torsdag, augusti 10, 2006

Vart leder kampanjerna mot datorberoende?

Fair Play och Owe Sandberg valde denna rötmånadsvecka för nästa i raden av koordinerade massmedieutspel. Löst uppskattade siffror på ett alarmerande antal datorspelsberoende barn som påstås förlora kontakten med "den verkliga världen". Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet och PC för alla återrapporterar alla okritiskt, och låter Folkhälsoinstitutet stå till svars. Folkhälsoinstitutet svarar att de nästa månad lämnar ett förslag till regeringen om att få utreda datorspelsberoende som folkhälsoproblem. Ena tidningen lyfter fram ett behandlingshem i Småland, den andra tidningen ett i Östergötland. På bägge jobbar, som av en händelse, Owe Sandberg (vars privata mottagning i Stockholm också får reklam).

Spelarna liknar knarkare. Skillnaden är att de inte kan sluta använda datorer, utan måste lära sig att kontrollera hur de använder dem. ... – De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg.
Denna gång håller sig artiklarna till att problematisera intensivt datorspelande, men vi vet att för Owe Sandberg är "spelmissbruk", "datormissbruk" och "skärmmissbruk" mer eller mindre synonyma. All form av intensivt datoranvändande – som inte sker på avlönad arbetstid – misstänkliggörs. Fair Play, Owe Sandberg och deras närmsta allierade verkar för att få föräldrar att förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Nu även via mjukvara. Förutom spelberoendepsykologerna vittrar även skolvärldens konsulter en ny marknad. Om man är frilansare som håller föreläsningar mot mobbning kan man med fördel ansluta sig till datorberoendediskursen och få lite extra uppdrag. Jag tror inte jag behöver kommentera följande bloggklipp, där en jeppe som heter Micke berättar om sin verksamhet, utan var och en får göra sin egen bedömning:
Jag hann själv lyssna på Patricia Kempff från Fair Play, en supergo tjej!! Vi åt lunch och bestämde oss för att samarbeta i höst...kul!!! Jag hade innan jag tackade jag till uppdraget kännt lite typ pekpinne känsla över dagen. Och när jag nämnde ett antal saker inom ung kommunikation för läraren, så som dc, torrents, mms, blogg, community, så trodde hon bara att det var ett antal elever som visste om detta och höll på med det. Men de få som gjorde det, gjorde det kanske för mycket.
Datorspel blir bara ett av flera exempel på "ung kommunikation" vars överdrivna intensiteter måste försvaras mot "det verkliga livet". När Folkhälsoinstitutet sväljer Fair Play-ideologin kan vi räkna med en ökad marknad för kvacksalvare som lyfter konsultlön från skolor för att skrämmas med exempel på bloggmissbrukande och communityberoende ungdomar. Vissa ungdomar med problem försöker att döva dem genom väldigt intensivt datorspelande. Andra skär sig i armarna. Lösningen är inte att begränsa tillgången till vare sig datorer eller köksknivar, utan man måste gå till dessa individers mer grundläggande problem. Ska det vara så svårt att förstå? Om någons datoranvändande får en alltför asocial karaktär, kan det säkert i många fall finnas skäl för familjemedlemmar att hjälpa till att bryta det mönstret. Men inte genom att upprätta en motsats där datoranvändandet ska skäras ner till förmån för "det verkliga livet", utan genom att uppmuntra ett mer kvalitativt annorlunda datoranvändande. När barn sitter i sex timmar per dag försjunkna i ett datorspel ska man inte fråga sig varför de inte spelar fotboll. Man ska fråga sig varför deras datoranvändande inte är mer mångsidigt, varför de inte använder internet socialt, lär sig programmera eller skapar musik och bilder. Saknar de måhända någon mjukvara? Owe Sandberg kan ha rätt i att det finns något som liknar "skärmberoende", en vilja att interagera med vad som händer på en skärm – och det är inte dåligt. Framför allt går det inte att sätta en tidsgräns för vad som är "sunt" datoranvändande, lika lite som Folkhälsoinstitutet kan uppställa kvoter över maximalt antal timmar per dag som barn ska få spela trumpet eller hänga i stallet. Fair Play och dess förbundna tycks vara blinda för alla sociala skäl till att vissa ungdomars under perioder kan gå in i ett möjligen alltför intensivt datorspelande. Siffran 40000 som de i veckan åter spridit i pressen uppges vara baserad på en egen överföring av en amerikansk studie, med hänsyn till svenska förhållanden, "så som landets datortäthet". Missbruksbegreppet är alltså närmast bejerotskt – datorn är drogen vars inneboende egenskaper sprider missbruket epidemiskt om inte samhället sätter stopp.
Utifrån detta synsätt riskerar alla, oavsett tidigare livserfarenheter, att förvandlas till ett slags robotar, oförmögna att styra sina egna handlingar. Därmed blir narkotikan [datorspelen] i sig huvudproblemet och individens livssituation och erfarenheter mindre viktiga.
