torsdag, mars 30, 2006

En lärdom från radions historia

Är "nedladdning" bara ett effektivare sätt sköta den distribution av "content" som tidigare dominerats av LP och CD? Eller är fildelningsnätverk något annat, som skapar nya möjligheter och problem för olika aktörer, och olika relationer dem emellan? Skivbolag med vänner klamrar sig bestämt fast vid förstnämnda teorin. Vi förfäktar den senare. Det är aldrig förutbestämt hur nya medier kommer att användas, vilken roll de kommer att spela. Detta är tvärtom alltid föremål för strid, där erfarenheter från hur äldre medier har fungerat används som vapen (fildelning jämförs t.ex. omväxlande med CD, radio och bibliotek). Mediegenealogi är ett bra begrepp för det perspektivet, utifrån vilket det inte ter sig det minsta märkligt hur svårt det är att förutsäga medieteknisk utveckling. En vetenskaplig artikel av som publicerades i höstas av ett par amerikanska forskare illustrerar det hela oerhört bra, utifrån exemplet radio:

In the early stages of radio's development it was framed as a wireless version of the existing telegraph technology. In fact, the entire discourse was based on the telegraph metaphor. It was seen as a technology that extended the reach of the wire-based telegraph network into difficult-to-connect places such as ships in the mid-sea. Even Marconi, the inventor of the radio, focused all his energies on molding radio into a technology for point-to-point communication; so much that he saw the tendency of radio waves to scatter as a major nuisance.
När radiouppfinnaren Marconi fick Nobelpriset i fysik 1909 var det för "bidrag till utvecklandet av trådlös telegrafi", och telegraf-metaforen vägledde radioutvecklingen under 1910-talet. Alla utgick de från att radiovågorna skulle användas för punkt-till-punkt-kommunikation: AT&T, General Electric, Westinghouse. Vart och ett av dessa tre elektronikföretag satt på en massa ömsesidigt blockerande patent för radiotekniken. I den överenskommelse från 1920 som slutligen lät dem börja ta tekniken i anspråk, fanns ännu inte en tanke på att man kunde sända radio till en masspublik, broadcasting. De som förmådde hitta tekniskens potential var kännetecknande nog inte företag med jättelika forskningsbudgetar, utan den tidens hackers, tidiga radioamatörer.
It was the stubborn refusal of renegade amateurs to comply with larger institutional framework that resulted in the identification of broadcasting as a new means of communication. Frank Conrad, in early 1920, started transmitting phonograph music, as part of his ongoing experiments, over a radio transmitter. His signal was picked up by amateur radio buffs and their enthusiastic response led Conrad to schedule regular concerts, which attracted much newspaper coverage and publicity.
Först då förstod Westinghouse att det fanns andra användningsområden för radiovågorna än det som de tidigare hade låst sig vid, och började från november 1920 att sända program från en mast i Pittsburgh och sälja radiomottagare att lyssna på programmen med. Vart och ett av de tre företagen som kommit överens om att dela på de amerikanska radiopatenten hävdade att broadcasting skulle falla inom just deras område. Avtalet var ju skrivet med helt andra tillämpningar i åtanke, och fick förhandlas om 1926 (resultatet blev att AT&T drog sig ur radiobranschen med ett saftigt tröstpris: säkrat monopol på USA:s allmänna telefonnät, plus finansiell kompensation). Då hade redan Radiotjänst börjat sända i Sverige. Artikeln formulerar en lärdom från företagens blindhet:
The problem was with the conceptual templates that ware brought to bear upon the phenomenon. The telegraph metaphor guided all the speculative activity along the point-to-point dimension and blinded people to any new liberties of action made possible by the new technology.
Och parallellen till internet:
the designers of the Internet sought to keep the core network "dumb" and place the intelligence at the user ends. The network was reduced to a delivery system that merely routed packets from one point to another, and applications development was left to the users or the "ends". /.../ they basically recreated the "old", albeit in a new way, on the Internet. The point-to-point mode was recreated in email and Internet telephony, and point-to-multipoint in Internet radio and television. Only in the case of Napster did we see the development of a new configurational capacity – peer-to-peer exchange of information.
(Dock påpekas det korrekt att Napster inte uppfann P2P, utan skapades som en sökmotor, för att tillfredsställa ett behov som skapats av ett redan ganska omfattande P2P-utbyte av filer via IRC.) Antagligen kan de flesta som läser detta hålla med om att en lärdom som kan dras är att vi stänger ögonen för en massa möjligheter, om nya kommunikationsformer blott ses som effektiviserade varianter på gamla. Men hur lätt är det för tanken att bryta sig ur "de konceptuella mallarna", hur skapas förutsättningar för att detta ska ske? Artikeln som citerades kommer ur Media, Culture & Society vol. 27 (3/2005), s. 391-414 (abstract tillgängligt men fulltext kräver inloggning): Harmeet Sawhney & Seungwhan Lee: "Arenas of innovation: understanding new configurational potentialities of communication technologies"

tisdag, mars 28, 2006

Om uppdelningen i rollerna skapare/tolkare

Vad står kvar när tolkningskedjans roller förskjuts? Vi tog nyligen upp hur idén om författarens ensamrätt till sin bok utvidgades till en lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Under första världskriget fick idén om Verket fäste i svensk lagstiftning. Ett Verk förstås som en abstrakt produkt av konstnärligt skapande, med en existens oberoende av sina materiella former. På så vis fick kompositörer inte bara ensamrätt till de noter de skrivit, utan också till offentliga framföranden där musiker uttolkade dessa noter. Musik som inte bygger på notskrift blir svårare att klämma in i detta schema. Upphovsrätten utgår kort sagt från den västerländska konstmusiktraditionen, med dess tydliga rolluppdelning mellan å ena sidan kompositören som skriver ett verk i noter, å andra sidan musikern som tolkar dessa noter till klingande toner. Folkmusik och jazz trillar då ofta mellan stolarna. År 1961 utökades upphovsrätten (internationellt med Romkonventionen, inhemskt med lag 1960:729) genom inrättadet av så kallade närstående rättigheter. Ett extra lager av rättigheter (med något kortare skyddstid) som tilldelas dels performing artists (musiker), dels fonogramproducenter (skivbolag). Därmed kunde kartellen SAMI/IFPI börja inkassera licenspengar från Sveriges Radio. En ytterligare kollektiv fördelningapparat etablerades vid sidan av STIM (som bara representerar kompositörer och musikförlag). Först efter en lagändring kunde SAMI-fogdarna driva in pengar från kaféer och andra lokaler där det kan höras inspelad musik. Idag finns en institutionaliserad musikekonomi, med tariffer som bestämmer hur stort ekonomiskt värde varje tänkt part i en musikalisk produktion ska ha. När Copyswede ska fördela de pengar som man får in genom kassettavgifter (någon hundralapp på varje större MP3-spelare), går en tredjedel till skivbolagens IFPI, en tredjedel till de utövande musikernas SAMI och en tredjedel till STIM. Därefter har varje fördelningsorganisation egna regler för fördelning mellan enskilda rättighetsinnehavare. Till skillnad från STIM väger inte SAMI in någon musikalisk värdering, däremot finns ett poängsystem för olika slags medverkan (solist 7 p, dirigent 5 p, vanlig musiker 1 p...). Om du "bara" har arrangerat en traditionell folkvisa, i stället för att skriva en "ny" schlager, blir STIM-ersättningen en tredjedel av den normala. Och så vidare. Det är en uppsjö av procentsatser. Och alla utgår de från musikaliska arbetsmetoder som är allt annat än tidlösa. Hur stor del av den musik som vi lyssnar på idag framförs av musiker som tolkar noter som skrivits av en helt separat kompositör? Snarare har ju pophistorien starkt etablerat ett helt annat mönster: Bandet eller soloartisten som skriver sina egna låtar. Skapandet är då en syntes där komposition och utövande inte går att skilja åt. I stället har den "tolkande" funktionen sedan 1960-talet ofta intagits av producenten, som i studion tar sig an ett råmaterial och sätter sin egen prägel på det. För ungefär 25 år sedan inleddes en rollförskjutning i ännu ett steg: kompositören-musikern började flyta samman med producenten i en enda bedroom producer. Med 303:or och samplade beats byggdes musik fjärran från varje kompositör/musiker-uppdelning. När musik programmeras och produceras på en datorskärm är "skapandet" och "utövandet"ett. Samtidigt tycks ofta den "tolkande" förskjutas till den som gör ett urval och placerar musiken i ett sammanhang. Det kan vara en DJ, en klubbarrangör, ett skivbolag eller för den delen en vilken omsorgsfullt playlistbyggande MP3-fanatiker som helst. Utan att de äldre rollfunktionerna försvinner – självklart fortsätter kompositörer att skriva noter för att låta stråkkvartetter uttolka dem – går det att konstatera följderna av en teknisk utveckling: Allt mer musik glider iväg från den idealvärld av separata skapare och uttolkare som ligger till grund för upphovsrättslagen och dirigerar stora pengaflöden inom musiklivet. Även svensk kulturpolitik har klamrat sig fast vid den uppdelningen. Ett exempel kan tas ur Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84):

