torsdag, december 21, 2006

Förvirrande dispyt kring journalisters upphovsrätt

Journalistförbundets kampanj "för upphovsrätten" – ja, i bestämd form – är egentligen en kampanj för att tidningsjournalisternas anställningsavtal ska låta dem bibehålla upphovsrätten, som idag. Motparten Tidningsutgivarna vill å sin sida ha avtal där de får överta upphovsrätten, och fritt får disponera sina anställdas material, som av tradition är fallet i Storbritannien och USA, men i praktiken också inom radio och tv.

Uppenbarligen finns det ingen part som bara är "för" upphovsrätten, i stället är det två olika tillämpningar som står mot varandra. Idéhistoriskt sett kanske man kan säga att Journalistförbundet vill ha en "kontinental" upphovsrätt som är oförytterligt knuten till den individuella upphovsmannen, medan Tidningsutgivarna vill ha en "anglosaxisk" upphovsrätt som kan avtalas bort, köpas och säljas på en marknad. Konflikten har flera dimensioner, som dock blir helt obegripliga om man retoriskt börjar tala om det som "för/mot upphovsrätten" och blandar ihop med fildelningsfrågan. Eller, som Journalistförbundets ordförande på en hearing i riksdagen, ger sig in i metaforernas värld:
Om man får recycla, återanvända journalistiskt material hur som helst, då försvinner mångfalden … därför menar vi att upphovsrätten är demokratins säkerhetsbälte.
Då kan jag inte låta bli att ställa frågan: Vad blir ett väldigt brett säkerhetsbälte? Svar: En tvångströja. Upphovsrätten som demokratins tvångströja? Ptja...
Till saken. När frågan idag avhandlades i P1:s Vår grundade mening blev förvirringen stundtals komisk. Journalistförbundets Arne König förklarade helt instruktionsboken att hans fack kämpar för upphovsrätten, för att i nästa stund förklara:
upphovsrätter säljs ju till enorma belopp, det är en utan de stora handelsvarorna, det ligger ju på världsplan i nivå med olja, människosmuggling, knark... den typen av stora industrier
En principiellt intressant fråga som radioprogrammet bara tog upp i förbigående rör upphovsrättskollektivet Alis, som är journalistikens motsvarighet till Stim. Den som ansluter sig till Alis ger alltså dem exklusiv rättighet att "förvalta vidareanvändningsrättigheterna" för sina texter. En frilansjournalist, tillika facklig aktivist, sade i radioinslaget:
Det är många tidningar som nekar medlemmar av Alis att över huvud taget få uppdrag, och det är ju en kränkning av föreningsfriheten, vi skjuts tillbaka till fackföreningsrörelsens barndom...
Visst går det att följa deras logik, men hur bisarra blir inte konsekvenserna om man följer dem in på musikens område? Ska då facket hävda att en subkulturell musikscen som enbart anlitar "ostimmade" artister", och på så vis slipper betala licensavgifter, också kränker föreningsrätten?
Kanske skulle Journalistförbundet få större förståelse för sina krav om de trappade ner den storslagna retoriken, och i stället öppnade för mer förutsättningslösa samtal.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Ho Ho! Ursäkta Tomte-ljuden, men det här är verkligen tomteri! Mycket roande läsning. Hur skall dessa förvirrade motparter kunna enas om något som helst?

12/21/2006 10:40:00 em  
Blogger Eierfabrik said...

Jag tycker att det faller sig ganska naturligt att upphovsrätten skulle hamna hos uppdragsgivaren.

Om en ingenjör kommer på ett patent åt ett företag så är det givetvis företagets patent och inte den enskilda individen som med företagets medel varit snillrik.

Vanligtvis utgår också en roalty från företagets sida till den anställde beroende på hur mycket företaget anser sig tjäna på patentet. Är man journalist så skriver man (vanligtvis) på uppdrag av en utgivare, så jag förstår inte riktigt resonemanget från journalistsidan... Vill man ha egen upphovsrätt så kan man skriva hemma och sen låta utgivarna köpa tillstånd att publicera den? Eller?

12/22/2006 03:19:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home