fredag, juni 30, 2006

Håkan Roswall jämför Piratbyrån med terrorister och The Pirate Bay med ... något ännu värre

Nu har jag fått höra, muntligen från en person som var på plats i Stockholms tingsrätt i onsdags, vad åklagare Håkan Roswall sade vid den första av de förhandlingar som kommer att hållas gällande beslagen av olika servrar i samband med tillslaget mot The Pirate Bay. Företaget PRQ ville ha tillbaka fyra datorer, som används för bokföring och kundregister (även nödvändiga för att PRQ ska kunna betala skatt). Håkan Roswall vägrar och insisterar på att datorerna ska förbli inlåsta i minst ett år till. Han hävdar att detta är av betydelse för utredningen. När tingsrätten tog upp fallet var det alltså dags för Håkan Roswall att motivera sig. Hur gjorde han då det? Jo, först ska han ha pratar i allmänhet i uppemot en halvtimma om vad Bittorrent är för något samt (ingen förstår varför) hur virtuella nätverk fungerar. Gissningsvis förstod nämndemän och domare varken ut eller in. Sedan sade Håkan Roswall, enligt vad jag har fått återberättat, ordagrant så här:

Jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men man kan säga att Piratbyrån är som IRA och The Pirate Bay är som IRA:s väpnade gren.
Man blir förstummad. Kammaråklagarens okunskap är en sak: IRA är ju "den väpnade grenen" av partiet Sinn Féin, vilket torde höra till allmänbildningen. Desto obegripligare är varför han över huvud taget blandade in Piratbyrån i det hela. Förhandlingen handlade ju om företaget PRQ, och den påstådda betydelsen för en brottsutredning av att inte lämna tillbaka deras räkenskaper (inte ens som kopia). Värst är dock vad Håkan Roswall uppenbarligen försöker säga: Piratbyråns opinionsbildande verksamhet är att jämföra med terrorism (medan The Pirate Bay är terrorism i kvadrat). Att Piratbyrån argumenterar för att indexeringstjänster som The Pirate Bay har en självklar rätt att existera, betyder att yttrandefriheten kan väljas bort. PRQ har överklagat till hovrätten, men innan dess kommer fler personers och företags krav på att få tillbaka sin datorutrustning att prövas av tingsrätten. Även beslaget av Piratbyråns server kommer att tas upp till prövning, förhoppningsvis redan nästa vecka. Men räkna med att Håkan Roswall vägrar att ge med sig en enda tum. Detta är naturligtvis en politisk fråga, där det måste sättas press från så många håll som möjligt, om vi inte ska acceptera att kammaråklagare efter eget godtycke ska kunna bestämma att den ena eller andra nätrösten ska tystas på obestämd tid och utan ens en brottsmisstanke. PS. Om någon som läser detta var på tingsrättens förhandling, är jag mycket tacksam för några rader i kommentarerna och eventuell bekräftelse av Roswalls uttalande. Beslagshållandet av Piratbyråns server måste upp till debatt nu. Bland annat kanske genom något i stil med ett upprop eller liknande. De som känner kallade får gärna höra av sig.

Två hål i väggen

När jag anlände i Zürich och slog mig ner med en kaffe var det sannerligen ingen brist på öppna nätverk. Vad det däremot var brist på, var tillgänglig elektricitet. För det otränade ögat kan det se ut som att schweiziska eluttag, två hål i väggen, är av samma typ som de vanliga. Men icke. Schweiz hyser som bekant en slags motvilja mot internationell standardisering. Där har man bestämt sig för att låta avståndet mellan pinnarna vara ungefär två millimeter smalare. Sluga är de, för deras kontakter går likväl utmärkt att stoppa i tyska eller svenska vägguttag. Men om vi ska koppla in oss på det schweiziska elnätet, krävs ett visst mått av våld. Lyckades trycka in mobilladdaren, men iBookens kontakt var omöjlig att använda.

Zürichs flygplats bjöd på öppet nät vid gaten (eller borde det kanske stavas gejt, likt rejv och mejl?). Vore ju jättebra, funnes det bara elektricitet. Men inte ens ett enda schweiziskt kufuttag stod att finna på hela flygplatsen. Moget. Att bjuda på trådlöst internet känns halvt meningslöst om man inte samtidigt kan bjuda på trådburen el. I väntan på bränsleceller.

Skillnaden mellan Brasilien och Indien

Käkade lunch i Zürich med bland andra Felix Stalder. Han nämnde en viktig skillnad mellan Brasilien och Indien, två länder som annars kanske kan anses ha en liknande socioekonomisk position, som leder till skilda perspektiv på kulturlivets digitalisering och upphovsrättefrågorna. För Brasilien är det musik som står i centrum. Så icke i Indien, där det i hög grad är film som är den viktigaste kulturyttringen vad gäller social sammanlänkning av människor. Musik och film fungerar på helt olika sätt. Medan musik är något som kan ske varhelst det finns musikinstrument (eller stämband), är film en slutprodukt vars produktion kräver en kollektiv och ekonomiskt kostbar insats. Fri mjukvara och Linux har slagit igenom stort i Brasilien, delvis genom en medveten satsning från regeringen. Men i Indien är FLOSS marginellt, trots att de indiska datoranvändarnas kunskaper i engelska snarast borde ha borgat för motsatsen. Detta, menade Felix, kan också bero på kulturella skillnader. Om jag förstod honom rätt: Kastsystemet har bidragit till en indisk syn på datorer som verktyg för att utföra arbete åt andra (tänk indiens callcenters), medan brasilianerna snarare tenderar att se mjukvara som något som ska betjäna den enskilde datoranvändaren.

onsdag, juni 28, 2006

Pratar i Zürich

Nu åker jag som sagt till Zürich för att ikväll hålla ett föredrag där. Det blir något i stil med senaste pratet i Köpenhamn, med lite fler utvikningar, framför allt om den skandinaviska fildelningsrörelsen i allmänhet, som de inbjudande schweizarna verkar mycket intresserade av. Redan i förväg publicerade den schweiziska IT-tidningen Netzwoche en helsidesintervju, Wir wollen zur Entmystifizierung des Copyrights beitragen ("Vi vill bidraga till upphovsrättens avmystifiering"). Klicka på bilden för PDF-version av artikeln. Sådana tunga rubriker hittar man bara i tyskspråkiga tidningar... Intervjuns högstämda öppningsfråga slår an tonen:

Herr Fleischer, als Mitglied des «Bureau of Piracy» kämpfen Sie gegen das Copyright. Wie definieren Sie Ihre Aufgabe im gesellschaftlichen Zusammenhang?
:)

tisdag, juni 27, 2006

Strålande seriereportage kring mannen bakom CP-listan

Missa inte i senaste Galago: Simon Gärdenfors (även känd som ena halvan av Las Palmas) tecknar ett seriereportage byggd på en resa till Trollhättan där han intervjuar Rosa mannen (dJ CAt oF KEsO), som var medlem i den kända Amigagruppen Keso och upphovsman till CP-listan (som alla som var med under BBS-epoken nog minns). Rosa mannen visar sig, förutom att alltid vara klädd helt i rosa, även göra låtar som utan undantag handlar om Boris Becker. Tokgulliga teckningar av smådjur bildar kontrast mot de ganska vassa rykten som serietecknarreportern Gärdefors konfronterar Rosa mannen med. Om att vara kompis med barn, om att ha väldigt unga flickvänner och annat Michael Jackson-aktigt. Intervjusvaren redovisas i pratbubblor, liksom tecknarens efterdiskussioner med sina polare på Bondegatan – men avgörandet överlåts till läsaren. Ett överlåtande som jag faktiskt tror vore mycket svårare att genomföra om intervjun redovisades i textform. Seriereportaget, med sina "vardagskollisioner" och text/bild-ambivalenser, tror jag däremot har stora outforskad möjligheter att lyckas skildra just sådant. Åtta Galagotecknare tillfrågas om vad som är viktigast i serier, manuset eller teckningarna. Svaren spänner från Simon Gärdefors (80 % manus, 20 % teckning) till Fabian Göransson (0 % manus, 100 % teckning). I höst övergår Galago från att vara tidning (med sex nummer per år), till att bli en periodisk serieantologi i bokform. Tre serieböcker per år, med mer plats för långa genomarbetade serier, som de säger. Förhoppningsvis inbjudande till mer av seriereportage, en subgenre som verkar vara på stark frammarsch. Fler inlägg kring serier:

Uppdatering 3 juli: Läs även mer om Rosa mannen på Cosy Den och på Serverkrasch.

