söndag, april 30, 2006

Piratafton

Etthhundrasextio människor kom till vår helafton. Kul! Redan kvart över sex var kaféet besatt av en ansenlig och nyfiken skara, vilken hängde sig kvar till stängning. Medianålder 24. Fast (som alltid på våra tillställningar) god åldersspridning, och framför allt en mix av folk från vitt skilda håll festande tillsammans: konstnärer, nätverkstekniker, partister och en massa andra. Ibland håller jag väl förberedda föredrag, ibland försöker jag bara improvisera fram kopplingar mellan företeelser som kanske inte sammanknutits tidigare, för att känna av vilka sidor av sakerna som känns värda att prata om mer. Nu gjorde jag det senare, och visst var det kanske en smula ofokuserat. Försökte knyta samman, utrifrån en musikcentrerad utgångspunkt, bland annat darknets och kopieringens olika vägar, tolkningskedjans förskjutning, hur upphovsrätt definierar vad som är ett konstnärligt "verk" (alltsammans kända teman under Copyriots senaste månader), samt lite om elektroniska musikinstrument och om hur Musikerförbundet för tjugo år sedan betraktade synthesizers som hot mot musikers arbetstillfällen och diskuterade straffskatter på synthar. Passade även på att visa en kortdokumentär om Roland TB-303, lite nyfiken på att se hur det lätt det gick att anknyta de senaste 25 årens musikinstrumenthistoria och kopieringshistoria. Flera stycken som gillade filmen bad mig ge länk till filmen och den är nu levererad. Missa för all del inte samme filmkonstnärs lika sevärda kortdokumentär om ett legendariskt trumbreak. Sedan presenterade Sebastian Lütgert en del av tankarna (och tekniken) bakom Pirate Cinema Berlin. Film, krig, fildelning, försvar av universaldatorn, aktualisering av virtualiteter. Vi fick även en förhandsglutt från den snart lanserade nya versionen av Textz.com, som nu tänker undslippa tröttsamma upphovsrättsjurister genom att inte längre sprida textfiler, utan vara ett visuellt tjusigt bibliotek med bokomslag i bildformat, filer som om de bearbetas av ett speciellt litet php-program bara "råkar" resultera i bokens fullständiga text. Så demonstreras hur "varje form av intellektuell egendom går att gömma i en annan form", och så enkelt skapas en teknisk komplexitet som får alla hotfulla juristerna att ge upp. Uppdatering 1: Oscar Swartz har fixat ett kommenterat fotoalbum som täcker valborgshelgens händelser. Uppdatering 2: Annika Bryn, Oskorei och J Andersson skriver alla, ur olika perspektiv, om valborgshelgen och dess olika innebörder.

onsdag, april 26, 2006

Riktig musik

Medverkade i direktsändning i tisdagens Riktig musik i P2. Radioprogrammet hade premiär för sin nya panel, ämnet för dagen var "Elektroniska beats i klassisk musik". Under tjugo minuter, inklusive musikexempel, utslungades smakomdömen av musikjournalisten Johanna Paulsson, sångaren Love Enström samt undertecknad. Intresserar det någon så finns programmet online i en vecka, samt sänds i repris på lördag. Kommer antagligen att återkomma som paneldeltagare i P2 då och då framöver. Känns kul, nya P2 är bra.

Fotokopiatorns historia

Med anledning om förra inlägget, Studentlitteratur, kopieringsmaskinerna och de 124 miljonerna, passar vi på att bjuda på ännu en historisk bakgrund till vår tids kopifajter. Följande är i huvudsak ett referat av sidorna 58-69 i boken No Trespassing av Eva Hemmungs Wirtén (University of Toronto Press, 2004).

Idag, när kopieringsapparater ses som en självklarhet på skolor, kontor, myndigheter och bibliotek, kan det vara svårt att föreställa sig hur kontroversiell tekniken har varit och hur många konflikter den har producerat. Medan kopieringsmaskiner var förbjudna i exempelvis Sovjetunionen fram till 1989 för sin förmåga att underlätta spridning av misshaglig litteratur, har den i väst framställts som en "bokdödare". Uppfinnaren av denna maskin som kom att bli en av 1900-talets största hot mot monopoliseringen av "intellektuell egendom", var ironiskt nog en patentadvokat som på sitt kontor började fundera över hur man kunde göra något åt den konstanta bristen på kopior av dokument. I sitt sökande efter sätt att slippa undan de olika arbetskrävande metoder som var nödvändiga för att göra enstaka kopior av dokument, lyckades amerikanen Chester F Carlson år 1938 nå framgång i sitt experiment med vad han kallade "elektrofotografi". Metoden var dock fortfarande inte praktiskt användbar, och under de kommande åren avslog en mängd storföretag hans idé, som först kunde utvecklas vidare när en ideell stiftelse gav bidrag till forskningen. 1948 registrerades varumärket Xerox och året efter den första, katastrofalt dåliga, kopiatorn. Genombrottet kom först 1959 med den svindyra modell 914.

Xerox lanserade en genial affärsidé som ett svar på att få företag hade råd att punga ut med de summor som en kopiator gick loss på: i stället för att sälja maskinerna, licensierades användandet så att företaget tog ut en avgift för varje kopia. Följden blev att kopiatorn spreds i 1960-talets USA spreds långt snabbare än vad någon kunnat förutse. Efter några år var den så spridd på universitet och bibliotek att allmänheten tog dess existens för given – även om förlagsindustrin ännu inte gjorde det.

Snart började rättsfall riktade mot användandet av den nya tekniken dyka upp, och det är svårt att inte dra paralleller till dagens strider kring fildelningen. I ett av de första målen var det ett förlag som publicerade vetenskapliga medicinska tidskrifter som stämde amerikanska staten, eftersom biblioteken på statliga medicinska forskningsinstitut hade kopierat artiklar. Detta trots att författarna till de aktuella artiklarna inte hade något emot att bli kopierade – som forskare förstod de vikten av att information är tillgänglig. Förlagets rättsprocess slutade med avslag i sista domstolsinstansen 1972, med motiveringen att det skulle innebära en "skada för medicinsk och vetenskaplig forskning om fotokopiering av detta slag hölls för olagligt".
I mitten av 1960-talet beskrev Marshall McLuhan kopieringstekniken som den mest omvälvande elektriska uppfinningen i historien dittills:

Xerography is bringing a reign of terror inte the world of publishing because it means that every reader can become both author and publisher /.../ Authorship and readership alike can become production-oriented under xerography. Anyone can take a book apart, insert parts of other books and other materials of his own interest, and make his own book in a relatively fast time.
Samma logik som kopieringsmaskinen banade vägen för på det skrivna ordets område, går att se snart sagt överallt: sampling, mixtapes, hembrända CD-skivor, playlists, fanzines. Veterligen finns ingen övergripande historik över fotokopiatorns kulturella och politiska följdverkningar, från 1960-talet till de digitala kopieringsteknikernas genombrott, men det vore oerhört spännande att läsa en sådan.

tisdag, april 25, 2006

Studentlitteratur, kopieringsmaskinerna och de 124 miljonerna

Kopieringsföretaget Ink’n’art stäms av förlaget Studentlitteratur för piratkopiering. Eller rättare: Ink'n'art stäms för att de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker.

Antipiraterna använde sig av spioner med dolda kameror som ska ha filmat hur personalen hjälpt studenter att kopiera böcker från pärm till pärm. Och det är klart att det ligger i en copyshops ekonomiska intresse att låta folk som betalat för att använda en utrustning använda den hur de vill.
Betänk dock konsekvenserna för biblioteken. Efter en fällande dom kommer Studentlitteratur med all säkerhet att fortsätta att skicka sina agenter till andra ställen där allmänheten mot betalning kan göra kopior, ett efter ett. Om bibliotek tillåter folk att kopiera hela böcker kan de anses bryta mot lagen. Men räcker det med en liten fånig lapp som upplyser om lagen och som alla studenter ger blanka fan i (så som det funkar på de universitetsbilioteken jag besökt)? Eller krävs det tvärtom inhyrda väktare och övervakningskameror?

Oerhört typiskt för vår tids politik, är hur ansvaret för att upprätthålla statliga regleringar "outsourcas" till de företag som står för infrastrukturen. Vi ser det i utlänningslagens nya transportörsansvar, vi ser det i Bodströms EU-förslag om datalagring. Friheten att leverera vissa tjänster ska begränsas, företag ska tvingas att lägga resurser på att övervaka hur kunderna använder infrastrukturen och i utvalda fall kunna bistå staten med information. Skillnaden mot postsystemet och järnvägarna tål att betänkas.

Precis som inte ens den mest totala övervakning av datornätverken kan nå all digital piratkopiering – fysiska lagringsenheter används utbyts likväl ostört – kan inte tillslag mot copyshops och bibliotek hindra studenter från att piratkopiera kurslitteratur. Men medan de allra flesta har tillgång till digitala kopieringsredskap, är analoga kopieringsmaskiner dyra investeringar. Merparten av studenterna är därför hänvisade till just copyshops och bibliotek om de vill dra kopior. Men de som exempelvis har egenföretagande föräldrar kan ofta ha fortsatt möjlighet, utom räckhåll för Studentlitteraturs spionkameror.

Kopieringsmaskinen var visserligen förbjuden i Sovjet, men idag kan dess genombrott inte göras ogjort. Än mindre kan datorskrivarens användande kontrolleras. Tryckpressmonopolet är brutet och analoga böcker kan kopieras, om än inte lika lätt som digitala textfiler.
Ändå fortsätter böcker att sälja. Förlag som inte litar på att det finns en köpvilja, borde överväga om det måhända är deras egen produkt som det är fel på. Om Studentlitteratur någonsin ställt sig den frågan är tveksamt, för svaret är enkelt: Studentlitteraturs böcker är gräsligt fula. Dessutom är innehållet, faktiskt, rätt ofta av undermålig kvalitet.
En bok som är värd att plocka fram fler gånger, som är hyfsat snygg och har överkomligt pris, vill många ha i bokhyllan. En ful lärobok som måste tryckas in i skallen men faller i glömska strax efter tentan, tar däremot mest upp hyllplats. Studenten med begränsad ekonomi gör såklart en prioritering, där den mindre attraktiva boken antingen lånas eller kopieras.

Förbudet mot att kopiera en hel bok, som medföljde förra sommarens skärpta upphovsrättslag, är lite mystiskt. En liten pamflett från 1967 får alltså inte kopieras på ett bibliotek – men om texten hade infogats som kapitel i en antologi, vore det fritt fram för laglig kopiering. Då utgör de ju inte längre "en hel bok". Trots att det är lika många sidor.

Visste ni förresten att det för kopieringsmaskinerna redan har betalats en motsvarighet till kassettersättningen? Pappersmediernas motsvarighet till Stim heter Bonus Presskopia. Deras senaste årsredovisning meddelar att de inkasserat 124 miljoner kronor, huvudsakligen från skolor, i "ersättningar för fotokopiering". Precis som på musikområdet fördelas denna ansenliga summa enligt diverse tariffer. Området läromedel får mest, följt av bild, press, bok och not. Detta innebär i praktiken att pengarna skyfflas till diverse fackförbund som Journalistförbundet, till branschorganisationer som Tidningsutgivarna samt till små föreningar för allt från industriformgivare till konstmusiktonsättare. Sedan dessa korporationer har skyfflat vidare miljonerna, antas Upphovsmännen ha "kompenserats" för den lagliga privatkopiering (inte hela böcker etc.) som utförs på skolbiblioteken. Fiffigt va?

Här sammanfattas fotokopiatorns historia

Uppdatering: Här skriver en biblitekarie läsvärt om kopieringslagarna, utifrån sitt arbete. Och enligt UNT gäller åtalet inte bara Ink'n'art i Göteborg, utan även Mowys skrivbyrå i Stockholm och Kopieringshörnan i Uppsala.

lördag, april 22, 2006

Helkväll med Piratbyrån, lördag 29 april

Mingel, film, prat och bar: Helafton med Piratbyrån, lördag 29 april i Stockholm. Så kom till Café Edenborg i Gamla stan, dagen innan Valborg! Tillställningen pågår mellan 18–01, med öl och mackor i baren och en mindre seminariebuffé som drar igång redan tidigt. Pirate Cinema Berlin, med engelska kumpaner, gästar Sverige och delar med sig av idéer och film. Därtill samtal kring kopiering, kreativitet, konst och musik – detaljer kommer nog snart – och även ett enklare prat av undertecknad. Tänkte väva samma lite musikcentrerade tankar härifrån Copyriot och illustrera med bild, ljud och kortfilm. Så kom redan vid 18-snåret om du vill ta del av denna unika sammansättning, och tänk på att lokalen ganska lätt fylls av den sköna blandning som Piratbyråns festligare tillställningar brukar locka. Sist men inte minst, så kommer OMGWTF.se att spela skivor under festen. (De förutspår redan efterfest på Spy Bar). Lyssna på deras senaste mix [MP3], med nedpitchade versioner av bland andra följande pärla från årets elektroniska duettalbum:

Ellen Allien & Apparat - Do not break.mp3

Om darknets (igen) och om kopieringens många vägar

Ytterligare några rader utifrån veckans seminarium om fildelning och musik: Kvällen inleddes av att ett par forskare redovisade diverse data om fildelningens karaktär och omfattning. Överlag var det gamla kvantitativa uppgifter som redovisades på minst sagt oklart sätt. Lite om skivbolagens spoofing på Fasttrack-nätverket, som uppgavs ha haft betydande effekt mot Kazaa och drivit fildelare till andra nätverk. Här visades även siffror (från sju europeiska länder) över varifrån den digitala musiken i människors datorer och spelare kommer. Största två staplarna betecknade musik som kopierats från egna och andras CD. Nånstans runt 50 % visade staplarna för P2P, www och mail/chat som källor för musikfiler. Inte gjordes det tydligt vad siffrorna egentligen visade – sannolikt hur många människor som använt de olika sätten för att få musikfiler. Men hur som helst visades en sak tydligt: fildelningsnätverken bara ett av många sätt för omfattande icke-auktoriserad kopiering. Många av sätten, som utbyte av brända CD eller digitalisering av lånade skivor mellan vänner, är både fullständigt normala och helt slutna och okontrollerbara aktiviteter. Sådant informationsutbyte utgör per definition darknets. Men begreppet gavs en helt felaktig definition av den talande forskaren: han menade att darknets handlade om "att försöka dölja" informationen, när det i själva verket är betydligt mindre dramatiskt än så. Detta färgade av sig på den påföljande diskussionen, där "darknet" ett tag framstod som något väldigt mystiskt. Därför gjorde jag, ungefär, följande inlägg:

1. Här ryms minst 10000 låtar [viftar i luften med en MP3-spelare]. Har man en sån här är det troligt att man kommer att vilja fylla den med musik. Det är däremot inte troligt att den enbart kommer att fyllas med betalmusik då det skulle kunna röra sig om sexsiffriga belopp. 2. Gillar jag något vill jag spela det för mina vänner och säga "lyssna på detta!" Utifrån dessa två enkla faktum, samt de tidigare ikväll redovisade forskningsresultatet om varifrån den digitala musiken kommer, kan vi dra slutsatsen att musik (pirat)kopieras via en mängd andra vägar än genom fildelningsnätverk. Flera av dessa vägar – brända CD, skickade filer via chattprogram, etc – har större likheter med kassettbandets epok än med P2P-nätverkens megaarkiv. IFPI brukar ofta hävda att det finns en avgörande skillnad mellan kassettbandet och fildelningen, i det att kopiorna inte tappar i kvalitet utan kan spridas vidare i obegränsat antal led – och däri har de rätt. Det finns en skillnad. Den skillnaden ligger i vilken musik som kan nå stor spridning. Under kassettbandets epok var hemkopieringen i stort sett beroende av möjlighet att låna LP-skivor av vänner eller bibliotek, eller av radioprogram att spela in. Musikens källor var alltså begränsade, och i slutändan kontrollerade av skivbolagen. Med fildelningsnätverken är det däremot möjligt att pröva musik som ingen av ens vänner har på skiva, och som inte går att höra på radion. Vilket också är vad många, många gör. Valet står inte mellan fildelningsnätverk och betaltjänster. I den mån som fildelningsnätverken kan tryckas tillbaka, innebär det bara att kopieringen tvingas söka andra källor. Det vill säga att MP3-spelarna i högre grad fylls med musik som går att få tillgång till från fysiska skivor som från personer i omgivningen. Utan fildelning försvinner inte piratkopieringen – däremot blir den mer ensidig. Utbudet blir smalare, mittfåran starkare. Detta är kanske bra för SonyBMG – som naturligtvis hellre ser att deras musik piratkopieras än att publiken fattar tycke för helt annan musik – men dåligt för oberoende bolag och för musikartister i allmänhet.
Alltså: Frågan är inte om vi ska ha darknets eller inte i framtiden. Alla som bränner CD till och från vänner är deltar redan aktivt i darknets. Frågan är vilka utbytesformer som bäst gynnar ett brett musikliv.

Musik & fildelning: Aktuella positioner

Som utlovat kommer här en rappport från det seminarium om fildelning som i onsdags ordnades av Skap (Sveriges kompositörer av populärmusik). Publiken bestod av uppemot 100 personer, huvudsakligen musikskapare men även andra branschfolk av olika slag. Det framgick att merparten inte hade tagit klar ställning till hur de ville relatera till fildelningen. Utifrån vad som sades gavs ännu en bra provkarta över diskussionens aktuella positioner. Seminariets initiativtagare Roger Wallis, ordförande i Skap, dolde inte sitt ogillande av IFPI och deras antipiratverksamhet. Enligt honom visar sig en "allt större diskrepans" mellan artister och skivbolag, i frågan om hur internet ska hanteras. Sådant försökte förstås IFPI:s ordförande Ludwig Werner sopa under mattan. En skicklig debattör som driver den linje han har betalt för att driva, och håller sitt pokerfejs när han ställs mot väggen (vilket skedde ofta under kvällen). Ludwig Werners uttalande "IFPI Sverige är dominerat av independentbolagen" fick inte stå obesvarat. Han räknade förstås kvantitativt, men i full vetskap om att det är fyra storbolag som dominerar totalt, och det vittnades också om hur independentbolagens indirekta IFPI-medlemskap (via SOM) i praktiken knappt är en observatörsroll. Hopplösaste fallet i panelen var – föga förvånande – Musikerförbundets ordförande Jan Granvik. Suck, suck, suck. Han upprepade fraserna "måste få betalt" och "våra prestationer", och blev utskrattad när han fullständigt misstolkade vad skivbolagsdirektören Terry McBride sagt över telefon, men ändå vägrade ändra sig. Jan Granvik jämförde internet med "tobak och alkohol", såtillvida att "staten har ett ansvar att informera". Men danskarna hade minsann löst det, förklarade han, de har nämligen gjort så att det "kommer upp på skärmen om man gör något olagligt"(!?). Musikerförbundets officiella inställning till fildelning definierades på ett sätt som enklast beskrivs som att både äta kakan och behålla den: å ena sidan måste den individuella rätten vara okränkbar, men "där pengarna finns ska vi också ha intäkter" (läs: bredbandsskatt). Bredbandsskatt/fildelningslicens var den "tredje väg" som arrangerande Roger Wallis tagit ställning för. I panelen fick han uppbackning av Lars Ilshammar, ledamot av Sveriges Radios styrelse och något av en socialdemokratisk IT-ideolog. Bredbandsavgift är "ingen dum idé" eller åtminstone "det minst dåliga" och hur som helst är en licenslösning en reformlösning "i svensk anda", sade han. Alldeles i slutet av samtalet tog även riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) till orda, upprepandes exakt samma "teknikneutralistiska" budskap som tidigare i våras. "Fildelningslicens är en spännande tanke" sade hon, det kanske kan vara en lösning "sen i framtiden". Men hon förutspådde att "när lagliga alternativ växer fram" kommer de att konkurrera ut fildelningsnätverken. Totalt på huvudet! Först ska fildelningen trängas bort genom enkelriktade DRM-modeller, för att sedan legaliseras? Behöver jag tillägga att alla de jag snackade med efteråt – inklusive skivbolagsbossar, jurister, artister – bara skakade på huvudet på hennes dumhet? Den andra riksdagsrepresentanten, Tasso (v), imponerade knappast mer med sitt mysko snack om hur generösa politikerna ändå varit eftersom "man får göra tillfälliga kopior" (eh, allt annat hade kriminaliserat www). Vi kan i alla fall konstatera att april 2006 blev månaden då idén om en "bredbandsskatt" som kompromisslösning i fildelningsstriden fick sitt svenska genombrott. Tyvärr blev det inte mycket diskussion om vem som ska "kompenseras" av licenspengarna. Men Mattias Lövkvist som driver popskivbolaget Hybris gav inte mycket för inrättandet av en fördelningsbyråkrati för internet, väl medveten både om att "hans" något smalare artister knappast skulle få se mer än ett rött korvöre, och om att människor faktiskt använder internet för annat än att fildela musik. Mattias Lövkvist hade kanske lite svårt att få fram sina både framåtblickande och verklighetsnära idéer om musiklivets relation till internet när flera andra fortsatte att upprepa dogmer. I alla fall förklarades att Hybris bygger på fri spridning och fri fildelning som en marknadsföringsmekanism. Fansen laddar ner 30000 låtar per månad från bolagets hemsida, och räknar man därtill in vidarespridningen via P2P så kanske det rör sig om 100000 kopior – och om detta leder till att 2000-3000 skivor med musiken säljs under samma månad, är Mattias Lövkvist mer än nöjd. Hybris betalar inte till Stim för detta. Men på direkt fråga, svarade Stim:s representant i publiken att de kräver betalt av bolag sprider fritt på nätet – minst 0,1 euro per nedladdad låt! Alltså kräver Stim (även om de tills vidare tycks kunna se mellan fingrarna i just detta fallet) minst 3000 euro per månad av Hybris. Snacka om att belägga det friska med straffavgifter för att belöna det sjuka! Den manliga övervikten var total i panelen och rätt kraftig även i publiken, men efter en dryg timme tog den första kvinnorösten till orda, med den dittills klokaste kommentaren: Själva idén med skivbolag måste tänkas om helt, för oss som artister är det viktiga att kunna ge något direkt till publiken. Då avbröts hon bryskt av Per Sundin från SonyBMG! Denne menade att hela samtalets perspektiv var för pessimistiskt: "Släpp de kommersiella krafterna fria så löser sig allt – bara upphovsrätten skyddas", var hans budskap. Per Sundin menade att försäljning av digital musik för mobiltelefoner var den verkligt intressanta frågan, och lockades föga av idén om en bredbandsskatt. IFPI:s Ludwig Werner förklarade skivbolagens tveksamhet till en fildelninglicens inte handlade om den ekonomiska frågan, utan om kontroll, att kunna kontrollera vilken musik som sprids. På vilket Roger Wallis replikerade att han och andra musikskapare ändå aldrig sett något av den där kontrollen från den dag de kontrakterat över sina rättigheter på ett bolag. Avslutningsvis ställde Per Sinding-Larsen, utmärkt som moderator, frågan om hur situationen kommer att se ut om tio år. Panelens fyra svar gav en intressant provkarta! IFPI: Om tio år så "kanske vi har nått vissa lösningar", så att man kan "betala på olika sätt, för kort tid eller för lång tid. Kanske det inte kostar att provlyssna första gången, utan man betalar först andra gången..." Här råder det i vart fall inget tvivel om vilken den våta drömmen är: DRM-spärrar inbyggda i all hårdvara! Svenska Musikerförbundet: Tror/hoppas att skivbolag i dagens form inte kommer att behövas, utan artister spelar in och ger ut själva, "och det kommer utvecklas till att man också säljer filer naturligtvis". SMF uppger sig hålla på att utveckla en lösning för denna filförsäljning, men det förklarades inte varför just deras DRM, till skillnad från alla andras, faktiskt skulle funka. Därför slängde man även in en avvaktande helgardering: Fildelningslicens/bredbandsskatt vill man också ha, i alla fall om det går igenom i Frankrike. Hybris: Om tio år kommer fildelningen att flöda fritt, den kommer att vara helt normaliserad och fungera som den grund på vilken olika andra verksamheter kan stå. Nätets killer app är inte försäljning av filer, utan communities: Last.fm, Skunk, Myspace. Och upphovsmännen kommer på ett eller annat sätt att tjäna mer pengar än idag – dock inte genom något licensssystem.

torsdag, april 20, 2006

Florian Cramer: En textvetenskap för det digitala

Av Florian Cramer har här tidigare refererats en makalös bok om mjukvarans genealogi. Här kommer en ytterst slarvig översättning av en kortare essä titulerad Für eine Textwissenschaft des Digitalen, skriven 2001 för en tysk litteraturvetenskaplig konferens. Språket är omständligt, delvis för att det är en brutalt rå översättning från tyskan. Men av olika skäl fanns det skäl att översätta texten så varför inte lika gärna slänga upp den – den kan säkert bidra till någon tankeverksamhet någonstans. Abstract Alla digitala dataströmmar är kodade, allt multimedialt i datorn är sparat i textuell form och processat textuellt, och i slutändan är även dessa texters processorer själva en maskinellt utförd text. Textvetenskaplig metod är därför inte obsolet, utan högst aktuell för analysen av digitala teckensystem. Frågan som bör ställas är om begreppet "medium" överhuvudtaget kan beskriva nätverksdatorn på ett adekvat sätt, och hur meningsfullt det är att belägga digitala tecken med medieteoretiska slagord som "virtualitet" och "interaktivitet". 1. Datorer och internet baseras på koder, dvs på text. Även allt "multimedialt" i datorn är textuellt lagrat och processat. Datorer och internet är det modernas första "nya medier" eller närmare bestämt teckenteknologier, som baseras på en textuell kodning, nämligen alfabetet av noll och ett. Begreppet "medium" är i detta sammanhang allt annat än oproblematiskt. Eftersom datorn är en meta-maskin, som i sig kan efterbilda alla andra maskiner – däribland också deras undermängd i form av de tekniska medierna –, vore det en felaktig slutledning att endast tänka datorn utifrån denna undermängd eller att bara analysera vad som finns att se på bildskärmen, höra i högtalaren eller att klicka på med musen. Datorns audiovisuella output-medier är godtyckliga och utbytbara, binärskriften däremot är dess konstant. Bilder och ljud är i datorn kod-text. Datorn känner varken audiovisuell eller multimedial information, än mindre en audiovisuell syntax. Inget vore mer felaktigt än att uppfatta datorn som ett bildmedium. För det första är bilden i datorn rastrerad som kodsekvens och blir först i ett analogt output-medium till bild, för det andra leder visuella bara skenbart datorn till en visuell logik. En bildsymbol på ett grafiskt operativsystems skrivbord är bara en binär strömbrytare, som utlöser en kedja av textuella kommandon. Den ikoniska bildinformationen är själv kontingent. Man kan söka igenom en CD-ROM med Goethes samlade verk efter ordet "fågel", men inte söka en samling bilddata efter avbildningar av fåglar eller ett ljudarkiv efter fågelsång; visst går det att sätta in vissa algoritmer för mönsterigenkänning eller manuell indexering, men det som då görs är inget annat än att översätta text till text, nämligen från skriftrastrerad bild- och ljudinformation till textbeskrivningar. Kort sagt: Det finns i datorn inget annat än skrift, av vilket följer att skrift och text är nycklen till en strukturell förståelse av datorn och av digitaliseringen av analoga tecken. Digitaliseringsprocessen är tveklöst den största förskriftlingsprocessen [ Verschriftlichungsprozeß] i mänsklighetens historia. 2. En litteraturvetenskap för internet missbedömer sina egna metodologiska fördelar, om den tror att dess traditionella kompetenser är obsoleta och att den måste nyuppfinna sig själv såsom medie- eller kulturvetenskap. Tvärtom så måste medie-, kultur- och konstvetare mer än någonsin bli till textvetare och experter på kodning, om de tänker syssla med digitaliserade tecken. Strängt taget finns det inga digitala medier, utan bara digital information; digital information som sparas på och överförs genom analoga medier – optiska, elektriska, magnetiska och mekaniska. Likt programmeringshandböcker och på papper tryckt programkod visar, hör självklart även boken till denna grupp av medier som kan lagra digital information, vilket borde göra alla debatter om bokens slut eller skriftens slut i de så kallade "nya mediernas" tidsålder onödiga. Genom dessa debatter, fast egentligen redan i begreppet "nya medier", visar sig ett medievetenskapens strukturproblem: Nämligen att ett sedan Kracauer och McLuhan inskolat begrepps- och analysinstrumentarium, utvecklat för analoga massmedier som film, radio och teve, blir odugligt när det projiceras på datorer och digital information. 3. Begrepp som "ickelinearitet" och "interaktivitet" är sken-nypåfund för förståelsen av text. Påståendet att elektroniska texter är "ickelinjära" eller "interaktiva" faller tillbaka på sin negativa implikation, nämligen linjär och interaktionsfri text bakom såväl modern texthermeneutik som strukturalistiska och receptionsestetiska litteraturteorier under förra århundradet. Som funnes det bara syntagmer och inga paradigmer, inget associativt tänkande, ja inte ens en läsare försedd med egen föreställnings- och urvalsförmåga. Vidare förtigs då att även elektroniska Zettelkasten-texter läses i en ordning och ett linjärt tidsspann och att "interaktiva" textspel inte är något annat än konventionella skriftligt noterade textspel och partitur, bestående av en invariabel och sekventiell kod av regler. Inom film och teve däremot, låter sig faktiskt tekniska nypåfund, delvis betingade av digitaliseringen, beskrivas med "interaktivitet" och "ickelinjaritet". Härvid visar sig dock hur problematisk användningen av medievetenskapliga topoi på litteratur och digitala teckensystem är. 4. Att skilja mellan "text" och "hypertext" är en datorteknisk konvention, som inte går att överföra till ett litteraturvetenskapligt textbegrepp. "Hypertext" beskriver inom informatiken en databasmodell för associativ organisering av information, till skillnad från hierarkiska topologier (som t.ex. ett filsystems struktur) eller tabellarisk ordning (som t.ex. i ett adressregister). Som redan projektionen av "interaktivitet" och "ickelinaritet" från film till litteratur, betyder även "hypertext" för litteraturen ett sken-nypåfund, som förutsätter ett konstlat förenklat textbegrepp. Referenser, tvärhänvisningar, fotnoter och för den del sidnumrering är "hypertextuella" strukturer, och verk som bibeln, diktsamlingar eller encyklopedier är "hypertexter", som läses associativt och hoppande. Ur intetextualitetsteoretiskt hänseende är en skillnad mellan "text" och "hypertext" redan tveksam, eftersom varje text – varje "väv" – knyter sammman sina egna tvärhänvisningar. 5. Digital kod är inte mera manipulerbar, retorisk eller "virtuell" än vad varje text redan tidigare var. Denna tes är riktad mot tituleringen av denna sektionen av Germanistdagarna, "Virtualisering". I vardagsspråkligt bruk tycks mig "virtuell" vara blott ett synonym mot "konstlad"; och att vara konstlad är sannerligen inget nytt vad gäller litteratur och konst. I datortekniken står "virtuell" ytterst precist för modelleringen av en hårdvaruenhet genom mjukvarukod. "Virtuellt minne" innebär ett fysiskt icke närvarande chipminne som med hjälp av mjukvara lagras på en hårddisk. (En "virtual device" är en snittpunkt i operativsystemet, som kan korrespondera mot en hårdvarusnittpunkt, men måste inte. I operativsystemet Unix raderar man t.ex. data genom att förflytta dem till den virtuella "nollenheten".) Då språk och litteratur själv bara besitter kod och inga hårdvaruenheter, finns det där ingen ytterligare att virtualisera. Litteratur är per se ett system av "virtualisering" genom språklig föreställningsförmåga och har alltid reflekterat däröver; ta t.ex. Don Quijote och hans riddar-datahjälm eller ta Werther och Lotte, för vilka ett oväders naturskådespel har virtualiserats till blotta signifikanter för signifikatet "Klopstock". Om alltså digitala koder genom sin algoritmik visserligen kan virtualisera maskiner, men andra saker i sanning inte bättre än vad litterärt språk kan, blir litteraturen inte genom dessa knappast mer virtuell eller retorisk. 6. Däremot blir andra medier, exempelvis bild- och ljudupptagningar, genom digital kodning textuellt manipulerbara och retoriserade. Då jag redan har försökt begrunda denna tes, vill jag bara illustrera den genom ett praktiskt exempel: Programmet "Photoshop" är idag det standardverktyg som bildredaktioner, förlag och sätterier använder för efterbearbetning av digitala bilder. Bortsett från färg- och storleksförändringar, tillåter det praktiskt talat obegränsade manipulationer av bildmaterial, ned till den minsta bildpunktens mikrostruktur. Dock är dessa bildbearbetningar faktiskt textuella, då de manipulerar bildens binära kodning. De redan från textbehandlingsprogramm bekannta operationerna klipp ut, kopiera och filtrera löper här helt enkelt genom en kod, som genom analoga output-enheter görs bildlig. Photoshop är allltså en retorisk processor, som överför skrivandets och redigerandets klassiska tekniker till förskriftligade bilder, och genom denna manipulation exponerar deras digitala skriftlighet och retoricitet. (Vid digitala "specialeffekter" på film förhåller det sig inte heller annorlunda.) 7. Nätverksdatorer är inte blott medier, utan universella semiotiska maskiner. Stod "medium" en gång, i enlighet med 1800-talsfysiukens eter, för mellansträckan mellan sändare och mottagare, så tycks dess definition har blivit metonymiskt förskjuten till att bli ett begrepp för teckenteknologier i allmänhet, eller ett samlingsbegrepp för de institutioner som programmerar dessa teknologier redaktionellt. Om man definierar medium som medelsträcka för kommunikationen mellan sändare och mottagare, låter det sig även beläggas teckenteoretiskt att datorer är mer än bara medier och dessutom i all sin komplexitet är textvetenskapligt analyserbara: Datorer överför inte bara data, utan skriver och tolkar dem även processtyrt, dvs skriftstyrt, inom gränserna för de av programmeraren implementerade formella reglerna. För litteraturvetare framkommer därur två intressanta perspektiv: * till överstyrningen av teckenprocesser genom kaotisk komplexitet, med dess omedelbara sociokulturella följder. E-postvirus är ett bra exempel på detta. * genom faktumet att programkod cirkulerar i samma alfabet och samma lagringsmedier som konventionell skrift och ytterst inte går att skilja därifrån. (Åter låter sig här e-postvirus anföras, men också nätkonst och nätpoesi, som spelar ett estetiskt spel med denna oskärpa, likt t.ex. verk av jodi, mez, Alan Sondheim och Ted Warnell. 8. Det nya med digital text är inte "hypertextualitet" eller "virtualisering", utan det faktum att den kan utföra, replikera och modifiera sig självt maskinellt. Detta ställer litteraturvetenskapen inför två intressanta problem: 1. textteorier och poetologier måste medreflektera matematik och algoritmiska operationer. (Detta gjordes redan på 1600-talet av diktaren, poetikern och språkforskaren Georg Philipp Harsdörffer.) 2. dessa textteorier måste reflektera att det även processandet av skrift genom skrift sker, att skrift kan emulera processorer och maskiner och att den som sådan är både formell och performativ.

