måndag, juli 31, 2006

Bilder & reflektioner från Norbergsfestivalen

Hemma igen från Norbergfestivalen hör jag P1:s Kulturnytt rapportera om dessa "tre dagar av experimentell musik och ljudkonst, i det gamla nedlagda gruvområdet i Bergslagen". De väljer ett par utmärkta artister från festivalens line-up att intervjua (Murcof och People like us). Ändå tror jag att många besökare bryr sig mindre om vilka som står på scen än om festivalen som fenomen och årlig sammandrabbning. Med det försöker jag inte säga att de är mindre intresserade av musik och bara vill festa. Snarare tvärtom. Många passionerade musikskapare rör sig knappt från campingen. De stannar där med sin medhavda utrustning och knarrar fram ljud eller bara sjunker in i den säregna ljudmiljö som uppstår när ljuden från blandband, trummaskiner och elektronmusikkompositörer flyter samman. Jens Kallback höjer sina älsklingar till skyn. Ännu en analog trummaskin på campingen. Några kompanjoner tog campingelektroniken till ännu en nivå genom att på plats bygga ihop ljudskapande mackapärer som ovanstående. De lät ungefär såhär. Även om vissa hade gula armband och andra lila, blir gränsen mellan artist och besökare sällan så flytande som på Norbergsfestivalen med dess intima stämning. Förutom den återinförda öppna scenen, som ändå tillhandahålls av arrangörerna, återfanns på andra sidan av campingen den autonoma spelplats där tioårsjubilerande sammanslutningen Svenska Analogsympatisörer åter gav rum för nattliga acid-explosioner.

Vi eldade upp PA-t rätt ordentligt på slutet, två 20A-säkringar, en bas på ena lådan, och en diskant och ett mellanregister på andra /.../ Det var så roligt att köra pirat-PA så vi ska ha nån form av parkfest i stockhom om ett par veckor! (Någon från analogsympatisörernas camp i Norbergstråden på 99musik.)
Därmed inte sagt att festivalens officiella line-up lika gärna kan avvecklas. (Eller vänta, det kläckte jag nog visst ur mig på plats, men ibland måste man ju ta till överdrifter.) Norbergsfestivalens danska arrangörer tar artister till Sverige som får klassas som extremt smala och som annars knappast hade dykt upp. Däremot kan det peka ut i vilken riktning festivalen ska kunna utvecklas framöver för att även kunna växa framgångsrikt, för det tror jag att den kan göra. Förutsättningarna är ganska speciella. Största "scenen" utgörs av den ofantliga Mimerlaven, en mäktig betongbyggnad tillhörande den nedlagda gruvan. Klangerna därinne känns verkligen, men det är också ett akustiskt faktum att de flyter samman. När Marsen Jules avslutningsspelade var det magiskt, medan Oren Ambarchi efter en svag inledning rörde sig till ett utdraget oljudsklimax var det direkt plågsamt om än inte på ett dåligt sätt. Däremellan fanns förstås en hel del mindre spännande akter, inkluderande flera kompositörer inom den konstmusikaliskt inkluderade genren "elektroakustisk musik" (egentligen en bisarr etikett, då varenda poplåt idag faller under dess ursrungliga definition). Hur som helst är bara viss musik möjlig i Mimerlaven. Akustiken mer eller mindre omöjliggör beats. På de andra två mindre spelplatserna smattrar däremot ofta trummaskinerna rejält. Sista kvällen i tältet "Moosepit" bjöd Sushibrother på utmärkt melodisk elektronika med rötter i demoscenen, och följdes av DJ Aminoacid som brände av ett hårt technoset innan det var dags att fly fältet när tältets nästa programpunkt skulle bli någon slags dansk buskis. Mina råd till Norbergsfestivalens arrangörer skulle vara att satsa mer på vad som i webbsammanhang brukar kallas "user-generated content". Inte genom att inkludera analogsympatisörerna och andra inom det officiella programmet, men sträva efter att skapa ett spelrum med de bästa förutsättningarna. Det kan röra sig om så enkla saker som att tillhandahålla elektricitet på plats eller webbforum inför, och kanske inte tvinga analogsympatisörerna att stänga av högtalarna klockan tre. Det finns också outnyttjade visuella möjligheter. Projektorer kan med fördel riktas både mot utsidan och insidan av Mimerlaven, och då kunde dess ena yttervägg med fördel också bli en "öppen scen", vilket alldeles säkert skulle bli lyckat med tanke på besökarskarans samlade kreativitet även inom videokonst och demoscensgrafik. Visserligen gäller för alla musikfestivaler, i olika grad, att besökarna skapar mycket av värdet. Men Norberg är lite speciellt, dels på grund av den fysiska miljön men främst för att den smalare elektroniska musiken som få andra genrer präglas av upplösta gränser mellan producent och konsument, och mellan finkultur och fulkultur. Det danska arrangörskollektivet gör ett fantastiskt jobb och jag hoppas att festivalen kan vidareutvecklas genom att ta fasta på besökarnas självverksamhet, snarare än genom att boka större artister, bygga fler scener och höja biljettpriset. I år kom omkring 1000 besökare, vilket knappast är fler än förra året. Däremot hade den kvinnliga andelen vuxit dramatiskt. Tidigare kändes det som kanske 85% killar och 10% flickvänner (inte menat att reducera). I år åkte däremot många tjejer med sina egna gäng och andelen närmar sig hälften, vilket är väldigt kul och motbevisar en del fördomar om vilka som åker på elektronisk musikfestival... Ytterligare ett par festivalbilder: "Det är någon slags följtetång", hördes ett par killar säga. Norbergsfestivalen delar faktiskt några av sina speciella förutsättningar med Medeltidsveckan på Visby, där det också har märkts att arrangörer överlåter mer av attraktionerna till deltagare. Om det skrev Copyriot för ett år sedan i inlägget "Postmedeltida ekonomi".

