tisdag, maj 30, 2006

Observationer kring barockmusik, skivbutik och ögonblick

Deltog idag åter i direktsändningen av P2:s Riktig musik. Programmet handlade om "tidig musik", bland annat musik av och prat om makalösa Marin Marais. Två unga musiker samt jag var inbjudna att tillsammans reflektera kring barockmusiken och dess relation till den mer 1800-talsbaserade klassiska traditionen. Jag underströk några skillnader: barockmusiken har en repertoar som präglas av överflöd och nyupptäckande snarare än respekt för kanoniserade Verk, av "ofullständig" notation från kompositörernas sida som lämnar utrymme för små ensemblers samspel utan dirigent, och för oerhört mycket improvisation. Under barocken skrevs musik för särskilda tillfällen, och skapades i framförandeögonblicket. Sedan kasserades den ofta, men det kunde mycket väl hända att t.ex. Bach kopierade en sats av Vivaldi, ändrade lite och presenterade som del i en egen komposition. I stället för vördnaden inför det musikaliska Verket: Ögonblicklighet och improvisation. Senare på eftermiddagen strosade jag in på skivvaruhuset Mega och kände alienationen slå mot mig. Hyllor med skivor, inburade i larmade plastetuier, ordnade efter ett antal genrer i en steril atmosfär överskjöld av ljudskval. Slogs att att butikens storlek hade krympt radikalt. Hela den stora källaren hade slagit igen. Trappan ner avspärrades av – visst är det talande! – stånd med storförpackningar av brännbara cd och dvd! Övervåningen var till stor del tillägnad annat än skivor. I stället såldes på välexponerad plats kringkrams relaterat till fotbolls-VM. Datorspel, kanske någon dvd. Produkter inriktade på att tillfredsställa ett begär som uppstår i realtid, kopplat till en konkret medial händelse. Uppenbarligen uppfattar Mega att det inte längre går att göra intäkter enbart på att tillhandahålla samlarobjekt att vörda i skivhyllan. Men fortfarande en totalt en totalt oupphetsande miljö av plastbitar i olika storlek, som kunderna uppenbarligen straffat. Vad de vill uppleva: Ögonblicklighet och improvisation. Om inte annat så är det den riktningen som pekas ut i denna extremt intressanta artikel i Dagens Industri, som väl hemma dök upp i ett RSS-flöde. Svart på vitt. Skivbolagens försäljning sjunker i botten, lika mycket som kurvorna vänder uppåt för festivaler, evenemang och konsertarrangörer. Revisorn för en massa svenska storartister konstaterar att konserternas betydelse som intäktskälla vuxit radikalt. Till skillnad från med skivbolagen slipper artisterna där också att vara bundna på långa kontrakt, och pengarna kommer nästan direkt, i stället för efter några år eller till och med efter ens livstid. Artikeln pekar också på hur kontakten med publiken blir närmare när det levande framförandet sätts i centrum. Robyn lyfter fram exemplet Kina som alls icke avskräckande exempel: Mycket piratkopiering, och därför stor publik att spela för.

"Det är en generell trend bland artister och skivbolag att det är svårt att tjäna pengar på cd:n. De ser en möjlighet att i stället tjäna pengar på spelningar och evenemang. Betalningsviljan hos konsumenterna har ökat radikalt", säger Mats Brandt, vd på biljettjätten Ticnet. /.../ Marie Dimberg, manager: "Allt samverkar. Man brukar säga att ’På 1970-talet släppte man skivor för att man skulle kunna åka ut och spela. På 1980- och 1990-talet spelade man för att stödja skivförsäljningen’. Nu är cirkeln sluten, allt går i symbios. /.../ Scensidan, där jag även räknar in teater, blir ett allt viktigare sätt att kommunicera med publiken. Det är något som sker här och nu. Och det är svårt att ersätta", säger hon."
Än en gång: Ögonblicklighet och improvisation. Som av en händelse har dagens DN ett lika omfattande reportage kring ungefär samma tema, med liknande slutsatser: CD-skivan sjunger på sista versen. Det här med realtidsupplevelser kontra fysiska objekt, är även något som kommer upp i en idag publicerad intervju med mig, gjord av Konsten.net som är en nättidskrift för samtidskonst. Uppdatering: Sydsvenskan skrev för en tid sedan om hur plastbitsförsäljningen inte längre funkar för anrika (grundad 1977) skivbutiken Folk & Rock i Lund. Ägaren har nu planer på att "omvandla till något av en 'chill out zone', eller mötesplats, där man kan ta sig en designerkaffe, medan man lyssnar till och snackar om musik." (Via Hertze.com)

måndag, maj 29, 2006

Så vill miljöpartiet använda bredbandsskatten

Nu påstås det att "Miljöpartiet går till val på legaliserad fildelning". Fast skrivelsen under valmanifestets punkt 27, Kultur för alla, säger ingenting om att avkriminalisera utbytet av filer, som naturligtvis går exakt lika mycket "uppåt" och "nedåt" (så varför envisas med dessa vertikala metaforer?):

Nedladdning av exempelvis musik och filmer för privatbruk ska vara tillåtet, men musikerna måste få kompensation.
Johanna Nylander (fp) och Rick Falkvinge (pp) har skrivit läsvärda och kritiska kommentarer. Miljöpartiet förespråkar alltså någon slags "bredbandsskatt", vilket egentligen inte är någon nyhet, utan något de flera gånger tidigare uttalat sig om. Av allt att döma tänker de sig att företag som erbjuder tillgång till datornätverket internet ska få betala en avgift, som på ett eller annat sätt ska "kompensera" ... ja, vem? Valmanifestet talar om "musikerna", vilket väl får tolkas som direkta upphovsmän i allmänhet, eller (snarare) som ett försåtligt kodord för alla möjliga slags rättighetshavare (dödsbon, skivbolag, musikförlag...) För att bringa klarhet i oredan, skickade Copyriot redan för några veckor sedan ut en enkät till de partier vars företrädare i oftast luddiga formuleringar sagt att avkriminalisering och "ersättning" till rättighetsinnehavare är en önskvärd väg framåt. Varken vänsterpartiet eller Hillevi Larsson (s) har svarat. Föredömligt snabb respons kom däremot från miljöpartiet, via den ovanligt kunnige Johan Schiff. Han förklarade (9 maj) att miljöpartiet inte tagit ställning till hur ett fördelningssystem skulle utformas, men delade med sig av en principiell utgångspunkt:
Fildelningen betyder inte tvunget att det är samma musik som laddas ner och lyssnas på som annars säljs i skivbutikerna. Det finns också en möjlighet för andra artister att komma fram. Därför tycker vi att det är felaktigt att bara fördela pengarna till de artister som spelas på radio eller filmer som visas på tv. Alltså är den fördelning som idag sker av kassettersättning inte en bra modell för en eventuell bredbandsskatt. Vi vill att fler kulturskapare ska ges möjligheten att försörja sig på sitt kulturskapande. Det finns dock klara svårigheter med de flesta fördelningsmodeller som diskuteras idag, eftersom det är svårt att mäta vad som faktiskt laddas ner och lyssnas på och att inte alla artister har andra aktiviteter som filmvisningar, konserter eller liknande som går att mäta och jämföra med varandra. Vi tror att det behövs mer än en fördelningsmodell för en bredbandsskatt och att tonvikten ska ligga på att finansiera kulturskapande, inte på att kompensera försäljningsminskningar.
Väl genomtänkt, får man ändå säga. Särskilt sista meningen, som väl någonstans implicerar att man inte bara vill överlåta till Stim & co. att fördela efter enligt godtycke. Men miljöpartiet är långt från att närma sig ett konkret förslag. Konceptet känns minst sagt preliminärt. Det positiva, som ändå kan nämnas, är att om en öppen diskussion kom till stånd (i stället för fraser om att kompensera det odefinierade kollektivet "musikerna") skulle den på ett positivt sätt kunna visa på alla de kulturella gråzoner som inte kan infångas i systemet – och sannolikt skjuta förslaget ännu längre på framtiden... Snabbt svar kom även från Roger Wallis som är ordförande i Skap, styrelseledamot i Stim, gästforskare vid KTH och sannolikt den i Sverige som ägnat mest tankemöda åt att hitta ett sätt att kombinera fri fildelning med pengar till rättighetshavare. Precis som miljöpartiet skriver han att det behövas mer än ett sätt att fördela pengarna från en bredbandsskatt. Han erkänner att Stims fördelning som bygger på radions spellistor blir allt mer problematisk:
Detta system togs fram innan man ens hade hört talas om fildelning eller visste något om vad som skulle delas mellan musikentusiaster på nätet. Det har fungerat men bör ständigt ses över. Med den likrikning som finns framför allt i radioutbudet blir denna lösning allt mindre lämplig – allt för mycket går till ett fåtal större aktörer.
Därför menar Roger Wallis att det mest önskvärda vore att i huvudsak låta mätningar av det faktiska filutbytet ligga till grund för fördelningen.
Analysering av denna trafik är inte omöjligt även om metoderna måste finslipas, diverse vattenmärkningsteknik införas med mera. Studier visar att trafiken på nätet karaktariseras av en stor mångfald, samt flera äldre verk, och verk inom smalare genrer än de som normalt säljs via tio-i-topp-listor.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att både Johan Schiff (mp) och Roger Wallis visst är medvetna om och har funderat en hel del över kompensationssystemens dilemma – i vart fall på musikområdet – men utan att komma i närheten av en praktisk lösning. Men nog vore det spännande om den frågan kom upp oftare? Förespråkarna för bredbandsskatt kan dock inte komma undan med att enbart prata om musik. Om vi förutsätter att mjukvara inte inkluderas, måste de fortfarande kunna uttrycka åtminstone vaga önskemål om hur systemet ska funka på två andra områden: film och text. Film: Här vore det förstås intressant att höra om miljöpartiet kan tänka sig att "kompensera" upphovsrättsinnehavarna till pornografiska filmer i proportion till dessas andel av filmutbytet. Det torde nämligen innebära en rejäl penninginjektion i porrindustrin. Text är nog ändå det mest spännande området att diskutera. Där dras nämligen frågan om vilket skapande som förtjänar "kompensation" till sin spets. Som Magnus Eriksson skriver i sin uppsats:
Här får vi anta att tanken är att en författare, vars bok fildelas som PDF-dokument, ska ha ersättning för den, antagligen även om den fildelas som txt-fil, och eventuellt även som html. Hur ska man då skilja mellan vad som är en författares verk, ett foruminlägg eller en dagbok i ett community. För all text på nätet kan väl inte kompenseras? Precis som all text i form av programkod inte kan kompenseras för då skulle varje webbsida räknas som ett Verk av programkod. Olika protokoll måste då behandlas olika, ändå pågår fildelning överallt på Internet.
Om, mot förmodan, konkreta steg börjar tas i riktning mot en bredbandsskatt, ja då är det dags att smida planer. Förutsatt att nedladdningar från www-sidor inte ska berättiga till del av de insamlade pengarna, borde det knappast vara svårt att implementera en teknik som sprider t.ex. delar av bloggtext via de ersättningsberättigade kanalerna. Vips, så kan tusentals bloggare se fram mot att få utbetalningskort i brevlådan. Antagligen på större belopp än vad många etablerade författare får. Ett collecting society som försörjer bloggare vore förstås i längden vare sig hållbart eller önskvärt, men på kort sikt ett utmärkt sätt att rikta ljuset på den svaga punkten i dagens system – och få betalt för besväret!