"Internet bör följa pressetiken"

"Internet bör följa pressens etiska regler", hävdar Carl-Johan Bonnier. Oj!

Den största utmaningen i dag finns nog på nätet. Under de senaste åren har internet växt på ett dramatiskt sätt, vilket i sig är fantastiskt spännande. Men utvecklingen har konsekvenser som vi har haft svårt att förutse och som kommer att medföra förändringar som vi ännu har svårt att föreställa oss. Allt fler använder nätet, inte bara för elektronisk post utan såsom ett dagligt hjälpmedel för information och kommunikation. Ett av problemen med nätet är att en del av de goda delarna av det traditionella mediesystemet inte följer med. (...) Internetkulturen innehåller också ett mått av avsändaranonymitet och ibland slutna rum men med många deltagare, vilket inte alltid leder till en ansvarsfull samtalston. (...) Det publicistiska ansvaret försvinner givetvis inte för att det flyttar till nätet. (...) det känns angeläget att vi kan komma till en ordning också för nätet som vi redan har för andra områden.
Vi känner igen syndromet: Digitaliseringens konvergens mellan tidigare vitt skilda medieformer beskrivs som ett enkelt byte av distributionsform. Metaforerna hämtas ena dagen från dagspress, nästa från grammofonskivor, medan någon föredrar att jämföra flödet av ettor och nollor med radiosändningar, någon annan med telefon och en tredje med folkbibliotek. Att Carl-Johan Bonnier hämtar sina erfarenheter från just papperstidningarnas värld är ingenting märkligt, och jag tror inte heller att han har några onda baktankar. Men vad innebär det att säga att internet bör följa pressetiken? Internet är, som bekant, en uppsättning av olika protokoll vilka kan användas för allt från webbsidor och fildelningsnätverk, till e-post och telefoni. Ingen kan på allvar hävda att pressetiska regler ska gälla när två personer pratar med varandra över Skype, knappast heller i ett chatmeddelande som går från en person till en annan. Men Carl-Johan Bonnier svävar betänkligt på var gränsen ska dras, eftersom han anför e-postlistor som exempel på något som bör regleras. Chatkanaler på IRC borde väl i så fall också räknas in. Att han menar att www-publicering i exempelvis bloggform också ska inkluderas råder det nog inget tvivel om – och följaktligen även varje liten dagboksrad som göms inne i ett halvslutet community. Predikan går inte att ta på allvar, och den är uppenbarligen skriven utifrån antagandet att "internet" inte är en uppsättning kommunikationsprotokoll, utan ett antal "ställen" för en-till-många-publiceringar. Därmed demonstrerar Carl-Johan Bonniers debattartikeln (oavsiktligt) sanningen i en av sina egna formuleringar: "ingen medieform verkar i ett vakuum, vare sig utifrån tidsanda i stort eller från andra medier". Helt riktigt. Tilläggas kan att vilka tidigare medier som nya medier ska modelleras efter aldrig är självklart. Metaforerna är alltid en arena för – oftast dold – maktkamp. Citerar ett inlägg från i vintras:
"Teknikneutralt" kan låta fint. Jämlikt. Men bedrägligt nog tycks det, åtminstone i nio fall av tio, betyda att modeller som uppfunnits för att hantera tryckpressar på mer eller mindre krystat sätt ska tillämpas på digitala medier. Oavsett de verkliga förutsättningarna.
Uppdatering: Och nu rapporterar P2Pnet om ett domstolsbeslut i Hamburg helt i anda med vad Carl-Johan Bonnier efterlyst. Friheten att driva nätforum tycks beskäras rejält i Tyskland. Oroväckande, och något som inte känns otänkbart i Sverige.

onsdag, april 19, 2006

Bredbandsskatt: Taktisk utväg eller återvändsgränd?

Ytterligare några ord om idén med "bredbandsskatt", som förra veckans Uppdrag granskning (se även kommenterade stillbilder därifrån) förde fram som en förnuftig kompromisslösning på fildelningskriget. Legaliserad fildelning, generell avgift på all internetkommunikation, och fördelning av pengarna till rättighetshavare av olika slag. Sådan är principen för det förslag, en slags utökad kassettersättning, som nu vinner gehör bland vissa politiker och forskare i Sverige. Copyriot dissade konceptet, och det inte för första gången. Men vi återvänder ändå med några ord till, just eftersom denna självutnämnda "tredje väg" från och med denna vår tycks göra sitt verkliga intåg svensk fildelningsdebatt.

En bra idé att få slut på hela krigeriet om det här med nerladdning en gång för alla, om än genomfört på ett riktigt uselt sätt ... Fördelen med en "bandbreddsskatt" vore ju som många säger att den skulle få tyst på alla irriterande skivbolag etc
Så stod att läsa i ett par av kommentarerna till förra veckans inlägg. Per F Pettersson/Pelpet formulerar samma inställning:
det finns många problem med en bredbandsskatt, men jag är ändå villig att acceptera en sådan bara för att få slut på det kriget kring fildelning. (...) Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare. (...) Varför vara religiös? Jag tycker det viktiga är att få undan problemen än att vinna "kampen". (...) Kan man få juridisk fred så öppnas möjligheterna för en mer öppen fildelningsverksamhet, kultur- och teknikutveckling. Dessutom ska man inte underskatta riskerna för att medieindustrin lyckas lobba igenom stenhårda straff, obligatorisk DRM och ökad övervakning av internet. Kan man behålla nätet fritt och öppet genom att betala en "beskyddaravgift" till musik- och filmindustrin så tycker jag helt enkelt att det är värt det. Det blir ännu en kassettavgift att hata. Och hellre en kassettavgift än en frihetsinskränkning. (...) Och som sagt: ingenting är för evigt.
Så långt kommentaren från Pelpet. Med all respekt för den strävan som uttrycks, tror jag att det förhåller sig precis tvärtom. En "juridisk fred" i kopifajten innebär inte ett öppnare fält, med fler möjligheter för remixkultur, fri mjukvara, breddat musikliv... – inte så länge denna "fred" institutionaliserar enorma penningflöden från allmänheten till de största rättighetshavarna. Som några påpekar i kommentarerna, går det visserligen att tänka sig andra fördelningar för en bredbandsskatt än att skicka miljonerna till Stim och låta dem gödsla vidare med radions topplistor som mall. Några föreslår att man mäter lyssningen, andra någon slags system för röstning. Oavsett vilket, är det ju inte bara musik som ska "kompenseras" av en bredbandsskatt. Även exempelvis text. Och där framträder dilemmat i sin allra mest delikata version. Om bokförfattare ska få pengar för att böcker fildelas, vilka andra skribenter ska få ta del av pengarna? Bloggare? Deras bokstavskombinationer susar ju genom samma kablar, de kablar som redan har avgiftsbelagts, och bloggar når för övrigt ofta fler läsare än många bokförfattare. Var dras då gränsen? Ett ambitiöst inlägg på en vetenskaplig mailinglista? En dikt i en sextonårings Skunk-dagbok? Om förslaget dras till sin spets hamnar vi i en bisarr framtidsvision, där varje publicerat tecken får en prislapp. Om förslaget dras halvvägs, vilket är så långt som de flesta tycks förmå tänka, förutsätter vi att någon drar en gräns mellan "riktiga författare" och "gratisförfattare", mellan "riktiga artister" och sådana där som gör musik och sprider för skojs skull. Lycka till. Jag har en liten tes. Den handlar om vilka som är mest benägna att ställa sig positiva respektive negativa till en bredbandsskatt (eller till kassettavgifter i allmänhet). De som helhjärtat identifierar sig som konsumenter av kultur (oavsett kulturens medium) ställer sig ofta positiva. De som helhjärtat identifierar sig som kulturens producenter kan också mycket väl stödja idén. Däremot inte vi som vägrar gå med på sinnebilden av en producerande minoritet och en konsumerande majoritet. OK, det är hårdraget. Men ikväll ska jag testa om tesen stämmer, när Skap ordnar seminarium. Rapport kommer. Bredbandsskatt suger, men frågan har potential. Bara diskussionen tillåts löpa hela linan ut, och inte stannar halvvägs, kan den bli en hävstång för att ta frågan om kulturens försörjning från abstraktionerna till vardagen. "Ingenting varar för evigt" kan vara en bedräglig förhoppning. När ett ersättningssystem väl har upprättats, biter sig dess värderingar fast djupt i strukturerna, och formar allas våra idéer om vilka kulturella fenomen som är värda att uppmuntra. Grogrunden för nya intressanta former för kulturproduktion är inte "juridisk fred", utan gråzoner!

tisdag, april 18, 2006

P2 presenterar releasegruppen Mozart

Igår på P2 spelades ett körstycke som programledaren presenterade som ett exempel på analog fildelning, och kryddade detta med en ironisk känga mot IFPI. Musiken ifråga rippades redan år 1770, och releasades av ingen mindre än Wolfgang Mozart, som det året följde med sin fader Leopold på en tur till Vatikanen. Där hörde de ett stycke vars källkod (noter) inte var släppt offentligt och vaktades noga. Eftersom någon inspelningsutrustning inte fanns att tillgå, kunde omvandlingen av flerstämmigt klingande kyrkosång till symboliskt noterad musik endast ske tack vare den unge Mozarts makalösa gehör och musikminne.

Vore det inte för en tonårings fräcka brott mot upphovsrätten finge vi fara till Rom dessa dagar, ty bara där, i Sixtinska kapellet närmare bestämt, och därtill endast under stilla veckan framfördes Gregorio Allegris Miserere av den påvliga kören.
Gulligt. Här finns en MP3-ripp med pratet i P2, cirka två minuter, själva musiken bortklippt.

onsdag, april 12, 2006

Hårda tider för Elvisimitatörer

Företaget CTx Inc. har förvärvat rättigheterna till namnet Muhammad Ali. För detta betalade de 50 miljoner dollar till en viss före detta boxarstjärna som i likhet med tusen och åter tusen människor på jorden heter just så. CTx Inc. köpte förra året, för dubbelt så många dollar, namnet Elvis Presley. Fast inte bara namnet:

To date, we have focused on acquiring globally recognized entertainment content and related assets, including the rights to the name, image and likeness of Elvis Presley
Så om du liknar Elvis Presley får du akta dig för att syssla med sådana verksamheter där parallellerna skulle vara till kommersiell fördel för dig, t.ex. sjunga några låtar på en bar. Annars finns risken att CTx Inc. stämmer dig för intrång i deras nyköpta rättigheter till att likna Elvis. En parallell är att Tom Waits fått ensamrätt till sin sångstil. Fast där rör det sig inte om ett företag som specialiserat sig på att vakta varumärkesportföljer, utan om en levande och verksam artist. Tom Waits var inte ute efter att stoppa alla imitatörer, utan hyser en stark personlig motvilja mot att associeras med reklam. Den känslan delar han med ett par svenska filmare, som ogillade att TV4 visade deras filmer med reklamavbrott (en fråga som inte tagits upp i deras kontrakt med TV4). Klys, en paraplyorganisation för kulturarbetarfack med bland andra Journalistförbundet, lät göra saken till pilotfall i ett civilmål gillande den ideella upphovsrätten. I stämningsansökan förklarade varför filmens enhet är orubblig:
Åtskiljs en del av filmen från en annan genom avbrott innebär detta att filmens kontinuitet, tempo och rytm störs och bryts. Den helhet som kompositionen av bilder, röster och musik utgör går därmed förlorad eller skadas.
Som Copyriot skrev då, kunde en sådan estetisk hållning möjligen funka på 1950-talet, innan fjärkontrollens tid och innan explosionen av mash-up-kultur där omkombinerandet av lösryckta delar som plockats ur helheter blivit regel. Idag finns det inga sätt i världen för en skapare av film eller annat att kontrollera om publiken tar till sig den som helhet eller uppstyckat. Men både tingsrätten och hovrätten gick på Klys linje och fällde TV4 för intrång i den ideella upphovsrätten. Ur dagens dom [PDF]:
Med utgångspunkt i vad Kjell-Åke Andersson, Kjell Grede och Astrid Söderbergh Widding från principiella utgångspunkter har uttalat anser hovrätten att det är uppenbart att de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener har suddats ut. På grund av det anförda och på de skäl som tingsrätten i övrigt har angett finner hovrätten att infogandet av reklamavbrott i filmerna har utgjort en kränkning av upphovsmännens ideella rätt
Svea hovrätt har alltså gjort en estetisk bedömning, efter att ha lyssnat på tre inkallade som fått agera filmexperter, om var gränserna går för ett verks helhet, och vilka infogningar som är "främmande" och därför illegala. Visserligen nämner domen att bedömning ska göras från fall till fall, och även väga in konstnärliga aspekter. Men det känns sådär halvlustigt att domstolar sitter och gör bedömningar av vilka kombinationer som är OK, och att en rad fackförbund på kulturområdet vältrar sig i metafysiska idéer om att varje uppstyckning av Verkets helhet är en personlig kränkning mot Upphovsmannen. Att förhindra reklamavbrott hade ju kunnat göras på andra sätt. Framåtsyftande via kontraktsvägen, i stället för att kräva upprättelse för vad som redan skett. Men Klys, som har ansenlig pondus då de agerar på mandat av massa fackförbund, har bestämt sig för att upphovsrätt är något som det alltid behövs mer av, som alltid måste värnas hårdare. Detta till den grad att de blivit Bodströmsamhällets nyttiga idioter genom att kräva extrema metoder i jakten på små upphovsrättsintrång. Uppdatering 1: "Reklamavbrotten kvar i tv" skrev SvD (ej på nätet), klargörande att detta bara var en retroaktiv och principiell strid om ideell upphovsrätt – vad gäller reklamavbrott har tevebolagen redan förstått att klargöra i avtalen att de får göra sådana. Uppdatering 2: Åkte tåg med SJ häromdagen, och lyssnade på deras (tama, delvis plågsamma) slinga med klassisk musik, tillgänglig via ett hörlursjack i sidan på stolen. Och vet ni vad? I dessa klassiska helhetsverk avbröts gång på gång, med ett "pling" följt av utrop som "Så var det nästa Avesta, nästa Aaaaaavesta, alltså", och liknande lågheter. Ett solklart intrång i den ideella rätten, för att inte säga en skändning av kompositörerna! Nu väntar vi spänt på att KLYS tar strid. Det är faktiskt Konsten som är i fara!

Fildelningskompromissen funkar inte - vem ska "kompenseras"?

Tisdagens Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt gav plats för en större bredd av vinklingar än vad som var brukligt, men bjöd inte på några större nyheter. Jo, en: Iden om att "kompensera" rättighetsinnehavare genom att lägga avgifter på internetuppkopplingar hårdlanserades som ett alternativ till kriminalisering. Reportaget drev två teser: Fildelningen är ett etablerat beteende, understött av en teknisk utvecklingen som går inte att stoppa. Samt att vissa aktörer tjänar ansenliga summor pengar på denna utveckling, nämligen de företag som säljer internetabbonemang, hårddiskar och MP3-spelare, produkter som i hög grad används för piratkopierat material. Bägge teserna, i sig helt korrekta, lade grunden för vad Uppdrag Granskning-redaktionen presenterade som en gyllene medelväg. Nämligen ett system som omfördelar pengar från internetleverantörer till upphovsrättsinnehavare. Att ta från vinnarna och ge till förlorarna, beskrevs av reportaget som den mest förnuftiga "lösningen". Modellen har kallats för "nedladdningslicens", "flatrate", "alternativt kompensationssystem", "kollektiv rättighetshantering" och "kassettersättning på nätet". I praktiken innebär den att en lagstadgad avgift läggs på varje internetuppkoppling, pengar som går direkt till Copyswede för fördelning via rättighetsbyråkratier som Stim. Härvid tog man hjälp av Roger Wallis, forskare i projektet Music Lessons, tillika ordförande i Skap och styrelseledamot i Stim. (Under sin tid som proggare vid mitten av 1970-talet riktade han dock hård kritik mot både Stim och Skap, i musikrörelsens tidning Musikens makt – en kul detalj.) Genom att säga att vi ska ha både fri fildelning och ersättning till upphovsrättsinnehavare, genom omfördelning av pengar från bredbandsbolagen, kunde Roger Wallis framställas som en kompromissens röst i en polariserad fråga. Henrik Pontén ställde sig inte helt främmande till modellen, och IFPI:s Magnus Mårtensson ville inte heller utesluta möjligheten när jag frågade honom tidigare ikväll, även om han lär väldigt skeptisk. Den 19 april ordnar Skap ett seminarium för medlemmar (popartister) och branschfolk, där forskarna Anders Edsträm och Olle Findahl kommer att tala för en licens av samma slag. Slutligen minns vi hur en socialdemokrat i riksdagens lagutskott nyligen talade sig varm för "någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner". Vi kan räkna med att denna "tredje väg" kommer att bli figurera regelbundet i den svenska fildelningsdebatten framöver. I Tyskland och USA har vissa grupper fört fram idén en längre tid, och nyligen avslog parlamentet i Frankrike ett lagförslag med samma innebörd. Efter programmet satt jag, bistådd av Pirate Bay-Peter, i en timme på SVT-huset i så kallad tittarchatt. Några av frågorna och mina hastigt nedsmattrade svar:

Fråga: Hej! Jag jobbar som producent och låtskrivare och jobbar enormt hårt för att skapa musik som förhoppningsvis ger glädje åt andra människor. Jag tycker att det är helt fel att gå på den vanliga fildelaren och skulle väldigt gärna se er stötta alla oss som redan jobbar hårt för väldigt lite lön. Det är ju uppenbart att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna tjänar miljarder på att fildelningen existerar. Låt oss alla låtskrivare, artister och fildelare gå samman och kräva att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna betalar en del utav sin vinst till låtskrivarna och artisterna. Fildelarna betalar ju redan stora pengar för bredbandsuppkopplingen varje månad och det skulle vara det bästa sättet att få alla nöjda. Jag kommer med glädje stå och demonstrera tillsammans med er utanför Jonas Birgerssons och andra bredbandsmagnaters lyxvillor. Christian Svar: Hej producent! Jag förstår hur du tänker, men nu är det inte så lätt. En avgift till "artisterna" innebär en avgift till Stim och liknande organisationer. Deras utbetalningar baserar sig på vilka som hörs på radio. Och jag kan upplysa om att radioutbudet i Sverige är rätt enkelriktat. Mycket pengar till några få alltså, och knappt något till resten. Trots att bredden på internet är ofantligt mycket större än på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker ni om kassetavgiften som lagts på cd och dvd skivor? Nicke Svar: Jag tycker den är ett problem. Jag bränner ofta musik på cd och ger bort till vänner. Men pengarna från kassettavgiften går ju inte till de artisterna. De går till de topplisteartister som spelas mest på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker du om Roger Wallis förslag, att leverantörerna av tjänsterna ska betala artisterna (precis som radion betalar STIM-pengar till artister när de spelar deras låtar)? Själv tycker jag det förslaget är det mest konstruktiva hittils i den här debatten. Jonas Svar: Jag har redan svarat på den frågan flera gånger i chatten. Nej, för "artisterna" är ingen enhetlig grupp, och det finns inget sätt att ta reda på vilka det är som fildelas. Rasmus
Viktigaste skälet att bestämt avfärda förslag om att tvinga internetleverantörer att "kompensera artisterna", är just att "artisterna" inte existerar. Inte som enhetlig grupp. Miljontals artister har spelat in sådant som sedan har spridits på internet, men vilka det är som kopieras mellan datorer och till MP3-spelare, det är omöjligt att ta reda på. STIM med vänner tvingas därför förlita sig på siffror över vilka som spelas på radio, det vill säga merparten av pengarna går till en liten klick topplistemusik. Ytterligare ett par skäl finns till att avfärda flatrate-lösningar. Dels i namn av "den vanliga internetanvändaren": Varför ska hon betala en fast straffavgift till rättighetsorganisationerna, när hennes snabba uppkoppling lika gärna kan användas till nättelefoni eller till att sprida hennes egna fotografier? Dels i namn av den innovative IT-företagaren: Det är fel att hetsa mot dem som hittat lyckade affärsmetoder. Om de mindre lyckligt lottade nödvändigtvis ska "kompenseras", borde de hotade vagntillverkarna rimligen ha fått ta del av järnvägsbolagens intäkter. Bägge dessa motargument, IT-användarens och IT-företagarens, är fullt befogade. Men när Roger Wallis och andras förslag om att legalisera fildelningen och i stället ge "artisterna" rätt att få del av vad vi alla betalar för våra internetuppkopplingar, tycker jag det är livsviktigt att argumentet om orättvis fördelning förs fram kraftigt. För även om det må låta konstruktivt och moraliskt rätt att ge sig på "de som tjänar miljoner" i stället för "vanliga tonåringar", riskerar vi en kulturell mardröm om vi ska låta topplisteartisterna koppla in sig som ekonomiska parasiter på internets hela kulturliv. Vi måste helt enkelt krossa vrångbilden av att "artisterna" skulle vara en grupp man kan gynna på samma sätt som politiker under valrörelser gillar att gynna "barnfamiljerna". Vi måste helt enkelt inse att musiklivet är något enormt mångfacetterat, något som aldrig kan representeras av enskilda artister, eftersom villkoren är så olika. IFPI vill få oss att tro annorlunda. De hävdade lögnaktigt i tittarchatten att "De allra flesta artister lever idag på skivförsäljning". Sanningen är att de flesta artister inte har skivkontrakt, och oavsett vilket inte kan försörja sig på att sälja inspelningar, utan i allmänhet har både ett och två andra jobb. Timbuktu, rapparen som i reportaget fick representera den icke ifrågasatta kategorin "artisterna", hade dock en vettig inställning:
Jag har insett, precis som många andra i branchen som jag pratar med, att det är såhär det är. Det är så det funkar. […] Jag är inte förbannad, jag har aldrig varit förbannad eftersom jag själv laddar ner så jäkla mycket. […] Snart inser folk att det är såhär det är. Man kan inte uppfinna hjulet och sen förbjuda alla att använda det.
Sistnämnda mening råkade dock ut för dagens mest kreativa felhörning. Dessi skrev på sin blogg (för att sedan tyvärr radera) att Timbuktu hade sagt följande:
Man kan inte uppfinna ljudet och sen säga att man inte får använda det.
Vackert! Vilken kontrast till vad statssekreterare Dan Eliasson – som först framstod som fullständigt tappad bakom en vagn, innan man märkte att han var medvetet undanglidande – yttrade:
Staten kan ju aldrig kapitulera.

måndag, april 10, 2006

Fildelning leder till orättvisa sågningar?

Imorgon tisdag på Uppdrag granskning: Fildelning – en olaglig folkrörelse. Redaktionen har researchat ämnet bra och jag tror vi slipper se några av de värsta vrångbilderna. Vinklingen tycks handla en del om att fildelningen skapar inte bara förlorade intäkter för vissa, utan göra andra till tydliga ekonomiska vinnare. Är själv intervjuad – det gick kort och kändes rätt rakt, jag sa ett fåtal väsentliga saker om musikliv och teknik. Efter inslaget kommer jag, tillsammans med representanter för IFPI och The Pirate Bay, att medverka i en så kallad tittarchatt på SVT:s hemsida. Intervjuad är även rapparen Timbuktu. En lösryckt mening från honom figurerar i trailern:

Det var någon hemsida som laddat ner plattan, inte fått ner alla låtarna, hade dom i fel ordning och recenserade skivan och sågade den, jag blir sällan 'aao' arg men det gjorde mig sur.
Nåja. Vem har inte fått ett blandband och inte varit 100 % säker på innehållets relation till officiella skivsläpp? Vem har inte diskuterat musik med sina vänner, och låtit både orättvisa och ibland felinformerade dissar slinka med? Vem inbillar sig att detta skulle försvinna på internet? Sorry, Timbuk. Du kommer inte undan att folk säger orättvisa saker, och att dessa idag kan få större spridning genom bloggar och nätforum än vad de kunde genom fanzines och telefonsamtal. Fast det gäller ju också alla positiva omdömen och ohämmad känsloporrMP3-bloggar. Du kan inte välja om detta ska ske eller inte. Däremot kan du, eller främst ditt skivbolag, välja mellan att spjärna emot eller avstå. För en halvstor musiker som kanske känner sig stå på tröskeln till ett ekonomiskt genombrott, är valet kanske inte självklart. Men det finns en tydlig tendens, och den blir allt starkare: Nya, pigga artister som vill något och kan göra det bra, de drar fördel av fildelningens fria spridning. Etablerade, trötta, inkompetenta artister har dock allt att förlora, när publiken får möjlighet att vända dem ryggen. Undantag från tendensen finns nog, men den är generell och blir allt starkare med utvecklingen mot bedroom producers. Även om inte symfoniorkestrar berörs direkt (men väl indirekt), så gäller det definitivt för subgenren "svensk hiphop", som visades i inlägget "Las Palmas > Petter". Vilken sida Timbuktu hör hemma på – de som kan erövra en fruktbar direktrelation till publiken, eller de som överges till förmån för bättre alternativ – det kan jag inte säga. Har hört honom alldeles för lite. Men att det är detta som är den avgörande frågan vad gäller fildelningens inverkan på musiklivet, det sade jag i alla fall inför Uppdrag Granskning-kameran. Vi får se om den aspekten får plats i programmet. Är ändå smått förväntansfull.

South Park slår huvudet på spiken

Senaste South Park-avsnittet är verkligen intelligent, som kommentar till Muhammedkarusellen. Stadens invånare gräver ned sina egna huvuden i sand. Går inte att tänka sig en träffsäkrare illustration till det fenomen som Copyriot skrev om som "nihilism förklädd till pluralism". Redan Hegel muttrade om hur ironin tar sin utgångspunkt i nihilismens processer. South Park letar gång på gång upp samtidsfenomen med en förträngd nihilistisk underström, driver värderingskrockarna till sin spets, skrattar sönder blockeringar, frilägger väsentligheter. Och öppnar för relevanta jämförelser med tidigare episoder. Denna gång har South Park-dekonstruktionismen lyckats osedvenligt bra. Inte bara bjuds på en fars kring Muhammedteckningarna. Parallellt insprängt finns en rekursiv metahistoria som tar upp den inte mindre intressanta frågan om narrativ humor kontra uppstyckad. Med Bittorrent och mrtwig.net brukar ett valfritt South Park-avsnitt vara både hemladdat och i full uppladdning på någon minut. Senaste episoden, likt alla andra, finns både i en högupplöst version och en lågupplöst men helt tittbar:

SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(rm_MrTwig_net).torrent (.rm, 36 MB) SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(avi_MrTwig_net).torrent (.avi, 174 MB)
Fortsättning i nästa veckas avsnitt...

Telekomföretag släcker New Orleans trådlösa nät?

Tusentals katastrofdrabbade i New Orleans får tillgång till gratis halvsnabbt internet, via ett trådlöst nätverk byggt på donerad utrustning och med offentligt understöd. Nätet bygger inte på stora sändare, utan på små antenner i lyktstolparna som utan centralpunkt distribuerar vidare information från punkt till punkt á la P2P. Därmed når nätet även områden där orkanen ödelagt fast och mobil telefoni. Men nu hotas infrastrukturen av en delstatslag, som (med vissa undantag) förbjuder offentligt understödd infrastruktur i form av datornätverk, då det anses snedvrida konkurrensen. Telekomföretaget Cox Communications ger sitt fulla stöd till lagen, som på fullt allvar heter Fair Competition Act, och förbereder en rättslig attack. Men stadens myndigheter tänker inte ge sig. New Orleans-nätets framtid kan nu avgöras i domstol. Copyriot har tidigare skrivit om hur liknande lagförslag hotat gräsrotsprojekt för gratis internet till invånare i Houstons fattiga East End, och om svenska idéer om fria stadsnät.

Angående orkestermusikens framtid

I fredags överlämnade Orkesterutredningen sitt betänkande till Leif Pagrotsky: SOU 2006:34 Den professionella orkestermusiken i Sverige. Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i landet. Samtidigt pekar siffrorna på betalda konsertbesök brant nedåt. Utredningen konstaterar att "färre betalar mer för ungefär samma utbud". Nog får man tala om "kris".

