tisdag, april 25, 2006

Studentlitteratur, kopieringsmaskinerna och de 124 miljonerna

Kopieringsföretaget Ink’n’art stäms av förlaget Studentlitteratur för piratkopiering. Eller rättare: Ink'n'art stäms för att de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker.

Antipiraterna använde sig av spioner med dolda kameror som ska ha filmat hur personalen hjälpt studenter att kopiera böcker från pärm till pärm. Och det är klart att det ligger i en copyshops ekonomiska intresse att låta folk som betalat för att använda en utrustning använda den hur de vill.
Betänk dock konsekvenserna för biblioteken. Efter en fällande dom kommer Studentlitteratur med all säkerhet att fortsätta att skicka sina agenter till andra ställen där allmänheten mot betalning kan göra kopior, ett efter ett. Om bibliotek tillåter folk att kopiera hela böcker kan de anses bryta mot lagen. Men räcker det med en liten fånig lapp som upplyser om lagen och som alla studenter ger blanka fan i (så som det funkar på de universitetsbilioteken jag besökt)? Eller krävs det tvärtom inhyrda väktare och övervakningskameror?

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar "outsourcas" till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

Precis som inte ens den mest totala övervakning av datornätverken kan nå all digital piratkopiering – fysiska lagringsenheter används utbyts likväl ostört – kan inte tillslag mot copyshops och bibliotek hindra studenter från att piratkopiera kurslitteratur. Men medan de allra flesta har tillgång till digitala kopieringsredskap, är analoga kopieringsmaskiner dyra investeringar. Merparten av studenterna är därför hänvisade till just copyshops och bibliotek om de vill dra kopior. Men de som exempelvis har egenföretagande föräldrar kan ofta ha fortsatt möjlighet, utom räckhåll för Studentlitteraturs spionkameror.

Kopieringsmaskinen var visserligen förbjuden i Sovjet, men idag kan dess genombrott inte göras ogjort. Än mindre kan datorskrivarens användande kontrolleras. Tryckpressmonopolet är brutet och analoga böcker kan kopieras, om än inte lika lätt som digitala textfiler.
Ändå fortsätter böcker att sälja. Förlag som inte litar på att det finns en köpvilja, borde överväga om det måhända är deras egen produkt som det är fel på. Om Studentlitteratur någonsin ställt sig den frågan är tveksamt, för svaret är enkelt: Studentlitteraturs böcker är gräsligt fula. Dessutom är innehållet, faktiskt, rätt ofta av undermålig kvalitet.
En bok som är värd att plocka fram fler gånger, som är hyfsat snygg och har överkomligt pris, vill många ha i bokhyllan. En ful lärobok som måste tryckas in i skallen men faller i glömska strax efter tentan, tar däremot mest upp hyllplats. Studenten med begränsad ekonomi gör såklart en prioritering, där den mindre attraktiva boken antingen lånas eller kopieras.

Förbudet mot att kopiera en hel bok, som medföljde förra sommarens skärpta upphovsrättslag, är lite mystiskt. En liten pamflett från 1967 får alltså inte kopieras på ett bibliotek – men om texten hade infogats som kapitel i en antologi, vore det fritt fram för laglig kopiering. Då utgör de ju inte längre "en hel bok". Trots att det är lika många sidor.

Visste ni förresten att det för kopieringsmaskinerna redan har betalats en motsvarighet till kassettersättningen? Pappersmediernas motsvarighet till Stim heter Bonus Presskopia. Deras senaste årsredovisning meddelar att de inkasserat 124 miljoner kronor, huvudsakligen från skolor, i "ersättningar för fotokopiering". Precis som på musikområdet fördelas denna ansenliga summa enligt diverse tariffer. Området läromedel får mest, följt av bild, press, bok och not. Detta innebär i praktiken att pengarna skyfflas till diverse fackförbund som Journalistförbundet, till branschorganisationer som Tidningsutgivarna samt till små föreningar för allt från industriformgivare till konstmusiktonsättare. Sedan dessa korporationer har skyfflat vidare miljonerna, antas Upphovsmännen ha "kompenserats" för den lagliga privatkopiering (inte hela böcker etc.) som utförs på skolbiblioteken. Fiffigt va?

Här sammanfattas fotokopiatorns historia

Uppdatering: Här skriver en biblitekarie läsvärt om kopieringslagarna, utifrån sitt arbete. Och enligt UNT gäller åtalet inte bara Ink'n'art i Göteborg, utan även Mowys skrivbyrå i Stockholm och Kopieringshörnan i Uppsala.

9 Comments:

Anonymous Caldaean said...

Nu må hända att jag är något partisk i frågan, eftersom jag arbetat på studentlitteratur i ett par år och har lite mer information än vad som nämnt i medierna. En copyshop, vilken jag förstår är en av de som stäms nu, inte bara lät studenterna kopiera hela böcker; de hade det som eget projekt. Företaget själv kopierade böckerna från pärm till pärm och sålde sedan dem som nya.

Jag må vara emot mycket med upphovsrättslagstiftningen, men någonstans behövs också något skydd. Jag tycker inte studentlitteraturs böcker är direkt spännande att läsa, utan håller med om att de är torftiga, tråkiga och dryga. Och rät fula för den delen också. Dock är det fortfarande så att de kostar rätt mycket pengar att producera, och det blir snett om en copyshop kan producera och sälja upplagor av en bok de kopierat rakt av, medan någon annan ska betala författaren, redaktörer, grafiker, sättare, tryckare, bokbindare, lagerpersonal, etc.