Piratbyråns server fortfarande beslagtagen, utan brottsmisstanke

Igår cyklade jag till Stockholms tingsrätt och lämnade in ett papper, med innebörden att Piratbyrån begär att domstolen prövar beslaget av vår server – en av de 140 datorer (av 186 beslagtagna) som ännu inte lämnats tillbaka. Polisen har alltså gått igenom servern och intygat att man inte fann något olagligt, men ansvarige åklagaren Håkan Roswall vägrar styvnackat att sätta den namnunderskrift som låter den lämnas tillbaka (inte ens att lämna tillbaka en kopia går han med på). Idag hörde tingsrätten av sig till Piratbyrån, med två besked. Dels ville de ha en massa handlingar om Piratbyrån för att kunna avgöra vad vi är för något. Vilket kanske inte är det lättaste; Piratbyrån är ju inte en förening i formell bemärkelse, vi är något slags kluster av människor som driver en verksamhet där den nu beslagtagna hemsidan för nyhetsrapportering och community är ganska central. Är inte det väl nog? Betyder avsaknaden av organisationsnummer att en kammaråklagare kan behålla ens servrar på obestämd tid, utan att fallet ens får en rättslig prövning? Det andra beskedet från tingsrätten var att det inte gick för sig att ha Mikael Viborg som juridiskt ombud. Eftersom han ställde upp ideellt hade vi skrivit en fullmakt till honom. Och Piratbyrån har inte råd att anlita en advokat från en advokatbyrå, ens för några få timmar. Så hur ska vi hitta någon juridiskt skolad som kan driva vår talan i en förhandling om att häva beslaget av Piratbyråns server (tidigast nästa vecka)? Den eventuella jurist som vill ställa upp kan ju höra av sig till piratbyran.org@gmail.com... Imorgon onsdag tar tingsrätten upp ett relaterat fall. Då är det beslaget av samtliga datorer på ISP-företaget PRQ, vars ägare också är med och driver the Pirate Bay, som ska upp till prövning. Framöver kommer även en grupptalan om skadestånd att drivas av Centrum för rättvisa. Nu är frågan om nyhetsredaktionerna kommer att ägna något intresse åt dessa förhandlingar, där det alltså bland annat kommer att avgöras om en kammaråklagare har rätt att på obestämd tid stänga en stor opinionsbildande sajt för att dess åsikter går emot hans egna.

Monique Wadsted, Monique Wadsted...

Monique Wadsted titulerar sig advokat och jobbar (på byrån Maqs) som "Hollywoods" (MPAA:s) juridiska ombud i Sverige, med lokalansvar för lobbying både mot politiker och rättsväsende. Det är bekräftat att det var hon som gav i uppdrag åt privatdetektiverna Gothia Protection att kartlägga The Pirate Bay för att kunna ge polisen en färdig utredning de annars inte hade prioriterat att göra själva. Uppdraget innefattade även att spionera på de enskilda personer som driver indexeringstjänsten, ja de snokade även reda på en tjej, utan någon koppling till The Pirate Bay men som Fredrik Neij hade dejtat ett par gånger, och förmådde på så vis polisen att storma in även hos henne och stjäla all hennes hemelektronik! Anakata, som också haft Monique Wadstedts spioner smygande efter sig, svarade på ett sätt som sannerligen inte kan kallas hotfullt. Via offentliga register tog han reda på att Monique Wadsted, trots att hon tjänar över $100.000 per år, har fått en hel rad betalningsanmärkningar när hon inte lyckats betala sina parkeringsböter i tid. En meningslös uppgift, men i sammanhanget småkul att publicera på The Pirate Bays blogg. Notera dock att hennes namn inte ens nämndes! Likt alla bloggar värda namnet, har även The Pirate Bays minst sagt välbesökta blogg en kommentarsfunktion, som snabbt gick het med mer och mindre välformulerade inlägg på svenska och engelska. Bland kommentatorerna fanns någon idiot som skrev "We should firebomb her house" – något som är omöjligt att undvika. Så fort någon av de som driver The Pirate Bay hade uppmärksammats på det inlägget (och på diverse annan dynga i kommentarerna) och tagit sig till en dator, raderades det genast. En helt korrekt hantering! Men Monique Wadsted vittrade tillfället att använda om nättöntens hot för sina uppdragsgivares syften. Hon fick hjälp av Aftonbladet som under rubriken "Mordhotad av nätpirat" smällde upp två bilder: lessen Monique Wadsted ("offret"), passbildsaktigt vittonad Fredrik Neij ("gärningsmannen" – trots att det var han som raderade dödshotet). Aftonbladet blåljuger, här är det inte tal om en borttagen kommentar, utan "nu hotas hon till livet på Pirate Bays hemsida. /.../ Hoten, som är polisanmälda, dök upp på en blogg direkt knuten till Pirate Bay". Någon mer juridiskt bevandrad får svara på om det möjligen kan vara fråga om förtal. I dagens Expressen utvidgar Monique Wadsted sin anklagelse till att omfatta det abstrakta kollektivet "internetaktivisterna":

internetaktivisterna har blivit mer och mer aggressiva /.../ med hot och trakasserier mot meningsmotståndare och företrädare för rättighetshavare som jag. De har även attackerat regeringens, polisens och Antipiratbyråns hemsidor. Det som från början var en kultur som verkade för fred och globalisering har utvecklats till en osund subkultur där medlemmarna anser sig stå över lagen
Det är fult, mycket fult. Och samtidigt blottar hon i full skala sitt inskränkta perspektiv, där fildelning enbart handlar om att kopiera vad just hennes uppdragsgivare i Hollywood har rättigheterna till. Bittorrent-trackerns är i hennes värld varken mer eller mindre än "knytpunkter för att underlätta den illegala hanteringen". Det är fildelningsteknikerna i sig hon vill stoppa. Att de kan användas för kopiering av annat än sunkiga blockbusterrullar, det finns liksom inte riktigt i hennes värld. Nej, hon förstår inte:
Att ladda ned en film från Pirate Bay tar ofta flera timmar. Många svenskar kan på den tiden ta sig till närmaste videouthyrare många gånger. /.../ Att hyra en ny film i Sverige kostar cirka 30 kronor; ett överkomligt pris även för en låginkomsttagare. Varför laddas då filmer olagligt ned från nätet? Jag gissar att det beror på att det är tufft, att man på nätet kan få tag på olagliga kopior av filmer innan de kommit på bio eller hos videouthyrarna och att risken för upptäckt har varit mycket liten.
Senaste filmen som jag införskaffade via The Pirate Bay var Peter Watkins' Punishment Park, en film som Hollywood-bolagen vägrade ge distribution och därför knappt har visats alls sedan premiären på New York Film Festival 1971 – förrän den dök upp på fildelningsnätverken. Kanske inte lagligt. Men till inga rättighetshavares ursinne, och många cineasters glädje. Gråzon, kort sagt. Själve Henrik Pontén sade nyligen (till en dansk tidning, hittar inte länken just nu) att han bedömde att 80% av materialet som kan hittas via The Pirate Bay är upphovsrättsskyddat material som sprids utan uttryckligt tillstånd – och att alltså 20% är lagligt! (Jämförelse: 80 % av all e-post är spam.) Och då räknar Pontén givetvis inte in den gråzon han aldrig kommer att förstå sig på, de filmer, musik, texter och annat där tillåtande och uppmuntrande attityder försäkrar att eventuella rättighetshavare aldrig någonsin kommer att motsätta sig kopieringen. Som initiatörer av razzian mot The Pirate Bay intog däremot Monique Wadsted och Henrik Pontén följande ståndpunkt: Det spelar ingen roll om tekniken används för annat också. Eftersom den kan sprida Hollywoods blockbusters, måste den stoppas! Artister som sprider sin egen musik via Bittorrent måste sluta med det och rätta in sig i ledet! Fast det sista går ju inte riktigt att säga rakt ut, så i stället försöker Monique Wadsted använda den beprövade felekvationen "lagligt = mot betalning". Hur absurt resultatet än blir om man ägnar det den minsta eftertanke, kastar hon ur sig:
Inte heller civil olydnad motiverar att ta del av underhållning utan att betala för sig.
Om det går att finna en kärna i hennes argumentation, efter att all ren smutskastning skalats bort, stavas den teknikneutralism:
Att det skulle vara nödvändigt med särskilda frihetsregler just på internet är givetvis nonsens. De upphovsrättsregler som finns fungerar också på nätet.
Att upphovsrättens förutsättningar förändrats många gånger förr borde väl knappast vara någon nyhet? Eller för den delen att upphovsrättens uttolkning i det digitala bygger på metaforer från det analoga (som med den artificiella uppdelningen mellan "streaming" och "downloading")? Men tankefiguren att det finns en upphovsrätt som nu måste tillämpas "också på nätet", som en enkel operation där man lugnt kan bortse från alla andra intressen, är något som Copyriot snart lär återkomma till ur en ny vinkel. Läs också: Uppdatering: Monique Wadsted heter hon såklart (med tonvikt på sista stavelsen), inte Monique Wadstedt. (Skrev fel på ett ställe.)

söndag, juni 25, 2006

Lite tid bara ... 50 års monopol eller så

"Ge oss lite tid bara" är rubriken för en annons som täcker under halvan av ett tidningsuppslag, tryckt i 150000 exemplar. Texten fortsätter:

Läkemedel förändrar vårt sätt att se på allvarliga sjukdomar. /.../ Det ser onekligen ljust ut. För tillfället ska tilläggas. /.../ Ett nytt läkemedel kräver i genomsnitt tio till femton åt innan det når patienterna. Men tid är som bekant pengar, hur gärna vi än skulle vilja säga något annat. /.../ Bara det finns kloka politiska lösningar som gör det möjligt att fortsätta arbetet för bättre hälsa, trots kärvare tider. För det är möjligt. Vi har gjort det förut. Ge oss lite tid bara.
Annonsen kommer från Läkemedelsindustriföreningen och återfinns i Allianstidningen, något som kan liknas vid ICA:s reklamblad (bild efter bild på en frejdig politikerkvartett och mängder av menlösa annonser från diverse villaägare och bilister och skattesmitare/-betalare som vill påminna borgerliga politiker om sin existens). Läkemedelsindustrin är den enda branschorganisation som köpt egen reklamplats i tidningen. Det intressanta är att de inte nämner ord som "patent", "ensamrätt" eller "skyddstid" en enda gång, ja de säger överhuvudtaget inte rakt ut vilka tjänster de ber politikerna om, utan kastar bara ut ett diffust välklingande "ge oss lite tid bara". Ett fegt sätt att linda in vad Läkemedelsindustriföreningen egentligen kräver: Ännu längre skyddstid på läkemedelspatent än dagens 20 år. Något som en branschföreträdare även förespråkade på ett Timbro-seminarium i våras. (På tal om det: Missa inte att Oscar Swartz rapport om Bodströmsamhället presenteras onsdag morgon på Timbro, anmälan senast måndag – själv är jag då på väg till Zürich och kan inte komma. En brandfackla som knappast kunde hamna bättre i tiden!)