Konstnärskåren kan indelas i skapande konstnärer och utövande konstnärer. Med skapande konstnärer avses konstnärer som utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete. Tydliga exempel är författare, bild- och formkonstnärer, tonsättare och dramatiker. De bedriver vanligtvis sitt arbete som fria yrkesutövare utan garanti för att detta ska ge någon inkomst. Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk. Tydliga exempel är dirigenter, sångare och skådespelare. De är ofta anställda, när de utför sitt arbete.
Uppdelningen upprepas i Konstnärerna och trygghetssystemen (SOU 2003:21), där det konstateras att gränsen visserligen ofta är oskarp, men det kanske spelar mindre roll eftersom den utredningens syfte är att fastslå vilka människor som ur bl.a. skattesynpunkt ska anses som "konstnärligt yrkesverksamma". Och då finner utredarna att det är enklast att luta sig på upphovsrättslagen: De som skapar verk (som omfattas av upphovsrätt) eller som (med skydd av de närstående rättigheterna) framför färdigkoncipierade verk, dessa ska räknas som konstnärligt verksamma. Upphovsmannaideologins effekter är djupgående. Ekonomisk uppmuntran till de som hyfsat väl passar in i någon av systemets uttänkta kulturproducent-roller, medan de förskjutna tolkningskedjornas nya rollfunktioner helt lämnas utanför. Vilket väl bara är bra, så länge dessas skapande inte som i vissa fall obstrueras av rättighetsregimen. Exempel från en massa områden pekar på en allmän tendens: musiklivets DJ:s, galleriernas curatorer, tidningarnas bildredaktörer eller modevärldens trendsättare, de sysslar alla med något som varken kan inordnas som skapande av verk eller som framförande av verk. Och de flesta alla med ett aktivt intresse för dessa kulturella former, ter sig upphovsrättens ideologi för varje år allt mer arkaisk.

måndag, mars 27, 2006

(s) vill reglera datorer, 1981 liksom 2006. Fast oklart hur.

Barn leker hallick på nätet! Riksdagsmannen Johan Andersson (s) har hittat ett läskigt spel och kräver nu i en debattartikel "internationella lagar" för att reglera webbspel.

Men datorspel är betydligt mer komplicerat att reglera på internet. Vem bär ansvaret för våldsförhärligande datorspel? Ofta läggs spelen ut på webbhotell utanför Sverige och är därmed nästan alltid utom räckhåll för svensk lag. Enligt FN:s barnkonvention har vi en skyldighet att skydda barn och ungdomar. /.../ det är inte omöjligt att stifta internationella lagar som gör att vi kan utkräva ansvar. Se på miljölagstiftningen, som numera till stor del regleras på internationell nivå. Samma logik bör gälla för internet. Vi måste snabba på processen, barn och ungdomar ska inte utsättas för inhumana och våldförhärligande datorspel.
Ska detta ses som en enskild riksdagsledamots oinformerade men välmenta korståg? Varför började då inte Johan Andersson med att ta reda på att det spel som upprörde honom så inte alls ligger "utom räckhåll för svensk lag", utan på ett webbhotell inte alls långt från hans egen hemkommun? Nej, snarare ser vi ett typexempel på hur dagens socialdemokrati motiverar reglering av datorkommunikationer. Fram med skalpellen och skär bort det dåliga! Förutom den uppenbara anknytningen till den populära datorspel-är-farligt-diskursen, noterar vi hur detta slags mediepolitik förs genom paralleller till miljöpolitik – det handlar om att bekämpa en "nedsmutsning". Och som alltid läggs argumentationens fokus på att uppväcka känslor av avsky, medan inget sägs om hur regleringen egentligen ska gå till. Här verkar det finnas en socialdemokratisk tradition: tala om målen, men mörka medlen och dess biverkningar. Johan Andersson står stadigt i denna tradition när han kräver "internationella lagar" utan att sägea ett knyst om vad som ska stå i dessa lagar. Dags att åter ta en titt i 1981 års årgång av Musikern. Där rapporterades från en ideologikurs som musikerfacket hade hållt i samma år. Sedan fem år tillbaka hade Sverige letts av diverse borgerliga regeringar, och för ett LO-fack som detta betydde "ideologikurs" ett uppradande av socialdemokratiska valargument. Bland annat:
Vad socialdemokraterna har gjort och vad var nästa steg om de hade vunnit valet 1976. /.../ Bevakning av datorerna. /.../ Vad har då de borgerliga gjort sedan 1976? /.../ Helt sköta datorerna utan inblandning. /.../ Och mer är på gång. Är det inte tid att stoppa dem nu?
Alltså: År 1981 var ett av sossarnas valargument att borgarna inte ville syssla med "bevakning av datorerna". I Musikern specificeras inte närmare vilka regler som de själva hade velat införa för datoranvändandet. Jag blir nyfiken. Någon som minns?

fredag, mars 24, 2006

1110100101000011

Jo, så ligger det ju till. En digital fil – oavsett om den representerar ett "litterärt eller konstnärligt verk" eller något annat – kan sammanfattas som ett enda tal. Ett stort tal, men ändå. Att totalt förhindra överföring av ett visst nummer från en persondator till en annan, låter det som ett projekt med goda utsikter? Från Qwantz.com kommer två ytterst simpla seriestrippar med T-rex as the computer scientist: det 1, del 2. Via Machina Libera, som ut-/invecklar den hardcorematematiska kritiken några varv till.

onsdag, mars 22, 2006

Högdiskurs

Vi har redan tagit upp plagiatanklagelsen mot en tavla på Modernautställningen. ”Det kliar i fingrarna att stoppa hela utställningen" sade pressfotografen Jonas Lemberg, efter att han fått veta att en bild som han plåtat på Christer Petterssons ansikte hade målats av i en tavla av Markus Larsson, tillsammans med en likaledes plagierad gammal bild på en bock. Lars Vilks respons är underbar. Gode Lemberg, suckar han, och slänger upp ett eget konstverk (som praktiskt exempel på den institutionella konstteori som han, i en ödmjukt avmystifierande variant, har lagt fram i bloggform under de senaste månaderna). Lars Vilks: Utan titel (landskap med get), blandteknik, 2006

"Upprop mot hemkopiering"

Ur tidskriften Musikern, nr. 1/1981, s. 24

UPPROP MOT HEMKOPIERING – Till dej som lyssnar på musik från oss som gör musik Hemkopiering av musik från skiva eller radio till kassett berövar alla artister, musiker, textförfattare, kompositörer, musikförläggare och skivproducenter, deras rättmätiga levebröd: royalties och försäljningsintäkter. Vi som undertecknat detta upprop hör till de stora grupper som blir lidande på grund av hemkopieringen. Vi ber dem som lånar skivor av varandra och kopierar, eller spelar in från radio, att sluta göra detta! Om inte blir följden: sämre utbud, färre artister, mindre pengar att göra musik för och försämrade möjligheter att ge nya artister en chans – ett fattigare Musik-Sverige. Var lojal mot oss! Låt bli att kopiera! Det är stöld av vår inkomst!
Egenhändigt undertecknat av bland andra: Fred Åkerström, Turid Lundqvist, Ted Gärdestad, Mikael Ramel, Arne Domnérus, Lill Lindfors, Claes af Geijerstam, Siw Malmkvist, Lars Lönndahl, Lars Roos, Magnus Härenstam, Jan Malmsjö, Lars Berghagen, Tomas Ledin, Eva Dahlgren, Kjell Lönnå, Bosse Parnevik, Ralph Lundsten, Pugh Rogefeldt, Magnus Uggla, Håkan Hagegård, Björn J:son Lindh, Per Gessle (Gyllene Tider), Mats Persson (Gyllene Tider), Anders Herrlin (Gyllene Tider), Ola Magnell, Anders Glenmark, Thore Skogman m.fl.
Om inte... Det var alltså 1981, som reaktion på kassettbandets genombrott, som Svenska Musikerförbundets tidskrift publicerade detta förment "spontana" upprop, vilket en ansenlig del av Sveriges artistelit ställde sig bakom. I anslutning tryckte Musikern en officiell kommentar från IFPI: "I förlängningen medför ett ohämmat utnyttjande, utan att rättighetshavarna kompenseras, att möjligheterna att skapa musik helt försvinner." Även Musikerförbundet tillagde i sin kommentar att del ökade spridningen på inspelad musik ledde till färre levande musikframträdanden och därför en förlust av arbetstillfällen, och krävde ekonomisk kompensation för detta. Intressant att se likheterna med förra årets IFPI-organiserade artistupprop mot kopieringen. Något som uppenbarligen rasat är tyngden (kanske inte i kilogram, men vad gäller namnens prestige) på undertecknarna.