Från att ha befunnit sig i mitten av en musikalisk konstnärlig diskurs, riskerar orkestrarna i dag att hamna i periferin av sin egen konstforms utveckling, i såväl Sverige som i resten av världen.
Här handlar det alltså om företrädesvis "klassisk musik", i stort sett helt beroende av offentligt understöd. Orkesterverksamhet är kostnadsintensiv, det går inte att komma ifrån. Bland de 28 orkestrar som berörs finns ett antal kammarensembler runt om i landet samt sju symfoniorkestrar, varav fyra med över 100 musiker (Kungliga hovkapellet, Göteborgssymfonikerna, Kungliga filharmonin samt Sveriges Radios symfoniorkester). Så vad spelar symfoniorkestrarna? Mozart, Beethoven och Brahms står stadigt i topp. Överlag kraftig koncentration på tonsättare födda under 1800-talet. Den mer eller mindre samtida musikens andel av repertoaren har länge minskat stadigt. Nu levande kompositörers musik uruppförs, men sedan plockas den sällan fram igen. Tendensen till likriktning av repertoaren tycks obeveklig. Klassiska "örhängen" drar helt enkelt mer folk till konserhusen än vad nyskriven musik förmår göra. Även kända solister och dirigenter fungerar som publikmagneter. Orkestrarnas rörliga kostnaderna för dessa har skenat iväg betydligt snabbare än de fasta kostnaderna för anställda musiker. "Kostnaderna för dirigenter och solister fordrar att konserthusen drar fulla hus för att i någon mån täcka gager och motivera sina val." Symfoniorkestrarnas storlek har haft en långsiktigt svällande tendens. Ett fyrtiotal musiker må räcka utmärkt för att spela Mozart, men:
Orkestrarna har svällt i storlek sedan 1800-talet. Många skäl anges till varför orkestrarnas storlekar vuxit sedan Mendelsohns, Beethovens och Schumanns dagar. Några av orsakerna har sin grund i tonsättares idéer (Berlioz, Wagner, Mahler m.fl.) som i samspel med framväxten av allt större konsertlokaler skrev verk för allt större besättningar. Orkesterns storlek kan sägas ha följt med de estetiska riktningar och moden som gällt fram till 1900-talets början. (...) Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare: man ser det som sitt uppdrag att kunna täcka in en så stor del av den symfoniska repertoaren som möjligt. (...) Med de utgångspunkter man i dag tar för givna för verksamheterna, fordras med andra ord möjligheten att växla mellan cirka 40 och 100 musiker på podiet. Detta betyder att alla anställda musiker inte behövs hela tiden.
Utredningen noterar också att orkestermusikernas kollektivavtal föreskriver att kammarmusik (mindre ensembler utan dirigent), räknas som en aktivitet utanför kärnområdet. Orkesterledningarna måste således betala sina anställda musiker extra om de ska spela kammarmusik.
Det betyder att man i avtalen i princip låst den musikerresurs som orkestern utgör till en verksamhet som alltid måste inkludera en ofta kostsam dirigent.
Samtidigt som svenska symfoniorkestrar blir större, hävdar klassisk kulturekonomisk forskning att kostnaden för musikernas löner har en obeveklig tendens att stiga snabbare än intäkterna eller ekonomin i stort. Orkestermusik kan ju till skillnad från många andra samhällssektorer inte tillgodogöra sig arbetssparande ny teknik. Till detta prekära utgångsläge ska läggas publikbortfallet. Antalet betalande besökare hos de fem statligt stödda symfoniorkestrarna har minskat med hela 40 % bara mellan 1998 och 2003 (hos kammarorkestrarna syns ingen lika dramatisk minskning). Kärnan av konsertbesökare är i hög grad en äldre grupp, som krasst uttryck snart har dött bort. Musikervänner talar sarkastiskt om konserthusen de spelar på som institutioner för passiv dödshjälp. "Dagens femtio- och sextioåringar har inte samma relation till den institutionaliserade orkesterverksamheten som tidigare generationer", konstaterar utredningen. Följande slutsats kan knappast kallas för våghalsig:
Att göra publikundersökningar och utarbeta strategier för hur man i framtiden ska kunna finna en ny publik torde vara en framtida huvudfråga för de svenska orkestrarna.
Men samtidigt är siffrorna i en orkesters årsredovisning beroende av antalet betalande besökare, och större besökarskaror lockas – på kort sikt – med vad man uppfattar som säkra kort. Så befästs tendensen till likriktning av repertoaren till kända gamla klassiker. Mozart, Beethoven, Brahms. Och genom att hålla fast vid nedärvda konsertformer, frack och långklänning, hur gärna orkesterföreträdarna själva vill komma bort från "finkulturstämpeln". Utan att gå in närmare på Orkesterutredningens rekommendationer, råder det inget tvivel om att orkestermusikens framtid inte bara hänger på hur stora penningsummor den tilldelas. Vilken repertoar prioriteras, och vilken är den publik som man vill locka? Hur stora ensembler? Vilka ritualer kring konserterna? Ytterst får symfoniorkestrarnas kris härledas ända till the Edison rupture. De förvaltar en tradition rotad i 1800-talets diskursnätverk, och samspelet med publikens önskemål har fått repertoaren att gravitera extremt kraftigt just det seklets musik (plus/minus ett par decennier). Friedrich Kittler skriver att "1800-talet uppfinner dirigenten som surrogat för den omöjliga klangreproducerbarheten". Innan ljudinspelningens epok kunde ju musik bara lagras i symbolisk form, som noter – vilket för övrigt var det medietekniska förhållande som fick upphovsrätten att utvidgas till musikens område. Tänkvärt är att utredaren Astrid Assefa konstaterar att den "klassiska musiken" inte bör ses som en "genre", vid sidan om jazz, pop och kanske house. I stället för den problematiska genreuppdelningen, särskilt med dess luddiga gränser i den elektroniska musikvärlden, tar hon fasta på orkestermusikens särdrag: att den är skriven med noter.
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra. Nöten som borde knäckas av den statliga musikpolitiken är att utröna vilka (högkvalitativa) uttryck för dessa båda kraftfält som kan utgöra levande komplement till de musikaliska uttryck som dominerar såväl statligt stödda media som kommersiella kanaler, och därmed värda ett statligt stöd.
Bonus: MP3-ackompanjemang till detta inlägg. Ett par satser av Heiner Goebbels, för sampler och orkester.

lördag, april 08, 2006

Kring konst och nya medier

  • Ute var det aprilväder. Inne på Moderna muséet var det symposium om konst och nya medier. Största affischnamn var kanske Bruce Sterling, kalifornisk nätkonstteoretiker och science fiction-författare. Det medryckande föredraget kretsade i hög grad kring web 2.0 och vilka trender inom kulturproduktionen som hänger samman med dess framväxt. Skönt nog blev det aldrig direkt evangeliserande, fast Bruce Sterling inte lade band på sin entusiasm över hur nya och omvälvande saker som händer med informationens infrastruktur. Han pratade om Second Life – onlinevärlden som inte är ett spel, utan en plattform för kulturell produktion (även om spel som WoW delar många drag). Samtidigt som många konstnärer deltar passionerat, är ekonomin av betydande skala. En massa människor tjänar sitt levebröd på att skapa och handla med virtuella objekt inne i Second Life-världen. Jämför med det konstnärliga användandet av "web 1.0": Rhizome.org är inget produktionsmedel, utan bara ett arkiv för material som producerats annorstädes. DeviantART togs som exempel på något som har framtiden för sig, utan att utmärkas av bra konst. Miljontals användare postar sin digitala bildkonst där. Bruce Sterling framhöll hur det i onlinebutiken går att beställa ett exklusiva canvastryck med valfri bild upplagd av en användare – och betala med den egna valutan Deviantcash. Eller köpa ett pussel eller en kopp. Reproduktionen är helt integrerad. Jämför med konstmuséernas avgränsade små butiker med förlagsgodkända färdigpacketeringar. Varför skulle en ung konstnär egentligen söka sig till gallerivärlden? Flickr, "web 2.0-rörelsens älsklingsbarn", fick sig däremot en rejäl utskåpning. Fall inte för frestelsen att sugas in i dess fototsunami, varnade Bruce Sterling. Bli inte förförd, men förstå arkitekturen – för aldrig förr i historien har så många bilder samlats i ett enda sammanhang. Här bjöds det på en sarkastisk betraktelse över språket på Flickr.com. You! People! Invite! I själva verket, menade han, säger Flickr "kom och jobba gratis för oss". Och vi kan vara ganska säkra på att muséer och konsthallar kommer att lockas till frenetiska misslyckade försök att efterlikna fenomenet. Deltagandet kommer att överbetonas: "YOU! YOU! YOU! YOUR MUSEUM! YOUR, NOT OUR! YOU! INTERESTINGNESS!" Till skillnad från Deviantart och Second Life, erbjuder Flickr inga möjligheter till ekonomiskt utbyte som skickliga konstnärer kan tjäna en slant på. Del.icio.us föll honom bättre i smaken, men han beskrev det som ämnesmässigt geek-centric och efterlyste liknande art-centric kollaborativa länksamlingar. Här nämndes Videosift ("The best of Google Video"), som ännu ett exempel på ett konstformat som kanske inte är överlag särskilt bra, men nytt. Och tidstypiskt: Betygsättande för framvaskning av guldkurn ur en dataström av videoklipp. Klipp som är "sort of in the public domain". Föredraget inleddes med resonemang om varför det egentligen blivit populärt med tvärdisciplinära approacher, som dagens samarrangemang mellan filosofer och tekniker. Vad är poängen med att konstnärer och elektroningenjörer ska arbeta tillsammans, när det borde ge bättre skalfördelar om alla gör vad just de är bäst på? Nå, för konstnärer kan det förstås handla om "sweet-talking others to do your work". Men varför det tvärdisciplinära ligger i tiden är lätt att förklara: Nätet är tvärdisciplinärt. En googling kring ett ämne kan få en konstnär som förstaträff likväl som en jurist. Med detta enkla konstaterande i ryggen gav sig Bruce Sterling på några författare som han menar "gör en dygd av nödvändigheten", exempelvis "kreativitetsgurun" Richard Florida (vars lovsång till konstens betydelse för urban utveckling, enligt Bruce Sterling, mest handlar om att den kan fördriva slummen och höja fastighetspriserna i attraktiva områden). Ännu brutalare raljerades det över en viss Daniel H. Pink vars evangeliserande böcker om hur "de högra hjärnhalvorna tar över" ständigt trycks i nya upplagor. Kom igen, att globaliseringen sätter press på västvärlden att flytta sig uppströms i produktionen och satsa på kulturella värden är inget märkvärdigt, sade Bruce Sterling. Sedan tog den franske konstnären Maurice Benay vid. Han berättade om varför och hur han från mitten av 1990-talet började övergå till datorspel och internet som tekniker för sin konst – vilket kändes rätt futtigt, med tanke på att Bruce Sterling just förklarat sådant som rena självklarheter och varslat om mycket mer grundläggande förändringar av konstvärlden. Skymtade Erik Stattin i publiken. Han lär nog blogga snart.
  • Fick just höra att min artikel Kulturkannibalismen är med i ett kompendium med texter kring konstteori som studenterna vid Kungl. Konsthögskolan får läsa. Kul!
  • I onsdags höll jag föredrag på WELD (f.d. Efva Lilja Dansproduktion). Publiken, omkring ett tjog, bestod av folk verksamma inom områden som samtidskonst, modern dans eller teater. Jag gav en bakgrund till dagens fildelning, remixkultur och kopifajt, med lite medie- och konsthistoria, lite informationsteori och lite funderingar kring rollförskjutningar i kulturproduktionen. Efter föredraget lådvin och mycket öppensinnade diskussioner nya medier och konstarternas framtid, med bland andra Mårten Spångberg. Kanske det mest givande sammanhang hittills som jag pratat som någon slags Piratbyrån-företrädare.
  • Lördagen den 29 april. Boka in datumet för en helkväll med Piratbyrån på Café Edenborg, med bland annat gästspel från Pirate Cinema Berlin. Håll utkik för mer info!

torsdag, april 06, 2006

Loka: "Sälj inga flaskor utan mineralvatten i!"

Tomflaskor: Anhängare av hemkokt svagdricka upprörs över att Loka sätter in påtryckningar på varuhus att sluta sälja flaskor utan mineralvatten i. Loka går till offensiv mot butiker som säljer tomflaskor. Att ge kunderna möjlighet att köpa tomma flaskor är en missad möjlighet, enligt Michala Alexander, chef för Lokas antipiratavdelning. I en tidning som går ut till alla återförsäljare av Lokas mineralvatten, uppskattar hon att 5 procent av alla flaskor som säljs i Sverige under 2006 inte kommer att innehålla något vatten. Men nu har Loka bestämt sig för att den siffran ska sjunka, trots att det finns en efterfrågan på tomflaskor från kunder som föredrar andra drycker än mineralvatten. "Vi uppmanar alla våra återförsäljare att inte tillhandahålla tomma flaskor. Tomflaskor är en risk för kunderna och ett hot mot affärerna", skriver Michala Alexander. Förespråkare av hemkokt svagdricka invänder dock att möjligheten att köpa tomma flaskor har stor betydelse för hemkokningskulturens fortsatta utveckling. Vissa oroar sig för att Loka försöker använda sin starka position på marknaden för att förhindra konkurrens från svagdricka. Europeiska avdelningen av FSF (Free smallbeer foundation) hoppas att flaskindustrin inte viker sig för Lokas påtryckningar. "Vi skulle gärna se att alla sorters flaskor och dunkar även skulle säljas utan innehåll, eller färdigfyllda med hemmakokt svagdricka. Vi samarbetar gärna med varje flaskfabrikant som är beredd att ge kunderna denna valfrihet", säger Joachim Jakobs från FSF Europe. Michala Alexanders roll är att bekämpa drickandet av illegala drycker. I februari sjösatte Loka initiativet Keep it real, där egna privatspanare ska besöka flaskförsäljare som misstänks fylla flaskorna med hembränd sprit innan försäljning. Men av artikeln framgår att dessa spanare även kommer att ha en roll i att bekämpa försäljning av tomma flaskor. FSF Europe är rädda för att kunder som efterfrågar tomma flaskor framöver kan komma att få besök av Lokas privatspanare. Detta förnekas dock av Michala Alexander: "Jag kan bekräfta att våra spanare inte kommer att göra hembesök hos kunder som efterfrågat tomflaskor. Det var bara ett feltryck i tidningen", hävdar hon. Michala Alexander understryker också att Loka bara vill hjälpa sina återförsäljare att få bättre fart på affärerna genom att ta bort tomflaskor ur sina sortiment så att försäljningen av Loka i stället kan öka. Men mineralvattensgiganten menar också att försäljningen av tomma flaskor har kopplingar till förekomsten av hembränd sprit. Flera butiker är motvilliga att kommentera frågor med anknytning till försäljning av tomflaskor. En säger dock att de ännu inte har råkat ut för några problem. "Vi har inte utsatts för påtryckningar från Loka, ännu", sade en representant för Chillblast, ett varuhus som utöver mineralvatten även säljer flaskor utan vatten i. Här är originalnyheten om Microsofts kamp mot "tomma" datorer (även i taskig rewrite hos IDG).

onsdag, april 05, 2006

P1 / knuff / seriebloggar

  1. Ring P1 är ett bisarrt radioprogram med Täppas Fogelberg. Ring P1:ismer är en fantastisk dokumentationsblogg.
  2. Knuff.se är verkligen ett bra sökverktyg (om det du publicerar inte återfinns där, pinga det en gång på Nyligen.se).
  3. Kommer upp starkt: seriebloggar. Fabian Göransson och Daniel Berg är ute på banan, där vi även hittar Ansvar & Stödkrage och Fet-man-zine, och säkert flera. Som lär bli ännu flera.

måndag, april 03, 2006

Illicit

Följande bokrecension är tryckt i nya numret av Arena. Svarta marknader växer explosivt och omformar vår globaliserande värld i grunden. Så lyder tesen för Moisés Naím, redaktör för ansedda Foreign Policy, i boken Illicit. Titelordet är inte helt lättöversatt. Bredare än "illegal", innefattande inte bara det klart olagliga utan även det moraliskt förkastliga. Fem företeelser i fokus: handel med vapen, knark och piratkopierade varor, samt människosmuggling och penningtvätt. Olika sidor av samma ekonomi, menar Naím, och ger sig in i fallstudier där han försåtligt blandar samman korten. "Den globala handeln i stulna idéer" får inbegripa både bluffmediciner som kostar människoliv på Haiti och indiska fabriker som fortsätter sälja aids-läkemedel till behövande efter att patentreglerna skärpts. Okritiskt återges mjukvaruindustrins fantasisiffror på hur många arbetstillfällen som skulle ha funnits om varje kopia vore auktoriserad. I förbifarten slinker fildelningsnätverkens utbyte av binär information in sida vid sida med kommersiell försäljning av piratkopierade dvd – utan ett ord om hur tillgången till bredband i länder som Sverige har berövat de kriminella nätverken deras marknad. Det hade ju talat emot Moisés Naíms ambition att utmåla upphovsrättsintrång och slavhandel som delar av en och samma svarta ekonomi. Vissa gråzoner ägnas dock mycket utrymme, exempelvis mellan trafficking för tvångsmässig prostitution och frivillig migration. Tankeväckande är också handeln med njurar: kriminell på vissa håll, laglig på andra, attraktiv för många fattiga, lätt att fördöma men svår att avgränsa från legitima organdonationer. Vår tids dualitet är inte längre mellan östblock och västblock, inte heller Nord och Syd, ej ens västvärlden och islam. Nej, vår tids Andra är "svarta hål", genomkorrumperade "svaga stater". Perspektivet utmanar. Lösningen? RFID-chips, biometrisk identifiering, internetavlyssning och övervakningskameror, så mycket det bara går! Bokens ständiga påpekanden om att skurkarna minsann gillar internetkaféer, webbmejl och kontantkort är en tydlig vink i linje med vad Thomas Bodström just nu går i EU-bräschen för. Samtidigt kritiserar Moisés Naím "war on drugs" och tar ställning för avkriminalisering av cannabis. Lösningen är inte "brottsbekämpning", betonar han, och sätter sitt hopp till NGO:s och branchsammanslutningar. Illicit påminner inte så lite om den tidiga globaliseringskritiken – 90% alarmism, 10% försäkran om att vi nog ska klara biffen, bara den politiska viljan finns – men är skriven ur ett helgjutet uppifrånperspektiv. (Räkna med att "framtidens ledare" uppskattar analyserna i Illicit och kommer veta att dra fördel därav!)

avskaffa den.4/19/2006 04:06:00 em|W|P|Blogger rasmus|W|P|Helshad: Du har helt rätt i att människor vill, och måste, förenkla saker. Därför välkomnar jag att förslaget börjar diskuteras – fast när det nu har skett, vill jag föra resonemanget till sin spets, inklusive dess olösbara dilemman och då framför allt frågan om vem som ska "kompenseras". Där någonstans tror jag man kan hitta något fruktbart.4/19/2006 04:47:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|Om förslaget dras till sin spets hamnar vi i en bisarr framtidsvision, där varje publicerat tecken får en prislapp. Om förslaget dras halvvägs, vilket är så långt som de flesta tycks förmå tänka, förutsätter vi att någon drar en gräns mellan "riktiga författare" och "gratisförfattare", mellan "riktiga artister" och sådana där som gör musik och sprider för skojs skull. Lycka till.

Min tanke med en bredbandsavgift är i första hand inte att instutionalisera en princip utan en eftergift till befintliga makthavare.

Som jag förstått det så har vi idag ungefär den halvvägssituationen där STIM plockar in pengar och fördelar dem till sina medlemmar. Och samma sak på kassettavgifterna. Copyswede tar in en massa stålar och skickar vidare dem till toppliste-aktörerna. Fungerar det? Hjälpligt. Men bör se det för vad det är - en kompromissuppgörelse om privatkopieringen. Privatkopieringen är en frizon. (Iallafall var den det innan det blev olagligt att bryta kopieringsskydd).

En bredbandsavgift bör ha motsvarande funktion, fast för upphovssrätten. En kompromiss som tilllåter fri kopiering, remixning och spridning alla sorters verk utan att behöva bry sig om exemplarframställningsrätten. Och ingen DRM och inga kopieringsskydd på media.

Fördelningen av pengarna behöver varken vara rimlig eller rättvis, utan kan fungera lika illa som idag.

Ingenting för evigt?
Det är möjligt att medieindustrin lyckas lobba fram höjningar och utökningar av bredbandsavgiften, men givet alla problem och absurditeter, hatet mot mediaindustrin och immatrialrättsdebatten så tror jag att chansen är större att avgifterna avskaffas på kanske 10 års sikt. Och skulle det gå åt helvete så lever jag hellre med höga bredbandsavgifter än ett Internet till döden infekterat av IP-lagstiftning, övervakning och DRM.

Jag ska dock inte utesluta möjligheten att jag missbedömt styrkeförhållandena. Kanske lyckas upphovsrättskritikerna besegra upphovsrättsindustrin och reformera upphovsrätten utan att behöva gå med på några ekonomiska kompromisser.4/19/2006 04:49:00 em|W|P|Blogger Jimmyroq|W|P|Absolut, självklart är det olika saker. Personligen tycker jag även TV-licensen är fel just för att den är en licens och att innehavet av en viss produkt - TV-mottagaren gör att man måste betala för SVT. Där tycker jag analogin faktiskt håller, för oavsett om jag enbart använder min TV till att kolla på DVD-film och kanaler som jag betalar för via kabelbolaget, så måste jag betala denna skatt.

På samma sätt så skulle en fildelningslicens, eller vad man nu ska kalla den, drabba alla - skyldig som oskyldig - och samtidigt har vi det omöjliga problemet att fördela intäckterna.

Av samma anledning tycker jag att kasettavgift på DVD-skivor är lika rimligt som mordavgift på köksknivar. Men betalar en avgift för att kompensera för olagligheter.4/19/2006 06:15:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|En annan aspekt är ju att många fildelare bränner ut materialet på cd/dvd skiva och betalar således kassettavgift. Alltså nu ska fildelare bli dubbelbeskattade helt plötsligt?

Fast detta är ingen nyhet att media maffian vill ha krafigt redundanta inkomstkällor.4/19/2006 08:39:00 em|W|P|Anonymous Gisela|W|P|Inte ens på din födelsedag slutar du blogga ;)
GRATTIS ZUM GEBURTSTAG BRUDER!

Fraulein Fleisch4/20/2006 09:20:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|De "riktiga kriminella" fildelarna, de som delar material som är olagligt ens att inneha, kommer redan undan. Darknets har funnits länge.4/20/2006 11:22:00 fm|W|P|Anonymous K|W|P|Intressant text + intressanta kommentarer.

Nu dags för paussatir :-)

http://img86.imageshack.us/img86/3859/vatadrom6lp.png4/20/2006 11:24:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|»Är det verkligen fred, vi vill ha
till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
att det värsta av allt är krig«

(ur Mikael Wiehes sång Fred från 1971)

»Is peace all you are interested in? The real war is in us. History is a symptom of our disease.«
(Mao Zedong i filmen Nixon av Oliver Stone)4/20/2006 11:51:00 fm|W|P|Anonymous Dennis|W|P|Visserligen blir det en avgift, snarare än en skatt. Men i vilket fall som helst, genomförs förslaget kommer vi förmodligen se en ännu djupare "myndighetifiering". Avgiften måste ju baseras på något och man kan ju misstänka att det blir diverse branschorganisationer som får vara med och bestämma.

Rasmus, har du inte skrivit något om det? Eller det kanske var Ulf Pettersson. Låter bekant i det här sammanhanget. Handlade om hur särintressen har enklare att organisera sig än enskilda aktörer; Mancur Olson och collective action.4/20/2006 12:09:00 em|W|P|Blogger rasmus|W|P|Dennis: Här skriver Ulf om politiker, collective action och upphovsrättslobbyn. Jag skrev relaterat här.

Vad gäller om man ska kalla det skatt eller avgift eller nåt annat så har det funnits en uppsjö olika bud. Avgift är visserligen mer korrekt, men när nu det populära begreppet "bredbandsskatt" tycks etablera sig, tänkte jag att man lika gärna kan köra på det.

(Jämför olika parters användning av begreppen miljöavgifter, biltullar och trängselskatt, där motståndarna helst kallar det "skatt" och förespråkarna förespråkar "avgift".)4/20/2006 01:23:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jättebra inlägg, håller med om allt MEN värt att tänka på är att en total legalisering skulle kunna öppna för bibliotek och skolor att tillhandahålla piratkopiering i stor skala. Det skulle potentiellt kunna vara dödsstöten för upphovsrättskramarna.4/20/2006 05:14:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Kassettersättningen har funnits längre än 10 år och den verkar knappast försvinna. Att en bredbandsskatt skulle försvinner tror jag inte på. Jag tror inte heller att vi kommer få en mediaindustri som inte håller på med DRM. Om man tänker på detta plus på hur djupt orättvist en bredbandsskatt skulle vara(kassettersättningen är oerhört orättvis redan idag) så säger jag nej till det förslaget. Det skulle bara göra mig ännu mer arg på skiv- och filmbolagen vilket skulle leda till att jag slutade köpa film och musik.

Jag vill dessutom inte ha fred i upphovsrättsbråket, visst det är många som har missuppfattat vad det hela handlar om men jag tycker det är dags att mediaindustrin börjar leva i 2000-talet istället för på 1970-talet.

/d4/28/2006 05:20:00 em|W|P|Blogger J Andersson|W|P|Hej där, jag har samlat några av mina senaste reflektioner på idén om "bredbandsskatt" här.
En riktigt intressant vinkling på frågan är i mitt tycke: vad blir de internationella konsekvenserna av en potentiell framtida svensk bredbandsskatt? Skulle detta i praktiken göra Sverige till en frihamn för obehindrad fildelning i världen och öppna upp för en mängd nya gränsöverskridande fildelningsapplikationer à la PirateBay? Skulle den internationella upphovsrättsindustrin verkligen se på detta med blida ögon? Dessutom, skulle fördelningen av de insamlade avgiftspengarna verkligen komma att tillfalla svenska intressen, är det inte mer troligt att större delen av pengarna far ut ur landet till upphovsrättsjättar såsom Time Warner och Sony? Är inte det i sådana fall själva antitesen till att subventionera det egna kulturlivet?
Kolla in min bloggpost med reflektioner över detta!4/18/2006 07:10:00 em|W|P|rasmus|W|P|Igår på P2 spelades ett körstycke som programledaren presenterade som ett exempel på analog fildelning, och kryddade detta med en ironisk känga mot IFPI. Musiken ifråga rippades redan år 1770, och releasades av ingen mindre än Wolfgang Mozart, som det året följde med sin fader Leopold på en tur till Vatikanen. Där hörde de ett stycke vars källkod (noter) inte var släppt offentligt och vaktades noga. Eftersom någon inspelningsutrustning inte fanns att tillgå, kunde omvandlingen av flerstämmigt klingande kyrkosång till symboliskt noterad musik endast ske tack vare den unge Mozarts makalösa gehör och musikminne.
Vore det inte för en tonårings fräcka brott mot upphovsrätten finge vi fara till Rom dessa dagar, ty bara där, i Sixtinska kapellet närmare bestämt, och därtill endast under stilla veckan framfördes Gregorio Allegris Miserere av den påvliga kören.
Gulligt. Här finns en MP3-ripp med pratet i P2, cirka två minuter, själva musiken bortklippt.|W|P|114538028705558884|W|P|P2 presenterar releasegruppen Mozart|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/19/2006 04:29:00 fm|W|P|Anonymous TuffPirat|W|P|Undrar vad den bootlegen hade för relevans för resten av hans framgångar.4/19/2006 09:02:00 fm|W|P|Anonymous popoffsky|W|P|..och undrar om den där stackars fina kulturproducenten gregori svalt ihjäl (tillsammans med en uppsjö förläggare, direktörer och distributörer) pga. den usla tjuven amadeus tilltag.4/19/2006 12:47:00 em|W|P|Blogger Joacim Persson|W|P|W A Mozart dog utfattig; det vet vi åtminstone.4/19/2006 06:24:00 em|W|P|Anonymous Taz|W|P|Jag har inte tagit mig tid att lyssna på själva klippet, men utifrån vad som står i inlägget tycker jag P2:s jämförelse brister på flera punkter.

* Vi vet inte om Mozart gjorde detta mot upphovsrättshavarens samtycke.

* Vi vet heller inte om Mozart exakt klonade vad han hört, eller endast inspirerades till detta. Det är inte förbjudet att inspireras av andras verk.

* Och slutligen, vad Mozart gjorde lär inte ha varit straffrättsligt förbjudet då det begav sig. Mozart bröt alltså knappast mot någon upphovsrätt i detta fall. Dock håller jag med om att Mozart verkade rätt fräck under sin tid.

Enligt min mening är dessutom jämförelsen mellan äganderätt och fildelning något märklig. Fildelning i sig har inget motsatsförhållande till äganderätten. Båda kan leva lyckliga bredvid varandra, och båda är i dagens samhälle två viktiga instrument.4/19/2006 10:08:00 em|W|P|Anonymous Anders|W|P|Fildelning har alltid fyllt en funktion. Jag tänkte själv skriva ett inlägg om Allegri och Vatikanen då jag av en tillfällighet hörde programmet på P2. Kunde vara intressant med en debatt om "intellektuell egendom" - räknas det som stöld om jag memorerar ett musikstycke för att sedan skriva ned/framföra det?4/20/2006 04:45:00 em|W|P|Anonymous Magnus|W|P|Joacim: eftersom upphovsmannen - Allegri - var död sedan 120 år när Mozart gjorde sin kupp så är fallet en rätt god analogi till den stadigt frlängda upphovsrätten på romaner och inte minst på Disneys figurer. Beror det på Disney, Lucasfilms och andra storproducenter själva så kommer rätten att använda eller bearbeta deras figurer (vilket inte bör förväxlas med rätten at ge ut en Kalle-Anka-film från 1940 som min egen produktion) alltid att vara kringskuren eller helt eliminerad.6/16/2006 02:46:00 em|W|P|Blogger Christian Engström|W|P|Frågorna som taz ställer finns nu besvarade i ett inlägg på piratpartiets forum.

