söndag, januari 29, 2006

Lär från det friska, inte från det sjuka

DN:s Niklas Ekdal skriver klokt om datorspel i en ledarkrönika, som rakt och tydligt vederlägger de bägge huvudargumenten som förs fram i virtualitetsmotståndarnas ihållande offensiv. Uppfattningen att datorspel skulle vara särdeles skadliga då de matar barnasjälar med olämpliga bilder, bemöter Niklas Ekdal med att påpeka att tidigare medier konsumerades på betydligt passivare sätt:

Nästa generation programvara kommer att släppa in spelarna i designprocessen, på samma sätt som internet har gjort skribenter av läsare. Den kommer att skapa oväntade nätverk, nya ingångar i kommersiell teknologi för till exempel simulering och kartografi.
Den småneurotiska skräcken för att "skärmberoendet" ska röva bort en generation från "den verkliga världen" avförs stilfullt:
Men när vi skyller koncentrationsproblem i skolan på digitaliseringen blir det bakvänt. Många pojkar som inte klarar av att lyssna på läraren är kapabla att fokusera på ett avancerat spel i timmar. I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska - och se vad skolan kan lära av Microsoft och Atari.
Fast jag tror inte på att göra spelens innehåll mer "emotionellt" är lösningen på hur man kan göra spelvärlden mindre dominerad av pojkarna. Snarare handlar det om spelandet, de sociala mönster som råder kring själva aktiviteten. Även debattartikeln Statliga pengar till spel helt fel av Waldemar Ingdahl och Håkan Andersson kommer med vettiga synpunkter, händelsevis ungefär samma synpunkter som Copyriot bjöd på i seminariereferatet Datorspel som kulturpolitiskt objekt. Särskilt följande förtjänar att framhållas för att det bryter den alltför vanliga fastlåsningen vid att betrakta produktion och konsumtion som två skilda världar:
Paradoxalt nog är just spelmarknadens framgång boven i dramat. I den allt tätare konkurrensen slås vissa intressen ut, och just de skulle ha statliga bidrag. Om det inte går med vinst, så måste det vara – bidragsberättigad – kultur. Man ignorerar att allt kraftigare spelutvecklingsverktyg blir tillgängliga för gemene man och att även rena hobbyprojekt som det japanska flashspelet Grow kan nå en global publik utan riktat statligt stöd.
I stället för att utgå ifrån det sjuka borde vi utgå ifrån det friska. Exakt

fredag, januari 27, 2006

Grönt ljus för warezserver

En domstol i Nevada har fastslagit att Google inte bryter mot lagen – trots att de kopierar upphovsrättsskyddade hemsidor till Google Cache på sina egna servrar och därifrån gör materialet tillgängligt för hela världen. Ur domslutet (som applåderas artigt av EFF & Lessig):

Field contends that by allowing Internet users to access copies of 51 copyrighted works stored by Google in an online repository, Google violated Field's exclusive rights to reproduce copies of those works. (...) the Court finds (...) that Google's use of the works is a fair use
Så, sökmotorers etablerade funktion får grönt ljus av en amerikansk domstol. En självklarhet? Egentligen inte. Med en ambition att hålla upphovsrätten strikt "teknikneutral" borde det egentligen inte råda någon tvekan om att sökmotorer kränker upphovsmannens exklusiva rätt till exemplarframställning. Men i slutändan får de tillämpningar som hunnit etablera sig tillräckligt väl ändå leva kvar, för när lagarna inte är i takt med tekniken blir det normerna som slår upp nya gränspålar.

torsdag, januari 26, 2006

"Teknikneutralitet" och presstöd

Härom dagen fick Paggan ta emot SOU 2006:8, slutrapporten från Presstödsutredningen, betitlad Mångfald och räckvidd. Under ledning av Sören Thunell (fd informationschef för socialdemokraterna) har man kommit fram till att rådande system för att plöja ner en halv miljard per år i tryckpressbaserade företag i stort sett ska bibehållas. Med vissa putsningar, såklart: Några av miljonerna till SvD kapas bort så att det hela inte sticker så mycket i ögonen, och småtidningarna ska få vara kvar i leken även om veckoupplagan glider ner mot 1500. Men så var det dilemmat nättidningar. Utredningen fick i uppdrag att ta reda på om presstödet är "teknikneutralt", vilket tydligen är en målsättning. Genom att tolka frågan så snävt det går, kan det klämmas fram ett "ja" som svar – fast med tillägget att den där svåra nöten nog måste specialutredas några varv till om några år. Slutsatsen är alltså att presstödet "är teknikneutralt såtillvida att det är formellt möjligt för en dagstidning att erhålla driftsstöd oavsett hur tidningen distribueras".

