lördag, december 30, 2006

Kunst-Werke: Kropparnas och konstens ut- och insidor

Between different cultures, misinterpretation is an important part of interpretation to make an assumption of differentiation.
(Noritoshi Hirakawa)
Rapporten om "kroppen som plattform" härifrån hackerkongressen 23C3 vid Alexanderplatz i Berlin avslutades med ett löfte om en rapport från pågående utställningen Into Me / Out of Me på konsthallen Kunst-Werke inte alls många kvarter bort.

För det finns paralleller mellan Quinn Nortons föredrag om "funktionell kroppsmodifiering", och samtidskonstens "grupputställning om den föreställda, deskriptiva och performativa handlingen av att passera in, igenom och ut ur den mänskliga kroppen".Kuratorn, Kunst-Werkes grundare Klaus Biesenbach, förklarar vidare:
The focus is on three primordial and radical relationships between the internal and the external: metabolism (eating, drinking, excreting…), reproduction (intercourse, birth…), and violence (shooting, impaling, perforation…).
Det är ett brett tema arrangerat i fem våningar, kryllande av stora namn från fyra decenniers internationell samtidskonst. Konstverk som använder alla tänkbara tekniker, ibland kroppsvätskeslabbit, i hög grad olika slags performancedokumentationer, eller åtminstone verk som har en stark performativ aspekt.
Ett flertal dokumentationer av kontroversielle österrikaren Otto Mühls "aktioner", och av nästan lika skatologiske landsmannen Hermann Nitsch visas bland annat en kroppsskiss "efter Leonardo".
Feministisk kroppskonstnär konfronterar manlig strukturalistisk filmare i Carolee Schneemann: Interior Scroll (1975). Mona Hafouns installation Deep Throat "serverar" ett filmat svalg på porslinsfat. Vi hittar även Piero Manzonis förpackade konstnärsbajs släppt i limiterad upplaga (1961), som länge var en fast referens i diskussioner om konstens gränser.



En projektion som gör ont är Barbed Hula av Sigalit Landau (fast kuratorns påpekande om vad smärtan "låter sig överföras till" är alldeles onödigt).

Utrymme finns också för en visning av Robert Boyds youtubiga mix av videoklipp från 1900-talets totalitära regimer till hurtfrisk musik. Den är ett av flera exempel på samtidskonstens tänjande på gestaltandets gällande gränsdragningar, för alla lånen är upphovsrättsligt betraktat rena attentatet.
Konstvärldens aktiviteter kan, tack vare sin omgärdande högdiskurs, komma undan med vissa saker som inte alltid ses som OK för en random internaut. Att konsten är så "odemokratisk" är inget att gnälla över, utan en intressant funktion som för den skicklige går att utnyttja för ett okänt antal oavsedda syften – för att formulera sig i linje med den hackermentalitet som manifesteras hela dagarna här på kongresscentret.

Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn. Text-, ljud- och bildfragment samt fotografier behandlas som råmaterial att göra något mer av. Alltså används befintliga uttrycksformer inte som form utan som idéer, innehåll sida vid sida med bokstäver, klanger, och faktauppgifter och liknande byggstenar utan verkshöjd, sådant som ännu väntar på att formas. Upphovsmannaskapet flyttas ett steg upp i den symboliska näringskedjan.

Teresa Margolles ljudinstallation Sonido de la morgue består helt enkelt av de inspelade ljuden från obduktionen av en mänsklig kropp. Curatorns ord att hon gör "formmässigt återhållsamma arbeten" är en snygg omskrivning för ready-made. Teresa Margolles verkar inte ha utfört obduktionen själv, den gjordes antagligen av en kirurg som utförde ett arbete och inte en performance. Konstnären har här spelat rollen av den som registrerar en handling, utförd av en namnlös.

Andra verk inom samtidskonsten har en helt omvänd upphovsmannafunktion: Konstnären utför en handling, som registreras av en namnlös. Simpel observation från Into Me / Out of Me: Genom att kalla ett foto för "performativt självporträtt" går det vända på fotografimediets konvention och låta den avbildades namn, inte kameraoperatörens, stå som upphovsman.

Det är Catherine Opie som är konstnären till fotot av sin rakbladstecknade rygg (Self-Portrait/Cutting, 1993). Men de anorektiska barnen i Wildzone 1 (2001) är namnlösa; konstnären L.A. Raeven är i stället den osynliga arrangören på andra sidan filmobjektivet.

När konsten använder kroppar blir allt gärna extra provocerande: till oredan om vad som är uttrycksform och innehåll, intervenerar konsten som visas på Kunst-Werke uppsåtligen i den känsliga gränsdragningen mellan kroppens privata insida och dess offentliga utsida. (Svårigheten att särskilja symboliskt och reellt, vilket är ett möjligt håll för resultatet att luta åt, har ett namn: paranoia.)

The mouth is interesting because it's one of those places where the dry outside moves toward the slippery inside.
(Jenny Holzer, emalj, 1980)

1 Comments:

Anonymous Gabriel Sandberg said...

"Alltsedan Marcel Duchamp har samtidskonsten, med sitt vida fält av tekniker, ett alldeles speciellt förhållande till upphovsrättslagstiftningen. Ett upphittat föremål av okänt ursprung kan utnämnas till konst genom att en konstnär placerar det i ett konstnärligt sammanhang, som bär hans namn."

Intressant att nämna är att Duchamps readymade "Fountain" refuserades när han först skrev under med det okända pseudonymet R. Mutt.

1/04/2007 01:59:00 em  

Skicka en kommentar

<< Home