Men, om man nu ska dra det positiva då? oh well, då har jag byggt städer, uppfostrat familjer, skapat tredimensionella världar, skrivit historier, löst kemiska formler,
räknat fysikekvationer...

[ironi]
oh ja.. spel är SÅ fördummande!
[/ironi]

Men men, det kommer alltid finnas moralister och folk som anser sig veta bättre än oss vanliga dödliga.
Dessa personer är dom man verkligen bör ta sig i akt för.

2/03/2006 01:19:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home