söndag, mars 19, 2006

Från en mångfald av konstarter, till en intellektuell egendom

Angående principdiskussioner som i ett enda kast tar sig an hela det område som idag regleras som "intellektuell egendom" (senaste exemplet): Visst är detta svepande ofrånkomligt och fullt berättigat, så länge den snabbflytande och gråzonade verkligheten aldrig glöms bort. Å andra sidan kan det vara värt att påminna sig om genealogin: Begreppet "intellektuell egendom" har egentligen bara använts i 30-40 år, sedan etableringen av FN-organet WIPO. Innan dess sågs patent och upphovsrätt som mer separata lagstiftningar som legitimerades och tolkades på olika sätt. Och det var först för ett halvt sekel sedan som man i Sverige skapade en allmän upphovsmannarätt, genom att klumpa ihop de olika lagar som tidigare reglerade kopieringen på olika områden. Sveriges första upphovsrättsreglering kom med 1810 års tryckfrihetsförordning: Upphovsrätten definierades som omfattande skrift – i praktiken allt som producerades med tryckpressar, inklusive noterad musik och tryckta illustrationer som träsnitt, men inte ljud och bild i andra former – och saknade tidsbegränsning. Först år 1877 års lag angående äganderätt till skrift begränsade den litterära upphovsrätten till livstid plus femtio år. Konstnärsrätten var en helt separat lag: Livstid plus tio år. Fotografiskyddet, en tredje reglering införd 1897, gällde i fem år. År 1919 reformerades området genom stiftandet av tre olika lagar: en om rätt till litterära och musikaliska verk, en om rätt till verk av bildande konst, en om rätt till fotografiska bilder. Fotografiskyddet förlängdes då till femton år, medan övriga former av "auktorrätt" förkortades till livstid plus trettio år. Detta kommenterades senare av Auktorrättskommittén (SOU 1956:25):

Det politiska läget hade väsentligt förändrats under de etthundratio år som förflutit sedan den 'eviga' författarrättens knäsättande, och den politiska makten låg icke i lika auktorvänliga händer som då.
Viktigaste förändringen 1919 var etableringen av idén om Verket, en abstrakt produkt av andligt skapande som kan manifestera sig i många olika former. Musikaliska kompositioner skyddades inte längre bara i form av tryckta noter, utan gavs självständig status som "musikaliskt verk", med ensamrätt även på uppförandet (följaktligen grundades STIM blott något år efter att lagen stiftats). På 1950-talet, när reproduktionsmedel i form av bandspelare och fotokopiatorer om än i begränsad skala hade blivit allmänt tillgängliga, utreddes det hela åter en gång av Auktorrättskommittén, vars förslag låg till grund för Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. För första gången var litterära framställningar, musikaliska verk, kartor, film, skuptur, arkitektur och "verk som har kommit till uttryck på något annat sätt" underkastade en och samma lag. Ändå fick den upprepade gånger uppdateras. På mitten av 1980-talet (Upphovsrätt och datorteknik SOU 1985:51) diskuterades fortfarande om man skulle låta datorprogram låta räknas som litterära verk och därigenom omfattas av upphovsrätt, vilket WIPO föreslagit men sågs som en mycket svår fråga. Och först 1994 avskaffades den separata fotografilagen och fotografier började för första gången att behandlas som konstverk, i lagens mening. Förra sommaren infördes som bekant senaste revideringen (baserad på EU-direktiv som i sin tur baserats på WIPO-direktiv): den nya utbyggnaden på upphovsrättens torn var det märkliga skyddet av "tekniska skyddsåtgärder". Nya konstarter verkar inte längre behöva infogas i systemet. Sedan binära sekvenser av datorexekverbar kod gavs status som litteratur, finns ett stort utrymme för glidningar som i teorin innebär att nästan vad som helst i digital form med lite vilja kan hävdas som upphovsrättsskyddat, samtidigt som den praktiska verkligheten att digital teknik förutsätter kopiering å andra sidan ständigt öppnar nya gråzoner. Men fortfarande inleds lagtexten:
1 § Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket
Litterärt eller konstnärligt. Litteratur var vad det handlade om från början, och skrift behöver inte tillskrivas några konstnärliga aspekter för att omfattas av upphovsrätt utan kan vara en kylskåpsmanual eller en serie kommandon till en processor. För bild och ljud gäller dock att upphovsrättens objekt i grunden inte är en uppsättning tecken, utan ett konstnärligt uttryck. Fotografier ansågs länge vara så mycket av mekaniska återgivningar att rättigheterna till dem bara gällde ett fåtal år, men på 1990-talet släpptes de in i de sköna konsternas rum. Är det idag självklart vad som är ett konstnärligt verk? De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Ändå bygger upphovsrättslagen på att det finns en sådan uppfattning, och bidrar (sannolikt i högre grad än vi kan föreställa oss) till att forma våra uppfattningar av vad som är "konstnärlig produktion" och vad som inte är det. Här har funnits ett växelspel mellan lagstiftningens och de kulturella praktikernas fält, som format och formar förutsättningarna för dagens diskussioner om t.ex. den konstnärliga produktionens ekonomiska förutsättningar. I några inlägg framöver kommer Copyriot lämna juridiken därhän och försöka titta mer på hur idén om "konstnärliga verk" har vuxit fram och vart den kan vara på väg.
In no way do we believe in a fine-arts system; we believe in very diverse problems whose solutions are found in heterogenous arts. To us, Art is a false concept, a solely nominal concept; this does not, however, preclude the possibility of a simultaneous usage of the various arts within a determinable multiplicity.

lördag, mars 18, 2006

Timbro snackade upphovsrätt och patent

I torsdags ordnade tankesmedjan Timbro ett seminarium om "Liberalism och intellektuella äganderätter". Talade gjorde dels nationalekonomen Mats Ekelund som jobbar inom läkemedelsbranschen, dels upphovsrättskritikern och Neo-redaktören Nicklas Lundblad. Den gamle objektivisten Mats Ekelund började genast med att hålla ett principiellt försvarstal för privat äganderätt i allmänhet, för att därifrån glida över till att försvara patent på läkemedel, och sedan generalisera till "intellektuell egendom" av alla de slag. Läkemedelspatenten borde gälla i mer än 20 år, menade han, och anförde exempel på patent som gått ut på läkemedel som skulle kunna få nya användningsområden om bara forskningen gjordes, vilket dock ingen såg ekonomiskt intresse i. Å andra sidan menade han att upphovsrättens giltighet på musik var överdrivet lång. Mats Ekelund menade alltså att det både fanns överbeskyddade och underbeskyddade områden, och utgick någonstans från att "intellektuell egendom" som koncept borde fås att se likast möjlig ut på alla områden, från bioteknik till beats. Rätt infantilt. Samma enögda perspektiv präglar huvudsak också skriften Forskningsinvesteringar och intellektuella äganderätter av Timbro-ekonomen Fredrik Erixon, som i torsdags agerade samtalsledare. Nicklas Lundblad är, ska för det första sägas, en verkligt formidabel talare. Växlar mellan namedropping av nationalekonomer och att med huvudet på sned återberätta en tioårings syn på kopiering. Upplägget på hans anförande var lite oväntat: Hur kan man försvara immaterialrätt? I praktiken handlade det om att avliva de allmänt förekommande argumenten för upphovsrättens helighet:

  1. Immaterialrätt är ingen äganderätt, eftersom de inte bygger på att det finns en brist. I stället konstrueras en brist. Äganderätten riskerar att skadas av att sammanblandas med upphovsrätten.
  2. Immaterialrätt kan svårligen motiveras liberalt via en naturrätt. Den romantiska upphovsmannen är död. Artificiella och kollaborativa upphovsmän rimmar särskilt illa med den klassiska bilden av en man som med sina bara händer skapar något ex nihilo.
  3. Att försvara immaterialrätten som respons på ett marknadsmisslyckande är inte heller tillfredsställande ur en liberal synvinkel, för med vilken rätt kan staten ta på sig rollen att säga att vissa former av skapande men inte andra ska omfattas av immaterialrätt?
  4. Kvalitetsargumentet är bara bisarrt.
Efter att sålunda avfärdat dessa argumentationslinjer, argumenterade Nicklas Lundblad själv för en mycket avskalad upphovsrätt. Hans principförsvar för en begränsad immaterialrätt var att "det tycks som om vissa typer av immaterialrättsliga system under vissa förhållanden uppmuntrar vissa typer av skapande", uppbackat med det berättigade "kulturkonservativa argumentet" att det inte ska handla om en allt/inget fråga utan att man bör ha respekt för rådande institutioner. Nicklas tog även upp remixkulturens utbredning och använde konsekvent ordet "immaterialrätt", i medveten kontrast mot det förment teknikneutrala talet om "intellektuell egendom", samt talade lite om alternativ till patent. Samtalet som följde blev av naturliga skäl väldigt svepande och abstrakt, med korta nedslag i det konkreta. Själv försökte jag sticka hål på villfarelsen att upphovsrätter i praktiken skulle fungera som vanliga marknadsvaror, genom att peka på hur det på stora områden rör sig om fasta licensavgifter fördelade genom korporativa byråkratier. Noteras kan också att de enda kvinnor som yttrade sig på Timbro var också de publikröster som nervöst värnade bilden av upphovsmannageniet på allra mest småborgerliga vis. På väg ut kunde några besökare – medelålders, traditionsborgerliga – höras ifrågasätta vad meningen med seminariet var. Det förstod inte varför Timbro över huvud taget såg det som relevant att kritiskt diskutera sådant som upphovsrätt. "Man undrar ju om de bara vill provocera", sa en kvinna till sin man.

fredag, mars 17, 2006

Plagiat/citat i Schlagerfestivalen och på Moderna

Plagiatanklagelserna haglar. Dels, som brukligt, i anslutning till Schlagerfestivalen. Kikki Danielssons låt anklagas påstås kopiera ett flertal tidigare schlagerlåtar, liksom Björn Kjellmans svensktoppshit som enligt upprörda kvällstidningsläsare bland annat ska ha plagierat en polsk schlager från 1960-talet. Samtidigt påpekar de utpekade att det ligger i schlagergenrens natur att det är ett relativt litet antal musikaliska figurer som låtskrivarna jobbar med och att det därför är fullt naturligt att varje låt liknar tidigare låtar. Hur få ytterligare varv behöver inte dessa schlagerplagiatfejder skruvas, för att ska närma sig "SJN":s kompositörsparanoia? Och Modernautställningen 06 har nu lett till polisanmälan. Fotografen Jonas Lemberg plagiatanklagar, med stöd från facket, tavelmålaren Markus Andersson, som målat av ett mycket spritt foto på Christer Pettersson och infogat i en av sina tavlor som nu visas på moderna. Även geten är visst hämtad från ett tidigare sammanhang. Sampling och omkombinering. Muséet försvarar sig bra, säger att de vill "värna den konstnärliga citaträtten" och jämför med hur Andy Warhol byggde hela sitt konstnärskap på att bearbeta massmediebilder. För övrigt är Markus Andersson nog Sveriges mest provocerande konstnär just nu, men det främst av andra skäl, och (verkar det) inte som ett utslag av ett konstideal byggt på provokation. Han är nämligen något så ovanligt som en aggressiv försvarare av tavelmåleriets ställning, gör tavlor i nationalromantisk anda, avbildar Daniel Wretström som martyr, diggar Oswald Spengler, samt är medgrundare av konstnärsgruppen Upplandsmystikerna:

Gruppen startades år 2005 som bl.a. en reaktion mot den digitala/konceptuella och idébaserade moderna konsten. Syftet med konstnärsgruppen är bl.a. att verka för den s.k. analoga konsten, där det hantverksmässiga, traditionella skapandet behålls genom omsorg för främst måleriet. För oss är måleri en bild på väggen. Vi förvånas över samtidens dekadens och urvattning av begreppet och finner inget intresse eller egenvärde för måleriets såkallade expandering och frigörelse från ramen.
Det är såklart ingen hållning som får en att bli upphängd på Moderna Muséet. Markus Andersson medverkar by proxy: att som en medveten handling visa upp outsiderns tavlor utgör själva utställningsbidraget från den egensinnige konstnären Dorinel Marc. Vilket ju är konceptuellt så det förslår. Visst är det ganska ironiskt att Markus Anderssons närmast radikalkonservativa ambition att återgå till ett "tidlöst" konstideal som för länge sedan kasserats inom konstinstitutionerna, bara tycks leda till att det konceptuella flyttas till en metanivå. Ingen talar om målningarnas form och innehåll – all uppmärksamhet ägnas diskursen kring Markus Anderssons måleri: plagiatanklagelsen och frågan om förhållandet mellan konstnär och institution. Ett klart fall för Artliberated, även om det får antas att analogkämpen uppskattar det digitalkonceptuella sällskapet där lika lite som han gillar att bli jämförd med Andy Warhol. Uppdatering 2/4: Vilks kommenterar fortsättningen med konsthistoriska exempel.

Oslagbara mästare i digital distribution

Är det inte lite kul att Veckans Affärer (16 mars) använder uttrycket "värsta Piratbyrån" som hedersutmärkelse, i en kortfattad hyllning till högklassiga public service-satsningar på nätmaterial och podcasting?

Oslagbara svenska mästare i digital distribution är Sveriges Radio och SVT. (...) Vem hade trott att SVT skulle bli värsta Piratbyrån som helt gratis ger folk precis vad de vill ha?
Att Veckans Affärer snarare lär syfta på The Pirate Bay må vara förlåtet.

torsdag, mars 16, 2006

Verklighetsnära om musikers ekonomiska vardag

Den svenska indie-eliten diskuterar musikskapares försörjning och fildelning på bloggen The Jet Set Junta, efter att Tor Billgren i inlägget Nyanser om konst- och kulturfinansiering påpekat att det trots allt "är vardagsmat för flesta som jobbar med musik" att de allra flesta kulturarbetare får sina viktigaste intäkter genom "riktiga" jobb. Konst, musik och journalistik ska kunna vara en profession, men det kan inte ses som en rättighet att "tjäna pengar på sitt skapande". Både konstnärsmyten och arbetarromantiken bör hållas på avstånd. På detta har hittills skrivits 163 kommentarer, nästan alla sunt fria från de mest uppblåsta myterna som alltid kommer upp i de mer generella diskussionerna om kulturens villkor. Några kommentarer är mer befriande än andra, såsom Marit Bergmans pragmatiska reflektion om drivkrafterna för musiker:

Så länge man inte bara sitter hemma och spelar och skapar så riskerar man att göra sig beroende av ett gillande. Det kan vara ett gillande som gör att man slipper jobba med annat eller det kan vara ett gillande som får en att le lite på vägen hem från spelningen och därmed vilja tillfredsställa komplimangställaren även vid nästa konserttillfälle. Om det är en klippoklistragubbe som får beröm av de andra klippochklistramännen för hur fint han klipper och klistrar eller om det är jag som får feta stimpengar av Sveriges Radio spelar kanske ingen roll? För konsten menar jag? /.../ Jag själv inkl alla jag känner som kan leva på musik är sjuuukt tackamma för att vi får göra just det. Förmodligen eftersom de flesta av oss har ett antal år med jobba på post/krog/butik/vårdhem bakom oss.
Klippochklistramannen Erik de Vahl – som gör uppskattad elektronisk musik, jobbar på posten och vägrar se sig som ett offer – svarar:
För mig personligen handlar det inte om att försöka göra min konstart (klipp och klista-musik?) ekonomiskt autonom. Den är ju ganska tätt bunden till mig som person och jag är inte och kommer aldrig bli annat än det jag är: En löntagare som vill göra musik som ingen vill betala för.
Daniel Wiklander:
Marit har också en mycket bra poäng: För henne liksom för så många andra kommer inte de hyfsade inkomsterna över en natt, utan efter kanske 10 år av hårt slit. med sidojobb som de Erik de Vahl talar sig varm för. Till slut tröttnar man, och några är det då förunnat att landa ett major-kontrakt och en Kalasturné. Det är i så fall bara att gratulera.
Någon annan påpekar att två av medlemmarna i superbra The Embassy tidigare bägge också jobbade på Posten, numera på solarium respektive som chaufför – och likväl är de Sveriges kanske nu främsta upcoming popband. Björn M skriver, angående frågan om att ha skapandet som heltidssysselsättning ska ses som en rättighet eller ett privilegium:
Konstnärens arbetssituation är en helt annan än till exempel brevbärarens, som ju har en väldefinierad uppgift att utföra och som man objektivt kan konstatera att den har utförts. Ingen kommer att säga till brevbäraren att dennes tjänster är oönskade och lönepengarna dras in eftersom hans postleveranser inte säger något relevant och finurligt om samtiden eller inte utvidgar popbegreppet eller att han har bytt stil på ett alltför radikalt sätt eller helt enkelt inte gav mottagaren en skön känsla i magen. Och om den anställde brevbäraren nu utför sina uppgifter på rätt sätt, så är det en rättighet och inte bara ett privilegium att han eller hon får betalt.
Slutligen en huvudet-på-spiken-formulering från Matta:
Jag förstår faktiskt inte hur man kan “soulseeka bort” någonting överhuvud taget. Det låter som att “lukta bort mat” eller nåt liknande.
Se också: Arbetslinjer och flyktlinjer i musikundrets vardag

måndag, mars 13, 2006

Kompromiss i Frankrike

Förvirringen har varit närmast total kring Frankrikes sena implementering av EU:s upphovsrättsdirektiv (det som låg bakom Sveriges lagändring 1 juli förra året). Copyriot gjorde en grundlig genomgång i julas, efter att franska underhuset i strid mot regeringen hade röstat för en "flatrate"-modell: legaliserad nedladdning (men inte uppladdning!) samt ett "alternativt kompensationssystem" i stil med kassettersättningen, där en avgift på varje internetuppkoppling ska gå till kulturkorporationerna. För övrigt en modell som sedan dess har fått visst stöd från svenska riksdagens socialdemokrater. Well, bollandet har fortsatt i den franska statens krokiga korridorer med dess många kryphål. Saken blir inte lättare att följa av att 1) franska journalister och politiker inte förstår sig på internet; 2) folk som förstår sig på internet inte förstår franska. (Undantag finns förstås.) Nu verkar i alla fall läget i Frankrike kunna sammanfattas såhär: Flatrate-förslaget har fallit och fildelningen legaliseras inte, men fransmännen kan ändå få en upphovsrättslag som på ett småintressant sätt skiljer sig från övriga EU-länders. (Baserar följande på vad som rapporterats från Reuters, AP och lite andra nyhetsmedier – fransktalande som sitter på ytterligare information uppmanas att kommentera!) Förra veckan var det kraftigt ändrade förslaget på ny upphovsrättslag åter uppe i franska underhuset. Regeringen utnyttjade först sin befogenhet att prompt stryka biten om en license global som skulle släppa nedladdningen fri under en månatlig avgift på några euro, sedan ändrade de sig under press och släppte åter fram det, men efter långdragna debatter föll förslaget ändå till slut. Såvitt jag förstår för att regerande konservativa UMP tog i hårdare i partipiskan den här gången än i december, då underhuset gick emot regeringens ursprungliga förslag som hade inneburit en vansinnesbrutalt hårdare lag. Resultatet nu är väl snarast att betrakta som en kompromiss. Tydligen ska ledamöter från socialisterna, de gröna och kristdemokratiska UDF har tågat ut ur salen i protest mot att inte deras radikalt mildare upphovsrättslag antogs. Enligt vad som nu beslutats kriminaliseras både upp- och nedladdning, liksom kringgående av kopieringsspärrar. Men lagen får nog ändå ses som relativt mild, eftersom böterna för fildelare enligt uppgift ska hamna på 38 euro för nedladdare respektive 150 euro för uppladdare, emedan det ursprungliga förslaget hade öppnat för fängelse eller böter på 300000 euro. Och trots förbudet mot kringgående, ska det vara tillåtet att knäcka kopieringsspärrar om det är för att konvertera en fil från ett format till en annan för att kunna spela den på annan hårdvara. I praktiken är det ett hårt slag mot exempelvis Apples affärsidé kring DRM-skadad musik. Uppdatering 19/3: Nicklas Lundblad tipsar om en artikel i Business Week som drar en liknande slutsats som här: French draft law threatens iPod's future De:Bug skriver om det franska lagförslagets bisarra bötesskala (översätter från tyskan):

38€ för illegala nedladdningar 150€ för att illegalt dela ut, 150€ för innehav och användande av mjukvara för kringgående av kopieringsspärrar, 3700€ för att skriva densamma eller sprida information om programmen, 30000€ plus sex månaders fängelse för den som sprider sådan mjukvara och skapelsens krona, förstapriset, 300000€ plus tre åts fängelse för att göra P2P och främja piratkopiering

Wired berättar den svenska piratsagan

När vi snackade i Berlin kring årsskiftet, fanns i publiken en journalist från Wired som var mycket intresserad av den utvecklingen på den skandinaviska fildelningsfronten. Nu har hon skrivit ett långt och gediget reportage om The Pirate Bay (som bjuder på flera formuleringar för svenska fildelningspatrioter att gotta sig i). Wired berättar historien om hur Piratbyråns etablering 2003 ledde till grundandet av Bittorrent-trackern The Pirate Bay, som året efter upplevde en våldsam expansion i kölvattnet av filmindustrins lyckade attacker mot USA-baserade trackers. Artikeln får även med såväl Bevismaskinen som Gula Brigaderna, och berättar om Piratpartiet vars representant uttrycker sig med biblioteksmetaforen. Är själv intervjuad på ett hörn, liksom Brokep som även får in reportagets slutkläm. IFPI-juristen Magnus Mårtensson påstår att The Pirate Bay är olaglig, oklart hur. Henrik Pontén upprepar sin bekanta pyramidteori: Fildelning sker uppifrån och ned, och kan därför stoppas "vid källorna". Om warezgrupperna trollas bort, "kommer det upphovsrättsskyddade materialet inte att nå The Pirate Bay", voilà! (Tror han på det själv? Jag har verkligen ingen aning.) Ingen har väl förresten missat att The Pirate Bay via en dokusåpa fått en donation på 50000 kronor, som ska gå till två nya välbehövliga servrar. Vad jag har förstått verkar detta också kunna bidra till att den tragikomiska Meet these girls from your area-reklamen kan avlägsnas – å andra sidan märker vi som kör kombinationen Firefox/Adblock inte alls av någon reklam där. Relaterade inlägg:

söndag, mars 12, 2006

Indoktrinering under luppen

Sebastian Gjerding (känd från Piratgruppen) har framlagt en uppsats vid Roskilde universitet: Ophavsret – en magtanalyse af normative kampagner. Där analyseras hur och med vilka argument som upphovsrättsindustrins branchorganisationer försöker inpränta respekt för sin syn på kopiering genom påkostade kampanjer. Mjukvaruindustrins BSA med "Define the line", skivindustrins IFPI med "Pro-Music", filmindustrins MPAA med den aggressiva "Respect copyrights" – vilka alla tre lanserats internationellt under 2003-2004, samt knoppat av sig i lokala varianter. Den moraliska strategin ses numera av upphovsrättsindustrin som minst lika viktig som den tekniska (DRM) och den juridiska (åtal). Den ofrånkomliga godtyckligheten i hur begreppen tillämpas i digitala sammanhang gör antagligen den moraliska aspekten allt viktigare. Det handlar inte bara om att få en yngre generation om att respektera rådande lagtolkningar. Kampanjerna siktar ju i allmänhet på att etablera en uppfattning om att "gratis = olagligt" (även om det inte sägs rakt ut), marginalisera konkurrensen från fri mjukvara och fritt spridd musik, osynliggöra gråzonerna och måla frågan svartvit. Uppsatsen visar hur kampanjerna strävar efter att forma "good cyber-citizens": subjekt som värdesätter sin egen avhållsamhet. Trots att de kan kopiera programvaran de behöver eller musiken de är nyfikna på från sina vänner, så avstår de. Men som ett sekundärt tema finns hela tiden hotet om repressalier med i kampanjerna; hårdast profilerat i MPAA:s paroll "You can click but you can’t hide". Både film- och skivbrancherna satsar dessutom hårt på att skrämma upp föräldrar, genom att associera fildelning med allehanda farligheter (pornografi, virus, spyware). Här anknyts till den lukrativa skrämselbranchen kring barn och internet. Slugast är IFPI, som tagit sig en "ideell" organisation (Childnet) som partner, för att engagera familjer och skolor i indoktrineringsprojektet. Bland annat har de gemensamt tagit fram en programvara som urskillningslöst raderar filer som de försöker övertyga föräldrar om att köra på barnens datorer.