torsdag, juli 27, 2006

Kulturpolitikens kris och äkthetens väktare

I dagens SvD Brännpunkt har jag en hastigt ihopskriven debattartikel om kulturpolitikens kris. Den tar avstamp i det folkpartistiska förslaget om att inrätta en litterär kanon, föga förvånande efter en viss dansk förebild. Med tanke på reaktionerna från socialdemokratiskt håll ter det sig inte osannolikt att riksdagen snarare än en ren litterär kanon beslutar att välja ut några exempel på allt från popmusik till arkitektur som ska ges statlig sanktion som mått på kvalitet. Suck. (Fler kritiska synpunkter ger bland andra Techne och Stefan Jonsson.) Min debattartikel rör sig på ett mer allmänt plan, ifrågasättande idén om kultur som en uppsättning slutprodukter. Som litet exempel tas Cornelis Vreeswijk (tillräckligt svensk för en kanon?) och hur han lever vidare, inte genom statsbeslut utan genom Håkan Hellströms kärleksfulla textstölder som får äkthetens väktare att skrika sig röda om plagiat. Trogna Copyriot-läsare känner igen resonemang om musik som performance, konstarternas moderna system, den verklighetsfrämmande uppdelningen skapare/tolkare et cetera.

Idag, när enkelriktade massmedier får konkurrens av digital informationsteknologi där en och samma maskin kan användas för både produktion, distribution och konsumtion av kultur, måste kulturbegreppet tänkas om. /.../ Kulturpolitiken har institutionaliserat en oförståelse för alla de samtida konstformer som sätter annat än slutprodukter och ändhållplatser i centrum. /.../ Det intressanta är att efterfrågan på konserter och festivaler har ökat dramatiskt under de senaste fem åren, vilket sammanfaller med den allmänna tillgången till fritt filutbyte. När idéer om att inrätta en kulturkanon dyker upp i ett sådant läge, får det ses som ett taffligt försök att stadfästa den artefaktbundna kulturens traditionella övertag över den kultur som går förlorad i samma ögonblick som den sker.
Man ska nog inte ha alltför stora förhoppningar om att en debattartikel skakar loss en kulturpolitisk debatt där innötta koncept ifrågasätts, men i kulturdebattens undervegetation långt från kultursidorna går ändå att vittra att liknande tankar dyker upp på de mest skilda håll, vilket skulle kunna båda för att något kristalliseras framöver. Piratbyrån är i vart fall högst intresserad av att gå vidare åt ett sådant håll. - - - - - I dagens SvD återfinns också en väldigt märkligt vinklad artikel (där jag också citeras), "Oetiska budskap i Piratbyråns shop". Tobias Brandel har tidigare utmärkt sig som en seriös bevakare av fildelningsområdet. Har han måhända tröttnat på morgontidningen och vill förflyttas till Aftonbladet? Själv föredrar jag att hålla för näsan och förundrat betrakta rötmånadsjournalistiken. Här görs ingen hemlighet av att soppan är kokad på en spik, att det krystas en lång text under felaktig rubrik bara för att fylla upp i nyhetstorkan:
Razzian mot fildelningssajten Pirate Bay har lett till kraftigt ökad försäljning i den upphovsrättskritiska organisationen Piratbyråns butik. Men i samma webbshop där Piratbyrån säljer T-tröjor finns också produkter med grovt sexistiska budskap.
Ja, i nämnda webbshop finns en majoritet motiv som är gräsligt fula, en mängd hopplöst fåniga och vissa direkt vidriga. Men det är ju inte på något sätt Piratbyråns webbshop, det försöker inte ens artikeln göra gällande, bara rubriksättaren. Enda kopplingen är alltså att Piratbyrån anlitar ett tryckeriföretag som också låter anlitas av privatpersoner som vill få sina egna tryck på kläder. Vilket också den som läser artikeln och inte bara rubriken antagligen förstår. Men Expressen hakar på med vilda spekulationer om att "Piratbyråns nätbutik riskerar att förstöra organisationens rykte." Uppdatering: Guilt by hallucination. Se även flagrant jämförelse hos Beta Alfa, som dock får lite om bakfoten. Roligast är dock att Åsa Jinder (s), om nu någon ännu minns hennes präktiga nyckelharpsspel, kryper upp ur sitt hål! Nu skriver även Louise P. Nåja, rötmånaden är som sagt här. Jag drar till Norberg i några dagar, vilket betyder att kommentarer tyvärr får vänta på att släppas igenom.

onsdag, juli 26, 2006

Måndag på Möllan (uppföljning kring Hizbollah)