De andra stämningarna kan jag inte uttala mig om då jag inte vet hur det ligger till där, men generellt sätt tycker jag det är viktigt att skilja på kopiering som studenterna gör, och den företag gör för att öka sina vinster. Jag har något svårare att rättfärdiga den senare medan jag mer kan förstå den förstnämnda.

Lite stressad på morgonen, men jag hoppas att det framgick någotsånär vad jag menade iaf.

4/26/2006 07:10:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Kommer osökt att tänka på super size me som gick på svt i helgen, där dom visade hur livsmedelsindustrin med hjälp av sina lobbyingmiljoner mer eller mindre tvingar skolorna att servera skräpmat.

4/26/2006 10:01:00 fm  
Blogger rasmus said...

Caldaean: Visst kostar böcker pengar att producera, men det får anses bevisat att böcker visst kan stå sig i konkurrensen mot analog papperskopiering - om de håller kvalitet.

Men det huvudsakliga argumentet här gäller inte Ink'n'art, utan vad som händer om stämningarna och spionaget fortsätter. Jag är helt övertygad om att läromedelsbranshcne inte självmant kommer att sätta stopp, om de når framgång här. De kommer att fortsätta så långt de har möjlighet. Ned till minsta glesbygdslågstadiebibliotek...

4/26/2006 11:16:00 fm  
Anonymous Anonym said...

http://www.aftonbladet.se/vss/telegram/0,1082,67289545_852__,00.html

nu skall marlboro och glassfirmorna vara med och betala för städningen av våra gator för de är de största bovarna när det gäller nedskräpningen ;)

4/26/2006 12:28:00 em  
Blogger Halsnalle said...

När det gäller just Studentlitteratur torde det dessutom vara svårt att hävda att kopieringen dödar incitamenten för läroboksförfattarna att trycka ur sig nya läroböcker på svenska.

Jag gissar att samtliga Studentlitteraturs läroboksförfattare är statligt anställda på universitet och högskolor, ofta till torftiga löner, förvisso, men royalties från läroboksförsäljning lär hur som helst inte göra någon akademiker rik.

Snarare torde den främsta drivkraften att skriva en lärobok vara det som alltid gäller mest i akademisk verksamhet: Ära, berömmelse och något att sätta på CV:t (och i händerna på studenterna).

Parallellen är inte särskilt långsökt till musiker som lever på soss och filmarbetare som lever på a-kassa -- även för läroboksförfattare betalar vi redan understöd via skattsedeln.

4/26/2006 01:55:00 em  
Anonymous Ulf Pettersson said...

Det viktigaste i det här sammanhanget, tycker jag, är att studentlitteraturens tillkomst är i stort sett helt skattefinansierad. Studentlitteraturen skrivs typiskt sett på arbetstid av högskolelärare som är anställda vid offentligfinansierade universitet. Böckernas viktigaste del, innehållet, har vi medborgare alltså redan betalat genom skatten. Varför ska vi inte få bestämma över det vi alla finansierar?

Precis som för mycket av kulturen bör vi säga: Har vi redan betalat för det - då ska få vi också få kopiera det!

Vi måste införa en ny frihetsprincip: i motsvarande grad som ett verk är skattefinansierat, bör också upphovsrätten tas bort: 50% skattepengar = 50% kortad förbudstid; vid 100% = fritt att kopiera.

4/26/2006 03:32:00 em  
Anonymous Anders said...

Det lär ju också finnas kameror vid kopieringsapparaterna på KB, men det kanske redan nämnts här? Det är bara att bryta mot d-e-r-a-s lagar, så kommer de dö inifrån. Hur som helst är Studentlitteratur ett skitförlag vars böcker jag själv gärna kopierat upp och spridit till alla som ville ha, men nu slipper jag snart allt vad kursböcker heter.

4/27/2006 06:00:00 em  
Anonymous Alexandra said...

Med tanke på att studentlitteratur främst tävlar mot överdådiga amerikanska böcker till fantasipriser, där författaren antagligen fått betalt per ord inom mitt studieområde, så är de få kurser studentlitteratur har böcker till gudasända (fast mest eftertraktat är nog de böcker som högskolan/universitetet själva framställt).

Studentlitteraturs böcker är helläckra om man jämför. Själv tycker jag dock det känns som ett ganska fånigt argument. Gillar dock Ulf Petterssons inlägg

4/27/2006 08:26:00 em  
Blogger Joakim said...

Förutom att det är ett faktum att mycket av den litteratur som skrivs av doktorer och professorer på Universitet och Högskolor är skattefinansierad då den skrivs på arbetstid etc hjälper ju inte direkt argumentationen för varför studentlitteratur som förlag existerar. Varför trycker inte Universitet och Högskolor själva upp sina professorer och doktoranders böcker eller ännu bättre att författaren trycker upp själv. Vad är det ett förlag gör som inte en författare klarar själv? Om det handlar om typografi så finns det alltid hjälp att hyra osv. för i vår digitala ålder är det ju inte direkt komplicerat att publicera böcker om vi ser till tekniken.
Såklart är kontakter för distribution lite svårare kanske och framförallt tidskrävande, men där finns det också vägar att gå även för en enskild författare.

Studentlitteratur borde skämmas!

4/28/2006 11:29:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home