måndag, februari 27, 2006

Teorichock från London

Node.London heter nån slags serie av events för new media art, trådlöst experimenterande och sånt, som pågått sen förra året. Nu lider det mot sitt slut och arrangörerna publicerar en fet reader på både papper och nät: Media Mutandis. Där medverkar även undertecknad och Palle Torsson, med vårt gemensamma grey commons-föredrag. I övrigt en hel massa texter kring konst, teknologi, filosofi och politik. Har inte läst, men plockar fram några som kan vara värda att skriva ut och ta en titt på:Alldeles säkert lär det rymmas en del skitsnack i textmassorna också. (Framför allt förstår jag inte vurmen för lokala valutor som håller i sig inom delar av konstvärlden – visst för att det är roligare med bytesklubbar än skatteinbetalningar, men hur dödfött är inte ett system som bygger på mätbar arbetstid?) Men annat verkar båda gott. Node.London snackade förresten om att bjuda in oss att snacka på något arrangemang senare i vår, vet inte om det blir av.

Kontrollberoende skivjättar hotas av nätradio

Skrev just en Piratbyrån-nyhet om att tyska IFPI vill förbjuda nätradiostationer, så länge de inte sänds av radioföretag som redan är etablerade offline. Det är fullständigt jävla vansinne, såklart. Och handlar ganska uppenbart inte främst om att skivbolagsjättarna vill kontrollera spridningen av "sin" musik, utan om deras rädsla för att människor ska börja digga andra låtar än de som deras marknadsföringavdelningar har bestämt sig för att de ska digga. Särskilt rädda är de för Last.fm, denna fantastiska kanal att för automatiserat upptäckande av musik man inte visste fanns, utifrån ens befintliga smak (och som snällt betalar sina licensavgifter till brittiska STIM-motsvarigheten). Tyska IFPI vill även förbjuda program som underlättar "rippning" av enskilda låtar ur ljudströmmar (hur effektivt det nu är med att förbjuda viss mjukvara i nationell lagstiftning). Men än lär det vara lagligt. Och passande nog upplyser signaturen axx0 om att han/hon just har släppt en torrent med det halvfärdiga Windows-programmet Last.fm Recording mod beta 2.

This is a beta test of a recording modification to the offical last.fm radio client that I'm currently trying to make. The player will record all songs you listen to. Skipped songs will not be recorded.
De som använder Windows och Last.fm och har testat denna strömrippare får hemskt gärna lämna en kommentar här, samt uppmanas att ge feedback till kodaren! Ett urval av senaste tidens personliga musikupptäckter via Last.fm: Hoahio, OOIOO, Six Organs of Admittance, Pegasuses, Jasmin, Theoretical Girls, DJ Koze, Sichtbeton, Hans-Joachim Roedelius, Mitchell Akiyama, Oneida... Här har vi musiken som IFPI vill se till att vi inte ska få upp ögonen för. Helt begripligt ur deras perspektiv, eftersom det hotar dessa skivbolagens (man frestas att säga planekonomiska) affärsidé: att få folk att lyssna på den musik som de på förhand utnämnt till nästa stora grej. Relaterat: Uppdatering: Enligt Urheberrecht.org och Laut.de avslås IFPI:s krav av av tyska justitiedepartementet. Inte så förvånande, kanske. Uppdatering 3/3: En väldigt bra artikel på Realtid.se följer upp genom att bland annat prata med svenska nätradiosändare och med STIM (som ju i fall som detta faktiskt inte brukar ställa sig på skivmagnaternas sida). Realtid.se uppger att de inte lyckades nå svenska IFPI för en kommentar. Det låter lite underligt, men det är ändå positivt om de försöker ställa svenska IFPI mot väggen för det som deras tyska och andra syskon gör – det är trots allt samma organisation och samma medlemmar, med kontor på lite olika håll.

fredag, februari 24, 2006

Piratjägare lägger krokben för Firefox

Om Mozilla tillåter försäljning av kopior av sin programvara så innebär det att det blir praktiskt taget omöjligt att genomföra den engelska antipirat-lagstiftningen på grund av att det är så svårt för myndigheterna att ge allmän information till företag om vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
Citatet kommer från en brittisk statstjänsteman som gjorde vad hon kunde för att sabotera för fri programvara. Läs sammanfattningen på bloggen Virtuellt bondförnuft! Exemplet må vara extra dråpligt, men ändå typiskt. Antipiratpropagandister är beroende av myten att lagligt är lika med exklusiv ensamrätt. Användandet av begrepp som "legal nedladdning" handlar just om att skymma det faktum att det finns massor av film, musik och inte minst programvara som det är fullt tillåtet att göra kopior av, ofta även att sälja kopiorna. Att piratjägares åtgärder om och om igen slår mot fri mjukvara är inget olycksfall i arbetet, utan ett sätt att lägga krokben för konkurrerande affärsmodeller.

Mejlinglistor luktar 1990-tal

Mejlinglistor är inte så jävla hett längre. Är inte det slutsatsen som till syvende och sist får dras av Elit-debaclet? Jag tror att vi bevittnar den sista sucken av mystifikation kring en kommunikationsform vars storhetstid skedde på 1990-talet. På den tiden när "Hämta nya mail"-knappen fortfarande var en källa till spänning, och inte blott öppnade luckorna till en flodvåg av spam, kryddad lite plikter och stress. Just kontrasten för att tanken på andras skvallrande kan bli så gruvligt kittlande. På något sätt måste det var just för att nästintill envar numera har erfarenhet av mejlinglistor, vet hur meningslösa de tenderar att bli inom en månad efter start, som det över huvud taget är möjligt att förfasa sig över dem, på ett sätt som man inte förfasar sig över vare sig informellt krogsnack eller IRC-kanaler. Trots att jargongen naturligtvis kan vara ännu hårdare där, och måste få vara hård. Den som orkar läsa mer om historien kan klicka vidare till Isobel, Aaron, knivgrabben eller Oscar. Själv tycker jag mest att det hela inbjuder till reflektion över hur drastiskt e-post i allmänhet och e-postlistor i synnerhet har degraderats, sedan tiden kring millenieskiftet. Kommunikationsformen mejlinglista framstår numera som historisk, med en storhetstid möjlig att placera in ganska exakt mellan kravallerna i Seattle och Göteborg – händelser som i efterhand nästan framstår som själva mediets politiska materialisering. Det var också någon gång strax efter millenieskiftet som jag själv senast var med på en ren skvaller- och skitsnackslista. Det var ju kul, ett tag. Sedan dess har listorna mest bidragit till överfylld inbox nån gång ibland. Enstaka undantag finns förstås. Fortfarande kommer, allt mer sporadiskt, guldkorn på Nettime – men orka lusläsa... Det lilla fåtal listor jag fortfarande orkar läsa har extremt låg trafik, är nischade och präglas av hård uppifrånstyrning – i ett par av fallen faktiskt utövad av just ... Alexander Bard. "Vi kan ju starta en mejlinglista" var en klassisk slutsats varje gång som en krets människor strålade samman för att göra något kring en gemensam idé. Men den som droppar den raden idag, får finna sig i att orden kommer tolkas som en genomironisk vink om att projektet ändå kommer att rinna ut i sanden. Mejlinglistor kommer förstås att fortsätta spela en roll, men de är inte lika heta som de var 1998.

onsdag, februari 22, 2006

20 år har gått, och väven bara växer

Illustration: Pelle Forshed Med anledning av att det nu gått två decennier sedan mordet på Olof Palme, blev jag ombedd att skriva om så kallade privatspanare i veckans Arbetaren. De ska inte dras över en kam, dessa nitiska granskare – samtliga män – som under de 20 åren har levererat en eller annan slags konspirationsteori (vilket inte är ett skällsord, utan per definition innefattar alla teorier om att fler än "en ensam galning" låg bakom). Tendensen som visar sig över tid är dock att de tidiga privatspanare som ägnade sig åt ett förutsättningslöst granskande av kriminaltekniska detaljer har fallit bort. Kvar blir de som tar sig an traumat från andra hållet, som bestämt sig för att något visst maktintresse låg bakom mordet, och försöker övertyga världen om sin sak.

