onsdag, juli 12, 2006

Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Sommaren 1996 erövrades Kabul av talibanerna, som etablerade en regim i Afghanistan med "den strängaste tolkningen av sharia som någonsin förekommit i den muslimska världen". Sommaren 2006 erövrades Mogadishu av Högsta islamiska domstolsunionen som förefaller vara en liknande rörelse. Sista sekuläre krigsherren kapitulerade igår. Frågan som alla genast ställde sig var "om stora delar av Somalia kommer att förvandlas till träningsläger och bas för al-Qaida-typer, som vissa amerikanska ämbetsmän fruktar, eller om en övergripande seger tvärtom kan erbjuda en chans till stabilitet, oavsett vilka segrarna är och hur auktoritära de må vara." (The Economist, 10/6) Många afghaner välkomnade till en början talibanerna. Även en tyrannisk regim tedde sig bättre än det blodigt kaos och krigsherrarnas ändlösa strider. Tecken tyder på att många somalier resonerade likadant efter islamisternas intåg i Mogadishu. Somalia har i praktiken saknat stat sedan 1991. Utländsk hjälp har knappt kunnat levereras på grund av osäkerheten. Vilken väg kommer att väljas av den islamisternas domstolsunionen (ledd av Hassan Aweys, som har haft samröre med al-Qaida men ideologiskt uppges stå närmare Muslimska brödraskapet)? "Not the new Taliban, yet", menar The Economist (1 juli). Häromveckan kravallade hundratals ungdomar utanför Mogadishu, efter att islamistiska milismän försökt hindra dem från att kolla på fotbolls-VM. När saken uppmärksammades förnekade dock islamisternas högsta råd att något sådant förbud tillämpades: "Fotboll är inte mot islam". Ännu tycks det svårt att avgöra vilka inomislamistiska fraktioner som får övertaget i Somalia. Men lita på att utvecklingen följs i detalj av mäktigare staters diplomater och militärstrateger. En rent "realistisk" säkerhetsdoktrin är dömd att misslyckas. Framtiden är för komplex för kalkyler innehållande funktionen "fiendens fiende". Det om något borde ha bevisats av de bägge exemplen Afghanistan och Somalia. I det första fallet lyckades CIA genom sina vapenleveranser göra talibanerna till motorn i jihad. Duktigt jobbat. Tidigare i år började CIA pumpa in stöd till sekulära krigsherrar (även de ökända för sitt hänsynslösa dödande) i Somalia. Med katastrofala resultat: Alla vände sig mot dem och mot USA:s inblandning och Islamiska domstolsunionen fick rejäl medvind i tåget mot huvudstaden. Copyriot föreslår ett experiment, där en ny term släpps in i den säkerhetspolitiska jargongen: musik. Vad som hände efter att talibanerna erövrat Kabul var välkänt redan då. "Tv-apparater, videobandspelare, parabolantenner, musik och alla spel inklusive schack, fotboll och drakflygning förbjöds". Något liknande hade inte skådas ens i den främsta inspirationskällan Saudiarabien, där det till och med går att se sångerskor framträda på teve. Musikförbudet i Afghanistan var dödligt seriöst (precis som förbudet mot visuella avbildningar, som samtidigt infördes). Talibanerna brände traditionella stränginstrument, kastade musiker i fängelse och förstörde kassettbandspelare. Utslitna magnetband uppstuckna på träpålar sägs ha fått ikonisk status i talibankontrollerade områden. Vissa former av religiös sång utan instrumentalt ackompanjemang var det enda musikliknande som fick höras. Kriget mot musiken var, som The Guardian uttrycker det, "ett av de mest groteska sociala experimenten i människans historia". Talibanerna rättfärdigade det med sin tolkning av en monstruös hadith som de flesta muslimer inte erkänner, där Muhammed sägs kungöra att "de som lyssnar på musik i denna värld, ska få smält bly hällt i sina öron på domedagen". Förbudet mot musik borde ha varit droppen som fått omvärlden att inse det akuta behovet av att avlägsna talibanregimen. Omedelbart, inte 2001. Men talibanernas maktövertagande mötte till en början tvärtom mycket positiva reaktioner från USA. Att en stabil regering skulle gynna företaget Unocals gasledningsprojekt spelade i sammanhanget sin roll. Feministiska kampanjer mot Unocals samarbete mot talibanerna under slutet av 1990-talet var, enligt centralasienkorrespondenten Ahmed Rashid i boken Talibanerna, en viktig faktor bakom Clinton-administrationens senare omsvängning. Talibanernas krig mot kvinnorna hade då blivit något av en "modefråga" i Hollywood, enligt Washington Post. Men extremt kvinnoförtryck som ges islamisk legitimitet, förekommer såväl i "stabila" traditionsbaserade samhällen som i suicidala krutdurkssamhällen. Lika illa överallt, men räcker nog inte som faktor för att ställa prognos på en statsbildnings framtid. Det är nog bara att erkänna att mänskliga rättigheter inte fungerar som ett absolut grundkriterium för att avgöra en regims legitimitet. Då varje stat bryter mot dem på sina egna sätt, brukar diskussionen bara urarta i att olika intressen maskerar sina motiv bakom motståndarens påstådda övergrepp.

