tisdag, november 21, 2006

A-kassa och kultur. (Om en kanske omöjlig diskussion)

°
Politik eller sådant som missförstås som politik tenderar ofta att locka fram det absolut sämsta ur människor. Några exempel på den saken bjöds det på efter att Piratbyrån skrivit en nyhet med rubriken "Ny a-kassa befaras slå mot kultursektorn". Där återgavs farhågor från scenkonstens håll om hur det ska gå för frilansande kulturarbetare, då det inom vissa områden (t.ex. teatern) råder ett system där perioder av arbetslöshet är en integrerad del. Vissa gnällspikar i kommentarsfältet reagerade med att häva ur sig ord som "kommunistsmörja!". Tydligen går det inte att tala om kulturlivets reella villkor utan att det tolkas som inlägg i ett blockpolitiskt ställningskrig. Suck.
Monki tog ett djupt andetag och skrev ett bra svar till dem som ansåg sig veta bäst vad som platsar och inte bland Piratbyråns nyheter:
1) Det är inte Piratbyrån som befarar, det är aktörer inom teaterbranschen.
2) Piratbyrån tycker inte varken att skattebetalarna ska eller inte ska betala frilansande scenarbetare, men de gör det idag. Piratbyrån handlar överhuvudtaget väldigt lite om hur saker ska se ut i framtiden, utan främst om hur det fungerar redan idag.
3) Att den här nyheten är relevant för Piratbyrån avslöjas i första meningen. Vi är inte intresserade av uppovsrätten i sig. Vi är intresserade av hur kultur och kunskap produceras. En av våra viktigaste poänger är att upphovsrätten inte är någon slags garanterad lön för kulturarbetare och att det automatiskt blir bättre för dem om den stärks. Den här nyheten visar på hur komplex vardagen för kulturarbetare ser ut när till och med a-kassan finns inbyggd i systemet, trots att den inte är tänkt att användas för dessa ändamål.
Det måste gå att ta sig ur den fastklibbande von oben-diskurs där det, strikt binärt, bara existerar de som har jobb och de som inte har jobb. Det måste gå att erkänna att a-kassan fungerar lite som riskkapital i musikbranschen (med ekonomgeografen Anders Malmbergs ord) utan att det ska tolkas som en åsikt om hur statens roll borde vara. Annars kommer varje diskussion om hur kulturlivet fungerar att bli en fars utan någon koppling till verkliga förhållanden. Inget av detta handlar om blockpolitik; politiker oavsett parti kan givetvis inte säga att de accepterar en grå ekonomi. Nej, det handlar om vilken rationalitet som ska styra: En byråkratisk-moralistisk eller en pluralistisk-realistisk.

Även officiella företrädare för t.ex. kulturarbetarfacken spelar förstås på den byråkratiska diskursens planhalva; då de varken kan eller vill använda sina begränsade offentliga kanaler till att belysa mångfalden av gråzoner i kulturlivets vardag så återstår bara grovhuggna och ofta överdrivna påståenden. Maj år 2000 varnade Teaterförbundets Jaan Kolk för att varannan scenkonstnär skulle tvingas byta arbete om den dåvarande socialdemokratiska regeringen genomförde det förslag som dess a-kasseutredning då hade lagt fram; om det genomfördes vet jag inte (vet någon?), men att så skulle kunna ske låter ytterst osannolikt. Kulturekonomin tenderar att kunna skapa nya flyktlinjer snarare än att försvinna.

Frilansande skådespelare använder a-kassa som försörjning inte bara mellan produktionerna, utan också medan de läser manus och repeterar. Fusket är satt i system av småteatrar, som ett sätt att överlåta lönekostnader på staten. Så ligger det till idag. Diskutera gärna rätt och fel (någon annanstans), men låtsas inte om som att det är en simpel sak att avgöra när "fusk" av detta slag sker. Att lagen inte tillåter en att göra delar av ett arbetsuppdrag medan man lyfter a-kassa är en sak, men gemensamt för de flesta kulturella sysselsättningar är att de inte går att avgränsa i tid. Musikern övar på sitt instrument, journalisten håller sig uppdaterad, fotografen har ögonen öppna – oavsett varifrån veckans pengar kommer.