Som framgått tidigare anser kommittén att tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar skall vara principiellt likställda. Utgångspunkten för kommitténs bedömning huruvida regelverket avseende presstöd är teknikneutralt är sålunda att den enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet.
"Teknikneutralt" kan låta fint. Jämlikt. Men bedrägligt nog tycks det, åtminstone i nio fall av tio, betyda att modeller som uppfunnits för att hantera tryckpressar på mer eller mindre krystat sätt ska tillämpas på digitala medier. Oavsett de verkliga förutsättningarna. När fackförbund kräver extrema metoder i piratjakten motiveras det med att upphovsrätten till varje pris måste vara teknikneutral. Det är även en föreställning om teknikneutralitet som gör att Thomas Bodström låtsas som att det vore möjligt att övervaka endast adressat och avsändare utan att datalagra även meddelandena. Bara att återanvända etablerade diskurser för hur tele- och postväsende av hävd har fungerat. Men mossighet är bara ena sidan av saken. "Teknikneutraliteten" klarar bara av att hantera distribution som en aktivitet lösryckt från alla flöden av produktion och cirkulation. Att greppa helhetsbilden, alltså även inte bara se hur redaktionellt material sprids utan även hur själva skapandet av kultur och information förändras av digitaliseringen, hade nog resulterat i en alldeles för hög grad av komplexitet för att bli politiskt lätthanterlig. Därför fastslår Presstödsutredningen att "enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet". Enklaste utvägen, som för ned frågan till hur "dagstidning" ska definieras. Enligt Presstödsförordningen så ska en dagstidning ha "dagspresskaraktär med reguljär nyhetsförmedling eller allmän-politisk opinionsbildning (...) och dess egna redaktionella innehåll skall utgöra minst 51 % av dess totala redaktionella innehåll." För att sedan kunna pytsa ut presstöd måste staten också få en uppfattning om hur många som läser tidningen. Så blir det åter motorstopp vid konstaterandet att det är "oklart hur begrepp som upplaga, spaltmeter och täckningsgrad skall tolkas för elektroniska skrifter". Att "användningen av dessa begrepp kan behöva ses över om elektroniska skrifter skall ha en reell möjlighet att få presstöd", kom för övrigt en tidigtare SOU fram till redan 1999. Presstödsutredningen får ta hjälp av inkomna synpunkter. Johan Ehrenberg drar sitt strå till lagstiftarstacken:
Begreppet spaltmeter är föråldrat och bör helt ersättas med begreppet tecken. ... Bilder bör mätas i storlek motsvarande bites omräknat till 72 dpi (skärmbildens upplösning). ... Kravet att det redaktionella innehållet skall uppgå till 51 procent ... bör ersättas med ett minimimått av redaktionellt eget producerat material, t.ex. X tusen tecken och Y kilobytes.
Som det kämpas med begreppen! Föreningen för Sveriges Nättidskrifter föreslår att de allihopa ska fås att göra e-postutskick av materialet som redan finns på webben. Inte för att det finns nån poäng att mejla runt artiklarna, utan för att med en utskickslista kan man ju få något som åtminstone liknar ett upplagetal som kan ligga till grund för statliga bidrag. Men de fattar också vilket gungfly som uppstår, och föreslår därför på sikt att det ska införas ett enda statligt mediestöd som ska utgå oavsett om det rör sig om tryckta papper, radio eller internet. Fast där förutsätts fortfarande att det är de medier som av tradition har redaktionell karaktär som ska få stöd, så det görs en outtalad och kanske inte helt hållbar avgränsning mot exempelvis musik och film. Och det ultimata kruxet med ett allmänt mediestöd där bloggar ska prövas på lika villkor som papperstidningar, är ju att staten måste överge alla "objektiva" kriterier till förmån för en subjektiv kvalitetsbedömning i varje enskilt fall. Alla ambitioner att i "teknikneutralitetens" namn ge nätpublicerade tidskrifter presstöd, verkar stupa på ett och samma omöjliga val: Antingen objektiva kriterier som blir ytterst begränsade och tvingar fram onödiga formändringar, eller mer av subjektiv bedömning som ger en kontroversiell politisk makt åt tjänstemän som ingen öppet verkar vilja stå för. Presstödsnämnden lutar ändå lite åt senare hållet med sin spekulation om ett tänkbart framtida "redaktionsstöd". Så länge det bara rörde sig om pappersprodukter som folk betalade för var det så mycket lättare att bedriva mediepolitik: Tidningar som kom upp i en viss upplaga hade gjort en betydande insats och läsekretsens intresse var dokumenterat. Ett begränsat antal aktörer fanns att fördela presstöd mellan. Men på internet? Flytande gränser mellan hemsida, blogg, webbtidning och nätupplaga. Hur detta ska kunna inordnas i och formas av en mediepolitik är väldigt svårt att se. Moderaterna och folkpartiet vill helt avveckla presstödet. Deras representanter i Presstödsutredningen anmälde avvikande åsikter, medan alla andra ville fortsätta pumpa stålar i tidningskoncernerna. Och fortsätta skjuta frågan om presstöd till elektroniska medier "en bra bit in i framtiden", för att citera ordförande Sören Thunell som tänker sig en ny utredning om några år. Då kommer det nämligen, hör och häpna, att finnas
så kallade e-posttidningar [...]. Det är sådana man kan läsa på en elektronisk platta och ta med sig på bussen.
:D

onsdag, januari 25, 2006

Husrannsakan mot tyska Antipiratbyrån: Bahnhof-skandalen i repris

Under dagen skedde uppmärksammade tillslag mot warezgrupper i flera europeiska länder, där en rad piratservrar som av piratjägarna betraktas som "toppen av pyramiden" beslagtogs och minst ett trettiotal greps. Tvåhundra husrannsakningar ska ha skett i Tyskland, med tyngdpunkt på Nordrhein-Westfalen. Lika uppenbart som att razzian inte gällde spridning av upphovsrättsskyddat material i allmänhet, utan just bioaktuella filmer, är att polismyndigheterna fått sina informationer från filmindustrins lobbyorganisationer. Mer specifikt från GVU, tyska motsvarigheten till MPAA/Antipiratbyrån. Jaja. Inga stora nyheter kanske. Vi vet ju hur det blir: Först kungör antipiraterna att Piratscenen är stendöd, strax därefter har de figurer som försvunnit från warezscenen ersatts av andra (medan datorer för hundratusentals kronor får samla damm i ett polisgarage i väntan på en utredning som aldrig fullföljs). Men det finns en detalj, som lustigt nog alla internationella och även vissa tyska nyhetsmedier har missat att berätta. En detalj som kanske inte uppnår Gula brigaderna-kaliber, men ändå är en nästan kuslig upprepning av vad som hände i Sverige för ett år sedan. Tyska polisen genomförde nämligen en husrannsakan i Hamburg på kontoret för tyska antipiratbyrån GVU, och även hemma hos en av dess högt uppsatta företrädare. Självaste informatörerna bakom razziorna i Europa, är nu själva misstänkta för upphovsrättsintrång. Nättidningen Heise.de var först ut med informationen om att GVU själva ska ha finansierat en av de aktuella warez-servrarna, levererat hårdvara och gjort regelbundna utbetalningar till en infiltratör för att denne skulle ge piratjägarna IP-adresser till andra inom warezscenen. Känns det igen? Enda skillnaden är att det i Sverige för nästan ett år sedan krävdes att Arga Unga Hackare knäckte Antipiratbyråns e-post, medan tyska polisen själv utredde och slog till mot upphovsrättsmaffians olagliga metoder. En anmälan lämnades förra våren in mot Svenska Antipiratbyrån rörande exakt samma sak, men svensk polis verkar inte lyfta ett finger. Och samtidigt kommer transatlantiska nyheter om att MPAA själv anklagas för upphovsrättsintrång sedan de själva erkänt att de kopierat en kopia av filmen This Film Is Not Yet Rated som de fått in till sin avdelning för moralklassificering. Tokigt. Gråzoner. Av två slag. Dels har upphovsrättsindustrins piratjägarapparat, med alla nationella underavdelningar, satt det i system att operera i en legal gråzon (som kanske blev aningen för mörkgrå för den nitiska tyska polisen). Dels utgörs större delen av fildelningsnätverkens historiskt unika arkiv också av just en gråzon vars multiplicering ingen invänder mot, även om den ibland får sig några skråmor som en bieffekt av värnandet av ett litet fåtal bioaktuella filmer. Filmer där rättighetsekonomin har vänt den kreativa processen vänts ut och in genom att den, som Oscar Swartz skriver, först slår ned en "tältpinne" (King Kong, Superman...) och sedan "vecklar ut ett tält av licensverksamheter". Gråzonerna, med dess alla nyanser och framträdande mönster, är det intressanta i hela karusellen.

lördag, januari 21, 2006

The Pirat eBay

Många har noterat att The Pirate Bay idag har idkat en udda form av fundraising. Krewet säljer en helkväll med sig själva med utgångsbud $2500. Och tro det eller ej men efter en 19 bud så hade priset stigit till 15000 dollar eller drygt 115000 svenska kronor för välbehövlig förstärkning i nya serverhallen. Men alldeles nyss var auktionen plötsligt borta från eBay. Exakt vad i deras "service policy" som The Pirat eBay överträder görs inte det minsta klart.

However, your auction-style listing(s) violates eBay's Service Policy policy and has been removed. In accordance with our User Agreement, items prohibited by law or by eBay policy are not allowed on eBay. We have credited all associated fees to your account and notified eBay users associated with the transaction that it has been cancelled.
Här finns skärmdump på den rullande auktionen. Fortsättning följer... Uppdatering 1: Slyck.com vet redan att berätta om nästa steg: A representative of TPB informed Slyck.com they will instead actually sell a product – a t-shirt to be specific – available by pickup in Sweden only. In addition to having to fly to Sweden to pick up the t-shirt and pay all associated costs, TPB crew will also throw in a local party – which the winner also has to pay for. A clever loophole indeed. Uppdatering 2: Nu är en ny auktion uppe. Denna gång är det en t-shirt som auktioneras ut (dess motiv säger väl något om överlämningsceremonin). Detta är underhållning! För övrigt meddelar Piratshoppen att den numera säljer till hela EU.