Möllevångstorget var i måndags platsen för ännu en demonstration mot Israel. Personer från vänsterpartiet och KPML(r) slöt upp med sina partifanor, jämte massor av gula Hizbollah-fanor och porträtt på nazistledaren Nasrallah. K-E Rignell råkade traska förbi med sin mobilkamera och tog några bilder som här publiceras för första gången: Vänsterpartiet och Hizbollah, sida vid sida: Enligt uppgifter ska även miljöpartiet ha varit på plats. Hizbollah-anhängarna på Möllevångstorget skanderade livliga talkörer på arabiska. Efteråt sågs hela demonstrationen, inklusive vänsterpartiets representanter, applådera entusiastiskt oavsett om de förstått budskapet eller inte. Så, vad sades? Här finns en kort MP3-fil som K-E Rignell spelade in. Två ord kan omedelbart uttydas. Det ena är Yahud, som betyder "judarna". Det andra är Tel Aviv, miljonstaden som Hizbollahs nya iranska raketer kan nå fram till. Det är väldigt, väldigt svårt att föreställa sig förmildrande omständigheter. Någon som förstår arabiska kan väl vara snäll och översätta slagorden så vi får klarhet? Uppdatering ons 26/7: Nu har en professionell arabist försökt översätta vad som sägs. Ljudkvaliteten är skral så delar är lite otydliga. I vart fall skriker de först "qattel al-yahud" som helt enkelt betyder "döda judar" (ordet innan är otydligt, eventuellt sägs en uppmaning i stil med "lär att döda judar"). Sedan ropar de "qattel, qattel Tel Aviv", som följaktligen betyder "döda, döda Tel Aviv". En annan översättare tyckte sig även höra, från de otydligare delarna, slagord där de önskar att Nasrallah skänker död åt de judiska massmördarna och att deras ättlingar ska brinna, eller något liknande. K-E Rignell specificerar förresten i en kommentar nedan att det inte var enstaka utan 15-20 stycken väl utspridda, plus Nasrallah-plakaten. Och han skriver:

Jag fattar egentligen inte det här kriget speciellt väl så jag avstår från att lägga mig i den frågan för nu. Men att stå på mitt favorittorg o höra hundratals personer skandera hat mot judar är inte OK, lika otäckt som om någon hade skanderat "Brinn araber, brinn. Bomba Bagdad" el dyl.
Det hela är groteskt (och ett solklart fall av hets mot folkgrupp, såklart). Jag påpekar det inte som ett led i någon slags höger/vänster-polemik, utan för att åter peka på den glidning av vad som tolereras som togs upp i förra inlägget om Hizbollah. Inlägget blev extremt omdiskuterat och har fått ett kommentarsfält vida längre en vad som någonsin skådats på denna blogg förut. Många, förvånansvärt många, ger väldigt positiv respons. Särskilt roligt känns det när läsare utanför den svenska ankdammen visar uppskattning. Ungefär lika mycket mer eller mindre negativ respons. I några fall rent ursinnig. Jag försökte svara på det mesta i en enda lång svarskommentar som går att leta upp bland de i skrivande stund 87 kommentarerna. Deltagare i lördagens antiisraeliska demonstration i Stockholm har protesterat mot att beskrivas som Hizbollah-sympatisörer. Tvärtom, berättar de, konfronterades Hizbollah av både exiliranier och av "den radikala vänstern", och ett par flaggor revs sönder. Ändå lyckades Guds parti med sina gula fanor "kuppa demonstrationen och göra den till sin", vilket många ska ha känt sig mer än obekväma med. Men inte alla, för ISM ska glatt ha tågat tillsammans med Hizbollah-anhängarna, och avslutningstalaren Andreas Malm manade till stöd åt Hizbollah med iklädd en Hizbollah-tröja. Demonstrationsarrangörerna skrev i sitt upprop att "Alla försök att 'avväpna Hizbollah' – den som borde avväpnas är Israel! – är att ge sig på symptomen i stället för roten." Formuleringen uppvisar både en skrämmande kyla inför de hundratusentals israeliska medborgare som i skyddsrum inväntar ljudet av Hizbollahs iranska raketartilleri, och en blind förnekelse av att det finns andra aktörer än förtryckta palestinier som för krig mot Israel. Nej, Copyriot tar inte upp detta för att smutskasta "vänstern" i allmänhet, eller för att påstå att samtliga antiisraeliska demonstranter diggar Hizbollah. Men något har hänt. Pressylta skriver ett andra uppföljande inlägg om behovet av att hålla två tankar i huvudet på samma gång. Och visst har Gunnar Pettersson rätt i att jag inte avser påstå att israelisk militär aldrig använder på tok för grova medel. Men som Agnes berlinskt kommenterar: "Det finns förvisso mycket att kritisera i israelisk politik, vilket israelerna själva är kapabla att göra, men att i detta läget ifrågasätta försvaret mot en attack är ren ideologi." Inget fel i att ha förhandlingslösningar som ideal, men man måste förstå vad det innebär i det här fallet. Israel respektive Hizbollah är inga symmetriska parter, deras målsättningar med detta krig är av väsensskild karaktär. Israel vill krossa Hizbollahs militära gren, så att dess medborgare ska slippa beskjutas med iranskt raketartilleri. Israels krigsmakt dödar civila, men det ses trots allt som olycksfall som utreds. Hizbollah har visserligen delmål gällande fångar och annat, men en överordnad målsättning som är Israels förintande. Dödandet av civila judar är något som Hizbollah skryter om i sin grovt rasistiska tevestation. Att förvägra Israel den principiella rätten att försvara sig, är att säga att det är en helt acceptabel situation att Hizbollah fortsätter skicka tunga sprängladdningar mot israeliska städer. Dag efter dag, månad efter månad. För närvarande har hundratusentals boende i norra Israel tvingats på flykt från det terrorkrig som i praktiken är ett krig fört av Iran via ombud. Även de allierade utförde ofattbart grymma krigshandlingar i slutet av andra världskriget, men det var ändå nödvändigt och rätt att de förde kriget till en seger, inte till en kompromiss. Hur illa man än tycker om krig, finns det vissa krig som kräver ett ställningstagande för en sida, utan att man därför måste stödja eller försvara alla operationer som den sidan utför. Det borde vara självklart att ta ställning för Israels avgränsade målsättning med detta krig – nämligen att krossa Hizbollah och återge Libanon kontrollen över sitt eget territorium – och mot Hizbollahs målsättning vilken är att som klimax på ett utdraget blodbad radera Israel från kartan.

måndag, juli 24, 2006

Ladonien hotas av invasion

Mikronationen Ladonien, belägen kring Nimis & Arx, firar tioårsjubileum på lördag klockan 14.03. Men varför har Ladoniens ministry of future science införskaffat en ny kanon, riktad mot havet? Förklaringen verkar finnas i ett meddelande från Armed Coalition Forces of the Internets (ACFI).