Senaste statliga kulturpolitiska utredningen (SOU 1995: 84) fastslår att "konstnärskåren" kan delas upp i två kategorier: Dels "skapande konstnärer" såsom kompositörer och dramatiker, vilka "utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete". Dels "utövande konstnärer" såsom musiker och skådespelare, vilka "gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk". Bara de senare kan vara utan arbete, menade utredningen. Skapande konstnärer kan "definitionsmässigt inte räknas som arbetslösa", eftersom de går runt och är kreativa från morgon till kväll.
Uppdelningen funkar inte, den saken kan vi nog enas om. Följaktligen måste det finnas en massa folk som är både arbetslösa och inte på samma gång. Men för en paragrafryttare blir det förstås ett problem. En timanställd musiklärare som bara får jobba några dagar i veckan och lyfter a-kassa de övriga, och som använder sin lediga tid åt att producera musik som hon tänker turnera med kommande sommar i stället för att bara glo på tv – är hon en ovanligt arbetsam och kreativt driven människa, eller en ovanligt arbetsskygg fuskare?
Svara gärna "fuskare", men var medveten om vad det innebär innan det börjar susa iväg kommentarer i stil med "inga jävla rödvinsflummare ska minsann få sin hobby betald av min surt förvärvade lön" etc. Gränsen mellan den kultur som bär sig kommersiellt och den kultur som lever på understöd är inte så knivskarp som revisorshjärnan vill få det till; i själva verket kan den ofta dras först i efterhand. SVT:s Faktum uppmärksammade förra hösten hur banden som fått representera "det svenska musikundret" klarade sig på a-kassa i början av karriären. Några år senare fick de ta emot Pagrotskys hyllningar för alla miljoner i exportintäkter de drog in.
Lika porösa är gränserna mellan kommersiell reklam och design och "smal" teater och konst – kompetens och pengar flyter i bägge riktningar, samma personer gör olika saker vid olika tidpunkter.

Kultur går inte att diskutera i svartvita termer. Det (och inte någon åsikt om hur a-kassan bör eller inte bör utformas) är vad detta inlägg har försökt förmedla. Hur saker bör vara är en annan diskussion, men innan den inleds måste orden vi använder kalibreras, så att vi pratar om något med hyfsad koppling till den luddiga verkligheten.

13 Comments:

Anonymous Anonym said...

dikotymin arbetare-fuskare (alternativt latmaskar) är bara ett av den nyliberala stridsvagnens frontalagrepp på språk och värderingar. den ideologiska diskursen nyliberalerna säger sig stå för är rigid, fientlig till meningsmotståndare och destruktiv på flera plan.


att komma hem efter en månads utlandsvistelse tydliggjorde kriget om tolkningsföreträde på ett väldigt obehagligt sätt

och eftersom jag med historiska belägg anser att sådana nyspråksambitioner bara kan sluta riktigt illa anser jag att det är något som måste bekämpas, oavsett om man är socialist, socialliberal, grön eller konservativ.

11/21/2006 01:46:00 fm  
Anonymous Björn said...

Dichotomin kring personer som använder sig av ord som dichotomin är en intressant diskurs som man kan diskutera i sken av ett frontalangrepp på språk och värderingar.

11/21/2006 06:35:00 fm  
Anonymous Martin said...

(Min mentala splittring mellan bryr-sig-mycket och orkar-inte-tänka blir så uppenbar när jag läser sånt här samtidigt som jag lyssnar på hyphy.)

Det är ett politiskt omöjligt förslag, men att faktiskt skapa ett slags riskkapitalsystem för kultur vore nog riktigt bra. Med tanke på att pengarna som "investerades" i t.ex. Cardigans och Kent i form av bidrag och a-kassa under uppstarten har betalats tillbaka och mer därtill nu verkar det ju uppenbarligen som att kultur utan större problem ofta kan bära sig själv (och med nya reklam- och distributionskanaler och så vidare sjunker omkostnaderna) men, som du säger, med en viss förfluten tidsperiod mellan investering och utdelning och en inte obetydlig risk att investeringen misslyckas och ger lite eller inget tillbaka.

På ett teoretiskt plan, självklart. Problemet är att det skulle ge privata investerare möjlighet att bestämma vad som är "bra" kultur, och det skulle antingen sätta staten i samma situation, eller i en värre där den är tvungen att betala ut riskkapital i princip oberoende av om investeringen verkar kunna bli lönsam eller ej.