torsdag, juni 22, 2006

Tidslinje: Håkan Roswall vs. The Pirate Bay

Av kammaråklagare Håkan Roswalls PM om The Pirate bay [PDF], daterat 2005-11-30, framgår att han först ledde en förundersökning grundad på en anmälan från Microsoft, utifrån hypotesen att de ansvariga för The Pirate Bay sysslade med "offentligt framförande" av spelet Halo 2. Utredningen tilldelades extra resurser från rikskriminalpolisen, och Roswall anlitade Statens kriminalteknologiska laboratorium (pengar fanns, då rikskriminalpolisen skjutit till extra) för att ta reda på vad det där Bittorrent egentligen är för något. Och slutsatsen blev att The Pirate Bay varken "framför" (gamla ordalydelsen) eller "överför" (nya ordalydelsen) några verk. Däremot menade Håkan Roswall – som uppenbarligen inte har låtit några experter förklara för honom hur en sökmotor som Google fungerar – att det var ett solklart fall av medhjälp till brott mot upphovsrättslagen, huvudbrott som begås av enskilda fildelare.

Ansvar för medhjälp förutsätter att det bevisas att ett huvudbrott har begåtts. Enligt min uppfattning går det inte att få en domstol att fälla till ansvar för medhjälp om man måste anta (gissa) att ett huvudbrott begåtts av någon. /.../ Detta medför att utredningsarbetet blir betydligt mycket svårare än om det varit fråga om en egen självständig brottslighet.
Kort sagt menade Håkan Roswall, i november 2005, att det inte kunde vara tal om att väcka åtal mot torrent-indexeringen i allmänhet – däremot ville han testa att åtala en enskild fildelare och medåtala The Pirate Bay-ansvariga för att de främjat en otillåten dataöverföring "med råd eller dåd", som det heter i brottsbalken. Samtidigt konstaterade han att fildelningen i sig knappast kan ge annan påföljd än böter, och alltså är av så ringa art att man ens får utreda den genom att ta reda på vem som har ett visst IP-nummer.
Okej... Roswall gör alltså den där bedömningen i november. Vad är det som gör att han ett par månader senare anser sig ha nog på fötterna för att genomföra ett tillslag av den storleken för misstanke om medhjälp till upphovsrättsbrott? [Intrikat IT]
Tidslinjen har börjat klarna, med hjälp av dokumenten som SVT letat fram. Vad vi vet är:
  • 31 augusti 2005 redovisar Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen en "Översyn av den brottsbekämpande verksamheten på immaterialrättens område" (Ju2005/7332/L3). Synpunkter från IFPI och Antipiratbyrån ges allöverskuggande utrymme, med bland annat påståendet att Sverige inte skulle uppfylla sina internationella åtaganden eftersom indexeringstjänsten The Pirate Bay är i drift. Läs mer i Oscar Swartz högintressanta uppdatering!
  • 12 oktober 2005 kommer några av MPAA:s högsta höns till Stockholm och uppvaktar Dan Eliasson, statssekreterare på justitiedepartementet, samt två icke namngivna regeringstjänstemän. Med fanns också MPAA:s juridiska ombud i Sverige, Monique WadstedMaqs, som också var den som gav i uppdrag åt privatdetektiverna Gothia Protection att kartlägga The Pirate Bay, inklusive spionera på enskilda personer som driver trackern (och på personer som de träffat) – fotarbetet som låg till grund för polisens gripanden den 31 maj.
  • 30 november 2005 – halvannan månad efter uppvaktningen, slump eller ej – har alltså Håkan Roswall färdigställt sitt PM, där han konstaterar att det inte går att göra ett "allmänt" tillslag mot The Pirate Bay.
  • 12 januari 2006, "Tjänstemän på USA:s Stockholmsambassad och tjänstemän på justitiedepartementet träffas ansikte mot ansikte för att diskutera fildelningsproblematiken."
  • 2 mars ger Thomas Bodström i Uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten att tillsammans vidta åtgärder för en effektiv bekämpning av immaterialrättsliga brott [PDF]. "Både brottslighet av större omfattning och av enklare beskaffenhet skall omfattas av åtgärderna", står det, naturligtvis utan att The Pirate Bay nämns direkt.
  • 13 mars berättar Wired den svenska piratsagan i ett reportage betitlat The Pirate Bay: Here to Stay? Bland de intervjuade finns The Pirate Bays juridiska rådgivare Mikael Viborg, som senare greps, samt undertecknad.
  • 17 mars skriver MPAA:s John G Malcolm till Dan Eliasson: "Jag vädjar återigen till dig att använda ditt inflytande för att anmoda de brottsbekämpande myndigheterna i Sverige att vidta välbehövliga åtgärder mot the Pirate Bay". Bifogat, för att understryka allvaret, ska ha funnits artikeln ur Wired.
  • 7 april är Håkan Roswall, i egenskap av den åklagare som utredde The Pirate Bay, uppkallad till justitiedepartementet. Han får träffa två icke namngiva höga tjänstemän som nämnde hot om handelssanktioner. Samtidigt underströk de att mötet inte skulle uppfattas som en påtryckning... Någon gång i samma veva kallar Dan Eliasson även upp överåklagare Sven-Erik Alhem till regeringskansliet, för ett samtal där det enligt Alhem ska ha varit tydligt att det stora ärendet var The Pirate Bay. Sven-Erik Alhem kontaktar sedan riksåklagaren Fredrik Wersäll för att se till att Håkan Roswall inte ges några andra arbetsuppgifter än den utredningen.
  • Tre dagar efter mötet med Håkan Roswall, den 10 april, skickar Dan Eliasson sitt svar till John G Malcolm på MPAA, som krävt insatser specifikt mot The Pirate Bay:
    The authorities must take appropriate actions and report to the Government already by June 15, 2006. This is a short time frame, giving a strong signal that the Government expects immediate results. /.../ According to the Swedish constitution it is not possible for the Government or The Ministry to intervene in a specific case. I can however assure you that I follow closely the actions taken by the police and the prosecutors in respect of copyright infringements on the Internet and I will not, if necessary, hesitate to initiate further measures to improve their effectiveness. [Gardebrings fetningar]
  • 11 april sänds Uppdrag granskning om fildelning och piratjakt. Dan Eliasson framstår som minst sagt slingrig, utom på en punkt där han vet besked:
    Staten kan ju aldrig kapitulera.
  • 10-14 april är en tjänstemanna- och polisdelegation från Sverige i USA för "kunskapsutbyte kring fildelning", vilket i praktiken betyder att de får lyssna på företrädare för bland andra FBI och MPA(A).
  • 6 maj beslagtas tjetjenska Kavkazcenter som står på PRQ – på order av Håkan Roswall.
  • 31 maj 2006 – immediate results!
Ministerstyre eller ej (vem bryr sig?) – något har fått Håkan Roswall att ändra uppfattning. – Han ska få äta upp den där promemorian i rätten! säger Mikael Viborg, angående att Roswall beslutat om en massa husrannsakningar, trots att han inte får göra det om det är troligt att bara böter ska följa på brottet. Besluten gjordes dessutom på brottsmisstanken "Brott mot upphovsrättslagen alt. medhjälp", trots att Roswalls undersökning ett halvår tidigare visat att The Pirate Bay inte begår huvudbrottet, det vill säga överför upphovsrättsskyddat material. Immediate results. Ja, ett som står klart är att "resultat" då inte avser fällande dom, utan att själva beslagtagandet (som ju officiellt bara är ska vara en tillfällig åtgärd för att säkra bevismaterial). Som jag sa på demonstrationen:
Det handlar inte alls så mycket om att åtala och avkunna en dom, utan tillslaget är i första hand en ren sabotageaktion. Syftet är att låta datorer samla damm i polisens förråd, så att fildelningsteknikens infrastruktur såväl som Piratbyråns opinionsbildning ska ligga nere i månader och år.
Nu säger Håkan Roswall att ett beslut om eventuellt åtal kan fattas tidigast nästa sommar – medan dammet samlas på datorerna. Alla de extraresurser för utredning som fanns tidigare tycks nu vara som bortblåsta. Av de 186 datorer som ska ha beslagtagits, har 46 lämnats tillbaka.
- De flesta datorer är alltså fortfarande beslagtagna, säger Håkan Roswall. Och de är intressanta för utredningen? - Ja, i varje fall har ingen krävt att få tillbaka dem redan nu.
Bland de 140 beslagtagna datorer, varav bara ett fåtal har koppling till The Pirate Bay, finns alltså fortfarande Piratbyran.org, dess artikelarkiv och community. Polisen har gått igenom den och uppger att de inte funnit något olagligt, nu behövdes det bara en underskrift från ansvarig åklagare så skulle vi få tillbaka servern. Men Håkan Roswall vägrar. Han gör sig otillgänglig, men när han någon gång har gått att nå, har han sagt något vagt om att han minsann tänkte behålla Piratbyran.org. Till saken hör att han inte verkar ha någon den minsta koll på vad Piratbyrån är. I sitt PM från november ställer han saker på huvudet och skriver:
Under senare tid har initiativtagarna till sajten The Pirate Bay bildat en förening vid namn Piratbyrån, som torgför idén att upphovsrätten bör avskaffas. All information bör vara fri att accessa för alla.
Förhoppningsvis kan vi få beslaget prövat av tingsrätten redan nästa vecka. Och få en fortsatt debatt där inte yttrandefriheten blir till ett lustigt litet tillval i skuggan av alla de formella frågetecknen och internationella turerna kring razzian. Uppdatering 26/6: Ett datum tillagt, efter research av Oscar Swartz.