Privatspanarna från denna grupp tenderar att vara uthålligast, och det finns en ganska logisk förklaring till det. För hur lever en konspirationsteori vidare? Genom expansion. Konspirationsteorin måste ständigt samla ihop fler ledtrådar, koppla in andra skeenden i logiken, lägga under sig nya domäner. ... Den perfekta syntesen måste fånga allt med en enda teori, inte lämna någon fråga obesvarad. Ständigt höja insatsen, för att inte förlora tron på meningen med att stanna i spelet.
Praktexempel är den nu 80-årige privatspanaren Lars Krantz. En gång var han väletablerad tevejournalist. Under de 20 år som gått sedan Palmemordet, har hans skriverier gradvis vävt in fler och fler samtidshistoriska skeenden i konspirationsväven. Numera lyder hans tes att Lisbeth Palme sköt sin man som en "feministisk symbolhandling", och att detta på något sätt var kopplat till scientologerna, vilka "ingår i ett nätverk med andra maktorganisationer som frimurarna, feministerna, judiska lobbygrupper, homosexuella, Rotary, diverse kyrkor och frikyrkor, adel och kungahus". Konspiracism som process av sammanlänkning.

måndag, februari 20, 2006

Progg- och bloggchock

Igår höll Fabian Göransson, som annars både seriebloggar och tecknar den udda väggtidningen Cigarett, släppfest på för sitt debutalbum Gaskriget. På en liten nybyggd scen på ett smockfullt kafé Edenborg framträdde Mylla med sitt flöjt- och orgelindränkta röj som får etiketten "psykedelisk nyprogg" att bli oundviklig. Ett tag gästades mikrofonen av plankarpoeten Lasse Fabel. Att ställets högtalare var klart underdimensionerade för sexmannarockorkestern fick det hela att låta en bra bit mer punk än vanligt, och på den primitiva bootleg som gjordes (längst bak i rummet med laptop och pyttemikrofon) hörs knappt orglarna alls. Men eftersom Mylla hittills satsat på sina grymma livespelningar och avstått från att gå in i studion, måste vi ju ändå bjuda på de första inspelningarna någonsin med dem – lägg på minnet var ni hittade dem först:

Mylla feat. Lasse Fabel - Kobran.mp3 Mylla - Skogen, myllan.mp3 Mylla - Du och jag.mp3
Därefter förflyttning via snödimmiga omvägar till Gärdet och inflyttningspartaj hos kamikazepiloten Aaron. Där trängdes Mylla-musiker, ledarskribenter, digitalhippies, ungliberaler, konstfacklor, galagoiter och en massa annat löst folk, i ett enda sammelsurium där det inte tog lång stund att inse den kusligt höga frekvensen välbekanta bloggare, inklusive retirerade profiler som Per Gudmundson och andra. En osannolik blandning! Hann även stifta trevlig bekantskap, samt hetsa mot schack, med Isobel. Till hela lördagshopen och särskilt till Fabian, Aaron och Mylla: ett trefaldigt progg, grogg, blogg!

lördag, februari 18, 2006

Spåra språket

Religious Speech Sensor är ett program av Noah Vawter, som låter en ta valfri fras på engelska och utifrån den söka fram en lista på liknande Bibelverser som använder liknande språkbruk. Tanken är att "spåra politiska uttalanden tillbaka till dess religiösa ursprung". Kan bli spännande när programmet, som planerat, söker även andra heliga skrifter och på ett mer sofistikerat och automatiserat sätt. Ännu så länge finns bara perl-källkod till en prototyp för nedladdning. Det går naturligtvis tänka sig modifierade varianter som utför andra former av språkspårning.

Vansinne kring e-böcker

Action not successful. We're sorry, your library's copies of this eContent are currently in use.
Alltså: En elektronisk bok påstås vara upptagenUniversitetsbiblioteket, därför kan jag inte läsa den över webben just nu. Tidigare under dagen var den tillgänglig, men sen loggades jag ut och nu har någon annan öppnat det enda exemplaret(!) i sin dator. Om jag ställer mig på kö kommer jag senare få ett mejl med budskapet "This eBook is now available on a first-come, first-served basis." Systemet fejkar ett begränsat antal e-böcker! Systemet ifråga är Netlibrary, som är stort på svenska högskole- och universitetsbibliotek, där som låter en läsa viss vetenskaplig litteratur på skärmen, eller hemifrån om man loggar in som anställd eller student. Deras DRM är av ganska lindrigt slag: det går att kopiera text ur dokumentet, men ett jacascript hindrar en från att markera mer än ungefär sex-sju meningar i taget. Borde inte vara särskilt svårt att koda ett crack som sparar ner hela boken till en vanlig textfil. I ett annat system som man också stöter på bland universitetsbiblioteken, eBrary, är kopieringsspärren lite styggare: Varje gång man kopierar rapporteras det till företagets centrala server. Andra digitala bibliotekssystem har jag ingen erfarenhet av. Men i morse fick jag höra att Stockholms stadsbibliotek också lånar ut e-böcker, och räknar en e-bok som "försenad"(!) om man inte har raderat boken från sin dator inom en viss tid(?). Man tycker ju att det borde finnas cracks för de största e-bokssystemen! Simpla verktyg som låter studenter, forskare och andra att spara ner en privat kopia av de böcker som de ändå har legal tillgång till. Visserligen är det numera olagligt att distribuera sådana verktyg, och möjligen även att uppvigla till kodandet av cracks, men detta kan ändå ses som en uppmaning. Kan man bläddra igenom en hel bok på skärmen, så kan ju ett datorprogram göra detsamma och lagra alla de bokstäver som syns på den, inga konstigheter. Om inte biblioteken och deras leverantörer av "eContent" klarar av att göra system som drar nytta av ens de mest fundamentala egenskaperna hos digital information (t.ex. att en bok inte kan vara "upptagen"), får uppenbarligen andra programmerare hjälpa till. Men för närvarande verkar det, till skillnad från alla program avlägsnar kopieringsspärrarna på filmfiler, inte finnas någon nämnvärd tillgång på redskap för att göra DRM-skadad text möjlig att databehandla.

fredag, februari 17, 2006

Upphovsrättsgodtycke I: Återpublicering

"Mitt RSS-flöde är under copyright och det är inte ok att återpublicera det på andra webbplatser utan tillstånd." Visst kan en bloggare säga så, och rimligen kunna räkna med att få rätten på sin sida mot någon som t.ex. låter kopiera varje inlägg till en egen blogg. Men hur ska "andra webbplatser" begripas? Den som väljer att publicera sig inte bara med en vanlig webbsida i html, utan också med fulltext i RSS-format, vill uppenbarligen att läsarna ska utnyttja något av alla program för nyhetsaggregering. Om detta program körs på läsarens egna dator, sker återpubliceringen där. Om programmet däremot körs på någon av de populära onlinetjänsterna som Bloglines.com, sker det en återpublicering på en annan webbplats. Inte OK, enligt det copystatement vi citerade ovan. Nu kan det antas att sådant ändå måste ses som "fair use" (även om sådana undantagsregler inte existerar i svensk upphovsrättslag) och således ska accepteras. Det är ju bara en enda person som har tillgång till användarkontot och väljer vilka flöden som ska återpubliceras på denna privata nyhetsläsarsida. Eller? Tänk om flera många personer har tillgång till samma inloggningsuppgift. Eller ett community där man kan gå med i användargrupper, som får tillgång till en gemensam sida där RSS-flöden återpubliceras? Jaha, men då är det väl bara att dra gränsen där, mellan privat och semioffentlig återpublicering? Fast i så fall omdefinieras på sätt och vis lagen: från att reglera en exklusiv rätt till exemplarframställning, till en tanke om upphovsrätten som en licens knuten till en fysisk individ. På den punkten råder förvisso redan godtycket: Enligt rådande upphovsrätt får du kopiera musik från en cd till din dator och från den datorn till din laptop och mp3-spelare, vill du däremot köra samma datorprogram på dina två burkar måste du köpa två licenser. Men en upphovsrättslig reglering av återpubliceringssajter som byggde på enheten fysiska individer skulle ju bara bli löjeväckande, eftersom internet är ett nätverk av IP-adresser och inte av personer. Den som till äventyrs tror att en lösning skulle kunna vara att "icke-kommersiell" återpublicering släpps fri, tvingas själv konfrontera den nästan omöjliga frågan om vad "kommersiell" betyder. Är det OK att återpublicera på en sida så länge den saknar annonser? Eller ska man bannlysa även annonsfria gratistjänster som ett företag erbjuder i syfte att skaffa goodwill för sitt varumärke? Och om annonser på en onlineläsare är förbjudna, borde det då inte vara förbjudet även att starta en adware-läsare i sin dator och hämta hem det aktuella RSS-flödet, eftersom slutresultatet blir identiskt? Nej, inte heller där tycks några raka besked vara att vänta. Avgränsningsproblemen har ingen lösning, som inte förlitar sig på de konventioner som hunnit etableras för teknikens användning innan folk sätter sina advokater på att brevväxla och juridifieringen rullar igång. Var upphovsrättens framtida gränser kommer att dras avgörs alltså inte genom diskussion. Det avgörs genom ren praxis för den nya teknikens gråzoner, de gråzoner som vi lever och skapar i och som finns där oavsett om de måste förnekas i alla försök att framlägga konkreta förslag på upphovsrättsreform. Precis samma konflikt står mellan dagstidningar och sökmotorer. Även där gäller grönt ljus för warezservrar, just eftersom praxis säger att sökmotorer får göra återpublicering trots att varje bokstavstrogen lagtolkning hade förbjudit det.