This charade has gone on too long — the Ladonian government must understand the need of Internets in their own country. The citizens of Ladonia need their future! We see no future in copyright, only boring music and brain drain. Copyright is bad for your health! Ladonia is a rogue state! They don't share the same values as we do. They are not Kopimist. This evil regime is withholding Internets from the good citizens and without internets the Kopimi cannot enter.
Sin kravlista har ACFI publicerat på sajten www.implodeladonia.net.
Kommer en förhandlingslösning att nås, eller tar ACFI till de ännu ospecificerade krafttag de hotat om? Temperaturen stiger inför jubileumsfirandet på lördag... (Själv får jag nöja mig med att följa dramatiken på avstånd från Norberg, en plats som dock också är känd för kompromisslösa budskap kring internets.) Uppdatering: Även Digg, Intrikat IT och Palle Torsson. Nu också nyhet på Piratbyrån. Antikrigsrörelsen har också börjat samla sina styrkor. Breaking news! The Pirate Bay announces it support for ACFI action against Ladonia

"Personalities of the Swedish Copyfight"

För två veckor sedan besöktes Sverige, som sagt, av Wired-journalisten Quinn Norton, som förresten visade sig vara både trevlig, klok och geeky. Förra veckan kämpade hon fram till dödslinjen med att få ihop det digra intervjumaterialet till ett eller två reportage om Sverige och kopifajten, men något publiceringsdatum är ännu inte klart. Några av bilderna hon tog finns däremot upplagda i ett fotoset på Flickr, "Personalities of the Swedish Copyfight", med bilder på

  • Marcus & mig (vad liten jag är!)
  • Anakata & Tiamo (vid Stockholms stadshus, utomhus!)
  • Monique Wadsted (gör sig bäst på bild av alla antipirater.)
  • Mr. Falconwing (undrar om han tar av sig sin "partiledare"-skjorta ens när (om) han sover...)
  • Diverse skånska och danska pirater samkvämandes i Malmö
...vilket ger en viss försmak av vilka som kommer att figurera i Wired-reportaget (fast Quinn intervjuade fler än så). Hur som helst ska det bli intressant. Vi kan dra oss till minnes att MPAA skickade en tidigare Wired-artikel till Dan Eliasson på Justitiedepartementet som ett led i påtryckningarna för att få till ett tillslag mot The Pirate Bay...

Kortslut inte din kompass: Hizbollah måste besegras!

Kriget är fruktansvärt. Som alla krig. Efter nästan två veckors öppet krig räknas dödssiffrorna till 350 i Libanon och 35 i Israel. Allt tycks vara på väg att koka över i Mellanöstern. Men också, på ett annat plan, i Europa och Sverige. Kommer till det senare. Tyvärr kan det inte hjälpas att detta blir ett långt inlägg. Israel är indraget i två olika krig, som inte bör blandas ihop. Det ena står mot Hizbollah, som startade det framför allt genom sina raketangrepp på israeliska städer från libanesiskt territorium. Men Libanon är inte en part. Libanon är snarare gisslan, som Bernard-Henri Lévy skriver. Eftersom Hizbollah högst medvetet gömmer sina enheter inne i bostadsområden, drabbas även civilbefolkningen i dessa delar av Libanon ohyggligt hårt av motattackerna. Hizbollah är ett politiskt parti. Namnet (Hezb' Allah) är föga ödmjukt; det betyder ordagrant "Guds parti". Som politiskt parti för Libanons shiitiska minoritet sitter de i pyttipannalandets parlament och regering. Förvisso har de stort stöd i de shia-dominerade områden där de har sina baser och har etablerat sig både som näringslivets centrum och som garant för grundläggande välfärd. Men ett politiskt parti kan driva hur många sjukhus som helst, utan att det legitimerar att de håller sig med en egen privatarmé. Och det "folkliga stöd" som de uppnått inom en viss folkgrupp i ett visst geografiskt område gör inte Hizbollah till någon slags "underifrånrörelse". Partiet byggdes upp av Iran efter 1979, för att sprida den islamiska revolutionen till andra länder. Det som sker idag är att Iran för krig mot Israel genom ombud. Sommaren 2000 drog sig Israel tillbaka från sin "säkerhetszon" i södra Libanon. Det sades att Hizbollah, som dittills hade rättfärdigat sin privatarmé som ett motstånd mot ockupationen, bara behövde lite tid för att ställa om till en normal politisk verksamhet. Precis som alla andra väpnade fraktioner i Libanon gjorde. Vad FN-resolutionen föreskrev och som Israel nu vill se uppfyllt, borde få kunna invända mot: Det politiska partiet Hizbollah måste lämna ifrån sig alla sina vapen, så att Libanons egen ordningsmakt kan återta suveräniteten över hela sitt lands territorium. Så blev det inte. Hizbollah blev i stället en stat i staten, i praktiken kontrollerande hela södra Libanon medan Iran skänkte dem en ständigt större vapenarsenal. Häromveckan övergick Guds eget parti från att "bara" Katyusha-beskjuta israeliska orter nära gränsen, till att börja avfyra mellandistansraketer mot Haifa, en industristad av Malmös storlek. Al-Hamatzav har bilder; notera hur bomberna fylls med metallskrot för att slita sönder allt mänskligt kött i närheten. En miljon invånare i norra Israel har befunnit sig i skyddsrum. Överste Bo Pellnäs beskriver pedagogiskt bakgrunden till Hizbollahs upptrappning:

Det nya är att Iran så tydligt har trätt in som en politisk maktfaktor i Libanon och försöker fylla det politiska utrymme som uppstod, när ett försvagat Syrien tvingades dra bort sina trupper från Libanon. Ur israelisk synvinkel är det omöjligt att leva med en situation där Iran underhåller en välutrustad terrorstyrka som sitt krigförande ombud i södra Libanon. Detta förhållande förstärks ytterligare av att den iranske presidenten uttalat sig för att staten Israel bör utplånas. Det är förvånansvärt att så litet framkommit i offentliga organisationers och i mediernas rapportering från Libanon om den upprustning som skett av Hizbollah-milisen.
Hizbollah rapporteras nu ha uppemot 100 iranska Zelsal-missiler, med enorm sprängkraft och Tel Aviv inom sin räckvidd. Och inte nog med det: Iranska revolutionsgardet uppges ha stridande förband på plats i Libanon. "Hizbollahs materiella och politiska beroende av Iran är så fullständigt att de knappt rör ett finger utan klartecken från Teheran, än mindre fattar beslut med världsvida konsekvenser". Iran transporterar raketer till Hizbollah på lastbilar via Syrien, eller gjorde det i vart fall innan Israel började slå tillbaka. De tycks ha försökt bygga upp en vapendepå att räcka för ett långdraget utmattningskrig där israeliska storstadsbor inte ska kunna andas lugnt en enda sekund. Den 19 juli skickade Hizbollah en raket mot Nasaret som dödade tre personer, inklusive de två muslimska barnen Mahmoud and Rabia Taluzi. Sånt förtigs dock i partiets egen propaganda-teve Al-Manar, som däremot malligt skryter över varje civil israel man har lyckats lemlästa. Kanalen, som kännetecknas av ganska extrem antisemitisk propaganda, är relativt inflytelserik även i Europa, med större spridning än man kanske kan ana. Checka in på Radisson SAS Hotel i Berlin, och du får al-Manar direkt på rummet. En "martyrfilm", ett studiosamtal med Ahmed Rami, eller en filmatisering av Sion vises protokoll – sådant består tablån av. (Har själv sett ett klipp från al-Manar, som på fullt allvar iscensätter myten om judar som ritualmördar kristna barn för att baka bröd på deras blod.) Hizbollah har lagt ner mycket möda på att koordinera sitt kroppsspråk, i händelse av att någon skulle betvivla deras ideologiska hemvist. Det talar för sig självt: Inte bara israeler, utan alla världens judar är Hizbollahs måltavla. Låt oss inte glömma att de låg bakom sprängningen av ett judiskt kulturcenter i Buenos Aires för tolv år sedan, världens största enskilda antisemitiska våldshandling sedan andra världskriget. Men under den gångna helgen har några tusen människor i Sverige demonstrerat sin vilja att glömma eller förtränga just sådant. Här ska vi inte generalisera. Vissa har i godaste tro demonstrerat ett allmänt patos, där de i fredslängtans namn vänder sig mot den uppenbara manifestationen av militär styrkan. För vissa är ordet ressentiment denna gång applicerbart i sin mest exakta, nietzscheanska betydelse. Oavsett de många olika bevekelsegrunder som får människor i Sverige att ensidigt ta ställning mot allt som Israel gör för att skydda sina invånare, lyser ett större mönster igenom. Allt det trams som enstaka partipolitiker och ledarskribenter då och då har hävt ur sig om antisemitism inom vänstern till trots; klimatet har förändrats. En glidning har påbörjats, den har tagit fart och var den ska sluta är omöjligt att säga. Så här såg det ut i Sveriges tre största städer i lördags: Hizbollah-sympatisörer demonstrerar i Göteborg. Till höger skymtar ett lika begåvat symbolspråk som användes på demonstrationen i Malmö. Nazister klädda i palestinasjalar ville delta, men fick av någon anledning inte hänga med sina ideologiska fränder. Hizbollah-flaggorna vajade i Malmö, vilket inte tycks ha stört huvudtalaren Per Gahrton. Lördagens demonstration i Stockholm slutade för övrigt med att besökare i synagogan fick springa därifrån hukande, med direktiv från polisen att dölja alla judiska symboler. Barnen fick bära kepsar över sina kippor. Att Hizbollah-anhängarnas gula flaggor förekom i stort antal tycks inte heller ha stört demonstranterna i Stockholm (undre bilden). Tvärtom. Motkraft.net rapporterar det som en seger för kampens enhet:
Den politiska spännvidden i demonstrationen var stor, från autonoma vänstergrupper till Hizbollah-anhängare och trots de politiska skiljaktigheter som råder mellan dessa grupper så hölls demon ihop utan några större konflikter bortsett från några nazister som blev bryskt påminda att de inte är välkomna på några arrangemang.
Å ena sidan är det nästan rörande att vänsteraktivister och nazister slåss om vem som ska få vara bästisar med Hizbollah. Om de senare förlorade fajten denna gång, var det knappast på grund av ideologisk distans till Hizbollah, utan för att vänstern har varit överlägsen i nätverksbyggande. Raka led med högerarmarna i luften? Satellitsända talkshows med en svensk nazistpropagandist? Bombdåd där mängder av sydamerikanska judar mördas bara för att de är judar? Inget av detta räcker tydligen för att få dessa vänsteraktivister att börja betrakta partiet Hizbollah på samma sätt som man man behandlade dem som man påstår sig ha kört bort. "Kanske att han är lite för Hizbollah-romantisk, men jag ställer ändå helt upp på vad han säger", skriver en av demonstranterna på Socialism.nu, om Andreas Malms avslutningstal på demonstrationen. Allt detta sammanfattar ganska väl den totala ryggradskollapsen, kortslutningen av varje kompass, som tycks ha spridit sig epidemiskt. För jag är ganska säker på att ett stort antal av dessa vänsteraktivister några år tidigare inte alls hade varit positivt inställda till att demonstrera tillsammans med Hizbollah. Något har hänt. För ett antal år sedan var jag anställd som reporter på tidningen Arbetaren. Nu läser jag veckans huvudledare. Underrubrik: "Slut upp bakom Hizbollah i dess kamp för ett fritt Libanon". Jag bara gapar. Tror knappt mina ögon.
En höger värd namnet ställer sig på maktens sida. Och en vänster värd namnet – vad gör den? Inte kan väl den stödja ett Hamas som är islamiskt, eller ett Hizbollah som bärs upp av den Islamiska Republiken av Iran? Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon
Det är min gamle kollega Andreas Malm som skriver. Som kallar Israels motangrepp för "hatkrig". Som medger att man kanske kan kritisera Hizbollah på vissa punkter, bara för att avsluta med en heroisk hyllning till hur Guds parti "bär hedern med sig genom resten av historien". Heder? För den kontinuerliga beskjutningen av Israels judiska och arabiska invånare, eller för att de var hjältemodiga nog att kidnappa israeliska soldater när Teherans bödlar knäppte med fingrarna? Att stödja Hizbollah är naturligtvis också att "ställa sig på maktens sida". En stat-i-staten, ett politiskt parti som kontinuerligt förses med avancerad militärteknologi av en av världens mest tyranniska diktaturer – kalla det inget annat. Tyvärr, men att motsätta sig "makten" fungerar inte som moralisk kompass. Allt blir en fråga om perspektiv: Israel mot palestinier, eller Israel mot Iran och en hel uppsättning arabiska diktaturer? Många tar tanklöst ställning för den sida som ser ut att ha de minsta vapnen, i tron att det måste vara det progressiva valet i varje konflikt, åtminstone i Mellanöstern. Men det är inte hållbart. Eric Lee, mycket välkänd fackföreningsaktivist som driver sajten Labourstart.org, argumenterar för att vänstern bör stödja Israel i detta krig:
At the present time, Israel has more powerful and more effective weapons than their opponents. Their situation today is a bit like that facing the Allies near the end of the second world war. By that time, Germany and Japan were severely weakened. Did that lead the Soviet Union, which was doing the bulk of the fighting, and its western allies to let up? To give the Nazi regime a break? Not at all. They took advantage of their superiority and hit harder -- to bring the war to and end as quickly as possible. /.../ Israel's military should use all its power to defend the country and decisively defeat its enemies -- while taking every precaution to reduce the number of innocent civilian casualties on both sides to an absolute minimum.
Att automatiskt stödja "den svagare parten" är i praktiken ett stöd till ett ändlöst slaktande. Krig går trots allt i någon mening ut på att vinna. "If they want a low intensity war, we won't give it to them". Nej, Petter Larsson och andra, "proportionalitet" betyder inte att man bör eftersträva lika många dödsoffer på varje sida i en konflikt. Blodsspillans symmmetri vore ett groteskt ideal. Allra mest groteskt i vår tids assymetriska krig. Proportionalitet handlar om att medlen ska stå i överensstämmelse med de militära målen, inte om "lika villkor". Nämnde Eric Lee (vars sajt är en av de viktigaste nyhetskällorna för ovan nämnda Arbetaren!), samlar sina argument i ett inlägg rubricerat The Left and the war: 12 answers to my critics:
4. "Destroying civilian infrastructure (and it is civilian infrastructure even if terrorists use it) will not by itself stop Hizballah attacks." That is correct. Destroying Hizbollah means blowing up its mobile rocket launchers, killing its leaders, flattening its South Beirut headquarters, knocking its television station off the air, cutting off its access to Syrian and Iranian arms – all of which the IDF is currently doing. The critical thing is to understand that Hizbollah has a limited number of missiles, and cannot be re-supplied so long as Lebanon is cut off. This is why the naval blockade and the closing down of Beirut airport are so significant. /.../ The military defeat of Hizbollah and Hamas would be a good thing. /.../ Hizbollah's victory -- indeed, its very survival as a military force -- would be a disaster first and foremost for the people of Lebanon. That must be prevented. Hizbollah's aggression started this war, and by supporting Israel, we are helping to bring the fighting to an end. /.../ 11. "To act as if Israel is facing a threat to its existence is ludicrous." That's very easy to say from the comfort of living in Europe or North America. But that's not how it feels to people today in Sderot, Haifa, Afula, Tiberias, Nahariya, and Kiryat Shemona. And it's not just their subjective take on things. Iran does pose an existential threat to Israel, and not only to Israel, once it becomes a nuclear power.
Hizbollah kan inte tillåtas överleva som en militär styrka och eget territorium att operera från. Attackerna mot Israels invånare kommer inte att sluta hur många av deras delmål som än tillmötesgås, hur många morddömda fångar som än friges. De slutade inte när Israel lämnade södra Libanon, och kommer inte att sluta även om Israel skulle frisläppa partimedlemmar som är fängslade för brott. En nedtrappning av terrorhandlingarna, där de iranska raketerna bara dödar israeler några dagar i veckan, är inget att eftersträva. Hizbollah vill radera Israel från kartan. Deras tevekanal rapporterar varje slaktad civil israel som en seger. Israel har ett annat mål. Israel är inte intresserade av att angripa Libanon eller ockupera libanesiskt territorium. Allt de vill, i den här konflikten, är att undanröja den milis som på bara någon mils avstånd skickar raketer på Israels städer. Att så sker är en nödvändighet för att något som liknar fred ska kunna besannas i framtiden. När en milis vars helt öppna mål är att förinta en stat och dess invånare rustar upp med bomber gjorda för att ödelägga huvudstaden, då är ett snabbt och skoningslöst motangrepp att föredra. Allra bäst, och det tycker även Israel, vore förstås om staten Libanon hade suveränitet över sitt eget territorium. Om södra Libanon inte behärskades av ett politiskt partis väpnade galningar, utan av landets egen armé och polis. Att så inte har skett, beror uteslutande på två saker, vilka stavas Syrien och Iran. Kriget måste få ett slut. Men alternativet till vad som sker nu kan på inga villkor vara ett ensidigt, utdraget terrorkrig mot Israel. Varken libaneser eller israeler ska behöva tillbringa sina liv på flykt eller i skyddsrum. Alternativet är att omvärlden går in och avväpnar Hizbollah. Helt och hållet. Uppgiften är inte lätt. Den kommer att kräva en väldigt kraftfull styrka. Soldater kommer att dö, på bägge sidor. Israel är med på noterna. Så kommer antagligen ske. Vi får hoppas att det blir Nasrallahs skalle, mullornas missiler och al-Manars teveutrustning som flyger i luften innan dess, snarare än fler oskyldiga. Glöm den symmetriska idealet av "proportionalitet", glöm idén om att den med störst vapen alltid är ond. Tänk en stund på vad det innebär att bo i en lägenhet Haifa, respektive i ett palats i Teheran. Fråga dig om Israel borde bli som Syrien, eller om Syrien borde bli mer som Israel. Lyssna på Bob Dylan om du vill för på ett eller annat sätt har han alltid rätt. Och framför allt, välj dina vänner. Det är inte männen med gula flaggor.