Ted Goldbergs avvikande uppfattning, som bygger på ett slags etiskt begrepp om "problematisk konsumtion", kan förtjäna att föras över till diskursen kring datorspelsberoende. Folkhälsoinstitutet tycks alltså förvänta sig att regeringen ska ge dem pengar för att bekämpa folkhälsoproblemet dator(spels)beroende, i enlighet med Fair Plays lobbying. Vart leder då den inslagna vägen, om den får genomslag, förutom till att ett gäng konsulter och behandlingshem får ett lukrativt område att rikta in sig på? Jag skrev i min rapport om Fair Play:
Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter. Vilka som skulle bli framtidens producenter av mjukvara i Fair Plays värld är oklart. Merparten av dagens programmerare har nämligen förvärvat sin kompetens just genom idogt "skärmmissbruk", ofta från unga år. Inte sällan började deras datorintresse med en period av intensivt spelande. Föreställningen om att datorn ska vara blott ett "verktyg" som man uträttar nyttiga, avgränsade uppgifter med är hopplöst ignorant. Den hade nämligen inte stått där från början om utvecklingen hade varit ett resultat av rent nyttotänkande.
Att överskrida Owe Sandbergs tidsgräns på maximalt antal timmar framför skärmen, är mer eller mindre en förutsättning för att bli verkligt bra på programmering. Eller på videoredigering, eller musikproduktion, ja nästan för att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office och Aftonbladet.se. Bland dagens "datorberoende" finns morgondagens datorspelstillverkare, webbutvecklare, filmproducenter och musiker. Samtidigt det finns andra som stannar kvar i ett enda spel intensivt i månad efter månad, vilket inte behöver förskönas men inte heller behöver vara skäl för panik. Produktion och konsumtion är inte motsatser. Snarare är kulturell produktion ett extremfall av kulturell konsumtion. Produktion är vad som sker när konsumtionen går till överdrift i en specifik, särskilt gynnsam riktning. Eftersom produktion och konsumtion (av text, kod, bild, ljud) konvergerar in i en och samma maskin, universaldatorn, intensifieras den tendens som Walter Benjamin hintade om 1931, i den udda och självironiska essän Unpacking my library:
Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method. /.../ Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.
En möjlig fråga att ställa sig är vad som skiljer en "rent konsumerande" datoranvändare (som enbart spelar spel, mot sin egen dator, inga onlinespelen) från en "produktiv" datoranvändare (som ägnar sina datornätter åt att producera musik eller koda fri mjukvara). Vid första anblicken sticker "konsumentens" mjukvarumässiga enspårighet ut, att han till skillnad från "normalanvändare" bara använder ett enda program. Men "producenten" är inte sällan lika enkelspårig, och har därför blivit expert på sin specialitet. Medan "normalanvändaren" använder många program, snöar aldrig maniskt in på något men förfinar inte heller sin kreativitet inom något område. I verkliga livet – ja, det verkliga livet där datorer är en del – går förstås inte människors datoranvändare att dela upp så, utan alla hoppar och glider mellan kategorierna. Intensivt datorspelande blir för vissa en inkörsport till ett per mångsidigt och transduktivt begagnande av datorn (på betald eller obetald tid). Andra trappar ner, datorn blir med tiden till mest en terminal för internetbanken, medan de själva finner sig tillrätta i ett teve-beroende som är betydligt mer socialt accepterat. Regeringen anslår knappast pengar till att bekämpa televisionens beroendeskapande effekter. Visst handlar det hela i hög grad om klassisk moralpanik inför nya medier, vilket andra bloggare demonstrerat via search & replace. Men när Folkhälsoinstitutet börjar definiera vissa sorters intensivt datorbruk som folkhälsoproblem, samtidigt som andra sorter inte är det, finns det skäl att granska den underliggande ideologin. Vilken sorts relation till datorn vill man forma bland unga? Vilka är de sociala faktorer som förtigs när datorspelen i sig får skulden för vissas "datorspelsberoende"? Hur formulerar vi en etik som uppmuntrar intensivt datorbruk att ta sig bättre riktningar? Uppdatering: Mattias Lönnkvist skriver vettigt, ett utdrag:
Jag betvivlar inte att det finns de som kan fastna i spelmissbruk (både i varianten med pengar och den utan) precis som många under perioder kan besatta av ett intresse. Under några år var jag aktiv i Mangakai som är en förening för Anime, Manga och japansk populärkultur, och jag skulle vilja påstå att en del medlemmar uppvisade typiska drag av besatthet, där det mesta i livet kretsade kring detta intresse. Precis som ett stort spelintresse så kunde jag inte se att det var skadligt, utan det gav ett annorlunda socialt liv än ett starkt intresse för – exempelvis – politik gör. Har man en stark passion i livet så är det självklart att det påverkar hur man lever.