måndag, februari 13, 2006

Kulturkannibalism och upphovsrättskritik i Brasilien

Nu i tryck: den utlovade förklaringen av hur kannibalism och kopiering hänger ihop och varför just Brasilien har hamnat i fronten för en global revolt mot expansionen av upphovsrätts- och patentlagar. I senaste Arena som kom häromdagen medverkar jag med en artikel som spänner från modernistiska konstmanifest via Linux-laboratorier i kåkstäderna till WIPO:s förhandlingsbord: Kulturkannibalismen. Relaterat: Upphovsrättsfientliga protester i El Salvador

lördag, februari 11, 2006

Nihilism förklädd till pluralism

"Det nya, moderna är en rätt snygg undfallenhet kryddad med ängslan och en till pluralism förklädd nihilism", skriver Nicklas Lundblad, och konstaterar det märkliga läge som råder:

Så: här är vi idag. Sverigedemokraterna har förvandlats till fanbärare för yttrandefriheten och regeringen samt säkerhetspolisen stänger ned webbplatser av rädsla för mordbrännare och religiösa extremister.
Idag lördag riskerar förvirringen att späs på ytterligare, med en manifestation mot rasism intolerans på Medborgarplatsen, arrangerad av undertecknarna till ett upprop på initiativ av Kalle Larsson (v). Uppropets text i sig är allmänt hållen, nyanserad och tar upp flera sidor av karusellen. Saken är vilka man har valt att inkludera i den allians av företrädare för olika grupperingar vars namn som fick stå under texten. (Det torde vara allmänt känt att ett upprops undertecknare i dagens medieklimat är intressantare än dess innehåll). Vänsterpartiet, miljöpartiet och några socialdemokrater, Svenska Kyrkans Unga och viktigast av allt förstås representanter för gruppen "muslimerna". Bland alla de muslimska religiösa organisationer som finns i Sverige väljer man ut Mehmet Kaplan från Sveriges Muslimska Råd. Inte så konstigt kanske: Dels är han en skicklig debattör som på senaste tiden synts mycket, dels söker han aktivt politiska allierade. I SVT:s Debatt i tisdags hårdflörtade han med antikrigsvänstern i sina ordval: "alltså det är den här bombhögern, alltså liberalerna som hela tiden försöker lyfta upp det här som ett ett krig mellan öst och väst, alltså den här orientalen". Nu är det bara så att Sveriges Muslimska Råd sitter på Stockholms stora moské vid Medborgarplatsen, en moské som tyvärr leds av personer som står nära Muslimska brödraskapet och aktivt strävar efter att få monopol på att företräda Sveriges muslimer. Detta är något som många varma förkämpar för tolerans mellan religioner inte gärna vill höra av, antagligen för att en kritik mot huvudstadens största och präktigaste moské skulle kunna uppfattas som en kritik mot alla svenska muslimer. Men hur länge ska det gå att slå dövörat till när de få som verkligen har koll på svensk islam talar? Mattias Gardell har beskrivit Stockholmsmoskén som en "frontorganisation" för Muslimska brödraskapet. Abd al Haqq Kielan som är ordförande i Svenska islamiska samfundet (25000 medlemmar) har också varnat för deras hegemoniska anspråk, karakteriseriserat dem som politiskt orienterade och "rätt så antisemitiska" och beskrivit deras strategi:
– De jobbar ju med socialdemokraterna och Broderskapsrörelsen och har försökt skaffa sig en politisk legitimitet. De försöker framstå som väldigt ja socialdemokratiska om jag säger så.
Ja, Sveriges muslimska råd lyckades till och med få Socialdemokratiska studentförbundet att skriva upp sig som medarrangörer när de förra året bjöd in den palestinske islamisten Azzam Al-Tamimi – en snubbe som förespråkar hustrumisshandel, vill fördriva judarna från Mellanöstern och annat skojigt, allt väl dokumenterat. Stockholms stora moské och Sveriges muslimska råd tillhör en falang inom svensk islam som tycker att sånt är helt OK. Samtidigt finns det andra muslimska organisationer och stora meningsskiljaktigheter. Kalle Larsson med vänner avstår från att välja sina allierade, reflekterar inte över vilka grupper de lyfter fram som offentliga företrädare för det skenbart enhetliga kollektivet "muslimerna". Däri ligger en stor fara. Uppropet är ett av många små bidrag till att marginalisera företrädare för olika alternativa riktningar inom svensk islam. Den politiker som väljer att undertrycka dessa skillnader, ivrig att hitta en representant för "muslimerna" att fotograferas med på Medborgarplatsen, har jämnat fältet för de mest svepande stereotyper. Samt avslöjat syn egen syn på muslimer som så annorlunda att de åsikter som man annars snabbt hade stämplat som högerextrema accepteras i muslimska organisationer. En rätt snygg undfallenhet kryddad med ängslan och en till pluralism förklädd nihilism. Detta var en slags fortsättning på inlägget "Väsentligheter i Muhammed-såpan". P.S. Missa inte Lars Vilks ironier om socialkritisk konst i Iran, Institutet för Blasfemi och Danmark som varumärke. Uppdatering: Sydsvenskan har gjort en mycket angelägen artikelserie om islam och islamism i Malmö, som i stället för att lyfta fram enstaka representanter för "muslimerna" försöker ge en noggrann inblick i den djupa splittring som råder, utan att skygga undan för de exempel på renodlad islamofascism som verkar förekomma i Rosengård, om än i liten skala:Undrar vilken Stockholmstidning som blir först att göra något liknande. Förhoppningsvis kan lite av den babylonska förvirring som råder att skingras.

fredag, februari 10, 2006

Bredband utan innehåll? Ja tack!

Fundera på vad man har som folk skulle kunna efterfråga? Eller förutsätta en produkt och sen försöka få folk att köpa den? Ett företag som ser sig som "innehållsindustri" har bestämt sig för den andra av dessa affärsstrategier, alltså att vara öppen för förändringar i marknadsföring och distributionskanaler men krampaktigt hålla fast vid en viss produkt. Medan de företag som sysslar med exempelvis livemusik, dagstidningar och datorspel har förstått att leverera tjänster, betecknar "innehållsindustrin" ett litet antal stora företag som koncentrerat sina investeringar i projektet att sälja musik- och filminspelningar som varor. En representant för de senare är Lars Håkansson, vd för Warner Bros Entertainment Nordic. Om en knapp månad tänker han, på en konferens anordnad av Dataföreningen, demonstrera hur denna fixa idé leder till att hans "innehållsindustri" drivs till att försöka klampa in och domdera hos de mer lyckade tjänstelevererande kollegorna i ISP-branschen, i jakt på vinster att suga åt sig. Trollformeln lyder Content is King.

