tisdag, november 21, 2006

No Music Day

Lätt är det inte, att avstå från all musikalisk aktivitet under en hel dag. Men lärorikt. Om någon missat det så firas alltså idag, den 21 november, No Music Day, på initiativ av samtidskonstnären och ex-musikern (The KLF) Bill Drummond.
Aktionen uppmärksammas i ett antal svenska tidningskolumner: av Lokko i SvD, av Hjärtberg i NSD (där undertecknad intervjuas), av Gradvall i DI och Haglund i GP, samt av enstaka bloggar.

När Bill Drummond under en vecka i våras besökte Stockholm med The 17, ett performanceprojekt kring att skapa flyktiga musikaliska situationer, förklarade han bakgrunden för oss som deltog. (Varje session var öppen för exakt 17 personer, bildande en tillfällig amatörkör vars ljud spelades in i flera lager i enlighet med vissa instruktioner. Inspelningen spelades därefter upp en gång, och förstördes därefter.)
The 17-sessionen inleddes med att Bill Drummond (född 1953) berättade om sin egen relation till musik: Från de tidiga tonårens vördnad inför den första Beatles-singeln, via The KLF:s topplisteinfiltration och storartade uttåg ur musikindustrin, till en punkt där han kände att musik tappat sin betydelse.

Vilket självklart har att göra med att vi idag omges av så mycket mer inspelad musik än någonsin tidigare. Vi tänker i allmänhet inte ens på att den finns där, än mindre reflekterar vi över vår egen relation till musiken. Så handikappas många nutida människor av sitt mentala likhetstecken mellan musik och musikinspelningar, som döljer det faktum att musik till sitt väsen är performance som sker i ögonblicket. (Även det individualiserade användandet av inspelningar, exempelvis i MP3-spelarens spellistor, kan rymmas inom en bred definition av performance.)

Skillnaden är avgrundsdjup mellan No Music Day och t.ex. Buy Nothing Day. Medan den senare dagen bottnar i en generell motvilja inför konsumtionssamhället (att den bara kan manifesteras en dag om året är en rent praktisk fråga), handlar No Music Day tvärtom om kärlek till musik. Genom att avstå från musik en dag (paus/tystnad är förstås ofrånkomliga inslag även i musiken) går det kanske att fintrimma perceptionen för bättre möjlighet att uppskatta musik de övriga 364 dagarna. Det är ingen slump att det traditionella firandet av musikens skyddshelgon Sankta Cecilia infaller imorgon, den 22 november.

Både Andres Lokko och Magnus Haglund beskriver No Music Day som en förlängning av John Cages välkända performance 4' 33" – en något tveksam parallell, vill jag påstå. John Cages anarkobuddhistiska avmagnetiseringsprojekt handlade om att försöka bryta ner gränsen mellan musikaliska ljud och andra ljud. (Läs mer i förra höstens inlägg om "Ljudens (påstådda) befrielse".)
Någon sådan naivgrandios ambition om att göra allt till musik finns inte hos Bill Drummond. Han uttrycker snarare en farhåga om att musik håller på att bli ointressant. Jag delar verkligen inte den uppfattningen, men kan förstå den utifrån hans generationsbakgrund.
Dagens musikaliska klimat är på många sätt alldeles utmärkt, men ojämnt fördelat. Problemet är inte att den ökade tillgången har lett till att den inspelade musiken förlorat sin aura, utan att den förrädiska skivindustritanken på musik som enbart objekt hotar skymma det faktum att musik är och alltid har varit något som sker.
Våra sinnen mår bra av att rekalibreras ibland. No Music Day är ett spännande fenomenologiskt experiment. Själv har jag lärt mig om hur mycket plats betyder för min egen relation till musik: Att vara utan musik under en promenad eller på ett bibliotek är förstås inget svårt, men att avstå från ljudväggen här hemma där jag normalt låter musiken gå 24/7, det var svårare än jag trodde. Min idé att sätta mig och jobba på ett kafé har jag också fått dumpa såklart; knappast att det går att undvika musik där. Om en halvtimma kommer en extra frestelse från Apple med bud till min dörr, en iPod som jag inte kan testa förrän imorgon...
Men då kommer det där ständiga musikflödet som jag faktiskt älskar att smaka bättre än på länge.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Oj, hade missat "No Music Day"!

Lyssnade just på

Charlie Norman - Boogie 68.

En låt där Charlie (R.I.P) lyckas få gram ett helt magnifikt gung med sin magiska boogie woogie-vänsterhand. Varje person som spelat piano några timmar kan lätt spela hans vänsterhandskomp (figuren i blues-tolvan är lätt), men att få fram denna känsla är enormt svårt (vi pratar om anslag och timing på mikrosekundsnivå).

Men, nu stängs ljudmaskinerna av för idag! :-)

11/21/2006 03:00:00 em  
Anonymous Anonym said...

"There are as many reasons for marking No Music Day as there are people willing to observe it - or reject it." som det står på hemsidan sammanfattar det ganska bra. Helt enkelt ett koncept som rymmer väldigt mycket.

Om det är något drummond vill förmedla är det isf att man inte ska vänta på att han ska förmedla något utan att man ska göra vad man vill av det.

11/23/2006 09:39:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home