29 Comments:

Blogger Arvixx said...

"– De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg."

Låter som vilken tonåring som helst.

8/10/2006 02:36:00 fm  
Anonymous Woodwyrm said...

haha, ja Owe har ju också varit skapat det där knasiga testet i skolan där man tillfrågas om man möjligen är alkoholmissbrukare... tror det är samma slags formuleringar Oo

Vilken synd att pappersmedierna tycks lida brist på kritiskt granskande reportrar :s

8/10/2006 05:32:00 fm  
Anonymous Pelle said...

Du har inte läst psykologi va? För du verkar uppenbarligen ha missat att det är en skillnad mot dokusåpatittande och WoW-spelande.

Vilken belöning får hjärnan av att du tittar på dokusåpor? Känner din hjärna en tillfredsställelse av personlig framgång om Big Borther Otto går vidare? Isåfall har du en konstig hjärna för vanligtvis ska det ju vara att du är inblandad i processen - som när du slaktar ett stort härligt monster i ett datorspel eller om du så vill - missbrukar lite bingo på söndags(?)kvällen.

Jag förstår inte vad du har något emot att de som har problem blir hjälpta? Förnekar du att datormissbruk existerar? Det existerar - var så säker! Varför skulle annars vissa få abtinens från datorn på semestrar? För att de tycker att det är skoj?

Ett beroende är INTE att du är en dålig människa. Ett beroende är INTE samma sak som att skära sig i armarna även om datorn väl kan användas för att dölja sina problem och det datoranvändandet i sin tur kan leda till ett beroende.

Beroende existerar - är man drabbad kan man väl testa genom att lova sig att inte använda datorn på en vecka. Lyckas man med det utan svårigheter så är man absolut inte beroende och för varje liten grad av svårighet har man ett litet större beroende - för man är ju inte 100% beroende bara för att man är beroende. Berendet innebär ju dock inte en skitig hemlös illaluktkande kille i rännstenen utan en helt vanlig kille eller tjej vars hjärna spelar honom eller henne ett spratt.

En beroende person är inte rationell i sin tankeförmåga. Den känner att den vill sitta framför datorn med ena delen av hjärnan även om den kanske med andra känner att något helt annat vore mycket roligare. Man sitter inte framför datorn för att det är kul, givande eller dylikt utan för att man sitter framför datorn. Datorn får i beroendets rationella värld ett egetvärde i princip av rent psykologiska orsaker som ej kan förnekas och som ej är jättefarliga eller dylikt.

