lördag, juli 08, 2006

Olika skäl för en upphovsrätt, och deras luckor

Nicklas Lundblad hör till de allra skarpaste kommentatorerna i landet i frågor där informationsteknologi möter politik och juridik och hans blogg är en given referens för alla upphovsrättskritiker. I våras refererades här ett föredrag han höll på Timbro, där han sökte svaret på hur ett rimligt försvar kan se ut för tillämpandet av (begränsade) upphovsrätts- och patentlagar. Efter nitiskt nagelfarande av de flesta möjliga argumentationlinjer, slöt sig Nicklas Lundblad själv till en position som i praktiken innebär en omfattande nedskalning av upphovsrätten. Nu har han publicerat en artikelversion av föredraget i det liberala samhällsmagasin som han är redaktör för. Recensionen av alla argument för immaterialrätt, blir i inverteringen också till en subjektiv karta över var kritiken mot rådande immaterialrätt har sin största bärkraft. Nicklas Lundblad skriver ur ett klart libertarianskt grundperspektiv. Men framställningen kräver inte att de liberala premisserna delas. Den belyser snarare dessa premissers gränser, och svårigheten att alls fixera denna "innovation" som immaterialrätten är tänkt att uppmuntra. Så här kommer en upp-punktad copypaste med valda fragment av texten (några av de mer abstrakta argumentationslinjerna utelämnade), i vanlig ordning med tillagda länkar:

    Äganderättsanalogierna är vanligast, men skakiga. /.../
  1. Där äganderätten till fysiska ting är ett överlägset sätt att hantera brist, är den metaforiska intellektuella äganderätten ett sätt att skapa brist och exklusivitet där ingen sådan exklusivitet finns. /.../ De flesta ungdomar jag talat med om detta ser inte en nedladdad sång som ett fysiskt objekt, som en skiva. /.../ Att ladda ned en låt påminner mer om att lyssna på radio än att stjäla en singel - och radio, ja, ”det betalar man ju inte för.” /.../ vid en närmare jämförelse med den verkliga äganderätten framstår immaterialrätten som extra märklig: tänk dig en äganderätt till ett föremål som förbjuder andra att göra liknande föremål, som sträcker sig mer än 70 år efter ägarens död, som förbjuder andra, även om de köper föremålet, att använde det hur de vill...
  2. Det finns en annan möjlighet att använda äganderättsanalogin som kanske skulle kunna vara mer intressant. Det finns en hel del naturrättsliga teorier som ser på äganderätten som ett resultat av arbete, av en ansträngning. /.../ Detta är ett mycket bättre användande av äganderätten i försvaret av immaterialrätten än det oreflekterade "ex analogia"-resonemanget ovan. Men även detta resonemang har svåra nackdelar. /.../ Visst: det kan tyckas att den som skapar det första exemplaret skapar mer än bara exemplaret, men vad är detta mer? Hur skall vi kvantifiera detta? Hur skall det faktoreras in i värderingen av den andres arbete? Exempel: Om du brukar jorden, och jag tar det som växer upp - då är jag en tjuv. Men om du brukar jorden, jag ser hur du gör och sedan brukar min egen jord - har du då rätt till det jag odlar? En del av det? Hur värderar man det? För det andra är de naturrättsliga grundade äganderättsanalogierna hopplöst arkaiska i sin syn på skapande. Det var en sak när det verkligen handlade om "händernas arbete", men hur är det idag? Dagens skapande ser helt annorlunda ut än det fysiska arbetet. /.../ Synen på upphovsmannen som romantiskt geni, som en Beethoven som grymtar, våndas, plågas och sedan föder ett verk är inte längre representativ. /.../ Kollaborativa upphovsmän, artificiella upphovsmän, samskapare…Förändringarna är snabba. Synen på skapandet som gudomlig inspiration har fått sig en rejäl törn. I den moderna kognitionsvetenskapen har skapande och intelligens studerats noga sedan 60-talet. Slutsatserna är entydiga: skapandet sker sällan - inte aldrig - ex nihilo. Det mesta skapande som sker är variationer på ett tema. Detta har visats om och om igen av forskare som Douglas Hofstadter, Daniel C Dennett och det är ett tema som återkommer i de mem som Richard Dawkins skriver om i The Selfish Gene. Idéer lever och muterar hos oss, men de skapas sällan av en enskild person ur intet. Det anletes svett som skulle grunda äganderätten är fördelat på många olika skapandet parter, på många olika skapare - och det betyder att grunden för att fördela äganderätten blir suddig. Nästa uppsättning argumentationsstrategier utgår från olika typer av marknadsmisslyckanden. /.../
  3. Det enklaste är det klassiska incitamentsargumentet. /.../ Marknadsmisslyckandet här ligger i att ingen skapar om det inte finns en garanterad ersättning. Invändningarna mot detta argument är enkla och snabba. För det första säger argumentet ingenting om vilken sorts immaterialrätt som skapar incitament för vilken sorts skapande. Att bara konstatera att immaterialrätten ger incitament för skapande är värdelöst, eftersom motståndarsidan automatiskt kommer att kontra med frågan: vilken sorts skapande kommer immaterialrätten att uppmuntra? Och där blir jag som försvarare skyldig att svara. /.../ I princip säger ju argumentet att staten, lagstiftaren, minsann är mest lämpad att bygga incitament för skapande och vet hur dessa skall utformas för att maximera skapandet.
  4. En speciellt farlig version av detta argument är vad vi skulle kunna kalla "kvalitetsargumentet". Enligt detta skulle borttagandet av immaterialrätten leda till en "amatörernas afton". /.../ Tanken att en statlig lagstiftning garanterar en kvalitativ halt i mänskligt skapande är helt enkelt obegriplig, och mycket svår att försvara.
  5. "Immaterialrätten skapar incitament för större investeringar i innovation" /.../ Detta argument är mycket intressantare än den naiva formen av incitamentsargumentet. /.../ Det finns två huvudsakliga utmaningar här. Den första är den machlupska misstanken att endast det försteg innovatören får genom att just vara den som innoverat räcker för att hämta hem investeringen. Särskilt när det gäller upphovsrätten är detta intressant: författare, musiker eller andra upphovsmän kan ofta hämta hem investeringen flera gånger om vi[a] intressanta uppdrag som verket ger möjlighet till. /.../
  6. Ett annat alternativ är det kulturkonservativa eller evolutionära. Immaterialrättigheterna har vuxit fram under hundratals år och de har sin klara plats i våra rättssystem. Att bara riva upp dem vore helt onödigt. Försvaret för dem kan i stället utgå från att de kan och bör i delar reformeras, men inte upphävas. Detta argument är faktiskt starkare än det i förstone ser ut. Immaterialrättigheterna har utvecklats under lång tid. De har en juridisk patina som inger förtroende och dessutom har det vuxit fram ett antal institutioner kring denna rättsliga materia som i dag tycks fungera någotsånär. Immaterialrättigheterna skulle till och med kunna ses som ett spontant framvuxet system för att hantera skapande. Denna hayekska syn är i sig ganska intressant eftersom den låter motståndarsidan formulera en ny sorts kritik. I stället för att kritisera immaterialrättigheterna i sig, skulle kritiken kunna riktas in på de senaste 30 årens utveckling där immaterialrätten kommit i konflikt med det framväxande informationssamhället. Det spontana systemet har fått en tumör som inskränker privat kopiering, skyddar teknik, kränker integritet och andra rättigheter som vi värderar högt. /.../ Kanske är immaterialrätten en dinosaurie och informationstekniken en komet.
Det sistnämnda argumentet för bibehållandet av upphovsrättslagar, "det kulturkonservativa", är mycket riktigt värt att ta på allvar. Det tar hänsyn till att det faktiskt finns en massa områden där upphovsrättens spelregler tycks fungera ganska bra. Där vare sig paranoida rättighetshavare eller kvävda "transducenter" förekommer i större mängd, är det klokast att respektera de rådande institutioner som vuxit fram. Funkar kanske allra bäst för medelstora bokförlag, och liknande exempel på analog massreproduktion som ligger ganska nära de förhållanden som upphovsrätten utvecklades ur. Den kulturkonservative upphovsrättsförsvararen skulle, enligt Nicklas Lundblads idealbild, kunna förespråka endast mindre modifikationer i den etablerade upphovsrätten för boktryckerier och liknande, samtidigt som det lämnas en öppning för att nya medier faktiskt kan förändra förutsättningarna för hur kopiering av information kan regleras. Jag tror att Nicklas Lundblad sätter nosen på något väsentligt när han parar samman detta pragmatiskt kulturkonservativa upphovsrättsförsvar med en mediegenealogisk upphovsrättskritik. Det är nämligen ett av få "motsatsspar" i den här uppställningen, där det faktiskt är möjligt att tänka sig en "kompromiss", förutsatt att man släpper ambitionen om en "teknikneutral" reglering av mångfaldigandet. Något helt annat är den förnekande position som enligt Nicklas Lundblad är "lika mycket PR-kampanj som argumentation".
En metastrategi återfinner vi ofta i dagens diskussion. I denna handlar det helt enkelt om att förneka att det finns ett problem. "Blank denial". Enligt denna strategi finns det ett stort antal brott som ingen beivrar och det enda problemet är att det saknas immaterialrättspoliser. /.../ Om jag nu är upphovsrättslobbyist skulle [jag] gärna se en eller flera avsändare bakom en strategi som denna, men samtidigt skulle jag nog inse att långsiktigt är denna "ser inget, hör inget, säger inget"-strategi förödande.
Som helhet utgör artikeln ett utmärkt diskussionsunderlag. Utgångspunkten är att immaterialrätt, inkluderande både upphovsrätt, patent och annat, är för komplext för att kunna reduceras till en ja/nej-fråga. Samtidigt är det värt att komma ihåg att det i sig innebär en omfattande abstraktion när man i generella termer diskuterar immaterialrättens för- och nackdelar. Vad som var en mångfald av former för skapande, som historiskt har reglerats på olika sätt, har på senare tid ofta klumpats samman som "IP". Men olika konstarter har olika förutsättningar och måste förstås utifrån dessa. Alltså bör upphovsrättskritiken, samtidigt som den förhåller sig till de nämnda argumentationslinjerna, ta avstamp från andra hållet. Inte bara bearbeta superabstraktionen "intellektuell egendom", utan fråga sig vad som är eftersträvansvärt att uppnå inom en massa specifika områden, t.ex.:Kalla det heterologi.