Vi behöver objektiva mått på vad som är bra kultur!

11/21/2006 10:29:00 fm  
Anonymous Anonym said...

Rasmus. Det här är ett verkligt svettigt område att bena ut, men jag är mycket glad över att du gör ett rejält försök att hitta en grund på vilken vidare diskussioner kan vila.

Varför svettigt? Ja, vad är "Kultur" till att börja med. Inte lätt, ens för Nationelencyklopedin, om den nu kan sägas ha någon form av tolkningsföreträde i frågan :-) NE kanske representerar "gårdagens" tolkningar?

Och sedan, alla har åsiker om "Kultur", ofta med sina egna agendor i bakfickan, vilket naturligtvis påverkar debatten oerhört mycket.

Men, ett verkligt bra initiativ att ta tag i frågan ändå!

11/21/2006 01:14:00 em  
Anonymous Anonym said...

Och jag glömde kommentera ett tidigare inlägg: Naturligtvis går det inte att etablera objektiva mått på vad som är bra kultur. Blotta tanken på det är fullständigt befängd. Så befängd att jag hoppas ej ens behöva förvara denna åsikt!

11/21/2006 01:16:00 em  
Anonymous Anonym said...

Har alltid uppfattat mig som något åt det nyliberala hållet, men eftersom världen inte är svart eller vit utan åt det något gråare hållet så anser jag att den här typen av "problem" löses med hjälp av en medborgarlön. Inser tyvärr att det är en politisk omöjlighet.

11/21/2006 02:07:00 em  
Anonymous Klas said...

Ur ett nyliberalt perspektiv är väl inte medborgarlön särskilt omöjligt, bara det att det brukar kallas "negativ inkomstskatt" :)

11/21/2006 02:12:00 em  
Anonymous Anonym said...

Mycket intressant text. Förutom de första kommentarerna var alla osakliga eller innehöll grova faktafel så läs dem kritiskt. T.ex att kulturen skulle vara självförsörjande. Den dagen det kostar 1000 kronor att gå på dramaten kanske...

11/21/2006 04:08:00 em  
Blogger rasmus said...

Anonymous 4.08: Vilka första kommentarer syftar du på? Har någon påstått att "kulturen" skulle vara "självförsörjande"? Det låter ju helt bisarrt, i stil med att påstå att "språket är lönsamt", typ.

11/21/2006 04:39:00 em  
Anonymous Anonym said...

Roligt med två alternativa stavningar på dikotomi.


Fråga: är det överhuvudtaget rimligt att ställa direkta lönsamhetskrav på kultur? Eller är det bara vissa förutbestämda kulturyttryck som förtjänar offentliga medel? Det är sällan man hör någon kalla operan eller dess vänner för rödvinskommunistiska bidragssnyltare.

11/21/2006 08:00:00 em  
Anonymous Anonym said...

Att gränsen mellan fritid och arbetstid är något som kommer bli allt suddigare framöver är väl ganska klart.

Det är inte så enkelt som att man lämnar maskinerna på arbetsplatsen och sen går hem och slår på TV:n.

Är det då inte rimligt att börja hantera reglerna för "ersättning" på ett lika suddigt sätt?

För mig är det självklart att det borde sluta med någon form av medborgarlön. När politiken väl har kommit ikapp verkligheten.

11/22/2006 09:25:00 em  
Anonymous Anonym said...

Ekonomiskt lönsam kultur låter inte särskilt givande tycker jag. Måla mig oimponerad, som man säger på utrikiska.

Kultur har ett oerhört värde för mänsklighetens utveckling, men det är inte den som drar in fliset som tillför något direkt. Så har det varit under överskådlig tid och så lär det förbli.

11/23/2006 12:12:00 em  
Anonymous widing said...

Kritikerna har ju rätt i att det är kommunistsmörja - men det är genomtänkt och användbar kommunistsmörja. Det handlar ju om att titta en stund på världen utifrån dess befintliga materiella förutsättningar och identifiera strukturella problemområden.

För den som vill gräva ner sig i såna här tankebanor, men är rädd för marxistisk retorik rekommenderar jag Deleuze "Postsript on the societies of control".


Ett helt annat perspektiv eller projekt skulle kunna vara att uppvärdera kulturens improduktiva offerkaraktär - a la Bataille.

11/27/2006 02:54:00 fm  

Skicka en kommentar

<< Home