Det du säger om programmerare stämmer dock inte kan jag säga. Jag är en programmerare som väl inte precis är sämre än genomsnitett och min brorsa är programmerare som nog är lite bättre än genomsnittet och vi har inte varit dator missbrukare någon av oss när vi lärt oss koda. Det som krävs för kodning är en hjärna - inte ett datormissbruk. Datormissbruk jobbar ju kanske istället stick i stäv med programmeraren och är dens största fiende. John Romero, skaparen av Doom tillsammans med John Carmack om du inte skulle veta, blev kickad från id Software då han hade blivit så beroende av deras egna spel att han inte längre kunde vara till någon nytta i företag utan enbart en belastning. En programmerare i ett datormissbruk har ju omöjliggjort sitt egna arbete då han saknar det nödvändiga fokus som krävs.

Det där var en massa snack från mig, men jag förstår ärligt talat inte vad du och många andra kan ha emot att de som har problem med datorn hjälps? Ni kanske inte är drabbade själva - men ni står på någon förunderlig form av defensiv i denna frågan. Ingen har väl sagt att ni gör fel? Varför känner ni er träffade? Varför är det så farligt?

8/10/2006 07:59:00 fm  
Anonymous Hyoushi said...

Den värsta textraden fanns i SvD-artikeln tycker jag:

"Owe Sandberg berättar om 25-åriga klienter som aldrig dejtat tjejer."

WTF? Inte bara irrelevant, men förutsätter också att alla "pojkarna" som "slösar bort sina liv" är heterosexuella. Haha.

8/10/2006 09:04:00 fm  
Anonymous Mats Erikson said...

Befriande att läsa det du skriver om moralpaniken mot datorer. Tittade in på Fair Plays hemsida och hittade nedanstående text, men bytte ut ordet "spela datorspel" mot "läsa böcker":

"”Som du kanske vet, kan det bli alldeles för kul att läsa böcker. Det kan hända att man inte kan sluta, trots att man vill. Att man därför slutar leva som vanligt och stänger in sig och bara läser och läser. Sedan kan man påverkas på andra sätt om man läser för mycket. Det är viktigt att man rör sig emellanåt, för som alla vet, om man inte motionerar och bara sitter still så finns det ju en risk att man får dålig kondition och går upp i vikt. Vissa forskare menar att man också kan bli aggressiv efter att ha läst våldsamma böcker”.

Man kan lika gärna använda begreppet "spela schack" eller "lyssna på musik". När varnar Fair Play för det?

När jag växte upp ansågs serietidningar förstöra barn och ungdom. Själv lärde jag mig läsa med Kalle Anka och växte upp som Fantomen-prenumerant. Har idag ett intellektuellt, välavlönat arbete och är pappa till två barn som jag uppmuntrar att använda vår dator (och som prenumererar på Kalle Anka...)

8/10/2006 09:43:00 fm  
Blogger rasmus said...

Pelle: Det där var, som du själv påpekar, en massa snack från dig. Synd bara att du vare sig verkar ha läst inlägget som du kommenterar eller tagit del av Owe Sandbergs ideologi.


"Beroende existerar - är man drabbad kan man väl testa genom att lova sig att inte använda datorn på en vecka."

Say WHAT? Du säger inte ens VARFÖR man skulle testa detta.
För min egen del var det nog ett bra tag sen nu som jag var helt utan dator en hel vecka, men självklart förekom då viss "abstinens". (Precis som att jag då, ute i skogen, saknade inspelad musik, vilket jag väl också är smått beroende av.)
Då är jag "inte rationell i min tankeförmåga" enligt dig. Well, then I'd prefer not to be.

Belöningsmekanismer är inte något som staten ska motverka.
"Beroende" av olika aktiviteter är inte nödvändigtvis något dåligt.

Du frågar om jag har läst psykologi. Nej, det har jag inte. Har du? Då borde du känna till att Owe Sandbergs begrepp om datorberoende är en fulöversättning av DSM-IV. Hans titel garanterar alltså knappast seriositet.
Ändå riskerar hans kantiga rekommendationer om mycket begränsad datortid per dag att få statlig sanktion när den kommuniceras till skolor och föräldrar. Det tycker jag inte bara ska låtas passera.