Dessutom en otroligt vacker bild på Mozart, piraternas skyddshelgon. ;-)4/12/2006 08:14:00 em|W|P|rasmus|W|P|Företaget CTx Inc. har förvärvat rättigheterna till namnet Muhammad Ali. För detta betalade de 50 miljoner dollar till en viss före detta boxarstjärna som i likhet med tusen och åter tusen människor på jorden heter just så. CTx Inc. köpte förra året, för dubbelt så många dollar, namnet Elvis Presley. Fast inte bara namnet:
To date, we have focused on acquiring globally recognized entertainment content and related assets, including the rights to the name, image and likeness of Elvis Presley
Så om du liknar Elvis Presley får du akta dig för att syssla med sådana verksamheter där parallellerna skulle vara till kommersiell fördel för dig, t.ex. sjunga några låtar på en bar. Annars finns risken att CTx Inc. stämmer dig för intrång i deras nyköpta rättigheter till att likna Elvis. En parallell är att Tom Waits fått ensamrätt till sin sångstil. Fast där rör det sig inte om ett företag som specialiserat sig på att vakta varumärkesportföljer, utan om en levande och verksam artist. Tom Waits var inte ute efter att stoppa alla imitatörer, utan hyser en stark personlig motvilja mot att associeras med reklam. Den känslan delar han med ett par svenska filmare, som ogillade att TV4 visade deras filmer med reklamavbrott (en fråga som inte tagits upp i deras kontrakt med TV4). Klys, en paraplyorganisation för kulturarbetarfack med bland andra Journalistförbundet, lät göra saken till pilotfall i ett civilmål gillande den ideella upphovsrätten. I stämningsansökan förklarade varför filmens enhet är orubblig:
Åtskiljs en del av filmen från en annan genom avbrott innebär detta att filmens kontinuitet, tempo och rytm störs och bryts. Den helhet som kompositionen av bilder, röster och musik utgör går därmed förlorad eller skadas.
Som Copyriot skrev då, kunde en sådan estetisk hållning möjligen funka på 1950-talet, innan fjärkontrollens tid och innan explosionen av mash-up-kultur där omkombinerandet av lösryckta delar som plockats ur helheter blivit regel. Idag finns det inga sätt i världen för en skapare av film eller annat att kontrollera om publiken tar till sig den som helhet eller uppstyckat. Men både tingsrätten och hovrätten gick på Klys linje och fällde TV4 för intrång i den ideella upphovsrätten. Ur dagens dom [PDF]:
Med utgångspunkt i vad Kjell-Åke Andersson, Kjell Grede och Astrid Söderbergh Widding från principiella utgångspunkter har uttalat anser hovrätten att det är uppenbart att de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener har suddats ut. På grund av det anförda och på de skäl som tingsrätten i övrigt har angett finner hovrätten att infogandet av reklamavbrott i filmerna har utgjort en kränkning av upphovsmännens ideella rätt
Svea hovrätt har alltså gjort en estetisk bedömning, efter att ha lyssnat på tre inkallade som fått agera filmexperter, om var gränserna går för ett verks helhet, och vilka infogningar som är "främmande" och därför illegala. Visserligen nämner domen att bedömning ska göras från fall till fall, och även väga in konstnärliga aspekter. Men det känns sådär halvlustigt att domstolar sitter och gör bedömningar av vilka kombinationer som är OK, och att en rad fackförbund på kulturområdet vältrar sig i metafysiska idéer om att varje uppstyckning av Verkets helhet är en personlig kränkning mot Upphovsmannen. Att förhindra reklamavbrott hade ju kunnat göras på andra sätt. Framåtsyftande via kontraktsvägen, i stället för att kräva upprättelse för vad som redan skett. Men Klys, som har ansenlig pondus då de agerar på mandat av massa fackförbund, har bestämt sig för att upphovsrätt är något som det alltid behövs mer av, som alltid måste värnas hårdare. Detta till den grad att de blivit Bodströmsamhällets nyttiga idioter genom att kräva extrema metoder i jakten på små upphovsrättsintrång. Uppdatering 1: "Reklamavbrotten kvar i tv" skrev SvD (ej på nätet), klargörande att detta bara var en retroaktiv och principiell strid om ideell upphovsrätt – vad gäller reklamavbrott har tevebolagen redan förstått att klargöra i avtalen att de får göra sådana. Uppdatering 2: Åkte tåg med SJ häromdagen, och lyssnade på deras (tama, delvis plågsamma) slinga med klassisk musik, tillgänglig via ett hörlursjack i sidan på stolen. Och vet ni vad? I dessa klassiska helhetsverk avbröts gång på gång, med ett "pling" följt av utrop som "Så var det nästa Avesta, nästa Aaaaaavesta, alltså", och liknande lågheter. Ett solklart intrång i den ideella rätten, för att inte säga en skändning av kompositörerna! Nu väntar vi spänt på att KLYS tar strid. Det är faktiskt Konsten som är i fara!|W|P|114486572328789947|W|P|Hårda tider för Elvisimitatörer|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/13/2006 12:08:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Om filmen innehåller reklamavbrott så finns det ingen möjlighet för publiken att titta på filmen som ett helt stycke, till skillnad från när filmen sänds utan reklamavbrott, då den möjligheten ges. Handlar det verkligen om att kontrollera hur publiken tar till sig filmen?4/13/2006 09:53:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Men om Elvis lever då? :)4/13/2006 02:53:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|ang. mash-up kultur etc. så är väl poängen där att göra ett nytt verk, eller åtminstone en ny helhet, genom att fragmentarisera tidigare helheter. i de här fallen presenterades ju dock filmerna såsom de 'ursprungliga' upphovsmännens 'ursprungliga' helheter. ska mash-up-teknikerna tas som ursäkt för att spränga filmer med reklam, torde de istället presenteras som "Hajen som visste för mycket (TV4-remix", "Al-ICA-fr-COOP-ed" eller liknande.4/13/2006 10:41:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Detta är framtidens melodi, "total content control" , dom bestämmer hur och när och var du får se filmen, allt annat skall bannas.

Estetik my farkin ass.

Detta handlar endast om kontroll.

//John Marwin4/16/2006 02:25:00 em|W|P|Blogger Mikael Carpelan|W|P|Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.4/21/2006 05:12:00 fm|W|P|Anonymous Magnus|W|P|Håller helt med anonym (nr 1) när det gäller Vilgots kamp mot TV4:s uppstyckande av filmer (en strid som han f ö vann i domstolen, om än posthumt). Om TV4 hackar upp filmen med reklamavbrott så *hindrar* de aktivt alla från att se dessa filmer som helheter, såvida man inte är bredd att göra ig mödan att ta upp filmen på en dvd-skiva och redigera bort all reklamen.
Det är inte fråga om frihet att få zappa utan om att tv-bolaget stämplar sina avsikter över hela filmens gestalt.

Naturligtvis kan man vara snobb ocj säga att "film är ändå bäst på bio" men för de flesta finns inte det valet. Hur ofta går en tjugo år gammal svensk film på bio i Norrköping eller Söderhamn?4/12/2006 03:11:00 fm|W|P|rasmus|W|P|Tisdagens Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt gav plats för en större bredd av vinklingar än vad som var brukligt, men bjöd inte på några större nyheter. Jo, en: Iden om att "kompensera" rättighetsinnehavare genom att lägga avgifter på internetuppkopplingar hårdlanserades som ett alternativ till kriminalisering. Reportaget drev två teser: Fildelningen är ett etablerat beteende, understött av en teknisk utvecklingen som går inte att stoppa. Samt att vissa aktörer tjänar ansenliga summor pengar på denna utveckling, nämligen de företag som säljer internetabbonemang, hårddiskar och MP3-spelare, produkter som i hög grad används för piratkopierat material. Bägge teserna, i sig helt korrekta, lade grunden för vad Uppdrag Granskning-redaktionen presenterade som en gyllene medelväg. Nämligen ett system som omfördelar pengar från internetleverantörer till upphovsrättsinnehavare. Att ta från vinnarna och ge till förlorarna, beskrevs av reportaget som den mest förnuftiga "lösningen". Modellen har kallats för "nedladdningslicens", "flatrate", "alternativt kompensationssystem", "kollektiv rättighetshantering" och "kassettersättning på nätet". I praktiken innebär den att en lagstadgad avgift läggs på varje internetuppkoppling, pengar som går direkt till Copyswede för fördelning via rättighetsbyråkratier som Stim. Härvid tog man hjälp av Roger Wallis, forskare i projektet Music Lessons, tillika ordförande i Skap och styrelseledamot i Stim. (Under sin tid som proggare vid mitten av 1970-talet riktade han dock hård kritik mot både Stim och Skap, i musikrörelsens tidning Musikens makt – en kul detalj.) Genom att säga att vi ska ha både fri fildelning och ersättning till upphovsrättsinnehavare, genom omfördelning av pengar från bredbandsbolagen, kunde Roger Wallis framställas som en kompromissens röst i en polariserad fråga. Henrik Pontén ställde sig inte helt främmande till modellen, och IFPI:s Magnus Mårtensson ville inte heller utesluta möjligheten när jag frågade honom tidigare ikväll, även om han lär väldigt skeptisk. Den 19 april ordnar Skap ett seminarium för medlemmar (popartister) och branschfolk, där forskarna Anders Edsträm och Olle Findahl kommer att tala för en licens av samma slag. Slutligen minns vi hur en socialdemokrat i riksdagens lagutskott nyligen talade sig varm för "någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner". Vi kan räkna med att denna "tredje väg" kommer att bli figurera regelbundet i den svenska fildelningsdebatten framöver. I Tyskland och USA har vissa grupper fört fram idén en längre tid, och nyligen avslog parlamentet i Frankrike ett lagförslag med samma innebörd. Efter programmet satt jag, bistådd av Pirate Bay-Peter, i en timme på SVT-huset i så kallad tittarchatt. Några av frågorna och mina hastigt nedsmattrade svar:
Fråga: Hej! Jag jobbar som producent och låtskrivare och jobbar enormt hårt för att skapa musik som förhoppningsvis ger glädje åt andra människor. Jag tycker att det är helt fel att gå på den vanliga fildelaren och skulle väldigt gärna se er stötta alla oss som redan jobbar hårt för väldigt lite lön. Det är ju uppenbart att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna tjänar miljarder på att fildelningen existerar. Låt oss alla låtskrivare, artister och fildelare gå samman och kräva att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna betalar en del utav sin vinst till låtskrivarna och artisterna. Fildelarna betalar ju redan stora pengar för bredbandsuppkopplingen varje månad och det skulle vara det bästa sättet att få alla nöjda. Jag kommer med glädje stå och demonstrera tillsammans med er utanför Jonas Birgerssons och andra bredbandsmagnaters lyxvillor. Christian Svar: Hej producent! Jag förstår hur du tänker, men nu är det inte så lätt. En avgift till "artisterna" innebär en avgift till Stim och liknande organisationer. Deras utbetalningar baserar sig på vilka som hörs på radio. Och jag kan upplysa om att radioutbudet i Sverige är rätt enkelriktat. Mycket pengar till några få alltså, och knappt något till resten. Trots att bredden på internet är ofantligt mycket större än på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker ni om kassetavgiften som lagts på cd och dvd skivor? Nicke Svar: Jag tycker den är ett problem. Jag bränner ofta musik på cd och ger bort till vänner. Men pengarna från kassettavgiften går ju inte till de artisterna. De går till de topplisteartister som spelas mest på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker du om Roger Wallis förslag, att leverantörerna av tjänsterna ska betala artisterna (precis som radion betalar STIM-pengar till artister när de spelar deras låtar)? Själv tycker jag det förslaget är det mest konstruktiva hittils i den här debatten. Jonas Svar: Jag har redan svarat på den frågan flera gånger i chatten. Nej, för "artisterna" är ingen enhetlig grupp, och det finns inget sätt att ta reda på vilka det är som fildelas. Rasmus
Viktigaste skälet att bestämt avfärda förslag om att tvinga internetleverantörer att "kompensera artisterna", är just att "artisterna" inte existerar. Inte som enhetlig grupp. Miljontals artister har spelat in sådant som sedan har spridits på internet, men vilka det är som kopieras mellan datorer och till MP3-spelare, det är omöjligt att ta reda på. STIM med vänner tvingas därför förlita sig på siffror över vilka som spelas på radio, det vill säga merparten av pengarna går till en liten klick topplistemusik. Ytterligare ett par skäl finns till att avfärda flatrate-lösningar. Dels i namn av "den vanliga internetanvändaren": Varför ska hon betala en fast straffavgift till rättighetsorganisationerna, när hennes snabba uppkoppling lika gärna kan användas till nättelefoni eller till att sprida hennes egna fotografier? Dels i namn av den innovative IT-företagaren: Det är fel att hetsa mot dem som hittat lyckade affärsmetoder. Om de mindre lyckligt lottade nödvändigtvis ska "kompenseras", borde de hotade vagntillverkarna rimligen ha fått ta del av järnvägsbolagens intäkter. Bägge dessa motargument, IT-användarens och IT-företagarens, är fullt befogade. Men när Roger Wallis och andras förslag om att legalisera fildelningen och i stället ge "artisterna" rätt att få del av vad vi alla betalar för våra internetuppkopplingar, tycker jag det är livsviktigt att argumentet om orättvis fördelning förs fram kraftigt. För även om det må låta konstruktivt och moraliskt rätt att ge sig på "de som tjänar miljoner" i stället för "vanliga tonåringar", riskerar vi en kulturell mardröm om vi ska låta topplisteartisterna koppla in sig som ekonomiska parasiter på internets hela kulturliv. Vi måste helt enkelt krossa vrångbilden av att "artisterna" skulle vara en grupp man kan gynna på samma sätt som politiker under valrörelser gillar att gynna "barnfamiljerna". Vi måste helt enkelt inse att musiklivet är något enormt mångfacetterat, något som aldrig kan representeras av enskilda artister, eftersom villkoren är så olika. IFPI vill få oss att tro annorlunda. De hävdade lögnaktigt i tittarchatten att "De allra flesta artister lever idag på skivförsäljning". Sanningen är att de flesta artister inte har skivkontrakt, och oavsett vilket inte kan försörja sig på att sälja inspelningar, utan i allmänhet har både ett och två andra jobb. Timbuktu, rapparen som i reportaget fick representera den icke ifrågasatta kategorin "artisterna", hade dock en vettig inställning:
Jag har insett, precis som många andra i branchen som jag pratar med, att det är såhär det är. Det är så det funkar. […] Jag är inte förbannad, jag har aldrig varit förbannad eftersom jag själv laddar ner så jäkla mycket. […] Snart inser folk att det är såhär det är. Man kan inte uppfinna hjulet och sen förbjuda alla att använda det.
Sistnämnda mening råkade dock ut för dagens mest kreativa felhörning. Dessi skrev på sin blogg (för att sedan tyvärr radera) att Timbuktu hade sagt följande:
Man kan inte uppfinna ljudet och sen säga att man inte får använda det.
Vackert! Vilken kontrast till vad statssekreterare Dan Eliasson – som först framstod som fullständigt tappad bakom en vagn, innan man märkte att han var medvetet undanglidande – yttrade:
Staten kan ju aldrig kapitulera.
|W|P|114480476049963204|W|P|Fildelningskompromissen funkar inte - vem ska "kompenseras"?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/12/2006 09:49:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Dessutom är ju musiklivet bara en snuttbit av allt som piratkopieras: filmer i mängder, datorspel, program, böcker, TV-serier m.m.

Vem ska ta reda på hur fördelningen mellan dessa ser ut? Ska vi skapa nya STIM-organisationer, en för varje immateriel sektor?

Kort sagt, jag vill veta hur det ska gå till i praktiken för att en femma ska hitta från Telia till Autodesk. Jag tycker flatrateförespråkarna gör det väldigt lätt för sig som bara viftar med handen och inte rikigt förklarar vad de vill ha i praktiken.

Ovanpå alltsammans är fildelningen fullständigt global. Dessa rättighetsorganisationer måste nå alla tillverkare i alla länder. Det är inte en lätt nöt att knäcka.4/12/2006 10:18:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sätt upp en webbsajt där man kan rösta på kreatörer som man tycker är värda att få betalt. Sedan fördelar man skatteinkomsterna efter hur rösterna är fördelade. Så var problemet löst.4/12/2006 10:49:00 fm|W|P|Anonymous Kungen av Kransen|W|P|Bara en allmän reflexion på skiv- och filmbolagens desperata clinging onto deras s k rättigheter, contra uppskattning av ny teknik:

* När inleder Gula Tidningen bojkott mot Tradera.com?

* Hur lång tid dröjer det innan Aftonbladet Chatt blir polisanmälda av telefonsexlinjer för värdeminskningen på de senares tjänst?

* ...eller varför inte Telia mot IRC-nätverken/ICQ/Skype/MSNM?

Och så vidare. Trött blir man. Bra att Copyriot finns i alla fall:

"Din riddare i fildelningsdjungeln"4/12/2006 11:22:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Om skivbolagen vill ha "flat rate" så kan de väldigt enkelt ordna det själva. Sätt upp en websida där man kan ladda ner hur mycket man vill för 50kr/mån. Enda problemet skulle vara om ett fåtal betalar och sedan sprider materialet vidare. Men om de är lite kreativa och kan ge mervärden i stil med last.fm, kändisskvaller, recensioner, tävlingar, biljettbokning m.m så tror jag faktiskt att det kan fungera, se bara på iTunes. Denna metod skulle dessutom vara mer rättvis eftersom rätt artist kan få pengarna utan inblandning av Stim och radiostatistik.4/12/2006 11:36:00 fm|W|P|Anonymous 123techno|W|P|Anonym kommentar #2 är något roligt på spåren - om vi nu vill uppmuntra kulturell produktion, varför kan vi inte bestämma själva vilken kultur vi ska stödja? OM och bara OM vi ska införa ett (vidrigt) flatratesystem i detta land borde vi försöka driva att användaren själv kan fördela sin avgift på de bolag/artister som man faktiskt vill stödja i någon form. Alltså ett aktivt val. Detta skulle dock knappast gå att genomdriva praktiskt - för vem ger frivilligt pengar till Sony/EMI?4/12/2006 11:47:00 fm|W|P|Blogger rasmus|W|P|123techno: Kan upplysa om att en workshop, bestående av bland andra en brittisk vän till mig samt technoguden Plastikman faktiskt utarbetade ett förslag åt det hållet, på ett seminarium häromåret.
Deras idé handlade om fri kopiering och att kulturpolitiken uppbyggs på en slags "kulturpeng" som alla betalar som skatt, sen får alla rösta fritt på vilka kulturproducenter som ska få pengarna (med en tröskel på ett visst antal för att utbetalning ska ske, så att alla inte röstar på sin bästa vän).

Ska tilläggas att min bekant, med grundmurad frihetlig statsskepsis, själv inte kunde ställa sig bakom förslaget helt. Men det är ju en klart intressantare modell än varje toppliste-STIM-modell, så han & Plastikman tänkte att den kunde vitalisera debatten.4/12/2006 12:48:00 em|W|P|Anonymous Pontus|W|P|Tänk om Last.fm - som ju ändå har blivit ett så etablerat community - kunde innehålla en funktion, där man kunde sätta in en frivillig summa pengar som sedan portioneras ut efter ens egna lyssnarstatistik. Givetvis skulle det vara helt frivilligt.

Det verkar schystare att dela ut pengar till de man faktiskt lyssnar på än att använda något slags röstningsförfarande som någon här ovan var inne på.

Om man bortser från tekniska och juridiska problem tycker jag detta vore en bra idé för folk som faktiskt kan tänka sig stödja den musik man gillar ekonomiskt.

Givetvis är det inget bot mot skivindustrins gnäll. Jag postade en liknande idé på ett annat forum för ett tag sedan och någon svensk musiker tyckte det var "stötande" att bli hänvisad till "allmosor".4/12/2006 02:17:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|Jag håller med om att det finns många problem med en bredbandsskatt, men jag är ändå villig att acceptera en sådan bara för att få slut på det kriget kring fildelning. Som jag ser det så är de juridiska problemen den största begränsande faktorn. Folk skräms från att delta, fildelning ses som något halvskumt, fildelare tvingas maskera trafiken vilket hindrar legitim traffic shaping mm.

Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare.4/12/2006 04:49:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag tycker att hela debatten om fildelning är en aning snedvriden. Personligen tycker jag att man bör fråga sig:

Varför är underhållningsbranchen so fanatik när det gäller fildelning? - Knappast för att de tjänar mindre pengar. De gör det för de vill fortsätta ha KONTROLL över sina konsumenter. Fildelningsstriden är bara en liten del av det hela - runt hörnet väntar olika sorters DRM (Digital Right Management) tekniker som skall hålla oss på mattan. Jag är förvånad att INGEN överhuvudtaget har nämnt det i debatten.

Varför är Bodström så i farten? För att han vill ha KONTROLL över oss medborgare. 60 års av socialdemokratisk styre (med några få gästspel av de borgliga) gör att partiet har blivit mer och mer maktfulkomligt. Den etablerade media går i deras ledband och vågar inte ställa skarpa frågor - varför har det annars varit så tyst runt alla dessa "registrerings frågor"?

Återigen - fildelning är endast en liten delfråga i det hela. Politiker gillar inte att medborgare kan läsa alternativa nyheter eller kanske organisera sig via internet. I skydd av terrorist och kriminalitets faran driver man igenom ett gigantisk KOTROLLSAMHÄLLE.4/12/2006 07:21:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Stämmer, det är kontroll det handlar om.

Anledningen till att debatten är snedvriden, som du beskriver det, tror jag är att den inrymmer människor med så i övrigt olika åsikter.

Flertalet av tyckarna synes luta åt det kommunistiska hållet, med argument som att "kulturen tillhör alla" osv.

En minoritet använder argument som är mer libertarianska till sin karaktär. Argumenten kretsar mer kring anonymitet och vikten av ett privatliv på internet såväl som någon annanstans.

Av någon anledning har just fildelningen lett till många oheliga allianser; den kommunistiska svenska staten slår sig i slang med den (marknads)liberala medieindustrin, samtidigt som frihetshatande kommunistfildelare slår sig i slang med frihetsälskande libertarianska fildelare.4/12/2006 09:13:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Till pelpet:

"Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare." sa du. Rätt slappt att säga "jaja, vi låter dem köra över oss först så kan vi ändra på det sen om det inte går över av sig självt". Det tycker jag låter som du är beredd att låta andra trampa på dig först och säga "aj" i efterhand istället för att göra motstånd från början.

Dessutom blir jag så trött på den statliga ideologin att Skatten är den Slutgiltiga Lösningen på allt. Problem med att folk super? Skatt! Problem med att folk spelar? Skatt! Problem med att folk röker? Skatt! Problem med att folk kör bil? Skatt! Problem med att folk prostituerar sig? Skatt! Problem med att vissa bränner "illegal" musik på sina brännskivor? Skatt!

Va i h-vte, angrip problemens orsaker istället för problemens symptom. Om läkarvetenskapen skulle sysselsätta sig med att kurera symptom istället för sjukdomsorsaker skulle det inte finnas många pers kvar...

Ibland känns det som mitt huvud skulle explodera av frustration...
/Mike4/12/2006 09:25:00 em|W|P|Blogger floodis|W|P|@pelpet: Är du beredd på att ge upp kampen mot mjukvarupatent, för att "få slut på det kriget kring" mjukvarupatent? Lika lite är jag beredd att ge upp "kriget kring fildelning".

Sen är det, tycker jag, rätt att det handlar mest om kontroll. Det klargjorde IFPI ganska bra igår i chattet när de sa att nya affärmodeller är bra så länge det sker på musikindustrins villkor... EHHHH?! STFU N00b!4/13/2006 02:28:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Å ena sidan känns det som en bra idé att få slut på hela krigeriet om det här med nerladdning en gång för alla, om än genomfört på ett riktigt uselt sätt.
Men å andra sidan är det ju för mig helt uppenbart att detta är ett krig som copyrightägarna inte kan vinna - skulle de få igenom drakoniska lagar så skulle hela hantering drivas klart mer underground - se bara på WinNY eller Share - japanerna har ju redan tagit nästa steg tack vare riktigt snabba uppkopplingar och en hård lagstiftning.4/13/2006 10:11:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Fördelen med en "bandbreddsskatt" vore ju som många säger att den skulle få tyst på alla irriterande skivbolag etc., förhoppningsvis tar det inte lång tid innan man hittar vägar förbi den på samma sätt som man hittat vägar förbi kassettersättningsavgifterna. (Via en exempelvis en utländsk mellanman (WeSellADSL, någon?) som förmedlar bandbredd till svenska slutkunder.)4/13/2006 10:28:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det många glömmer är att det finns laglig fildelning. t.ex. artister och filmare som helt frivilligt lägger ut sina verk eller att man laddar ner en open source produkt.

Varför ska jag betala fildelningsskatt till några penningsstinna girigbukar när jag laddar ner sådant?

Hade skiv- och filmbolagen lyssnat på marknaden så hade vi inte haft ett problem.

/D4/18/2006 10:28:00 fm|W|P|Anonymous Oscar Swartz|W|P|Tjena, jag lade ut ett par screencaps av Thomas Bodström och Dan Eilasson från Uppdrag granskning när de ljuger sig fula i sitt maktbegär. Samt en screencap av Rasmus Fleischer som skildrar en känslig själ som är oroad av utvecklingen. Finns här på min blogg. Med kommentarer och länk till en äkta kannibal på Blogger.4/18/2006 11:37:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|anonym, floodis:

Varför vara religiös? Jag tycker det viktiga är att få undan problemen än att vinna "kampen". Kan man med någon slags mjukvarupatent-kompromiss komma undan problemen ser jag det som en framgång, och samma sak med fildelningen och upphovsrätten.

Problemet med piratkriget är att det slår blint. Nyanserna i den allmänna diskussionen förstörs. Allt handlar om att stjäla eller inte stjäla. Nästan inga diskuterar hur upphovsrätten påverkar kulturutvecklingen, rip&mix-kulturen och musikspridningen. Många skräms från att fildela. Kan man få juridisk fred så öppnas möjligheterna för en mer öppen fildelningsverksamhet, kultur- och teknikutveckling.

Dessutom ska man inte underskatta riskerna för att medieindustrin lyckas lobba igenom stenhårda straff, obligatorisk DRM och ökad övervakning av internet.

Kan man behålla nätet fritt och öppet genom att betala en "beskyddaravgift" till musik och filmindustrin så tycker jag helt enkelt att det är värt det. Det blir ännu en kassettavgift att hata. Och hellre en kassettavgift än en frihetsinskränkning.

Det är inget som säger att alla pengar skall gå till STIM. Röstningsförslaget ovan är bra. Kunde man ge pengar efter hur mycket något laddas ned så skulle hela paradigmet ändras - skivbolagen skulle försöka få folk att sprida och ladda ned musik istället för att bekämpa det. Det går säkert att göra något kreativare av detta än att bara ge pengarna till STIM, Klys och IPFI.

Och som sagt: ingenting är för evigt.4/19/2006 01:39:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag skulle vilja ge alla välmående artister (t.ex Petter) som klagar på fildelningen en tankeställare.

Vad är det som säger att just deras jobb är värt så mycket mer i lön än t.ex en sjuksköterskas? De borde vara nöjda om de kan plocka ut 15000kr i månaden. Vill de tjäna mer pengar så får de jobba för det och låta tillgång och efterfrågan styra genom att ge konserter. Är de tillräckligt populära kan de ta bra betalt per biljett och på så sätt tjäna mer pengar.

Och glöm det där med att "vi ska ju leva på det här resten av livet, efter att våra karriärer är slut." Varför då? De kan väl lika gärna ta ett jobb på en bensinmack som vem som helst annan som blivit av med jobbet.6/09/2006 12:08:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag håller i princip med anonymous2, men det vore nog bättre om man själv fick välja att betala till de verk man själv väljer att ta del av. Dels är det fler än artisten som ska ersättas (och det gäller ju ofta filmer). Dessutom skulle säkert mindre artister tjäna på att man kunde ge mer än en minimisumma.

Paypal åt alla.6/09/2006 12:44:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sätt upp en webbsajt där man kan rösta på kreatörer som man tycker är värda att få betalt. Sedan fördelar man skatteinkomsterna efter hur rösterna är fördelade. Så var problemet löst.

Du ser inte problemet med det?
Vart ligger rättvisan i det?
Byt ut artister mot vanliga knegare, hur rättvist är det systemet? Jag hade inte velat jobba på ett jobb där lönen bestäms efter röstning, hur idealistiskt det än låter.

Sen har man hela problemet med att ett sådant system lätt skulle kunna utnyttjas också.4/10/2006 03:42:00 em|W|P|rasmus|W|P|Imorgon tisdag på Uppdrag granskning: Fildelning – en olaglig folkrörelse. Redaktionen har researchat ämnet bra och jag tror vi slipper se några av de värsta vrångbilderna. Vinklingen tycks handla en del om att fildelningen skapar inte bara förlorade intäkter för vissa, utan göra andra till tydliga ekonomiska vinnare. Är själv intervjuad – det gick kort och kändes rätt rakt, jag sa ett fåtal väsentliga saker om musikliv och teknik. Efter inslaget kommer jag, tillsammans med representanter för IFPI och The Pirate Bay, att medverka i en så kallad tittarchatt på SVT:s hemsida. Intervjuad är även rapparen Timbuktu. En lösryckt mening från honom figurerar i trailern:
Det var någon hemsida som laddat ner plattan, inte fått ner alla låtarna, hade dom i fel ordning och recenserade skivan och sågade den, jag blir sällan 'aao' arg men det gjorde mig sur.
Nåja. Vem har inte fått ett blandband och inte varit 100 % säker på innehållets relation till officiella skivsläpp? Vem har inte diskuterat musik med sina vänner, och låtit både orättvisa och ibland felinformerade dissar slinka med? Vem inbillar sig att detta skulle försvinna på internet? Sorry, Timbuk. Du kommer inte undan att folk säger orättvisa saker, och att dessa idag kan få större spridning genom bloggar och nätforum än vad de kunde genom fanzines och telefonsamtal. Fast det gäller ju också alla positiva omdömen och ohämmad känsloporrMP3-bloggar. Du kan inte välja om detta ska ske eller inte. Däremot kan du, eller främst ditt skivbolag, välja mellan att spjärna emot eller avstå. För en halvstor musiker som kanske känner sig stå på tröskeln till ett ekonomiskt genombrott, är valet kanske inte självklart. Men det finns en tydlig tendens, och den blir allt starkare: Nya, pigga artister som vill något och kan göra det bra, de drar fördel av fildelningens fria spridning. Etablerade, trötta, inkompetenta artister har dock allt att förlora, när publiken får möjlighet att vända dem ryggen. Undantag från tendensen finns nog, men den är generell och blir allt starkare med utvecklingen mot bedroom producers. Även om inte symfoniorkestrar berörs direkt (men väl indirekt), så gäller det definitivt för subgenren "svensk hiphop", som visades i inlägget "Las Palmas > Petter". Vilken sida Timbuktu hör hemma på – de som kan erövra en fruktbar direktrelation till publiken, eller de som överges till förmån för bättre alternativ – det kan jag inte säga. Har hört honom alldeles för lite. Men att det är detta som är den avgörande frågan vad gäller fildelningens inverkan på musiklivet, det sade jag i alla fall inför Uppdrag Granskning-kameran. Vi får se om den aspekten får plats i programmet. Är ändå smått förväntansfull.|W|P|114467668344751815|W|P|Fildelning leder till orättvisa sågningar?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/11/2006 12:31:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det är som Terry Gilliam (regissören av flertalet bra filmer) sa för nån månad sen.

Han hade inget emot piratkopiering personligen, men han ville att om folk skulle kopiera saker så se till att det var "bra kvalité" på sakerna så att man kunde uppskatta konsten till fullo.4/11/2006 02:47:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Vad jag vet så är faktiskt Timbuktu positivt inställd till piratkopiering. Tror han sa nåt om det i nåt avsnitt av Debatt för länge sedan (som en del av ett reportage).. Dennis Lyxzén var med och debatterade om jag minns rätt.4/11/2006 10:00:00 fm|W|P|Anonymous Blenda|W|P|Såhär sa Timbuktu om fildelning år 2002: "Egentligen skadar det bara de små bolagen att man laddar ner mp3or. De stora bolagen ska ha det. Säljer man massor av skivor har man råd med det. Vi på Juju records tar direkt skada av det. Varenda öre för den här skivan går in i andra skivor med nya artister. Man kan inte göra något åt det men det känns inte särskilt kul." (Citat från intervju i Yelah 2002-03-19

Tre år senare hade hn ändrat sin inställning lite: "Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tycker inte att det är fel att ladda ned från nätet. Han ser också ett samband mellan skivpriserna och nedladdningen.
- Man kan inte uppfinna hjulet och sedan säga att alla ska gå. I stället får man försöka få nedladdningen att fungera. Jag har upptäckt oerhört mycket ny musik genom att ladda ned från nätet. Men jag köper också mycket skivor. Jag tycker att man ska göra ett upprop till skivbolagen och fråga dem varför de säljer sina skivor så förbannat dyrt i skivbutikerna. Sänk priserna på skivorna och skapa sajter där det blir mer attraktivt att köpa en låt digitalt än att ladda ned den gratis, säger han och tillägger:
- Det här är ett slag som inte går att vinna. Vi artister måste anpassa oss, vi får spela mer live och försöka försörja oss på det."
(Citat från Göteborgs-Posten 2005-04-20 s. 87)4/11/2006 10:09:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|När det gäller kvaliteten så har ni ett case där. De flesta filer jag laddar ner brukar hålla hyfsad kvalitet, men jag kan tänka mig att vissa audiofiler även i framtiden kommer att vara beredda att köpa skivor eller ljudfiler just för att veta att ljudkvaliteten inte blivit förvanskad av något mellanled.

