torsdag, mars 16, 2006

Verklighetsnära om musikers ekonomiska vardag

Den svenska indie-eliten diskuterar musikskapares försörjning och fildelning på bloggen The Jet Set Junta, efter att Tor Billgren i inlägget Nyanser om konst- och kulturfinansiering påpekat att det trots allt "är vardagsmat för flesta som jobbar med musik" att de allra flesta kulturarbetare får sina viktigaste intäkter genom "riktiga" jobb. Konst, musik och journalistik ska kunna vara en profession, men det kan inte ses som en rättighet att "tjäna pengar på sitt skapande". Både konstnärsmyten och arbetarromantiken bör hållas på avstånd. På detta har hittills skrivits 163 kommentarer, nästan alla sunt fria från de mest uppblåsta myterna som alltid kommer upp i de mer generella diskussionerna om kulturens villkor. Några kommentarer är mer befriande än andra, såsom Marit Bergmans pragmatiska reflektion om drivkrafterna för musiker:

Så länge man inte bara sitter hemma och spelar och skapar så riskerar man att göra sig beroende av ett gillande. Det kan vara ett gillande som gör att man slipper jobba med annat eller det kan vara ett gillande som får en att le lite på vägen hem från spelningen och därmed vilja tillfredsställa komplimangställaren även vid nästa konserttillfälle. Om det är en klippoklistragubbe som får beröm av de andra klippochklistramännen för hur fint han klipper och klistrar eller om det är jag som får feta stimpengar av Sveriges Radio spelar kanske ingen roll? För konsten menar jag? /.../ Jag själv inkl alla jag känner som kan leva på musik är sjuuukt tackamma för att vi får göra just det. Förmodligen eftersom de flesta av oss har ett antal år med jobba på post/krog/butik/vårdhem bakom oss.
Klippochklistramannen Erik de Vahl – som gör uppskattad elektronisk musik, jobbar på posten och vägrar se sig som ett offer – svarar:
För mig personligen handlar det inte om att försöka göra min konstart (klipp och klista-musik?) ekonomiskt autonom. Den är ju ganska tätt bunden till mig som person och jag är inte och kommer aldrig bli annat än det jag är: En löntagare som vill göra musik som ingen vill betala för.
Daniel Wiklander:
Marit har också en mycket bra poäng: För henne liksom för så många andra kommer inte de hyfsade inkomsterna över en natt, utan efter kanske 10 år av hårt slit. med sidojobb som de Erik de Vahl talar sig varm för. Till slut tröttnar man, och några är det då förunnat att landa ett major-kontrakt och en Kalasturné. Det är i så fall bara att gratulera.
Någon annan påpekar att två av medlemmarna i superbra The Embassy tidigare bägge också jobbade på Posten, numera på solarium respektive som chaufför – och likväl är de Sveriges kanske nu främsta upcoming popband. Björn M skriver, angående frågan om att ha skapandet som heltidssysselsättning ska ses som en rättighet eller ett privilegium:
Konstnärens arbetssituation är en helt annan än till exempel brevbärarens, som ju har en väldefinierad uppgift att utföra och som man objektivt kan konstatera att den har utförts. Ingen kommer att säga till brevbäraren att dennes tjänster är oönskade och lönepengarna dras in eftersom hans postleveranser inte säger något relevant och finurligt om samtiden eller inte utvidgar popbegreppet eller att han har bytt stil på ett alltför radikalt sätt eller helt enkelt inte gav mottagaren en skön känsla i magen. Och om den anställde brevbäraren nu utför sina uppgifter på rätt sätt, så är det en rättighet och inte bara ett privilegium att han eller hon får betalt.
Slutligen en huvudet-på-spiken-formulering från Matta:
Jag förstår faktiskt inte hur man kan “soulseeka bort” någonting överhuvud taget. Det låter som att “lukta bort mat” eller nåt liknande.
Se också: Arbetslinjer och flyktlinjer i musikundrets vardag

1 Comments:

Blogger M. Altemark said...

Man kan inte soulseeka bort kultur, men däremot kan man om man har tillräckligt många forskare FORSKA bort den (liksom så mycket annat).

3/19/2006 06:44:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home