torsdag, mars 09, 2006

Internet will NOT listen to reason

Hahaha! Erik Stattin turbobloggar från Planet ETech 2006 i San Diego, och visar upp en pausbild som synts där: Outgrundliga äro internets vägar – kritklottret känns igen från västmanländska Norberg, sensommaren 2004... Även själva dådet, andra mystiska budskap samt en misstänkt gärningsman fångades på bild i samma veva. PS. Spänningen stiger: ska fotografen (jag tror faktiskt det var jag) – vars upphovsrätt ju blivit oresonligen kränkt – att följa Glamourprinsessans förmaning och "skicka ett inbetalningskort rakt ner i brevlådan" till Erik Stattin och Bill O'Reilly?

tisdag, mars 07, 2006

Upphovsrättshaverism (poplåtens eviga återkomst)

I samband med att jag skrev om 20 år av konspirationsteorier kring Palmemordet kom jag även över material som var alldeles för far out för att platsa i artikeln. Bland annat en sjuttiofyrasidig papperslunta som skickats ut till diverse tidningsredaktioner, med följande ärendebeskrivning på kuvertets utsida:

Betr. – Avancerat "ABBA Stöldgeschäft" som BU BA SA [*] och "Herrskapet" Lisbeth och Olof Palme verkställer 1973–2005 i samarbete med Regeringen & Riksdagen mot Kompositör SJN [*], enligt bif (Krav) Skrivelse till Massmedierna (och bif faktamaterial "Beska sanningar"). Och som Massmedierna måste hjälpa till uppklara nu snarast 2005. [*] Här återges bara författarens initialer, "SJN". I övrigt är citaten oredigerade. "BU BA SA" = är originaltextens förkortningar för Björn Ulvaeus, Benny Andersson, Stikkan Andersson.
Inte helt lättbegripligt? Nå, på de 74 maskinskrivna sidorna berättar SJN en skakande historia. SJN uppger att "samtliga melodier och texter som ABBA lanserat 1973-81" i själva verket skrevs av honom, men att ingen mindre än Olof Palme tvingade honom att överlämna upphovsrätten till Björn & Benny!
1980-82-84 [sic!] fick jag SJN besök i min lägenhet i Tensta av "herrskapet" Olof & Lisbeth Palme som sade att dom är "mycket goda vänner" med Björn och Benny (dvs Björn Ulvaeus och Benny Andersson) och dom ville tvunget att jag skulle "ge bort" till Björn och Benny alla dom Abba melodier texter som ABBA just lanserat 1973-81 på 8:a LP skivor kassetter osv (85 melodier med 83 eng. texter och 14 sv. texter). Och gick jag inte frivilligt med på det då skulle dom "herrskapet" Olof & Lisbeth Palme "se till" så att inte dom stölderna av Abba melodier texter och royaltypengar ca 500 miljoner kr 1981 (som BU BA SA just verkställt 1973-81/84 mot mig SJN) blev uppklarade av rättsmynd massmedierna, Regeringen och Riksdagen osv, och det visste dom O & L Palme att dom skulle få hjälp med att verkställa av deras många "maktkompisar" i regeringen riksdagen osv. Jag trodde ju då 1980-84 osv inte att "herrskapet" Olof Lisbeth Palme skulle ha sådan enorm makt som dom skröt och braverade med men det har tyvärr visat sig i den praktiska verkligheten att det är just jämt vad dom har, och jag SJN har förgäves påtalat nämnda Abba stöldgeschäft 1980-2004 till rättsmynd massmedierna musikbranchen och Regeringen Riksdagen, enligt vad jag beskrivit och dokumenterar i det här bif faktamaterialet "Beska sanningar".
Palmemordets mystik vävs samman med upphovsmannaskapets. I förbifarten levererar SJN den originella teorin att Olof Palme alls inte blev mördad – han blev "låtsasmördad" för att sadla om till "tjuvmjölkningsgangster i Amerika"! Konspiracismens teckenkedjor byggs vidare till att, via svårföljda kopplingar, även leverera en 11 september-teori:
Vid flygplanskrascherna av Twin Center i New York 1996 [sic!] då rasade inte dom två byggnaderna till marken dom blev "bara" skadade där flygplanen kraschade, men det verkställdes avancerade trick tv-filmer där det visades hur det hade sett ut ifall som två Twin Center byggnaderna hade rasat till marken.
I centrum för SJN:s papperslunta står dock hans personliga historia om hur han bestulits på upphovsrätten till kända poplåtar. Bitterheten är stor. Gång på gång utslungas anklagelsen att Massmedierna svikit sin plikt att rapportera Sanningen om "Abbastöldgeschäftet". Och inte bara ABBA:s hitlåtar upplever sig SJN vara rättmätig upphovsman till:
i musikbranchen är det till nära 100 % enbart "gamla" melodier texter som tillverkats förr i tiden som återlanserats nu på 1900 talet. Jag SJN (...) är nu världens främste kompositör textförfattare av "gamla" melodier texter och musikaler som återlanserats på 1900 talet (som "nya" melodier texter musikaler) men jag har blivit frånstulen samtliga royaltypengar (...) Jag SJN har förr i tiden arbetat i musikbranchen i tusentals år i sverige amerika england osv och jag har då haft olika namn ex.vis Elton John (musikpris vinnare 1995), Bruce Springsteen (1997), Burt Bacharach (2001), dom namnen har sen övertagits av dom personer som nu agerar och arbetar med dom namnen som sångartister kompositörer textförfattare ... Och många flera amerikanska framgångsrika kompositörer textförfattare har stulit och återlanserat många av mina SJN:s gamla framgångsrika populära lönsamma melodier texter (och musikaler) (...) Elvis Presleys "great story" startade på "sandgården" i nordvästra skåne i sverige en gång i tiden (förr i tiden) och det var jag SJN som av diverse skäl utvecklade och verkställde det framgångsrika Elvis Presley schemat med "Graceland" schemat etc etc, och att jag då som sångartist med namnet Elvis Presley lanserade många av mina egna "gamla" schlager-rock-pop-musikal melodier texter ... Jag har nämligen varit en av amerikas främsta sångartister många gånger ex.vis då 1950/90 talen och 2000 talen reprisats förr i tiden.
Ni märker att SJN har en mycket udda form av cyklisk tidsuppfattning. Antagligen har psykiatrin redan diagnosticerat honom som gravt störd, på vilket sätt behöver vi inte spekulera i (gissningsvis: schizofren psykos). Följaktligen kräver SJN att Konstitutionsutskottet ingriper mot STIM ("märkvärdiga stolta sturska fräcka proffstjuvar"), för att dessa inte hörsammar hans påpekanden om att 1900-talets musik är en upprepning av tidigare melodier (komponerade av honom själv). I förbifarten framläggs en hel historieteori där allting upprepar sig, andra världskriget var en repris av hunnernas krig i Östeuropa 1500 år tidigare, och dessutom dubblerades varje krigsår så att åren 1939-45 i själva verket var tolv år! Nog är världsbilden rätt fängslande! Visst är den maskinskrivna luntan produkten av ett unikt sinne, omöjligt att sätta sig in i. Ändå blir det nästan smärtsamt tydligt hur författarens mentala tillstånd har kretsat kring en extremt intensiv psykisk upplevelse av repetition – av hur samma ackordföljder och melodiska figurer återkommer i olika epokers musik – som fångas upp i en paranoia, vars förutsättning är idén om att varje melodi ska tillskrivas en enskild upphovsman. Kopplingen mellan paranoida tillstånd och megalomaniskt hävdande av påstådda upphovsrättsintrång ... någonting är det! Ta den utflippade före detta fp-riksdagsledamoten Siw Perssons beryktade väninna som förutom att tro att hon är Greta Garbos dotter, även hävdar sig vara "text- och musikkompositör till tusentals verk" som andra orättmätigen stulit upphovsrätten till. Eller ta Bobby Fischer – en gång schackspelare, idag mest patologisk antisemit, vars störtdykning ner i den hatiska paranoians djup tycks ha drivits av vanföreställningen "judarna stjäl min intellektuella egendom". Början av augusti 1881. (Detta är ett sidospår, ett våldsamt sådant!) På vandring i skogarna kring Sils-Maria i schweiziska alperna stannar Friedrich Nietzsche till framför ett stort pyramidformat stenblock, och slås för första gången av en svindlande tanke: den eviga återkomsten. Senare, i Ecce Homo, återberättar han händelsen som en drastisk vändpunkt – särskilt vad gäller sin musikaliska smak. Under hösten 1881 bryter Nietzsche definitivt med allt vad Wagner stod för. Han skriver på Den glada vetenskapen och läser Spinoza. Hälsotillståndet blir allt sämre, men tanken på en ja-sägande filosofi allt starkare. Framåt årsskiftet blir den synsvage filosofen en av de första människorna i världen att införskaffa en skrivmaskin. Den funkar inte särskilt bra, men i ett maskinskrivet brev hinner han notera den legendariska frasen "Unser Schreibzug arbeitet mit an unseren Gedanken". Exakt hundra år framåt i tiden menar alltså skrivmaskinshaveristen SJN att Olof Palme bestal honom på upphovsrätten till ABBA:s låtar. Även för honom verkar upplevelsen av den eviga återkomsten ha omvälvt upplevelsen av musik. Där slutar nog likheterna, och om något vettigt över huvud taget kan utläsas ur denna parentes lämnas upp till läsaren att avgöra.