Jag skriver inte att alla programmerare är "datormissbrukare" när de lär sig koda (eftersom det är ett svajigt begrepp utan pålitlig definition), utan att de som blir verkligt bra i unga år nästan ofrånkomligen överträder Owe Sandbergs gräns för sunt datoranvändande.



"Jag förstår inte vad du har något emot att de som har problem blir hjälpta? Förnekar du att datormissbruk existerar? Det existerar - var så säker! Varför skulle annars vissa få abtinens från datorn på semestrar?"

Nej, du har uppenbarligen inte läst inlägget ovan. Till skillnad från andra mer raljerande bloggkommentarer så har jag skrivit rakt ut att "problematiskt bruk" finns. Vad för sociala och andra faktorer som ligger till grund kan säkert variera.
Det finns inga skäl att uppställa "datorspelen" och "den verkliga världen" som metafysiska motsatser, som nu görs. Och all "abstinens" är inte problematisk (i skrivande stund har jag kaffeabstinens).

Den offensiv vi nu bevittnar har inget att göra med några seriösa försök att ge hjälp med hänsyn till individens hela livssituation. Den utgår - utan vetenskapligt stöd - från att datoanvändande över ett visst antal timmar (om dessa timmar inte är betald arbetstid, för då är det OK!) är "missbruk", och automatiskt ett problem.

8/10/2006 11:16:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Skulle inte du kunna knåpa ihop någon mer generell artikel rörande konsekenserna av att myndigheter och andra organisationer tar på sig arbetet att bestämma "nyttan" av teknologin?

8/10/2006 11:48:00 fm  
Blogger Sippe said...

Jag kan inte låta bli att bli imponerad av Fair-Play och Owe. Det är hyfsat imponerande att alltid få ut det man vill ha sagt i media utan att någon journalist kollar upp vad deras "fakta" baserar sig på.

Här är förövrigt en rapport från 2005 från FHI.
http://www.fhi.se/upload/ar2005/rapporter/r200518barn_dataspel0504.pdf
som enligt mina anteckningar sen när jag lästen den säger:
En sammanställning av andra rapporter. Positiva effekter är kvalitativa, negativa kunde bara uppvisas när inte kvalitetskriterier var uppfyllda. Inte heller övervikt kunde bevisas.

Så någon gång under 2006 ändrades Folkhälsoinstitutet sin inställning till "datormissbruk."

8/10/2006 12:05:00 em  
Anonymous Anonym said...

Klart datorspelsmissbruk är ett stort problem för många. Jävligt cyniskt att tor att föreläsare och vetenskapsmän vill tjäna pengar på att överdriva riskerna.

Denna bloggpost ger jag inte mycket för, sluta se alla som kritiserar IT-samhället som din svurne fiende.

Finns mycket skit som detta medför, du låter som en fanatiker i den här frågan.

8/10/2006 08:33:00 em  
Anonymous i-x said...

Insiktsfullt, välformulerat, slagkraftigt och balanserad. Tänk om du kunde leverera lika gott i alla frågor, rsms

8/10/2006 09:15:00 em  
Anonymous Anonym said...

Heh, på tal om datorspel...

http://anus.com/zine/articles/videogames/swedish-language.html

8/10/2006 11:01:00 em  
Anonymous Anonym said...

Måste säga att länken till "verkliga livet" var underbart kul

8/11/2006 12:17:00 fm  
Blogger emila said...

bra text!

susanne möller skriver också i dagens DN:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=564261

8/11/2006 06:44:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Det är ett intressant problem. Jag håller med om att ska man bli bra programmerare så måste man lägga ner mycket tid, tid som ofta är ganska asocialt. Det är många bra programmerare som har problem med detta men frågan är var gränsen mellan hälsosamt asocial till total asocial. Bram Cohen har t.ex. en variant av social fobi, hade han uppfunnit bittorrent om han inte haft det?
Åh andra sidan har jag en kompis kompis som 35 år gammal som sitter i en källare och programmerar atari assembler. Jag känner också en som varit med i VM i programmering, han anses väldigt konstig personligt sett.