Justitieministern håller tyst om "selective enforcement"

Om du motsätter dig Bodströmsamhället så är bär du skuld inför "de unga kvinnorna från Litauen som hänsynslöst utnyttjas på en bordell" och "tonåringen i Borlänge som hamnar i narkotikamissbruk". Det skriver justitieministern själv idag. Bara "allvarlig brottslighet" ska beröras av EU-direktivet om lagring av kommunikationsdata, skriver Thomas Bodström. Han vet förstås men låtsas inte om att småförseeler lätt kan omdefinieras som grova brott, bara straffskalans övre tak läggs tillräckligt högt, och att sådana försök pågår för fullt i både Sverige och EU. Svenska fackförbund kräver att upphovsrättsintrång ska ge fyra års fängelse, och påpekar speciellt att småskalig fildelning inte ska få räknas som en ringare variant.

Att säkra bevis kan aldrig vara ett hot mot rättssäkerheten, utan fungerar precis tvärtom. Skyldiga befinns skyldiga. Oskyldiga går fria.
Detta är intressant och talande! För även om vi slänger bort alla andra aspekter och tänker oss att det faktiskt bara är de individer som begår brottsliga handlingar som kan ha något att förlora – skulle övervakningen för den skull vara oproblematisk? Omfattande övervakning leder till ett överflöd av information, där bara en bråkdel kan användas aktivt, men å andra sidan finns det en hållhake på nästintill var och en. Selective enforcement och fuzzy data är nyckelorden. En myndighet som anser att en grupp har ett oönskat beteende, får alla möjligheter att beordra att insamlade data ska användas för att selektivt plocka ut gruppens medlemmar för åtal och särskild granskning. Fortfarande vore det tråkigt om detta ska reduceras till en fråga om "integritet", för det urvattnar de mycket större framtidsfrågorna om kommunikationsteknologier och makt. Bodström baserar utan att blinka hela sin argumentation på en bedräglig missbild av hur digital kommunikation funkar när han säger att innehållet i kommunikationer inte ska lagras utan bara vem som har kontaktat vem. Men den där form/innehåll- eller närmare bestämt adress/budskap-dikotomin, som är grunden för brevhemligheten, kan rent tekniskt inte passera en datakabel. Kort sagt går det inte att lagra uppgifter om vilka som skickar mejl eller motsvarande internetmeddelanden till varandra, utan att samtidigt lagra allt det som sägs och mycket därtill. Uppdatering 30/1: "Bodström tycker inte ökad övervakning hotar integriteten", DN försöker sammanfatta kritiken. Intressant är att justitieminister inte anser att det krävs någon teknisk kunskap för att stifta lagar som ändrar förutsättningarna för framtidens kommunikationsteknologier:
Men Bodström slår ifrån sig: - Det handlar ju inte om innehållet. Bara om spåren, vem som haft kontakt med vem. Vad vi gör är att reglera ett system vi redan haft i flera år. Polisen skulle inte klara sitt arbete utan tillgång till dessa trafikdata. Tekniskt insatta kritiker hävdar dock att det är omöjligt att lagra enbart spåren, när e-posten och telefonin går via webben. - Vi ska sätta oss ned med operatörerna och noggrant titta på alla tekniska aspekter, själv är jag för oteknisk för att förstå hur lagringen går till, medger Bodström.
"Operatörerna" är dock inte Telia och en handfull övriga företag, som Bodström verkar tro. Det är alla som gör det möjligt för andra att kommunicera med varandra på internet. Alla som driver ett litet community, en chatsida eller en egen mejlserver. Se också kommentar av Dennis.

Tom Waits får ensamrätt till sin sångstil

Världens enda legala whiskeyröst vann. Förlorade gjorde biltillverkaren Audi och det spanska produktionsbolag som gjort en reklamfilm där en person hade sjungit med en sångstil som ska ha låtit mycket lik Tom Waits. Intrång, dömde domstolen. Juridiskt verkar det inte ha handlat om vanlig upphovsrätt, utan om specialfallet kändisskapsrättigheter. För Tom Waits del handlar det helt och hållet om att han som artist starkt ogillar att associeras till reklam. "Det är som att få en kojuver fastsydd under ansiktet. Smärtsamt och förnedrande", ska han ha sagt. Vilket är en vanlig känsla, och i det här fallet är fullt begriplig. Men det gör inte mindre problematiskt att domstolar börjar låta kändisar hävda äganderätt till sina personliga särdrag. Noterar att danska Piratgruppen applåderar. De tycker att konstnärens skydd mot kommersiellt utnyttjande är en lovvärd tillämpning av immateriella rättigheter. Jag håller inte med. För att uttrycka det kort: jävla unika är inte människor. En röst eller ett ansikte må vara välkänt i en stor del av världen, men inte sällan går det att höra och se liknande runt hörnet. Om staten konsekvent skulle stoppa alla från att apa efter kändisar, skulle nya musikstilar då alls kunna uppstå?

fredag, januari 20, 2006

Enögda moralslagord mot DJ:s "olagliga musik"

Musik på krogen kan vara olaglig utropar Göteborgs-Postens Kalle Malmstedt.

Ta en titt i DJ:ns skivväskor nästa gång du är ute. Är skivorna brända gör både klubben och dj:n sig skyldiga till olagligheter genom att spela dem.
Öh? För det första är det väl inte sällan DJ:s bränner egna skivor även när det finns en "laglig förlaga", och för det andra var det inte länge sedan nedladdningen var fullt laglig, och för att fortsätta tala på upphovsrättslagarnas termer så är det fortfarande tillåtet med kopiering inom den närmsta kretsen (t.ex. familjen). Men däri skiter Göteborgs-DJ:n Bobby Pajic, som hojtar kopieringsmoralistiska slagord som går långt utöver lagen: Det är enligt honom "inte heller rätt" att kopiera musik från vinyler man själv har till CD. Värre är att artikeln sprider myten om att innehav av piratkopior skulle vara olagligt. Det enda som har kriminaliserats är själva kopieringshandlingen, inga upphovsrättslagar lär förbjuda innehav av brända musik-CD. Men den intervjuade IFPI-representanten ger förstås gärna sken av saken för att så gott det går ingjuta oro, och "även Göteborgspolisen kan tänka sig att gå och rota i skivväskorna i framtiden". Förutom att det vore en bisarr polisiär prioritering, är det rätt anmärkningsvärt att chefen för Göteborgspolisens spaningsenhet aviserar möjliga tillslag mot något som är fullt lagligt. Så, nog med juridiskt klankande. Det intressanta är från vilket håll man vill se saken. Ska man utgå från att schlager-DJ:s på Avenyn ses som ett hot av rättighetsorganisationerna, och generalisera från de fall man tycker är mest problematiska? Eller hellre diskutera alla de fall där det inte finns någon motsättning mellan musiker och DJ:s? Jag tänker på den elektroniska scenen där vinyl är en stabil ekonomisk bas samtidigt som fri digital kopiering utgör den självklara och helt accepterade grunden för marknadsföring, som gör att artisterna kan turnéra på klubbar? Ofta är gränsen mellan liveframträdande och DJ-set flytande. Även inom indiepopscenen fungerar ofta samma person som musiker och DJ, och när en ny artist börjar hajpas om så bara i de mest fanatiska kretsarna (genom fildelningen, såklart) är efterfrågan på denne som DJ ofta redan stor. Jag undrar om inte en hel del indiemusiker på det viset faktiskt tjänar betydligt mer pengar i klubbsvängen (svart) än vad de drar in på att sälja skivor. Och det är ju positivt med dessa möjligheter, som varierar rejält mellan olika musikscener! Frågan kokar ner till följande: Ska diskussionen utgå från de verksamheter som upplever kopieringen som ett problem, eller från de som bevisligen lever upp och drar olika fördelar? För övrigt är det enbart fånigt att blåsa upp detta faktum som om det var ett "avslöjande". Gå till valfritt sunkhak och i nio fall av tio ser du en laptop bakom baren som spelar MP3:or, ibland med fildelningsprogrammets fönster skymtande bakom iTunes-fönstret. Och likfan sitter klistermärket på bardisken som talar om att stället betalar sina licenspengar till STIM. Kan inte det få räcka?

