Timbro snackade upphovsrätt och patent

I torsdags ordnade tankesmedjan Timbro ett seminarium om "Liberalism och intellektuella äganderätter". Talade gjorde dels nationalekonomen Mats Ekelund som jobbar inom läkemedelsbranschen, dels upphovsrättskritikern och Neo-redaktören Nicklas Lundblad. Den gamle objektivisten Mats Ekelund började genast med att hålla ett principiellt försvarstal för privat äganderätt i allmänhet, för att därifrån glida över till att försvara patent på läkemedel, och sedan generalisera till "intellektuell egendom" av alla de slag. Läkemedelspatenten borde gälla i mer än 20 år, menade han, och anförde exempel på patent som gått ut på läkemedel som skulle kunna få nya användningsområden om bara forskningen gjordes, vilket dock ingen såg ekonomiskt intresse i. Å andra sidan menade han att upphovsrättens giltighet på musik var överdrivet lång. Mats Ekelund menade alltså att det både fanns överbeskyddade och underbeskyddade områden, och utgick någonstans från att "intellektuell egendom" som koncept borde fås att se likast möjlig ut på alla områden, från bioteknik till beats. Rätt infantilt. Samma enögda perspektiv präglar huvudsak också skriften Forskningsinvesteringar och intellektuella äganderätter av Timbro-ekonomen Fredrik Erixon, som i torsdags agerade samtalsledare. Nicklas Lundblad är, ska för det första sägas, en verkligt formidabel talare. Växlar mellan namedropping av nationalekonomer och att med huvudet på sned återberätta en tioårings syn på kopiering. Upplägget på hans anförande var lite oväntat: Hur kan man försvara immaterialrätt? I praktiken handlade det om att avliva de allmänt förekommande argumenten för upphovsrättens helighet:

1. Immaterialrätt är ingen äganderätt, eftersom de inte bygger på att det finns en brist. I stället konstrueras en brist. Äganderätten riskerar att skadas av att sammanblandas med upphovsrätten.
2. Immaterialrätt kan svårligen motiveras liberalt via en naturrätt. Den romantiska upphovsmannen är död. Artificiella och kollaborativa upphovsmän rimmar särskilt illa med den klassiska bilden av en man som med sina bara händer skapar något ex nihilo.
3. Att försvara immaterialrätten som respons på ett marknadsmisslyckande är inte heller tillfredsställande ur en liberal synvinkel, för med vilken rätt kan staten ta på sig rollen att säga att vissa former av skapande men inte andra ska omfattas av immaterialrätt?
4. Kvalitetsargumentet är bara bisarrt.

Efter att sålunda avfärdat dessa argumentationslinjer, argumenterade Nicklas Lundblad själv för en mycket avskalad upphovsrätt. Hans principförsvar för en begränsad immaterialrätt var att "det tycks som om vissa typer av immaterialrättsliga system under vissa förhållanden uppmuntrar vissa typer av skapande", uppbackat med det berättigade "kulturkonservativa argumentet" att det inte ska handla om en allt/inget fråga utan att man bör ha respekt för rådande institutioner. Nicklas tog även upp remixkulturens utbredning och använde konsekvent ordet "immaterialrätt", i medveten kontrast mot det förment teknikneutrala talet om "intellektuell egendom", samt talade lite om alternativ till patent. Samtalet som följde blev av naturliga skäl väldigt svepande och abstrakt, med korta nedslag i det konkreta. Själv försökte jag sticka hål på villfarelsen att upphovsrätter i praktiken skulle fungera som vanliga marknadsvaror, genom att peka på hur det på stora områden rör sig om fasta licensavgifter fördelade genom korporativa byråkratier. Noteras kan också att de enda kvinnor som yttrade sig på Timbro var också de publikröster som nervöst värnade bilden av upphovsmannageniet på allra mest småborgerliga vis. På väg ut kunde några besökare – medelålders, traditionsborgerliga – höras ifrågasätta vad meningen med seminariet var. Det förstod inte varför Timbro över huvud taget såg det som relevant att kritiskt diskutera sådant som upphovsrätt. "Man undrar ju om de bara vill provocera", sa en kvinna till sin man.