lördag, juli 22, 2006

Frihet som funkar. (Berlin. Mitten av september. Be there.)

The Wizards of Operating Systems (WOS) have established themselves as a prime international gathering for discussions on free software, free content and free infrastructure. It‘s special strength lies in an interdisciplinary approach, bringing together people from arts and sciences, technology and business, grassroots movements and government. Special about the conference is also its perspective: The WOS is showcasing freedom that works. It is about highlighting solutions and success stories rather than pinpointing problems.
Senast konferensen gick av stapeln var försommaren 2004. Intrycken därifrån framstår faktiskt, betraktade i backspegeln, som något av ett startskott för denna bloggs mer systematiska itutagande med kopieringsrelaterade frågor. Fjärde upplagan av Wizards of OS går av stapeln den 14-16 september, och det finns många skäl att dessa dagar ta sig till Berlin för alla som vill fördjupa sig i framåtblickande diskussioner kring dessa ämnen. Bland de spikade talarna finns några av de allra mest välkända amerikanska upphovsrättskritiska akademikerna – Lawrence Lessig och Yochai Benkler. Men räkna med att de mest spännande samtalen kommer att ske under andra programpunkter. Där nätkulturernas undervegetation möter nytänkande entreprenörer, eller där aktivister från Tjeckien och Indonesien diskuterar fria spektrum. Andra inslag är Art & Copyright och Brazil, the Free Culture Nation. Well, Brasilianska myndigheter står visserligen med som officiella partners för konferensen, så kanske kan viss skönmålning förväntas, men likväl ett unikt tillfälle att ta tempen på kulturkannibalismen. (Bland övriga partners finns förresten både Wikimedia och Creative Commons, och spons kommer bland annat från George Soros.) Stort utrymme ges till netlabels, som fungerande goda exempel. Här bjuder Wizards of OS dels på konserter kvällstid, dels på ett seminarium dagtid:
During the last five years a new form of music distribution has emerged online. Netlabels make use of liberal licenses to distribute their music freely and generate exposure for their artists. The phenomenon has especially flourished in the electronic music scene, with literally hundreds of labels releasing electronica, house and IDM tracks and many artists gaining international recognition. At the same time, the adoption of the netlabel idea has been slow when it comes to other genres or commercial entities. Many big technology companies have started to embrace open source software for their businesses. Such an exchange of ideas is virtually nonexistent in today's music industry. Does this mean that netlabels will remain a niche phenomenon? Or are they part of a long tail industry that is gaining strength as physical distribution fades? What can netlabels and the traditional industry learn from each other? And which role will each of them play in years to come?
Medverkan av bland andra Janko Röttgers (med nyöppnad P2P-blogg), VD:n för Magnatune, samt den mobila kopieringsstationen Burnstation. Slutligen har vi programpunkten Freedom expanded, där jag själv kommer att medverka tillsammans med några som kallar sig Bitnik media collective (samt, förhoppningsvis, Lawrence Liang). Ämnet presenteras sålunda:
The space of the technically feasable, socially progressive, and culturally innovative is much more extensive than the one bound by the law, particularly copyright law. In this larger space, we can see an the glimpses of an informational culture where the boundaries between "producers" and "users" are almost completely eroded, new forms of production and distribution emerge to serve needs and constituencies ignored by the formal economies.
Priset för alla tre dagarna med kringaktiviteter är överkomliga 60 euro. Halva priset, 30 euro, om du är student eller arbetslös. Hoppas vi ses i Berlin i mitten av september!

torsdag, juli 20, 2006

Socialkritikens urvattning

Lars Vilks går på biennaler och levererar en rak diagnos över vad som just nu gäller inom den internationella samtidskonsten (DIS):

Den socialkritiska eran, som inleddes omkring 1993, är inte över än. Men den känns alltmer som en plikt. Konstnärerna blev till slut så politiskt korrekta att man fann för gott att injicera draget ”fantisera fritt lite mera”, vilket gett utslag under det senaste halvåret. Dock utan att på allvar slå genom, snarare har vi en utspädd socialsoppa där tröttheten gör att kritikerna inte ens förmår att kräva fifty-fifty i könsfördelningen. Mannen har kommit tillbaka som dominant på biennalen. Och ingen orkar längre påpeka detta.
(Se också hur Vilks lustmördar statens katalog över offentlig konst.) Mer läsning: iPlosion: Some Reasons We Should Be Against “World Art”

Tjäna pengar "på" fildelning?