-bash: human_rights: command not found
Här kommer den fiffiga utvägen för alla som ibland kan känna relativismen förlamande: Gör musik till ett fundamentalt säkerhetspolitiskt koncept! Talibanernas musikförbud borde ha räckt som varningssignal om att landet skulle bli en bas för terrorister. Det är nämligen fullt logiskt att den energi som undertrycks genom ett musikförbud i stället tar sig mer destruktiva utlopp. Sådana groteska människoexperiment kan inte bli grunden för utveckling, utan bara starten för en våldsamt eskalerande och självförintande våldsspiral. Musik kan självklart samexistera med krig och förtryck. Musik är ingen trollformel för att lösa samhällsproblem. Men historien känner inte till några samhällen eller kulturer som undertryckt musiken utan att det lett till monstruösa aggressioner, inåt och utåt. Som medel för social sammanhållning kan musik bara ersättas med massakrer. Varje regim eller gruppering som förbjuder eller systematiskt trakasserar musikutövare endast för att de utövar musik, är ett hot mot mänskligheten som måste oskadliggöras. Så kan vi formulera vår nya säkerhetspolitiska doktrin. Visst är den slagkraftig? Notera den strikta definitionen. Vi talar här inte om censur av vissa sångtexters budskap (vilket förekommer överallt i världen, inklusive i Sverige), utan om när själva musikutövandet (framförande, lyssnande och dansande) undertrycks. Således har vi här en nyckel till att bedöma situationen i Somalia. Om islamisterna förbjuder musiken, bör varje dröm om att deras styre ska kunna bli en bas för stabilitet och framtida utveckling kastas på sophögen. Om de däremot accepterar att somalierna lyssnar, dansar och spelar musik, så kan det finnas hopp. CIA borde omedelbart prioritera det musikaliska underrättelsearbetet, såväl i Somalia som annorstädes, för att undvika fler klavertramp! Tyvärr finns det indikationer på att Somalia går talibanvägen: Shejk Ahmed som är islamiska domstolsunionens andra ledare och beskrivs som en mer "moderat" kraft, predikar tydligen att musik är totalförbjudet med hänvisning till samma sekundära hadith som talibanerna. Om det förbudet kommer att tillämpas, kan vi vara säkra på att Somalia har slagit in på den dystrare av de bägge framtidsscenarion, med terroristbaser som bara en del. Musik som säkerhetspolitiskt begrepp, tillämpat på andra delar av världen: Hamas: Innan någon ens diskuterar frågan om att erkänna dem som legitim regering, borde det säkerställas att de inte har några planer på att förbjuda musik eller uppmuntrar grupper som försöker genomdriva sådana förbud. Tyvärr rapporterades redan förra året om "talibanlika försök" att förbjuda offentliga musikframföranden i Hamas-styrda städer på Västbanken. Det kan vara ett oroväckande lokalt undantag. Om inte så måste grundinställningen stå orubblig: Med en en organisation som förbjuder musik kan ingen fred slutas. Det är omöjligt. Turkmenistan: Här förbjöds offentliga framföranden av inspelad musik för ett år sedan, vilket dock motiverades med att uppmuntra traditionellt musicerande. Svårbedömt. Pakistan: Förra månaden utfärdade religiösa ledare i områden där talibaninfluenserna är stora, att de tänker bestraffa alla som lyssnar på "icke-islamiska kassettband". Illavarslande. Varför inte en biståndssändning med lättgömda fickbandspelare? Storbritannien: Vad säger detta om Criminal Justice Bill, särskilt inriktad på att stoppa fester med "repetetiva beats"? Iran: Allmänt musikförbud ska ha införts efter revolutionen 1979. Föga förvånande var landet då också i öppet krig. Men musikförbudet upprätthölls knappast i längden, för det vore naturligtvis omöjligt att kombinera med uppbyggandet av Iran som relativt stabil om än tyrannisk stat. På iranska marknader flödar idag piratkopiorna av all slags musik, oavsett president Ahmadinejads försök att ändra på den saken. Hur som helst tycks det inte inom shia-islamismen finnas några motsvarigheter till det totala krig mot musik och avbildningar som det mest hårdföra sunni-islamisterna bedriver. Sverige: SVT belyste i våras oroväckande fenomen kopplade till wahhabistiskt influenserade islamister i Sverige. Bland annat tog reportaget upp en saudiskt understödd mellansvensk friskola som helt förbjöd barnen att komma i kontakt med musik. Något som bara kan ses som just ett groteskt människoexperiment. SVT besökte även en somalisk fest i Göteborg, dit inga besökare vågade gå in eftersom ett islamistgäng stod utanför och terroriserade alla som närmade sig – för att det spelades musik på festen.

