tisdag, januari 17, 2006

Musiklyssnandets metamorfos och krossandet av auran

Gick till skivaffären. Bläddrade lite under bokstaven "C" (där fanns en del av det bästa), fingrade på skivor med band som man hört talas om men inte visste om man skulle våga chansa på. Funderade på att slå till men våndades och håll i de få hundralappar man hade att till sitt förfogande som gymnasist. Någon dag senare hittade man den åtrådda CD:n för blott 60 spänn i stadens begagnatbutik och knallade förväntansfullt hem för att sedan spela den på repeat hela kvällen, bläddrandes i skivomslaget. Jo, jag är tillräckligt gammal för att minnas 1990-talet, decenniet då inspelad musik hanterades på olika lagringsmedier med 60–90 minuters speltid, med cd-skivan som majestät. Åtminstone inom den snabbt växande andel av befolkningen som ibland lyssnar på musik i MP3-format, kan nog alla hålla med om att vår relation till musiken har förändrats på djupet, en utveckling som inte ens svårligen går att tänka sig tillbakavriden. Hur karaktäriseras detta skifte bäst? "Fildelning gör ungdomar apatiska" är konklusionen från några engelska psykologer. Musik har blivit en vana, tas för given. De personliga samlingarna består av tiotusentals låtar. Den nästintill obegränsade tillgången på musik via internet har skapat en iPod-generation, som beskrivs som passiva lyssnare, vilka inte tar musik på lika stort allvar som tidigare, inte imponeras av nya musikaliska upptäckter, saknar det djupa känslomässiga engagemanget. Efter en studie av 346 personers lyssningsvanor, sammanfattar Adrian North vid University of Leicester sina slutsatser med dessa ord: Musiken har förlorat sin aura.

Man kann, was hier ausfällt, im Begriff der Aura zusammenfassen und sagen: was im Zeitalter der technischen reproduzierbarkeit des Kunstwerks verkümmert, das ist die Aura. Der Vorgang ist symptomatisch; seine Bedeutung weist über den Bereich der Kunst hinaus. Walter Benjamin: Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit Det som vittrar bort i den digitala reproduktionens tidsålder är konstverkets "aura". Processen är symptomatisk och dess viktigaste betydelse är att den pekar bortom området "konst". a.s. ambulanzen: Konstverket i den digitala reproduktionens tidsålder
Både då Walter Benjamin analyserade den tekniska reproduktionens konsekvenser på 1930-talet, och när brittiska psykologer idag utför empiriska studier på musiklyssnare för att se hur de präglats av den digitala reproduktionen, formuleras resultatet likadant: auran har gått förlorad. En slags avmystifiering av det tidigare så dyrkade konstverket, i det här fallet av cd-skivans exklusivitet. Men därifrån dras helt olika slutsatser. Adrian North talar om "passivitet" och "apati" som kännetecken på dagens musiklyssnande. Det är negativt laddade begrepp. De får tolkas som ett nostalgiskt uppvärderande av den kvarvarande "aura" som låg i att musiken på en skiva man hade köpt var, om inte det minsta unik så ändå inkapslad i ett fysiskt ting. Skivan var ett aktivt val som hade gjorts på bekostnad av någon annan skiva. Att tjugo minuter efter att man först hört talas om ett udda japanskt band lyssna på dem och hastigt avgöra om skivan ska ligga kvar på hårddisken eller åker i papperskorgen för att ersättas med några andra chansningar, är ett helt nytt mått av respektlöshet inför musiken. Men passivitet? Bara med en snäv syn på musikaliska upplevelser, där allt det sociala kring musiken (från dans till utforskande av fildelade hårddiskar) ses som något som ligger utanför "musiken i sig" (förpackade helheter som dyrkas av konsumenten). Dan Hill skriver utförligt om nya musikaliska upplevelser och sammanfattats av Erik Stattin. Det handlar bland annat om Last.fm, vars komplexa utbyte av musiksmak mellan individer saknar varje tidigare motsvarighet, och om den "shuffle-kultur" där vi tenderar att fascineras mer av att bygga playlists och av uppspelningens slumpmässiga mix, än av de enskilda musikstyckena i sig. Passionen har inte dött med auran. Kanske har den börjat operera på en slags andra nivå, en metanivå ovanför själva musikinspelningarna. Men det är en felaktig tolkning att intresset av musik därför skulle ha minskat – vilket även visas av att det går ekonomiskt utmärkt för de delar av musiknäringen som erbjuder musikaliska upplevelser av andra slag. Walter Benjamin kom fram till att aurans krossande är något som måste välkomnas. De brittiska psykologernas tal om hur MP3-musik blir till en vana, något man "bara" har i bakgrunden, påminner oss om hur Benjamin kontrasterar två sätt att ta till sig konst: Å ena sidan kontemplerandet inför en tavla, å andra sidan arkitektur som exempel på konst vars reception sker på ett helt rutinmässigt sätt, taktilt. "Tavelmåleriet uppstod under medeltiden, och inget garanterar det en fortsatt existens", precis som många andra konstformer har uppstått och sedan förgått, påpekar han också. Och "uppgifterna som den mänskliga förnimmelseapparaten ställs inför i historiska brytningstider", står inte att finna på kontemplationens väg. Försöken att upprätthålla verkets "aura" i reproducerbarhetens tidsålder kan få katastrofala följder, skrev Walter Benjamin på 1930-talet. Hans alternativet är att till fullo dra konsekvenserna av att "åtskillnaden mellan författare och publik är i begrepp att förlora sin grundläggande karaktär. Skillnaden blir funktionell, varierar från fall till fall". Återerövrandet av en aktiv relation till musiken (till skillnad för det blotta intresset för det nyinköpta albumet med den idoliserade artisten), går just genom kopieringsmöjligheternas krossande av musikens "aura". Många artister och andra fans, ja egentligen de flesta som bär runt på 5000 låtar i fickan, har redan tagit de avgörande stegen i den riktningen – och det bådar gott för musiklivets framtid.