Men sedan har vi programmerare som klarar sig riktigt bra, som Linus Thorvalds.

Så vart går gränsen? det är svårt att veta men jag tror en lösning är att faktiskt träffa eller i alla fall försöka träffa folk i verkliga livet.

8/11/2006 09:22:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Datorspelande är även en inkörsport till nätkriminalitet. Det är allmänt känt att spelberoende ungdomar använder piratkopiering för att finansiera sitt missbruk. På s.k. "lan", ett slags datorspelsorgier, tävlar man i stöld av upphovsrättsskyddat material. Den som har flest "gigs" vinner respekt av klankompisarna. Det blir inte bättre av att piratkartellerna har tydliga kopplingar till traficking och terrorism.

8/11/2006 10:10:00 fm  
Blogger maua said...

Bra skrivet anonym, precis så skriver dom!

Dock finns det vissa som nog behöver hjälp, kolla in denna killen, visserligen tysk men what ever:

http://www.break.com/movies/angry_german_kid_with_subtitles.html

8/11/2006 12:06:00 em  
Anonymous Martin L. said...

Sånt här får mig att tänka.
Allt är verkligen semantik nu för tiden.

http://170.blogsome.com/2006/08/11/om-abstinens-och-beroende/

8/11/2006 12:10:00 em  
Anonymous Mats Erikson said...

Varför anses det helt OK att uppslukas av en roman, stanna inne och läsa i timtal och inte kunna sluta för att det är så spännande, men förkastligt att förlora sig på samma sätt i ett dataspel eller intressanta internetsidor?

Allt kan givetvis gå till överdrift och missbrukas, skönlitteratur och diverse hobbies. Men hela den hysteriska moralpaniken om datorer handlar som vanligt om den gamla skräcken inför all teknik som är ny. Självklart skulle jag som förälder inte tillåta att varken datorn eller något annat intresse gick ut över skolarbetet eller det övriga sociala livet. Men jag är mer rädd för att okunniga föräldrar luras av "larmrapporterna" och försvårar för barnen att använda det oerhört kreativa och kontaktskapande arbetsredskap som datorn huvudsakligen är.

8/11/2006 01:34:00 em  
Anonymous Ron G said...

Vi som använder datorer går väl för helskotta aldrig ut och säger att folk som ägnar sig åt exempelvis "politik" eller "fotboll" skulle vara skadade på något vis.

Vi har nämligen respekt för andra.

Men det finns gott om människor som ägnar större delen av sin vakna tid åt exempelvis "politik" eller "fotboll".

Dessa "lever för sitt intresse". (Och lämnar tonvis med sura fotbollssockor i tvättstugan varenda dag. För att inte tala om alla predikningar som prackas på folket på Rapport varenda kväll - och oavbrutet, non-stop, forever and ever via SVT24).

Det finns - uppenbarligen - en del totala politikfanatiker som ALDRIG sysslar med något annat än just politik, tyckande på pådyvlande av egna åsikter på andra, och som aldrig kan låta folk med andra intressen vara ifred.

DET är att vara störd.

8/11/2006 01:49:00 em  
Anonymous Anonym said...

Man kanske skall lyfta det till att handla om barns fysiska och psykiska välmåga.

Det är mer nyttigt att vara ute i friska luften och göra någon form av fysisk aktivitet än att sitta framför datorn och spela/chatta/blogga. Fysisk aktivitet ger en mer alert hjärna och ökat fokus (du mår bra helt enkelt). Varför inte uppuntra till sådan aktivitet först och sedan får spelandet och leken framför dator/TV/xbox360&PS3 komma i andra hand.

8/11/2006 08:37:00 em  
Anonymous Pelle said...

Ursäkta att jag inte svarat på ditt svar Rasmus.

Jag skriver att beroende existerar och hur det går att bevisa för att påvisa att detta inte går att avfärda som enbart moralpanik utan att det faktiskt har en faktamässig grund.