Paolo Virno om postfordism

Italienske filosofen Paolo Virno i en ny intervju [PDF]; han sätter fingret på det paradigm för organisering av arbete och ekonomi som kan betecknas som postfordism.

Post-Fordism certainly cannot be reduced to a set of particular professional figures characterized by intellectual refinement or "creative" gifts. It is obvious that workers in the media, researchers, engineers, ecological operators, and so on, are and will be only a minority. By "post-Fordism," I mean instead a set of characteristics that are related to the entire contemporary workforce, including fruit pickers and the poorest of immigrants. Here are some of them: the ability to react in a timely manner to the continual innovations in techniques and organizational models, a remarkable "opportunism" in negotiating among the different possibilities offered by the job market, familiarity with what is possible and unforeseeable, that minimal entrepreneurial attitude that makes it possible to decide what is the "right thing" to do within a nonlinear productive fluctuation, a certain familiarity with the web of communications and information. As one can see, these are generically human gifts, not the result of "specialization." What I hold true is that post-Fordism mobilizes all the faculties that characterize our species: language, abstract thinking, disposition toward learning, plasticity, the habit of not having solid habits. When I speak of a "mass intellectuality," I am certainly not referring to biologists, artists, mathematicians, and so on, but to the human intellect in general, to the fact that it has been put to work as never before. If we look carefully, post-Fordism takes advantage of abilities learned before and independently of entrance into the workplace: abilities brought forth by the uncertainty of metropolitan life, by uprootedness, by the preceptual shocks of technological mutations, even by video games and the use of cellular phones. All this is at the base of post-Fordist "flexibility." These experiences outside the workplace become afterward, in the production system known as "just in time," authentic and proper professional requirements. Great European thought, from Nietzsche to Heidegger, described the "nihilism" that characterizes the forms of life outside the stringent rationality of the productive process: instability, disenchantment, anonymity, and so on. Well, with post-Fordism, the nihilistic mentality enters into production, constitutes in fact one of its precious ingredients. To work profitably in offices and factories, what is necessary today is a great familiarity with the situation and the fragility of every state of things.
Utan att köpa hela Virnos ideologiska paket går det ändå att hitta en del passager där han visar en fruktbar förmåga att koppla filosofin till högst konkreta samtidsförlopp. Högst relaterade begreppet kontrollsamhället från Gilles Deleuze nämns också. Virno gör bedömningen att vi befinner oss i ett liknande skifte som skedde på 1700-talet, i vilket då etablerade begrepp om suveränitet, legitimitet och stat har börjat läcka. Sen glider det in på hur John Cage dissade inspelad musik, medan Glenn Gould intog motsatt position. Och så bjuder intervjun bjuder på ett filosofiskt projektförslag:
I maintain that today what is possible and should be written is a contemporary version of Benjamin's essay on technical reproduction, assuming one has the background from which it is possible to appreciate all that is singular and unrepeatable in every human existence. If reproduction once suppressed the aura linked to the uniqueness of the work, today it is necessary to think the link between the technical reproduction of every aspect of experience and the emergence of a uniqueness without aura. Moreover, in the epoch of the intellectual work of the masses, it seems to me important to reread (and, certainly, to develop) the analysis of Alfred Sohn-Rethel, an outsider of the Frankfurt School (to whom, however, Adorno owes a great debt), in the book Intellectual and Manual Labour.

torsdag, januari 19, 2006

På Konstfack

Mötte upp Kamikazepiloten på Slussen för att dra till Konstfack där ettorna hade vernissage. Medan han köpte cigg på Telefonplan fingrade jag på första bästa magasin i Pressbyråns hylla, med för mig okänd titel. Första artikeln som slogs upp var lustigt nog en intervju med Sebastian Lütgert från häromåret, skriven av mig själv. Lustigt. Men vi stegade raskt vidare i snön, ty vi hade fått för oss att komma nästan i tid för att halsa vittjut och spana in skapelser av vår gemensamma bekant och hennes klasskompisar. Omkring femton konststudenter. Hälften presenterar verk som har ett pris. Ett av dem är en målad tavla, flera är foton. Ett är ett mindre rum. Annat är osäljbart, som de obligatoriska videoinstallationerna. Pepparkakor, foster, tuggumiextrakt, sopor, tavla, ost, mun. Vem kan kräva en gemensam viljeinriktning när en klass konststudenter ställer ut? Likväl blir summan av kardemumman ett svalt kontemplerande framför det sköna. Provkartan över den nyspirande konstnärsgenerationens alla sysslor är så disparat att de individuella verken, i all sin strävan efter originalitet och all sin finurlighet, inte har en chans att motstå utsmetningen till en konstsmet där inget får en chans att greppa tag i publiken. Inte så länge det saknas en styrning av utställningens inriktning. Kort sagt blir betydelsen av curatorer helt uppenbar. Curatorns snabbt växande roll inom samtidskonsten uppväcker stundtals en viss irritation. På samma gång ett eko av den 1800-talsmässiga demondiregenten, och en glidare som fraterniserar sig med företagsvärlden för att bli beströdd med dess kalla stålar. Samtidigt har ju urval av olika slag blivit till framträdande konstnärliga arbetssätt (även i nätets allra hobbyartade varianter, i form av t.ex. Flickr-curerande). Vilket knappast gör oklarheten mindre. Men den som attraheras av dessa alla frågetecken klicka gå raka vägen till Lars Vilks, som fortsätter att spruta ur sig konstens världshistoria i bloggformat. Fantastiskt rappt, avväpnande och stimulerande! På Konstfack avslöjades vi i vart fall som konstklåpare genom att komma strax efter vernissageöpppning. Medan de riktiga konstkännarna intuitivt förstod att komma under sista halvtimmen innan baren slog upp portarna, fick vi slå ihjäl ett par timmar i ett stort vitt konstbestrött rum med endast tuggumiextrakt att dricka. Vad hade sagts om ett pingisbord? Nåväl, plötsligt kryllade det av fantastiska människor och gloendet utmed väggar slog över i fest. Men nu drar vi ett streck för den här rapporten, för Kamikazepiloten skriver så jävla fint:

Aldrig, kompis, har en öl smakat lika gott. Vi bestämmer oss för att kapitulera inför Den stora sammansvärjningen som gett sig fan på att försura våra liv. Ni vinner, ni inflytelserika samhällstoppar. Rasmus & jag drar till Berlin för att bli curatorer med eget galleri. Fullkomligt oskadliggjorda & för evigt förvisade från det offentliga samtalet. Ni får som ni vill. Kasta bara lite stålar åt vårt håll så ger vi oss iväg fortare än kvickt.

onsdag, januari 18, 2006

Upphovsrättsfientliga protester i El Salvador

Handelsavtalet CAFTA innebär för flera centralamerikanska länders del en brutalt expanderad upphovsrättslagstiftning. En bloggpost berättar en intressant historia från El Salvador, där nya lagar trädde i kraft vid årsskiftet. Under december reade gatuförsäljarna ut piratkopierade CD och DVD extra billigt - och i filmerna hade en ruta med en uppmaning klippts in: Rösta inte på de partier som godkänt skärpningen av upphovsrättslagen! Efter att ha legat lågt i några dagar efter årsskiftet har nu gatornas piratförsäljare börjat dyka upp igen (såklart, eftersom det finns en stark efterfrågan men inte pengar för att betala monopolpriser, och inte heller någon god tillgång på cd-brännare för egen produktion). Men först gick de ut på gatorna och protesterade mot förbudet att köpa och sälja brända skivor. Så här såg det ut:
Var det någon som talade om upphovsrätten som ett "i-landsproblem"...?

tisdag, januari 17, 2006

Musiklyssnandets metamorfos och krossandet av auran

Gick till skivaffären. Bläddrade lite under bokstaven "C" (där fanns en del av det bästa), fingrade på skivor med band som man hört talas om men inte visste om man skulle våga chansa på. Funderade på att slå till men våndades och håll i de få hundralappar man hade att till sitt förfogande som gymnasist. Någon dag senare hittade man den åtrådda CD:n för blott 60 spänn i stadens begagnatbutik och knallade förväntansfullt hem för att sedan spela den på repeat hela kvällen, bläddrandes i skivomslaget. Jo, jag är tillräckligt gammal för att minnas 1990-talet, decenniet då inspelad musik hanterades på olika lagringsmedier med 60–90 minuters speltid, med cd-skivan som majestät. Åtminstone inom den snabbt växande andel av befolkningen som ibland lyssnar på musik i MP3-format, kan nog alla hålla med om att vår relation till musiken har förändrats på djupet, en utveckling som inte ens svårligen går att tänka sig tillbakavriden. Hur karaktäriseras detta skifte bäst? "Fildelning gör ungdomar apatiska" är konklusionen från några engelska psykologer. Musik har blivit en vana, tas för given. De personliga samlingarna består av tiotusentals låtar. Den nästintill obegränsade tillgången på musik via internet har skapat en iPod-generation, som beskrivs som passiva lyssnare, vilka inte tar musik på lika stort allvar som tidigare, inte imponeras av nya musikaliska upptäckter, saknar det djupa känslomässiga engagemanget. Efter en studie av 346 personers lyssningsvanor, sammanfattar Adrian North vid University of Leicester sina slutsatser med dessa ord: Musiken har förlorat sin aura.

Man kann, was hier ausfällt, im Begriff der Aura zusammenfassen und sagen: was im Zeitalter der technischen reproduzierbarkeit des Kunstwerks verkümmert, das ist die Aura. Der Vorgang ist symptomatisch; seine Bedeutung weist über den Bereich der Kunst hinaus. Walter Benjamin: Das Kunstwerk im Zeitalter seiner technischen Reproduzierbarkeit Det som vittrar bort i den digitala reproduktionens tidsålder är konstverkets "aura". Processen är symptomatisk och dess viktigaste betydelse är att den pekar bortom området "konst". a.s. ambulanzen: Konstverket i den digitala reproduktionens tidsålder
Både då Walter Benjamin analyserade den tekniska reproduktionens konsekvenser på 1930-talet, och när brittiska psykologer idag utför empiriska studier på musiklyssnare för att se hur de präglats av den digitala reproduktionen, formuleras resultatet likadant: auran har gått förlorad. En slags avmystifiering av det tidigare så dyrkade konstverket, i det här fallet av cd-skivans exklusivitet. Men därifrån dras helt olika slutsatser. Adrian North talar om "passivitet" och "apati" som kännetecken på dagens musiklyssnande. Det är negativt laddade begrepp. De får tolkas som ett nostalgiskt uppvärderande av den kvarvarande "aura" som låg i att musiken på en skiva man hade köpt var, om inte det minsta unik så ändå inkapslad i ett fysiskt ting. Skivan var ett aktivt val som hade gjorts på bekostnad av någon annan skiva. Att tjugo minuter efter att man först hört talas om ett udda japanskt band lyssna på dem och hastigt avgöra om skivan ska ligga kvar på hårddisken eller åker i papperskorgen för att ersättas med några andra chansningar, är ett helt nytt mått av respektlöshet inför musiken. Men passivitet? Bara med en snäv syn på musikaliska upplevelser, där allt det sociala kring musiken (från dans till utforskande av fildelade hårddiskar) ses som något som ligger utanför "musiken i sig" (förpackade helheter som dyrkas av konsumenten). Dan Hill skriver utförligt om nya musikaliska upplevelser och sammanfattats av Erik Stattin. Det handlar bland annat om Last.fm, vars komplexa utbyte av musiksmak mellan individer saknar varje tidigare motsvarighet, och om den "shuffle-kultur" där vi tenderar att fascineras mer av att bygga playlists och av uppspelningens slumpmässiga mix, än av de enskilda musikstyckena i sig. Passionen har inte dött med auran. Kanske har den börjat operera på en slags andra nivå, en metanivå ovanför själva musikinspelningarna. Men det är en felaktig tolkning att intresset av musik därför skulle ha minskat – vilket även visas av att det går ekonomiskt utmärkt för de delar av musiknäringen som erbjuder musikaliska upplevelser av andra slag. Walter Benjamin kom fram till att aurans krossande är något som måste välkomnas. De brittiska psykologernas tal om hur MP3-musik blir till en vana, något man "bara" har i bakgrunden, påminner oss om hur Benjamin kontrasterar två sätt att ta till sig konst: Å ena sidan kontemplerandet inför en tavla, å andra sidan arkitektur som exempel på konst vars reception sker på ett helt rutinmässigt sätt, taktilt. "Tavelmåleriet uppstod under medeltiden, och inget garanterar det en fortsatt existens", precis som många andra konstformer har uppstått och sedan förgått, påpekar han också. Och "uppgifterna som den mänskliga förnimmelseapparaten ställs inför i historiska brytningstider", står inte att finna på kontemplationens väg. Försöken att upprätthålla verkets "aura" i reproducerbarhetens tidsålder kan få katastrofala följder, skrev Walter Benjamin på 1930-talet. Hans alternativet är att till fullo dra konsekvenserna av att "åtskillnaden mellan författare och publik är i begrepp att förlora sin grundläggande karaktär. Skillnaden blir funktionell, varierar från fall till fall". Återerövrandet av en aktiv relation till musiken (till skillnad för det blotta intresset för det nyinköpta albumet med den idoliserade artisten), går just genom kopieringsmöjligheternas krossande av musikens "aura". Många artister och andra fans, ja egentligen de flesta som bär runt på 5000 låtar i fickan, har redan tagit de avgörande stegen i den riktningen – och det bådar gott för musiklivets framtid.