4 Comments:

Anonymous Reverend Bob Discodob said...

Ett mycket intressant inlägg i en debatt som på många andra håll inte sällan tenderar att fastna i ett djupt träsk av dualism och gamla moralkakor, ja och nej, för eller emot, ond mot god.

Upphovsrätten kan och bör självklart inte sopas under mattan över en natt och det är knappast önskvärt att varken legalisera eller kriminalisera ytterligare innan fler fått tala. Det måste ges chans att debattera fritt kring alla lösningar och problem som ständigt dyker upp i ämnen som ligger såpass många nära om hjärtat som kulturutveckling och internetanvändande faktiskt gör.

Härligt att se hur Rasmus och självklart även Nicklas för debatten till nya platåer på ett sätt som transcenderar och slår hål på myter kring den något uttjatade upphovsmannaretoriken och liknande spöken som mediagiganterna repeterat likt mantran ända sedan tiden då kassettbanden trädde in i så gott som var mans vardagsrum.

Det ger ett perspektiv jag tror många annars har lätt att missa då ens egen uppfattning byggts på precis samma gamla upphovsrättsdogmer och brist på remix som rådde innan internet blev verklighet.

Många kulturinnovationer har skett på sistonde och kommer fortsätta att så göra. Debatten behöver helt klart, och kommer utan tvekan få än mer b r e d d och förhoppningsvis en hel serverhall fylld utav av nya och gamla friska fläktar då fler och fler så sakta inser hur pass stor del internet utgör av vårt dagliga kulturliv och informationsflöde.

Kulturkonservatister, upphovsmän transducenter, kopimister, alla skulle tjäna på att delta och ta del och diskutera öppet, istället för att tysta ner kritiska röster!
Leve Kulturen(TM) och Internets(C).

7/08/2006 03:34:00 em  
Anonymous Magnus said...

I en av min fars fickalmanackor från Esselte (från mitten av 70-talet) finns (jo, faktiskt) ett litet lexikon över politiska termer. Reaktionär definieras som "bunden till förlegade attityder och värderingar", men det läggs genast till att "ordet hör egentligen inte hemma i seriös politisk diskussion". Det här var kring 1975 och då var marknaden för det ordet säkerligen än större än idag.
Själv skulle jag vilja sätta stort frågetecken för "brunvänster"och "Amerikahat" - är det inte fantastiskt att debattörer eller vanligt folk i Sverige, ett land som står neutralt i fråga om Irakkriget och i alla fall inte är inblandat, blir beskyllda för att vara någon slags överlöpare till bin-Laden för att de inte klappar i händerna för Bush?

7/09/2006 01:21:00 fm  
Anonymous GNU-paria said...

GNU-kritik av termen "intellektuell egendom" ← Vår dagliga dos av RMS-indoktrinering

7/11/2006 11:43:00 em  
Anonymous Anonym said...

Jag tänker mer såhär: Men dom du brukar jorden, och det växer upp ett äppelträd, och jag sedan tar fröna ur ett äpple som fallit från trädet och odlar mitt eget äppelträd.. Är det då mitt träd? Eller blir du ledsen när du förlorar en potentiell inkomst när jag istället för att köpa dina äpplen numera kan äta mina egna? Visst, det tar lite längre tid att kopiera ett äppelträd än ett musikalbum, men principen är densamma.. :)
(PS. Jag köper äpplen som jag tycker är goda)

7/12/2006 07:59:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home