lördag, december 16, 2006

Avveckla konstmusiken - men med förnuft!

Eric Schüldt och Joshua Mehr får ett eget program i P2 i vår. Kul tycker jag, inte bara för att jag råkar vara bekant med dem och har medverkat några av deras radioprogram som blivit både kul och tankeväckande. Utan också för att deras ambition att lyfta "den klassiska musiken" ur stagnationen är både befogad, angelägen och ärligt menad.
Tyvärr har den saken förvirrats av en märklig "högkulturdebatt" som snurrat iväg under hösten. Kulmen var en pinsam SvD-artikel där det förkunnades att högkultur är det nya svart, en hipp statusmarkör. Inledande impulsen sägs dock ha varit ”Det skarpkulturella manifestet” som Eric Schüldt skrev i Odd at large (sedermera fortsatt i DN). Allt blandades samman, och snart hade vissa bestämt sig för att envar som brydde sig det minsta om till exempel operans framtida ställning, bara kunde vara en posör som tafatt försökte hävda sitt kulturella kapital genom att stoltsera med l'art pour l'art-idéer.
Orsaken till att Odd at large, Schüldt, Rodeo och fan och hans moster tjatar så jäkla mycket om klassisk musik och konstmusik just nu är ju inte alls för att det finns nåt problem för den kulturyttringen, utan att för att det är något som sent om sider faktiskt håller på att bli rejält mainstreamhippt.
skriver bloggen Sondera (vars ljuvliga musiktips brukar få mig att hetssoulseeka). Jag instämmer verkligen inte.
Rodeo får väl svara för sig själva, men det är ju förbannat tråkigt om det inte ska gå att prata om klassisk musik i ett decennieperspektiv utan att det ska inordnas under höstens snart bortglömda trend.
Att den "klassiska musiken" har en oklar framtid, som det trots allt finns skäl att bry sig om, det var vi överens om när vi samlades en kväll på Edenborgs – ett antal skolade och oskolade yrkesmusiker och andra med relation till den "klassiska musiken", inklusive någon musiklärare och dirigent, och så radiomakarna Eric och Joshua. Det var för kanske ett år sedan, innan någon "högkulturtrend" proklamerats, och då som nu finns fler frågor än svar.

Bland andra Sondera invänder dock att det alls inte finns någon konstmusikkris:
För det första går unga visst på operan och för det andra så är hela saken inte ett problem för unga popintresserade människor utan för gamla stockkonservativa klassiska musikfans som känner sig förvirrade i en modern, sönderhackad och decentraliserad musikvärld. Om man är ung och nere med Brian Eno och Sylvain Chauveau är ju hela den klassiska musiken och konstmusiken bara ett stort äventyr att bege sig in i, när den mer traditionella popmusiken känns lite för trång och tjatig. /.../
Poptidningarna och popbloggarnas årsbästalistor är fulla av Max Richter och Johann Johannsson. /.../
ingen fara på taket, jag gillar Steve Reich alldeles för mycket för att bry mig om någonting sådant.
Här föreligger nog ett missförstånd. Visst, vad Sondera träffande beskriver som "högskoleutbildad musik som man kanske skulle kunna kalla postklassisk" frodas i långsvansklimatet. Väldigt mycket är väldigt bra.