Att du är medveten om att du känt en viss abstinens under ett längre datoruppehåll påvisar ju att du tänkte rationellt. Man brukar väl säga att insikt är första steget till att kunna kontrollera sitt beteende och bli "botad" något som du väl verkar ha uppnått? Du kan kontrollera ditt "beroende".

Du accepterar att det finns ett visst problemtiskt bruk, men liknar det ju vid vanligt TV-missbruk. Jag menar att det ger ett större intryck på vår hjärna när vi deltar ativt i något än när vi är passiva som vid TV-tittande, exkluderat Bingolotto naturligtvis - men det finns det väl hjälplinjer för redan?

Om man ska lagstadga om att si och så många timmar får enbart en dator nyttjas eller stämpla alla som använder den mer än så som missbrukare med problem är ju självklart fel. Det finns dock över en viss gräns ett potentiellt problem då risken för ett problematiskt beroende ju ökar ju mer man pysslar med det beroendeframkallande. Gränsne för var beroende är individuellt och lär bestämmas av flertalet faktorer - därför kan man inte stämpla, men man kan väl varna och rekommendera?

Säga att över si och så många timmar framför datorn per dag ökar utvecklar en övervägande del av personerna ett prolematiskt beroende som leder till koncentraionssvårigheter och "lidande". Med lidande menar jag att man blir avtrubbad. Mister det roliga i livet.

Det är detta senare jag tycker är bra och inte något annat, är dock bara en vanlig liten bloggkommenterare så jag har inte all tid i världen att djupgräva i frågan så jag kan ha uppfattat allt fel. Svårt att hålla all fakta i huvudet då ditt inlägg ju var ganska långt, men läste det gjorde jag.

8/11/2006 08:50:00 em  
Anonymous Jens Ljungkvist said...

Tack för en bra artikel!

Det finns ju kopplingar i detta till allt som kräver en stor hängivenhet. Minns själv hur jag själv och många andra spenderade de flesta kvällar i tonårsåldern med att spela gitarr.
Samma typ av beroende vilket egentligen är träning.

8/12/2006 01:18:00 fm  
Anonymous Johan N. said...

Bra skrivet, Rasmus!

Detta är väl en generationsfråga likt många andra. Om man inte är född in i datorsamhället kan det nog vara svårt att förstå hur mycket datorer kan ge när de används på rätt sätt. Jag tycker mig förresten minnas undersökningar som visar att barn som spelar mycket spel utvecklar sitt matematisk-logiska tänkande och sin simultanförmåga fortare än sina vänner med mer traditionella sysselsättningar. Men skräckpropaganda om just spelmissbruk har vi ju sett vart femte år sedan det tidiga 90-talet.

Jag är f ö en programmerare som just avslutat min universitetsutbildning och skulle vilja påpeka att pga mitt synnerligen intensiva datoranvändande/hobbyprogrammerande som barn och tonåring hade jag ett stort försprång när jag började min utbildning, som gjorde det möjligt för mig att ta mig längre än många andra studenter som, troligen på grund av brist på erfarenhet, stod handfallna inför många uppgifter.

8/12/2006 03:23:00 em  
Anonymous Anonym said...

"Klart datorspelsmissbruk är ett stort problem för många. Jävligt cyniskt att tor att föreläsare och vetenskapsmän vill tjäna pengar på att överdriva riskerna."

Är man även cynisk om man ifrågasätter ett tobaksbolags forskning som hävdar att rökning är riskfritt? Alla inser att de har ett partsintresse, ska det vara så svårt att förstå att även myndigheter och ideella krafter har det.

8/14/2006 08:08:00 fm  
Blogger aninor said...

Jag kommer ihåg då man varnade för att låta barnen lyssna för mycket på inspelade sagor på kasettband. Föräldrarna måste läsa för barnen annars förlorar de kontakten med sina barn, sade forskarna. Senare varnade man för videon. Barn skulle inte lämnas ensamma att titta på film. Man skulle inte heller tillåta tonåringar att prata i telefon för mycket. När jag var liten sade min mamma att jag skulle förstöra ögonen om jag inte sluta att läsa böcker.

