Litteraturkanon-debatten dundrar vidare

Nyss hemkommen från direktsändning i TV4:s Nyhetsmorgon, där jag debatterade den oväntat heta frågan om "litteraturkanon" med folkpartiets Cecilia Wikström. Någon skyttegravspolemik blev det nu inte. Hennes omdebatterade förslag hade från början ett lite oklart syfte, med fraser om att "minska utanförskapet och göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål". Nu nu förklarade hon att tanken mest var att ta fram en läslista att skriva in i skolans läroplan, och hon menade att det låg mycket i min kritik av kulturpolitisk trångsynthet. Cecilia Wikström klargjorde att hon inte vill ha en generell kulturkanon i linje med Danmark där man valt ut åtta filmer, åtta byggnadsverk, åtta popalbum samt även designstolar som anses kunna symbolisera nationens arv. Skolan är onekligen i kris om massor av unga går ut utan att ha lärt sig läsa och skriva. Men jag har fortfarande svårt att se hur sådana problem löses genom att en kommitté upphöjer ett fåtal symbolverk. (Har någon ens frågat svenskalärarna, barnbibliotekarierna och pedagogikforskarna vad de har att säga?) Fler hittar fram även till klassikerna om de bara tillåts hitta sina högst personliga ingångar till läsandet, och språket erövras inte så mycket genom reception av romaner som genom ett aktivt användande. Och idealet av "en traditionell bildning" klarar sig minst lika bra även utan statligt sanktionerade topplistor. Skillnaden är stor mellan en läslista för skolan och en allmän nationell kulturkanon. Det senare var dock det spontana förslaget från Lars Wegendal (s), vice ordförande i kulturutskottet. Att på det sättet försöka nåla fast ett kulturarv är idiotiskt. För mig handlar detta inte om att förkasta traditionen. Tvärtom vill jag värna även de kulturarv som faller utanför alla plumpa topplistor – till exempel folkmusiken som (till skillnad från möbeldesignen) inte alls handlar om att producera fixa slutprodukter. Nu fick jag tillfälle att klargöra detta i teve. Under frukosten på TV4-huset bläddrade jag i DN och hittade Stefan Jonssons långa utfall där Cecilia Wikströms förslag sammankopplas med talibaner och röda khmerer, med främlingsrädsla och "en biologisk definition av det svenska". Fast egentligen skriver han ju inte om litteraturkanon utan om folkpartiet, särskilt om Mauricio Rojas. Förutsägbart att han blir så partipolitisk att han undantar sossarna. Är det ändå inte lite symptomatiskt att deras representant genast uttalade sig till förmån för ett mycket mer långtgående och korkat förslag? Själv tycker jag nog att Stefan Jonsson gör sig bättre som Musil-forskare än som valarbetare.