torsdag, januari 19, 2006

På Konstfack

Mötte upp Kamikazepiloten på Slussen för att dra till Konstfack där ettorna hade vernissage. Medan han köpte cigg på Telefonplan fingrade jag på första bästa magasin i Pressbyråns hylla, med för mig okänd titel. Första artikeln som slogs upp var lustigt nog en intervju med Sebastian Lütgert från häromåret, skriven av mig själv. Lustigt. Men vi stegade raskt vidare i snön, ty vi hade fått för oss att komma nästan i tid för att halsa vittjut och spana in skapelser av vår gemensamma bekant och hennes klasskompisar. Omkring femton konststudenter. Hälften presenterar verk som har ett pris. Ett av dem är en målad tavla, flera är foton. Ett är ett mindre rum. Annat är osäljbart, som de obligatoriska videoinstallationerna. Pepparkakor, foster, tuggumiextrakt, sopor, tavla, ost, mun. Vem kan kräva en gemensam viljeinriktning när en klass konststudenter ställer ut? Likväl blir summan av kardemumman ett svalt kontemplerande framför det sköna. Provkartan över den nyspirande konstnärsgenerationens alla sysslor är så disparat att de individuella verken, i all sin strävan efter originalitet och all sin finurlighet, inte har en chans att motstå utsmetningen till en konstsmet där inget får en chans att greppa tag i publiken. Inte så länge det saknas en styrning av utställningens inriktning. Kort sagt blir betydelsen av curatorer helt uppenbar. Curatorns snabbt växande roll inom samtidskonsten uppväcker stundtals en viss irritation. På samma gång ett eko av den 1800-talsmässiga demondiregenten, och en glidare som fraterniserar sig med företagsvärlden för att bli beströdd med dess kalla stålar. Samtidigt har ju urval av olika slag blivit till framträdande konstnärliga arbetssätt (även i nätets allra hobbyartade varianter, i form av t.ex. Flickr-curerande). Vilket knappast gör oklarheten mindre. Men den som attraheras av dessa alla frågetecken klicka gå raka vägen till Lars Vilks, som fortsätter att spruta ur sig konstens världshistoria i bloggformat. Fantastiskt rappt, avväpnande och stimulerande! På Konstfack avslöjades vi i vart fall som konstklåpare genom att komma strax efter vernissageöpppning. Medan de riktiga konstkännarna intuitivt förstod att komma under sista halvtimmen innan baren slog upp portarna, fick vi slå ihjäl ett par timmar i ett stort vitt konstbestrött rum med endast tuggumiextrakt att dricka. Vad hade sagts om ett pingisbord? Nåväl, plötsligt kryllade det av fantastiska människor och gloendet utmed väggar slog över i fest. Men nu drar vi ett streck för den här rapporten, för Kamikazepiloten skriver så jävla fint:

Aldrig, kompis, har en öl smakat lika gott. Vi bestämmer oss för att kapitulera inför Den stora sammansvärjningen som gett sig fan på att försura våra liv. Ni vinner, ni inflytelserika samhällstoppar. Rasmus & jag drar till Berlin för att bli curatorer med eget galleri. Fullkomligt oskadliggjorda & för evigt förvisade från det offentliga samtalet. Ni får som ni vill. Kasta bara lite stålar åt vårt håll så ger vi oss iväg fortare än kvickt.