Nu uppmanar man barn att läsa mer, man använder sig av färdiginspelade sagor på förskolorna och även videofilmer emellanåt. Att lyssna på musik via MP3-spelare anses som fullt normalt.

Man måste skilja på varför man sitter vid datorn hela tiden. Är den ett verktyg i mitt arbete, för kreativt skapande eller är den ett medel för social flykt?

Om jag får gissa (utifrån mitt yrke som psykolog) så tror jag att man blir beroende av att "fly verkligheten" om man har tråkigt, är understimulerad eller "felstimulerad" (mobbad, utstött mm) i den reella verkligheten.

Då vill jag säga att samhället har skulden om de tvingar personer att fly verkligheten.

Naturligtvis är jag medveten om att det även finns personlighets-
störningar som gör att de har svårt med sociala relationer och hellre fördjupar sig i den virtuella verkligheten.

Själv använder jag datorn i på alla sätt. Jag ser den som ett verktyg i mitt arbete, ett medel för att fly verkligheten emellanåt, ett sätt att kommunicera med andra, och en enorm källa till information och utbildning.

Jag är beroende av datorn likaväl som jag är beroende av telefon, stereo, elektricitet, mm. och jag får abstinensbesvär efter bara ett par dagar.

8/16/2006 11:05:00 fm  
Anonymous Anonym said...

"– De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg."

Som haschrökare blir jag djupt förnärmad av denna kommentar. Min hygien och min lägenhet är ljusår mycket mer välvårdade än vad mina WOW-spelande vänner har.

8/17/2006 10:34:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Se där, datormissbruk kan då antas vara relativt mer beroendeframkallande än vad hasch är. Det senare är givetvis bevisat farligt och bör ej ens konsumeras i små mängder medan datoranvändning antas vara ofarligt men ej då datormissbruk.

Spelande ungdomar spenderar fruktansvärt mycket tid framför datorn och på nätet i någon form (mobilt numera även). Jag har sett det på nära håll, MMORPGs som EVE online ger incitament till att börja se spelet som en möjlighet att väva ihop den verkliga ekonomin med den som finns i den virtuella världen, i kina finns det sweatshops där dom industriproducerar varor och gods som sedan säljs online till västungdomar med större köpkraft etc.

Snacka inte bort det Fleischer, datormissbruket kommer bara att eskalera i takt med att datorvärldarna blir alltmer realistiska och gränsen till vår egen verklighet suddas ut alltmer.

8/17/2006 11:52:00 em  
Anonymous petra li said...

Jag reagerar på att det skulle vara ofarligare att vara TV-beroende - som Pelle skriver...
Att bara passivt se på och inte delta mer än i fantasin - är i mina ögon värre än datorspelande - där man just är aktiv och lär sej en massa.

Min son har alltså begränsad tillgång till TV (jag har ingen) och hyfsad tillgång till datorn fram till 7 på vardag-kvällen. Han är bara 9 år så jag är lite sträng med vilka spel han får spela - jag har sagt tvärnej till första-person-skjuta-spel... Och jag värderar själv om jag anser ett spel för blodigt - då blir det stopp (jag forskar på nätet efter screenshots). Men eftersom han älskar Starwars så får han spela de spelen där det går att välja tredje-person istället. Så han är en hejare på tredjepersons aktion... (bättre än far sin, tror jag). Jag kan inte se det som fel - för han är social OCKSÅ!

Jag tycker inte att man ska vara helt gränslös som förälder - som i att tillåta allt - men jag tror inte att datorspelande inom rimliga gränser (jag är nog mer överseende än Owe ;-)) är värre än allt annat som kan gå till överdrift här i samhället... Som TV... Eller prylhysterin... Eller utseendefixering... You name it...

8/31/2006 11:58:00 em  
Anonymous Staffan said...

Nästan lika välskrivet som du skriver, men bara nästan.

http://www.svenskbladet.se/kultur/index.php?alias=populart_datorspel_oroar_foraldrar.html

11/17/2008 11:20:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home