Nyproduktionen av högklassiga inspelningar av spännande musikaliska ljud mår alldeles utmärkt. Problemet – i den mån vi kommer fram till att det är ett problem – ligger snarare i förvaltandet av den långa traditionen, alltså den noterade konstmusiken. Alltså den musik som inte producerats som ett definitivt fonogram, utan skrivits som noter i syfte att framföras om och om igen av olika musiker.
genrebegreppet är problematiskt /.../
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra.
Tänkvärda ord från Orkesterutredningen, som Copyriot skrev om i våras och som inte lämnar några tvivel om att åtminstone delar av "den klassiska musiken" går mot kärvare tider.
Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i Sverige. Samtidigt sjunker antalet betalda konsertbesök som en sten, "färre betalar mer för ungefär samma utbud"; kärnan av konsertbesökare börjar närma sig det biologiska slutstrecket. Visst går det att locka publik, men då är det med säkra kort som Mozart, Beethoven och Brahms. Samtida kompositörer framförs en gång och aldrig mer, och deras andel av reportoaren har sedan länge sjunkit stadigt.
Problematiken är inte bara sociologisk, det handlar inte enbart om medieutbud eller senarelagd vuxenhet. Eftersom orkestermusik till skillnad från många andra samhällssektorer inte kan tillgodogöra sig arbetssparande maskiner, kommer dess relativa kostnad att öka i takt med att den övriga ekonomin ökar sin produktivitet. Tesen brukar förknippas med ekonomen William Baumol och är svår att helt slå ifrån sig.
År för år stiger alltså prislappen på var och en av de hundratals musikerna i de sju symfoniorkestrar som svenska staten finansierar, samtidigt som publiken åldras. Man får vara bra naiv för att inte se vilken kritisk punkt kurvorna pekar på. Än så länge hörs inga politiker som säger att det är orimligt att Gävle ska ha en egen orkester när pengarna gör bättre nytta i vården. Men den dagen kommer, och då är isen bruten. Med Eric Schüldts ord:
i en direkt folkomröstning skulle högkulturen ligga risigt till. Vilka är då argumenten att bevara den med bidrag som vi gör idag?
Den frågan är långsiktig och förtjänar inte att viftas bort som en tillfällig trendnyck – inte ens om man skulle vilja besvara den med "inga alls, staten borde ta sin hand från konstmusiken". Frågan har också föga att göra med hur många som fyller sina playlists med Steve Reich, ty den amerikanska repetiva konstmusiken har en lite speciell roll i sammanhanget. Även om Steve Reich skriver noter, blir slutprodukten ofta en officiell inspelning – den gitarrist som idag ger sig på kan spela Electric Counterpoint gör de facto en coverPat Metheny-versionen – vilket funktionellt sett har mer gemensamt med poplåtar eller EAM-kompositioner.

Lyssnare är en sak. Om det finns för många eller få som lyssnar på inspelade operaarior i sina hem är ointressant. Att musikhögskoleutbildade instrumentalister bildar ensembler som når ny publik med fantastisk egenkomponerad musik som varken kan klassas som finkultur eller populärkultur – sorry, inte heller det förändrar själva huvudfrågan om den klassiska musikens osäkra framtid.
Skifta fokus, från lyssnare till utövare! Ska skattepengar subventionera hundratals anställda orkestermusiker som spelar en allt mer 1800-talscentrerad repertoar för en krympande och åldrande publik? I så fall varför?
Jag tycker ju, kulturkonservativt nog, att det finns en poäng. Men jag skulle akta mig för att formulera argumentet utifrån konsertbesökarens synvinkel, genom att försöka hävda att konstmusiken ger publiken "något" som populärmusiken saknar. En kulturpolitik som lutar sig på en sådan tudelning är kortsiktig, ohistorisk och ovisionär. En vacker dag kläms ekonomin åt och allt faller som ett korthus.

Nej, i stället skulle jag nog drista mig till något som visserligen kan likna ett cirkelargument: klassiskt skolade musiker ska understödjas för att det är bra att det finns klassiskt skolade musiker.
Det är något annat än l'art pour l'art, men förstås ändå inte oproblematiskt. Men man slipper ändå att postulera en tvivelaktig åtskillnad mellan konstmusik och populärmusik.
Utgångspunkten blir då i stället åtskillnaden mellan musikens bägge "kraftfält" – den improvisationsbaserade musiktraditionen och den skriftspråkliga – och den produktiva interaktionen däremellan.

Om alltså förekomsten av klassiskt skolade musiker och kompositörer är en resurs som främjar även den musik som ligger utanför den klassiska traditionen, är det ett gott skäl i sig till att bibehålla institutioner som kan förvalta den långa traditionen. Inklusive symfoniorkestrar.
Institutionerna ska då alltså inte i första hand betraktas som producenter av ett visst antal konserter per år, vars framgång mäts av antal besökare som kan noteras i årsredovisningen, utan som upprätthållare av en tradition vars uppgift mest av allt är att reproducera sig själv – men till nytta även för ett bredare musikliv.