söndag, maj 28, 2006

Skivaffär, blandband, bibliotek. Vart leder metaforerna i fildelningsdebatten?

Analoga bilder av digitala tecken – användandet av metaforer inom fildelningsdebatten. Så lyder titeln på en kort uppsats som Piratbyråns egen Magnus Eriksson skrivit vid Malmö högskola. Visserligen ännu bara i preliminärversion, men jag kan inte låta bli att sammanfatta denna utmärkta sammanfattning, som med sällan skådad klarhet och mediegenealogisk skärpa klarlägger några teman som gång på gång återkommer när frågan om fildelning är uppe på offentlighetens tapet. Upppdatering: Här finns uppsatsen (PDF, 17 sidor, 60 K) Filutbytets komplexa verklighet hanteras av olika debattörer genom olika liknelser, hämtade från äldre medier. Liknelserna är förenklade bilder, likväl är de nödvändiga för att fler än en liten grupp tekniskt insatta ska kunna bilda sig en uppfattning – precis som att grafiska gränssnitt är en förutsättning för majoritetens datoranvändande. Magnus Eriksson lägger tyngdpunkten på musiken, och urskiljer tre dominerande metaforer:

  • Skivaffären
  • Blandbandet
  • Biblioteket
Olika liknelser implicerar helt olika tekniska, juridiska och kulturella lösningar kring fildelningen. Problemet uppstår när bilderna tillåts att helt ta över, och man ignorerar hur datornätverken faktiskt fungerar.
Då måste man inte bara reducera komplexiteten i tanken utan även (genom kontrollåtgärder) reducera den i praktiken.
Skivaffären är metaforen som, föga förvånande, används av skivindustrin (och deras "lägre priser"-opponenter). Frågan beskrivs då som "laglig nedladdning" kontra gratiskonkurrens. En ofrånkomlig konsekvens blir DRM-spärrar, vilka dock ur kryptografisk synvinkel lider av det olösliga problemet att mottagaren och angriparen är samma person. Alltså måste strategin kompletteras med både teknikförbud och mental rights management. Blandbandet används som metafor av debattörer med positiv inställning till fildelningen, som Expressens ledarsida, oftast för att visa att dagens situation inte är ny eller särskilt dramatisk. Liknelsen tenderar att framställa musikutbytet "som en teknikneutral handling, likadan oavsett av de kanaler den sker genom", vilket kan missa en del väsentliga poänger, som att fildelningsnätverkens historiskt unika arkiv saknar den genremässiga och geografiska begränsning som människa-till-människa-utbytet innebär. Snarare, påpekar Magnus, kan blandbandskulturen jämföras med "darknets". Biblioteket som liknelse uppträder först när det finns en tydlig konflikt, och då som uttryck för en strävan efter juridisk fred. Används av debattörer som gillar tanken på en kulturskatt, gratis tillgänglig för alla, och med stor tilltro till ekonomisk fördelningspolitik. Lösningen blir alltså att "kompensera" det tänkta kollektivet "kulturarbetarna" med någon form av "bredbandsskatt" (ett krav som nu även skrivits in i miljöpartiets valmanifest). Med imponerande stringens visar Magnus de principiella vägval som biblioteksmetaforen leder till, när den konfronteras med realitetens kaotiska överflöd av kringskickad data. De "litterära och konstnärliga verk" som ska tilldelas pengar måste skiljas från alla andra digitala representationer av ljud, bild och text, genom någon allmänt erkänd "konsekration" (tror det var Bourdieu som brukade använda det ordet), byggd på de analoga mediernas dominerande aktörer.
Ett genomgående tema i de tre liknelserna /.../ är upprättandet av en linjär historia där den nya teknologin tolkas i skuggan av den gamla. /.../ Datorn har dock två historiska linjer. Dels de gamla underhållningsmedierna, som liknelserna vill få det till. /.../ Dels en historia som inte har någonting med underhållning att göra överhuvudtaget, där datorn kan spåras till Alan Turings kodknäckande under andra världskriget och Internet till det amerikanska försvarets tidiga nätverksexperiment.
Magnus tydliggör anomalierna tydligare genom att sammanfatta tre punkter, där dessa tänkta bilder kontrasteras mot själva den digitala teknologin:
  • Form/innehåll – Ettor och nollor går inte att skilja från andra ettor och nollor. Den binära koden är datorns konstant. Optiska eller akustiska manifestationer av denna kod är alltid godtyckliga, tillfälliga och uppstår hos slutanvändaren. Upphovsrättsskyddat material går på datornätverkens nivå varken juridiskt eller tekniskt att skilja från annan binär kod.
  • Konsument/producent – kommunikationen är horisontell. Till skillnad från 1900-talets enkelriktade medier är datorer är både läs- och skrivbara, lika mycket aktivitet går ut på att skicka som att ta emot information. Att befästa en sådan uppdelning juridiskt och tekniskt skulle vara olyckligt.
  • RAM/ROM – all aktivitet i datorn förutsätter redan kopiering. Så fort något går att spela upp med datorn, går det också att kopiera. Alla försök att stoppa detta kommer, om de inte förbjuder universaldatorn som sådan, leda till juridiska och tekniska klavertramp.
Ska slutsatsen då bli att vi bör försöka göra oss av med alla metaforer och liknelser? Nej, menar Magnus (delvis i motsättning till Kittler), det skulle innebära att varje datoranvändare måste bli en programmerare, vilket inte är särskilt trovärdigt. Datoranalfabetismen är visserligen ett problem, den "gör skribenter till undersåtar till sina operativsystem och datorn till en simpel följetong på tidigare medier". Men metaforerna är ofrånkomliga, "poängen är inte att avslöja sanningen".
Papperskorgen på skrivbordet som jag slänger dokument i är en godtycklig och tillfällig analog representation av en digital process. /.../ De flesta skulle varken kunna tala om Internet eller använda datorer utan metaforer. Illusionerna får tvärtom väldigt verkliga konsekvenser och kan både möjliggöra och hindra, de är makttekniker. /.../ Analysen bör därför handla om var makten att bestämma och ändra metaforerna och representationerna finns och vad de olika metaforerna får för konsekvenser för subjekt framför datorn. /.../ Därför är kritisk diskussion och utveckling av grafiska, designmässiga, mekaniska och diskursiva representationer av digitala processer helt nödvändiga idag. Tillika kritisk diskussion och skapande av nya koncept som gör att man kan tala om Internet utanför de välkända mediernas logik. Detta är vi i kritiskt behov av inom kulturvetenskapen.