Hot om svartlistning?

I tisdagens Rapport-inslag förekom uppgiften att USA skulle ha hotat Sverige med ekonomiska sanktioner genom världshandelsorganisationen WTO om inte The Pirate Bay försvann från nätet. Uppgiften härrörde från åklagaren Håkan Roswalls egen återberättelse av vad han blev tillsagd när han den 7 april i våras kallades upp till justitiedepartementet.

– I det sammanhanget nämndes hot om svartlistning inom ramen för World Trade Organization och sådant, att sådana hot hade framförts från den amerikanska regeringen, säger Håkan Roswall.
Redan då tänkte jag att det antagligen var Håkan Roswall som fått det hela om bakfoten, USA kan ju inte på egen hand skriva svarta listor inom WTO. Snarare borde det handla om USTR:s berömda 301 Priority Watch List. Att stå där betyder inte handelssanktioner, men är tänkt att uppfattas som ett hot om det. Länderna som står på listan är de som USA:s handelsdepartement tycker borde lägga större resurser på att beivra intrång i upphovsrätt och patent, och/eller skärpa lagarna på området. Idag består listan av Argentina, Bahamas, Brasilien, Egypten, Filippinerna, Indien, Indonesien, Kuwait, Libanon, Pakistan, Ryssland, Sydkorea, Taiwan och Turkiet (Kina och Ukraina står under liknande listning). Dessutom finns faktiskt även EU med på 301 Priority Watch List, men då gäller det bara oenigheter kring hur man ska dela ut geografiska ursprungsbeteckningar, samt ett starkt missnöje med att genpatent inte utdelas tillräckligt frikostigt i Europa. Som Henrik Brors skriver i DN måste det vara om denna lista det handlar. Hänvisningen till WTO verkar snarare vara ett missförstånd, som bäddat för meningslösa dementier samt en och annan mindre begåvad bloggkommentar. Den självgode bloggare som hävde ur sig det senare påståendet – "hade Sverige inte gjort något hade de brutit mot [WTO-]avtalet, varpå USA och andra länder haft full rätt till handelsembargo" – låtsas som att internationella konventioner om upphovsrätt kan tvinga länder att "göra något" mot fildelningstjänster bara för att de kan sprida Hollywoodfilmer. Detsamma förutsätts av en ung karriärsosse som skriver apologetiska tirader. Men att Sverige är bundet (av bl.a. WTO-avtal) att ha hårda upphovsrättslagar, betyder naturligtvis inte en plikt att slå till mot fildelningens infrastruktur. Ska det vara så svårt att komma ihåg? Dessutom:
Det är få "sanktionshot" som verkligen leder till handelssanktioner, och skulle USA fundera på att agera mot Sverige vet man att det kan leda till hårda motsanktioner från hela EU. [DN]
Fixering på USA riskerar att leda bort uppmärksamheten på alla de verkligt relevanta aspekterna. Problemet är inte Hollywoods lobbande – snarare justitiedepartementets lismande.

måndag, juni 19, 2006

Musik och matematik

Här kommer ännu ett inlägg som kommenterar en artikel i Economist Technology Quarterly, om mjukvara som analyserar musikaliska kvaliteter. I George Orwells "1984" (publicerad 1949) figurerar en versifikator som automatiskt genererar en musik som syftar till att passivisera den stora massan. Några år tidigare, på Bell Labs i Manhattan i början av 1940-talet, hade Alan Turing och Claude Shannon haft en diskussion kring frågan om det vore tänkbart att matematiska universalmaskiner kunde programmeras till att skapa musik. Steven Berlin Johnson skriver i Emergence: The Connected Lives of Ants, Brains, Cities, and Software:

Musical notes were patterns too, Shannon recognized, and if you could train an electronic brain to understand and respond to logical patterns of zeros and ones, then perhaps sometime in the future we could train our machines to appreciate the equivalent patterns of minor chord progressions and arpeggios. /.../ The connection between musical patterns and our neurological wiring would play a central role in one of the founding texts of modern artificial intelligence, Douglas Hofstadter's Gödel, Escher, Bach.
En fascinerande bok – vars tankar om musik dock bör tas med en nypa salt. Likt Shannon före honom, likställde Hofstadter musiken med notskriften. Musiken var symbolisk, den kunde reduceras till ett antal distinkta noter samt tillhörande anvisningar om tempo, betoningar, instrumentering etc. Synsättet har sin förutsättning i den västerländska konstmusikens egenartade uppdelning mellan skapare och utförare, kompositör och musiker – en rollfördelning som inte är det minsta adekvat för populärmusik eller elektroniskt producerad musik. Idén om att ett musikstycke består av en sekvens av noter framstår också som inkompatibel med exempelvis acid house, där 303:ans frekvensmodulationer är allt och "tonerna" som spelas kan vara närmast godtyckliga. Parallellt med att digitala maskiner började användas för att framställa ljud, redefining bugs to features, utvecklade informationsvetenskapen de digitala maskinernas sätt att tolka inspelade ljud. Dels i form av kompressionsalgoritmer som MP3, dels pågår utveckling av mjukvara som extraherar fram distinkt musikaliska komponenter ur inspelat ljud. Economist Technology Quarterly berättar om "music intelligence systems"-företag som Platinum Blue och Polyphonic HMI. Dessa anlitas numera flitigt av de stora skivbolagen för att avgöra vilka låtar som är värda att hårdlansera som singlar (ofta utan de berörda artisternas vetskap). Företagen utvecklar icke-offentliggjord mjukvara som genom spektrumanalys isolerar och analyserar omkring 30 parametrar,
including such things as sonic brilliance, octave, cadence, frequency range, fullness of sound, chord progression, timbre and 'bend' (variations in pitch at the beginning and end of the same note).
Låtar vars parametrar påminner om tidigare hits (vilket inte behöver betyda att det rör sig om samma musikstil) anses vara värda investeringen. "Music intelligence" ersätter delvis skivbolags bruk av "call-out", alltså att låta telefonundersökningsföretag ringa upp personer inom en viss målgruppsprofil för att höra deras spontana utlåtanden över korta melodisnuttar. Matematiska formler har fått sin plats inom musikproduktionen, men inte på det sätt som man tänkte sig för 60 år sedan. Datorer spottar inte ur sig notblad som ges åt musiker att framföra. Sanningen att säga finns det ingen brist på notblad, utan ett överflöd av musik. Datorer får däremot i uppdrag av skivbolag att sålla ur överflödet av musik. Musik definieras då som sekvenser av inspelade ljud, vilket ju är skivbolagens grundläggande perspektiv och anledningen till att de har alla skäl i världen att motsätta sig en utveckling där musiklivets tyngpunkt skiftar tillbaka mot det levande framförandet. Blotta idén att låta automatiserade tolkningar av inspelat ljud bidra till bedömningen av en musikalisk akt säger något om skivindustrins skygglappar. Musik är ju så mycket mer än inspelade ljud. En kulturell kontext, en live-potential, en tidsandans nerv och så naturligtvis ofta en text, vilket ju inte heller denna mjukvara försöker sig på att analysera. Alldeles säkert är mjukvaran kapabel att uppfatta trallvänligheten i Basshunters Boten Anna, men inte bakgrunden till låtens omåttliga popularitet, som inbegriper fildelningsbuzz samt en ordlek där "bot" förväxlas med "båt". Bara som ett exempel alltså. Allt musikskapande innefattar förstås element som inte går att utläsa ur en enskild ljudinspelning: Ögonblicklighet, improvisation, variation, sceniskhet, humor, aggression, berättande texter, artistiska karaktärer... Skivbolag som förlitar sig på music intelligence-mjukvara, om än bara för rådgivning, framstår som hopplöst fastlåsta i en popmusikparentes där hitsingeln är allt och realtidsupplevelsen på sin höjd är sekundär. Men musikanalysföretagen anlitas inte bara av skivbolag, utan också av radiostationer som tar hjälp av de matematiska parametrarna för att programmera spellistor med ett oavbrutet "flow" som ska förmå lyssnarna att inte byta kanal. Och mobiloperatörer som Vodaphone tar hjälp av "music intelligence" för att solla fram ringsignaler med hitpotential. Economist berättar vidare att även upphovsrättsjurister har börjat intressera sig. De vill använda mjukvaran för att "objektivt" kunna avgöra när påstådda plagiat tas upp i rätten, och på så vis lösa det lilla kruxet att de flesta som dömer i domstolar alls inte förstår sig på musik. Vi kan därför, enligt tidningen, vänta oss att bolag med stor backkatalog kommer att använda funktionen "melody detector" för att hitta möjliga plagiat bland konkurrenternas nya släpp och stämma skiten ur dem. Vad en sådan utveckling skulle innebära för en genre som schlager (karakteriserad just av minimalt varierande parametrar) går knappt att föreställa sig. Och så frågar vi oss naturligtvis om den matematiska analysen av musikalisk originalitet kommer att ge upprättelse åt kompositör SJN...