söndag, mars 05, 2006

Serier behöver inte jämföras med poesi

Serietecknaren Fabian Göranssons alldeles strålande debutalbum Gaskriget som släpptes häromveckan har med rätta fått jublande recensioner. "Inte sedan Joakim Pirinen eller Max Andersson har en debuterande svensk serietecknare framträtt med sådan auktoritet", konstaterar Stefan Helgesson på DN Kultur (24/2, ej på nätet). Fast jag hakar upp mig på recensionens sista stycke:

Det är postkolonial ironi på hög nivå och samtidigt mer än ironi. Kalla det poesi.
Utan att plocka ner de helt förtjänta lovorden, måste man få fråga sig varför DN:s bästa tänkbara betyg på ett seriealbum ska vara löftet att det är i klass med poesin. Tydligen definierar poesin det finast tänkbara. Ett uttryck för segheten i konstarternas moderna system, med sin tradition av att ända sedan dess etablering kring år 1800 att placera diktarkonsten högst? Nina Lekanders recension av samma album (Arbetaren 15/06, inte heller på nätet) spekulerar lite kring varför seriegenren, trots att den "lockar så många unga multibegåvningar" ändå "mer sällan syns gnistra i den strida strömmen av skönlitteratur och bildkonst". Ett skäl kan vara att den just kräver multipel talang, och dessutom humor ("förbudet mot att vara tråkig finns inte inom de högre konstarterna") och därmed att tecknaren tar risken att vara pinsam utan att kokettera med det. Samtidigt, menar hon, kanske det just är seriernas lägre status som ger dem en unik näsa för "vardagskollisionerna" Hur som helst: Vore det inte skönt om serier kunde få höjas till skyarna helt i sin egen rätt – utan att kritiker behöver ta till vare sig poesins eller måleriets måttstock som kvalitetsgarant? Ovan ser vi sidan sju ur När djävulen skapade världen, som Fabian just höll på att färglägga när vi var några som våldgästade hans ateljé en kväll förra veckan. Efter att ha sett övriga sidor går det sannerligen inte att förneka att det är poetiskt, och berättelsen har en filosofisk skärpa som lämnade mig gapande. Hoppas på framgång vid seriefestivalen i Kemi dit den är tävlingsbidrag, på snar publicering och på att seriekritiken tills dess tagit några steg mot större självständighet!

Flack Attack

Hundrasidigt häfte släpptes igår på en konstminglig tillställning i en gigantisk lokal vid Stureplan:

Flack Attack is a new magazine coming out of The Port, a community-driven space inside the online 3D world Second Life. The magazine is produced at the Flack Attack Wiki and at open editorial meetings at The Port. Each finished issue will be distributed as PDF, print-on-demand and as a free printed magazine. We invite you to contribute!
Det handlar alltså om olika projekt drivna av grupper av konstnärer inom Second Life, som är som ett vanligt onlinespel bortsett från avsaknaden av fördefinierade mål och de stora möjligheterna för deltagarna att själva utforma sina egna digitala omgivningar, objekt, ekonomier och sociala sammanhang. Flack Attack-magasinet [PDF] vänder och vrider på begreppet autonomi. Varje bidrag definierar, på gott och ont, temat på olika sätt. I en text tas okritiskt "autonomi" som en luddig politisk målsättning, i nästa betecknar samma begrepp en (nödvändig) illusion som virtuella världar bygger på. Omedelbarast berörs förstås diskussionerna om datorspelens utveckling, deltagarkultur i allmänhet och den "verkliga världens" status, men också exempelvis sexualitet i onlinevärldar. Lite lösa klipp ur ett av bidragen:
First law of digital world autonomy (...) no digital world can be fully autonomous from its readers/agents (...) It is disputable whether real world itself is autonomous from its readers/agents (...) However, readers/agents in their turn are never fully autonomous from the digital world they’re exploring Second law of digital world autonomy As a consequence of the first law, all autonomy is but an illusion (impression) of autonomy. Since real world seems to display the only full-fledged autonomy (which violates first law), the more effective the impression of autonomy a digital world gives its reader/agent, the more realistic (i.e. the more similar to real world) it looks like. Note that this is true only for situations we already have knowledge of in real world. For instance, it is more likely we will feel autonomous when killing an automaton with a laser gun, rather than when talking to him about our sentimental affairs. What textual strategies are at work inside a digital world to create an illusion of autonomy? (...) Basically, we found limitations to autonomy in the repeating pattern, i.e. when we perceive loops, recurrent paths in movements, be them physical, psychological, spatial etc. (...) The philosophical hypothesis about a new world where it can be possible to create a totally free, autonomous society is a utopia. This does not mean that it is futile or unintelligent to discuss about it. It simply means that it does not exist, and will never exist. Every realized utopia breaks down very soon or becomes rather quickly a frightening distopia, as we should know by now (after Sade, Orwell, etc. etc.). We prefer to discuss something that it is there (and will always be there) such as the technical and semiotic constraints for autonomy illusions in digital (and real) worlds (...) the need for a completely free world where to live in complete autonomy from limitations of all kind is a very deep-rooted, existential need for everyone of us, and it would be stupid to ignore it. Can Second Life become a place of total autonomy in this utopian sense? From a purely theoretical point of view the answer is simple: no. But theoretics miss completely the point here: walking towards an unreachable place does not mean to walk in vain.
Flack Attack har även, precis som Node.London, tryckt mitt och Palles föredrag vi höll i Berlin (Palle deltog förresten på släppfesten genom sin Second Life-karaktär, smådansande lite på en väggprojicering, samtidigt som han var hemma och passade barn...)