Irrepressible.info

Irrepressible.info är en ny och lovvärd kampanj mot nätcensur från Amnesty International. Ett av inslagen är banners med slumpvisa utdrag av text från sajter som blockeras för nätanvändarna i Burma, Iran, Kina, Syrien, Uzbekistan och Vietnam. (Scrolla ner en bit i Copyriots högerspalt för att se ett exempel.) Fast det skulle kunna göras med större finess:

[18:17] [monki_] irrepressible.info är en schysst idé, men de skulle ha gjort ett script så man kunde samla alla fragment av censurerat material till originaltexten. nu verkar det mest vara en dynamisk banner-liknande kampanj
Kommentarerna på Slashdot bjuder (föga förvånande) på viss teknisk kritik:
...but then they invite you to include a javascript file from a central server – what happens when that server gets blocked by a censoring country? All the copies go offline. Great, Amnesty, really great. /.../ What we need isn't a petition that corporations and governments will ignore. What we need is a working Freenet

lördag, maj 27, 2006

YouTube och illusionen av fri spridning

OK, så du har fått en länk till ett skojigt filmklippYoutube.com, ägnat det de få sekunders uppmärksamhet det kräver, och ställs sedan inför möjligheten ovan: Share this Video! Men ordet "share!" visar sig blott betyda möjligheten att medelst ett formulär skicka ett mejl med en länk till filmen samt ett kort meddelande (default: This video is awesome!). Du får alltså inte alls dela med dig av filmen, som ligger kvar på YouTube-servern, utan bara av länken till den. Språket som används är fildelningens, känslan som frammanas är den av fritt utbyte. Vilket i viss mån kan stämma, eftersom YouTube är en verklig upphovsrättslig gråzon, där envar snabbt kan sprida småklipp till en masspublik utan förhandskontroll. Men om ett klipp plockas bort från de centrala servrarna, då är det också borta för gott. Lite intressant är att jämföra med talet om "laglig nedladdning av film". I bägge fall handlar det om försök att dra förmån av de begär som fildelningen är förknippad med, men på helt olika sätt. Medan YouTube tar fasta på delningen, det vill säga glädjen i att skicka vidare något man har upptäckt till andra, så betonar betaltjänsterna nedladdningen. Vardera erbjuder en simulation av en av fildelningsupplevelsens sidor, men tillämpar tekniska spärrar mot den andra. Betaltjänsternas DRM ska förhindra vidare delning, medan YouTubes flash-format är tänkt att blockera möjligheten till permanent lagring (och därmed vidarespridning) av filmklippen. Och det är inte för att skydda någon upphovsrätt – filmklippen på YouTube är en gråzon som i praktiken fungerar som en public domain – utan en simpel barriär för att försvåra för konkurrerande arkiv. Praktiskt nog tipsar Wikipedia om olika sätt att kringgå krånglet och lagra filmer från YouTube och liknande populära sajter. För även om dessa är omedelbart praktiska sätt att sprida ett filmklipp, lätta att integrera med bloggar, finns ju inga som helst garantier för att tillgängligheten består. Detta lämnas helt upp till företaget YouTube, om det nu finns kvar, några garantier finns förstås inte. (YouTube har vuxit explosionsartat i år, men kritiserats för att sakna hållbar finansiering, även om de sedan förra månaden blivit en del av Googles Adsense-program.) Den som hittat ett filmklipp och är mån om att det ska förbli tillgängligt, bör därför fundera över att komplettera med en torrent i stället för att helt förlita sig på gratistjänsternas välvilja – i väntan på någon form av P2P-baserade alternativ.

Protokollverket

Visst är det fantastiskt: Vad som 1999 kunde avfärdas som en hoax, realiseras idag. Europaparlamentet utreder möjligheten att införa skatt på e-post och sms.

With billions of emails and texts sent around the world, it's a novel and simple way to raise funds from new technology
Så resonerar den ledande franske europaparlamentarikern Alain Lamassoure (EPP, dvs. partikamrat med svenska m och kd). Han leder utredandet och räknar med att generera väldiga penningsummor, även om EU bara tar ut 0.00001 cent på varje mejl. Det handlar inte om någon dussinskatt, utan framställs som en tänkbar grundpelare för hela EU:s finansiering, vilken nu ska göras om från grunden. Till råga på allt har Alain Lamassoure mage att för EU:s räkning ta på sig äran för att människor utbyter mer information med dagens informationsteknologier än tidigare!
Exchanges between countries have ballooned, so everyone would understand that the money to finance the EU should come from the benefits engendered by the EU.
Vi behöver inte kommentera politikerhögmod och -girighet, eller konstatera enkla faktum som att mejl kan skickas via servrar utanför EU likväl som över nätverk som inga skattmasar kan ha insyn i. Det är ändå signifikant att förslaget framförs, och att det framförs just nu. Skatt på e-post befinner sig på samma sluttande plan som en lag om att registrera adressater utan att registrera innehåll – förutsättningen är att lagstiftarna stiftar särskilda lagar för enskilda internetprotokoll. Alltså gäller samma paradox som konstaterades i inlägget om "form och innehåll" för två veckor sedan:
Ska datalagringen av internettrafik alltså inskränkas till en lag om SMTP-protokollet? Borde ge möjligheter för andra protokoll som gör ungefär samma sak – skickar meddelanden från en dator till en annan – att erövra mark på den vanliga e-postens bekostnad. Särskilt när alla som driver SMTP-servrar får sämre ekonomiskt utgångsläge, eftersom lagen om datalagring tvingar på dem extra kostnader. Plus att vi är rätt många som är trötta på mejl.
Politikerna skulle alltså ställas inför ett val: Antingen nöja sig med att bara e-post enligt SMTP-standarden beskattas, och acceptera att vissa nätanvändare som gör samma sak (att skicka data från en dator till en annan) på något annorlunda sätt slipper betala. Eller klamra sig fast vid ambitionen att vara heltäckande, och så gott det går kontinuerligt detaljreglera nya protokoll och nätbruk som mer eller mindre påminner om en mejlfunktion. Även om det senare kan te sig som rena vansinnet, ligger det i politikens väsen att politikerna inte gärna avskaffar institutioner som skapats, utan tvärtom ser till att göra dem orubbliga. Med både skatt på e-post och en lag om att datalagra vem som har skickat post till vem – två visioner som vissa av EU:s mest tongivande politiker på fullt allvar försöker genomföra – framstår den nedåtgående spiralen mot detaljreglering som nästan omöjlig att hejda. Främsta vinnarna torde dock inte bli EU. På lite sikt blir det de asiatiska stater där IT-innovation i form av utprövning av nya nätverksprotokoll även fortsättningsvis får äga rum – medan en stagnerande europeisk union hänger upp sin finansiella existens på en inskränkt syn på kommunikationsmedlen. Bäst av allt är vad man skulle kunna kalla den myndighet som då skulle få ansvara för utdelandet av kommunikationslicenser och avgörandet av vilka dataöverföringar som skulle vara skattepliktiga: Protokollverket. Internpost på Last.fm: e-post eller inte? Uppdatering: På forum.pcgamer.se ligger diskussionen på bottennivå. Nästan ingen ägnar en tanke åt datorers funktion eller nätverkens framtid; i stället argument av typen:
0,00001 cent. Jag klarar mig nog. Går de nya pengarna till något vettigt, som stöd, är jag 100 % på. /.../ Själv är jag less på all "hata skatt" mentalitet. /.../ 0,00001 cent/e-post överlever jag. Mobiltelefon använder jag inte, så jag bryr mig inte alls. /.../ 100000 mail för 1 cent. Var ärliga nu, hur många har ni skickat senaste veckan? Månaden? Kommer detta påverka er på något sätt?
(Jag kan visserligen hålla med om att "hata skatt"-mentalitet inte är särskilt konstruktivt i sammanhanget, utan för bort fokus från vad saken handlar om – summorna är irrelevanta, den ekonomiska aspekten sekundär. Detta är ett långsiktigt vägval och handlar om kontroll.)

