fredag, maj 05, 2006

Klareringskultur, fair use och dokumentärfilm

claes ericson: gogo Upphovsrätten kringskär möjligheterna att göra dokumentärfilm, i ovanligt hög grad. Betala fantasisummor, ta risken att bli stämd – eller ändra dina idéer, byt ut det där livfulla arkivklippet mot en torr expert som i stället får återberätta framför kameran vad klippet visade. De flesta har nog aldrig ens reflekterat över hur mycket slätstrukenhet som i själva verket är ett simpelt resultat av upphovsrättslagar. Varför är då just dokumentärfilm så utsatt? Nicklas Lundblad formulerar svaret briljant:

Anledningen är enkel. Dokumentärfilmare arbetar med verkligheten, och verkligheten är ett kollage av verk som skyddas av upphovsrätten: arkivmaterial, bakgrundsmusik på ett kafé, en tavla som råkar hänga på en vägg, en staty bredvid någon som protesterar mot kriget i Irak...exemplen är tallösa. Dokumentärfilmare kan helt enkelt inte hitta miljöer som inte innehåller något skyddat verk om de inte spelar in alla dokumentärfilmer på en öde ö med nakna människor som aldrig lyssnar på musik (och då kallas det väl dokusåpa?).
Touché! Men det finns ännu ett skäl som försätter dokumentärfilmandet i en prekär situation. I många andra sammanhang kan man ju helt enkelt strunta i rättigheterna. Det görs också. Mashups och annan illegal musik spelas friskt på dansgolven. Men dokumentärfilmare kan vanligen inte röra sig i lika skyddade sammanhang som DJ:s kan. De vill sälja sina dokumentärer till tevebolag, och
TV-bolag är inte villiga att ta några som helst rättighetsrelaterade risker och missar hellre en riktigt bra dokumentär om de tror att det finns någon risk att bli stämd.
Varje pixel och varje klick måste "clearas" med möjliga rättighetsinnehavare. Rädslan har institutionaliserats. Ängsligheten har ett namn: "the clearance culture", klareringskulturen. Nicklas Lundblad föreslår också en väg ut ur låsningen, genom sedvanerätt, vilket han menar hade underlättats av en fair use-princip även i svensk upphovsrätt.
Sedvanans svaghet i regleringssammanhang är att den oftast lever bäst i små sektorer och under väl definierade förhållanden. Sedvana skalar illa. Men hoppet om att en sedvana kan utvecklas som leder till en rimligare utformning av immaterialrätten kräver förstås att det finns en öppning alls för sedvana att bildas. Det kan ifrågasättas om så är fallet i dag. Citaträtten räcker verkligen inte för att utforma en mer omfattande sedvana kring inskränkningar i upphovsrätten. /.../ ”Fair use” och sedvana kan tillsammans vara en genväg till en reformerad upphovsrätt – men det riskerar att bli en skör genväg som skalar dåligt. Men kanske är det värt ett försök.
Var dras då gränsen för "fair use"? Nicklas Lundblad citerar ett Documentary Filmmakers' Statement som menar att det skall vara fritt fram att använda upphovsrättsskyddat material om
  1. Användningen av materialet gäller social, politisk eller kulturell kritik av materialet i fråga.
  2. Användningen utgör citering för att illustrera en poäng eller ett resonemang.
  3. Användningen sker vid filmandet av något annat.
  4. Användningen syftar till att framställa en historisk sekvens.
Att detta låter rimligt håller nog många med om. Ett radikalt ökat handlingsutrymme och minskade risker för dokumentärfilmare, jämfört idag. Skivbolaget vars femton sekunder hörs svagt i bakgrunden under en intervju, skulptören vars offentliga konstverk skymtar förbi, tevebolaget vars nyhetssändning från 1973 citeras – de får alla finna sig i saken, och skulle få svårt att hävda några egentliga ekonomiska förluster om fair use-regler av detta slag började övervägas på riktigt. I vidare perspektiv kan två intressanta effekter förutspås på kulturproduktionsklimatet.
  1. Testa att applicera kriterierna ovan på musik, och tolkningen blir helt öppen. Rätten att "framställa en historisk sekvens" måste ju betyda att jag fritt kan sampla Miles Davis trumpetslingor. Och Håkan Hellström kan äntligen slippa de aggressiva anklagelserna om upphovsrättsintrång när han lånar rader från Morrissey och Cornelis, det är ju "citering för att illustrera en poäng". Låter toppen. Men kanske svårare att få igenom. De fyra fair use-kriterierna är ju utformade för just film, en viss rationalitet som vi har vant oss vid att förknippa med dokumentärfilmer men som inte rakt av går att applicera på musik. Samtidigt har upphovsrätten, genom ett par års historiskt tilltrasslande, gått från att bara skydda text på papper till att skydda alla tänkbara "konstnärliga verk". Idag befinner vi oss vid en punkt där det anses otänkbart att reglera t.ex. text, ljud och bild med olika regler. Samtidigt är det självklart att olika sedvänja råder, t.ex. får man citera text på oändligt mycket friare sätt än musik. Dilemmat är att upphovsrättssamhället förutsätter att rättigheterna framställs som något otvetydigt och allmänt – att börja peta i dem och explicit kodifiera vad vissa konstformer får göra, upplevs därför som ett hot mot hela grundtanken.
  2. Den andra effekten är något som Nicklas Lundblad själv tar upp:
    Men gör nu ett tankeexperiment: antag att webbplatser som YouTube.com helt plötsligt också anammade dessa sedvaneregler som en del av sin affärsmodell? YouTube är en hysteriskt framgångsrik firma som låter privatpersoner dela med sig av sina hemvideofilmer, och det är lätt att inse att det i dessa filmer säkerligen finns en hel del immaterialrättsligt skyddat material. Privatproducerade parodier och fanmovies kan mycket väl bli extremt framgångsrika och väl spridda.
    Och här tror jag är skälet till att filmindustrin räds fair use för dokumentärfilmare! Alltså inte för att de är rädda för att förlora de små klareringspengar de får när någon använder utdrag ur deras material. Rådande regler leder ju ändå inte i 99 fall av 100 inte till att rättigheter klareras, utan att den planerade dokumentärfilmen får göras om på ett tråkigare sätt, om den ska kunna visas i teve. Nej, precis som med försöken att plugga igen "det analoga hålet", handlar det om att trycka ut konkurrens. Priset på utrustning för att producera rörlig bild har störtdykt. Och det skrämmer filmbolag. Klareringskulturen blir då ett värn som får myllret av oberoende producenter att stanna utanför de officiella kanalerna. Ett vattentätt skott mellan YouTube och televisionen, mellan "konsumenter" och "producenter" av film.