Warezgruppernas releaser borgar ju för kvalitet, men tyvärr så släpper du ju bara i det förlegade "mp3"-formatet och (AFAIK) aldrig Vorbis eller förlustfria FLAC. Jaja, det finns ju andra kvalitetsrippare så detta är egentligen inget jätteproblem.4/11/2006 07:47:00 em|W|P|Anonymous Fraulein Fleisch|W|P|100& riot
100% påsk
0% copyright

Den nya låten från PARTY PANTS:

EASTER EGG ATTACK!

Ladda hem och njut! (Även jullåten X-mas Time Assault finns tillgänglig för den som hellre filar jul i påsktider)

(Sorry för reklamen broder, vi ses på torsdag)4/11/2006 09:08:00 em|W|P|Anonymous Chester C|W|P|Ett uppfriskande program. Klart bättre än mycket annat som sänts om de här frågorna. Bitvis slagsida åt APB:s och industrins problemformuleringar. Ordet stöld användes ca 10.000 gånger. Men många ljusglimtar. Som mannen som slingrigt försöker hävda att det minsann finns andra sätt att utreda fildelningsbrott än att spåra personer via deras ip-nummer men inte riktigt kan förklara hur. Töllborgs avslutning är en omedelbar klassiker.4/11/2006 09:32:00 em|W|P|Anonymous Desiré|W|P|Håller med dig till fullo. Genom fildelning kommer skitmusiken att sållas bort från musikmarknaden och det är de kompetenta och nytänkande artister som kommer överleva, med råge!

Det blir mer kvalitet på musikmarknaden, och det vill väl de flesta?4/11/2006 11:13:00 em|W|P|Anonymous popoffsky|W|P|Å andra sidan är det ju ovärderligt med all den kultur som överhuvud inte distribueras genom de teknologiskt "högkvalitativa" och centraliserade kanalerna.

Taskigt upplösta vhs-rippar eller ofullständiga mp3-versioner av gamla knastervinyler är naturligtvis ett kanonalternativ i de många fall då de i princip utgör det enda tillgängliga alternativet.4/11/2006 11:48:00 em|W|P|Anonymous blenda|W|P|Så här skrev IFPI-juristen i deras chatt efter Uppdrag granskning: "Idag finns i stort sett all musik att få tag på hos de legala musiktjänsterna på nätet men du kanske måste leta runt precis som du måste leta bland fysiska skivbutiker om du söker efter en speciell artist."

LOL. Det tror jag inte ett skit på och även om det är sant så är det såklart jättebra om folk själva kan organisera smidiga tjänster för filutbyte istället för att förlita sig på musikindustrin, som aldrig kommer lyckas med att tillfredsställa de begär som fildelningen skapar. Lycka till, IFPI & RIAA.4/10/2006 02:43:00 em|W|P|rasmus|W|P| Senaste South Park-avsnittet är verkligen intelligent, som kommentar till Muhammedkarusellen. Stadens invånare gräver ned sina egna huvuden i sand. Går inte att tänka sig en träffsäkrare illustration till det fenomen som Copyriot skrev om som "nihilism förklädd till pluralism". Redan Hegel muttrade om hur ironin tar sin utgångspunkt i nihilismens processer. South Park letar gång på gång upp samtidsfenomen med en förträngd nihilistisk underström, driver värderingskrockarna till sin spets, skrattar sönder blockeringar, frilägger väsentligheter. Och öppnar för relevanta jämförelser med tidigare episoder. Denna gång har South Park-dekonstruktionismen lyckats osedvenligt bra. Inte bara bjuds på en fars kring Muhammedteckningarna. Parallellt insprängt finns en rekursiv metahistoria som tar upp den inte mindre intressanta frågan om narrativ humor kontra uppstyckad. Med Bittorrent och mrtwig.net brukar ett valfritt South Park-avsnitt vara både hemladdat och i full uppladdning på någon minut. Senaste episoden, likt alla andra, finns både i en högupplöst version och en lågupplöst men helt tittbar:
SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(rm_MrTwig_net).torrent (.rm, 36 MB) SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(avi_MrTwig_net).torrent (.avi, 174 MB)
Fortsättning i nästa veckas avsnitt...|W|P|114467349639313327|W|P|South Park slår huvudet på spiken|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 05:51:00 em|W|P|Anonymous shizza|W|P|Ett av de bästa south park avsnitten! Någon som vet (utan att avslöja för mkt) om Family Guy har visat Muhammed i en episod?4/10/2006 05:56:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Även om south park är bra på att avpolarisera viktga frågor skulle det vara uppfriskande om dom kunde ta ställning till något nångång. Lite för ofta framstår dom bara som fega liberaler som kritiserar ytterligheterna för att sedan ställa sig i mitten.4/11/2006 05:24:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Muhammed förekommer i avsnittet som heter super best friends eller något liknande.

Buddha, Jesus, Muhammed med flera är någon superhjältegrupp.4/11/2006 11:31:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det briljanta med avsnittet var iofs mer DRIFTEN med Family Guy än något annat.

Cartmans bittra "moment of truth" tillsammans med utsagorna från terrorledaren sammanfattade ju perfekt varför FG är en underlägsen och rentav dålig serie.

Nåja ... det är mitt lilla kulturella perspektiv bland era storpolitiska ambitioner. (SP är dock en väldigt opolitisk serie som sällan tar ställning utan föredrar anarki)4/12/2006 01:11:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jepp, jag tycker också det centrala är en komediskola mot en annan, där man briljant mejar ner Family Guy (som jag tyvärr aldrig sett).

Som vanligt fegar South Park när det gäller att hantera heta politiska potatisar såsom teckningskonflikten, och tar en politiskt korrekt ställning4/12/2006 07:26:00 em|W|P|Blogger notwist|W|P|Jag måste faktiskt säga, helt off topic, att kritiken mot Family Guy är fruktansvärt dålig.

Påminner nästan lite om en video jag såg en gång om en kille som försöker göra narr av den där killen som är 26 år men ser ut att vara typ 12 och har en egen show, men det slutade med att han mest gjorde narr av sig själv.

Tycker South Park gör lite samma grej, south park var roligt och kontroversiellt när det var nytt. Nu känns det mest som att 90% av avsnitten är utfyllnad för att skaparna ska få sina säsongspengar. För att inte snacka om all merchandise..4/12/2006 08:48:00 em|W|P|Blogger Nose|W|P|Mmmm, South Park & Hegel. Lost & Habermas?4/13/2006 09:04:00 em|W|P|Blogger Anders|W|P|Måste humor alltid vara viktig och säga nåt om verkligheten? Meningslös humor kan också vara bra och viktig. Den är till och med ofta roligare än satir eftersom den är renare, med fokus på att vara rolig och inte på att få folk att fatta nåt eller tala om för folk att det de redan fattat är rätt.

Jag såg inte South park-avsnittet som så mycket kritik mot Family Guy utan mer parodi, kanske rent av kritik mot alla som inte låter folk skratta åt vad de vill. Det de vill säga kanske är att även det som verkar meningslöst måste uttryckas, en princip som jag själv ser som väldigt viktig, men otroligt svår att få folk att fatta vikten av.
Kanske är det därför de valt just Family Guy eftersom den just har så meningslös humor. Karikatyrerna i Jyllands-posten var också meningslösa och dumma, men de måste få tryckas.4/13/2006 09:08:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag förstår inte riktigt vad som är dåligt med Family Guy...?Kan någon ge en annledning varför förutom att dom inte gillar skämten.4/14/2006 11:04:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Vad har hänt med Mr Twig?4/23/2006 09:25:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Förstår inte varför FG anses vara plagiat på Simpsons. Wow, det handlar båda om en kärnfamilj med tre barn. No shit, det gör 99% av alla andra familjesitcoms i USA också. Så har formatet sett ut åtminstone de senaste 30 åren.

Simpsons var en gång i tiden bra men är åtminstone sedan säsong 16 dåligt och har alltid lidit av en för stor anpassning till barn. FG är säkert inte för alla, det kräver en rätt bred kunskap om många främst 80-tals serier.10/04/2006 04:57:00 em|W|P|Anonymous boris|W|P|Alla inläggen ovan som försöker teoretisera kring vad som egentligen är roligt, eller vad south park försöker kritisera och framförallt de som tycker att south park måste ta ställning för eller mot nånting är, som pojkarna i south park själva skulle uttryckt det: Liberace gay!4/10/2006 01:44:00 em|W|P|rasmus|W|P|Tusentals katastrofdrabbade i New Orleans får tillgång till gratis halvsnabbt internet, via ett trådlöst nätverk byggt på donerad utrustning och med offentligt understöd. Nätet bygger inte på stora sändare, utan på små antenner i lyktstolparna som utan centralpunkt distribuerar vidare information från punkt till punkt á la P2P. Därmed når nätet även områden där orkanen ödelagt fast och mobil telefoni. Men nu hotas infrastrukturen av en delstatslag, som (med vissa undantag) förbjuder offentligt understödd infrastruktur i form av datornätverk, då det anses snedvrida konkurrensen. Telekomföretaget Cox Communications ger sitt fulla stöd till lagen, som på fullt allvar heter Fair Competition Act, och förbereder en rättslig attack. Men stadens myndigheter tänker inte ge sig. New Orleans-nätets framtid kan nu avgöras i domstol. Copyriot har tidigare skrivit om hur liknande lagförslag hotat gräsrotsprojekt för gratis internet till invånare i Houstons fattiga East End, och om svenska idéer om fria stadsnät.|W|P|114466957398897880|W|P|Telekomföretag släcker New Orleans trådlösa nät?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 06:35:00 em|W|P|Anonymous Ulf Åkesson|W|P|Jag får nock säga att jag håller med de andra i detta fallet. Att ge statliga/kommunala bidrag till vissa former av verksamheter (som i detta fallet) är att snedvrida konkurrens, och en form av diskriminering.

Och för övrigt; "There is no such thing as a free lunch". Det finns inget "gratis" bredband. Det är alltid nån som betalar.4/11/2006 02:46:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Hej Ulf, 80-talet ringde och ville ha nyliberalismen tillbaka.

Men vad vet jag, ett flertal privata företag stod kanske på kö för att omedelbart bygga ut konkurrerande internet-uppkopplingar i katastrofområdet, som alla drabbade också skulle ha råd med.

Det var kanske därför man sket i att evakuera folk -- det hade ju totalt sabbat konkurrensen ifråga om bussar, bilar, sovsäckar, mat, hotellrum, sjukvård med mera, vilket vore ren och skär diskriminering.4/11/2006 10:17:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Ulf, du har nog ett och annat kvar att förstå om Internet. Sammankopplingen av nät ökar värdet av alla näten. "Internet" är inte något man köper.4/11/2006 09:22:00 em|W|P|Anonymous Ulf Åkesson|W|P|Okänd 1:

"Det var kanske därför man sket i att evakuera folk -- det hade ju totalt sabbat konkurrensen ifråga om bussar, bilar, sovsäckar, mat, hotellrum, sjukvård med mera, vilket vore ren och skär diskriminering."

Nja, problemet var väl snarare att den amerikanska staten hindrade privat assistans utifrån än något annat. Staten agerade lika inkompetent som den brukar göra, helt enkelt.

Okänd 2:

"Ulf, du har nog ett och annat kvar att förstå om Internet. Sammankopplingen av nät ökar värdet av alla näten. "Internet" är inte något man köper."

Nja, jag tror inte att problemet ligger där, inte. Du köper en tjänst och den kostar, så enkelt är det. Antingen betalar du den själv, får den av någon eller så tvingar du någon under vapenhot att betala den för dig.4/10/2006 02:01:00 fm|W|P|rasmus|W|P| I fredags överlämnade Orkesterutredningen sitt betänkande till Leif Pagrotsky: SOU 2006:34 Den professionella orkestermusiken i Sverige. Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i landet. Samtidigt pekar siffrorna på betalda konsertbesök brant nedåt. Utredningen konstaterar att "färre betalar mer för ungefär samma utbud". Nog får man tala om "kris".
Från att ha befunnit sig i mitten av en musikalisk konstnärlig diskurs, riskerar orkestrarna i dag att hamna i periferin av sin egen konstforms utveckling, i såväl Sverige som i resten av världen.
Här handlar det alltså om företrädesvis "klassisk musik", i stort sett helt beroende av offentligt understöd. Orkesterverksamhet är kostnadsintensiv, det går inte att komma ifrån. Bland de 28 orkestrar som berörs finns ett antal kammarensembler runt om i landet samt sju symfoniorkestrar, varav fyra med över 100 musiker (Kungliga hovkapellet, Göteborgssymfonikerna, Kungliga filharmonin samt Sveriges Radios symfoniorkester). Så vad spelar symfoniorkestrarna? Mozart, Beethoven och Brahms står stadigt i topp. Överlag kraftig koncentration på tonsättare födda under 1800-talet. Den mer eller mindre samtida musikens andel av repertoaren har länge minskat stadigt. Nu levande kompositörers musik uruppförs, men sedan plockas den sällan fram igen. Tendensen till likriktning av repertoaren tycks obeveklig. Klassiska "örhängen" drar helt enkelt mer folk till konserhusen än vad nyskriven musik förmår göra. Även kända solister och dirigenter fungerar som publikmagneter. Orkestrarnas rörliga kostnaderna för dessa har skenat iväg betydligt snabbare än de fasta kostnaderna för anställda musiker. "Kostnaderna för dirigenter och solister fordrar att konserthusen drar fulla hus för att i någon mån täcka gager och motivera sina val." Symfoniorkestrarnas storlek har haft en långsiktigt svällande tendens. Ett fyrtiotal musiker må räcka utmärkt för att spela Mozart, men:
Orkestrarna har svällt i storlek sedan 1800-talet. Många skäl anges till varför orkestrarnas storlekar vuxit sedan Mendelsohns, Beethovens och Schumanns dagar. Några av orsakerna har sin grund i tonsättares idéer (Berlioz, Wagner, Mahler m.fl.) som i samspel med framväxten av allt större konsertlokaler skrev verk för allt större besättningar. Orkesterns storlek kan sägas ha följt med de estetiska riktningar och moden som gällt fram till 1900-talets början. (...) Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare: man ser det som sitt uppdrag att kunna täcka in en så stor del av den symfoniska repertoaren som möjligt. (...) Med de utgångspunkter man i dag tar för givna för verksamheterna, fordras med andra ord möjligheten att växla mellan cirka 40 och 100 musiker på podiet. Detta betyder att alla anställda musiker inte behövs hela tiden.
Utredningen noterar också att orkestermusikernas kollektivavtal föreskriver att kammarmusik (mindre ensembler utan dirigent), räknas som en aktivitet utanför kärnområdet. Orkesterledningarna måste således betala sina anställda musiker extra om de ska spela kammarmusik.
Det betyder att man i avtalen i princip låst den musikerresurs som orkestern utgör till en verksamhet som alltid måste inkludera en ofta kostsam dirigent.
Samtidigt som svenska symfoniorkestrar blir större, hävdar klassisk kulturekonomisk forskning att kostnaden för musikernas löner har en obeveklig tendens att stiga snabbare än intäkterna eller ekonomin i stort. Orkestermusik kan ju till skillnad från många andra samhällssektorer inte tillgodogöra sig arbetssparande ny teknik. Till detta prekära utgångsläge ska läggas publikbortfallet. Antalet betalande besökare hos de fem statligt stödda symfoniorkestrarna har minskat med hela 40 % bara mellan 1998 och 2003 (hos kammarorkestrarna syns ingen lika dramatisk minskning). Kärnan av konsertbesökare är i hög grad en äldre grupp, som krasst uttryck snart har dött bort. Musikervänner talar sarkastiskt om konserthusen de spelar på som institutioner för passiv dödshjälp. "Dagens femtio- och sextioåringar har inte samma relation till den institutionaliserade orkesterverksamheten som tidigare generationer", konstaterar utredningen. Följande slutsats kan knappast kallas för våghalsig:
Att göra publikundersökningar och utarbeta strategier för hur man i framtiden ska kunna finna en ny publik torde vara en framtida huvudfråga för de svenska orkestrarna.
Men samtidigt är siffrorna i en orkesters årsredovisning beroende av antalet betalande besökare, och större besökarskaror lockas – på kort sikt – med vad man uppfattar som säkra kort. Så befästs tendensen till likriktning av repertoaren till kända gamla klassiker. Mozart, Beethoven, Brahms. Och genom att hålla fast vid nedärvda konsertformer, frack och långklänning, hur gärna orkesterföreträdarna själva vill komma bort från "finkulturstämpeln". Utan att gå in närmare på Orkesterutredningens rekommendationer, råder det inget tvivel om att orkestermusikens framtid inte bara hänger på hur stora penningsummor den tilldelas. Vilken repertoar prioriteras, och vilken är den publik som man vill locka? Hur stora ensembler? Vilka ritualer kring konserterna? Ytterst får symfoniorkestrarnas kris härledas ända till the Edison rupture. De förvaltar en tradition rotad i 1800-talets diskursnätverk, och samspelet med publikens önskemål har fått repertoaren att gravitera extremt kraftigt just det seklets musik (plus/minus ett par decennier). Friedrich Kittler skriver att "1800-talet uppfinner dirigenten som surrogat för den omöjliga klangreproducerbarheten". Innan ljudinspelningens epok kunde ju musik bara lagras i symbolisk form, som noter – vilket för övrigt var det medietekniska förhållande som fick upphovsrätten att utvidgas till musikens område. Tänkvärt är att utredaren Astrid Assefa konstaterar att den "klassiska musiken" inte bör ses som en "genre", vid sidan om jazz, pop och kanske house. I stället för den problematiska genreuppdelningen, särskilt med dess luddiga gränser i den elektroniska musikvärlden, tar hon fasta på orkestermusikens särdrag: att den är skriven med noter.
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra. Nöten som borde knäckas av den statliga musikpolitiken är att utröna vilka (högkvalitativa) uttryck för dessa båda kraftfält som kan utgöra levande komplement till de musikaliska uttryck som dominerar såväl statligt stödda media som kommersiella kanaler, och därmed värda ett statligt stöd.
Bonus: MP3-ackompanjemang till detta inlägg. Ett par satser av Heiner Goebbels, för sampler och orkester.|W|P|114462733891536854|W|P|Angående orkestermusikens framtid|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 10:19:00 fm|W|P|Blogger agaton|W|P|Jag tycker det känns konstigt att se 100 musiker som för mycket i en symfoniorkester.

De orkestrarna du nämner finns där för att bevara den kulturskatt som våran generation annars aldrig skulle få möjlighet att uppleva på ett lika bra sätt.

Felet ligger inte i orkestrarna. Visst ska de vara lite mer öppna för modern musik, men ett tusenårigt musikarv räcker för att göra publiken nöjd...4/10/2006 10:39:00 fm|W|P|Blogger rasmus|W|P|Agaton: "Tusenårigt musikarv"? Haha, inte riktigt. Musik för symfoniorkestrar har funnits i mindre än tre sekel. Räknar vi in (betydligt mindre) barockorkestrar kanske kan vi säga 400 år. Men OK, got your point.

Kan ju understryka, om någon läser slarvigt, att jag inte sagt att 100 musiker (alltid) är "för mycket" i en symfoniorkester.

Drar ingen slutsats om vad som bör göras öht. Är som alltid skeptisk till att ordinera en "lösning" när man står inför problem. Däremot konstateras att det inte går att smita undan från fråga om vilken riktning orkestermusiken i stort ska ta sig framöver. Att "göra publiken nöjd", som Agaton skriver, duger inte när det publiksegment som i huvudsak står att förnöja är en generation på väg att dö av inom kort.4/10/2006 10:53:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Exakt; lösningen blir i stället at göra den befintliga publiken missnöjd och föregående generation strikt nyfiken.

Och, som sagt: ritualerna! Ritualerna!4/10/2006 01:14:00 em|W|P|Anonymous RexM|W|P|Måste bara nämna att jag med stor entusiasm ser fram emot att besöka Play! i juni, som kommer koncentrera sig på att spela datorspelsmusik. Framför allt musiken från final fantasty serien är helt fantastisk, och jag anser att jag kom billigt undan, lite drygt en tusenlapp för fyra platser. Det kanske är det som är orkestrarnas framtid.4/10/2006 01:17:00 em|W|P|Anonymous Johan Svensson|W|P|...du skulle inte kunna tänka dig att skala ner bilder i stället för att posta bilder på 800kB i 2362x1858 pixlar?

Jag läser via RSS, jag ser dem i full storlek.4/10/2006 09:44:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Mer öppen för modern musik. Det beror på vilken musik. Om man laddar ner de stycken som finns länkade hittar man modern klassisk musik. Sådan tycker jag är mycket tråkig att lyssna på och man måste "lära" sig att tycka om den. Modern musik av den typen tror jag inte skulle locka ny publik.

Jag har en del inblick i orkestervärlden och vet att det är svårt att få publik på konserterna (spelar själv i flera orkesterar). Blev faktiskt mycket förvånad när biljetterna till Play! tog slut på så kort tid. Det förklarade jag dock med att budskapet om Play! har spridits via nätet och till fildelarna. Det är ju dessa som går på konserter! :)4/11/2006 02:30:00 em|W|P|Blogger agaton|W|P|Även du kanske uppskattar klassisk musik när du blir äldre...4/08/2006 10:03:00 em|W|P|rasmus|W|P|
  • Ute var det aprilväder. Inne på Moderna muséet var det symposium om konst och nya medier. Största affischnamn var kanske Bruce Sterling, kalifornisk nätkonstteoretiker och science fiction-författare. Det medryckande föredraget kretsade i hög grad kring web 2.0 och vilka trender inom kulturproduktionen som hänger samman med dess framväxt. Skönt nog blev det aldrig direkt evangeliserande, fast Bruce Sterling inte lade band på sin entusiasm över hur nya och omvälvande saker som händer med informationens infrastruktur. Han pratade om Second Life – onlinevärlden som inte är ett spel, utan en plattform för kulturell produktion (även om spel som WoW delar många drag). Samtidigt som många konstnärer deltar passionerat, är ekonomin av betydande skala. En massa människor tjänar sitt levebröd på att skapa och handla med virtuella objekt inne i Second Life-världen. Jämför med det konstnärliga användandet av "web 1.0": Rhizome.org är inget produktionsmedel, utan bara ett arkiv för material som producerats annorstädes. DeviantART togs som exempel på något som har framtiden för sig, utan att utmärkas av bra konst. Miljontals användare postar sin digitala bildkonst där. Bruce Sterling framhöll hur det i onlinebutiken går att beställa ett exklusiva canvastryck med valfri bild upplagd av en användare – och betala med den egna valutan Deviantcash. Eller köpa ett pussel eller en kopp. Reproduktionen är helt integrerad. Jämför med konstmuséernas avgränsade små butiker med förlagsgodkända färdigpacketeringar. Varför skulle en ung konstnär egentligen söka sig till gallerivärlden? Flickr, "web 2.0-rörelsens älsklingsbarn", fick sig däremot en rejäl utskåpning. Fall inte för frestelsen att sugas in i dess fototsunami, varnade Bruce Sterling. Bli inte förförd, men förstå arkitekturen – för aldrig förr i historien har så många bilder samlats i ett enda sammanhang. Här bjöds det på en sarkastisk betraktelse över språket på Flickr.com. You! People! Invite! I själva verket, menade han, säger Flickr "kom och jobba gratis för oss". Och vi kan vara ganska säkra på att muséer och konsthallar kommer att lockas till frenetiska misslyckade försök att efterlikna fenomenet. Deltagandet kommer att överbetonas: "YOU! YOU! YOU! YOUR MUSEUM! YOUR, NOT OUR! YOU! INTERESTINGNESS!" Till skillnad från Deviantart och Second Life, erbjuder Flickr inga möjligheter till ekonomiskt utbyte som skickliga konstnärer kan tjäna en slant på. Del.icio.us föll honom bättre i smaken, men han beskrev det som ämnesmässigt geek-centric och efterlyste liknande art-centric kollaborativa länksamlingar. Här nämndes Videosift ("The best of Google Video"), som ännu ett exempel på ett konstformat som kanske inte är överlag särskilt bra, men nytt. Och tidstypiskt: Betygsättande för framvaskning av guldkurn ur en dataström av videoklipp. Klipp som är "sort of in the public domain". Föredraget inleddes med resonemang om varför det egentligen blivit populärt med tvärdisciplinära approacher, som dagens samarrangemang mellan filosofer och tekniker. Vad är poängen med att konstnärer och elektroningenjörer ska arbeta tillsammans, när det borde ge bättre skalfördelar om alla gör vad just de är bäst på? Nå, för konstnärer kan det förstås handla om "sweet-talking others to do your work". Men varför det tvärdisciplinära ligger i tiden är lätt att förklara: Nätet är tvärdisciplinärt. En googling kring ett ämne kan få en konstnär som förstaträff likväl som en jurist. Med detta enkla konstaterande i ryggen gav sig Bruce Sterling på några författare som han menar "gör en dygd av nödvändigheten", exempelvis "kreativitetsgurun" Richard Florida (vars lovsång till konstens betydelse för urban utveckling, enligt Bruce Sterling, mest handlar om att den kan fördriva slummen och höja fastighetspriserna i attraktiva områden). Ännu brutalare raljerades det över en viss Daniel H. Pink vars evangeliserande böcker om hur "de högra hjärnhalvorna tar över" ständigt trycks i nya upplagor. Kom igen, att globaliseringen sätter press på västvärlden att flytta sig uppströms i produktionen och satsa på kulturella värden är inget märkvärdigt, sade Bruce Sterling. Sedan tog den franske konstnären Maurice Benay vid. Han berättade om varför och hur han från mitten av 1990-talet började övergå till datorspel och internet som tekniker för sin konst – vilket kändes rätt futtigt, med tanke på att Bruce Sterling just förklarat sådant som rena självklarheter och varslat om mycket mer grundläggande förändringar av konstvärlden. Skymtade Erik Stattin i publiken. Han lär nog blogga snart.
  • Fick just höra att min artikel Kulturkannibalismen är med i ett kompendium med texter kring konstteori som studenterna vid Kungl. Konsthögskolan får läsa. Kul!
  • I onsdags höll jag föredrag på WELD (f.d. Efva Lilja Dansproduktion). Publiken, omkring ett tjog, bestod av folk verksamma inom områden som samtidskonst, modern dans eller teater. Jag gav en bakgrund till dagens fildelning, remixkultur och kopifajt, med lite medie- och konsthistoria, lite informationsteori och lite funderingar kring rollförskjutningar i kulturproduktionen. Efter föredraget lådvin och mycket öppensinnade diskussioner nya medier och konstarternas framtid, med bland andra Mårten Spångberg. Kanske det mest givande sammanhang hittills som jag pratat som någon slags Piratbyrån-företrädare.
  • Lördagen den 29 april. Boka in datumet för en helkväll med Piratbyrån på Café Edenborg, med bland annat gästspel från Pirate Cinema Berlin. Håll utkik för mer info!
|W|P|114452673278312376|W|P|Kring konst och nya medier|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/09/2006 07:39:00 fm|W|P|Blogger Isabella|W|P|Jag vet.. jag kände mig lite lurad iförrgår. Det var tydligen några som skulle ha fest, så de var tvugna att stänga tidigt. Vilken besvikelse..
Jag vet inte om jag vågar försöka komma dit idag, de kanske stänger tidigt då också och då faller världen samman. Men jag gör nog ett försök iaf, man ska ju möta sina rädslor!4/09/2006 01:34:00 em|W|P|Anonymous Patrik Wallström|W|P|Jag var också och såg Bruce Sterling. Efter att nyligen läst The Zenith Angle och Shaping Things hade jag inga höga förhoppningar om vad Bruce skulle berätta om. Men han infriade åtminstone mina förväntningar, och jag kommer fortsättningsvis att betrakta honom som en debattör långt ute i den ointressanta periferin. Under debattpanelens var jag tvungen att bita mig själv i tungan för att inte ställa frågan hur mycket Bruce får betalt för varje gång han nämner Flickr.6/12/2006 12:18:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Bruce Sterling är från Austin, Texas och inte alls Kalifornian.

http://www.cyberartsweb.org/cpace//scifi/cyberbib/Authors/Sterling/Bio.html4/06/2006 06:57:00 em|W|P|rasmus|W|P|
Tomflaskor: Anhängare av hemkokt svagdricka upprörs över att Loka sätter in påtryckningar på varuhus att sluta sälja flaskor utan mineralvatten i. Loka går till offensiv mot butiker som säljer tomflaskor. Att ge kunderna möjlighet att köpa tomma flaskor är en missad möjlighet, enligt Michala Alexander, chef för Lokas antipiratavdelning. I en tidning som går ut till alla återförsäljare av Lokas mineralvatten, uppskattar hon att 5 procent av alla flaskor som säljs i Sverige under 2006 inte kommer att innehålla något vatten. Men nu har Loka bestämt sig för att den siffran ska sjunka, trots att det finns en efterfrågan på tomflaskor från kunder som föredrar andra drycker än mineralvatten. "Vi uppmanar alla våra återförsäljare att inte tillhandahålla tomma flaskor. Tomflaskor är en risk för kunderna och ett hot mot affärerna", skriver Michala Alexander. Förespråkare av hemkokt svagdricka invänder dock att möjligheten att köpa tomma flaskor har stor betydelse för hemkokningskulturens fortsatta utveckling. Vissa oroar sig för att Loka försöker använda sin starka position på marknaden för att förhindra konkurrens från svagdricka. Europeiska avdelningen av FSF (Free smallbeer foundation) hoppas att flaskindustrin inte viker sig för Lokas påtryckningar. "Vi skulle gärna se att alla sorters flaskor och dunkar även skulle säljas utan innehåll, eller färdigfyllda med hemmakokt svagdricka. Vi samarbetar gärna med varje flaskfabrikant som är beredd att ge kunderna denna valfrihet", säger Joachim Jakobs från FSF Europe. Michala Alexanders roll är att bekämpa drickandet av illegala drycker. I februari sjösatte Loka initiativet Keep it real, där egna privatspanare ska besöka flaskförsäljare som misstänks fylla flaskorna med hembränd sprit innan försäljning. Men av artikeln framgår att dessa spanare även kommer att ha en roll i att bekämpa försäljning av tomma flaskor. FSF Europe är rädda för att kunder som efterfrågar tomma flaskor framöver kan komma att få besök av Lokas privatspanare. Detta förnekas dock av Michala Alexander: "Jag kan bekräfta att våra spanare inte kommer att göra hembesök hos kunder som efterfrågat tomflaskor. Det var bara ett feltryck i tidningen", hävdar hon. Michala Alexander understryker också att Loka bara vill hjälpa sina återförsäljare att få bättre fart på affärerna genom att ta bort tomflaskor ur sina sortiment så att försäljningen av Loka i stället kan öka. Men mineralvattensgiganten menar också att försäljningen av tomma flaskor har kopplingar till förekomsten av hembränd sprit. Flera butiker är motvilliga att kommentera frågor med anknytning till försäljning av tomflaskor. En säger dock att de ännu inte har råkat ut för några problem. "Vi har inte utsatts för påtryckningar från Loka, ännu", sade en representant för Chillblast, ett varuhus som utöver mineralvatten även säljer flaskor utan vatten i. Här är originalnyheten om Microsofts kamp mot "tomma" datorer (även i taskig rewrite hos IDG).|W|P|114434290390193702|W|P|Loka: "Sälj inga flaskor utan mineralvatten i!"|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/06/2006 08:01:00 em|W|P|Anonymous Daniel|W|P|Okay, det tog lång tid för mig att fatta att det bara är ett skämt - fast ändå inte. Man kan bara innerligt hoppas att det snart kommer ett fungerande opensource windows, för oss som är linuxallergiker. Dessutom vore det fint med en MSN Messenger-klon som är fullt kompatibel vad gäller ljud&video, någon som har nåt tips?4/06/2006 08:18:00 em|W|P|Blogger Halsnalle|W|P|:D

Men om vi vänder på analogin, borde inte piratrörelsen embrejsa hembränning?4/06/2006 08:35:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|skrämmande likhet mellan tomma pc och flask fallet. :-P både vill motverka hembryggt alltså, till förmån mot deras märkes produkter ....4/06/2006 08:39:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Grundproblemet är att ett företag (Microsoft) har monopol på en standard (Windows). Ett OS bör nämligen ses som en standard för hur program ska köras och hanteras, på samma sätt som t ex TCP/IP är en standard för hur man kommunicerar över Internet. Tekniska standarder ska givetvis finnas i public domain. TCP/IP finns där, liksom Unix/Linux. Men Windows ägs av ett företag som tjänar pengar på det. Inte konstigt att det blir som det blir.4/06/2006 10:01:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sabla monopolister, snart ger dom sig väl på kranvattnet också.4/06/2006 10:40:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Hur kan ett företag ens tänka i dom banorna? Ungefär som att försöka stoppa tyg för då kan man sy sina egna gardiner osv...4/06/2006 11:32:00 em|W|P|Anonymous TuffPirat|W|P|Underbar rekonstruktion, garvade om fan (andra gången jag läste den) :>4/07/2006 09:02:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Haha!