Dock kvarstår frågan om hur länge man kan motivera att staten finansierar sju symfoniorkestrar i landet, vilka ju i enlighet med Baumols lag blir allt dyrare. Den som hittar ett verkligt bra argument för att det inte räcker med 2-3 fullskaliga symfoniorkestrar i vårt lilla land får gärna skriva dem nedan.
Som Eric Schüldt säger: Kanske det måste till en rejäl decimering – men innan det måste debatten väckas, så att vi vet vad vi behåller och varför. Och den debatten måste förstås kunna väckas utan att blandas ihop med något desperat sökande efter hipphet.
Frågan om den klassiska musikens framtid kan alltså kokas ned till frågan om vad som ska ske med den noterade musiktraditionen, och dess knepigaste bit gäller den ekonomiskt ineffektiva orkestermusiken. Här gäller det att gå varsamt fram, samtidigt som det bara är att inse att symfoniorkestern knappast är en evig institution. Den är inte särskilt många människogenerationer gammal, men under den tiden har orkestrarna svällt i storlek för att tillgodose kraven från en viss (kanske främst högromantisk) epoks kompositörer.
Exempelvis måste man då fråga sig om det är rimligt att högskoleutbilda kompositörer i att skriva musik för symfoniorkester. Samtida svenska kompositörer skriver visserligen musik som de kan förvänta sig att få framförd. Men bara en gång, som Orkesterutredningen visar. (Och då gärna efter paus, så att publiken har möjlighet att fly fältet efter att ha fått sitt lystmäte av Beethoven och Brahms.) Frågan kan ställas varför fler ska uppmuntras att gå in i en sådan alibiroll.

Rimligen borde det fåtal kompositörer som utbildas få sin skolning inom kammarmusik och/eller elektroniskt komponerad musik. De varianterna fungerar uppenbarligen bättre, och har tätare kopplingar till den "ickeklassiska" musiken. På så vis underlättas en smärtfri uppluckring av det konstmusikaliska fältets gränser, vilket ter sig som en både oundviklig och lovande utveckling, på lång sikt.
Samtidigt måste man inse att det finns ett konstmusikfält, som är avgränsat från den övriga musiken på ett sätt som helt saknar motsvarighet inom t.ex. litteraturen, där skalan från "hög" till "låg" är glidande. Konstmusikfältet definieras utifrån en noterad tradition, som historiskt har uppstått genom musikens specifika medietekniska villkor (tryckpressen kom före grammofonen). Fältet kommer inte att bara försvinna, och alla kulturpedagogiska försök att "överbrygga gränserna" genom "poppa till" klassisk musik eller förse den med "häftiga" musikvideos för att locka ungdomar (som någon pinsam tant föreslog i P2 idag) kommer ofrånkomligen att sluta i kitsch.
Uppluckringen måste därför ske varsamt!
Som sagt pågår denna uppluckring redan för fullt, med en hel del goda resultat där klassiskt skolade musiker utforskar musikaliska gränstrakter. Men att "den isländske konstmusikern Jóhann Jóhannsson har gjort en av höstens mest uppmärksammade skivor", som Johan Wirfält anför i SvD, betyder inte att "den moderna konstmusiken mår bättre än någonsin". För konstmusikens kris handlar inte om skivor, utan om konstmusikens traditionella medium och arbetsordning: Kompositör skriver musik som olika orkestrar/dirigenter/musiker sedan uttolkar i olika versioner.
(Johan Wirfält känner jag inte, så jag har svårare att säga vad han egentligen vill. Däremot har jag känt honom, men det var för typ 23 år sedan när vi bägge hängde på Dragonens daghem i Halmstad...)

Avveckla konstmusiken – men med förnuft! Parollen är tillspetsad, för att inte säga missvisande. "Avveckla" ska inte tolkas som en musiktraditions långsamma borttynande, utan tvärtom som det enda sättet att förhindra stagnation. Vad som ska avvecklas är inte spelandet av klassisk musik, än mindre de klassiskt skolade musikerna, utan skapandet av ny noterad konstmusik inom ett fält helt separat från populärmusiken. Men uppluckrandet måste få ta (lång) tid!
Omplantering med förnuft, kanske är mer träffande. Låt oss testa en Linje 2-remix:
Kärnkraften Den noterade konstmusiken avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft klassiskt skolade musiker för upprätthållande av sysselsättning och välfärd en livaktig musikkultur. För att bl.a. minska oljekitschberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga att konstmusiken upplöses som eget fält används högst de 12 kärnkraftsreaktorer 7 symfoniorkestrar som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsorkesterutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter Hänsyn till de skolade musikerna blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna orkestrarna tas ur drift.

11 Comments:

Anonymous Anonym said...

"I feel a guaranteed basic income-argument coming on"...