10 Comments:

Anonymous Caldaean said...

Fair Use är tyvärr ett utdöende begrepp. Big Content försöker (för andra gången?) smyga in en förändring av den formuleringen i amerikansk lagstiftning och byta ut den mot "customary historic use". Liten betydelse kan tyckas, men efterhand som utvecklingen går framåt så lär det bli färre och färre saker som kan räknas som "customary historic use". Mao, det lär snarare blir svårare än lättare i framtiden. Resten av världen lär följa det amerikanska sättet att resonera kring detta, eftersom Big Content för sin kamp runt hela klotet och vi i Sverige har Thomas Bodström.

5/05/2006 12:33:00 em  
Anonymous Nicklas said...

Ville bara notera att i citatet ovan är den fullständiga meningen: "Citaträtten räcker verkligen inte för att utforma en mer omfattande sedvana kring inskränkningar i upphovsrätten."

Så att ingen tror något annat...

5/05/2006 05:35:00 em  
Blogger rasmus said...

Nicklas: Oj, vilken miss. Ser ingen annan förklaring än att jag slant på tangentbordet. Nu är det i alla fall korrigerat.

(Det råkade alltså klippas efter "Citaträtten räcker verkligen".)

5/05/2006 05:40:00 em  
Blogger M. Altemark said...

slutsatsen att man bör verka för en större sedvanartighet i kulturlivet kan lätt dras.

5/05/2006 05:42:00 em  
Blogger Claes Ericson said...

Jaha, så dokumentärfilmare arbetar med verkligheten. Jag som trodde de sysslade med representationer av "verkligheten"...

5/05/2006 06:56:00 em  
Blogger rasmus said...

claes: Visst, visst.
kittlerlacanska kan man helt enkelt säga att film arbetar i det imaginära (medan skriven text sysslar med det symboliska och ljudinspelningar med det reella). Det imaginära associeras till spegelfasen, till egot, till ideologi...
Vilket såklart också är relevant i sammanhanget.
Lundblads påpekande uppfattar jag dock såhär: dokumentärfilmer spelas in i verkligheten och inte i studios. Därigenom skiljer de sig från många andra slags film och musik. Bland annat genom en högre friktion gentemot upphovsrättslagar.
Inte så mycket att invända emot, tycker jag.
(Diskussionen om vad som är verklighet och vad som är förvrängning i film får diskuteras någon annan gång.)

5/05/2006 07:28:00 em  
Anonymous Anonym said...

Om man anser att frågor som dessa är viktigare än exempelvis huruvida vi skall ha 80 eller 78% arbetslöshetsersättning, så borde väl den uppenbara slutsatsen bli: RÖSTA PÅ PIRATPARTIET TILL HÖSTEN!!!

5/05/2006 09:28:00 em  
Anonymous SunWatchSystem said...

lesaren uppmerksammar goto80s sammanbitna min fran SunWatch 2000 i illustrationen till artikeln.

5/06/2006 07:49:00 em  
Anonymous Oscar Swartz said...

Imponerande postning som vanligt. Skulle vilja tipsa om ett seriealbum (!) som behandlar precis det här ämnet. James Boyle (professorn på Duke University som varit med och grundat Creative Commons, startat sitt Duke Center for the Study of Public Domain m.m.) har just givit ut en skrift där man följer en dokumentärfilmare som i stort sett inte kan filma alls i New York eftersom så mycket copyright-material kommer med hela tiden (typ, korvförsäljare på gatan som sjunger My Way och sånt). Och inget bolag vågar ge ut filmen pga risken att bli stämd - trots att det borde vara "fair use". Känns kanske litet yxigt att lägga fram hela grejen som seriealbum men jag fattar poängen. Det blir ju enklare för många än att plöja en bok och om man inte har läst Lessig etc lär man sig nog väldigt mycket på ett kick om problemet. Jag fick albumet av Boyle själv på den där konferensen till hans ära på Stanford nyligen. Finns här på Amazon men även gratis att ladda ned här från Duke.

5/06/2006 11:55:00 em  
Anonymous Blämbel or Blenda said...

Den ovan refererade Lundblad-artikeln har bytt adress till http://myothernotes.com/kommenterat/?p=1463

7/25/2007 04:49:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home