onsdag, maj 24, 2006

Friedrich Kittler

Friedrich Kittler, berlinsk professor i estetik och mediehistoria, är i ropet på flera plan. Hans säregna tänkande tycks gå mot en internationell akademisk högkonjunktur (senare i år ägnar t.ex. Theory, Culture & Society ett temanummer åt Kittler), men framför allt är det verksamt på ett indirekt sätt, i bakgrunden till samtida tänkande i skärningsfälten mellan konst, teknik och filosofi. Likt i fallet Nietzsche, ligger den epokgörande karaktären inte i de tvetydiga nyheter som erbjuds, utan i de enorma vågor av misstroende som släpps lös. Så formulerar sig germanisten Geoffrey Winthrop-Young i en färsk intervju. "Vad Kittler säger är mindre avgörande än vad man efter honom inte längre kan säga utan att framstå som naiv." Man kan "inte längre skilja kultur från teknik, skilja kommunikationen från dess kanaler eller skilja budskap från tekniskt implementerad kod". Geoffrey Winthrop-Young fortsätter:
Kittlers originalitet består i en kombination av kulturell implosion, teoretisk jordning och anslutande utvidgning: 1. I de bästa texterna från hans tidiga fas knyter han på högst verksamt sätt samman diskursanalys med strukturell psykoanalys; han visar (i anslutning till Lacan) hur talande och tänkande inskrivs i människor /.../ och han visar i anslutning till Foucault, att dessa praktiker och program punkteras av diskurshistoriska avklipp. /.../ 2. I en andra fas vänds hela denna apparat från sitt diskurskritiska huvud och ställs på sina medietekniska fötter. Denna form av jordning är naturligtvis inte ny, men man måste tillstå att Kittler på ett sätt fullföljer de äldre försöken (däribland McLuhans) så att dessa hamnar i skuggan. 3. I sin imperiala sena fas följer ett försök att utvidga detta till en teknisk-matematiskt informerad historia om varat, i form av en omfattande kulturteknikvetenskap. Här möter han också motstånd från yngre och från sina egna sympatisörer. Annorlunda var det inte heller för gamle Freud, när han tog itu med Moses.
Geoffrey Winthrop-Young vill korrigera en ensidig bild (framför allt i den amerikanska receptionen) av Kittler som poststrukturalistisk teknikteoretiker, och ser honom lika mycket som en "förlängning av linjen Jünger-Heidegger". Framför allt för att han vill gå till grunden med teknikens omvälvande kraft, samtidigt som han står för en "drastisk isärkoppling av tekniska och socialemancipatoriska framsteg". Likt Heidegger, vänder sig även Kittler mot slutet av sin levnadsbana allt mer mot de gamla grekerna. Varför? Återstår något att säga i ämnet?
Det handlar om att upptäcka exakt hur saker på den tiden sades och nedtecknades, av två skäl. För det första så blev dessa tidiga nedteckningstekniker redan då ofta filosofiskt ignorerade, redan vid tiden för den av Kittler inte särskilt uppskattade Aristoteles (något av en makedonsk Habermas); och just på denna inställning har den klassiska filosofin upprättat sitt hus, i vilket vi delvis fortfarande söker logi. Filosofi är för Kittler alltid en form av skriftsystemglömska. För det andra sammanfaller skrivande, räknande och strängaspel i dessa tekniker, eftersom en och samma teckenrepertoar omfattade bokstäver, siffror och noter, innan de differentierades ut i egna teckensystem. Och då öppnar sig kopplingar till datorns digitala återupphävande av denna åtskillnad.
Friedrich Kittlers nya tegelsten har den maffiga titeln Musik und Mathematik, Band I: Hellas, Teil 1: Aphrodite. Härom veckan presenterade han den vid en spektakulär tillställningAltes Museum. Oona Leganovic (som skriver en extremt intressant, och Kittler-inspirerad, text om musik och teknik i testcard #15) var där. Hon levererar en hård diss och skriver att kvällen präglades av sexism, foglighet och tyskhet, "under preussiska efterbildningar av antika gudastatyer". Heise.de intervjuar Kittler, mest om två saker som han ställer sig klart skeptisk till: tyska stavningsreformen samt idén om cyborger:
– Jag har svårt att se varför man ständigt ska bygga broar mellan det mänskliga köttets kolföreningar och dessa kisel- och kiseldioxid-historier, så att även denna gräns upplöses. Det är ju vad cyborgdrömmen handlar om. Men hårdvaruutvecklingens mainstream, utvecklingen av kiselchips, har under de senaste 50 åren på intet vis rört sig i en cyborgmässig riktning, utan fortsätter allt mer beslutsamt att kittla fram egendomligheterna ur kislets grundstruktur. /.../ Kvantdatorer är teoretiskt sett mycket, mycket intressantare. Organiska datorer skulle bara förbättra kapaciteten linjärt /.../ Vad är då människan i denna värld, om hon inte är en cyborg? – Helst skulle jag vilja svara med William Burroughs: Hon är en apa, likt alla andra apor, men i henne har trängt in ett virus från en främmande planet, vid namn Språket.

tisdag, maj 23, 2006

Radiobruset är hemlig information, tills du kan bevisa motsatsen

Brittiska regeringen planerar en lag som ska ge staten tillgång till krypterad information hos privatpersoner, organisationer och företag. Den som inte på polisens begäran överlämnar sin kryptonyckel ska kunna dömas till två års fängelse, eller fem år om du råkar vara misstänkt terrorist. (Vet någon om fienden på hemmaplan har liknande planer?) Rick Falkvinge sätter fingret på den avgörande punkten i sin kommentar:

Vi noterar här alltså att de flesta krypterade datamassor inte går att skilja från slumpmässig data. Ifall brittiska staten anser att du döljer något från dem, och hittar något som de inte kan läsa, och du inte kan producera en kryptonyckel som gör det läsbart, så är straffet för det två år i fängelse. Spelar ingen roll om du har glömt nyckeln. Spelar ingen roll ifall dokumenten som staten vill åt i själva verket är inspelat radiobrus, och du sanningsenligt berättar att det är inspelat radiobrus. Kan du inte göra det läsligt, så off you go.
Precis som i fallet med datalagringen, är sådan "torr" informationsteori just vad som behövs för tillfället, snarare än fraser om privatsfärens försvar. Här handlar det om en attack på persondators mest fundamentala funktioner snarare än ett simpelt tjuvkikande. Exemplet med radiobruset (eller för den delen en musikfil, som ju också kan användas för att gömma krypterad data) som staten hävdar är hemlig information, är inte långsökt. Med en lag om kryptonycklar som den brittiska, är det ett högst möjligt sätt för staten att godtyckligt kasta någon i fängelse. Psykoanalytiskt betraktat närmar sig lagförslaget en klinisk definition av paranoid psykos, det vill säga en oförmåga att åtskilja det reella och det symboliska.

måndag, maj 22, 2006

M och fp vill utreda hemsidors finansiering

Oj, Henrik von Sydow (m) gör verkligen bort sig. Efter att ha hittat några sajter på internet, för grupper som gjort sig ett namn i samband med upplopp och stenkastning blir han "både förbluffad och skrämd", och fäller sin slutsats från riksdagens talarstol:

Det är sajter som är mycket välgjorda. De har hög kapacitet och hög teknisk kvalitet, mer än den kapacitet som de politiska partiernas hemsidor ibland har. Titta också på deras tidningar och deras trycksaker. Se på volymen på deras trycksaker och volymen på deras tidningar. En del av de myter som omsvävar de här grupperingarna skingras nog en aning. Det är en stor omfattning. Med enkla överslagsräkningar på den ekonomiska omsättningen av den här verksamheten förstår vi att de här extrema grupperingarna har en kassakista som räcker länge.
Henrik von Sydow tror att det kostar pengar att skaffa sig en hyfsad hemsida! Om en sida blir bättre än ett politiskt parti, kan det inte bero på något annat än att de lagt ned massor av pengar på att hyra webbkonsulter. Eller vad nu "kapacitet" ska betyda. Serverkraft bör inte bara något problem då osynligapartiet.se knappast lär drar till sig några besöksstormar. (En pikant detalj är att Osynliga partiet, som påstår sig vara "en organisation utan medlemmar, men med miljarder deltagare", visade sig ha ett internforum.) Här har vi en internetfrämmande politiker som inte kan ha den minsta koll på hur lätt det är att publicera sig idag (från bloggar till print-on-demand), och framhärdar i att se hemsidor som något extraordinärt. Påminner en smula om när Anna Berger-Kettner menade att hemsidor a priori är "kommersiella" och med moraliska utfall mot profitintressen försökte stänga hemsidan planka.nu Men Henrik von Sydow verkar egentligen mest vara ute efter att sätta dit sossarna, och kräver en kartläggningskommission:
Jag undrar varifrån pengarna kommer. Varifrån får de sina resurser? Jag vill be justitieministern att på Justitiedepartementet ta initiativ till en undersökning i syfte att försäkra oss om att skattemedel via presstöd, föreningsstöd eller fackligt stöd inte kommer i händerna på dessa väl organiserade och antidemokratiska krafter.
Enligt Jonas Morian, refererande Resumés pappersupplaga, ska Henrik von Sydow (m) och Johan "Framtidens Ledare" Pehrson (fp) också ha specificerat vilka "mycket välgjorda" sajter vars finansiering borde kartläggas. Jämte några autonomvänstersidor ska de, anmärkningsvärt nog, ha pekat ut piratbyran.org. Oklart varför. Om folkpartiets rättspolitiske talesman menar att Piratbyrån tillhör "organiserade och antidemokratiska krafter" att göra, borde han väl i rimlighetens namn först och främst ha tagit itu med att rensa ut de folkpartistiska valkandidater (t.ex. Johanna Nylander och Mattias Lönnqvist) som länkar till Piratbyrån från sina bloggar. Mystisk är också antydan att Piratbyrån skulle snika åt sig skattepengar. Piratbyrån har i stort sett haft noll ekonomi, på senare år lite pengar från tröjförsäljning som gått till diverse aktiviteter, men att driva hemsidan har kostat intet. Har faktiskt aldrig varit tal om att söka bidrag (å andra sidan finns väl inget principiellt hinder mot att göra det för t.ex. resor, och vi deltar ju i t.ex. stats/EU-finansierade projekt). Pehrson och von Sydow är, hur som helst, naiva. Så länge det betalas ut föreningsbidrag och presstöd, är det omöjligt att kontrollera att en del av pengarna inte i praktiken slussas vidare till andra grupperingar och syften, även sådana som staten inte anser vara lämpliga mottagare. Att försöka utreda och stoppa det, är ungefär som att försöka utreda och stoppa det faktum att vissa socialbidragsmottagare spelar bort pengar på travet.