– Påståendet är mer sant än kanske någonsin tidigare. Vad ska bredbandsoperatörerna göra om de bara kan erbjuda bredband, utan innehåll? Vi ser i framtiden en starkare koppling mellan infrastrukturen och det innehåll den förmedlar. Operatörerna behöver samverka med dem som gör bredband meningsfullt, annars riskerar de att skära av grenen de sitter på.
Är det inte så man häpnar? Så bredbandet är "utan innehåll" tills vi får Warner-servrar att köpa filmfiler från? Så internetleverantörerna lider av kundbrist eftersom det finns för lite "innehåll" på nätet? Nä, man undrar vad Lars Håkansson vill uppnå. Tror han verkligen att ISP-företagen skulle köpa hans lägesbeskrivning? Vet han inte att de vet att deras kunder efterfrågar snabbare uppkopplingar för att de vill kunna köra webcam, fildela musik, blogga, lyssna på P2, spela onlinespel, ladda upp sina foton och göra tusen andra saker? Internetleverantörernas kunder vill ha en tjänst att använda enligt personliga preferenser, inte "en starkare koppling mellan infrastrukturen och det innehåll den förmedlar" – vilket för övrigt låter som en förskönande beteckning på ett nät präglat av spärrar, filter och assymetriska uppkopplingar. Internetleverantörerna kan strikt talat inte drivas in i "innehållsindustrins" famn (eller kanske svalg) annat än med ett visst mått av våld. Exempelvis signaler från statsmaktens sida om att de i framtiden kan riskera att hållas ansvariga för vad kunderna använder deras kommunikationstjänst till. Sådana signaler skulle betyda "alliera era företag med företag i innehållsindustrin – eller löp risken att straffas ut". Detta är precis den strategi som Antipiratbyrån satsar på. Och det är ju populärt för tillfället att inskränka operatörers rätt att leverera en simpel kommunikationstjänst, även om just inte Antipiratbyråns önskelagstiftning verkar vara på gång. Senaste uttalandena från Hillevi Larsson (s) i Lagutskottet lugnar knappast: hon menar att samma villkor måste gälla för producenter av immateriella såväl som av materiella produkter, "annars blir det orättvist mellan filmtillverkare och kylskåpstillverkare". Med den inställningen borde det inte vara så svårt att bli omkullsnackad av Warner och Antipiratbyrån till att stifta lagar som tvingar internetleverantörernas affärsmodeller att ändras så att mer pengar skvalpar ner i "innehållsindustrins" fickor. Målsättningen om "teknikneutralitet" utmynnar i en perverterad idé om att staten ska jämna ut konkurrensen mellan varor och tjänster. Nåväl – den som vill höra Lars Håkanssons baklängesprata och Henrik Pontén evangelisera kan kolla in konferensprogrammet. Där ryms även nån säkerhetstyp snackar om "att anställda har otillåtet material på företagets datorer – hur agera?". Roger Wallis kritiserar upphovsrättsindustrins försök att hindra utbytet av filer, och lutar själv åt att förespråka ett flatrate-system. Jonas Birgersson förespråkar allt utom att vara "defensiv" och tycker om innovation och konkurrens, men verkar som vanligt låta bli att ge upphovsrättsindustrin de konkreta besked om "innehålssskydd" som de begär. Alltihopa för bara 4950 SEK exkl. moms, som hittat! Uppdatering: Inte ens ett helt dygn hann förflyta, innan Copyriot nåddes av uppgifter om att danska domstolar hädanefter kan tvinga internetleverantörer att stänga av kunder om kunderna sprider upphovsrättsskyddat material...

torsdag, februari 09, 2006

Kursvändningar inleder årets fildelningsdebatt

Så här anförde, inför en engagerad publik om två-tre tjog, paneldeltagarna på onsdagskvällens seminarium Fildelarna – de nya radikalerna? på ABF-huset i Stockholm - fritt sammanfattat:
  • Hillevi Larsson (s), riksdagsledamot som sitter i Lagutskottet: Upphovsrätten måste vara teknikneutral, det är det viktigaste! Det vore väldigt, väldigt konstigt om det gällde en annan upphovsrätt på nätet än utanför. Samma villkor måste gälla för produktion av immateriella som materiella produkter, "annars blir det orättvist mellan filmtillverkare och kylskåpstillverkare". Alltså var det nödvändigt att uppgradera upphovsrättslagen, som framför allt ska sprida en värdering om att piratkopiering inte är rätt. Kulturarbetarna har det svårt. När skivbolagens intäkter går ner får färre artister komma fram, med större likriktning som resultat, och en större andel av pengarna borde gå till artisterna. Kopieringsspärrar är inte heller bra. Upphovsrätten måste som sagt vara teknikneutral, men kanske kan det i framtiden tänkas att fildelningen ändå på något sätt släpps fri: "Jag är beredd i framtiden att kanske t.o.m. diskutera att ha någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner", ungefär som kassettersättningen fast på nätet.
  • Lars Ilshammar, historiker vid ARAB och författare till boken 404: Fildelning beskrivs idag som liktydigt med kriminalitet. Men att ett nytt medium utmanar en ordning betyder inte att det ska ses som illegitimt. Idag dominerar "informationsprotektionismen – en ohelig allians mellan stater, företag och andra aktörer som har ett gemensamt intresse av att begränsa tillgången på information". Här ingår såväl diktaturen Kina som nätsajter som tar betalt för tillgång. Vi måste upprätthålla informationsfriheten! Jag tror på en fungerande balans i upphovsrätten, en kompromiss. Men det råder idag en obalans mellan "öppnare" och "stängare", så därför är min sympati hos öppnarna, "även om en del gratisätande tonåringar slinker med på köpet". Piratbyrån och Piratpartiet kan ses som "svar på det etablerade samhällets oförmåga att lyssna på det här problemet".
  • Henrik Pontén, Antipiratbyrån: Upphovsrätten är satt ur spel. Fildelningstekniken är bra, men den måste användas på ett sätt som garanterar att kreatörerna får betalt för sitt arbete. Vi vill inte stoppa informationsspridning i allmänhet, "vi vill stoppa de som stjäl våra filmer, kopierar dem och lägger ut dem på internet".
  • Mika Sjöman, Piratpartiet. Tillika egenföretagare, statsvetarstudent, före detta s-student: Piratpartiet vill introducera två begrepp: allemansrätt på kultur och kunskap, och rätten till ett socialt medborgarskap. Biblioteken var dåtidens fildelning, Piratpartiet vill värna vårt samtida folkbibliotek. Fildelning är "biblioteket som blir alltför stort och alltför bra". En allemansrätt på kultur kan slå mot vissa upphovsmän, men desto mer mot exempelvis skivbolag, som samhället inte behöver och bara är en dold kostnad. Inte minst universitetsutbildningen drabbas av dolda upphovsrättskostnader. Men det är rimligt att ha några få års copyright, bara omfattande kommersiellt användande.
  • Palle Torsson, Piratbyrån: Som konstnär använder jag mig uteslutande av andras verk, så med ett snävt perspektiv på upphovsrätt skulle mitt arbete inte få existera. Jag vill att information ska vara fri på samma sätt som ordet ska få vara fritt. Medier är "tekniskt konfigurerade maktstrukturer som avgör hur kommunikation ska kunna ske". Upphovsrättsindustrin vill tvinga in internet i en massmedial logik, reducera det till en multimedial "upplevelse". Upphovsrätten tillkom för att reglera tryckpressar. På 1970-talet kom maskiner som kunde kopiera, skivindustrin sa att "home taping is killing music", filmindustrin försökte förbjuda videobandspelaren. Ska vår tid tvingas cirkulera kring ett upphovsrättshål som skapades för att kontrollera tryckpressarna på 1700-talet? Det leder till ett panoptiskt bodströmsamhälle där all kommunikation övervakas och analyseras av algoritmer. "Det är en nödvändighet att bli pirat för att skapa en vital gråzon som gör livet värt att leva." Fri kopiering är ett vitalt experiment i komplexitet och mångfald.
I detta tvärsnitt av lägesbeskrivningar, som nog säger något om hur upphovsrättsdebatter kommer att se ut under våren 2006, fanns väl två nyheter. Dels att Piratpartiet tycks anta det föreslagna principprogram 3.0 som argumenterar för en "rimlig", ytterst begränsad upphovsrätt. Dels, vilket är anmärkningsvärt, att socialdemokraternas representant förespråkar en flatrate-lösning: legaliserad fildelning, skatt på internet och fördelningssystem till rättighetshavare. Henrik Pontén förvånade lite i diskussionen genom att gå med på att upphovsrättens skyddstider nog hade mått bra av att kortas: "en alltför långtgående upphovsrätt är närmast kränkande på kreativiteten". Skyddstiderna blev ett stort tema i debatten, och om det var något alla verkade mer eller mindre överens om, var det att dagens upphovsrätt på livstid plus sjuttio år inte kan motiveras. Annars tryckte Pontén hårt på att upphovsrättskritikerna i panelen måste specificera exakt hur de vill förändra upphovsrättslagarna. Där fick han nog mer respons från Piratpartiet än Piratbyrån. Mika Sjöman (pp) tycktes rynka lite på näsan när Palle talade sig varm för gråzoner. Han var för övrigt välformulerad och skulle uppenbarligen funka som fisken i vattnet i politikersammanhang. Fast att bara klaga på att stora medieoligopol är stora, att arbetslösa inte har råd med dvd och att skivbolagen tar artisternas pengar blir lite övernegativt, det leder ingenstans om man inte framhåller allt som redan idag funkar utmärkt utan att förlita sig på upphovsrätt. Mest störande i debatten var nog att utgångspunkten tenderade att bli de brancher som uppfattas som mest hotade av piratkopiering, främst filmbranchen. Är det inte bättre att lära från det friska? Hillevi Larssons replik på en publikkommentar om att det ju produceras musik även i länder utan fungerande upphovsrätt var talande: "Ja, det är klart att vissa skulle jobba ideellt". En total förträngning av att musikekonomin innefattar andra inkomstkällor än försäljning av inspelningar. Men att artister startade egna skivbolag var hon väldigt mycket för – "men då måste det ju finnas upphovsrätt" (Hybris!) Hon tyckte att "laglig fildelning" var en jättebra grej, och "radikalt" vore "en hel skiva för 10-20 kronor", om det nu inte skulle finansieras med en skatt på internet. Palle Torsson protesterade mot hur Hillevi Larsson satt likhetstecken mellan kulturarbete och upphovsrätt. "Upphovsrätten är inget universalmedel för att få betalt. den skapar en snedfördelning i kulturproduktionen." Han stack också ut genom att varken se internet som en efterföljare till biblioteket (Ilshammar & Sjöman) eller till cd:n och videobandet (Pontén & Larsson), utan beskrev fildelningens genealogi i universaldatorn och 1900-talets alla kopieringstekniker. Man kan kopiera, frågan är hur vi förhåller oss till det, underströk han. Teknikneutralisterna, om man kan kalla dem så, resonerade på ett annat plan. "Jag tror inte att upphovsrättens vara eller inte är knuten till något visst medium", sade Lars Ilshammar. Själv tog jag upp två exempel på att tekniska förändringar gör att upphovsrätten opererar i en gråzon, vare sig man vill eller inte: Att Google tillåts sprida warez och att kopiering av en digital fil sker varje gång den öppnas i en dator. Bägge dessa saker har, som väl är, accepterats av rätten i efterhand eftersom den kopiering de gör uppfattas som en alldeles normal funktion. Henrik Pontén och Hillevi Larsson svarade att det var bra bedömningar som visar att upphovsrätten är flexibel inför ny teknik. Men konsekvensen blir ju ändå att tekniska och kulturella innovationer i så fall faktiskt måste passera genom en rättslig gråzon, och få godkännande i efterhand om försöket bedömts som samhällsnyttigt!
Antipiraten och socialdemokraten
Läs även Oscar Swartz rapport: Dubbla piratsensationer!