lördag, mars 04, 2006

Kollektiv rättighetsförvaltning i praktiken

Eftersom jag har medverkat som musiker på skivor som spelats i radio, har jag en okänd summa pengar innestående hos musikmonopolet SAMI, kända från förra inlägget (med intressanta kommentarer). Ansökningsblanketten, som de på eget bevåg skickade hem till mig, innehåller avtalsvillkor som är värda att tänka igenom – särskilt för de som fortfarande lever i tron om att upphovsrätten är en variant på individuell äganderätt. När musik spelas i radio, teve, live eller i högtalarna på ett kafé, liksom vid försäljning av tomma inspelningsmedia – då gäller kollektiv rättighetsförvaltning, genom korporativa organ som SAMI och STIM. Där finns inte ens i teorin en skymt av avtalsfrihet. Även om vi kan föreställa oss ett kafé som bara skulle spela copyleft-musik, har SAMI och STIM ändå rätt att driva in tusentals kronor per år, för musikerna respektive kompositörerna kan ju ändra sig, och då ha rätt till retroaktiv ersättning. Och för oss som spelar musik som hörts i radio och kanske vill ha del av de pengar som ju ändå drivs in under statlig sanktion, då gäller avtal av dessa slag:

ANSLUTNINGSAVTAL Mellan Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation SAMI ek. för., nedan kallad SAMI, samt RASMUS FLEISCHER I egenskap av utövande konstnär, innehavare av rättigheter enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt motsvarande utländsk lagstiftning, nedan kallad "den anslutne", har följande kontrakt upprättats: (...) §2 SAMI förbinder sig att i eget och den anslutnes intressen nyttiggöra de på SAMI överlåtna rättigheterna samt till denne utgiva ersättning efter de grunder som angives i SAMI:s stadgar och fördelningsregler. §3 Det åligger den anslutne: (...) d) att avhålla sig från handlingar som skulle kunna vara till men för SAMI:s verksamhet. §5 Genom detta kontrakt inträder SAMI såsom rättsinnehavare till den genom kontraktet överlåtna rättigheten och må SAMI alltså i eget namn hos samtliga domstolar och övriga myndigheter i Sverige och utlandet anhängiggöra, utföra och bevaka talan mot vem det må för uttagande av ersättning som i detta kontrakt avses eller för beivrande av olagligt intrång (...)
Om jag säger "maffia", har jag då redan brutit mot §3? Om jag på min blogg uppmärksammar olicensierade mixtapes och hävdar att de kan främja musiklivet? Om jag säger att små kaféägare och oberoende konsertarrangörer som skiter i att betala licenspengar till STIM gör en positiv insats för att bryta ett förlamande monopol, och uppmuntrar fler att göra detsamma, har jag då begått avtalsbrott?

torsdag, mars 02, 2006

Musikfogdarna går på kafé - med stoppur och sax

På tal om det utmärkta kafé som nämndes i föregående inlägg, så mötte jag idag en god vän som jobbar där (närmare bestämt spelade vi visor på en 80-årings födelsedagskalas). Han berättade att kaféet nyligen hade fått besök av en man som presenterade sig som inspektör från Sami, en slags lillebrorsorganisation till Stim. Medan Stim ska skyffla pengar till kompositörer och musikförlag, ska Sami företräda utövande musiker (vilka såklart ofta är samma personer, men två olika slags rättigheter att administrera). Intäktskällorna för Stim och Sami är (rätta mig om jag har fel) fyra: Kassettersättning, statsbidrag, licensavgifter från radio och teve, samt licensavgifter från kaféer och andra offentliga lokaler där musik spelas (i högtalare eller live). Kaféet ifråga får redan betala 4000 årliga kronor till Stim (och som tack fått ett litet klistermärke på disken). Nu kom alltså en Sami-inspektör, som krävde ytterligare 4000 kronor per år, pengar som påstods skulle "kompensera musikerna" som spelat in den musik som kan höras på ställets högtalare. Om inte? Då, förklarade inspektörn, skulle han komma tillbaka beväpnad med ett stoppur och slå sig ner i en av kaféets stolar för att registrera ett antal minuter under vilka det kunde höras musik. Därefter skulle en faktura skickas för dessa musikminuter. Därvid har inte Sami riktigt lika stora befogenheter som storebror Stim, vilka hävdar rätten att storma in med sax och klippa av sladdarna till ljudanläggningen på kaféer som inte betalar licensavgift. Så hävdades det i vart fall – i vilken mån det verkligen sker eller finns juridiskt stöd vet jag inte, men det spelar mindre roll. Pengarna som Stim och Sami driver in ska alltså delas ut till kollektiven kompositörer respektive musiker. Men ingen registrerar ju vilken musik som spelas på kaféer. Alltså räknar de bägge kulturkorporationerna kallt med att kaféer spelar samma musik som spelas på radio. Pengarna som drivs in skyfflas således, efter avdrag för administration m.m., i mycket hög grad till topplistemusikens rättighetshavare. Men det är ju inte den musiken som spelas på kaféet! Som stammis kan jag vittna om att det tvärtom spelas helt annan musik än dessa radiohits. Gissar att de mest spelade artisterna i år har varit Belle & Sebastian och Las Palmas. Själv kopplade jag häromdagen in min iPod i kaféets förstärkare och drog på en massa låtar av världens bästa sångerska (ja!) Regina Spektor. Dessas tre artisters samlade årsutdelning från de 8000 kronor som Stim+Sami vill driva in, lär dock räknas i ören och inte i kronor, eftersom deras andel av radiomusiken är marginell. Ändå har inspektörerna från Stim och Sami mage att påstå att deras pengakrav, understödda av sax respektive stoppur, sker för att "kompensera upphovsmännen" till den musik som spelas där! Några relaterade inlägg:

PS. Min vän bakom kafédisken lär i stort sett ha bett Sami-inspektören att dra åt helvete. Samtidigt tänker han själv – såsom även varande en mycket aktiv och begåvad musiker – gå med i Sami. Även undertecknad tänker göra detsamma, för även jag har en smärre summa pengar innestående hos dem för att musik som jag framfört har spelats på radio nån enstaka gång. Så vi är alltså hycklare? Måhända, men hycklarpositionen är rätt självklar för alla som sysslar med musik. Rättighetsmonopolen driver ju in sina fasta avgifter ändå, från kaféer och radiostationer, och att inte ta del av de lilla slantar man har rätt till innebär ju bara att de andra får desto mer. Problemet är ju att Stim och Sami skamlöst påstår sig företräda oss – när de i verkligheten är privata indrivare av en skatt som tar från independentmusiken och dess forum, och ger till de bolag och artister som har rättigheter till radiohits. Hur bryter vi denna destruktiva struktur?

Las Palmas > Petter

1990-talet fanns det en inte helt pjåkig artist som hette Petter och rappade några populära låtar. Tydligen har han fortsatt, fastän uppenbarligen allt färre har brytt sig. Tough shit. Redan förra våren sällade han sig till den sorgliga lilla skaran av artister som inte bara rasar ned i avgrunden utan dessutom stoltserar med det. Nu fortsätter den förbittrade rapparen att sprida sitt gräm i en underhållande Sydsvenskan-intervju, där han i stundens hetta lyckas uppmana till mord på sisådär en miljon svenskar. Nå, det är OK att kläcka ur sig dumheter. Även för rasande artister som blir svartsjuka när publiken hittar annat att lyssna på. Men det är fett fegt av Sydsvenskan att ta bort det aktuella citatet ur artikeln – efter publicering, och utan att någon förnekat att det sagts! "Vi tycker inte att det som en människa inte kan stå för ska tryckas" förklarar sig tidningens kryp till nöjesredaktör. En befogad fråga är om Sydsvenskans nyhetsredaktion resonerar likadant om politikers uttalanden. Priset i larvighet tas dock av Petters skivbolag Universal, som förklarar att intervjuaren Björn af Kleen aldrig mer kommer att få skriva om bolagets artister. Ett rimligt svar från Sveriges nöjesredaktioner vore att aldrig mer skriva om Universals skivor, i alla fall inte så länge bolaget tror sig ha något att göra med hur "deras" artister intervjuas! På tal om rap på svenska, så hoppas Copyriot att ingen har missat Las Palmas. Med humor och utan gräm, framsprungna ur Stockholms serietecknarscen och etablerade genom demokassetter och fildelningsnätverk. På den skitroliga och totalt oseriösa debutspelningen på Konstakuten för tre år sen kunde vi sannerligen inte förutspå det, men Calle Thörn & Simon Gärdenfors blir bara bättre och bättre. Nu har de spelat in sitt andra album, som släpps på Edenborg records inom någon månad. Tills dess, tanka deras tidigare stuff och/eller köp första plattan på kaféet med samma namn som skivbolaget – samt kolla in senaste lågbudgetvideon:

Las Palmas - Bidragskungen.mov