fredag, juni 16, 2006

Dinosaurier i gråzonen

Tajmingen, just efter tillslaget mot The Pirate Bay, gjorde förstås sitt – föredraget som jag höll på Reboot-konferensen i Köpenhamn (utökad version av ett tidigare tal med Palle) har väckt oanat stort internationellt intresse. Känns som att åhörarna på plats var delade i två grupper: Dels skeptikerna som uppfattade Piratbyråns tankar som blott en slags ideologisk överbyggnad till de där giriga fildelarnas ekonomiska egenintresse. Dels de som intresserade sig direkt för frågorna om gråzoner, kulturell cirkulation och informationens infrastrukturer. Ett par av konferensens övriga talare som kom fram direkt efteråt var mycket entusiastiska. Däribland JP Rangaswami (CIOen stor investmentbank, som själv begravde både upphovsrätten och annat), och Malcolm Matson (mångårig affärsman i brittiska telekombranschen som nu leder OPLAN foundation och som i Köpenhamn passionerat pläderade för öppna nätverk). Det är förstås vansinnigt kul att se hur den senare på sin blogg utnämner Piratbyråns föredrag till "the best argued and most coherent paper to state the case for the absurdity and impossibility of hoping that existing principles of copyright and intellectual property can be force-fitted into the new digital paradigm"! Tydligen så refererade även Lawrence Lessig till texten när han talade i Köpenhamn i söndags, i samband med Creative Commons danska lansering. Veckans gapflabb är dock Johan C Brandstedts remix av en viss välkänd dinosaurieserie, med inklippta fraser från samma tal: Pirate Dinosaur Comics!

torsdag, juni 15, 2006

Lön för mödan

Festligt pressmeddelande från Yvonne Andersson (kd), som lanserar en extremt radikal tolkning av frasen "Alla ska få betalt för sitt arbete". Smaka på vad hon säger:

– Det är oetiskt att anse att en person som lagt tid, energi och pengar på att skapa film eller musik inte ska få lön för mödan.
Alla vi som har lagt ner massor med tid, energi och pengar på att skapa musik har alltså en rätt till lön? Oavsett om det finns någon är intresserad av att betala för musikupplevelsen? Vem som helst kan förstå att ett genomförande av denna "rätt" vore en veritabel kulturrevolution. En lämplig startpunkt vore kanske barnen, eftersom kristdemokraterna normalt brukar betona hur mycket de bryr sig om dem. Massor av barn lägger ner tid och energi på att skapa musik. I kommunala musikskolan, i replokaler, hemma i datorn. De och deras föräldrar pungar dessutom ut med en hel del pengar på musikutövandet. Kan vi vänta oss att Yvonne Andersson snarast lägger en riksdagsmotion om att alla dessa barn ska få "lön för mödan"?

Beskedet från riksåklagare och rikspolis

Som bekant gav Thomas Bodström för tre och en halv månad sedan i Uppdrag till Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten att tillsammans vidta åtgärder för en effektiv bekämpning av immaterialrättsliga brott [PDF]. Särskilt gällde de att börja prioritera upphovsrättsintrång via internet, "inom ramen för myndigheternas befintliga anslag", utan att regeringen kunde säga vad som i stället borde prioriteras ned (en avgörande fråga som ännu ingen journalist tycks ha pressat dem på). Idag kom svaret, undertecknat av riksåklagaren och rikspolischefen. Arbetsgruppen har bestått av bland andra den mediekåte batongfolkpartisten och överåklagaren Sven-Erik Alhem. "Synpunkter från rättighetshavare har hämtats in", uppges det, och det vore förstås intressant att ta en närmare titt på vilka "rättighetshavare" detta kan vara (förutom de självskrivna APB och IFPI) och vad de har föreslagit. Annars är svaret inte överdrivet intressant. Som rapporterats i några kortare nyhetsartiklar (DI, CS), handlar det mest om att man inte litar på att landsortens dussinkonstaplar förstår sig på internet. Därför "skall säkerställas att ärenden av aktuellt slag skall handläggas av åklagare och poliser med ändamålsenlig kompetens", genom centralisering till de tre storstäderna. Där ska utvalda poliser och åklagare få specialutbildning, med start i höst. Några nya befogenheter antyds alltså inte; den saken är väl upp till Justitiedepartementet. En detalj som kan noteras är att man anser det viktigt att tillmötesgå antipiratorganisationernas önskemål om "en central punkt dit de kan vända sig för att få information om pågående utredningar". Utan att vara jurist, låter det anmärkningsvärt. I normala brottsutredningar brukar ingen, inte heller den som lämnat in en anmälan, få ut information förrän en utredning är klar. Varför ska APB och IFPI undantas från detta? Vilken information är det som de ska få? Uppdatering: Pressmeddelande från Piratpartiet med länk till hela rapporten som PDF. Uppdatering 19/6: Haha, att kompetensen saknas demonstreras om inte annat av notisen i tidningen Svensk Polis:

...att effektivisera utredningarna av immaterialrättsliga brott på internet, det vill säga olaglig nedladdning av patent-, varumärkes-, mönster- och upphovsrättsskyddat material.
En lite väl bokstavlig tolkning av "immaterialrättsliga brott", får man lov att säga. Fattade inte alla att Bodström syftade på upphovsrättsintrång via fildelningsnätverk, inte på några mönsterskydd eller patentintrång? Vad jag vet är det inte det minsta olagligt att ladda ner patent-, varumärkes- eller mönsterskyddat material. Åtminstone patentskyddet handlar om industriell tillverkning - och den som själv vill snickra ihop en mönsterskyddad Ikea-soffa hemma begår inget lagbrott. Vad skulle dessa regelverk ha med "nedladdning" att göra?

Blåtand & bränsleceller

Fyra gånger om året kommer The Economist med bilagan Technology Quarterly, som denna gång kröns av en stimulerande intervju med "internets fader" Vinton Cerf. Innan dess hinner man ta tempen på en lång rad tekniska frontlinjer. Som alltid i Economist är texterna kortfattade, anonyma och ytterst välresearchade. Bilagans öppningsartikel handlar om hur små bränsleceller som kan driva bärbar elektronik slutligen börjar närma sig marknaden. Medis Technologies är i färd att skicka ut promotionexemplar av en natriumborhydrid-baserad liten sak som mot slutet av året kan finnas till salu till ett butikspris kring en hundralapp. Bränslecellerna kan användas för att återladda batterierna spelkonsoller och MP3-spelare och slängas efter förbrukning. Kostnaden lär successivt sjunka betydligt, och alla väntar på att de ska bli praktiskt brukbara för laptops.

Demand is clear, and today's lithium-ion battery technology is reaching its theoretical limits.
En konsekvens av ökad portabel energikapacitet, blir förstås att trösklarna sänks för exempelvis MP3-spelare att kan sända och ta emot radiovågor. Allt pekar då i riktning mot ett genombrott för trådlös gatufildelning inom en inte alltför fjärran framtid. Economist Technology Quarterly berättar också om Bluetooth, den standard för trådlös kommunikation som vissa dödförklarade för flera år sedan men som nu tycks vara mer livaktig än någonsin, och som snart, enligt vad en industriell standardiseringsgrupp kungjorde i våras, uppgraderas till Bluetooth 3.0,
based on ultra-wideband radio technology, which allows for data-transfer rates hundreds of times faster than is possible today /.../ Higher data transfer rates will, for example, make it possible to transfer music to MP3 players
Det logiska är förstås att dessa överföringar även kommer att ske mellan MP3-spelare, vilket tveklöst tillför fildelningsdebatten en ny dimension. Samtidigt har förstås inte tekniken förutbestämt utvecklingen. Å ena sidan finns förstås risken att den fulla utbytespotentialen begränsas genom inbyggda spärrar i den hårdvara som lyckas etablera sig som standard (förhandsmisstänkta gärningsmän är Apple och Sony). Å andra sidan ska vi inte göra oss några illusioner av att kunna förutspå sociala mönster, som ledarsidan påpekar i samma nummer av Economist:
For although the future path of technology can, to some extent, be extrapolated from present trends, the social forces that helt or hamper its adoption are far less predictable. /.../ unforeseen social factors meant that mobile phones, strikingly absent from much early 20th-century science fiction, spread faster than even technologists predicted

onsdag, juni 14, 2006

Journalistförbundets opportunism stinker

Journalistförbundet plockar de ruttnaste russinen ur varje kaka för att koka en ovanligt unken upphovsrättssoppa. Påeldade av juni månads explosiva kopifajt, har de antagit ett tio punkters policydokument kring fildelning och internetkopiering. Bland annat "stödjer man idén om en generell kassettskatt för att fördela pengar till upphovsmännen". För att uppnå vad man beskriver som någon slags balans mellan olika ideal, vill Journalistförbundet återlegalisera nedladdning för privat bruk samtidigt som "det bör vara kriminaliserat att lägga ut skyddat material på Internet" (dvs. en återgång till den lag som gällde fram tills för ett år sedan). Fildelningen ska alltså förbli förbjuden, samtidigt som det teoretiska tillåtandet av privat kopiering ska motivera införandet av "en vidgad kassettersättningsordning". Det är än så länge oklart om Journalistförbundet med detta avser bredbandsskatt eller (likt sina kollegor i BUS) straffavgifter på hårddiskar, skrivare, scanners och alla möjliga andra maskiner. Kanske både och?