söndag, maj 21, 2006

Indoeuropeisk gråzonskonspiration

Tillbaka från Amsterdam och en tvådagars workshop på Waag Society. Längst upp i deras sextonhundratalstorn mitt på ett torg i Amsterdams centrum, ligger en gammal theatrum anatomicum, dit jag och Palle var inbjudna att konspirera tillsammans med bland andra tyskar och indier. Sammanlagt omkring femton mer eller mindre likasinnade, men med vår bas i olika praktiker och olika världsdelar, som luftade idéer kring den pågående utvecklingar inom fildelningskultur, creative commons och antipiratkriget – allt finansierat av ett utbytesprogram mellan EU och Indien. "Different shades of the commons" stod som en slags rubrik: arrangörerna spann vidare från grey commons fokus på "gråzonerna", som anknöts till de gråa/svarta piratmarknaderna och kopieringspraktikerna som är en integrerad del av indiskt stads- och kulturliv. Vad händer i mötet mellan den verkligheten och expansiva projekt som "vita" Creative commons? Creative commons brukar framställa sig som en icke-normativ verksamhet, som bara handlar om att leverera verktyg i form av olika licenser. Men utifrån vilka situationer beskrivs de, och vad distansierar man sig från? Hur konstrueras den "kreativitet", som allt tycks komma att handla om? Några av deltagarna var själva högst aktiva i implementerandet av Creative commons, i Indien, Nederländerna och Österrike. Men utan att för den skull, som Lawrence Lessig, undvika att prata om problem som den populära och mystiska NonCommercial-licensen. Bland deltagarna fanns en samsyn kring att strävan efter friare information kräver pluralism: vita, gråa och svarta "allmänningar", om man vill fortsätta prata i färger. En agnostisk inställning, kanske. Om företrädare för "vit" fildelning med fria licenser väljer att fördöma den gråa och svarta fildelningen, de improviserade och spontana infrastrukturerna som ansätts av kriminalisering, får det större effekt än när antipiraterna gör det. Det är inte alltid självklart om legalisering eller praktisk avkriminalisering är det mest gynsamt för att öppna informationsflödena. Kanske är det bättre att skjuta upp de säkra omdömena, och besvara frågan om vart den digitala reproducerbarheten ska ledas oss på samma sätt som när den kinesiska kommunisten Chou En Lai en gång fick frågan om hur han bedömde resultatet av den franska revolutionen: "Det är för tidigt att avgöra". (Som en av indierna klokt påpekade.) Vi talade också om hur olika tänkbara utvecklingstendenser inom upphovsrätten (hårdvaru-DRM, bredbandsskatt) kan befästa en institutionaliserad uppdelningen mellan kulturproducenter och -konsumenter, och vad det kan innebära på olika områden. Ett gemensamt dokument utifrån diskussionerna förbereds och kommer dyka upp tids nog. Men workshopens syfte var inte så mycket att producera resultat, som den unika möjligheten att knyta kontakter och bolla idéer, mellan Piratbyrån, Sarai, Pirate Cinema, Creative Commons och andra. Bland de fem indiska kvinnorna och männen – fantastiskt stimulerande bekantskaper – kom flera från Delhi och var verksamma vid Sarai i (A space for research, practice and conversation about the contemporary media and urban constellations). Till följd av EU:s visumregler anlände ett par av dem dock en dag försent. Däribland advokaten Lawrence Liang från Bangalore. Inte att förväxla med sin amerikanske namne Lawrence Lessig. Strax dessförinnan hade jag och Palle luftat våra tvivel på om den aldrig anländande mannen verkligen fanns, eller om det mystiska rykte som hörts på Skeppsholmen förra månaden stämde, att Lawrence Liang i själva verket var en kollektiv pseudonym. Men till slut stod han där livs levande, den kinesiskättade indiske juristen vars extremt välgrundade upphovsrättskritik på många sätt är en välgörande motpol till den som representeras av "den andra Lawrence", Lessig. I fredags kväll i Waags anatomiska teater, höll Palle och jag låda i en timma, ett föredrag delvis baserat på grey commons-anförandet från Berlin, men med en massa nya tillskott samt ett kollapsat försök att visa video under Windows. Därefter tog Lawrence Liang över, med en spännande exposé i högfart, "Beyond Representation: The Figure of the Pirate". Refereras här alldeles strax!

måndag, maj 15, 2006

Trygghet, kroppshår, extremvetenskap

Gå till Ring P1:ismer och läs de säregna analyserna kring fenomen som kroppsbehåring, panoptikingdom, oljekrisen och, inte minst, Total Trygghet! 099 510 10 är inträdesporten till folkdjupens okända extremvetenskaper, och Ring P1:ismer lämnar ingenting outforskat...

lördag, maj 13, 2006

Form och innehåll - från Fichte till Bodström

År 1793 skrev Johann Gottlieb Fichte en uppsats där begreppen form och innehåll åtskildes. Tankarna som en författare ger uttryck för är allmänna, men han uttrycker dem i en individuell språklig dräkt, skrev Fichte. Därmed hade han givit det avgörande bidraget till utformandet av en litterär upphovsrätt. Tudelningen mellan form och content/innehåll visade sig dock användbar i en massa sammanhang, och är populär än idag. "Form" och "innehåll" är dock inte medieneutrala begrepp. De uppstod med 1800-talets skriftmonopol och har överlevt 1900-talets analoga bild- och ljudmedier. Postsystemet bygger på en fysisk separation mellan instruktion och information. Utanpå kuvertet (form) skrivs adressen, inuti kuvertet (innehåll) läggs brevet (som i sin tur kan delas upp i sitt allmänmänskliga innehåll och sin upphovsrättsskyddade språkform). Redan med telefonin inleddes dock en uppluckring, vilket var just vad som från 1950-talet utforskades av phreakers. "Hålet" mellan innehåll och form i telefonmediet symboliseras av frekvensen 2600 Hz. Men telefonväxlarna stod fortfarande centralt placerade, och varje enskild anslutning registrerades i faktureringssyfte. Mer än ett hål blev det inte. Nätverksdatorer, däremot, är "inte blott medier, utan universella semiotiska maskiner". Datorn gör ingen skillnad på information och instruktion. Text och kod lagras på samma sätt. Form och innehåll går inte att skilja åt. Men åtskillnaden mellan form och innehåll är just vad Thomas Bodström är tvungen att återupprätta, på ett eller annat sätt, för att kunna implementera direktivet om datalagring. "Det handlar ju inte om innehållet. Bara om spåren, vem som haft kontakt med vem", förklarade han i januari, men medgav att "själv är jag för oteknisk för att förstå hur lagringen går till". Ända sedan datalagringen röstades igenom av Europaparlamentet har det hetat att innehållet i e-post, telefonsamtal och videochattar inte ska lagras, utan bara vem som kommunicerat med vem, och mantrat upprepas av Bodström:

– Det viktigaste är att man kan se vilka personer som har varit i kontakt med varandra och var de har befunnit sig och när de har haft kontakt med varandra via mobiltelefoner eller e-post. Det är det allra viktigaste.
Nästa vecka tillsätter regeringen en utredning om hur lagringen ska genomföras i Sverige. Uppdraget ska gå till Gudrun Antemar som får nästan ett helt år på sig. Det hela var kanske inte så simpelt som det lät från början. Intressant att notera är att Bodström har backat flera steg från det förslag han själv drev i EU, som inbegrep lagring av alla adresser som besöks vid webbsurfning och av chatkommunikation. Enligt de nya direktiven, ska sådant inte få lagras. Vilket förstås kan ses som positivt, men samtidigt växer frågetecknen om varför man i hela världen ska lagra just vilka som skickar e-post till varandra, när de lika gärna kan använda MSN eller IRC eller ett internmeddelande på något community och slippa övervakning. Ska datalagringen av internettrafik alltså inskränkas till en lag om SMTP-protokollet? Borde ge möjligheter för andra protokoll som gör ungefär samma sak – skickar meddelanden från en dator till en annan – att erövra mark på den vanliga e-postens bekostnad. Särskilt när alla som driver SMTP-servrar får sämre ekonomiskt utgångsläge, eftersom lagen om datalagring tvingar på dem extra kostnader. Plus att vi är rätt många som är trötta på mejl. Ska då lagen uppdateras hela tiden, i takt med att nya kommunikationsprotokoll dyker upp? Ska det finnas listor över vilka internetprotokoll som är reglerade, ungefär som man listar narkotika och hälsofarliga varor, samtidigt som kemisterna ligger ett steg före i utvecklandet av nya substanser? Ibland föreslås en lag om att alla psykoaktiva substanser (utom de redan tillåtna, och utom läkemedel) som kan dyka upp automatiskt ska räknas som förbjudet knark. Kanske sker samma sak på datalagringsfronten: En lag om att vid all kommunikation på internet som påminner som post eller telefon, så måste den ansvariga för tjänsten registrera avsändare och adressat. Men godtyckligheten skulle då ligga som en våt filt över varje försök till IT-innovation i Sverige. Uppdelningen i form och innehåll är inbyggd i postväsendet – men rent tekniskt så kan den inte passera en datakabel. Inte annat än som en simulation, alltså genom ett extra lager av instruktioner talar om vilken data som är instruktion och vilken som är information. Att stifta lagar som sådana lager, är att stifta lagar om enskilda internetprotokoll. Och oavsett om övervakningens omfattning begränsas rejält, kvarstår det verkliga problemet. Det är inte "integritet" (precis som form och innehåll, är även privat och offentligt en uppdelning som idag är stadd i svaj!) Det är förbudet mot anonyma kommunikationstjänster. Eftersom hela datalagringen går ut på att personer ska kunna knytas till transaktioner, kan vi räkna med en lag som tvingar internetkaféer att registrera kundernas identitet och som förbjuder öppna trådlösa nät, alla kategorier. Men vem vet, Gudrun Antemar kanske kommer på andra tankar. Copyriot önskar henne lycka till med utredningen, men avundas inte hennes uppdrag.

