tisdag, februari 07, 2006

Mer forskning kring fildelning av musik - men hur?

"Forskarvärlden var för passiv till fildelningen" – så sammanfattas en artikel i Computer Sweden där Urban Lindstedt har intervjuat Bernt Ericson, ordförande för Interaktiva Institutet. Denne "går till hårt angrepp mot forskarsamhällets passivitet i fildelningsfrågan", och i grunden är det bara att instämma. Dataloger på KTH Chalmers ligger visserligen i forskningens yttersta frontlinje vad gäller utvecklandet av avancerade P2P-tillämpningar som pekar fram mot ett skalbart, anonymt darknet (se referat från Chaos Communication Congress). Det är en sak, en jävligt häftig sak. Men inte någon akademisk disciplin, åtminstone inte i Sverige, utmärker sig för några nämnvärda försök att ta helhetsgrepp på frågor kring kopiering och digital kultur. Trots att behovet finns och möjligheterna att influera en vital debatt är enorma. Varför? På grund av en allrådande oklarhet kring hur fildelning ska inordnas i teoretiska sammanhang. Så här refereras Bernt Ericson i den aktuella artikeln:

Om forskarna tidigt lyft upp fildelning i debatten kunde övergången till modern distribution ha skett utan stämningar.
Snackar vi tilltänkt forskning, måste det redan här tändas minst en varningslampa. Fenomenet som ska studeras har på förhand definierats som ett slags distribution, en ersättning för tidigare distributionskanaler, typ CD. Därmed sitter skygglapparna redan påspända. Mer om detta i ett tidigare inlägg om skillnaden mellan "nätradio" och "nedladdning". Åter till Bernt Ericsson, som han refereras i Computer Sweden:
Om forskarna hade samlat företrädare för musikbranschen och i tid, innan skivbolagen verkligen var hotade i grunden, och förklarat vilka förändringar branschen stod inför så hade skiftet mot fildelning ske på ett smidigare sätt utan stämningar och polisjakt
Man ser framför sig ännu en repris på den välkända framtidsförvirringen: Företrädare för företag som redan bestämt sig för att "content" (och inte musikaliska upplevelser) ska vara deras enda produkt som målar in sig i ett hörn, livligt diskuterandes ofattbart angelägna frågor som "6 kr eller 10 kr". Suck. Samtal där ena parten uppfattar allt tal om horisontellt kulturutbyte och andra ekonomiska modeller än att sälja inspelningar behandlas som "åsikter" om hur det "borde vara" i framtiden. Suck suck. Luktar inte idealiseringen av en förhandlingslösning lite som en dröm om något slags "digitalt Saltsjöbadsavtal"? Något sådant lär dock inte komma till stånd, oavsett hur flitigt forskarna forskade – framför allt av det enkla skälet att pirater inte är en förhandlingspart som kan skriva på kollektivavtal om fredsplikt... Å andra sidan uttrycker sig Bernt Ericson på samma gång mycket mer drastiskt: Problem ska inte lösas. De ska elimineras med nya strukturer.
Men Lars-Erik Holmquist, programchef på Viktoriainstitutet i Göteborg, är inte säker på att fildelning verkligen utmanar det rådande systemet. - Det är deprimerande att se att när folk har tillgång till all världens musik är Absolute Music det som laddas ner mest på The Pirate Bay.
Intressant! Lars Erik Holmquist ger ett motargument mot de idéer som nedskrevs i inlägget Bortom Stockholmssyndromet. Enligt honom befäster stora artister och mediekongomlerat som Disney sina positioner, på uppstickarnas bekostnad, genom att populära filer sprids effektivt. Men topplistor har, milt uttryckt, sina empiriska svagheter. Egentligen säger det inte mycket om album med formstöpt musik av Britney-typ fortsätter att växla av varandra som de enskilt mest nedladdade (även om det inte stämmer). Fråga i stället efter hur många människor som laddar ner saker som inte ens finns i svenska skivbutiker, hur många som lyssnar på musik som de bevisligen inte hade vågat chansa på att köpa. Då är antagligen lyssningsstatistik mer givande än nedladdningsstatistik, om man nu inte föredrar kvalitativa studier över t.ex. det helt fildelningsburna intresset för japansk populärkultur i västvärlden. På nolltid skickar du ett nätmeddelande till en kompis med tips om någon relativt okänd artist, två sekunder senare har kompisen kollat upp artisten på Wikipedia och är i full färd med att provlyssna, bestämmer sig för att ladda ner men tröttnar nästa dag på skivan och raderar den. Vi vet att det funkar på sådana sätt idag – självklart är det inte det enda sättet att cirkulera musik på, men det är saker som är så intimt förknippade med fildelningen att de måste förstås som ett kluster (för att använda ett populärt begrepp). Bittorrent, Cubase, iPod, Last.fm och Soulseek fungerar som samspelande delar av en och samma förändringsprocess. Om fler forskare från olika discipliner ska intressera sig för att sätta fildelningen i sammanhang – vilket förstås är en ofrånkomlig utveckling – kommer vi likväl säkert att under de närmsta åren få läsa en flod av ekonomgeografiska studier som bara ser produktionen, medievetenskapliga studier som bara resonerar kring distributionskanaler och kultursociologiska studier som bara behandlar konsumtionen av musik. Med sådana avgränsningar blir nog resultatet av begränsat prognostiskt värde, och i många fall helt säkert direkt missledande – men då får det väl duga som avskräckande exempel för andra att ta avspjärn mot. Efterlyses: Forskning som tar fasta på hur det med den digitala reproducerbarheten sker en omdefinition i själva förhållandet mellan produktion, distribution och konsumtion av musik. Som greppar övergripande men subtila förändringsprocesser inom musiklivet i bred bemärkelse, utan att på förhand binda upp sig vid separationen mellan dessa tre områden. PS. Bernt, behöver du anlita nån för att göra detta finns en e-postadress i högerspalten :)

7 Comments:

Anonymous Fredrik said...