Den nuvarande ersättningen för privatkopiering för privat bruk bör breddas från i huvudsak musik och TV-program/långfilmer till att också gälla bild och text, framhåller förbundet i sitt policydokument.
Journalistfacket vill alltså att producenter av text också ska "kompenseras" för att texter kan kopieras digitalt. Men vilka textproducenter? Wikipedia-skribenter? Bloggare? Medverkande på e-postlistor? Nej, eftersom inget annat sägs, kan vi nästan utgå från att Journalistförbundet helt enkelt vill att en del av de höjda straffavgifterna ska gå direkt till dem själva, snarare än till nätets myriad av skribenter. Vilket ju i så fall är helt åt helvete fegt att inte våga säga rätt ut. Det verkar som att Journalistförbundet genom sitt nya policydokument – som ännu inte har synts till i sin helhet på webben – vill visa att man minsann inte är fanatiska upphovsrättsivrare som vissa industriintressen. Att man som yrkes- och fackförbund förespråkar en balanserad upphovsrätt. Man vill ju legalisera dataöverföringens ena ända. Men om Journalistförbundet verkligen vill nyansera sin inställning, finns det en sak de kan göra som är mycket enklare än att föreslå lagändringar som de ändå inte verkar förstå sig på. Som medlemmar i Klys och Copyswede bedriver de lobbying för att Bodströmsamhällets tyngsta artilleri ska sättas in mot fildelare. Att se till att få stopp på denna juristklicks bärsärkagång vore gott nog, och ett minimikrav innan man börjar kasta ur sig oppurtunistiska principdokument om upphovsrättsreform. Observera att inlägget än så länge bygger på vad som rapporterats i Journalistförbundets egen tidning Journalisten, då det fullständiga principdokumentet inte finns tillgängligt. När det finns, kommer en uppdatering.

måndag, juni 12, 2006

Koreansk antipiratoffensiv

Kan det verkligen stämma att Sydkorea totalförbjuder fildelningsnätverk? Nej, knappast – rubriken på P2Pnet är grovt missvisande. Vad det, enligt tillgängliga tidningsuppgifter, handlar om är att åtta av de elva inhemska företag som erbjuder mjukvara för P2P-utbyte har fallit till föga för hot om åtal från den lokala underavdelningen till RIAA. De kommer hädanefter att blockera utbytet av samtliga filer med ändelsen "MP3". I bakgrunden finns en utdragen fajt där det populära Soribada ("Sydkoreas Napster", vars namn kan översättas till "ljudhav") fått sin sajt stängd, efter att programmerarna åtalats men friats. I mars tvingades Soribada och andra inhemska nätverk att börja ta betalt för att de erbjuder möjligheten till utbyte av filer. Skivmaffian försökte även tvinga dem att införa något slags filter för att stoppa utbyte av de fyra stora skivbolagens musik. (Ett koncept som visserligen visade sig ogenomförbart redan med Napster, men här handlar det nog mer om utspel och taktik än om praktisk genomförbarhet.) Korea har världens bästa bredband och följaktigen den mest utbredda fildelningen. Om inte de otaliga miljoner nätanvändare det handlar om nu förstår att flytta till andra nätverk (vilket sannolikt dock redan har skett), så är de i skriande behov av fildelningsupplysning... PS. Och i Tyskland sprider Bild-Zeitung (såklart) den värsta antikopieringspropagandan (sammanfattning av "faktarutan": Allt användande av fildelningsprogram är utan undantag kriminellt, musik är bara laglig att ladda ner om man betalar minst 50 cent per låt, att bränna cd är totalförbjudet).

Har Yahoo förstört Del.icio.us?

Del.icio.us var en simpel och utmärkt fungerande sajt för länkdelning, en gång för alla ersättande webbläsarens inbyggda bokmärkesfunktioner. Fram till december 2005, när Del.icio.us köptes upp av Yahoo! Försämringen har inte varit dramatisk, och visst har det noterats vissa goda nyheter, men märkligt nog har det bara gått allt långsammare, och ibland inte fungerat alls, riskkapitalet till trots. Konceptet var så simpelt att det borde vara svårt att förstöra. Varje användare kan spara länkar med beskrivning och taggar, vem som helst kan (som html-sida eller rss-flöde) kolla in endera en användares länkar eller allas länkar, endera utan filtrering eller begränsat till de som har en eller flera speciella taggar. Men på något sätt så lyckas "nya" Del.icio.us ändå schabbla bort ett fungerande koncept. Den illavarslande diagnosen ställdes i morse av Dr. Rignell (som nyligen förärade oss en högintressant rapport från filmfestivalen i Cluj). Han grävde lite i Copyriots länkdump och upptäckte att en av taggarna gav noll resultat som "all" (nu på eftermiddagen tycks den däremot funka igen). "All"-funktionen tycks överlag inte särskilt pålitlig längre. Och söket är helpaj, hittar bara vissa länkar. Två bristerna som kraftigt sänker Del.icio.us tidigare stora värde som researchverktyg för att hitta nycirkulerande länkar kring perifera ämnen. För ett tag sedan talade Bruce Sterling på Moderna muséet om bland annat just Del.icio.us, påpekande att det har en slagsida åt att vara geek-centric och efterlyste en större mångfald av kollaborativa länksamlingar, även sådan som är exempelvis art-centric. Vi får hoppas på en sådan utveckling, och att den inte förstörs av Yahoo. På lite sikt kanske även länkdelningen kan överge de centrala servrarnas sårbarhet och bli P2P?

fredag, juni 09, 2006

Islossning

Att förslaget om bredbandsskatt igår gjorde offentlig entré i den partipolitiska diskursen har satt saker i rörelse. Inte så mycket på grund av förslaget i sig – dess praktiska konsekvenser är det fortfarande bara upphovsrättskritiker som nagelfar – men för att tillkomsten av "linje tre" medför att alla som diskuterar fildelning nu tvingas ha fler parametrar i sitt RAM, så att säga. Och det är bra. Framför allt går det att ta sig ur "teknikneutralismens" låsning, och börja prata om skillnaden mellan internet och de gamla envägsmedierna i stället för om tomma principer. Ungdomsförbunden driver på och enligt DN står nu partierna v, c, mp och m bakom kravet på att tillsätta en utredning med sikte på någon slags upphovsrättsreform, i riktning mot allmänt legaliserad fildelning (eller kanske bara nedladdning), under någon form av skatt eller licensavgift. Bodströms respons är avvaktande positiv. Tidningen påpekar problemet av avgöra "vilken artist som faktiskt laddats ner mest" (men inte den större frågan hur man mäter avvägningen mellan musik, film och text, eller vad som egentligen vore en rättvis "ersättning" för utbyte av text via datornätverk).