Nu blev man sugen på svagdricka.

Dagens digitala fildelning är egentligen bara en försmak av vad som komma skall, så snart 3D-skrivarna blivit smarta nog att tillverka det mesta.4/07/2006 09:12:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Kul omskrivning, fattade inte förrän jag kom till länken till originalet.
Fast rubriken bör vara "Loka: 'Sälj inga flaskor utan dryck i!'"
Microsoft kräver ju faktiskt att datorerna ska ha ett OS installerat. Underförstått Windows, men inte direkt uttryckt.4/07/2006 09:24:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Daniel: http://www.reactos.com/4/07/2006 09:34:00 fm|W|P|Blogger Kristoffer|W|P|daniel: amsn är rätt kompatibel med msn, klarar både video och de vedervärdiga animerade bilder som skickas runt.

Linux är inte public domain, det är släppt under en copyleftlicens (GPL).4/07/2006 09:42:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Microsoft har varit emot konkurrens i många år. Det var t.ex. helt omöjligt att köpa en dator utan OS från hp, dell osv då det stod i deras avtal att de alltid var tvugna att betala för en windowslicens även om det inte var en windows installerad på datorn.

Man har även betett sig som ett svin i u-länder som inte har råd med microsofts dyra licenser och inlåsningar och därmed vill köra linux. Där har man gjort det mesta (mutor, hot osv)för att få dem att köra windows.

daniel: det finns massor av os där ute bsd, solaris, beos(eller vad det nu heter nuförtiden), macos. Det är lite synd att du är linuxallergiker, varför ska du vänta 5-10 år på att en funktion i linux ska komma till windows?4/07/2006 11:41:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|Daniel: aMSN, kanske? Funkar i både GNU/Linux, Crack OS X och Winblows.4/07/2006 09:36:00 em|W|P|Anonymous agaton|W|P|Det konstigaste blogginlägget jag läst på ett tag (minst en vecka..). Intressant men konstigt.

Fast jag kanske bara är seg. Som vanligt.4/05/2006 04:24:00 fm|W|P|rasmus|W|P|
  1. Ring P1 är ett bisarrt radioprogram med Täppas Fogelberg. Ring P1:ismer är en fantastisk dokumentationsblogg.
  2. Knuff.se är verkligen ett bra sökverktyg (om det du publicerar inte återfinns där, pinga det en gång på Nyligen.se).
  3. Kommer upp starkt: seriebloggar. Fabian Göransson och Daniel Berg är ute på banan, där vi även hittar Ansvar & Stödkrage och Fet-man-zine, och säkert flera. Som lär bli ännu flera.
|W|P|114420396907799992|W|P|P1 / knuff / seriebloggar|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/05/2006 10:50:00 fm|W|P|Blogger Johanna Nylander|W|P|Ring P1 är både bissart och rätt kul. Blev uppringd av dem tidigare i vår och fick öppningstala om nåt jag bloggat om, varav resten som ringde in kallade mig för "den unga flickan" under hela programmet... :)4/05/2006 01:12:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Haha, Ansvar & Stödkrage. Mycket trevligt.4/05/2006 02:23:00 em|W|P|Blogger catxk|W|P|Täppas dissar Curt <34/06/2006 10:18:00 fm|W|P|Blogger von Adler|W|P|Men bokblogg då? Kanske inte kommer starkt, men jag publicerar min bok i bloggform.4/03/2006 12:19:00 fm|W|P|rasmus|W|P|Följande bokrecension är tryckt i nya numret av Arena. Svarta marknader växer explosivt och omformar vår globaliserande värld i grunden. Så lyder tesen för Moisés Naím, redaktör för ansedda Foreign Policy, i boken Illicit. Titelordet är inte helt lättöversatt. Bredare än "illegal", innefattande inte bara det klart olagliga utan även det moraliskt förkastliga. Fem företeelser i fokus: handel med vapen, knark och piratkopierade varor, samt människosmuggling och penningtvätt. Olika sidor av samma ekonomi, menar Naím, och ger sig in i fallstudier där han försåtligt blandar samman korten. "Den globala handeln i stulna idéer" får inbegripa både bluffmediciner som kostar människoliv på Haiti och indiska fabriker som fortsätter sälja aids-läkemedel till behövande efter att patentreglerna skärpts. Okritiskt återges mjukvaruindustrins fantasisiffror på hur många arbetstillfällen som skulle ha funnits om varje kopia vore auktoriserad. I förbifarten slinker fildelningsnätverkens utbyte av binär information in sida vid sida med kommersiell försäljning av piratkopierade dvd – utan ett ord om hur tillgången till bredband i länder som Sverige har berövat de kriminella nätverken deras marknad. Det hade ju talat emot Moisés Naíms ambition att utmåla upphovsrättsintrång och slavhandel som delar av en och samma svarta ekonomi. Vissa gråzoner ägnas dock mycket utrymme, exempelvis mellan trafficking för tvångsmässig prostitution och frivillig migration. Tankeväckande är också handeln med njurar: kriminell på vissa håll, laglig på andra, attraktiv för många fattiga, lätt att fördöma men svår att avgränsa från legitima organdonationer. Vår tids dualitet är inte längre mellan östblock och västblock, inte heller Nord och Syd, ej ens västvärlden och islam. Nej, vår tids Andra är "svarta hål", genomkorrumperade "svaga stater". Perspektivet utmanar. Lösningen? RFID-chips, biometrisk identifiering, internetavlyssning och övervakningskameror, så mycket det bara går! Bokens ständiga påpekanden om att skurkarna minsann gillar internetkaféer, webbmejl och kontantkort är en tydlig vink i linje med vad Thomas Bodström just nu går i EU-bräschen för. Samtidigt kritiserar Moisés Naím "war on drugs" och tar ställning för avkriminalisering av cannabis. Lösningen är inte "brottsbekämpning", betonar han, och sätter sitt hopp till NGO:s och branchsammanslutningar. Illicit påminner inte så lite om den tidiga globaliseringskritiken – 90% alarmism, 10% försäkran om att vi nog ska klara biffen, bara den politiska viljan finns – men är skriven ur ett helgjutet uppifrånperspektiv. (Räkna med att "framtidens ledare" uppskattar analyserna i Illicit och kommer veta att dra fördel därav!)|W|P|114401667578879953|W|P|Illicit|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com--> avskaffa den.4/19/2006 04:06:00 em|W|P|Blogger rasmus|W|P|Helshad: Du har helt rätt i att människor vill, och måste, förenkla saker. Därför välkomnar jag att förslaget börjar diskuteras – fast när det nu har skett, vill jag föra resonemanget till sin spets, inklusive dess olösbara dilemman och då framför allt frågan om vem som ska "kompenseras". Där någonstans tror jag man kan hitta något fruktbart.4/19/2006 04:47:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|Om förslaget dras till sin spets hamnar vi i en bisarr framtidsvision, där varje publicerat tecken får en prislapp. Om förslaget dras halvvägs, vilket är så långt som de flesta tycks förmå tänka, förutsätter vi att någon drar en gräns mellan "riktiga författare" och "gratisförfattare", mellan "riktiga artister" och sådana där som gör musik och sprider för skojs skull. Lycka till.

Min tanke med en bredbandsavgift är i första hand inte att instutionalisera en princip utan en eftergift till befintliga makthavare.

Som jag förstått det så har vi idag ungefär den halvvägssituationen där STIM plockar in pengar och fördelar dem till sina medlemmar. Och samma sak på kassettavgifterna. Copyswede tar in en massa stålar och skickar vidare dem till toppliste-aktörerna. Fungerar det? Hjälpligt. Men bör se det för vad det är - en kompromissuppgörelse om privatkopieringen. Privatkopieringen är en frizon. (Iallafall var den det innan det blev olagligt att bryta kopieringsskydd).

En bredbandsavgift bör ha motsvarande funktion, fast för upphovssrätten. En kompromiss som tilllåter fri kopiering, remixning och spridning alla sorters verk utan att behöva bry sig om exemplarframställningsrätten. Och ingen DRM och inga kopieringsskydd på media.

Fördelningen av pengarna behöver varken vara rimlig eller rättvis, utan kan fungera lika illa som idag.

Ingenting för evigt?
Det är möjligt att medieindustrin lyckas lobba fram höjningar och utökningar av bredbandsavgiften, men givet alla problem och absurditeter, hatet mot mediaindustrin och immatrialrättsdebatten så tror jag att chansen är större att avgifterna avskaffas på kanske 10 års sikt. Och skulle det gå åt helvete så lever jag hellre med höga bredbandsavgifter än ett Internet till döden infekterat av IP-lagstiftning, övervakning och DRM.

Jag ska dock inte utesluta möjligheten att jag missbedömt styrkeförhållandena. Kanske lyckas upphovsrättskritikerna besegra upphovsrättsindustrin och reformera upphovsrätten utan att behöva gå med på några ekonomiska kompromisser.4/19/2006 04:49:00 em|W|P|Blogger Jimmyroq|W|P|Absolut, självklart är det olika saker. Personligen tycker jag även TV-licensen är fel just för att den är en licens och att innehavet av en viss produkt - TV-mottagaren gör att man måste betala för SVT. Där tycker jag analogin faktiskt håller, för oavsett om jag enbart använder min TV till att kolla på DVD-film och kanaler som jag betalar för via kabelbolaget, så måste jag betala denna skatt.

På samma sätt så skulle en fildelningslicens, eller vad man nu ska kalla den, drabba alla - skyldig som oskyldig - och samtidigt har vi det omöjliga problemet att fördela intäckterna.

Av samma anledning tycker jag att kasettavgift på DVD-skivor är lika rimligt som mordavgift på köksknivar. Men betalar en avgift för att kompensera för olagligheter.4/19/2006 06:15:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|En annan aspekt är ju att många fildelare bränner ut materialet på cd/dvd skiva och betalar således kassettavgift. Alltså nu ska fildelare bli dubbelbeskattade helt plötsligt?

Fast detta är ingen nyhet att media maffian vill ha krafigt redundanta inkomstkällor.4/19/2006 08:39:00 em|W|P|Anonymous Gisela|W|P|Inte ens på din födelsedag slutar du blogga ;)
GRATTIS ZUM GEBURTSTAG BRUDER!

Fraulein Fleisch4/20/2006 09:20:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|De "riktiga kriminella" fildelarna, de som delar material som är olagligt ens att inneha, kommer redan undan. Darknets har funnits länge.4/20/2006 11:22:00 fm|W|P|Anonymous K|W|P|Intressant text + intressanta kommentarer.

Nu dags för paussatir :-)

http://img86.imageshack.us/img86/3859/vatadrom6lp.png4/20/2006 11:24:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|»Är det verkligen fred, vi vill ha
till varje tänkbart pris
Är vi alldeles säkra på det
att det värsta av allt är krig«

(ur Mikael Wiehes sång Fred från 1971)

»Is peace all you are interested in? The real war is in us. History is a symptom of our disease.«
(Mao Zedong i filmen Nixon av Oliver Stone)4/20/2006 11:51:00 fm|W|P|Anonymous Dennis|W|P|Visserligen blir det en avgift, snarare än en skatt. Men i vilket fall som helst, genomförs förslaget kommer vi förmodligen se en ännu djupare "myndighetifiering". Avgiften måste ju baseras på något och man kan ju misstänka att det blir diverse branschorganisationer som får vara med och bestämma.

Rasmus, har du inte skrivit något om det? Eller det kanske var Ulf Pettersson. Låter bekant i det här sammanhanget. Handlade om hur särintressen har enklare att organisera sig än enskilda aktörer; Mancur Olson och collective action.4/20/2006 12:09:00 em|W|P|Blogger rasmus|W|P|Dennis: Här skriver Ulf om politiker, collective action och upphovsrättslobbyn. Jag skrev relaterat här.

Vad gäller om man ska kalla det skatt eller avgift eller nåt annat så har det funnits en uppsjö olika bud. Avgift är visserligen mer korrekt, men när nu det populära begreppet "bredbandsskatt" tycks etablera sig, tänkte jag att man lika gärna kan köra på det.

(Jämför olika parters användning av begreppen miljöavgifter, biltullar och trängselskatt, där motståndarna helst kallar det "skatt" och förespråkarna förespråkar "avgift".)4/20/2006 01:23:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jättebra inlägg, håller med om allt MEN värt att tänka på är att en total legalisering skulle kunna öppna för bibliotek och skolor att tillhandahålla piratkopiering i stor skala. Det skulle potentiellt kunna vara dödsstöten för upphovsrättskramarna.4/20/2006 05:14:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Kassettersättningen har funnits längre än 10 år och den verkar knappast försvinna. Att en bredbandsskatt skulle försvinner tror jag inte på. Jag tror inte heller att vi kommer få en mediaindustri som inte håller på med DRM. Om man tänker på detta plus på hur djupt orättvist en bredbandsskatt skulle vara(kassettersättningen är oerhört orättvis redan idag) så säger jag nej till det förslaget. Det skulle bara göra mig ännu mer arg på skiv- och filmbolagen vilket skulle leda till att jag slutade köpa film och musik.

Jag vill dessutom inte ha fred i upphovsrättsbråket, visst det är många som har missuppfattat vad det hela handlar om men jag tycker det är dags att mediaindustrin börjar leva i 2000-talet istället för på 1970-talet.

/d4/28/2006 05:20:00 em|W|P|Blogger J Andersson|W|P|Hej där, jag har samlat några av mina senaste reflektioner på idén om "bredbandsskatt" här.
En riktigt intressant vinkling på frågan är i mitt tycke: vad blir de internationella konsekvenserna av en potentiell framtida svensk bredbandsskatt? Skulle detta i praktiken göra Sverige till en frihamn för obehindrad fildelning i världen och öppna upp för en mängd nya gränsöverskridande fildelningsapplikationer à la PirateBay? Skulle den internationella upphovsrättsindustrin verkligen se på detta med blida ögon? Dessutom, skulle fördelningen av de insamlade avgiftspengarna verkligen komma att tillfalla svenska intressen, är det inte mer troligt att större delen av pengarna far ut ur landet till upphovsrättsjättar såsom Time Warner och Sony? Är inte det i sådana fall själva antitesen till att subventionera det egna kulturlivet?
Kolla in min bloggpost med reflektioner över detta!4/18/2006 07:10:00 em|W|P|rasmus|W|P|Igår på P2 spelades ett körstycke som programledaren presenterade som ett exempel på analog fildelning, och kryddade detta med en ironisk känga mot IFPI. Musiken ifråga rippades redan år 1770, och releasades av ingen mindre än Wolfgang Mozart, som det året följde med sin fader Leopold på en tur till Vatikanen. Där hörde de ett stycke vars källkod (noter) inte var släppt offentligt och vaktades noga. Eftersom någon inspelningsutrustning inte fanns att tillgå, kunde omvandlingen av flerstämmigt klingande kyrkosång till symboliskt noterad musik endast ske tack vare den unge Mozarts makalösa gehör och musikminne.
Vore det inte för en tonårings fräcka brott mot upphovsrätten finge vi fara till Rom dessa dagar, ty bara där, i Sixtinska kapellet närmare bestämt, och därtill endast under stilla veckan framfördes Gregorio Allegris Miserere av den påvliga kören.
Gulligt. Här finns en MP3-ripp med pratet i P2, cirka två minuter, själva musiken bortklippt.|W|P|114538028705558884|W|P|P2 presenterar releasegruppen Mozart|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/19/2006 04:29:00 fm|W|P|Anonymous TuffPirat|W|P|Undrar vad den bootlegen hade för relevans för resten av hans framgångar.4/19/2006 09:02:00 fm|W|P|Anonymous popoffsky|W|P|..och undrar om den där stackars fina kulturproducenten gregori svalt ihjäl (tillsammans med en uppsjö förläggare, direktörer och distributörer) pga. den usla tjuven amadeus tilltag.4/19/2006 12:47:00 em|W|P|Blogger Joacim Persson|W|P|W A Mozart dog utfattig; det vet vi åtminstone.4/19/2006 06:24:00 em|W|P|Anonymous Taz|W|P|Jag har inte tagit mig tid att lyssna på själva klippet, men utifrån vad som står i inlägget tycker jag P2:s jämförelse brister på flera punkter.

* Vi vet inte om Mozart gjorde detta mot upphovsrättshavarens samtycke.

* Vi vet heller inte om Mozart exakt klonade vad han hört, eller endast inspirerades till detta. Det är inte förbjudet att inspireras av andras verk.

* Och slutligen, vad Mozart gjorde lär inte ha varit straffrättsligt förbjudet då det begav sig. Mozart bröt alltså knappast mot någon upphovsrätt i detta fall. Dock håller jag med om att Mozart verkade rätt fräck under sin tid.

Enligt min mening är dessutom jämförelsen mellan äganderätt och fildelning något märklig. Fildelning i sig har inget motsatsförhållande till äganderätten. Båda kan leva lyckliga bredvid varandra, och båda är i dagens samhälle två viktiga instrument.4/19/2006 10:08:00 em|W|P|Anonymous Anders|W|P|Fildelning har alltid fyllt en funktion. Jag tänkte själv skriva ett inlägg om Allegri och Vatikanen då jag av en tillfällighet hörde programmet på P2. Kunde vara intressant med en debatt om "intellektuell egendom" - räknas det som stöld om jag memorerar ett musikstycke för att sedan skriva ned/framföra det?4/20/2006 04:45:00 em|W|P|Anonymous Magnus|W|P|Joacim: eftersom upphovsmannen - Allegri - var död sedan 120 år när Mozart gjorde sin kupp så är fallet en rätt god analogi till den stadigt frlängda upphovsrätten på romaner och inte minst på Disneys figurer. Beror det på Disney, Lucasfilms och andra storproducenter själva så kommer rätten att använda eller bearbeta deras figurer (vilket inte bör förväxlas med rätten at ge ut en Kalle-Anka-film från 1940 som min egen produktion) alltid att vara kringskuren eller helt eliminerad.6/16/2006 02:46:00 em|W|P|Blogger Christian Engström|W|P|Frågorna som taz ställer finns nu besvarade i ett inlägg på piratpartiets forum.

Dessutom en otroligt vacker bild på Mozart, piraternas skyddshelgon. ;-)4/12/2006 08:14:00 em|W|P|rasmus|W|P|Företaget CTx Inc. har förvärvat rättigheterna till namnet Muhammad Ali. För detta betalade de 50 miljoner dollar till en viss före detta boxarstjärna som i likhet med tusen och åter tusen människor på jorden heter just så. CTx Inc. köpte förra året, för dubbelt så många dollar, namnet Elvis Presley. Fast inte bara namnet:
To date, we have focused on acquiring globally recognized entertainment content and related assets, including the rights to the name, image and likeness of Elvis Presley
Så om du liknar Elvis Presley får du akta dig för att syssla med sådana verksamheter där parallellerna skulle vara till kommersiell fördel för dig, t.ex. sjunga några låtar på en bar. Annars finns risken att CTx Inc. stämmer dig för intrång i deras nyköpta rättigheter till att likna Elvis. En parallell är att Tom Waits fått ensamrätt till sin sångstil. Fast där rör det sig inte om ett företag som specialiserat sig på att vakta varumärkesportföljer, utan om en levande och verksam artist. Tom Waits var inte ute efter att stoppa alla imitatörer, utan hyser en stark personlig motvilja mot att associeras med reklam. Den känslan delar han med ett par svenska filmare, som ogillade att TV4 visade deras filmer med reklamavbrott (en fråga som inte tagits upp i deras kontrakt med TV4). Klys, en paraplyorganisation för kulturarbetarfack med bland andra Journalistförbundet, lät göra saken till pilotfall i ett civilmål gillande den ideella upphovsrätten. I stämningsansökan förklarade varför filmens enhet är orubblig:
Åtskiljs en del av filmen från en annan genom avbrott innebär detta att filmens kontinuitet, tempo och rytm störs och bryts. Den helhet som kompositionen av bilder, röster och musik utgör går därmed förlorad eller skadas.
Som Copyriot skrev då, kunde en sådan estetisk hållning möjligen funka på 1950-talet, innan fjärkontrollens tid och innan explosionen av mash-up-kultur där omkombinerandet av lösryckta delar som plockats ur helheter blivit regel. Idag finns det inga sätt i världen för en skapare av film eller annat att kontrollera om publiken tar till sig den som helhet eller uppstyckat. Men både tingsrätten och hovrätten gick på Klys linje och fällde TV4 för intrång i den ideella upphovsrätten. Ur dagens dom [PDF]:
Med utgångspunkt i vad Kjell-Åke Andersson, Kjell Grede och Astrid Söderbergh Widding från principiella utgångspunkter har uttalat anser hovrätten att det är uppenbart att de aktuella reklamavbrotten inte bara har brutit kontinuiteten och dramaturgin i filmerna utan också fogat in miljöer som är främmande och omotiverade. I något fall har avbrotten vidare inneburit att den eftersträvade dramatiska effekten av växlingen mellan två scener har suddats ut. På grund av det anförda och på de skäl som tingsrätten i övrigt har angett finner hovrätten att infogandet av reklamavbrott i filmerna har utgjort en kränkning av upphovsmännens ideella rätt
Svea hovrätt har alltså gjort en estetisk bedömning, efter att ha lyssnat på tre inkallade som fått agera filmexperter, om var gränserna går för ett verks helhet, och vilka infogningar som är "främmande" och därför illegala. Visserligen nämner domen att bedömning ska göras från fall till fall, och även väga in konstnärliga aspekter. Men det känns sådär halvlustigt att domstolar sitter och gör bedömningar av vilka kombinationer som är OK, och att en rad fackförbund på kulturområdet vältrar sig i metafysiska idéer om att varje uppstyckning av Verkets helhet är en personlig kränkning mot Upphovsmannen. Att förhindra reklamavbrott hade ju kunnat göras på andra sätt. Framåtsyftande via kontraktsvägen, i stället för att kräva upprättelse för vad som redan skett. Men Klys, som har ansenlig pondus då de agerar på mandat av massa fackförbund, har bestämt sig för att upphovsrätt är något som det alltid behövs mer av, som alltid måste värnas hårdare. Detta till den grad att de blivit Bodströmsamhällets nyttiga idioter genom att kräva extrema metoder i jakten på små upphovsrättsintrång. Uppdatering 1: "Reklamavbrotten kvar i tv" skrev SvD (ej på nätet), klargörande att detta bara var en retroaktiv och principiell strid om ideell upphovsrätt – vad gäller reklamavbrott har tevebolagen redan förstått att klargöra i avtalen att de får göra sådana. Uppdatering 2: Åkte tåg med SJ häromdagen, och lyssnade på deras (tama, delvis plågsamma) slinga med klassisk musik, tillgänglig via ett hörlursjack i sidan på stolen. Och vet ni vad? I dessa klassiska helhetsverk avbröts gång på gång, med ett "pling" följt av utrop som "Så var det nästa Avesta, nästa Aaaaaavesta, alltså", och liknande lågheter. Ett solklart intrång i den ideella rätten, för att inte säga en skändning av kompositörerna! Nu väntar vi spänt på att KLYS tar strid. Det är faktiskt Konsten som är i fara!|W|P|114486572328789947|W|P|Hårda tider för Elvisimitatörer|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/13/2006 12:08:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Om filmen innehåller reklamavbrott så finns det ingen möjlighet för publiken att titta på filmen som ett helt stycke, till skillnad från när filmen sänds utan reklamavbrott, då den möjligheten ges. Handlar det verkligen om att kontrollera hur publiken tar till sig filmen?4/13/2006 09:53:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Men om Elvis lever då? :)4/13/2006 02:53:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|ang. mash-up kultur etc. så är väl poängen där att göra ett nytt verk, eller åtminstone en ny helhet, genom att fragmentarisera tidigare helheter. i de här fallen presenterades ju dock filmerna såsom de 'ursprungliga' upphovsmännens 'ursprungliga' helheter. ska mash-up-teknikerna tas som ursäkt för att spränga filmer med reklam, torde de istället presenteras som "Hajen som visste för mycket (TV4-remix", "Al-ICA-fr-COOP-ed" eller liknande.4/13/2006 10:41:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Detta är framtidens melodi, "total content control" , dom bestämmer hur och när och var du får se filmen, allt annat skall bannas.

Estetik my farkin ass.

Detta handlar endast om kontroll.

//John Marwin4/16/2006 02:25:00 em|W|P|Blogger Mikael Carpelan|W|P|Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.4/21/2006 05:12:00 fm|W|P|Anonymous Magnus|W|P|Håller helt med anonym (nr 1) när det gäller Vilgots kamp mot TV4:s uppstyckande av filmer (en strid som han f ö vann i domstolen, om än posthumt). Om TV4 hackar upp filmen med reklamavbrott så *hindrar* de aktivt alla från att se dessa filmer som helheter, såvida man inte är bredd att göra ig mödan att ta upp filmen på en dvd-skiva och redigera bort all reklamen.
Det är inte fråga om frihet att få zappa utan om att tv-bolaget stämplar sina avsikter över hela filmens gestalt.