tisdag, februari 07, 2006

Mer forskning kring fildelning av musik - men hur?

"Forskarvärlden var för passiv till fildelningen" – så sammanfattas en artikel i Computer Sweden där Urban Lindstedt har intervjuat Bernt Ericson, ordförande för Interaktiva Institutet. Denne "går till hårt angrepp mot forskarsamhällets passivitet i fildelningsfrågan", och i grunden är det bara att instämma. Dataloger på KTH Chalmers ligger visserligen i forskningens yttersta frontlinje vad gäller utvecklandet av avancerade P2P-tillämpningar som pekar fram mot ett skalbart, anonymt darknet (se referat från Chaos Communication Congress). Det är en sak, en jävligt häftig sak. Men inte någon akademisk disciplin, åtminstone inte i Sverige, utmärker sig för några nämnvärda försök att ta helhetsgrepp på frågor kring kopiering och digital kultur. Trots att behovet finns och möjligheterna att influera en vital debatt är enorma. Varför? På grund av en allrådande oklarhet kring hur fildelning ska inordnas i teoretiska sammanhang. Så här refereras Bernt Ericson i den aktuella artikeln:

Om forskarna tidigt lyft upp fildelning i debatten kunde övergången till modern distribution ha skett utan stämningar.
Snackar vi tilltänkt forskning, måste det redan här tändas minst en varningslampa. Fenomenet som ska studeras har på förhand definierats som ett slags distribution, en ersättning för tidigare distributionskanaler, typ CD. Därmed sitter skygglapparna redan påspända. Mer om detta i ett tidigare inlägg om skillnaden mellan "nätradio" och "nedladdning". Åter till Bernt Ericsson, som han refereras i Computer Sweden:
Om forskarna hade samlat företrädare för musikbranschen och i tid, innan skivbolagen verkligen var hotade i grunden, och förklarat vilka förändringar branschen stod inför så hade skiftet mot fildelning ske på ett smidigare sätt utan stämningar och polisjakt
Man ser framför sig ännu en repris på den välkända framtidsförvirringen: Företrädare för företag som redan bestämt sig för att "content" (och inte musikaliska upplevelser) ska vara deras enda produkt som målar in sig i ett hörn, livligt diskuterandes ofattbart angelägna frågor som "6 kr eller 10 kr". Suck. Samtal där ena parten uppfattar allt tal om horisontellt kulturutbyte och andra ekonomiska modeller än att sälja inspelningar behandlas som "åsikter" om hur det "borde vara" i framtiden. Suck suck. Luktar inte idealiseringen av en förhandlingslösning lite som en dröm om något slags "digitalt Saltsjöbadsavtal"? Något sådant lär dock inte komma till stånd, oavsett hur flitigt forskarna forskade – framför allt av det enkla skälet att pirater inte är en förhandlingspart som kan skriva på kollektivavtal om fredsplikt... Å andra sidan uttrycker sig Bernt Ericson på samma gång mycket mer drastiskt: Problem ska inte lösas. De ska elimineras med nya strukturer.
Men Lars-Erik Holmquist, programchef på Viktoriainstitutet i Göteborg, är inte säker på att fildelning verkligen utmanar det rådande systemet. - Det är deprimerande att se att när folk har tillgång till all världens musik är Absolute Music det som laddas ner mest på The Pirate Bay.
Intressant! Lars Erik Holmquist ger ett motargument mot de idéer som nedskrevs i inlägget Bortom Stockholmssyndromet. Enligt honom befäster stora artister och mediekongomlerat som Disney sina positioner, på uppstickarnas bekostnad, genom att populära filer sprids effektivt. Men topplistor har, milt uttryckt, sina empiriska svagheter. Egentligen säger det inte mycket om album med formstöpt musik av Britney-typ fortsätter att växla av varandra som de enskilt mest nedladdade (även om det inte stämmer). Fråga i stället efter hur många människor som laddar ner saker som inte ens finns i svenska skivbutiker, hur många som lyssnar på musik som de bevisligen inte hade vågat chansa på att köpa. Då är antagligen lyssningsstatistik mer givande än nedladdningsstatistik, om man nu inte föredrar kvalitativa studier över t.ex. det helt fildelningsburna intresset för japansk populärkultur i västvärlden. På nolltid skickar du ett nätmeddelande till en kompis med tips om någon relativt okänd artist, två sekunder senare har kompisen kollat upp artisten på Wikipedia och är i full färd med att provlyssna, bestämmer sig för att ladda ner men tröttnar nästa dag på skivan och raderar den. Vi vet att det funkar på sådana sätt idag – självklart är det inte det enda sättet att cirkulera musik på, men det är saker som är så intimt förknippade med fildelningen att de måste förstås som ett kluster (för att använda ett populärt begrepp). Bittorrent, Cubase, iPod, Last.fm och Soulseek fungerar som samspelande delar av en och samma förändringsprocess. Om fler forskare från olika discipliner ska intressera sig för att sätta fildelningen i sammanhang – vilket förstås är en ofrånkomlig utveckling – kommer vi likväl säkert att under de närmsta åren få läsa en flod av ekonomgeografiska studier som bara ser produktionen, medievetenskapliga studier som bara resonerar kring distributionskanaler och kultursociologiska studier som bara behandlar konsumtionen av musik. Med sådana avgränsningar blir nog resultatet av begränsat prognostiskt värde, och i många fall helt säkert direkt missledande – men då får det väl duga som avskräckande exempel för andra att ta avspjärn mot. Efterlyses: Forskning som tar fasta på hur det med den digitala reproducerbarheten sker en omdefinition i själva förhållandet mellan produktion, distribution och konsumtion av musik. Som greppar övergripande men subtila förändringsprocesser inom musiklivet i bred bemärkelse, utan att på förhand binda upp sig vid separationen mellan dessa tre områden. PS. Bernt, behöver du anlita nån för att göra detta finns en e-postadress i högerspalten :)