Tasso Stafilidis säger sig dock ha fått forskaruppgifter på att det går att avgöra hur mycket olika låttitlar laddas ner från nätet. Han jämför också med den så kallade kassettersättningen
Forskaruppgifter torde innebära Roger Wallis, den ende i Sverige som har sysslat med att utreda genomförbarheten. Redan innan explosionen den sista maj frågade Copyriot honom vad för slags ersättningssystem han tänkte sig, och fick snabbt svar. Roger Wallis ville inte basera fördelningen på radions smala utbud, utan på mätningar av vad som fildelas:
Analysering av denna trafik är inte omöjligt även om metoderna måste finslipas, diverse vattenmärkningsteknik införas med mera.
Peppelorum skrev i en kommentar:
Vi förutsätter att dessa vattenmärken blir verklighet. En annan aspekt av det hela blir då av vem de här vattenmärkena ska hanteras/sättas/etc, jag suger just hem en skiva av ett brasilianskt ska-band, ska min svenska ISP skicka en logg med de vattenmärkena till vår svenska Vattenmärkesmyndighet som sen skickar vidare till den brasilianska motsvarigheten. Och vart i kedjan ska det rapporteras om dessa vattenmärken? Är det itt fildelningsprogram som ska göra det? Min ISP ska sniffa all min trafik? Känns mer och mer som en allmän straffskatt blir verklighet då dessa problem i princip inte kan lösas.
Piratpartiet avfärdar bredbandsskatt genom att peka på samma obesvarade frågor som Piratbyrån och Copyriot brukar lyfta fram. Skarpt kritiska är även Waldemar Ingdahl och Oscar Swartz när gårdagens förslag ges svar på tal: "Skatt på fildelning är ett steg tillbaka".
om man med automatik slussar pengar vidare i förhållande till skivförsäljningen konserverar man den struktur i industrin som byggdes upp under helt andra förutsättningar, det vill säga att man premierar dem som passerar "nålsögat" hos några stora skivbolag med de ekonomiska musklerna att marknadsföra sig. Digital produktion och distribution innebär ju väldigt små kostnader och kan släppa lös en oanad mänsklig kreativitet där faktiskt alla dessa miljontals duktiga musiker och kreatörer som kämpar jorden runt får en chans att finna sin publik. Men skivbolagen och etablerade artister och låtskrivare vill absolut inte ha en jämnare inkomstfördelning där fler kan leva på kultur. Förslaget anammar inte nätets potential, utan lagstiftar mot dess logik.
Landsortspressens ledarsidor hakar också på idag. Alla ivriga att formulera en politisk linje, utan att någon verkar ha riktig koll på vad t.ex. internetprotokoll är. Centertidningarna är luddiga men lutar åt bredbandsskatt. Smålandsposten (ob. moderat) är lika luddig, men mot både bredbandsskatt, piratkopiering och dåliga affärsstrategier. Östran (s) skriker i högan sky om att piratkopiering är stöld, för att slutligen resignera trött inför sistahandsvalet bredbandsskatt. Och Göran Greider menar att Marx hade gillat bredbandsskatt. Frida Boisen på gratistidningen City briljerar knappast i sin argumentation för att "låta bredbandsleverantörerna betala", men å andra sidan är hennes beskrivning av musiklivet faktiskt radikalt verklighetsförankrad:
Det är ingen katastrof. För någon annan än direktörerna i musikindustrin. Det var länge sedan artisterna tjänade stora pengar på sina skivor. Jag snackade med Ebbot, sångare i The Soundtrack of our lives, ett av Sveriges största band, för några veckor sedan om frågan. – Jag brukar få ett par tusenlappar en gång om året till jul, det är vad jag tjänar på våra plattor. Resten går till skivbolagen och deras marknadsföring av oss, sa Ebbot. Vad Ebbot och hans musikerkollegor tjänar pengar på är spelningar. Konserter. Ebbot och Soundtrack är ute och spelar jorden runt hundratals dagar om året. CD-skivor är något man i framtiden helt enkelt får betrakta som PR-material. Just nu lever den dödsdömda CD-skivan på övertid. Med hjälp av konstgjord andning, med respirator i form av en och annan teknikidiot och musiknörd. Lika illa ser prognosen ut för skivbolagen. Vem behöver dem i framtiden? Deras dinosaurietid är över. Nu när vem som helst kan spela in sin platta i källaren direkt på datorn, lex Laleh, vår största svenska artist just nu.
Just precis: Det är ingen katastrof. Fildelningen är en del av större kulturella och tekniska processer, där radikalt sjunkande produktionskostnader måste tas med i beräkningen. Just nu talar alla om att upphovsrättslagen måste reformeras, att principerna på ett eller annat sätt ska skrivas om för att komma i takt med verkligheten. Och det är ju en fantastisk öppning. Fast personligen tror jag att en viss skepsis är att tillråda. Alla de där möjligheterna det talas om är ju inga eventuella framtidsutsikter, utan en verklighet som är i fullt bubblande redan här och nu. Ibland i strid med upphovsrätten, men ofta helt oberörd. Egentligen är det mest angelägna inte att ändra i upphovsrättslagarna. Tryckpressarna, dessa lagars ursprungliga objekt, tenderar att följa dem utan att det väcker några större konflikter. Utbyte av kassettband och brända cd sker i strid med lagarna, men accepteras i praktiken på grund av den praktiska omöjligheten att stopppa det. Uppgiften just nu är snarare att stoppa de desperata försöken att påtvinga internet de enkelriktade massmediernas logik och reglera det utifrån helt nätfrämmande premisser i stället för att acceptera det som det kommunikationsmedium det är. Med hjälp av detta kommunikationsmedium, och dess möjligheter att statuera exempel, kommer diskussionen om upphovsrättsreform att ha bästa tänkbara förutsättningar. Som tidigare sagts här, förtjänar tillbakarullandet och upplösandet av upphovsrätten att ses som en riktning snarare än en ståndpunkt.

torsdag, juni 08, 2006

Är plötsligt alla för bredbandsskatt? Om en dålig idé som kan ge goda resultat.

För nästan precis två år sedan skrev Copyriot det första inlägget om "alternativa kompensationssystem", ett slags kompromissförslag för att legalisera fildelning som väl knappt någon hade hört talas om i Sverige. Men då, i juni 2004 på Berlinkonferensen Wizards of OS, hade just en allians av tyska och amerikanska aktivister och forskare hade precis förordat vad man kallade "content flatrate". Copyriot började i ett antal bloggposter att kritiskt skärskåda förslaget och dess premisser, och blev nog faktiskt först i Sverige med att presentera själva idén. Samma sommar utmynnade detta i en längre artikel på engelska som blev diskuterad och återpublicerad runt om i Europa och sedermera översatt till svenska och tryckt i Copy Me [PDF] förra sommaren. Ännu då var det ingen i Sverige som på mer systematiskt vis argumenterade för denna "tredje väg". Men i början av året observerades hur positionerna finslipades inför årets fildelningsdebatt. Hillevi Larsson (s) flaggade den 8 februari för "någon form av skatt när man är ute på nätet och laddar ner" efter modell av kassettersättningen. Samtidigt satt Roger Wallis och hans kollegor på KTH och slipade argument i samma riktning. Den 11 april sändes Uppdrag granskning om "piratkriget", som helt enligt läroboken i journalistik renodlade två sidor som stod mot varandra, för att sedan lyfta fram "bredbandsskatt" och "alternativa kompensationssystem" som den rimliga och förnuftiga tredje vägen. Roger Wallis uttalade sig och har fortsatt driva förslaget via Sami, och miljöpartiet har anslutit sig, liksom sympatiske IT-sossen Lars Ilshammar. Copyriot har hela tiden ställt frågorna som förespråkare av bredbandsskatt glider undan från: vad och vem ska "kompenseras"? Men det riktiga genombrottet kom nu, en vecka efter plundringen av piratbukten. Partier börjar skruva på sig, moderaterna (av alla) börjar tala löst om "andra sätt att kompensera", och i dagens SvD dunkar Jeanette Gustafsdotter och Lars Ilshammar in "den tredje linjen" med en debattartikel som följs upp. Bodström välkomnar diskussionen, och det gör Copyriot också! Förslaget om bredbandsskatt har tillräckligt med fiender för att inte slinka igenom friktionsfritt. Med tanke på att Piratbyrån under lång tid – innan det egentligen diskuterades i den svenska tidningsoffentligheten – har pekat på problemen med "kompensationssystem" borde det finnas förutsättning för att fildelningsdiskussionen i helhet fördjupas. Fast då vill det till att frågan ställs: Vem ska kompenseras? Politiker och andra ska inte komma undan med att säga "artisterna" eller "rättighetsinnehavarna", för det är inget svar. Genom att insistera på den frågan (snarare än att bedriva antiskattegnäll) går det att vidga problematiken till att handla om hur vi bäst skapar förutsättningar för ett kulturliv som är betydligt mer svårfångat och pluralistiskt än vad upphovsrättens grundvalar kan vara. Får vi bara till en sådan diskussion är jag ganska säker på att bredbandsskattens praktiska omöjlighet kommer att belysas tillräckligt för att den inte ska kunna genomföras. Och där ger bloggare värdefulla bidrag. Inte minst som de till skillnad från pappers- och etermedierna på ett naturligt sätt kan anknyta till de högst personliga erfarenheterna av musikhantering i dator och utgå från vad de personligen lyssnar på, i stället för att bolla med abstrakta kategorier som "artisterna". Kort sagt: Få dåliga idéer kan dissas på så fruktbara och fördjupande sätt. Ett blogginlägg av Floodis som kritiserar idén om bredbandsskatt är förresten lägligt nog tryckt i antologin Läs mig som släpps imorgon! För den som vill kasta sig in i diskussionen om bredbandsskatter, idén om "kompensation", mainstream vs. underground, musikmonopolens fördelningsprinciper, musikskapares villkor, sammanställer vi här allt som Copyriot har skrivit om ämnet under de två år som gått sedan den första kritiken mot det tyska "content flatrate"-förslaget:

Piratbyrån har köpt Thomas Bodströms hår

Ja, det är faktiskt sant. Priset blev 10101 kr, pengarna går till Radiohjälpen. Vad vi ska göra med håret? Vänta bara. Uppdatering: Olika vinklar på kapet presenteras via DN, Expressen, Eudoxa, Intrikat IT, SvD och Johanna Nylander. Uppdatering kl 15: Nu har Piratbyrån (fortfarande provisorisk sajt, då den stulna datorn ännu efter en vecka inte har återlämnats) äntligen skickat ut sitt pressmeddelande:

/.../ steg ett i vår plan att ta kontroll över Bodström genom den kreolska voodootraditionen och dess dockor. - Piratbyrån äger numera Bodström, eller i varje fall hans hår och det är där kraften sitter, säger Piratbyråns överstepräst Julien Nebbout. Vi lovar att se till att Bodström inte kommer kunna utöva sin svarta magi längre, som att stifta lagar ingen vill ha, få fram razzior mot internet och med ren tankekraft kunna böja både på yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen. Framförallt kan han inte längre hota med det största trolleritricket han påstår sig bemästra: Att kontrollera överföringen av ettor och nollor på internet. Håll utkik efter Piratbyråns Voodström-sajt, där ni bland annat kommer att få leka MPAA för en dag och styra justitieministern via webben eller varför inte köpa en voodoo-tröja med ett insytt Bodström-hår (begränsad upplaga). /.../

onsdag, juni 07, 2006

Antologier

Piratbyråns bok Copy me släpptes förra sommaren och ganska snart var alla drygt 2000 exemplar som tryckts slutsålda. (PDF-upplagan har hela tiden varit tillgänglig). Nu får jag höra från förlaget Roh-Nin att en ny (och bättre korrekturläst) upplaga är på gång. Hög tid! Påfallande lik titel har boken Läs mig, bloggantologin som redan finns som PDF men officiellt släpps på fredag (vi syns klockan 16 på Pelikan!). Förlaget heter Timbro, vilket alltid får vissas fiskar varma, men boken har producerats av de sköna åttiotalisterna på Politruck. Förordet tar sin utgångspunkt i att elektroniska medier fungerar annorlunda än tryckpressmedier och att öppna nätverk i längden vinner över låsta format. Texterna som trycks i boken (hela deltagarlistan hos Johanna) uppges vara hämtade ur "den svenska liberala bloggosfären". Dit räknas tydligen Copyriot, som representeras i boken med texten En lärdom från radions historia – i något redigerad form, för länkfylld hypertext vinner oftast inte på att rakt av tryckas på länklöst papper. Angående ideologiska etiketter kan jag förstås bara instämma i vad Isobel så klokt säger, om det befriande i att få vara "både och eller varken eller" (eller kanske "både både och och varken eller"?). Intressant att notera är bokens stora inslag av upphovsrättskritik. Floodis, Piratbyråns flitigaste bevakare av internationella patentfrågor som jag träffade första gången i lördags, har också skrivit en text som tryckts i boken – utan att han tillfrågats, Politruck hade nämligen bråttom och svårt att få tag i honom. Om han blev sur? Knappast...

Jag tycker det är kul att folk kopierar från Free the Mind utan att följa upphovsrättslagen. Vare sig folk vill följa upphovsrättslagen eller inte så är det alltid kul att när Free the Mind kopieras. Det är anledningen till att jag har märkt bloggen med en kopimi-logga.
Visst, fråga en rättrogen jurist och du får till svar att det är solklart upphovsrättsbrott av Timbro att trycka en bloggtext utan ett väldigt formellt medgivande. Everything that is not juridically plain white like a penguin, is in that picture black. Men Kopimi smäller högre än monokrom juridik! Förresten finns det även planer på ytterligare en antologi från Piratbyrån med lite annorlunda inriktning än Copy me. Om även denna antologi får en titel enligt den populära formen "imperativ + personligt pronomen" är dock tveksamt.

Vidarespinning

Några andra som spinner vidare på olika trådar från den långa engelska text som var Piratbyråns tal på Reboot, är Netribution, TeleRead och Framtidstanken. Sistnämnda skriver, utifrån olika exempel:

Att ladda ned och att ladda upp blir, med Rasmus Fleischers ord, lika sammanlänkat som att dra luft in och ut när man andas. Framöver kommer dessa båda världar att mötas och smälta samman. Exakt vart detta leder återstår att se. Den första, fundamentala, frågan är om det över huvud taget kommer att gå att tjäna pengar på information som finns på nätet. Jag tror det, men det är inte informationen i sig man tar betalt för. Pengar kommer att flöda i den riktning där talang, kreativitet och underhållning finns. Individer som skapar något som andra vill ha kommer att kunna leva på det.
Till skillnad från Framtidstanken skulle jag kanske själv inte tala om detta, upplösningen av gränsen mellan producent och konsument, som något som sker "framöver". Inte heller ser jag det som särskilt intressant att diskutera i vilken utsträckning en sådan upplösning har ägt rum eller inte har ägt rum idag. Räcker att konstatera med Walter Benjamin, att gränsen sedan länge långsamt "blir funktionell, varierar från fall till fall". Eftersom internet lite förenklat är de protokoll som låter andra protokoll (t.ex. mail, Bittorrent, MSN, http) överföra ettor och nollor mellan datorer, och eftersom en universaldator har egenskapen att kunna efterhärma vilken annan maskin som helst, är det inte det minsta förvånande att saker förhåller sig på både det ena och det andra viset samtidigt. Samtidigt som internet kan simulera en-till-många-medier (t.ex. statiska webbsidor, webbradio), är det ett kommunikationsmedium. Precis som telefonen. Och i kommunikationsmedier, där människor talar med varandra, blir det förstås bara löjligt att tala om producenter, konsumenter eller om betydelsen av "content". Trots begreppen funkar för vissa av de andra medier som internet kan simulera, funkar de inte för alla. Vilka jämförelser som tillåts dominera kommer att forma hur nätet och kulturlivet kommer att se ut framöver. Det finns ingen spikrak utveckling att följa, utan snarare en genealogisk maktkamp, däremot finns kan inte tekniska förändringar göras ogjorda.

måndag, juni 05, 2006

Yttrandefriheten som lustigt litet tillval

Nicklas Lundblad dunkar in en riktig huvudet-på-spiken-formulering:

Det är inte acceptabelt att behandla Internet som ett sorts andrahandsmedium där yttrandefriheten är ett lustigt litet tillval.
Jämför med vad Henrik Pontén nyss sa:
internet och mobiltelefoner är de fegas forum. Här kan man häva ur sig vad som helst och slipper stå för det
Expressen-notisen i fråga, skriven av Magnus Hellberg, utmärker sig även för ett exceptionellt förljuget försök till pedagogik:
Antipiratbyrån företräder upphovsmännen - det vill säga de som skapat musiken och filmerna som fildelarna vill göra tillgängliga gratis över internet.
Bortsätt från felet om uppdragsgivarna – Antipiratbyrån företräder bolag som sysslar med film och spel, inte musik – berättar Magnus Hellberg en saga för Expressens läsare om varför vi som uppskattar fildelningsnätverk tycker att det är fel att bekämpa dem. Vi gör det, enligt honom, för att vi vill ta del av resultatet av just de investeringar som Antipiratbyrån vill värna. Vilket ju inte alls är självklart. Särskilt vad gäller musik – bläddra i några delade mappar på Soulseek – är det märkligt att journalister fortfarande kan komma undan med att beskriva fildelning som en teknik för spridning av RIAA/MPAA-"innehåll". Just denna svartvita och försåtliga verklighetsbeskrivning är grundpremissen för nästan all den antifildelningsideologi som med jämna mellanrum pumpas ut i främst tryckpressmedierna.
Much of the mass-medial reporting are still blind to the grey. Paradoxically, they represent the binary world in an all-too-binary way. In their black and white picture, the conflict is about certain "content"; the picture is painted with The Pirate Bay on one hand and "the rights holders" on the other. Everything that is not juridically plain white like a penguin, is in that picture black.
Talet på Reboot-konferensen (som till vissa delar består av redigerade fragment av Copyriot-inlägg, andra är plagierade från vad andra piratbyråkrater skrivit) har uppmärksammats internationellt och även boingboingats. Helt osannolika besökssiffror på bloggen nu. Här en bloggares sammanfattning av vad han uppfattade som kärnan i min text från Köpenhamn, vad gäller framtidsutsikter:
As I see it, history can now take two roads:
  • One, more and more laws are made to prevent free creativity and sharing on the internet. This would probably mean the death of the internet as we know it, turning it into a network of commercial sites delivering “services” for download, with no interaction, no horizontal exchange.
  • Two, law-makers realise that in the essence of this debate lies fundamental questions such as the right to free speech and democracy in the modern, technological age - that due to the way digital information is constructed, there is no way to prevent digital sharing in any way except through limiting people’s freedom.

Dagens pressklipp

I dagens upplaga av Stockholms gratistidning City krönikerar självaste redaktionschefen Pelle Ekman under rubriken "Fildelning gynnar även artisterna":

Pirate Bay startades i Sverige för tre år sedan och är i dag världens största. Kreativt! Kanske borde det ses som en del av upplevelseindustrin, den nya basnäring vi ska leva av när ingen längre vill importera malmen, ombudsmännen eller trygghetslagarna. Världen ägnar sig åt utbyte av varor och tjänster i en digital explosion av big bang-format. Hit hör fildelning – laglig, olaglig, i gråzonen. /.../ Fildelning är naturligtvis ett hot. Det var min rullbandare också som spelade in Kinks ”Till the end of the day” från radion 1965. Eller 70-talets blandband på kassett. Eller dagens hembrända cd-skivor.
Kvällspostens ideologiskt konservative ledarredaktör Peter J Olsson fortsätter att nysta i ett flertal aspekter, i stället för att delta i den reduktion till skyttegravsnivån som många andra tyckare förfaller till. Inte minst understryker han att beslagtagandet av Piratbyråns hemsida är en gigantisk skandal i sig, och han ryter till med kraft: Något luktar ruttet i Sverige! Slutligen några rader ur Eric Schüldts radiokrönika i P1:s Kulturnytt:
För den som ger sig ut på nätet och sätter sig in i de resonemang kring digitaliserad offentlighet som florerar bland nätpiraternas gräsrötter, märker snart att här finns tankar värda att släppa in i de finare sammanhangen. Det här är helt enkelt personer som vet vad dom snackar om och kan förklara skillnader och likheter mellan Gutenbergs tryckpress och datorns ram och rom-minne. De är inte bara en bunt smågrabbar som vill komma över så mycket gratis musik som möjligt, utan här finns en teknologisk och framtidsinriktad spetskompentens som borde tas tillvara.