Naturligtvis kan man vara snobb ocj säga att "film är ändå bäst på bio" men för de flesta finns inte det valet. Hur ofta går en tjugo år gammal svensk film på bio i Norrköping eller Söderhamn?4/12/2006 03:11:00 fm|W|P|rasmus|W|P|Tisdagens Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt gav plats för en större bredd av vinklingar än vad som var brukligt, men bjöd inte på några större nyheter. Jo, en: Iden om att "kompensera" rättighetsinnehavare genom att lägga avgifter på internetuppkopplingar hårdlanserades som ett alternativ till kriminalisering. Reportaget drev två teser: Fildelningen är ett etablerat beteende, understött av en teknisk utvecklingen som går inte att stoppa. Samt att vissa aktörer tjänar ansenliga summor pengar på denna utveckling, nämligen de företag som säljer internetabbonemang, hårddiskar och MP3-spelare, produkter som i hög grad används för piratkopierat material. Bägge teserna, i sig helt korrekta, lade grunden för vad Uppdrag Granskning-redaktionen presenterade som en gyllene medelväg. Nämligen ett system som omfördelar pengar från internetleverantörer till upphovsrättsinnehavare. Att ta från vinnarna och ge till förlorarna, beskrevs av reportaget som den mest förnuftiga "lösningen". Modellen har kallats för "nedladdningslicens", "flatrate", "alternativt kompensationssystem", "kollektiv rättighetshantering" och "kassettersättning på nätet". I praktiken innebär den att en lagstadgad avgift läggs på varje internetuppkoppling, pengar som går direkt till Copyswede för fördelning via rättighetsbyråkratier som Stim. Härvid tog man hjälp av Roger Wallis, forskare i projektet Music Lessons, tillika ordförande i Skap och styrelseledamot i Stim. (Under sin tid som proggare vid mitten av 1970-talet riktade han dock hård kritik mot både Stim och Skap, i musikrörelsens tidning Musikens makt – en kul detalj.) Genom att säga att vi ska ha både fri fildelning och ersättning till upphovsrättsinnehavare, genom omfördelning av pengar från bredbandsbolagen, kunde Roger Wallis framställas som en kompromissens röst i en polariserad fråga. Henrik Pontén ställde sig inte helt främmande till modellen, och IFPI:s Magnus Mårtensson ville inte heller utesluta möjligheten när jag frågade honom tidigare ikväll, även om han lär väldigt skeptisk. Den 19 april ordnar Skap ett seminarium för medlemmar (popartister) och branschfolk, där forskarna Anders Edsträm och Olle Findahl kommer att tala för en licens av samma slag. Slutligen minns vi hur en socialdemokrat i riksdagens lagutskott nyligen talade sig varm för "någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner". Vi kan räkna med att denna "tredje väg" kommer att bli figurera regelbundet i den svenska fildelningsdebatten framöver. I Tyskland och USA har vissa grupper fört fram idén en längre tid, och nyligen avslog parlamentet i Frankrike ett lagförslag med samma innebörd. Efter programmet satt jag, bistådd av Pirate Bay-Peter, i en timme på SVT-huset i så kallad tittarchatt. Några av frågorna och mina hastigt nedsmattrade svar:
Fråga: Hej! Jag jobbar som producent och låtskrivare och jobbar enormt hårt för att skapa musik som förhoppningsvis ger glädje åt andra människor. Jag tycker att det är helt fel att gå på den vanliga fildelaren och skulle väldigt gärna se er stötta alla oss som redan jobbar hårt för väldigt lite lön. Det är ju uppenbart att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna tjänar miljarder på att fildelningen existerar. Låt oss alla låtskrivare, artister och fildelare gå samman och kräva att bredbandsbolagen och mp3 tillverkarna betalar en del utav sin vinst till låtskrivarna och artisterna. Fildelarna betalar ju redan stora pengar för bredbandsuppkopplingen varje månad och det skulle vara det bästa sättet att få alla nöjda. Jag kommer med glädje stå och demonstrera tillsammans med er utanför Jonas Birgerssons och andra bredbandsmagnaters lyxvillor. Christian Svar: Hej producent! Jag förstår hur du tänker, men nu är det inte så lätt. En avgift till "artisterna" innebär en avgift till Stim och liknande organisationer. Deras utbetalningar baserar sig på vilka som hörs på radio. Och jag kan upplysa om att radioutbudet i Sverige är rätt enkelriktat. Mycket pengar till några få alltså, och knappt något till resten. Trots att bredden på internet är ofantligt mycket större än på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker ni om kassetavgiften som lagts på cd och dvd skivor? Nicke Svar: Jag tycker den är ett problem. Jag bränner ofta musik på cd och ger bort till vänner. Men pengarna från kassettavgiften går ju inte till de artisterna. De går till de topplisteartister som spelas mest på radio! Rasmus Fråga: Vad tycker du om Roger Wallis förslag, att leverantörerna av tjänsterna ska betala artisterna (precis som radion betalar STIM-pengar till artister när de spelar deras låtar)? Själv tycker jag det förslaget är det mest konstruktiva hittils i den här debatten. Jonas Svar: Jag har redan svarat på den frågan flera gånger i chatten. Nej, för "artisterna" är ingen enhetlig grupp, och det finns inget sätt att ta reda på vilka det är som fildelas. Rasmus
Viktigaste skälet att bestämt avfärda förslag om att tvinga internetleverantörer att "kompensera artisterna", är just att "artisterna" inte existerar. Inte som enhetlig grupp. Miljontals artister har spelat in sådant som sedan har spridits på internet, men vilka det är som kopieras mellan datorer och till MP3-spelare, det är omöjligt att ta reda på. STIM med vänner tvingas därför förlita sig på siffror över vilka som spelas på radio, det vill säga merparten av pengarna går till en liten klick topplistemusik. Ytterligare ett par skäl finns till att avfärda flatrate-lösningar. Dels i namn av "den vanliga internetanvändaren": Varför ska hon betala en fast straffavgift till rättighetsorganisationerna, när hennes snabba uppkoppling lika gärna kan användas till nättelefoni eller till att sprida hennes egna fotografier? Dels i namn av den innovative IT-företagaren: Det är fel att hetsa mot dem som hittat lyckade affärsmetoder. Om de mindre lyckligt lottade nödvändigtvis ska "kompenseras", borde de hotade vagntillverkarna rimligen ha fått ta del av järnvägsbolagens intäkter. Bägge dessa motargument, IT-användarens och IT-företagarens, är fullt befogade. Men när Roger Wallis och andras förslag om att legalisera fildelningen och i stället ge "artisterna" rätt att få del av vad vi alla betalar för våra internetuppkopplingar, tycker jag det är livsviktigt att argumentet om orättvis fördelning förs fram kraftigt. För även om det må låta konstruktivt och moraliskt rätt att ge sig på "de som tjänar miljoner" i stället för "vanliga tonåringar", riskerar vi en kulturell mardröm om vi ska låta topplisteartisterna koppla in sig som ekonomiska parasiter på internets hela kulturliv. Vi måste helt enkelt krossa vrångbilden av att "artisterna" skulle vara en grupp man kan gynna på samma sätt som politiker under valrörelser gillar att gynna "barnfamiljerna". Vi måste helt enkelt inse att musiklivet är något enormt mångfacetterat, något som aldrig kan representeras av enskilda artister, eftersom villkoren är så olika. IFPI vill få oss att tro annorlunda. De hävdade lögnaktigt i tittarchatten att "De allra flesta artister lever idag på skivförsäljning". Sanningen är att de flesta artister inte har skivkontrakt, och oavsett vilket inte kan försörja sig på att sälja inspelningar, utan i allmänhet har både ett och två andra jobb. Timbuktu, rapparen som i reportaget fick representera den icke ifrågasatta kategorin "artisterna", hade dock en vettig inställning:
Jag har insett, precis som många andra i branchen som jag pratar med, att det är såhär det är. Det är så det funkar. […] Jag är inte förbannad, jag har aldrig varit förbannad eftersom jag själv laddar ner så jäkla mycket. […] Snart inser folk att det är såhär det är. Man kan inte uppfinna hjulet och sen förbjuda alla att använda det.
Sistnämnda mening råkade dock ut för dagens mest kreativa felhörning. Dessi skrev på sin blogg (för att sedan tyvärr radera) att Timbuktu hade sagt följande:
Man kan inte uppfinna ljudet och sen säga att man inte får använda det.
Vackert! Vilken kontrast till vad statssekreterare Dan Eliasson – som först framstod som fullständigt tappad bakom en vagn, innan man märkte att han var medvetet undanglidande – yttrade:
Staten kan ju aldrig kapitulera.
|W|P|114480476049963204|W|P|Fildelningskompromissen funkar inte - vem ska "kompenseras"?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/12/2006 09:49:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Dessutom är ju musiklivet bara en snuttbit av allt som piratkopieras: filmer i mängder, datorspel, program, böcker, TV-serier m.m.

Vem ska ta reda på hur fördelningen mellan dessa ser ut? Ska vi skapa nya STIM-organisationer, en för varje immateriel sektor?

Kort sagt, jag vill veta hur det ska gå till i praktiken för att en femma ska hitta från Telia till Autodesk. Jag tycker flatrateförespråkarna gör det väldigt lätt för sig som bara viftar med handen och inte rikigt förklarar vad de vill ha i praktiken.

Ovanpå alltsammans är fildelningen fullständigt global. Dessa rättighetsorganisationer måste nå alla tillverkare i alla länder. Det är inte en lätt nöt att knäcka.4/12/2006 10:18:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sätt upp en webbsajt där man kan rösta på kreatörer som man tycker är värda att få betalt. Sedan fördelar man skatteinkomsterna efter hur rösterna är fördelade. Så var problemet löst.4/12/2006 10:49:00 fm|W|P|Anonymous Kungen av Kransen|W|P|Bara en allmän reflexion på skiv- och filmbolagens desperata clinging onto deras s k rättigheter, contra uppskattning av ny teknik:

* När inleder Gula Tidningen bojkott mot Tradera.com?

* Hur lång tid dröjer det innan Aftonbladet Chatt blir polisanmälda av telefonsexlinjer för värdeminskningen på de senares tjänst?

* ...eller varför inte Telia mot IRC-nätverken/ICQ/Skype/MSNM?

Och så vidare. Trött blir man. Bra att Copyriot finns i alla fall:

"Din riddare i fildelningsdjungeln"4/12/2006 11:22:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Om skivbolagen vill ha "flat rate" så kan de väldigt enkelt ordna det själva. Sätt upp en websida där man kan ladda ner hur mycket man vill för 50kr/mån. Enda problemet skulle vara om ett fåtal betalar och sedan sprider materialet vidare. Men om de är lite kreativa och kan ge mervärden i stil med last.fm, kändisskvaller, recensioner, tävlingar, biljettbokning m.m så tror jag faktiskt att det kan fungera, se bara på iTunes. Denna metod skulle dessutom vara mer rättvis eftersom rätt artist kan få pengarna utan inblandning av Stim och radiostatistik.4/12/2006 11:36:00 fm|W|P|Anonymous 123techno|W|P|Anonym kommentar #2 är något roligt på spåren - om vi nu vill uppmuntra kulturell produktion, varför kan vi inte bestämma själva vilken kultur vi ska stödja? OM och bara OM vi ska införa ett (vidrigt) flatratesystem i detta land borde vi försöka driva att användaren själv kan fördela sin avgift på de bolag/artister som man faktiskt vill stödja i någon form. Alltså ett aktivt val. Detta skulle dock knappast gå att genomdriva praktiskt - för vem ger frivilligt pengar till Sony/EMI?4/12/2006 11:47:00 fm|W|P|Blogger rasmus|W|P|123techno: Kan upplysa om att en workshop, bestående av bland andra en brittisk vän till mig samt technoguden Plastikman faktiskt utarbetade ett förslag åt det hållet, på ett seminarium häromåret.
Deras idé handlade om fri kopiering och att kulturpolitiken uppbyggs på en slags "kulturpeng" som alla betalar som skatt, sen får alla rösta fritt på vilka kulturproducenter som ska få pengarna (med en tröskel på ett visst antal för att utbetalning ska ske, så att alla inte röstar på sin bästa vän).

Ska tilläggas att min bekant, med grundmurad frihetlig statsskepsis, själv inte kunde ställa sig bakom förslaget helt. Men det är ju en klart intressantare modell än varje toppliste-STIM-modell, så han & Plastikman tänkte att den kunde vitalisera debatten.4/12/2006 12:48:00 em|W|P|Anonymous Pontus|W|P|Tänk om Last.fm - som ju ändå har blivit ett så etablerat community - kunde innehålla en funktion, där man kunde sätta in en frivillig summa pengar som sedan portioneras ut efter ens egna lyssnarstatistik. Givetvis skulle det vara helt frivilligt.

Det verkar schystare att dela ut pengar till de man faktiskt lyssnar på än att använda något slags röstningsförfarande som någon här ovan var inne på.

Om man bortser från tekniska och juridiska problem tycker jag detta vore en bra idé för folk som faktiskt kan tänka sig stödja den musik man gillar ekonomiskt.

Givetvis är det inget bot mot skivindustrins gnäll. Jag postade en liknande idé på ett annat forum för ett tag sedan och någon svensk musiker tyckte det var "stötande" att bli hänvisad till "allmosor".4/12/2006 02:17:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|Jag håller med om att det finns många problem med en bredbandsskatt, men jag är ändå villig att acceptera en sådan bara för att få slut på det kriget kring fildelning. Som jag ser det så är de juridiska problemen den största begränsande faktorn. Folk skräms från att delta, fildelning ses som något halvskumt, fildelare tvingas maskera trafiken vilket hindrar legitim traffic shaping mm.

Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare.4/12/2006 04:49:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag tycker att hela debatten om fildelning är en aning snedvriden. Personligen tycker jag att man bör fråga sig:

Varför är underhållningsbranchen so fanatik när det gäller fildelning? - Knappast för att de tjänar mindre pengar. De gör det för de vill fortsätta ha KONTROLL över sina konsumenter. Fildelningsstriden är bara en liten del av det hela - runt hörnet väntar olika sorters DRM (Digital Right Management) tekniker som skall hålla oss på mattan. Jag är förvånad att INGEN överhuvudtaget har nämnt det i debatten.

Varför är Bodström så i farten? För att han vill ha KONTROLL över oss medborgare. 60 års av socialdemokratisk styre (med några få gästspel av de borgliga) gör att partiet har blivit mer och mer maktfulkomligt. Den etablerade media går i deras ledband och vågar inte ställa skarpa frågor - varför har det annars varit så tyst runt alla dessa "registrerings frågor"?

Återigen - fildelning är endast en liten delfråga i det hela. Politiker gillar inte att medborgare kan läsa alternativa nyheter eller kanske organisera sig via internet. I skydd av terrorist och kriminalitets faran driver man igenom ett gigantisk KOTROLLSAMHÄLLE.4/12/2006 07:21:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Stämmer, det är kontroll det handlar om.

Anledningen till att debatten är snedvriden, som du beskriver det, tror jag är att den inrymmer människor med så i övrigt olika åsikter.

Flertalet av tyckarna synes luta åt det kommunistiska hållet, med argument som att "kulturen tillhör alla" osv.

En minoritet använder argument som är mer libertarianska till sin karaktär. Argumenten kretsar mer kring anonymitet och vikten av ett privatliv på internet såväl som någon annanstans.

Av någon anledning har just fildelningen lett till många oheliga allianser; den kommunistiska svenska staten slår sig i slang med den (marknads)liberala medieindustrin, samtidigt som frihetshatande kommunistfildelare slår sig i slang med frihetsälskande libertarianska fildelare.4/12/2006 09:13:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Till pelpet:

"Kom ihåg att ingenting är för evigt. Har väl en bredbandsskatt etablerats så kan vi ifrågasätta dess riktighet och fördelning senare." sa du. Rätt slappt att säga "jaja, vi låter dem köra över oss först så kan vi ändra på det sen om det inte går över av sig självt". Det tycker jag låter som du är beredd att låta andra trampa på dig först och säga "aj" i efterhand istället för att göra motstånd från början.

Dessutom blir jag så trött på den statliga ideologin att Skatten är den Slutgiltiga Lösningen på allt. Problem med att folk super? Skatt! Problem med att folk spelar? Skatt! Problem med att folk röker? Skatt! Problem med att folk kör bil? Skatt! Problem med att folk prostituerar sig? Skatt! Problem med att vissa bränner "illegal" musik på sina brännskivor? Skatt!

Va i h-vte, angrip problemens orsaker istället för problemens symptom. Om läkarvetenskapen skulle sysselsätta sig med att kurera symptom istället för sjukdomsorsaker skulle det inte finnas många pers kvar...

Ibland känns det som mitt huvud skulle explodera av frustration...
/Mike4/12/2006 09:25:00 em|W|P|Blogger floodis|W|P|@pelpet: Är du beredd på att ge upp kampen mot mjukvarupatent, för att "få slut på det kriget kring" mjukvarupatent? Lika lite är jag beredd att ge upp "kriget kring fildelning".

Sen är det, tycker jag, rätt att det handlar mest om kontroll. Det klargjorde IFPI ganska bra igår i chattet när de sa att nya affärmodeller är bra så länge det sker på musikindustrins villkor... EHHHH?! STFU N00b!4/13/2006 02:28:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Å ena sidan känns det som en bra idé att få slut på hela krigeriet om det här med nerladdning en gång för alla, om än genomfört på ett riktigt uselt sätt.
Men å andra sidan är det ju för mig helt uppenbart att detta är ett krig som copyrightägarna inte kan vinna - skulle de få igenom drakoniska lagar så skulle hela hantering drivas klart mer underground - se bara på WinNY eller Share - japanerna har ju redan tagit nästa steg tack vare riktigt snabba uppkopplingar och en hård lagstiftning.4/13/2006 10:11:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Fördelen med en "bandbreddsskatt" vore ju som många säger att den skulle få tyst på alla irriterande skivbolag etc., förhoppningsvis tar det inte lång tid innan man hittar vägar förbi den på samma sätt som man hittat vägar förbi kassettersättningsavgifterna. (Via en exempelvis en utländsk mellanman (WeSellADSL, någon?) som förmedlar bandbredd till svenska slutkunder.)4/13/2006 10:28:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det många glömmer är att det finns laglig fildelning. t.ex. artister och filmare som helt frivilligt lägger ut sina verk eller att man laddar ner en open source produkt.

Varför ska jag betala fildelningsskatt till några penningsstinna girigbukar när jag laddar ner sådant?

Hade skiv- och filmbolagen lyssnat på marknaden så hade vi inte haft ett problem.

/D4/18/2006 10:28:00 fm|W|P|Anonymous Oscar Swartz|W|P|Tjena, jag lade ut ett par screencaps av Thomas Bodström och Dan Eilasson från Uppdrag granskning när de ljuger sig fula i sitt maktbegär. Samt en screencap av Rasmus Fleischer som skildrar en känslig själ som är oroad av utvecklingen. Finns här på min blogg. Med kommentarer och länk till en äkta kannibal på Blogger.4/18/2006 11:37:00 em|W|P|Blogger pelpet|W|P|anonym, floodis:

Varför vara religiös? Jag tycker det viktiga är att få undan problemen än att vinna "kampen". Kan man med någon slags mjukvarupatent-kompromiss komma undan problemen ser jag det som en framgång, och samma sak med fildelningen och upphovsrätten.

Problemet med piratkriget är att det slår blint. Nyanserna i den allmänna diskussionen förstörs. Allt handlar om att stjäla eller inte stjäla. Nästan inga diskuterar hur upphovsrätten påverkar kulturutvecklingen, rip&mix-kulturen och musikspridningen. Många skräms från att fildela. Kan man få juridisk fred så öppnas möjligheterna för en mer öppen fildelningsverksamhet, kultur- och teknikutveckling.

Dessutom ska man inte underskatta riskerna för att medieindustrin lyckas lobba igenom stenhårda straff, obligatorisk DRM och ökad övervakning av internet.

Kan man behålla nätet fritt och öppet genom att betala en "beskyddaravgift" till musik och filmindustrin så tycker jag helt enkelt att det är värt det. Det blir ännu en kassettavgift att hata. Och hellre en kassettavgift än en frihetsinskränkning.

Det är inget som säger att alla pengar skall gå till STIM. Röstningsförslaget ovan är bra. Kunde man ge pengar efter hur mycket något laddas ned så skulle hela paradigmet ändras - skivbolagen skulle försöka få folk att sprida och ladda ned musik istället för att bekämpa det. Det går säkert att göra något kreativare av detta än att bara ge pengarna till STIM, Klys och IPFI.

Och som sagt: ingenting är för evigt.4/19/2006 01:39:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag skulle vilja ge alla välmående artister (t.ex Petter) som klagar på fildelningen en tankeställare.

Vad är det som säger att just deras jobb är värt så mycket mer i lön än t.ex en sjuksköterskas? De borde vara nöjda om de kan plocka ut 15000kr i månaden. Vill de tjäna mer pengar så får de jobba för det och låta tillgång och efterfrågan styra genom att ge konserter. Är de tillräckligt populära kan de ta bra betalt per biljett och på så sätt tjäna mer pengar.

Och glöm det där med att "vi ska ju leva på det här resten av livet, efter att våra karriärer är slut." Varför då? De kan väl lika gärna ta ett jobb på en bensinmack som vem som helst annan som blivit av med jobbet.6/09/2006 12:08:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag håller i princip med anonymous2, men det vore nog bättre om man själv fick välja att betala till de verk man själv väljer att ta del av. Dels är det fler än artisten som ska ersättas (och det gäller ju ofta filmer). Dessutom skulle säkert mindre artister tjäna på att man kunde ge mer än en minimisumma.

Paypal åt alla.6/09/2006 12:44:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sätt upp en webbsajt där man kan rösta på kreatörer som man tycker är värda att få betalt. Sedan fördelar man skatteinkomsterna efter hur rösterna är fördelade. Så var problemet löst.

Du ser inte problemet med det?
Vart ligger rättvisan i det?
Byt ut artister mot vanliga knegare, hur rättvist är det systemet? Jag hade inte velat jobba på ett jobb där lönen bestäms efter röstning, hur idealistiskt det än låter.

Sen har man hela problemet med att ett sådant system lätt skulle kunna utnyttjas också.4/10/2006 03:42:00 em|W|P|rasmus|W|P|Imorgon tisdag på Uppdrag granskning: Fildelning – en olaglig folkrörelse. Redaktionen har researchat ämnet bra och jag tror vi slipper se några av de värsta vrångbilderna. Vinklingen tycks handla en del om att fildelningen skapar inte bara förlorade intäkter för vissa, utan göra andra till tydliga ekonomiska vinnare. Är själv intervjuad – det gick kort och kändes rätt rakt, jag sa ett fåtal väsentliga saker om musikliv och teknik. Efter inslaget kommer jag, tillsammans med representanter för IFPI och The Pirate Bay, att medverka i en så kallad tittarchatt på SVT:s hemsida. Intervjuad är även rapparen Timbuktu. En lösryckt mening från honom figurerar i trailern:
Det var någon hemsida som laddat ner plattan, inte fått ner alla låtarna, hade dom i fel ordning och recenserade skivan och sågade den, jag blir sällan 'aao' arg men det gjorde mig sur.
Nåja. Vem har inte fått ett blandband och inte varit 100 % säker på innehållets relation till officiella skivsläpp? Vem har inte diskuterat musik med sina vänner, och låtit både orättvisa och ibland felinformerade dissar slinka med? Vem inbillar sig att detta skulle försvinna på internet? Sorry, Timbuk. Du kommer inte undan att folk säger orättvisa saker, och att dessa idag kan få större spridning genom bloggar och nätforum än vad de kunde genom fanzines och telefonsamtal. Fast det gäller ju också alla positiva omdömen och ohämmad känsloporrMP3-bloggar. Du kan inte välja om detta ska ske eller inte. Däremot kan du, eller främst ditt skivbolag, välja mellan att spjärna emot eller avstå. För en halvstor musiker som kanske känner sig stå på tröskeln till ett ekonomiskt genombrott, är valet kanske inte självklart. Men det finns en tydlig tendens, och den blir allt starkare: Nya, pigga artister som vill något och kan göra det bra, de drar fördel av fildelningens fria spridning. Etablerade, trötta, inkompetenta artister har dock allt att förlora, när publiken får möjlighet att vända dem ryggen. Undantag från tendensen finns nog, men den är generell och blir allt starkare med utvecklingen mot bedroom producers. Även om inte symfoniorkestrar berörs direkt (men väl indirekt), så gäller det definitivt för subgenren "svensk hiphop", som visades i inlägget "Las Palmas > Petter". Vilken sida Timbuktu hör hemma på – de som kan erövra en fruktbar direktrelation till publiken, eller de som överges till förmån för bättre alternativ – det kan jag inte säga. Har hört honom alldeles för lite. Men att det är detta som är den avgörande frågan vad gäller fildelningens inverkan på musiklivet, det sade jag i alla fall inför Uppdrag Granskning-kameran. Vi får se om den aspekten får plats i programmet. Är ändå smått förväntansfull.|W|P|114467668344751815|W|P|Fildelning leder till orättvisa sågningar?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/11/2006 12:31:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det är som Terry Gilliam (regissören av flertalet bra filmer) sa för nån månad sen.

Han hade inget emot piratkopiering personligen, men han ville att om folk skulle kopiera saker så se till att det var "bra kvalité" på sakerna så att man kunde uppskatta konsten till fullo.4/11/2006 02:47:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Vad jag vet så är faktiskt Timbuktu positivt inställd till piratkopiering. Tror han sa nåt om det i nåt avsnitt av Debatt för länge sedan (som en del av ett reportage).. Dennis Lyxzén var med och debatterade om jag minns rätt.4/11/2006 10:00:00 fm|W|P|Anonymous Blenda|W|P|Såhär sa Timbuktu om fildelning år 2002: "Egentligen skadar det bara de små bolagen att man laddar ner mp3or. De stora bolagen ska ha det. Säljer man massor av skivor har man råd med det. Vi på Juju records tar direkt skada av det. Varenda öre för den här skivan går in i andra skivor med nya artister. Man kan inte göra något åt det men det känns inte särskilt kul." (Citat från intervju i Yelah 2002-03-19

Tre år senare hade hn ändrat sin inställning lite: "Jason Diakité, mer känd som Timbuktu, tycker inte att det är fel att ladda ned från nätet. Han ser också ett samband mellan skivpriserna och nedladdningen.
- Man kan inte uppfinna hjulet och sedan säga att alla ska gå. I stället får man försöka få nedladdningen att fungera. Jag har upptäckt oerhört mycket ny musik genom att ladda ned från nätet. Men jag köper också mycket skivor. Jag tycker att man ska göra ett upprop till skivbolagen och fråga dem varför de säljer sina skivor så förbannat dyrt i skivbutikerna. Sänk priserna på skivorna och skapa sajter där det blir mer attraktivt att köpa en låt digitalt än att ladda ned den gratis, säger han och tillägger:
- Det här är ett slag som inte går att vinna. Vi artister måste anpassa oss, vi får spela mer live och försöka försörja oss på det."
(Citat från Göteborgs-Posten 2005-04-20 s. 87)4/11/2006 10:09:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|När det gäller kvaliteten så har ni ett case där. De flesta filer jag laddar ner brukar hålla hyfsad kvalitet, men jag kan tänka mig att vissa audiofiler även i framtiden kommer att vara beredda att köpa skivor eller ljudfiler just för att veta att ljudkvaliteten inte blivit förvanskad av något mellanled.

Warezgruppernas releaser borgar ju för kvalitet, men tyvärr så släpper du ju bara i det förlegade "mp3"-formatet och (AFAIK) aldrig Vorbis eller förlustfria FLAC. Jaja, det finns ju andra kvalitetsrippare så detta är egentligen inget jätteproblem.4/11/2006 07:47:00 em|W|P|Anonymous Fraulein Fleisch|W|P|100& riot
100% påsk
0% copyright

Den nya låten från PARTY PANTS:

EASTER EGG ATTACK!

Ladda hem och njut! (Även jullåten X-mas Time Assault finns tillgänglig för den som hellre filar jul i påsktider)

(Sorry för reklamen broder, vi ses på torsdag)4/11/2006 09:08:00 em|W|P|Anonymous Chester C|W|P|Ett uppfriskande program. Klart bättre än mycket annat som sänts om de här frågorna. Bitvis slagsida åt APB:s och industrins problemformuleringar. Ordet stöld användes ca 10.000 gånger. Men många ljusglimtar. Som mannen som slingrigt försöker hävda att det minsann finns andra sätt att utreda fildelningsbrott än att spåra personer via deras ip-nummer men inte riktigt kan förklara hur. Töllborgs avslutning är en omedelbar klassiker.4/11/2006 09:32:00 em|W|P|Anonymous Desiré|W|P|Håller med dig till fullo. Genom fildelning kommer skitmusiken att sållas bort från musikmarknaden och det är de kompetenta och nytänkande artister som kommer överleva, med råge!

Det blir mer kvalitet på musikmarknaden, och det vill väl de flesta?4/11/2006 11:13:00 em|W|P|Anonymous popoffsky|W|P|Å andra sidan är det ju ovärderligt med all den kultur som överhuvud inte distribueras genom de teknologiskt "högkvalitativa" och centraliserade kanalerna.

Taskigt upplösta vhs-rippar eller ofullständiga mp3-versioner av gamla knastervinyler är naturligtvis ett kanonalternativ i de många fall då de i princip utgör det enda tillgängliga alternativet.4/11/2006 11:48:00 em|W|P|Anonymous blenda|W|P|Så här skrev IFPI-juristen i deras chatt efter Uppdrag granskning: "Idag finns i stort sett all musik att få tag på hos de legala musiktjänsterna på nätet men du kanske måste leta runt precis som du måste leta bland fysiska skivbutiker om du söker efter en speciell artist."

LOL. Det tror jag inte ett skit på och även om det är sant så är det såklart jättebra om folk själva kan organisera smidiga tjänster för filutbyte istället för att förlita sig på musikindustrin, som aldrig kommer lyckas med att tillfredsställa de begär som fildelningen skapar. Lycka till, IFPI & RIAA.4/10/2006 02:43:00 em|W|P|rasmus|W|P| Senaste South Park-avsnittet är verkligen intelligent, som kommentar till Muhammedkarusellen. Stadens invånare gräver ned sina egna huvuden i sand. Går inte att tänka sig en träffsäkrare illustration till det fenomen som Copyriot skrev om som "nihilism förklädd till pluralism". Redan Hegel muttrade om hur ironin tar sin utgångspunkt i nihilismens processer. South Park letar gång på gång upp samtidsfenomen med en förträngd nihilistisk underström, driver värderingskrockarna till sin spets, skrattar sönder blockeringar, frilägger väsentligheter. Och öppnar för relevanta jämförelser med tidigare episoder. Denna gång har South Park-dekonstruktionismen lyckats osedvenligt bra. Inte bara bjuds på en fars kring Muhammedteckningarna. Parallellt insprängt finns en rekursiv metahistoria som tar upp den inte mindre intressanta frågan om narrativ humor kontra uppstyckad. Med Bittorrent och mrtwig.net brukar ett valfritt South Park-avsnitt vara både hemladdat och i full uppladdning på någon minut. Senaste episoden, likt alla andra, finns både i en högupplöst version och en lågupplöst men helt tittbar:
SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(rm_MrTwig_net).torrent (.rm, 36 MB) SouthPark_1003_-_Cartoon_Wars_(avi_MrTwig_net).torrent (.avi, 174 MB)
Fortsättning i nästa veckas avsnitt...|W|P|114467349639313327|W|P|South Park slår huvudet på spiken|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 05:51:00 em|W|P|Anonymous shizza|W|P|Ett av de bästa south park avsnitten! Någon som vet (utan att avslöja för mkt) om Family Guy har visat Muhammed i en episod?4/10/2006 05:56:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Även om south park är bra på att avpolarisera viktga frågor skulle det vara uppfriskande om dom kunde ta ställning till något nångång. Lite för ofta framstår dom bara som fega liberaler som kritiserar ytterligheterna för att sedan ställa sig i mitten.4/11/2006 05:24:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Muhammed förekommer i avsnittet som heter super best friends eller något liknande.

Buddha, Jesus, Muhammed med flera är någon superhjältegrupp.4/11/2006 11:31:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Det briljanta med avsnittet var iofs mer DRIFTEN med Family Guy än något annat.

Cartmans bittra "moment of truth" tillsammans med utsagorna från terrorledaren sammanfattade ju perfekt varför FG är en underlägsen och rentav dålig serie.

Nåja ... det är mitt lilla kulturella perspektiv bland era storpolitiska ambitioner. (SP är dock en väldigt opolitisk serie som sällan tar ställning utan föredrar anarki)4/12/2006 01:11:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jepp, jag tycker också det centrala är en komediskola mot en annan, där man briljant mejar ner Family Guy (som jag tyvärr aldrig sett).

Som vanligt fegar South Park när det gäller att hantera heta politiska potatisar såsom teckningskonflikten, och tar en politiskt korrekt ställning4/12/2006 07:26:00 em|W|P|Blogger notwist|W|P|Jag måste faktiskt säga, helt off topic, att kritiken mot Family Guy är fruktansvärt dålig.

Påminner nästan lite om en video jag såg en gång om en kille som försöker göra narr av den där killen som är 26 år men ser ut att vara typ 12 och har en egen show, men det slutade med att han mest gjorde narr av sig själv.

Tycker South Park gör lite samma grej, south park var roligt och kontroversiellt när det var nytt. Nu känns det mest som att 90% av avsnitten är utfyllnad för att skaparna ska få sina säsongspengar. För att inte snacka om all merchandise..4/12/2006 08:48:00 em|W|P|Blogger Nose|W|P|Mmmm, South Park & Hegel. Lost & Habermas?4/13/2006 09:04:00 em|W|P|Blogger Anders|W|P|Måste humor alltid vara viktig och säga nåt om verkligheten? Meningslös humor kan också vara bra och viktig. Den är till och med ofta roligare än satir eftersom den är renare, med fokus på att vara rolig och inte på att få folk att fatta nåt eller tala om för folk att det de redan fattat är rätt.

Jag såg inte South park-avsnittet som så mycket kritik mot Family Guy utan mer parodi, kanske rent av kritik mot alla som inte låter folk skratta åt vad de vill. Det de vill säga kanske är att även det som verkar meningslöst måste uttryckas, en princip som jag själv ser som väldigt viktig, men otroligt svår att få folk att fatta vikten av.
Kanske är det därför de valt just Family Guy eftersom den just har så meningslös humor. Karikatyrerna i Jyllands-posten var också meningslösa och dumma, men de måste få tryckas.4/13/2006 09:08:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Jag förstår inte riktigt vad som är dåligt med Family Guy...?Kan någon ge en annledning varför förutom att dom inte gillar skämten.4/14/2006 11:04:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Vad har hänt med Mr Twig?4/23/2006 09:25:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Förstår inte varför FG anses vara plagiat på Simpsons. Wow, det handlar båda om en kärnfamilj med tre barn. No shit, det gör 99% av alla andra familjesitcoms i USA också. Så har formatet sett ut åtminstone de senaste 30 åren.