fredag, maj 12, 2006

Om tre ord: Laglig, nedladdning, film

Vad tjänster för "laglig nedladdning" säljer är inte i första hand filer med film och musik. De säljer, eller snarare dunkar in, själva begreppet "laglig nedladdning".Universal har låtit kungöra att de om någon vecka lanserar en ny filmnedladdningstjänst, där man för 229 kronor får en DRM-skadad fil som bara kan spelas under Windows, plus en fysisk dvd-kopia i brevlådan. Wow, det kan man ju raljera över, samt dra den vanliga visan "Laglig nedladdning är bra, men priset/filformatet/utbudet etc suger, istället borde filmbolagen...". Men genom att ge sig in i sådant simpelt pucklande har man redan köpt om inte grisen, så åtminstone säcken! Man har köpt filmkartellens nätåskådning, som finns inbakad i själva begreppet "laglig nedladdning". Laglig blir synonym till "betal-", att man betalar för tillgång till de långfilmer som filmbranschens egna, centraliserade distributionskedjor tillhandahåller. Nedladdning döljer det faktum att horisontell P2P-kommunikation är väsensskild från vertikal massdistribution – som om fildelningskultur aldrig hade handlat om annat än att komma över filmerna på bensinmackens videotopplista. "Laglig nedladdning" är ett djupt ideologiskt begrepp. Gentemot internets oöverskådliga komplex av informationsflöden erbjuder det en återställd ordning: Frågan förs tillbaka till hur man bäst organiserar en vertikal distribution av ett begränsat antal långfilmer, tillhandahållna av ett fåtal företag.

Myten förnekar ingenting, dess uppgift är tvärtom att tala om hur saker och ting är; den renar dem helt enkelt, gör dem oskyldiga, förankrar dem i natur och evighet. /.../ Myten döljer ingenting och den förkunnar ingenting: den vanställer; myten är varken en lögn eller en bekännelse: den är en böjning. /.../ myten upplevs som ett oskyldigt yttrande: inte därför att dess avsikter är dolda: om de var dolda, skulle de inte vara effektiva; men därför att de är införlivade med språket, naturaliserade.
Och det funkar. Inte att sälja skadade filmfiler alltså. Men att sälja begreppet "laglig nedladdning" och den nätåskådning som finns inbakad däri – det funkar! Ett litet pressmeddelande, och de önskade fraserna får rejält med utrymme i varenda dagstidning. Fantastiska rubriker som "Universal lanserar legal filmsajt". I vilken annan bransch är det en nyhet att ett storföretag håller sig inom lagens råmärken när de öppnar en butik? Redan här förutsätts uppenbarligen att läsaren läser "laglig" som "betal-" och "filmsajt" som "sajt med nya Hollywoodrullar". Alla tusentals sajter där man sedan länge kan ladda ner kortare och längre filmer gratis, de räknas inte längre. Nu är det ju "Premiär för laglig nedladdning av film"! Antagligen ska inte Tobias Brandel (vars kopifajtbevakning brukar vara oklanderlig) skyllas för att SvD sätter rubrik och ingress helt enligt Universals önskan att få vara "den första legala nedladdningstjänsten för film i Sverige". DN rubricerar faktiskt mer korrekt: "Premiär för köp av nedladdningsbar film". Fast det stämmer ju inte heller. Glimz.net har ju erbjudit kortfilm, dokumentärer och videokonst mot betalning sedan en bra tid tillbaka. Men än så länge härskar den metonymiska betydelsen av ordet "film" (underområdet "långfilmer som går på bio" får representera helheten), som förvisso också är en metafor: Vi syftar ju på digitalt lagrade ettor och nollor, inte på kemisk film. När jag förra veckan mumlade något om "långfilmens död" fick jag förstås förklara mig i kommentarerna. Självklart menar jag inte att standardspelfilmer i av långfilmslängd kommer att försvinna. Konstnärliga uttrycksformer brukar inte dö ut sådär. Snarare innebär långfilmens död – om den nalkas, det är en öppen fråga – att långfilmen reduceras till ett format i mängden av rörlig bild, så att tidningsrubriker likte de som citeras ovan blir otänkbara. "Let's face it, episodiskt berättande (od) är framtiden, skrev en kommentator. Och det råder inget tvivel om att flitiga fildelare tenderar att välja bort långfilmer till förmån för episoder av teveserier (gärna skådade i lång följd), kortare filmklipp, mer nischade dokumentärer... om de inte slukas av Japanboomen. Att en person väljer ur detta utbud, oavsett om det blir veckans amerikanska talkshow eller en gammal tjeckisk kortfilm, förorsakar mer skada för Universal än att samma person väljer att spendera kvällen med en piratkopierad Universal-film. I det senare fallet befästs åtminstone filmen som gemensam referenspunkt, som låter Universal kränga McDonalds-leksaker och andra skojiga kringprodukter. Köp film, kopiera film, spela in film. Det ena utesluter inte det andra. Ödsla bara inte din energi på att vara den duktigt förbannade konsumentet som påpekar bristerna i "lagliga nedladdningstjänster". För dessa sajter säljer inte film. De säljer ett språk, en vanställd nätåskådning. Universal deltar inte direkt i debatten om internets framtid. Effektivare för dem är att delta indirekt – varje gång en ny "laglig tjänst" lanseras, sätter ju lydiga journalister igång att formulera ideologin, omdefiniera orden, dra ner samtalets ribba. Allra mest passionerat utförs arbetet denna gång på Östgöta-Correspondentens ledarsida:
De teknikkunniga fildelarna har ett rejält trumfkort på hand: de jobbar inte för att tjäna ihop till brödfödan, utan för att de vill och kan. Hur många skiv- och filmindustrin än anställer för att skydda sina produkter kommer det att finnas fler som försöker knäcka koderna och lägga ut filmerna, tv-serierna och musiken på nätet. Förhoppningsvis kan nöjesindustrin i framtiden bli bättre på att erbjuda sina produkter digitalt. I slutet av maj startar den första lagliga tjänsten för filmnedladdning i Sverige. /.../ de borde tilltala en stor grupp av bekväma, laglydiga nöjeskonsumenter.

Piratbyrån till Amsterdam, Zürich, Bryssel...

Sedan Piratbyrån presenterade sig i Berlin i vintras, har det droppat in ett antal inbjudningar från övriga Europa. Det är en ny grej. Men våra sätt att agera och resonera kring kopiering och digital kultur, i kombination med bilden av ett fildelningsvänligt Sverige samt symbolvärdet i The Pirate Bay, väcker uppenbarligen visst intresse just nu.

  • Nästa vecka åker Palle Torsson och jag till Amsterdam och Waag Institute, som samlar mer eller mindre likasinnade upphovsrättskritiker från bland annat Delhi och Berlin, bollar lite idéer i en workshop och presenterar våra projekt i ett seminarium. (En del av ett utbytesprogram mellan EU och Indien.)
  • I slutet av juni åker jag till Zürich på inbjudan av Digitale Allmend, för att under en kväll presentera Piratbyrån och våra synsätt. Schweizarna verkar även intresserade av att informeras om vad som puttrar i Skandinavien överlag, inklusive The Pirate Bay och Piratpartiet, så jag får väl in något om det också.
  • I september är jag och Palle inbjudna som talare på O'Reilly European Open Source Convention 2006 på Hotel Le Plaza i Bryssel. Arrangörerna har efterfrågat någon variant på vårt Grey Commons-föredrag från Berlin, men det lär ha hunnit modifieras en hel del tills dess.
(Bara var jag själv blivit inbokad hittills, alltså. Var övriga piratbyråkrater ska representera har vet jag inte, än mindre har jag koll på TPB-krewets kringfarande.)

söndag, maj 07, 2006

Förbud mot DRM är onödigt

Piratpartiet har "europeiskt förbud mot DRM" som ett av sina politiska krav. Frankrike tillämpar DRM-förbud (men böjer sig kanske för Apple). Jag ser inte riktigt meningen i att förbjuda kopieringsspärrar. Uppenbarligen klarar sig spärrarna ändå inte på egen hand, utan måste stödja sig på lagens förbud mot kringgående och mot att tillverka verktyg som kan användas för kringgående. Upphovsrättslobbyn vill utöka med förbud mot maskiner som digitaliserar analoga signaler. Nu kommer ett amerikanskt lagförslag om förbud mot streamad musik på internet som inte är DRM:ad. Alla dessa desperata åtgärder visar bara vilka kraftiga kringgående krafter som är i rörelse. Förbud mot DRM behövs inte, och skulle sannolikt bara bli svårt att avgränsa mot fullt legitim datakryptering. Det räcker att legalisera kringgåendet, och lita på att verktygen kommer att bli tillgängliga. Så länge det inte finns ett överhängande hot från statens sida om att förbjuda kopieringsvänliga maskiner, kommer elektroniktillverkarna att uppfylla den efterfrågan som finns på öppen hårdvara.