söndag, februari 05, 2006

Att avveckla upphovsrätten: ståndpunkt eller riktning?

Det finns inga färdiga ting utan endast ting som håller på att bildas, det finns inga fasta tillstånd utan endast tillstånd som förändras. Stillaståendet är alltid bara skenbart eller snarare relativt. Henri Bergson: Introduktion till metafysiken
Det var ofrånkomligt att upphovsrättskritiken efter de 1-2 senaste årens våldsamt accellererande fejder även skulle formera sig på partipolitikens område. Talet hade gått ett bra tag så frågan var egentligen bara när och hur ett parti skulle bildas. Att det skedde under årets första dagar och att det blev Piratpartiet är faktum som det inte längre finns nån mening i att jiddra kring. Men en process är ofrånkomlig i sammanhanget: Piratismens patos – en positiv inställning till kopiering och en obefintlig respekt för upphovsrättslagar – måste konverteras till ståndpunkter, måste formuleras som en kravlista på hur framtiden borde se ut. Så lyder villkoret för att få ta sig sin plats i partipolitikens diskurs. Piratpartiets "programmering" (utformandet av ett partiprogram) hade att utgå från de helt provisoriska formuleringar som råkade ligga ute på Piratpartiet.se när sidan plötsligt sög åt sig flera miljoner besökare på några dagar. Version 1.0 av partiprogrammet kunde på så vis sammanfattas "Avskaffa immaterialrätten!". I den nu gällande version 2.0 har detta modifierats till ett successivt avvecklande av patent- och upphovsrättssystemen med undantag för rätten att som upphovsman få sitt namn angivet. På partiets forum diskuteras nu flitigt vilken uppsättning av krav, möjliga att förankra i bredare folklager, som skulle kunna ingå i en tredje version. Förmodligen är det ett bindande påbud av partipolitikens diskurs att det i varje parti – från Hamas till Feministiskt initiativ – måste utkristalliseras en "renlärig" eller "extrem" fraktion och en "moderat" eller "pragmatisk", utifrån hur hårt olika individer håller i partiets grundprinciper i situationer då dessa ställs mot möjligheterna att vinna brett stöd och nå realpolitiskt inflytande. Inom konstnärliga, tekniska och vetenskapliga diskurser behöver inte riktigt samma sak ske, men så som partipolitikens spelplan ser ut är det förstås självklart att detta ska ske även inom Piratpartiet. Största frågan verkar då vara om partiprogrammet ska fortsätta att sikta på upphovsrättens fullständiga avveckling, eller ställa det mer pragmatiska men fortfarande radikala kravet på att upphovsrätten bara ska gälla i tre eller sju år (The Economist tar ställning för nedskalning till 14 år som är USA:s ursprungliga skyddstid). Oscar Swartz är inne på den senare linjen och sätter sitt hopp till "de modererande krafterna i partiet". Han skriver:
Men helt avskaffad upphovsrätt? Som idé är det intressant att fundera över. Som politiskt krav eller position är jag tveksam dock.
På Piratpartiets forum representeras en uppfattning av partiledaren Rick Falkvinge och en annan av Christian Engström, mångårig fp-politiker som nyligen hoppade av och blev pp-styrelseledamot (fast mest känd som FFII-lobbyist mot mjukvarupatent). Rick Falkvinge utvecklar vältaligt varför han är principiellt mot intellektuella monopolrättigheter. Upphovsrätten avfärdas med påpekandet att människor generellt inte producerar kultur för att de vill njuta frukterna av ensamrätter: "Att lagstifta om att de ska få ett monopol är som att lagstifta om att nykära tonåringar ska spendera mycket tid tillsammans - det låter bra när man hör det, men det behövs inte! Det händer ändå!" Huvudargumentet mot patenträtten, som jag förstår det, är också att den inte (längre) behövs som drivkraft: Eftersom vår tids ekonomi präglas av ständigt fluktuerande marknader, så kan ändå inget företag överleva om de inte satsar på kontinuerligt nyuppfinnande och förfining av produkterna. Christian Engström är däremot mer inne på "en begränsning av upphovsrätten så att den blir rimlig, istället för att avskaffa den helt". Förkortad skyddstid till ett fåtal år, förbud mot DRM (hmm), fri sampling, slopad kassettersättning – och helt fri fildelning och annan icke-kommersiell (hmm, hmm) kopiering. Vad jag (ur mitt utifrånperspektiv) kan förstå handlar det mycket om att Christian är inriktad på valtaktik för att vinna många röster, medan Rick tänker på det långsiktiga byggandet av ett opinionsbildande och medlemsbaserat parti för vilket deltagande i val bara är ett av flera sätt att verka. Men det är förstås prioriteringar, inga motstridiga intressen. Men här ska vi inte ställa olika ståndpunkter mot varandra. Snarare reflektera över själva grejen med ståndpunkter, och vad som händer med den upphovsrättskritiska diskursen i stort när den även börjar formuleras som en uppsättning konkreta krav på politiska reformer. Att detta sker är, som sagt, ofrånkomligt. Men jag tror att det kan vara läge (både för piratpartister och oss andra) att fundera på farorna i att gå för långt i spikandet av fasta ståndpunkter. Partipolitik innebär ett ofta olyckligt fokus på hur saker borde vara. Vad som ska inrättas och vad som ska skäras bort. Ett sökande efter färdigformulerade idealtillstånd, som ligger till grund för att många fortfarande kan ställa frågan "Men hur ska musiker tjäna pengar i framtiden?" och förvänta sig ett svar, trots att det inte ens finns idag. Förra våren, efter att själv ha diskuterat upphovsrätt i riksdagen både en och två gånger, försökte jag med en artikel om upphovsrättskritiken styra om frågan från att gälla spekulationer om framtida idealtillstånd, till navigationen i de turbulenta processer som just nu drar upp de tekniska, kulturella och politiska ramarna för samma framtid.
Upphovsrättsmotståndet har aldrig siktat på ett över-en-natt-avskaffande, utan ser flera vägar som alla leder till friare informationsflöden. [1] Vissa kan vara mer politiska, såsom att förkorta de orimligt långa skyddstider (70 år efter upphovsmannens död) som råder idag .... [2] Andra vägar är kulturella, som när en mycket mer tillåtande attityd kring sampling och citering kommer till uttryck i musik ... [3] De nu så aktuella frågorna om fildelning utspelar sig på ett tredje stridsfält, där upphovsrättsindustrin vill se mer av repressiva åtgärder från samhällets sida, medan andra inte finner det berättigat att offra andra värden för upphovsrättens skull utan drar slutsatsen att vissa former av piratkopiering måste accepteras.
Kort sagt utgick jag från att upphovsrätt kommer att förbli inskriven i lagböcker och handelsavtal i åtskilliga år, och att frågan inte gäller så mycket om dessa lagar ska finnas eller inte, utan hur de ska uttolkas i en skiftande mediesituation, hur rättsväsendet prioriterar och inte minst vilka kryphål som kan mejslas fram. Kopifajtens förlopp är nämligen så snabbt och dess parametrar så många att det blir alltför vanskligt att rita upp scenarion som ligger mer än ett par år framåt i tiden. Nosa fram generella tendenser, absolut. Men detaljerade spekulationer i hur kopieringsteknik, kulturcirkulation och rättighetsvärnande kommer att fungera om 10 år kommer bomma på fler punkter än de träffar rätt, må de sedan vara stimulerande för tanken. Kopieringen är ett universellt faktum. Inte bara förutsätter varje användande av digital information (som att spela en musikfil) att informationen kopieras inne i datorn. Gränsen blir allt diffusare mellan lokala dataöverföringar (exempelvis mellan olika manicker i en bostads trådlösa nätverk, från webbsida till pappersutskrift, eller från dator till iPod) och fildelning mellan olika system. För att någon upphovsrätt alls ska kunna påföras dessa digitala sammanhang, krävs en moralisk avgränsning där upphovsrättens skugga i praktiken bara faller över viss kopiering, medan vedertagna funkioner (oftast) lämnas ifred från reglering. Total nitiskhet vore ändå en helt orimlig tanke. Upphovsrättskritik måste, för att inte stagnera, ha en blick som inte bara fångar de allmänna dragen hos kolossen Upphovsrätt. Blicken måste också kunna se alla de sprickor och ojämnheter som skvallrar om att systemet i själva verket är ett lappverk av olika försök att reglera medieteknologier av de mest skilda slag. Utgå från gråzonerna:
Maybe what is most important now, is to bypass the urge for solutions, for victory in battles or for compromise and stability. ... On the contrary, trying to keep the "grey zone" as open and wide as possible will almost automatically produce better conditions for going beyond prevalent economic imperatives. Making general statements about "the" alternative to copyright always brings the danger of strengthening copyright's universality claim.
Inte ens en treårig upphovsrätt, bara omfattande kommersiellt användande, kommer undan godtyckligheten i sitt tillämpandet. Även den som tycker att radikalt nedbantad upphovsrätt är ett bra mål att verka för, gör nog klokast i att se det som en riktning att verka mot, och inte gå i fällan att prata om fördelarna i ett idealtillstånd. Vi kan nämligen inte på förhand känna till alla de fiffigheter som kan uppstå i den kreativa förstörelse som frisläppta informationsflöden innebär. Intervenera i det som redan är i rullning, i stället för att än en gång besvara frågan "Men om ingen upphovsrätt funnes, hur skulle då...?" Alltså: Om vi definierar oss, så bör vi fortsätta göra det utifrån ett patos och en gemensam viljeriktning, inte utifrån positioner på en skala. En statsvetare av det tråkigare slaget skulle säkert kunna rita upp en linje där "upphovsrättsmaximalister" hamnar ute på ena kanten, "upphovsrättsmotståndare" på den andra kanten, och de som vill skala ner upphovsrätten till tio år hamnar tre fjärdedelar av vägen. Fast det vore missvisande (och typiskt för en hel del statsvetares politikskadade världsbild). Jag har till exempel svårt att se mig och Oscar Swartz som åtskilda av någon sådan distans, för när vi snackar om de här sakerna är det uppenbart att vi i stort sett vill förändra precis samma saker i samma riktning, sen må vi föredra olika plan för att formulera detta. Så resonerar nog de flesta i den brokiga svenska upphovsrättskritiska skaran, och så ska det förhoppningsvis kunna förbli även om en armé av "politiska kommentatorer" gör allt vad de kan för att pressa sin egen matris över diskursen. Det är förstås fullt möjligt för Piratpartiet och andra att både lägga fram ett förslag på hur en "rimlig" upphovsrätt skulle kunna se ut och öppet sträva mot en framtid där upphovsrätten har avvecklats och blivit överspelad. Men man gör nog klokast i att i högsta möjliga grad undvika fixeringarna på ståndpunkter, avstå från stötandet och blötandet om reform kontra avskaffande, och fokusera på vilken riktning som är den önskvärda.
Upphovsrätten är inte en samling rättigheter utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas genom rättigheter. Robert Luxemburg: Upphovsrättssamhället It is not a grey commons in terms of the law but as possibility, as technology and technique. ... The grey is not here exactly by an effort but rather as the shortest way to make life work with technology. The shading, the tuning and twisting is omnipresent; it is not something you can wish away. The Grey Commons