Simpsons var en gång i tiden bra men är åtminstone sedan säsong 16 dåligt och har alltid lidit av en för stor anpassning till barn. FG är säkert inte för alla, det kräver en rätt bred kunskap om många främst 80-tals serier.10/04/2006 04:57:00 em|W|P|Anonymous boris|W|P|Alla inläggen ovan som försöker teoretisera kring vad som egentligen är roligt, eller vad south park försöker kritisera och framförallt de som tycker att south park måste ta ställning för eller mot nånting är, som pojkarna i south park själva skulle uttryckt det: Liberace gay!4/10/2006 01:44:00 em|W|P|rasmus|W|P|Tusentals katastrofdrabbade i New Orleans får tillgång till gratis halvsnabbt internet, via ett trådlöst nätverk byggt på donerad utrustning och med offentligt understöd. Nätet bygger inte på stora sändare, utan på små antenner i lyktstolparna som utan centralpunkt distribuerar vidare information från punkt till punkt á la P2P. Därmed når nätet även områden där orkanen ödelagt fast och mobil telefoni. Men nu hotas infrastrukturen av en delstatslag, som (med vissa undantag) förbjuder offentligt understödd infrastruktur i form av datornätverk, då det anses snedvrida konkurrensen. Telekomföretaget Cox Communications ger sitt fulla stöd till lagen, som på fullt allvar heter Fair Competition Act, och förbereder en rättslig attack. Men stadens myndigheter tänker inte ge sig. New Orleans-nätets framtid kan nu avgöras i domstol. Copyriot har tidigare skrivit om hur liknande lagförslag hotat gräsrotsprojekt för gratis internet till invånare i Houstons fattiga East End, och om svenska idéer om fria stadsnät.|W|P|114466957398897880|W|P|Telekomföretag släcker New Orleans trådlösa nät?|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 06:35:00 em|W|P|Anonymous Ulf Åkesson|W|P|Jag får nock säga att jag håller med de andra i detta fallet. Att ge statliga/kommunala bidrag till vissa former av verksamheter (som i detta fallet) är att snedvrida konkurrens, och en form av diskriminering.

Och för övrigt; "There is no such thing as a free lunch". Det finns inget "gratis" bredband. Det är alltid nån som betalar.4/11/2006 02:46:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Hej Ulf, 80-talet ringde och ville ha nyliberalismen tillbaka.

Men vad vet jag, ett flertal privata företag stod kanske på kö för att omedelbart bygga ut konkurrerande internet-uppkopplingar i katastrofområdet, som alla drabbade också skulle ha råd med.

Det var kanske därför man sket i att evakuera folk -- det hade ju totalt sabbat konkurrensen ifråga om bussar, bilar, sovsäckar, mat, hotellrum, sjukvård med mera, vilket vore ren och skär diskriminering.4/11/2006 10:17:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Ulf, du har nog ett och annat kvar att förstå om Internet. Sammankopplingen av nät ökar värdet av alla näten. "Internet" är inte något man köper.4/11/2006 09:22:00 em|W|P|Anonymous Ulf Åkesson|W|P|Okänd 1:

"Det var kanske därför man sket i att evakuera folk -- det hade ju totalt sabbat konkurrensen ifråga om bussar, bilar, sovsäckar, mat, hotellrum, sjukvård med mera, vilket vore ren och skär diskriminering."

Nja, problemet var väl snarare att den amerikanska staten hindrade privat assistans utifrån än något annat. Staten agerade lika inkompetent som den brukar göra, helt enkelt.

Okänd 2:

"Ulf, du har nog ett och annat kvar att förstå om Internet. Sammankopplingen av nät ökar värdet av alla näten. "Internet" är inte något man köper."

Nja, jag tror inte att problemet ligger där, inte. Du köper en tjänst och den kostar, så enkelt är det. Antingen betalar du den själv, får den av någon eller så tvingar du någon under vapenhot att betala den för dig.4/10/2006 02:01:00 fm|W|P|rasmus|W|P| I fredags överlämnade Orkesterutredningen sitt betänkande till Leif Pagrotsky: SOU 2006:34 Den professionella orkestermusiken i Sverige. Aldrig tidigare har så mycket orkestermusik spelats i landet. Samtidigt pekar siffrorna på betalda konsertbesök brant nedåt. Utredningen konstaterar att "färre betalar mer för ungefär samma utbud". Nog får man tala om "kris".
Från att ha befunnit sig i mitten av en musikalisk konstnärlig diskurs, riskerar orkestrarna i dag att hamna i periferin av sin egen konstforms utveckling, i såväl Sverige som i resten av världen.
Här handlar det alltså om företrädesvis "klassisk musik", i stort sett helt beroende av offentligt understöd. Orkesterverksamhet är kostnadsintensiv, det går inte att komma ifrån. Bland de 28 orkestrar som berörs finns ett antal kammarensembler runt om i landet samt sju symfoniorkestrar, varav fyra med över 100 musiker (Kungliga hovkapellet, Göteborgssymfonikerna, Kungliga filharmonin samt Sveriges Radios symfoniorkester). Så vad spelar symfoniorkestrarna? Mozart, Beethoven och Brahms står stadigt i topp. Överlag kraftig koncentration på tonsättare födda under 1800-talet. Den mer eller mindre samtida musikens andel av repertoaren har länge minskat stadigt. Nu levande kompositörers musik uruppförs, men sedan plockas den sällan fram igen. Tendensen till likriktning av repertoaren tycks obeveklig. Klassiska "örhängen" drar helt enkelt mer folk till konserhusen än vad nyskriven musik förmår göra. Även kända solister och dirigenter fungerar som publikmagneter. Orkestrarnas rörliga kostnaderna för dessa har skenat iväg betydligt snabbare än de fasta kostnaderna för anställda musiker. "Kostnaderna för dirigenter och solister fordrar att konserthusen drar fulla hus för att i någon mån täcka gager och motivera sina val." Symfoniorkestrarnas storlek har haft en långsiktigt svällande tendens. Ett fyrtiotal musiker må räcka utmärkt för att spela Mozart, men:
Orkestrarna har svällt i storlek sedan 1800-talet. Många skäl anges till varför orkestrarnas storlekar vuxit sedan Mendelsohns, Beethovens och Schumanns dagar. Några av orsakerna har sin grund i tonsättares idéer (Berlioz, Wagner, Mahler m.fl.) som i samspel med framväxten av allt större konsertlokaler skrev verk för allt större besättningar. Orkesterns storlek kan sägas ha följt med de estetiska riktningar och moden som gällt fram till 1900-talets början. (...) Orkestrarna skulle kunna sägas definiera sig som en sorts allmänhetens CD-växlare: man ser det som sitt uppdrag att kunna täcka in en så stor del av den symfoniska repertoaren som möjligt. (...) Med de utgångspunkter man i dag tar för givna för verksamheterna, fordras med andra ord möjligheten att växla mellan cirka 40 och 100 musiker på podiet. Detta betyder att alla anställda musiker inte behövs hela tiden.
Utredningen noterar också att orkestermusikernas kollektivavtal föreskriver att kammarmusik (mindre ensembler utan dirigent), räknas som en aktivitet utanför kärnområdet. Orkesterledningarna måste således betala sina anställda musiker extra om de ska spela kammarmusik.
Det betyder att man i avtalen i princip låst den musikerresurs som orkestern utgör till en verksamhet som alltid måste inkludera en ofta kostsam dirigent.
Samtidigt som svenska symfoniorkestrar blir större, hävdar klassisk kulturekonomisk forskning att kostnaden för musikernas löner har en obeveklig tendens att stiga snabbare än intäkterna eller ekonomin i stort. Orkestermusik kan ju till skillnad från många andra samhällssektorer inte tillgodogöra sig arbetssparande ny teknik. Till detta prekära utgångsläge ska läggas publikbortfallet. Antalet betalande besökare hos de fem statligt stödda symfoniorkestrarna har minskat med hela 40 % bara mellan 1998 och 2003 (hos kammarorkestrarna syns ingen lika dramatisk minskning). Kärnan av konsertbesökare är i hög grad en äldre grupp, som krasst uttryck snart har dött bort. Musikervänner talar sarkastiskt om konserthusen de spelar på som institutioner för passiv dödshjälp. "Dagens femtio- och sextioåringar har inte samma relation till den institutionaliserade orkesterverksamheten som tidigare generationer", konstaterar utredningen. Följande slutsats kan knappast kallas för våghalsig:
Att göra publikundersökningar och utarbeta strategier för hur man i framtiden ska kunna finna en ny publik torde vara en framtida huvudfråga för de svenska orkestrarna.
Men samtidigt är siffrorna i en orkesters årsredovisning beroende av antalet betalande besökare, och större besökarskaror lockas – på kort sikt – med vad man uppfattar som säkra kort. Så befästs tendensen till likriktning av repertoaren till kända gamla klassiker. Mozart, Beethoven, Brahms. Och genom att hålla fast vid nedärvda konsertformer, frack och långklänning, hur gärna orkesterföreträdarna själva vill komma bort från "finkulturstämpeln". Utan att gå in närmare på Orkesterutredningens rekommendationer, råder det inget tvivel om att orkestermusikens framtid inte bara hänger på hur stora penningsummor den tilldelas. Vilken repertoar prioriteras, och vilken är den publik som man vill locka? Hur stora ensembler? Vilka ritualer kring konserterna? Ytterst får symfoniorkestrarnas kris härledas ända till the Edison rupture. De förvaltar en tradition rotad i 1800-talets diskursnätverk, och samspelet med publikens önskemål har fått repertoaren att gravitera extremt kraftigt just det seklets musik (plus/minus ett par decennier). Friedrich Kittler skriver att "1800-talet uppfinner dirigenten som surrogat för den omöjliga klangreproducerbarheten". Innan ljudinspelningens epok kunde ju musik bara lagras i symbolisk form, som noter – vilket för övrigt var det medietekniska förhållande som fick upphovsrätten att utvidgas till musikens område. Tänkvärt är att utredaren Astrid Assefa konstaterar att den "klassiska musiken" inte bör ses som en "genre", vid sidan om jazz, pop och kanske house. I stället för den problematiska genreuppdelningen, särskilt med dess luddiga gränser i den elektroniska musikvärlden, tar hon fasta på orkestermusikens särdrag: att den är skriven med noter.
Bättre vore kanske att betrakta musiken som grovt sett bestående av två kraftfält: det ena bottnar i en i första hand skriftspråklig musiktradition, det andra bottnar i en i första hand improvisationsbaserad musiktradition. Dessa båda kraftfält interagerar − och har alltid interagerat − med varandra. Nöten som borde knäckas av den statliga musikpolitiken är att utröna vilka (högkvalitativa) uttryck för dessa båda kraftfält som kan utgöra levande komplement till de musikaliska uttryck som dominerar såväl statligt stödda media som kommersiella kanaler, och därmed värda ett statligt stöd.
Bonus: MP3-ackompanjemang till detta inlägg. Ett par satser av Heiner Goebbels, för sampler och orkester.|W|P|114462733891536854|W|P|Angående orkestermusikens framtid|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/10/2006 10:19:00 fm|W|P|Blogger agaton|W|P|Jag tycker det känns konstigt att se 100 musiker som för mycket i en symfoniorkester.

De orkestrarna du nämner finns där för att bevara den kulturskatt som våran generation annars aldrig skulle få möjlighet att uppleva på ett lika bra sätt.

Felet ligger inte i orkestrarna. Visst ska de vara lite mer öppna för modern musik, men ett tusenårigt musikarv räcker för att göra publiken nöjd...4/10/2006 10:39:00 fm|W|P|Blogger rasmus|W|P|Agaton: "Tusenårigt musikarv"? Haha, inte riktigt. Musik för symfoniorkestrar har funnits i mindre än tre sekel. Räknar vi in (betydligt mindre) barockorkestrar kanske kan vi säga 400 år. Men OK, got your point.

Kan ju understryka, om någon läser slarvigt, att jag inte sagt att 100 musiker (alltid) är "för mycket" i en symfoniorkester.

Drar ingen slutsats om vad som bör göras öht. Är som alltid skeptisk till att ordinera en "lösning" när man står inför problem. Däremot konstateras att det inte går att smita undan från fråga om vilken riktning orkestermusiken i stort ska ta sig framöver. Att "göra publiken nöjd", som Agaton skriver, duger inte när det publiksegment som i huvudsak står att förnöja är en generation på väg att dö av inom kort.4/10/2006 10:53:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Exakt; lösningen blir i stället at göra den befintliga publiken missnöjd och föregående generation strikt nyfiken.

Och, som sagt: ritualerna! Ritualerna!4/10/2006 01:14:00 em|W|P|Anonymous RexM|W|P|Måste bara nämna att jag med stor entusiasm ser fram emot att besöka Play! i juni, som kommer koncentrera sig på att spela datorspelsmusik. Framför allt musiken från final fantasty serien är helt fantastisk, och jag anser att jag kom billigt undan, lite drygt en tusenlapp för fyra platser. Det kanske är det som är orkestrarnas framtid.4/10/2006 01:17:00 em|W|P|Anonymous Johan Svensson|W|P|...du skulle inte kunna tänka dig att skala ner bilder i stället för att posta bilder på 800kB i 2362x1858 pixlar?

Jag läser via RSS, jag ser dem i full storlek.4/10/2006 09:44:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Mer öppen för modern musik. Det beror på vilken musik. Om man laddar ner de stycken som finns länkade hittar man modern klassisk musik. Sådan tycker jag är mycket tråkig att lyssna på och man måste "lära" sig att tycka om den. Modern musik av den typen tror jag inte skulle locka ny publik.

Jag har en del inblick i orkestervärlden och vet att det är svårt att få publik på konserterna (spelar själv i flera orkesterar). Blev faktiskt mycket förvånad när biljetterna till Play! tog slut på så kort tid. Det förklarade jag dock med att budskapet om Play! har spridits via nätet och till fildelarna. Det är ju dessa som går på konserter! :)4/11/2006 02:30:00 em|W|P|Blogger agaton|W|P|Även du kanske uppskattar klassisk musik när du blir äldre...4/08/2006 10:03:00 em|W|P|rasmus|W|P|
  • Ute var det aprilväder. Inne på Moderna muséet var det symposium om konst och nya medier. Största affischnamn var kanske Bruce Sterling, kalifornisk nätkonstteoretiker och science fiction-författare. Det medryckande föredraget kretsade i hög grad kring web 2.0 och vilka trender inom kulturproduktionen som hänger samman med dess framväxt. Skönt nog blev det aldrig direkt evangeliserande, fast Bruce Sterling inte lade band på sin entusiasm över hur nya och omvälvande saker som händer med informationens infrastruktur. Han pratade om Second Life – onlinevärlden som inte är ett spel, utan en plattform för kulturell produktion (även om spel som WoW delar många drag). Samtidigt som många konstnärer deltar passionerat, är ekonomin av betydande skala. En massa människor tjänar sitt levebröd på att skapa och handla med virtuella objekt inne i Second Life-världen. Jämför med det konstnärliga användandet av "web 1.0": Rhizome.org är inget produktionsmedel, utan bara ett arkiv för material som producerats annorstädes. DeviantART togs som exempel på något som har framtiden för sig, utan att utmärkas av bra konst. Miljontals användare postar sin digitala bildkonst där. Bruce Sterling framhöll hur det i onlinebutiken går att beställa ett exklusiva canvastryck med valfri bild upplagd av en användare – och betala med den egna valutan Deviantcash. Eller köpa ett pussel eller en kopp. Reproduktionen är helt integrerad. Jämför med konstmuséernas avgränsade små butiker med förlagsgodkända färdigpacketeringar. Varför skulle en ung konstnär egentligen söka sig till gallerivärlden? Flickr, "web 2.0-rörelsens älsklingsbarn", fick sig däremot en rejäl utskåpning. Fall inte för frestelsen att sugas in i dess fototsunami, varnade Bruce Sterling. Bli inte förförd, men förstå arkitekturen – för aldrig förr i historien har så många bilder samlats i ett enda sammanhang. Här bjöds det på en sarkastisk betraktelse över språket på Flickr.com. You! People! Invite! I själva verket, menade han, säger Flickr "kom och jobba gratis för oss". Och vi kan vara ganska säkra på att muséer och konsthallar kommer att lockas till frenetiska misslyckade försök att efterlikna fenomenet. Deltagandet kommer att överbetonas: "YOU! YOU! YOU! YOUR MUSEUM! YOUR, NOT OUR! YOU! INTERESTINGNESS!" Till skillnad från Deviantart och Second Life, erbjuder Flickr inga möjligheter till ekonomiskt utbyte som skickliga konstnärer kan tjäna en slant på. Del.icio.us föll honom bättre i smaken, men han beskrev det som ämnesmässigt geek-centric och efterlyste liknande art-centric kollaborativa länksamlingar. Här nämndes Videosift ("The best of Google Video"), som ännu ett exempel på ett konstformat som kanske inte är överlag särskilt bra, men nytt. Och tidstypiskt: Betygsättande för framvaskning av guldkurn ur en dataström av videoklipp. Klipp som är "sort of in the public domain". Föredraget inleddes med resonemang om varför det egentligen blivit populärt med tvärdisciplinära approacher, som dagens samarrangemang mellan filosofer och tekniker. Vad är poängen med att konstnärer och elektroningenjörer ska arbeta tillsammans, när det borde ge bättre skalfördelar om alla gör vad just de är bäst på? Nå, för konstnärer kan det förstås handla om "sweet-talking others to do your work". Men varför det tvärdisciplinära ligger i tiden är lätt att förklara: Nätet är tvärdisciplinärt. En googling kring ett ämne kan få en konstnär som förstaträff likväl som en jurist. Med detta enkla konstaterande i ryggen gav sig Bruce Sterling på några författare som han menar "gör en dygd av nödvändigheten", exempelvis "kreativitetsgurun" Richard Florida (vars lovsång till konstens betydelse för urban utveckling, enligt Bruce Sterling, mest handlar om att den kan fördriva slummen och höja fastighetspriserna i attraktiva områden). Ännu brutalare raljerades det över en viss Daniel H. Pink vars evangeliserande böcker om hur "de högra hjärnhalvorna tar över" ständigt trycks i nya upplagor. Kom igen, att globaliseringen sätter press på västvärlden att flytta sig uppströms i produktionen och satsa på kulturella värden är inget märkvärdigt, sade Bruce Sterling. Sedan tog den franske konstnären Maurice Benay vid. Han berättade om varför och hur han från mitten av 1990-talet började övergå till datorspel och internet som tekniker för sin konst – vilket kändes rätt futtigt, med tanke på att Bruce Sterling just förklarat sådant som rena självklarheter och varslat om mycket mer grundläggande förändringar av konstvärlden. Skymtade Erik Stattin i publiken. Han lär nog blogga snart.
  • Fick just höra att min artikel Kulturkannibalismen är med i ett kompendium med texter kring konstteori som studenterna vid Kungl. Konsthögskolan får läsa. Kul!
  • I onsdags höll jag föredrag på WELD (f.d. Efva Lilja Dansproduktion). Publiken, omkring ett tjog, bestod av folk verksamma inom områden som samtidskonst, modern dans eller teater. Jag gav en bakgrund till dagens fildelning, remixkultur och kopifajt, med lite medie- och konsthistoria, lite informationsteori och lite funderingar kring rollförskjutningar i kulturproduktionen. Efter föredraget lådvin och mycket öppensinnade diskussioner nya medier och konstarternas framtid, med bland andra Mårten Spångberg. Kanske det mest givande sammanhang hittills som jag pratat som någon slags Piratbyrån-företrädare.
  • Lördagen den 29 april. Boka in datumet för en helkväll med Piratbyrån på Café Edenborg, med bland annat gästspel från Pirate Cinema Berlin. Håll utkik för mer info!
|W|P|114452673278312376|W|P|Kring konst och nya medier|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/09/2006 07:39:00 fm|W|P|Blogger Isabella|W|P|Jag vet.. jag kände mig lite lurad iförrgår. Det var tydligen några som skulle ha fest, så de var tvugna att stänga tidigt. Vilken besvikelse..
Jag vet inte om jag vågar försöka komma dit idag, de kanske stänger tidigt då också och då faller världen samman. Men jag gör nog ett försök iaf, man ska ju möta sina rädslor!4/09/2006 01:34:00 em|W|P|Anonymous Patrik Wallström|W|P|Jag var också och såg Bruce Sterling. Efter att nyligen läst The Zenith Angle och Shaping Things hade jag inga höga förhoppningar om vad Bruce skulle berätta om. Men han infriade åtminstone mina förväntningar, och jag kommer fortsättningsvis att betrakta honom som en debattör långt ute i den ointressanta periferin. Under debattpanelens var jag tvungen att bita mig själv i tungan för att inte ställa frågan hur mycket Bruce får betalt för varje gång han nämner Flickr.6/12/2006 12:18:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Bruce Sterling är från Austin, Texas och inte alls Kalifornian.

http://www.cyberartsweb.org/cpace//scifi/cyberbib/Authors/Sterling/Bio.html4/06/2006 06:57:00 em|W|P|rasmus|W|P|
Tomflaskor: Anhängare av hemkokt svagdricka upprörs över att Loka sätter in påtryckningar på varuhus att sluta sälja flaskor utan mineralvatten i. Loka går till offensiv mot butiker som säljer tomflaskor. Att ge kunderna möjlighet att köpa tomma flaskor är en missad möjlighet, enligt Michala Alexander, chef för Lokas antipiratavdelning. I en tidning som går ut till alla återförsäljare av Lokas mineralvatten, uppskattar hon att 5 procent av alla flaskor som säljs i Sverige under 2006 inte kommer att innehålla något vatten. Men nu har Loka bestämt sig för att den siffran ska sjunka, trots att det finns en efterfrågan på tomflaskor från kunder som föredrar andra drycker än mineralvatten. "Vi uppmanar alla våra återförsäljare att inte tillhandahålla tomma flaskor. Tomflaskor är en risk för kunderna och ett hot mot affärerna", skriver Michala Alexander. Förespråkare av hemkokt svagdricka invänder dock att möjligheten att köpa tomma flaskor har stor betydelse för hemkokningskulturens fortsatta utveckling. Vissa oroar sig för att Loka försöker använda sin starka position på marknaden för att förhindra konkurrens från svagdricka. Europeiska avdelningen av FSF (Free smallbeer foundation) hoppas att flaskindustrin inte viker sig för Lokas påtryckningar. "Vi skulle gärna se att alla sorters flaskor och dunkar även skulle säljas utan innehåll, eller färdigfyllda med hemmakokt svagdricka. Vi samarbetar gärna med varje flaskfabrikant som är beredd att ge kunderna denna valfrihet", säger Joachim Jakobs från FSF Europe. Michala Alexanders roll är att bekämpa drickandet av illegala drycker. I februari sjösatte Loka initiativet Keep it real, där egna privatspanare ska besöka flaskförsäljare som misstänks fylla flaskorna med hembränd sprit innan försäljning. Men av artikeln framgår att dessa spanare även kommer att ha en roll i att bekämpa försäljning av tomma flaskor. FSF Europe är rädda för att kunder som efterfrågar tomma flaskor framöver kan komma att få besök av Lokas privatspanare. Detta förnekas dock av Michala Alexander: "Jag kan bekräfta att våra spanare inte kommer att göra hembesök hos kunder som efterfrågat tomflaskor. Det var bara ett feltryck i tidningen", hävdar hon. Michala Alexander understryker också att Loka bara vill hjälpa sina återförsäljare att få bättre fart på affärerna genom att ta bort tomflaskor ur sina sortiment så att försäljningen av Loka i stället kan öka. Men mineralvattensgiganten menar också att försäljningen av tomma flaskor har kopplingar till förekomsten av hembränd sprit. Flera butiker är motvilliga att kommentera frågor med anknytning till försäljning av tomflaskor. En säger dock att de ännu inte har råkat ut för några problem. "Vi har inte utsatts för påtryckningar från Loka, ännu", sade en representant för Chillblast, ett varuhus som utöver mineralvatten även säljer flaskor utan vatten i. Här är originalnyheten om Microsofts kamp mot "tomma" datorer (även i taskig rewrite hos IDG).|W|P|114434290390193702|W|P|Loka: "Sälj inga flaskor utan mineralvatten i!"|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/06/2006 08:01:00 em|W|P|Anonymous Daniel|W|P|Okay, det tog lång tid för mig att fatta att det bara är ett skämt - fast ändå inte. Man kan bara innerligt hoppas att det snart kommer ett fungerande opensource windows, för oss som är linuxallergiker. Dessutom vore det fint med en MSN Messenger-klon som är fullt kompatibel vad gäller ljud&video, någon som har nåt tips?4/06/2006 08:18:00 em|W|P|Blogger Halsnalle|W|P|:D

Men om vi vänder på analogin, borde inte piratrörelsen embrejsa hembränning?4/06/2006 08:35:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|skrämmande likhet mellan tomma pc och flask fallet. :-P både vill motverka hembryggt alltså, till förmån mot deras märkes produkter ....4/06/2006 08:39:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Grundproblemet är att ett företag (Microsoft) har monopol på en standard (Windows). Ett OS bör nämligen ses som en standard för hur program ska köras och hanteras, på samma sätt som t ex TCP/IP är en standard för hur man kommunicerar över Internet. Tekniska standarder ska givetvis finnas i public domain. TCP/IP finns där, liksom Unix/Linux. Men Windows ägs av ett företag som tjänar pengar på det. Inte konstigt att det blir som det blir.4/06/2006 10:01:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Sabla monopolister, snart ger dom sig väl på kranvattnet också.4/06/2006 10:40:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Hur kan ett företag ens tänka i dom banorna? Ungefär som att försöka stoppa tyg för då kan man sy sina egna gardiner osv...4/06/2006 11:32:00 em|W|P|Anonymous TuffPirat|W|P|Underbar rekonstruktion, garvade om fan (andra gången jag läste den) :>4/07/2006 09:02:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Haha!

Nu blev man sugen på svagdricka.

Dagens digitala fildelning är egentligen bara en försmak av vad som komma skall, så snart 3D-skrivarna blivit smarta nog att tillverka det mesta.4/07/2006 09:12:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Kul omskrivning, fattade inte förrän jag kom till länken till originalet.
Fast rubriken bör vara "Loka: 'Sälj inga flaskor utan dryck i!'"
Microsoft kräver ju faktiskt att datorerna ska ha ett OS installerat. Underförstått Windows, men inte direkt uttryckt.4/07/2006 09:24:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Daniel: http://www.reactos.com/4/07/2006 09:34:00 fm|W|P|Blogger Kristoffer|W|P|daniel: amsn är rätt kompatibel med msn, klarar både video och de vedervärdiga animerade bilder som skickas runt.

Linux är inte public domain, det är släppt under en copyleftlicens (GPL).4/07/2006 09:42:00 fm|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Microsoft har varit emot konkurrens i många år. Det var t.ex. helt omöjligt att köpa en dator utan OS från hp, dell osv då det stod i deras avtal att de alltid var tvugna att betala för en windowslicens även om det inte var en windows installerad på datorn.

Man har även betett sig som ett svin i u-länder som inte har råd med microsofts dyra licenser och inlåsningar och därmed vill köra linux. Där har man gjort det mesta (mutor, hot osv)för att få dem att köra windows.

daniel: det finns massor av os där ute bsd, solaris, beos(eller vad det nu heter nuförtiden), macos. Det är lite synd att du är linuxallergiker, varför ska du vänta 5-10 år på att en funktion i linux ska komma till windows?4/07/2006 11:41:00 fm|W|P|Anonymous blenda|W|P|Daniel: aMSN, kanske? Funkar i både GNU/Linux, Crack OS X och Winblows.4/07/2006 09:36:00 em|W|P|Anonymous agaton|W|P|Det konstigaste blogginlägget jag läst på ett tag (minst en vecka..). Intressant men konstigt.

Fast jag kanske bara är seg. Som vanligt.4/05/2006 04:24:00 fm|W|P|rasmus|W|P|
  1. Ring P1 är ett bisarrt radioprogram med Täppas Fogelberg. Ring P1:ismer är en fantastisk dokumentationsblogg.
  2. Knuff.se är verkligen ett bra sökverktyg (om det du publicerar inte återfinns där, pinga det en gång på Nyligen.se).
  3. Kommer upp starkt: seriebloggar. Fabian Göransson och Daniel Berg är ute på banan, där vi även hittar Ansvar & Stödkrage och Fet-man-zine, och säkert flera. Som lär bli ännu flera.
|W|P|114420396907799992|W|P|P1 / knuff / seriebloggar|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com4/05/2006 10:50:00 fm|W|P|Blogger Johanna Nylander|W|P|Ring P1 är både bissart och rätt kul. Blev uppringd av dem tidigare i vår och fick öppningstala om nåt jag bloggat om, varav resten som ringde in kallade mig för "den unga flickan" under hela programmet... :)4/05/2006 01:12:00 em|W|P|Anonymous Anonym|W|P|Haha, Ansvar & Stödkrage. Mycket trevligt.4/05/2006 02:23:00 em|W|P|Blogger catxk|W|P|Täppas dissar Curt <34/06/2006 10:18:00 fm|W|P|Blogger von Adler|W|P|Men bokblogg då? Kanske inte kommer starkt, men jag publicerar min bok i bloggform.4/03/2006 12:19:00 fm|W|P|rasmus|W|P|Följande bokrecension är tryckt i nya numret av Arena. Svarta marknader växer explosivt och omformar vår globaliserande värld i grunden. Så lyder tesen för Moisés Naím, redaktör för ansedda Foreign Policy, i boken Illicit. Titelordet är inte helt lättöversatt. Bredare än "illegal", innefattande inte bara det klart olagliga utan även det moraliskt förkastliga. Fem företeelser i fokus: handel med vapen, knark och piratkopierade varor, samt människosmuggling och penningtvätt. Olika sidor av samma ekonomi, menar Naím, och ger sig in i fallstudier där han försåtligt blandar samman korten. "Den globala handeln i stulna idéer" får inbegripa både bluffmediciner som kostar människoliv på Haiti och indiska fabriker som fortsätter sälja aids-läkemedel till behövande efter att patentreglerna skärpts. Okritiskt återges mjukvaruindustrins fantasisiffror på hur många arbetstillfällen som skulle ha funnits om varje kopia vore auktoriserad. I förbifarten slinker fildelningsnätverkens utbyte av binär information in sida vid sida med kommersiell försäljning av piratkopierade dvd – utan ett ord om hur tillgången till bredband i länder som Sverige har berövat de kriminella nätverken deras marknad. Det hade ju talat emot Moisés Naíms ambition att utmåla upphovsrättsintrång och slavhandel som delar av en och samma svarta ekonomi. Vissa gråzoner ägnas dock mycket utrymme, exempelvis mellan trafficking för tvångsmässig prostitution och frivillig migration. Tankeväckande är också handeln med njurar: kriminell på vissa håll, laglig på andra, attraktiv för många fattiga, lätt att fördöma men svår att avgränsa från legitima organdonationer. Vår tids dualitet är inte längre mellan östblock och västblock, inte heller Nord och Syd, ej ens västvärlden och islam. Nej, vår tids Andra är "svarta hål", genomkorrumperade "svaga stater". Perspektivet utmanar. Lösningen? RFID-chips, biometrisk identifiering, internetavlyssning och övervakningskameror, så mycket det bara går! Bokens ständiga påpekanden om att skurkarna minsann gillar internetkaféer, webbmejl och kontantkort är en tydlig vink i linje med vad Thomas Bodström just nu går i EU-bräschen för. Samtidigt kritiserar Moisés Naím "war on drugs" och tar ställning för avkriminalisering av cannabis. Lösningen är inte "brottsbekämpning", betonar han, och sätter sitt hopp till NGO:s och branchsammanslutningar. Illicit påminner inte så lite om den tidiga globaliseringskritiken – 90% alarmism, 10% försäkran om att vi nog ska klara biffen, bara den politiska viljan finns – men är skriven ur ett helgjutet uppifrånperspektiv. (Räkna med att "framtidens ledare" uppskattar analyserna i Illicit och kommer veta att dra fördel därav!)|W|P|114401667578879953|W|P|Illicit|W|P|rasmus.fleischer@gmail.com-->