lördag, januari 14, 2006

Smältbar modlöshet

Av alla anagramBodströmsamhället kommer det mest poetiska först. Smaka på orden en gång till. Smältbar modlöshet. Anagram via Omniborg. Flickrbilder från London respektive Thüringen.

fredag, januari 13, 2006

5000 tittare och filmen kan skådas till sitt slut

No Animals Were Hurt är en kortfilm om Alan Turing, gjord av Peter Brinson. Ju fler unika datorer som tittar på filmen, desto närmare kommer den till att visas i komplett version. Än så länge spelas nämligen ljudet upp i normal hastighet, medan bilden går för fort, men för varje ny tittare saktas den ner en liten aning genom att en frame "låses upp". Först efter att 5000 har sett den tillåts historien att berättas till sitt slut. Enda sättet att nå dit är alltså att tipsa andra om filmen, vilket Copyriot härmed gör. För den som vill förkovra sig mer rekommenderas den lättlästa och gripande biografin Alan Turing: The architect of the computer age av Ted Gottfried. Slutet är sorgligt. Alan Turing dog 1954 efter att ha ätit ett cyanidförgiftat äpple, sannolikt driven till självmord genom den extremt brutala hormonbehandling som brittiska staten påtvingade honom på grund av hans homosexualitet. Att det gamla regnbågsäpplet skulle vara en hyllning till Turing är en väldigt bra historia, populariserad av Sadie Plant, som dock verkar vara en ren myt.

torsdag, januari 12, 2006

Nätet håller andan: TPB flyttar

The Pirate Bay flyttar idag från Göteborg till Stockholm. På thepiratebay.org går det att följa flytten via GPS på en karta. Efter ett uppehåll på McDonalds i Linköping där de även träffade unga fans fortsätter de i skrivande stund norrut genom Stockholms södra förorter (och verkar hålla fartgränsen, vilket kanske inte riktigt har varit fallet hela vägen). TPB car trip FAQ berättar lite mer. En färd med segelskeppet utmed Göta kanal hade visserligen varit mer stilfullt, men också lite väl plågsamt för världens alla internets. Faktiskt så verkar den ske en mätbar minskning av den totala nättrafiken när världens största Bittorrent-tracker tillfälligt slutar hjälpa datorer att hitta varandras adresser för utbyte av filer. Netnod erbjuder statistik över kvantiteten data som internetleverantörerna utbyter mellan varandra. Jämför med föregående torsdag på veckodiagrammen för Stockholm_GEB eller Gothenburg_GEB. Nå, än är det för tidigt att dra någon slutsats, vi får se. Hur som helst så firar The Pirate Bay och Piratbyrån flytten med en spontan utgång på lördag på Underbara bar i Stockholm, dit alla är välkomna kring klockan 19. Mer info finns tillgänglig när Piratbyråns serverburk har monterats upp på sin nya plats. Uppdatering kl 14.15: Nu är de framme vid slutdestinationen och monterar upp servrarna. Uppdatering kl 15.30: Nog är det en klart mätbar nedgång i Sveriges samlade internettrafik idag. Från de ovan länkade knytpunkterna i Göteborg och Stockholm kan utläsas att trafiken just nu ligger på 85-90% av vad den var för en vecka sedan.

tisdag, januari 10, 2006

Copyriot 2005: Alla inlägg sorterade efter tema

Precis som med 2004 års Copyriot-inlägg, kommer här en samling med länkar till (nästan) alla inlägg, ordnade i (ibland överlappande) kategorier. Men först en lista på några inlägg, ofta av lite längre slag, som av olika skäl känns särskilt stabila:

Det visar sig att samtliga i urvalet skrevs under andra halvan av året. Flitigast bloggaktivitet under 2005, mätt i kilobyte, rådde i oktober månad. * Alla Copyriot-inlägg från 2005, i någon slags kategorier * Universaldatorn Musik Filosofi Konst Sampling och remixkultur Tillställningar Stim och andra kulturkorporationer Kopifajt: generella betraktelser Aktuella kommentarer till kopifajter runt om i världen Aktuella kommentarer till alla årets svenska kopifajter Nya svenska upphovsrättslagen Radiovågor med data i Kontroll, övervakning och Bodströmsamhälle Internationell politik Tyskland Svensk statskonst "Datorberoende" och moralpanik Svårt att kategorisera

måndag, januari 09, 2006

Nöjesbranscherna: Vissa fattar, andra fattar inte

Sista delen i Göteborgs-Postens serie om nöjesbranschernas framtid bjuder en utmärkt provkarta över vilka kommersiella segment som förmår att anpassa sina verksamheter för att fungera i den digitala reproduktionens tidsålder respektive vilka som vägrar inse sin egen död. Livemusikvärlden fattar att människors begär efter sociala musikupplevelser består och stärks av den fria spridningen av inspelningar, att de alltså är en sida av musikbranschen med framtiden för sig. Datorspelstillverkarna fattar hyfsat att deras framtid ligger i att se till spelandets sociala sidor, erbjuda datorspel i avsnitt och skräddarsy materiell kringutrustning. SF och Antipiratbyrån fattar inte filmbranschens nya förutsättningar. De tycker kort sagt att det är internet det är fel på, och hänvisar än en gång till att man minsann tänker sig att skaffa nåt jättefiffigt spärrsystem som ska göra nätet till en enkelriktad försäljningskanal för DRM-skadade filmfiler. Biografkedjan Astoria fattar, däremot! Biografer har framtiden för sig, så länge de förmår erbjuda en upplevelse som är något mer än film plus läskkladd. "Folk slutade ju inte att gå på restaurang när mikrovågsugnen kom heller." Skivbranschen fattar inte särskilt mycket. Resonerar i stora drag att marknaderna kommer att se likadana ut i framtiden som de gjorde på den tid då LP-skivan hade monopol på ljudinspelningar. Likt filmindustrin sätter de alltså sina förhoppningar till enkelriktade dataflöden, en simulering av det förgångna med hjälp av DRM. Uppdatering 14/1: Dagens Industri bekräftar ovanstående, med siffror på hur de sjunkande intäkterna vad gäller inspelad musik vägs upp av ökad omsättning för den levande musiken (och då är det bara en viss del av livescenen som åsyftas):

"Det går väldigt bra", säger Thomas Johansson, styrelseordförande för EMA Telstar och Live Nation Europa. Betalningsviljan för konserter hos konsumenter har ökat de senaste åren. En anledning är just piratkopieringen, som frigör pengar för att gå på evenemang. (...) Allt fler artister ser turnerandet som en viktig - eller den viktigaste - intäktskälla. "Det är en generell trend bland artister och skivbolag att det är svårt att tjäna pengar på CD:n. De ser möjlighet att istället tjäna pengar på live och events. Betalningsviljan hos konsument har ökat radikalt."
Feltänket "musiknäringen = skivnäringen" (för exempel, se kommentarerna) måste få ett slut!