fredag, februari 03, 2006

Kulturkannibalism och brutaldialog

Kannibalism och kopiering hör ihop. Åtminstone i Brasilien, där begreppet antropofagia spänner en kulturell båge från människoslukande tupíindianer till dagens piratism och upphovsrättskritik. Mer om hur den historien hänger ihop går att läsa i en artikel som kommer senare denna månad i tidskriften Arena. Det antropofagiska manifestet, skrivet 1928 av poeten Oswald de Andrade som var en av den brasilianska modernismens frontfigurer, står också i centrum för näst senaste numret av Glänta. Fast då mer som en utgångspunkt för en slags postkolonial konstnärlig strategi: svälj den andre hel, spotta ut benen och idissla fram nåt nytt. För en vecka sedan bjöd numrets gästredaktörer, Marcia Sá Cavalcante Schuback och Jonatan Habib Engqvist, in till ett seminarium om antropofagi på Södertörns högskola. Inte för att det blev ett dugg tydligare vad det egentligen innebär med kulturell kannibalism, utanför den brasilianska modernismen. Men det gjorde inte så mycket. Samtalet hypnotiserades i ett spänningsfält mellan det oätbara, det otillåtna och det outtalbara, tog spjärn mot etymologier, lät fruktbara missförstånd ringa in det som inte gick att greppa, och i förbifarten droppades en och annan riktigt vettig tanke om något lagom perifert ämne. Ungefär som det ofta blir när Södertörnsfilosoferna bjuder in till samtal... När lådan med rödvin redan hade hunnit skickas runt ett par varv i seminariesalen, propsade Jonatan på filmstund. Bra filmval. Možnosti Dialogu ("Möjligheter till dialog") av tjecken Jan Švankmajer (1982). En tolv minuter lång kortfilmstriptyk som inleds med just en klockren scen om kannibalism.

Jan_Svankmajer---Dimensions_of_dialogue_.avi @ The Pirate Bay Jo, det finns distributörer men kan eventuellt gå väldigt segt för de första nedladdarna. Fortsätt seeda så blir det strax en bättre fungerande torrent.
Till vår tids kulturkannibalism, i Brasilien ibland benämnd digitofagia, får vi som sagt snart skäl att återkomma. Uppdatering: Som ett par kommentarorer har påpekat, kommer Jan Svankmajer till Göteborgs Filmfestival Uppdatering: Xaxax spinner delvis vidare i ett par mycket fina poster:

Väsentligheter i Muhammed-såpan

Först och främst får man väl konstatera vilken urbota tråkig genre det är: "skämtteckningar" i dagstidningar. I sin standardform är de ett utdöende fenomen för den generation som ännu inte funnit nöjet i att fram och tillbaka mejla varandra länkar till "lustiga" internetbilder. Men nu publicerades de där bilderna i Jyllands-Posten. Månader gick, det började långsamt hetta till, danske imamen Abu Bashar har visade upp falska bilder som olja på brasan. Ddos-krig och bojkotter mot Lego och Arla. al-Aqsa-brigaderna ser chansen att visa sig på en ännu styvare lina än de valvinnande nazisterna, medan ambassadörer från elva muslimska länder officiellt kräver att Danmarks regering ska pilla i vad tidningarna trycker och iranska mullorna säger detsamma till Sverige. Vi spolar förbi allt det där, för att bara konstatera att jiddret inte längre handlar om Jyllands-Posten (och ännu mindre än de mest löjeväckande aktörerna i skådespelet: en norsk tidning från Livets Ord och en svensk tidning från ett nationalistiskt parti, bägge lika kåta på att få låtsas betyda något). Visst måste bakgrunden till själva publiceringen förstås utifrån läget i Danmark, som på somliga sätt är rätt keff. Men hade det inte varit några aptrista bilder i Jyllands-Posten hade förstås någon annan symbolfråga hittats. Uppenbart är att det var en viktig symbolfråga för de eliter i den muslimska världen som kan trygga sin makt genom att piska upp hat mot en yttre fiende. De islamiska ländernas paraplyorganisation vill att FN instiftar en skyddsklausul mot religiösa kränkningar. Lustigt nog snackar vi om regimer som i många fall själva kontrollerar tidningar som dagligen publicerar antisemitiska teckningar på stereotypa judar – och märk väl skillnaden mellan vad de olika karikatyrtyperna riktar in sig på: i ena fallet en enskild profet, i det andra alla som tillhör en viss folkgrupp. Protester som piskas upp av några av världens mest tyranniska stater. Mobiliseringar som ett led i maktkampen mellan slaktargäng i Gaza. Som brev på posten kommer ändå analyserna från sådana som Jan Hjärpe, som från början har bestämt sin tolkningsram: "folkliga reaktioner" från "en missaktad och diskriminerad grupp" av "enkla, osofistikerade troende muslimer" i samhällets botten. Bloggen Skogsbrand, som publicerat en mängd historiska Muhammed-bilder (vissa riktigt fina), sågar det där:

Att hålla tillbaka kritiken med argumentet att de tillhör en socialt och ekonomiskt svag grupp är ett logiskt felslut. Bakom de här religiösa fascisterna står kapitalstarka arabiska eliter som fruktar att en ’reformerad’ europeisk islam skulle kunna fungera som exempel för de förtryckta miljonerna i de muslimska länderna. För ett år sen fick extremisterna Världskulturmuseet i Göteborg att plocka ned en tavla av den algeriska konstnären Louzla Darabi. Det var ett förödmjukande nederlag för yttrandefriheten och ett stöd för den feodala arabiska eliten. Om religiöst misshagliga tavlor förbjuds på offentliga institutioner, blir då nästa steg att böcker och bilder rensas bort från de offentliga biblioteken?
Al-Hamatzav:
De riktiga förlorarna här är två. Dels alla världens vanliga muslimer som inte tycker att man skall spränga folk i luften och som är som folk är mest. De har fått sin profet skymfad i dansk media och skymfas sedan igen när vi inte reagerar pga vår fördomar - “Nej, det är ok att ni hotar lite med våld. Vi vet ju hur ni är ni muslimer, lite hetsiga sådär.” Dels är vi icke-muslimer förlorarna. Som sålt ut vår demokrati, vår yttrandefrihet och våra principer. Till förmån för vår islamofobi, hur välmenad den än är.
Folketingsledamoten (och muslimen) Naser Khader:
Mit indtryk fra forskellige arabiske medier er, at den mest fremherskende holdning – måske overraskende for nogle – kan opsummeres således: Vi kan ikke som muslimer diktere, at ikke-muslimer skal overholde det påståede forbud mod at afbilde profeten. Opstandelsen over Jyllands-Posten er med andre ord ingen folkesag i den islamiske verden, hvilket da også afspejler sig i antallet af lande, der indtil nu har fundet anledning til at klage og true med boykot. Det er rundt regnet en håndfuld af verdens ca. 55 muslimske lande, og heraf kommer den mest højlydte og kontante protest altså fra Saudi-Arabien. ... Som muslim og demokrat vil jeg derfor gerne understrege: Jeg (og mange andre) føler mig ikke krænket over tegningerne. ... Jeg føler mig krænket over, at vi i Danmark hører krav om en undskyldning til fundamentalister i Saudi-Arabien i stedet for krav om demokratiske frihedsrettigheder til alle, inklusive muslimer.
Henrik Berggren:
I det här läget blir tidningens reträttlika hummanden och harklanden bara en obehaglig bekräftelse på att fundamentalistiska hot - mot individer, mot ekonomiska och politiska intressen - går hem.
Nu har Sveriges muslimska förbund, enligt tidningen City hotat med att uppmana till bojkott mot svenska handelsvanor och försökt gå till JK för att i förväg stoppa en svensk tidning som sagt att den tänker publicera ospecificerade bilder på Muhammed. Makalöst. Men då är det viktiga att fokusera inte på den där tidningen, utan på Sveriges muslimska förbund. Idag råder nämligen det beklagliga läget att vilket som helst av de olika muslimska förbunden i Sverige kan träda fram och framstå som representanter för landets muslimer, trots de stora meningsskillnaderna. Sveriges Muslimska Råd (som fått statliga pengar för att trycka broschyrer pläderande för könsapartheid) är nära allierat med stora moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm. En moské som (enligt Mattias Gardell) kan betraktas som "frontorganisation" för Muslimska brödraskapet, och med goda relationer till Hamas. En moské som sålt antisemitiska predikningar på kassettband, men hann städa bort dem innan husrannsakan, sen glömdes saken bort. Salam Karam har varnat i Expressen för hur stora moskén i Stockholm och kretsen kring Sveriges muslimska förbund, med stöd av bland annat naiva kretsar inom socialdemokratin, försöker erövra hegemoni för sin islamistiska politik inom svensk islam, och verkar vara på god väg trots att de knappast representerar någon majoritet bland Sveriges muslimer. Få nyhetsredaktioner skulle nog låta Mel Gibson framträda som representant för "katolikerna", utan att specificera att han tillhör en specifik sekt inom kyrkan. Detsamma borde gälla när de intervjuar islamiska företrädare. Om intervjupersonen, likt Mahmoud Aldebe, råkar företräda en islamistisk riktning med väldokumenterade rasistiska inslag, så måste det självklart klargöras. Men dagens regel verkar vara att journalistiken av rädsla för att trampa någon på tå inte vågar göra distinktioner – och därmed jämnar fältet för de mest svepande stereotyper. Uppdatering: Wikipedia har förstås en ständigt uppdaterad sammanställning av förloppet. Och publicerar bilderna – vi väntar med spänning på eventuell respons. Uppdatering: Lars Vilks har bästa planen och Kinky Afro den korrekta rangordningen.

onsdag, februari 01, 2006

Tryckpressar mot aggregatorer

Förra veckan noterade vi att sökmotorernas kopiering av webbsidor har bedömts som tillåten, trots att den formellt sett kränker upphovsmannens exklusiva rätt till exemplarframställning. Vi konstaterade att när ett sätt att använda nätet blir tillräckligt etablerat så vinner normen över lagtextens bokstav. Fast redan nu måste vi kanske modifiera det påståendet. Nu aviserar nämligen tidningsutgivarnas internationella organisation sin avsikt att gå till anfall mot sökmotorer som Google och MSN. Att indexera och sammanställa rubriker är enligt organisationen, som representerar 18000 tidningar, illegal "exploitation of content". Vi kan alltså vänta oss att tidningarna väcker åtal mot sajter som "aggregerar" deras nyheter. I förlängningen kan konsekvenserna potentiellt bli enorma, även för andra än sökmotorjättar. Vilka slags aggregering ska kriminaliseras? Hur klassas ett shareware-program som gör personaliserade sammanställningar av RSS-flöden? Skillnaden är egentligen bara att Google News körs på en fet server, medan det senare programmet körs på den egna datorn. Förstår inte fullt ut vad Nicklas Lundblad menar med att det vore logiskt att sökmotorerna började betala för s.k. innehåll. Ett ekonomiskt fördelningssystem med plats för varje webbsida (...blogg, fotodagbok, diskussionsforum – allt omfattas ju av upphovsrätt) som någonsin indexeras? Uppenbart orimligt. Men säkert en intressant nöt att blöta. En relaterad sak: Bugmenot.com verkar ha spärrat inloggningsuppgifterna till vissa tidningars onlinearkiv. Har någon hört om det ligger juridiska hot bakom?