11 Comments:

Anonymous manimani said...

Ja! Jättebra analys! Typ. Förbjud Buddhismen!

7/12/2006 02:52:00 em  
Blogger rasmus said...

Självklart räknade jag med att ett sånt här inlägg skulle provocera åt både ena och andra hållet, annars hade jag inte postat det. Men det är kul med reaktioner!

manimani: Vad jag vet har inte buddhistiska samhällen någonsin karakteriserats av ett aktivt undertryckande av musicerande. Allra minst idag. Men jag kan mycket väl ha fel, och är mycket nyfiken på vilka exempel du har att berätta om.

7/12/2006 03:27:00 em  
Anonymous Lars Anders Johansson said...

Väl rutet! Musikens humaniserande kraft kan inte underskattas!

7/12/2006 04:11:00 em  
Blogger rasmus said...

Lars Anders Johansson: Tack! Själv är jag inte humanist, och uttrycker det inte som "musikens humaniserande kraft".
Det handlar inte om att musik i sig är något "gott", att ordnade ljudassemblage skapar fredliga människor. Musik kan helt visst användas i "onda" syften - musiken är nietzscheanskt uttryckt bortom gott och ont. Snarare tänker jag att musikens samhälleliga funktion kan förstås utifrån "den fördömda delen" hos Bataille.

7/12/2006 05:15:00 em  
Anonymous Jakob said...

Jag håller onekligen med om att förbjudandet av musikutövande är förkastligt. Vad jag undrar över är varför du anser att just detta - när det finns oräkneliga andra typer av (både värre och mildare) övergrepp som sker i länder med ett tvivelaktigt styre - ska fungera som en indikator för terrorism?

7/12/2006 05:21:00 em  
Blogger rasmus said...

Jakob: Jag menar inte att musik ska fungera som ensam indikator. Musikförbud är ett extremt tilltag som förekommer sällan. Där finns ena skälet till att ta fenomenet på större allvar: Inga samhällen har fungerat under särskilt många år med musiken undertryckt, i stället tycks de tendera att bli en slags geopolitiska supernovor som förtär sin omgivning i en våldseruption, för att uttrycka sig drastiskt. Däremot finns det samhällen som fortlever i åratal efter åratal under alla möjliga andra former av tyranni.
Det andra skälet att kanske tänka på saken i dessa termer, är just att begreppet "mänskliga rättigheter" returnerar "command not found". Böcker, internet och filmer förbjuds ibland på grund av sitt uttalade eller underförstådda "budskap". Det sker i diktaturer såväl som i västdemokratier. Samtliga länder på jorden anklagas för övergrepp mot mänskliga rättigheter hela tiden, och kan alltid skylla på en motståndares värre övergrepp. Fönstret står öppet mot en total relativism så länge vi låtsas att mänskliga rättigheter är en enkel sak.
Musikförbud är däremot något mer fundamentalt än en inskränkning i yttrandefriheten. Närmare att betrakta som en stympning av människors kroppar. Det finns inga ursäkter, därför fungerar musik som ett fundamentalt riktmärke. Spekulerar jag.

7/12/2006 05:35:00 em  
Anonymous manimani said...

Ja, jag blev väl en smula provocerad av t.ex. "Varje regim eller gruppering som förbjuder eller systematiskt trakasserar musikutövare endast för att de utövar musik, är ett hot mot mänskligheten som måste oskadliggöras," även om jag förstår att denna din fiffiga lösning, på hur man ska undvika fullständig kulturrelativism utan att hänvisa till ohanterliga begrepp såsom "mänskliga rättigheter", är uttryckt en smula tongue-in-cheek.