söndag, januari 08, 2006

22C3 del 3: We lost the war

We lost the war är en ganska kapitulatorisk titel på ett föredrag. Så löd dock budskapet i ett av de mest välbesökta föredragen i kongresshallens stora sal, och då det även fanns i artikelform i programbladet får man nog säga att bland de mer politiskt inriktade inslagen på 22C3 så gavs Frank Rieger och Rop Gonggrijp en särskilt framskjuten roll av arrangerande CCC. Som titeln antyder handlade det här om framtidsutsikter av det mer dystra slaget, något som det även bjöds på förra året. Tidigare samma eftermiddag det talats om datalagringen till stor del utifrån perspektivet att "integriteten" måste försvaras mot politiska förslag om utbyggd övervakning. CCC har också i snart 25 år kämpat för fria kommunikationer och Datenschutz, mot övervakningskameror och kontrollteknologier. Nu ställde sig alltså alltså en mångårig CCC-medlem samt en av grundarna till xs4all och sa "We lost the war - Welcome to the World of tomorrow". Jo, det finns förstås en viss poäng i att säga så. Att lägga allt sitt krut på att bekämpa det senaste oroande EU-förslaget som det för veckan råkar skrikas högst om i bloggosfären, det leder lätt till att man inte ser skogen för alla träd. Här lät det annorlunda. Världsläget har de senaste fem åren hastigt mörknat, Bodströmsamhället är bara början på övervakningens utbyggnad, och pendeln kommer att ta flera decennier på sig innan den kan svänga i en trevligare riktning. Nu handlar det om att bygga en infrastruktur för att i bästa fall kunna hålla huvet över vattenytan, inte om att podcasting är på väg att befria våra tankar. Ingen idé att sikta för högt, för då kommer bara varje reträtt att bli en signal om förlust. Ungefär så kan budskapet sammanfattas. Frank Rieger och Rop Gonggrijp beskrev en världsordning byggd på permanent undantagstillstånd, där polis och underrättelsetjänst arbetar att övervaka alla kommunikationer, transaktioner och transporter för att ha en hållhake på var och en att använda när den ter sig obekväm, selective enforcement. Och det hjälper inte att peka på att den ena eller andra övervakningstekniken fungerar dåligt i praktiken, betonade de, för funkar det inte idag så finns det ändå där imorgon. Misslyckas biometriken, gå direkt till DNA-identifiering.

– We are basically heading for a new dark ages.
Som ett exempel togs Nederländerna, kanske inte det land man först förknippar med begreppet övervakningsstat. Enligt talarna är holländarna det mest rädda folket i världen, rädda för terrorism och brottslighet, en befolkning som skriker efter mer kontroll, där det inte är ovanligt att människor upprörs när inte just deras gata får övervakningskameror. De styrande politikerna (som fram till 2002 styrde i en bred koalition där allt kunde göras upp i stängda rum) har villigt styrt i denna riktning. Nederländska polisen går in för en policy där man identifierar vissa människor med kriminellt präglad livsstil och går in för att frustrera och driva bort dem, genom att med ständigt undersöka deras bilar, ägna särskild nit åt deras affärs- och byggnadstillstånd, avlyssna dem för att hitta småförbrytelser etc. Strategin hänger tätt ihop med hur övervakningssamhället producerar stora mängder "fuzzy data" om personer, som indikerar oönskade beteenden snarare än brott mot regler. "Vi vet inte riktigt varför vi tycker illa om dig, bara att vi gör det." Analysen av samhällsläget lyder ungefär såhär: Demokratin är förbi. De styrande är lobbyister, teknokrater och konspirationer, vars prioritet är att stanna vid makten och hålla den stora merparten av befolkningen passivt underhållen eftersom teknikutvecklingen gör större delen av arbetskraften överflödig (en populär tes inom den tidiga globaliseringskritiken, präglad av ett totalt ointresse för immateriellt arbete), att med alla stående medel hålla ute invandrare från katastrofdrabbade delar av världen samt hantera en våldsam energikris. Det talades mycket om vad "de" har gjort, vad "de" gör, och vad "de" planerar att göra. En kvinna i publiken, liksom senare många tyska bloggar, anklagade talarna för att klumpa samman alla "they" till ett enhetligt subjekt. Tvärtom så tydde ju det nederländska exemplet på att övervakningen inte alltid är något som påförs "uppifrån", utan växer ur en viss diskurs om risk och säkerhet.
– Invånarna på en gata som kräver övervakningskameror behöver inte alls vara samma människor som vill ha elektroniska id-kort. Sådant klargörs inte genom användandet av ordet "de"!
Mycket kan invändas mot We lost the war-talet, både vad gäller analysen och den apokalyptiskt pessimistiska retorikens värde. Själva såg dock Frank Rieger och Rop Gonggrijp det som "ett kall för uppvaknande, inte en kapitulationsförklaring". Och den föreslagna strategin var ett långsiktigt tillämpande av de klassiska hackeridealen: Lita inte på att politiker ska ordna saker, fixa i stället verktygen själv. Anonyma kommunikationer, decentraliserade P2P-strukturer, verktyg för att avlägsna digitala vattenmärken. Dessutom uppmanade de till att använda alla tekniska kunskaper för att vända på övervakningen: Övervaka övervakningsivrarna, häng ut Bodströms privatliv offentligt! Även detta föredrag finns videoinspelat. Uppdatering: Föredraget diskuteras lite på Nettime Se även de tidigare inläggen från 22C3:

Ed Felten förutspår 2006

Ed Felten gör 23 förutsägelser om hur 2006 kommer att bli (vad gäller maktkamperna kring internet, upphovsrätt och ny teknik, främst ur amerikansk synvinkel). Ett urval:

  • There will be broad consensus on the the need for patent reform, but very little consensus on what reform means.
  • DRM technology will still fail to prevent widespread infringement. In a related development, pigs will still fail to fly.
  • Watermarking-based DRM will make an abortive comeback, but will still be fundamentally infeasible.
  • It will become trendy to say that the Internet is broken and needs to be redesigned. This meme will be especially popular with those recommending bad public policies.
  • Frustrated with Apple’s market power, the music industry will try to cozy up to Microsoft. Afraid of Microsoft’s market power, the movie industry will try to cozy up to Washington.
...och så förutspår han att skivindustrins RIAA i det tysta kommer att trappa ner antalet åtal mot enskilda fildelare.

lördag, januari 07, 2006

Trådlös gatufildelning

New Scientist (bugmenot) skriver kort om ett fascinerande projekt från Viktoriainstitutet i Göteborg, Push Music: automatiskt trådlöst utbyte av låtar mellan MP3-spelare vars bärare kommer inom 20 meters avstånd från varandra. Vilka låtar man piratkopierar från sina förbipasserande är beroende av algoritmer som räknar ut vad man sannolikt kommer att gilla, på ett sätt som verkar likna Last.fm. "We have developed a way for music to find the user, instead of the user always looking for the music", säger Maria Håkansson, en av utvecklarna. Nicklas Lundblad:

Så: arrangera en fest, bjud in folk du gillar och ta med mp3-spelaren. Snart kommer p2p att framstå som en ineffektiv teknik, och mp3-låtar att spridas på samma sätt som bakterier och virus: genom kontakt. (...) Och vad skall APB göra då? Stoppa folk från att träffa varandra, förstås. Uh...
(När gruppen från Viktoriainstitutet presenterar sin skapelse på en konferens i Miami nästa vecka, är det med det obligatoriska lugnandet gentemot rättighetsindustrin: Man skulle kunna göra det hela med DRM så att kopierade låtar automatiskt raderas efter några dagar...) Redan i juni 2004 skrev Copyriot om trådlös gatufildelning och om Sonic City, ett annat försök vid Viktoriainstitutet, under rubriken Trådlös P2P, psykogeografiska ljudflöden.