Det Lars Erik Holmquist snackar om har inte så mycket med fildelning att göra. Det handlar snarare om vad en dramatisk breddning av utbudet får för konsekvenser på folks konsumtionsmönster. Detta kan ju göras utan fildelning (t.ex. Itunes eller Amazon).

Och försäljningsstatistiken från dessa sajter talar sitt tydliga språk: Topplistemusiken/litteraturen utgör en bråkdel av den totala försäljningen. Det udda är det som säljer bäst. Men eftersom vi är vana att bryta ner statistiken per enhet (bok/skiva/författare/artist), och det finns så otroligt många fler udda artister/författare (det är väldigt trångt i mittfåran) så syns inte detta på t.ex. TPB:s topplista.

Det intressanta är inte hur topplistan ser ut i sig, utan hur den håller på att tappa i betydelse.

Trodde det var allmänt känt vid det här laget, men tydligen inte.

2/07/2006 09:55:00 em  
Blogger rasmus said...

Fredrik: Väldigt väl sammanfattat!

2/07/2006 11:38:00 em  
Anonymous Dennis said...

Ja, Holmquist kommentar var lite underlig. Även om den genomsnittlige fildelaren kanske har andra konsumtionsmönster än den genomsnittlige skivköparen så sker inte fildelningen i ett vakuum. Man kan förvänta sig att topplistorna för fildelning och för skivförsäljning ser ungefär likadana ut.

Som Fredrik påpekar så är bredden större för nedladdning/fildelning. Förutom det att topplistans andel av konsumtionen är liten så är den nog ännu mindre inom fildelning jämfört med "vanlig" försäljning (men det är bara en känsla jag har, rätta mig om jag har fel). Det innebär rimligtvis att man inte kan säga att "[f]ildelning ger företag som Disney möjlighet att befästa sin position". Sammantaget får de en mindre del av musikkonsumtionen.

Begränsande faktorer för fildelning är bandbredden och lagringsutrymmet, för skivförsäljning är begränsningen pengar (något förenklat). Det betyder dels att man har mycket mer resurser att röra sig med. Vilket i sig är omvälvande och kan liknas vid en efterfrågechock. Men det betyder också att valet inte längre handlar om Absolute Music eller inuitisk strupsång utan om man ska ladda ner eller inte ladda ner.

2/08/2006 12:04:00 fm  
Anonymous Anonym said...

tre ord räcker för att bemöta Holmquist:


Tjusig jobbansökan! :-)

2/08/2006 02:11:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Jag sitter och klurar på vilken KTH:are som var till CCC och pratade darknets. Antar att det måste vara svensken bakom Freenet, men han har väl doktorandtjänst vid Chalmers och läste tidigare vid SU. Så jag undrar hur KTH lyckas dyka upp här?

2/08/2006 08:42:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Det heter "ett slag", inte "en slag". Visst håller du med? OK. Men varför skriver du då "en slags distribution"? "En" syftar fortfarande på "slag", inte på substantivet som kommer efter "slags".
Ännu konstigare blir det när du skriver "någon slags Saltsjöbadsavtal". Det heter fortfarande "ett slag", men dessutom heter det "ett Saltsjöbadsavtal", ändå skriver du "någon" istället för "något"!
Jag vill inte vara en ordmärkare, men du som är en så flitig skribent borde känna till detta.
Bra artikel, som vanligt, förresten!

2/08/2006 09:24:00 fm  
Blogger rasmus said...

Rättelser tar jag alltid tacksamt emot, i varje fall så länge de framförs konstruktivt.
* KTH nu utbytt mot Chalmers. Miss av mig. Den som följde länken hade f.ö. inte, som kommentatorn påstod sig göra, behövt fundera över saken då det framgick att Oskar Sandberg avsågs.
* "Ett slag". Neutrum, mycket riktigt. Nu fixat. Men du ordmärkare, lät du inte lite onödigt gnällig när du påpekade att jag som "flitig skribent borde känna till detta"? Detta är en blogg, här skrivs saker snabbt och publiceras ögonblickligt, oftast helt utan korrekturläsning. Det är snarare regel än undantag att jag rättar språkfel efter att ha få dem påpekade.

(Vad gäller "en slags..." så är det något jag ofta använder i det talade språket, och många med mig, i vart fall i Stockholm(?). Grammatiskt innebär det att artikeln börjar syfta inte på slaget utan på det efterkommande substantivet. En lite förändring som jag svårligen kan se som katastrofal, och som möjligen kan slå igenom framöver, vad vet jag. Men tills vidare håller jag gärna på standardiserad grammatik i skriftspråket.)

2/08/2006 10:10:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home