Biografens död eller långfilmens?

P O Ågren skrev härom dagen i Västerbottens-Kuriren om biografens förestående död:

Inget lever för evigt – inte ens biografen. Genom historiens gång har ny teknik som presenterat kollektiva upplevelser tilldragit sig stora åskådarskaror inledningsvis, för att snart förtvina. Det främsta skälet har varit att tekniken har utvecklats – antingen har tekniska innovationer gjort tidigare former obsoleta, eller så har tekniska innovationer gjort artefakterna mindre och mer tillgängliga för hemmabruk. Biografens utveckling ser ut som det sistnämnda. /.../ Biografens enda existensberättigande har varit dess monopol på filmvisning. Nu blir biografen emellertid allt mer en dinosaurie.
Biografen, i den form som blomstrade upp under 1900-talet, har i någon mening nått sitt slut. Att fildelningsnätverken sammankopplar mångas privatarkiv till det största och mest tillgängliga filmarkiv som historien har uppvisad, är den avgörande knuffen utför. Så långt säger P O Ågren samma sak som Pirate Cinema Berlin. Men medan Pirate Cinema är ett experiment kring att anordna en radikalt annorlunda form av biograf – Free entry, cheap drinks, bring a blank cd – räknar P O Ågren med att tittandet på film helt och hållet flyttar in i hemmets privata vrå.
aldrig förstörs filmupplevelsen så mycket som på en biograf. När biograferna har förvandlats till snabbmatsrestauranger, med popcorn, godis och läsk i varje knä, har filmtittandet förvandlats till en bisak.
Att förvandla filmtittandet till en bisak, eller åtminstone reducera det till en del av en angenäm social upplevelse, är dock just vad Pirate Cinema försöker göra. Förra helgen talade Sebastian Lütgert mycket om det fruktbara i att sammanknyta digital kultur med analoga aktiviteter i fysiska utrymmen. Idén om att inspelad musik skulle konkurrera ut levande musik var en gång stark men har nu grundligt motbevisats. Att hemmatittandet vinner mark utesluter inte heller att rörlig bild fortsätter att uppvisas i allmänna lokaler. Vad för slags lokaler, och vad för slags rörlig bild som kommer att dominera – det är desto oklarare. Vasmåleri, fresker och trädgårdskonst har alla vid olika tider betraktats som sköna konster av stor betydelse, men senare förskjutits till en mer marginell roll – samtidigt som andra visuella uttryck tagit vid. Det är mycket möjligt att standardformatet långfilm, om några decennier, kommer att beskrivas som en i huvudsak historisk konstform, vars guldålder var 1900-talet. Kanske är den stora händelsen inte biografens död utan långfilmens död?

fredag, maj 05, 2006

Klareringskultur, fair use och dokumentärfilm

claes ericson: gogo Upphovsrätten kringskär möjligheterna att göra dokumentärfilm, i ovanligt hög grad. Betala fantasisummor, ta risken att bli stämd – eller ändra dina idéer, byt ut det där livfulla arkivklippet mot en torr expert som i stället får återberätta framför kameran vad klippet visade. De flesta har nog aldrig ens reflekterat över hur mycket slätstrukenhet som i själva verket är ett simpelt resultat av upphovsrättslagar. Varför är då just dokumentärfilm så utsatt? Nicklas Lundblad formulerar svaret briljant:

Anledningen är enkel. Dokumentärfilmare arbetar med verkligheten, och verkligheten är ett kollage av verk som skyddas av upphovsrätten: arkivmaterial, bakgrundsmusik på ett kafé, en tavla som råkar hänga på en vägg, en staty bredvid någon som protesterar mot kriget i Irak...exemplen är tallösa. Dokumentärfilmare kan helt enkelt inte hitta miljöer som inte innehåller något skyddat verk om de inte spelar in alla dokumentärfilmer på en öde ö med nakna människor som aldrig lyssnar på musik (och då kallas det väl dokusåpa?).
Touché! Men det finns ännu ett skäl som försätter dokumentärfilmandet i en prekär situation. I många andra sammanhang kan man ju helt enkelt strunta i rättigheterna. Det görs också. Mashups och annan illegal musik spelas friskt på dansgolven. Men dokumentärfilmare kan vanligen inte röra sig i lika skyddade sammanhang som DJ:s kan. De vill sälja sina dokumentärer till tevebolag, och
TV-bolag är inte villiga att ta några som helst rättighetsrelaterade risker och missar hellre en riktigt bra dokumentär om de tror att det finns någon risk att bli stämd.
Varje pixel och varje klick måste "clearas" med möjliga rättighetsinnehavare. Rädslan har institutionaliserats. Ängsligheten har ett namn: "the clearance culture", klareringskulturen. Nicklas Lundblad föreslår också en väg ut ur låsningen, genom sedvanerätt, vilket han menar hade underlättats av en fair use-princip även i svensk upphovsrätt.
Sedvanans svaghet i regleringssammanhang är att den oftast lever bäst i små sektorer och under väl definierade förhållanden. Sedvana skalar illa. Men hoppet om att en sedvana kan utvecklas som leder till en rimligare utformning av immaterialrätten kräver förstås att det finns en öppning alls för sedvana att bildas. Det kan ifrågasättas om så är fallet i dag. Citaträtten räcker verkligen inte för att utforma en mer omfattande sedvana kring inskränkningar i upphovsrätten. /.../ ”Fair use” och sedvana kan tillsammans vara en genväg till en reformerad upphovsrätt – men det riskerar att bli en skör genväg som skalar dåligt. Men kanske är det värt ett försök.
Var dras då gränsen för "fair use"? Nicklas Lundblad citerar ett Documentary Filmmakers' Statement som menar att det skall vara fritt fram att använda upphovsrättsskyddat material om
  1. Användningen av materialet gäller social, politisk eller kulturell kritik av materialet i fråga.
  2. Användningen utgör citering för att illustrera en poäng eller ett resonemang.
  3. Användningen sker vid filmandet av något annat.
  4. Användningen syftar till att framställa en historisk sekvens.
Att detta låter rimligt håller nog många med om. Ett radikalt ökat handlingsutrymme och minskade risker för dokumentärfilmare, jämfört idag. Skivbolaget vars femton sekunder hörs svagt i bakgrunden under en intervju, skulptören vars offentliga konstverk skymtar förbi, tevebolaget vars nyhetssändning från 1973 citeras – de får alla finna sig i saken, och skulle få svårt att hävda några egentliga ekonomiska förluster om fair use-regler av detta slag började övervägas på riktigt. I vidare perspektiv kan två intressanta effekter förutspås på kulturproduktionsklimatet.
  1. Testa att applicera kriterierna ovan på musik, och tolkningen blir helt öppen. Rätten att "framställa en historisk sekvens" måste ju betyda att jag fritt kan sampla Miles Davis trumpetslingor. Och Håkan Hellström kan äntligen slippa de aggressiva anklagelserna om upphovsrättsintrång när han lånar rader från Morrissey och Cornelis, det är ju "citering för att illustrera en poäng". Låter toppen. Men kanske svårare att få igenom. De fyra fair use-kriterierna är ju utformade för just film, en viss rationalitet som vi har vant oss vid att förknippa med dokumentärfilmer men som inte rakt av går att applicera på musik. Samtidigt har upphovsrätten, genom ett par års historiskt tilltrasslande, gått från att bara skydda text på papper till att skydda alla tänkbara "konstnärliga verk". Idag befinner vi oss vid en punkt där det anses otänkbart att reglera t.ex. text, ljud och bild med olika regler. Samtidigt är det självklart att olika sedvänja råder, t.ex. får man citera text på oändligt mycket friare sätt än musik. Dilemmat är att upphovsrättssamhället förutsätter att rättigheterna framställs som något otvetydigt och allmänt – att börja peta i dem och explicit kodifiera vad vissa konstformer får göra, upplevs därför som ett hot mot hela grundtanken.
  2. Den andra effekten är något som Nicklas Lundblad själv tar upp:
    Men gör nu ett tankeexperiment: antag att webbplatser som YouTube.com helt plötsligt också anammade dessa sedvaneregler som en del av sin affärsmodell? YouTube är en hysteriskt framgångsrik firma som låter privatpersoner dela med sig av sina hemvideofilmer, och det är lätt att inse att det i dessa filmer säkerligen finns en hel del immaterialrättsligt skyddat material. Privatproducerade parodier och fanmovies kan mycket väl bli extremt framgångsrika och väl spridda.
    Och här tror jag är skälet till att filmindustrin räds fair use för dokumentärfilmare! Alltså inte för att de är rädda för att förlora de små klareringspengar de får när någon använder utdrag ur deras material. Rådande regler leder ju ändå inte i 99 fall av 100 inte till att rättigheter klareras, utan att den planerade dokumentärfilmen får göras om på ett tråkigare sätt, om den ska kunna visas i teve. Nej, precis som med försöken att plugga igen "det analoga hålet", handlar det om att trycka ut konkurrens. Priset på utrustning för att producera rörlig bild har störtdykt. Och det skrämmer filmbolag. Klareringskulturen blir då ett värn som får myllret av oberoende producenter att stanna utanför de officiella kanalerna. Ett vattentätt skott mellan YouTube och televisionen, mellan "konsumenter" och "producenter" av film.

