Det finns inga färdiga ting utan endast ting som håller på att bildas, det finns inga fasta tillstånd utan endast tillstånd som förändras. Stillaståendet är alltid bara skenbart eller snarare relativt.
Henri Bergson: Introduktion till metafysiken
Det var ofrånkomligt att upphovsrättskritiken efter de 1-2 senaste årens våldsamt accellererande fejder även skulle formera sig på
partipolitikens område. Talet hade gått ett bra tag så frågan var egentligen bara
när och
hur ett parti skulle bildas. Att det skedde under årets första dagar och att det blev
Piratpartiet är faktum som det inte längre finns nån mening i att jiddra kring. Men en process är ofrånkomlig i sammanhanget: Piratismens patos – en positiv inställning till kopiering och en obefintlig respekt för upphovsrättslagar – måste
konverteras till ståndpunkter, måste formuleras som en kravlista på hur framtiden borde se ut. Så lyder villkoret för att få ta sig sin plats i partipolitikens diskurs.
Piratpartiets "programmering" (utformandet av ett partiprogram) hade att utgå från de helt provisoriska formuleringar som råkade ligga ute på Piratpartiet.se när sidan plötsligt sög åt sig flera miljoner besökare på några dagar. Version 1.0 av partiprogrammet kunde på så vis sammanfattas "Avskaffa immaterialrätten!". I den nu gällande version 2.0 har detta modifierats till ett successivt avvecklande av patent- och upphovsrättssystemen med undantag för rätten att som upphovsman få sitt namn angivet. På partiets
forum diskuteras nu flitigt vilken uppsättning av krav, möjliga att förankra i bredare folklager, som skulle kunna ingå i en tredje version.
Förmodligen är det ett bindande påbud av partipolitikens diskurs att det i varje parti – från Hamas till Feministiskt initiativ – måste utkristalliseras en "
renlärig" eller "
extrem" fraktion och en "
moderat" eller "
pragmatisk", utifrån hur hårt olika individer håller i partiets grundprinciper i situationer då dessa ställs mot möjligheterna att vinna brett stöd och nå realpolitiskt inflytande. Inom konstnärliga, tekniska och vetenskapliga diskurser behöver inte riktigt samma sak ske, men så som partipolitikens spelplan ser ut är det förstås självklart att detta ska ske även inom Piratpartiet.
Största frågan verkar då vara om partiprogrammet ska fortsätta att sikta på upphovsrättens fullständiga avveckling, eller ställa det mer pragmatiska men fortfarande radikala kravet på att upphovsrätten bara ska gälla i tre eller sju år (
The Economist tar ställning för
nedskalning till 14 år som är USA:s ursprungliga skyddstid).
Oscar Swartz är inne på den senare linjen och sätter sitt hopp till "de modererande krafterna i partiet".
Han skriver:
Men helt avskaffad upphovsrätt? Som idé är det intressant att fundera över. Som politiskt krav eller position är jag tveksam dock.
På Piratpartiets forum representeras en uppfattning av partiledaren
Rick Falkvinge och en annan av
Christian Engström, mångårig
fp-politiker som nyligen hoppade av och blev
pp-styrelseledamot (fast mest känd som
FFII-lobbyist mot mjukvarupatent).
Rick Falkvinge utvecklar vältaligt varför han är
principiellt mot intellektuella monopolrättigheter. Upphovsrätten avfärdas med påpekandet att människor generellt inte producerar kultur för att de vill njuta frukterna av ensamrätter: "
Att lagstifta om att de ska få ett monopol är som att lagstifta om att nykära tonåringar ska spendera mycket tid tillsammans - det låter bra när man hör det, men det behövs inte! Det händer ändå!"
Huvudargumentet mot patenträtten, som jag förstår det, är också att den inte (längre) behövs som drivkraft: Eftersom
vår tids ekonomi präglas av ständigt fluktuerande marknader, så kan ändå inget företag överleva om de inte satsar på kontinuerligt nyuppfinnande och förfining av produkterna.