onsdag, januari 04, 2006

Fackförbund kräver extrema metoder i piratjakten

Ni minns kanske att Copyswede surnade till rejält när de noterade att det brer ut sig allehanda slags kritik mot hur upphovsrätten fungerar och expanderar. I till årsredovisningen för denna udda kulturkorporation skapad för att driva in kassettersättningen, hävdade vd Gun Magnusson att det minsann var helt fel att jämställa deras kulturfrämjande verksamhet med de värsta exemplen på missbruk av immateriella monopol. Nåväl. Nu har Copyswede tillsammans med Klys (som ser sig som företrädare för "ca 30.000 kulturellt yrkesverksamma i Sverige") skrivit ett gemensamt remissvar som inte lämnar några tvivel. De ledande (juristerna) i de organisationer som det politiska Sverige fortfarande betraktar som officiella representanter för den diffusa kategorin "upphovsmännen", de gör vad de kan för att likställa fildelare med terrorister. Men en sak i taget. Vi talar om Klys och Copyswedes gemensamma synpunkter förslaget till EU-direktiv om straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter samt förslaget till rambeslut om stärkta straffrättsliga åtgärder mot intrång i immateriella rättigheter (puh), daterat den 22 december. Efter att ha bröstat sig lite om hur de minsann företräder alla i det här landet som skapar något, fortsätter de bägge organisationerna med att förklara hur viktigt det är för alla konstnärliga människor att det finns "Ett starkt upphovsrättsligt skydd innefattande ett effektivt sanktionssystem och möjligheter för brottsbekämpande myndigheter att beivra intrång". Sen kommer problemformuleringen:

Intrång i upphovsrätt har fått en allt större omfattning bl a genom Internet och den tilltagande ekonomiska och kulturella globaliseringen, vilket drabbar upphovsmän och utövande konstnärer genom stora ekonomiska förluster och bristande kontroll över verk och prestationer. Det finns därför enligt KLYS och COPYSWEDE stort behov av gränsöverskridande samarbete för att kunna beivra denna typ av olaglig verksamhet. Möjligheterna att beivra intrång får inte heller minska i och med övergången från analog till digital distribution.
Sista meningen säger egentligen allt: Om terrängen inte stämmer med kartan: fram med grävskopan – terrängen måste byggas om! Närmare bestämt: Universaldatorn måste enkelriktas, den ska till varje pris förhindras att fungera som en maskin med möjlighet att både läsa, skriva och manipulera information. Man lägger närmast en stolthet i att vägra ta hänsyn till hur digital teknik verkligen fungerar, när man säger att "möjligheten att beivra intrång" inte får förändras. Det är exakt samma sak som när datalagringsdirektivet ignorerar alla ettor och nollor till förmån för en skenvärld där IP-telefoni och e-post minsann bara är nya versioner av vanlig telefoni och snigelpost. Klys och Copyswede ser, på ett mycket karakteristiskt sätt, internet blott som "övergången från analog till digital distribution". Utifrån detta synsätt ger de bägge remissinstanserna sina rekommendationer. De gör det i konstnärernas, musikernas, författarnas namn. Mången politiker kommer köpa det rakt av – kulturen har ju talat! Men de förslag som Copyswede och Klys ställer sig bakom handlar om mer än vad de själva säger, det handlar om mer än fildelning, faktiskt om mer än upphovsrätt, det handlar om vår digitala och rättsliga framtid – om makt. Läs remissvaret. Det tar ytterst tydligt ställning för en utveckling där organiserade särintressen ges en priviligierad roll i rättsskipningen och där åtgärder som trafikdatalagringen, som introducerats för att bekämpa terrorism, i förlängningen görs till redskap för att kontrollera flöden av ettor och nollor.
I rambeslutet föreskrivs att medlemsländernas högsta straff för uppsåtligt upphovsrättsintrång skall vara fyra års fängelse som lägst. Att den lägsta maximinivån inom unionen skall vara fyra år motiveras med att detta generellt motsvarar den nivå som används i medlemsländerna för att beteckna allvarliga brott. Nuvarande straffbestämmelse i den svenska upphovsrättslagen föreskriver böter eller fängelse i högst två år för intrång i upphovsrätt som skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Direktivet och rambeslutet skulle således kräva en förändring i påföljdsbestämmelsen. KLYS och COPYSWEDE välkomnar detta. (...) Det vore enligt KLYS och COPYSWEDEs mening inte lämpligt att i svensk rätt begränsa en sådan skärpning av påföljden vid upphovsrättsintrång till ”kommersiell omfattning” eller att det är fråga om organiserad brottslighet.
Varför kräver Klys och Copyswede med sådant undertryck att även icke-kommersiella överträdelser av upphovsrätten ska ha fyra år som maxstraff, i stället för att det som med många andra brott ska finnas en differentiering mellan grovt och ringa? För att höga maxstraff ger tillgång till grövre metoder i brottsutredningar, såklart. Om fildelning av en ljudfil har samma formella maxstraff som, säg, försäljning av 100000 Harry Potter-DVD:s som man har låtit pressa i Malaysia, så kan man stifta lagar genom att hänvisa till det senare för att sedan använda dem mot de internetanvändare man vill plocka fram som varnande exempel för alla övriga miljoner. Det handlar såklart om att få bryta sekretessen på IP-nummer och genomföra husrannsakningar i skrämselsyfte. Men i förlängningen självklart också om att trafikdatalagringen ska användas i upphovsrättskartellernas jakt på fildelare. Klys och Copyswede klär sin lobbying för ett Bodströmsamhälle i rosigt tal om ideella rättigheter och i en teknikblindhet som vill få det att framstå som självklart att allt måste göras för att få digitala medier att fungera precis som analoga. Det farligaste är att orden från dess remissinstanser väger tungt hos politikerna. De representerar ju kultuuuuren! Det värsta av allt är att de talar i mitt namn, i vårt namn, i namn av alla oss som helt eller delvis försörjer oss på att producera saker som text och musik, alla oss som av praktiska skäl är anslutna till fördelningsorganisationer som Stim, alla som är med i något av de stora fackförbund i vars namn de talar. De har aldrig frågat oss. Än mindre har de frågat de som (utöver staten) finansierar deras propaganda, alltså alla som någonsin betalat kassettavgifter när de köpt lagringsmedia. Sveriges kulturkorporativism gör mig illamående. Fotnot: Medlemmar i Klys är bland andra Svenska Journalistförbundet, Sveriges Författarförbund, Sveriges Dramatikerförbund, Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Arkitekter, Svenska Musikerförbundet och Teaterförbundet. Medlemmarna i Copyswede är till stor del samma, plus insamlingsorganisationer som Stim, NCB och Sami. PS. Läs Ulf Petterssons bloggpost om politiker, collective action och upphovsrättslobbyn! Där ges en utmärkt beskrivning av särintressets maktövertag genom svårigheten att organisera diffusa intressen. (Fast jag köper inte definitionen att "motintresset" skulle vara kategorin "Sveriges konsumenter".)