Censurera realtidskommunikationer?

Pernilla Widén från tidningen Nätverk & Kommunikation är säker på sin sak: – Självklart måste vi censurera det som händer på internet, det kan ju inte vara fritt spelrum för alla extremister.
Copyriot överlåter till andra att uppröras över censurivrare, och konstaterar i stället att Pernilla Widén gör en Carl-Johan Bonnier: Har en tanke om hur det bör se ut på webben, men uttalar sig om hela internet. Skillnaden är att det i pappersmogulens fall nästan är förlåtligt, medan Pernilla Widén är redaktionssekreterare på en tidning som heter Nätverk & Kommunikation. Borde hon då inte ha nåt slags hum om att internet är en uppsättning av olika protokoll, som kan användas för allt från webbsidor och fildelningsnätverk, till e-post och telefoni? Eller så vet hon detta. I så fall är det en häpnadsväckande samhällsomvandling som föreslås. Censur av realtidskommunikationer! Något liknande har veterligen aldrig prövats tidigare i historien. Men en sak är säker, för att "censurera det som händer på internet", inklusive Skype-samtal och webkamerachatt, skulle det skapas många arbetstillfällen. Frågan är vilka som skulle bli kvar att använda nätet.

Kritiskt kring Wikipedia

Jason Scott som driver arkivet Textfiles.com, höll ett uppmärksammat föredrag på en hackerkonferens förra månaden: The Great Failure of Wikipedia (även i diverse ljudformat). En frän Wikipedia-kritik, vars utgångspunkt dock snarare är att saker ska tas för vad det är.

I do not dispute that Wikipedia -- for a person who is playing the part of a tourist, a web browser -- is a beautiful success.
I centrum för angreppet står den uttalade ambitionen att sammanställa "summan av mänsklig kunskap" (som här hänförs till att Wikipedias grundare ideologiskt är randiansk objektivist). Att Wikipedia inte är någon demokrati, utan styrs av administratörerna, är inget att gnälla om. Men Jason Scott är något på spåren när han pekar på hur politiska konflikter tycks självgenererande (genom bl.a. de ständiga avgörandena om vilka ämnen som platsar och inte).
In the initial phase of Wikipedia you didn't have users, you just had an IP. Well that got to be a little bit wacky, so they started to add users. When you add users, you add identity. When you add identity, you start to add politics, because identities have to keep up their own space. /.../ What Wikipedia has taught us now, is that in a vacuum of politics, politics will be created. There is no vacuum of politics. /.../ Wikipedia holds up the dark mirror of what humanity is, to itself. And it's interesting because of the fact that it is an online experience you're able to see this and this is why I say it's important: You can learn how people interact in a relatively bloodless way. /.../ the function of this speech is not to criticise Wikipedia but to point out how Wikipedia represents the first wave of a coming information war and something where the Internet, as it becomes more important as a source of information, is going to be headed off by certain forces, by certain techniques, some of which are successful and some of which are not, and because Wikipedia has let itself be open to this we are seeing these techniques in use today, where in ten years they will actually affect lives directly. In 20 years, they will be vital to lives.
Dessa "tekniker" konkretiseras inte direkt, och de konkreta exemplen i artikeln är nog det minst intressanta där. Däremot levererar Jason Scott en dunkelt fantasieggande konspirationsteori:
there are groups of people now working to destroy Wikipedia. They're doing so by slowly building up karma, and knowledge, and ability in the Wikipedia system. Wikipedia has about 900 administrators. A good portion of them, more than they would like to admit, are people who are working from within to understand it, take it over, destroy it. /.../ I have people who have been working for two years from the inside of Wikipedia to slowly ruin it. They have been able to change rules, they have been able to make administrators get deleted, they have been able to modify how rules are run in some places. Why? It's fun! People will play World of Warcraft for 80 hours a week. There's no difference between that and playing Wikipedia for 80 hours a week. It's even more fun because /.../ People on Wikipedia, some of them think "hey, I'm contributing to the sum of human knowledge."

torsdag, maj 04, 2006

Regeringen otillfredsställd med den fria åtkomsten till nätnyheter

Smaka på följande stycke ur regeringens proposition om ändringar av presstödet till dagstidningar.

Det har ännu inte utvecklats affärsmodeller som gör att tidningarna i tillfredsställande omfattning kan ta betalt för det redaktionella material som läggs ut på Internet. För närvarande är tidningarnas Internetpublicerade texter och bilder till största delen kostnadsfria för läsarna.
Låter det inte som att man binder upp sig mot framtida utveckling mot en pay per read-modell? Det är väl tveksamt om särskilt många tidningsföretag ens själva siktar ditåt. Papperstidningarna är vad propositionen handlar om, och det konstateras att dessas ekonomiska resultat var gott på 1990-talet, men vände nedåt under 2001. Parallellen till skivbolagens kurvor går inte att undgå. Nätets spöke blir dock i detta fall svårare att skylla på allmänhetens bristande moral, eftersom nyhetsföretagen alldeles själva gjorde nyheterna tillgängliga utan kostnad. Och de som var först och inte tvekade, klarade sig bättre än eftersläntrarna. Det låter osannolikt att, som regeringen hoppas, utvecklingen vänds och nyhetsmedierna begränsar åtkomsten till sitt kärnmaterial. Propositionen bygger på Presstödsutredningen, men har helt utelämnat den knepiga frågan om presstöd till nättidningar. Den biten lär regeringen fortsätta bordlägga, desperat trixande med metoder för att mäta procentsatser redaktionellt material på webbsidor, eftersom man låst sig vid den omöjliga idén om att tryckpressmediernas subventionssystem (med smärre modifieringar) ska kunna tillämpas på datornätverket internet. Mer om detta i tidigare inlägget "Teknikneutralitet" och presstöd. Uppdatering: Henrik Alexandersson kommenterar vidare, med udden mot (s). Även på Beta Alfa 2.0

onsdag, maj 03, 2006

Om religiös tolerans

Uppdrag granskning har skärskådat maktkamper och fraktioner bland Sveriges organiserade muslimer, något som tidigare i år efterlystes här. Del två av två tog upp Sveriges Muslimska Råd (SMR), paraplyorganisationen ledd från Södermalmsmoskén (som öppet förklarade sin nära relation till Muslimska brödraskapet). Mahmoud Aldebe påstår sig företräda "95 % av Sveriges muslimer". Men faktum är att av dem vars religiösa tillhörighet räknas som islam, är det bara en fjärdedel som alls har valt att organisera sig religiöst. I brev till regeringen osar han av ursinne över hur "feministerna" och en "högt uppsatt konspiration" mot alla muslimer. Han rasiststämplade Mona Sahlin, blott för att hon uttalat avstånd från hedersmord, bara för att något år senare uppträda med henne (beslöjad) i sin moské. Veckans inslag outade skoningslöst hur delar av socialdemokratin glatt går in för att köpa röster och/eller gott samvete från fundamentalister (vilka, i den mån som skalan är adekvat, bara kan räknas som högerextrema). Ola Johansson (s) från Broderskapsrörelsen satt och skröt om de kristna socialdemokraternas nära allians med SMR, samt menade att det kan öka rasismen om muslimska grupper debatterar mot varandra offentligt. I sig ett rasistiskt påstående, naturligtvis. (Programmet missade förresten att presstalesmannen för SMR riksdagskandiderar för miljöpartiet.) Första avsnitten tog upp andra tendenser, influerade av saudisk wahhabitism. Stormtrupper som inte bara "springer runt i moskéerna och ger vanliga troende muslimer dåligt samvete", utan terroriserar somalier som försöker hålla en enkel fest. Klart och tydligt dokumenterat. Med den simpla bakgrunden: att det råkade hittas olja i det arabien som lyder under den wahhabitiska Saud-dynastin. Public service-teve när den är som bäst – de saklig-pedagogiska bemödandena var så samvetsgranna att det några gånger var svårt att inte dra på mungiporna. Men leendet nollställs snabbt. Avskum som förbjuder skolbarn att alls komma i kontakt med musik... Mer genuin ondska är svår att föreställa sig. Helt seriöst. Författaren Douglas Rushkoff skriver ett skarpt och inte helt orelaterat inlägg, "Why I've had it with religious tolerance". Värt att läsa i sin helhet, men några utdrag:

35% of Americans say they are "born again" - a particularly modern phenomenon that came only after the charlatan rabble-rousers during the Great Depression - and you get a picture of a nation hoodwinked into a passive, childlike, yet dogmatic relationship to the myths that were originally written to sustain them, spur their motivation to social justice, and encourage continuing evolution. /.../ Perhaps the best way to kill their God, in fact, is to take charge of the Bible. It is - in my own opinion as a media theorist - the Greatest Story Ever Told, and deserving of our continued support and analysis. /.../ For those of you looking for an authentic tradition in which to base your art, music, or fiction, consider the themes of revolution, universal justice and mind expansion as they're depicted in allegories from Eden to Babel and characters from Joseph to Jesus. By appropriating these characters and metaphors as our own, we instill them with the power they require to release the stranglehold that true believers have over the myths built to help us face the truth, instead. /.../ The more we can make its mythology relevant to our present, the more easily we'll bring those who believe in it out of the past.