Ta ett till steg i tankarna kring hur resursfördelningen skulle gå till och du kanske sitter som finansminister, under Reinfeldt eller nästa sosseregering, litet beroende på hur du lägger upp det.

12/16/2006 09:00:00 em  
Blogger rasmus said...

Uh? Jag är ju inte intresserad av finanspolitik, utan av musik - uppriktigt talat. Och jag slipper gärna ta ansvar för att finna lösningar på saker.
(Men det är kul om andra tar vid och drar sina olika slutsatser, även politiska.)

12/16/2006 09:06:00 em  
Blogger Christopher Kullenberg said...

Jag är inte speciellt intresserad av musik, men däremot av arbetsdelning och begär. Du skriver att "klassisk musik" inte kan "tillgodogöra sig arbetssparande maskiner". Det krävs alltså en viss bildning för att få den noterade musiken att förandlas till musik. Om vi då tänker oss ett mycket sofistikerat MIDI-interface som arbetar istället för musikerna borde frågan varit löst. Dock är det uppenbart att så inte är fallet. Begäret produceras ju av assemblaget symfoniorkester>instrument>mekaniskt arbete>operahus>glättig champagne>borgerligt sällskap, och inte av ett chip.

Eftersom jag saknar bildning inom musik, har jag svårt att se fenomenet som något mer än så. Därför presenterar jag en ogenomtänkt hypotes: Borde inte den "klassiska musiken" få en mera intressant form om den helt förkastades från Statsapparaten. Om musikerna helt plötsligt blev en plåga likt råttor, som drevs ut (under fredliga medel givetvis, dvs med indragen lön), skulle de tvingas organisera sig på annat sätt, eller dö ut för att återuppstå i ny skepnad?

Jag tar ett annat exempel. I dessa decemberdagar lyses halva Avenyn upp av ett ljusspel som massorna har att beskåda. Notationerna består här av något som liknar en demo, men kräver projektorer och högtalare för att fungera. Dock så tänker vi oss denna kulturform som långt mycket mindre värt att "bevara" än klassisk musik.

(det är nu jag drabbas av a href-sjukan och glömmer bort min poäng)

För några år sedan gick jag på en Vivaldi-konsert i Prag. Det var en typiskt greatest-hitkonstert, men kostade bara en hundralapp trots avsaknad av Statsapparatens löner. Framförandet stördes av en polissiren och det serverades ingen champagne. Av någon anledning har jag en ogrundad tanke om att long-taileffekten hade längre svans där, men som sagt, jag vet inget om musik...

12/17/2006 12:34:00 fm  
Blogger rasmus said...

(Inser att jag nu kan komma undan vad som helst genom att hänvisa till "...men med förnuft!".)

Christopher Kullenberg:
Förvandlingen från noter till musik handlar inte bara om att göra om symboler till ljud, utan om en praxis, ett levande och förgängligt framförande i publikens närvaro. Att musikens praxisaspekt skulle kunna avskaffas trodde (eller snarare fruktade) många musiker på 1970-talet, idag har utvecklingen snarare bevisat motsatsen: Mekanisk reproducerbarhet till trots, ökar efterfrågan på musikaliska liveupplevelser generellt och långsiktigt.
(Tror dock du överskattar champagnefaktorns del i den sociala aspekten. På Halmstads konserthus – där jag bevistat flertalet av mina symfoniorkesterkonserter, med årskort till skänks från kommunala musikskolan – konsumeras snarare dammsugare och blaskigt kaffe.)


"Borde inte den "klassiska musiken" få en mera intressant form om den helt förkastades från Statsapparaten."

Det är en fråga som absolut bör ställas, men själv skulle jag besvara den med ett klart "nej".
Konstmusiken har under årens lopp laddats med alltför mycket kulturellt kapital för att resultatet skulle bli något annat än förflackning. Kortsiktig jakt på maximerade publiksiffror kan absolut lyckas genom att spela på den kulturella säregenheten i konstmusiken och satsa på säkra kort i repertoaren, men den klassiska musikens långsiktiga kris förvärras snarare; i stället för att dö lever konserthusen kvar som platser för en tom ritual. Konstmusikens möjligheter att interagera med den icke-noterade musiken skulle nog tyvärr också begränsas till manér.
Just därför – eftersom det kulturella kapitalet står i vägen för en "kreativ förstörelse" eller vad man nu vill säga – tror jag man måste gå varsamt men beslutsamt tillväga, som när man planterar om en växt, från växhus och ut i den vilda naturen.