9 Comments:

Anonymous Martin Melin said...

Musiklyssnandet har absolut förändrats drastiskt efter att var och varannan har tiotusentals låtar i sin samling.
Den här attityden att ha veckovis med musik står i kontrast till musikindustrins fortsatta envishet att sälja album till samma pris som två biobiljetter, något gemene man inte har råd med mer än kanske en eller två gånger i månaden.
iTunes och dess efterföljare är ett steg i rätt riktning ur prissättningssynpunkt, men fortfarande är det något konstigt med att min musiksamling representerar tre-fyra månadslöner i iTunesavgifter.
Ett riktigt bra album kan fortfarande vara ett konstverk, och att ha vackert tryckta skivomslag med texterna kan anses vara ett mervärde. Men se det som en lyxpizza man kan unna sig ibland, snarare än det enda sättet att äta mat.

1/17/2006 04:10:00 fm  
Blogger Robin Ekman said...

Vad betyder det att ha tiotusentals låtar, om inte att man städigt upptäcker ny musik och njuter av det?

1/17/2006 09:21:00 fm  
Blogger wend said...

Vad är passivt om inte att lydigt betala sina 200 spänn för en plastbit baserat endast på vad ett skivbolag önskat visa för media i form av singlar/videos, vad kanalerna väljer att spela när du lyssnar, vad recensenter har skrivit i pressen samt de kanske 15 min du ev. hinner skumma av skivan innan du lämnar över pengarna? Skivbolagen har omsorgsfult odlat fram passiva konsumenter i årtionden för att bättre passa in i deras ekonomiska modeller och reagera som beräknat på PR-kampanjer och lanseringar. Medborgarnas "MP3-uppror" mot dessa former är högst aktivt och öppnar för en rad andra möjligheter - följaktligen är de en enorm fara för Sony, EMI etc. som faktiskt behöver sina passiva kunder som de kan diktera beteendet hos.

Skönt att se länkar till musikaliska projekt med underbara Haco (HOAHIO) i Copyriot btw ;-) (http://www.japanimprov.com/haco/)

1/17/2006 11:29:00 fm  
Anonymous Elias said...

Fin text!

"På nittiotalet: lite mindre skivor, lite tråkigare kanske, lite säkrare kort, skivor man lyssnade på om och om igen. Nu: hur mycket musik som helst, en lyssning här och en lyssning där, rastlöst, zappande som bland en massa tv-kanaler och man utsätter sig i slutändan – tror jag - både för mer bra musik och för mer dålig musik idag." skrev jag själv bl.a om saken för ett tag sedan...

1/17/2006 12:28:00 em  
Anonymous Anonym said...

musiken som hörs mest idag
(mainstream musik) har en helt annan ton än gårdagens musik.
klart man blir apatisk av 50 Cents väsande, låter som han knappt orkar sjunga ju.

1/17/2006 04:24:00 em  
Anonymous Dragge- GulaBrigaderna.com said...

Vilken märklig invändning mot digital musik. De betraktar alltså den ökade tillgängligheten som något negativt (eller åtminstone med oro). Det är ungefär som att beklaga att det är enklare att laga mat tack vare kökshjälpmedel, eftersom "hungerns aura" har försvunnit.

1/17/2006 05:46:00 em  
Anonymous Dragge- GulaBrigaderna.com said...

Kanske var det en lite hastigt kastad sten. Kanske ligger det något i tanken om brist och otillgänglighet som någonting estetiskt relevant. Man kan kalla det "aura". Ett musikverk i mp3-form, och upplevelsen av detta verk, består väl inte bara av filens binärkod? Andra faktorer spelar också in: kontext/situation, kunskap om artisten etc. Möjligtvis kan otillgänglighet vara en annan relevant faktor.
Det är något speciellt med att köa 4 timmar för en konsert med ett band man har chans att se typ vart 3:e år, bygga upp en förväntan, en önskan som snart infrias. Det hade inte varit samma grej om man kunde trolla fram bandet på monagen utan kötid etc. Men det kanske bara är jag..

1/17/2006 10:33:00 em  
Blogger Peter said...

Hela Benjamins aurorateori är ju dödförklarad sen jag vet inte hur länge (långt innan postmodernismen i alla fall). Om man vänder på steken hamnar man nog närmare sanningen - originalverket/inspelningen får en starkare "aura" i takt med att reproduceringsgraden ökar. Åtminstone om man tittar på vad originalverk av målningar eller ovanliga (men i högsta grad reproducerbara) upplagor av skivor är värda i dag.

Om nu Dr North vill använda sig av Frankfurtskolan, varför då släpa fram deras absolut mest misslyckade teori?

/Upprörd postmarxist

1/17/2006 11:05:00 em  
Blogger rasmus said...

Hej du upprörda postmarxist! Ärligt talt bryr jag mig föga om huruvida någon teori möjligtvis är dödförklarad, så länge den går att använda. Som du kanske märker så använder jag mig av Benjamin där jag tycker det passar, det vill säga för det förstörande av auran som uppenbarligen just nu tycks tycks äga rum inom den digitala reproduktionen, utan att för den skull vilja binda mig till dogmer om att det skulle gälla all reproducerbarhet (och särskilt inte filmen, Benjamins huvudsakliga intresseområde).

(Och visst hade Walter Benjamin kopplingar till Frankfurtskolan, men jag köper inte bilden av honom som en representant för deras krets. Benjamins tänkande var betydligt mer mångfacetterat än så.)

1/17/2006 11:14:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home