Jag har inga exempel på buddhistiska stater vars lagstiftning förbjuder musik, men så jag har inte heller letat efter sådana exempel. Däremot så är ett av de löften som en munk avger att avstå från sång, dans, musik och skådespel. Bestraffningsskalan rör sig från att bli fråntagen privilegier inom munksamhället, som typ att få stå sist i tiggarkön (tillsammans med de som nyligen har onanerat, eller liknande), upp till (strängaste straffet) att bli utesluten ur munkorden. Eftersom vad jag förstått munkordnarna i buddhistiska länder i praktiken bland annat har en social funktion som uppsamlingsfattighus för oönskad avkomma, så är det senare straffet kanske inte så oskyldigt som det låter. Men å andra sidan har väl en organisation rätt att välja vilka som ska få vara medlemmar.

Apropå "fotbollsdemonstrationen" i Somalia så var det en nyhetsnotis nyligen om någon laama (i Tibet? Nepal?) som gick ut med ett meddelande om att munkarna inte borde titta på fotbolls-VM. Dock kunde han inte i praktiken hindra detta, eftersom det var så utbrett, men de som tappade sin samladhet medan de tittade, genom att le eller skratta, förlorade då sin munkstatus.

Jag vill också påpeka att misstänksamheten mot musiken (eller åtminstone mot icke-sakral musik, ett begrepp som hela tiden har omdefinierats: kyrkan har i omgångar tagit till sig utomkyrkliga musikstilar) har starka rötter också i västerländska traditioner. Den förknippas med "sinnlighet" (ett vittomfattande begrepp!) och därmed synd: "vin, kvinnor och sång". En slumpmässig anekdot: en släkting till mig åkte på 60-talet till USA för att studera musik (jazz). Hon skulle vara inneboende hos en högkristen familj som hade ett piano. Dock visade det sig att på detta piano fick man endast spela på söndagar, och då endast psalmer.

Jaja. Detta som några exempel på subkulturer där musikutövande och -lyssnande befinner sig i en gråzon :) mellan "förbjudet i lagen" och "socialt stigmatiserat eller kringskuret".

Den buddhistiska sanghan fungerar väl också som ett motexempel till din utsaga "Som medel för social sammanhållning kan musik bara ersättas med massakrer." Om jag ska flumma på ordentligt utan att ha koll på den berörda filosofiska teorin så skulle man väl kanske kunna säga att den traditionella (theravada-)buddhismen förespråkar en tredje väg på hur överskottsenergin, "den fördömda delen," ska användas: att rikta den mot sig själv för att åstadkomma begärens och lidelsernas utslocknande, typ.

7/12/2006 06:27:00 em  
Anonymous Johan said...

Den viktigaste frågan här är: Vad säger Foucault egentligen?

7/12/2006 06:56:00 em  
Anonymous Anonym said...

Den ända FIFA-medlemmen som sa nej till sändningarna i år var Turkmenistan. Inte så förvånade om man känner till landet, världens sjukaste diktatur. Där har presidenten infört en egen helig text (som han själv skrivit och som alla måste lära sig utantill.) Han har också förbjudit musik tror jag, han har förbjudit det mesta, såg en dokumentär på Kunskapskanalen om landet, väldigt intressant, synd att inte sånna här länder uppmärksammas mer.

Anledningen för dessa auktoritära diktaturer tycks vara att man inte ska ha något annat i huvudet än sin store ledare, men att förbjuda verkar oerhört kontraproduktivt, en smart diktatur skulle tillåta censurerad musik.

Kina och Ryssland är väl de smartaste diktatregimerna, USA:s tvåpartistat är inte heller pjåkig, de här tre är oerhört svåra att revoltera emot innifrån, och även utifrån givetvis. Eliten får ha kvar makten och folket får sitt bröd och skådespel.

7/12/2006 08:48:00 em  
Blogger rasmus said...

Johan: Klippet är från den tevedebatt där Foucault är i full färd att pwna Chomsky.

manimani: Intressanta saker du skriver ang. buddhismen (jag får lust att både läsa om Batailles avsnitt om den fördömda delen inom tibetansk buddhism, och vissa av Nietzsches skrifter om Schopenhauer).
Och naturligtvis är det viktigt att påpeka att även det kristna västerlandet har en tradition av musikfientlighet. Något totalt undertryckande av hemmamusicerande har jag dock svårt att tänka mig kan ha förekommit. Sådana talibanfasoner är nog en modern snarare än traditionell företeelse.

7/13/2006 02:17:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Intressant.

7/13/2006 09:41:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home