12/17/2006 01:06:00 fm  
Blogger Christopher Kullenberg said...

Rasmus:
Jag antar att du har rätt. Jag skulle nog försvara min egen praxis, alltså den "humanvetenskapliga-bildade-konversationen-praktiken" med ett liknande argument. Man kan säga vad man vill om den, men utan utövare kan den inte heller kritiseras, utan blir istället en biblioteksfråga om vart man ska göra av alla böckerna. Det är i det ögonblicket den blir förstelnad. Både noter på ett papper och Aristotoles i böcker kräver värddjur för att muteras och reproducera sig. Så det borde i så fall ligga i heterogenitetens tjänst att understödja en sådan praxis. Förr eller senare kommer någon att göra sådant våld på texten (i dess vidaste bemärkelse) att den förändrar dess mening.

12/17/2006 01:33:00 fm  
Blogger rasmus said...

Christopher: Väl formulerat! (Parallellen till humaniora känns hyfsat konstruktiv.)

12/17/2006 02:32:00 fm  
Blogger Elias said...

Oj, snåriga grejer detta... Många frågor som diskuteras samtidigt, och går in i varandra... På det stora hela är vi nog ganska överens... I mkt pratar om olika saker då jag inte ägnat några tankar åt den del av saken du kallar den noterade konstmusiken... (vilket antagligen är lite ohistoriskt och korkat av mig...)

Några saker bara:
det du beskriver som deras (Shüldts) ambition: "att lyfta "den klassiska musiken" ur stagnationen är både befogad, angelägen och ärligt menad." är säkert lovvärd men inger mig en lätt obehaglig von oben-känsla som jag gav uttryck för i min post - det är inte P2 som ovanifrån, uppifrån kommer att lyfta ngt ur någon stagnation, förstås...

Sedan undrar jag lite över vad det är som du inte instämmer i, lite oklart...

När det gäller konstmusik som trend kan man nog se det på två sätt, eller massor av sätt men den plats som konstmusik och klassiskt har i popmusiken hos tyckare, recensenter och utövare idag är betydligt större än den var för en tio år sedan - och det uppfattar jag som ngt betydligt större än "höstens snabbt övergående trend." Ngt jag försökte beskriva i slutet av den här lilla recensionen...

12/17/2006 10:56:00 fm  
Anonymous Eric Schüldt said...

Rasmus.

Det här var helt ärligt det bästa jag läst i den här frågan på mycket länge, kanske någonsin.

Nu skriver jag ut din text, ramar in den och sätter upp på redaktionsrummet för "Schüldt i P2"!

12/17/2006 11:34:00 em  
Blogger rasmus said...

erc schüldt: Oh, det var kul att höra - särskilt som jag själv (efter någon syrlig kommentar) började tvivla lite på att jag alls fått något sagt i detta långa och inte jättesystematiska inlägg. Men diskussionen har ju bara just börjat.

12/18/2006 11:41:00 fm  
Anonymous j said...

hej rasmus.

jag ville bara säga att jag tycker att du är bra. det är roligt att läsa dina texter, eftersom de ofta har en annan utgångspunkt - dina intressen? - än de flesta inlägg i frågan. det visar på att tankarnas värld är lite större, även om det inte är några Stora Tankar i inlägget. En länklista om man så vill. Där de flesta inte klarar av att se förbi Schültz självupptagna yrvakenhet (tolvåringen upptäcker jules verne och frågar sig Varför läser inte ALLA det här NU) så lyckas du både skriva med uppriktigt intresse för ämnet (inte bara intresse för åsikten om ämnet). och dessutom lyckas du få shültz att hålla med dig! det är märkligt att det är så sällsynt.

vet inte varför jag skrev det här, men jag antar att det kännas fint när läsarna visar uppskattning även utan att fördjupa ämnet. ciao.

12/18/2006 05:41:00 em  
Anonymous Anonym said...

" men med förnuft!!"

Kanske bör vi tala om ett "kritiskt övertagande" istället, så betonas utövarnas perpektiv på att kompromotera sig till en ny vision.

Alltså, även om frågan om subventioner är politisk, är ju inte analysen det. här saknas utövarnas röster. kreativ förstörelse, piskor och annat låter bara som gamble.

1/20/2007 07:04:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home