Christian Engström är däremot mer inne på "
en begränsning av upphovsrätten så att den blir rimlig, istället för att avskaffa den helt". Förkortad skyddstid till ett fåtal år, förbud mot DRM (
hmm), fri sampling, slopad
kassettersättning – och
helt fri fildelning och annan icke-kommersiell (
hmm,
hmm) kopiering.
Vad jag (ur mitt utifrånperspektiv) kan förstå handlar det mycket om att Christian är inriktad på valtaktik för att vinna många röster, medan Rick tänker på det långsiktiga byggandet av ett opinionsbildande och medlemsbaserat parti för vilket deltagande i val bara är ett av flera sätt att verka. Men det är förstås prioriteringar, inga motstridiga intressen.
Men här ska vi inte ställa olika ståndpunkter mot varandra. Snarare reflektera över själva grejen med ståndpunkter, och vad som händer med den upphovsrättskritiska diskursen i stort när den även börjar formuleras som en uppsättning konkreta krav på politiska reformer.
Att detta sker är, som sagt, ofrånkomligt. Men jag tror att det kan vara läge (både för piratpartister och oss andra) att fundera på farorna i att gå för långt i spikandet av fasta ståndpunkter.
Partipolitik innebär ett ofta olyckligt fokus på
hur saker borde vara. Vad som ska inrättas och vad som ska
skäras bort. Ett sökande efter färdigformulerade idealtillstånd, som ligger till grund för att många fortfarande kan ställa frågan "Men hur ska musiker tjäna pengar i framtiden?" och förvänta sig
ett svar,
trots att det inte ens finns idag.
Förra våren, efter att själv ha
diskuterat upphovsrätt i riksdagen både en och två gånger, försökte jag med
en artikel om upphovsrättskritiken styra om frågan från att gälla spekulationer om framtida idealtillstånd, till navigationen i de turbulenta processer som
just nu drar upp de tekniska, kulturella och politiska ramarna för samma framtid.
Upphovsrättsmotståndet har aldrig siktat på ett över-en-natt-avskaffande, utan ser flera vägar som alla leder till friare informationsflöden. [1] Vissa kan vara mer politiska, såsom att förkorta de orimligt långa skyddstider (70 år efter upphovsmannens död) som råder idag .... [2] Andra vägar är kulturella, som när en mycket mer tillåtande attityd kring sampling och citering kommer till uttryck i musik ... [3] De nu så aktuella frågorna om fildelning utspelar sig på ett tredje stridsfält, där upphovsrättsindustrin vill se mer av repressiva åtgärder från samhällets sida, medan andra inte finner det berättigat att offra andra värden för upphovsrättens skull utan drar slutsatsen att vissa former av piratkopiering måste accepteras.
Kort sagt utgick jag från att upphovsrätt kommer att förbli inskriven i lagböcker och handelsavtal i åtskilliga år, och att frågan inte gäller så mycket om dessa lagar ska finnas eller inte, utan hur de ska uttolkas i en skiftande mediesituation, hur
rättsväsendet prioriterar och inte minst vilka
kryphål som kan mejslas fram.
Kopifajtens förlopp är nämligen så snabbt och dess parametrar så många att det blir alltför vanskligt att rita upp scenarion som ligger mer än ett par år framåt i tiden. Nosa fram generella tendenser, absolut. Men
detaljerade spekulationer i hur kopieringsteknik, kulturcirkulation och rättighetsvärnande kommer att fungera om 10 år kommer bomma på fler punkter än de träffar rätt, må de sedan vara stimulerande för tanken.
Kopieringen är ett universellt faktum. Inte bara förutsätter varje användande av digital information (som att spela en musikfil) att informationen kopieras inne i datorn. Gränsen blir allt diffusare mellan lokala dataöverföringar (exempelvis mellan olika manicker i en bostads trådlösa nätverk, från webbsida till pappersutskrift, eller från dator till
iPod) och fildelning mellan olika system.
För att någon upphovsrätt alls ska kunna påföras dessa digitala sammanhang, krävs en
moralisk avgränsning där upphovsrättens skugga i praktiken bara faller över
viss kopiering, medan
vedertagna funkioner (oftast) lämnas ifred från reglering. Total nitiskhet vore ändå
en helt orimlig tanke.
Upphovsrättskritik måste, för att inte stagnera, ha en blick som inte bara fångar de allmänna dragen hos kolossen Upphovsrätt. Blicken måste också kunna se alla de sprickor och ojämnheter som skvallrar om att systemet i själva verket är ett lappverk av olika försök att
reglera medieteknologier av de mest skilda slag.
Utgå från
gråzonerna:
Maybe what is most important now, is to bypass the urge for solutions, for victory in battles or for compromise and stability. ... On the contrary, trying to keep the "grey zone" as open and wide as possible will almost automatically produce better conditions for going beyond prevalent economic imperatives. Making general statements about "the" alternative to copyright always brings the danger of strengthening copyright's universality claim.
Inte ens en treårig upphovsrätt, bara omfattande kommersiellt användande, kommer undan godtyckligheten i sitt tillämpandet. Även den som tycker att radikalt nedbantad upphovsrätt är ett bra mål att verka för, gör nog klokast i att se det som en
riktning att verka mot, och inte gå i fällan att prata om fördelarna i ett
idealtillstånd. Vi kan nämligen inte på förhand känna till alla de fiffigheter som kan uppstå i den kreativa förstörelse som frisläppta informationsflöden innebär. Intervenera i det som redan är i rullning, i stället för att än en gång besvara frågan "
Men om ingen upphovsrätt funnes, hur skulle då...?"
Alltså: Om vi definierar oss, så bör vi fortsätta göra det utifrån ett patos och en gemensam viljeriktning, inte utifrån positioner på en skala. En statsvetare av det tråkigare slaget skulle säkert kunna rita upp en linje där "upphovsrättsmaximalister" hamnar ute på ena kanten, "upphovsrättsmotståndare" på den andra kanten, och de som vill skala ner upphovsrätten till tio år hamnar tre fjärdedelar av vägen. Fast det vore missvisande (och typiskt för en hel del statsvetares politikskadade världsbild). Jag har till exempel svårt att se mig och Oscar Swartz som åtskilda av någon sådan distans, för när vi snackar om de här sakerna är det uppenbart att vi i stort sett vill förändra precis samma saker i samma riktning, sen må vi föredra olika plan för att formulera detta. Så resonerar nog de flesta i den brokiga svenska upphovsrättskritiska skaran, och så ska det förhoppningsvis kunna förbli även om en armé av "politiska kommentatorer" gör allt vad de kan för att pressa sin egen matris över diskursen.
Det är förstås fullt möjligt för Piratpartiet och andra att
både lägga fram ett förslag på hur en "rimlig" upphovsrätt skulle kunna se ut
och öppet sträva mot en framtid där upphovsrätten har avvecklats och blivit överspelad. Men man gör nog klokast i att i högsta möjliga grad undvika fixeringarna på ståndpunkter, avstå från stötandet och blötandet om reform kontra avskaffande, och fokusera på vilken
riktning som är den önskvärda.
Upphovsrätten är inte en samling rättigheter utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas genom rättigheter.
Robert Luxemburg: Upphovsrättssamhället
It is not a grey commons in terms of the law but as possibility, as technology and technique. ... The grey is not here exactly by an effort but rather as the shortest way to make life work with technology. The shading, the tuning and twisting is omnipresent; it is not something you can wish away.
The Grey Commons
"Det nya, moderna är en rätt snygg undfallenhet kryddad med ängslan och en till pluralism förklädd nihilism", skriver 
Kannibalism och kopiering hör ihop. Åtminstone i Brasilien, där begreppet antropofagia spänner en kulturell båge från människoslukande tupíindianer till dagens piratism och upphovsrättskritik. Mer om hur den historien hänger ihop går att läsa i en artikel som kommer senare denna månad i tidskriften Arena.
Men då är det viktiga att fokusera inte på den där tidningen, utan på Sveriges muslimska förbund. Idag råder nämligen det beklagliga läget att vilket som helst av de olika muslimska förbunden i Sverige kan träda fram och framstå som representanter för landets muslimer, trots 