Under årets piratdebatt har förebråelser mot de "krafter som tjänar stora pengar på fildelning" förekommit i olika former. Huvudsakligen har de riktats åt ett av följande håll:

  1. Mot internetleverantörer, och i viss grad mot tillverkare av MP3-spelare och hårddiskar. Argumentet används av förespråkare av bredbandsskatt, som gillar ekvationen att det på ena sidan finns ett antal företag som anses "tjäna pengar på fildelningen" och på andra sidan en diffus samling rättighetsinnehavare som anses förlora pengar på densamma, ty då kan man bedriva fördelningspolitik. I april drevs tesen av Uppdrag granskning och även av Musikerförbundet.
  2. Mot The Pirate Bay, då det uppges finnas stora pengar i deras annonser. Argumentet används i praktiken för att rättfärdiga alla övertramp i samband med razzian, men hörs också från en och annan bloggare som funnit det för gott att dra sig tillbaka till distansierade kålsuparresonemang eller allmän "antikommersialism".
Strikt principiellt är det ingen större skillnad. De som erbjuder internetuppkopplingar som betaltjänst upplever en ökad efterfrågan när fler människor intensifierar sina internetkommunikationer, exempelvis genom fildelning. Samma ökade efterfrågan omfattar andra företag som erbjuder kommunikationstjänster på nätet: Mail-tjänster, chat-tjänster, eller indexeringstjänster för P2P-fildelning som i fallet The Pirate Bay. Samtliga dessa kommunikationstjänster används för icke auktoriserad spridning av upphovsrättsskyddat material. Vi får inte glömma bort vilka mängder film och musik som människor piratkopierar med hjälp av Gmail eller MSN. Varken dessa eller The Pirate Bay tar betalt för "content", och inte heller för tillträde till tjänsten. Visst kan man ge prepositionen "på" en hiskeligt bred innebörd. Hotell tjänar pengar på prositution, SJ tjänar pengar på trafficking och sockertillverkare tjänar pengar på hembränning. I så fall kan man säga att både Gmail, MSN och The Pirate Bay "tjänar pengar på fildelning", eftersom de har annonser som ger intäkter. Rättare vore dock att säga att de tjänar pengar "i anslutning till" fildelning. (Alla de nämnda kommunikationstjänsterna kan ju användas till fildelning, oavsett filernas upphovsrättsliga status). Så långt den principiella biten. Men det finns också en praktisk sida av förloppet kring The Pirate Bay, som ibland verkar glömmas bort. Att det är kostsamt, i form av hårdvara och bandbredd, att driva en tjänst som så många använder råder det inget tvivel om. Innan tillslaget drog The Pirate Bay in sina driftskonstnader via annonser (med minst två försäljningsbolag som mellanhänder, enligt uppgift). Men stängningen, efter tre dagar följd av en spektakulär återuppståndelse, skapade enorm internationell uppmärksamhet och rejält ökade besökssiffror. Plötsligt kunde annonsförsäljarna ta betydligt mycket mer betalt. Sannolikt har The Pirate Bay under halvannan månad haft betydligt större annonsintäkter än tidigare. Alltså: De stora annonsintäkterna är ett resultat av fiaskot till razzia. Om de kommer att stanna på samma nivå eller stabiliseras på en lägre går inte att förutspå. Inte heller vet jag vad The Pirate Bay tänker göra med sin ekonomi, utöver att täcka de omedelbara konstnaderna och utöver att de knappast gör intrycket av att gå klädda i guldbyxor. Ett som är säkert är dock att det inte går att dra någon klar gräns mellan "kommersiellt" och "icke-kommersiellt": Skillnaden är flytande mellan att köpa tjänster av andra företag och att anlita betala några konsultlön för att arbeta med sajten. Slutligen, den ekonomiska sidan. Varför kan priset på annonser på The Pirate Bay sättas så högt? För att det finns en underetablering av Bittorrent-trackers på nätet. Funnes det fler trackers, och inte bara mångfalden av små och halvslutna utan fler stora trackers, skulle fildelandet inte vara så koncentrerad på The Pirate Bay. Annonsintäkterna kan faktiskt ses som en (semi-)monopolvinst, ett simpelt resultat av de otrygga villkoren i många länder för att driva kommunikationstjänster av samma slag. När upphovsrättslagar används mot indexeringstjänster, utan att de själva distribuerar upphovsrättsskyddat material, skapas en slags marknadsmisslyckande som bäddar för dessa monopolvinster. Att upphovsrättslagar skapar monopolvinster är dock ingen nyhet, då monopolvinster ekonomiskt sätt liksom är grunden för själva idén om en upphovsrättsekonomi. Skillnaden är dock att The Pirate Bay aldrig någonsin har försökt eftersträva ett monopol eller oligopol, utan tvärtom uppmuntrat återpublicering av deras torrents (det vill säga minskad exponering av annonserna på The Pirate Bay) och uttryckt intresse för utveckling av mer decentraliserade fildelningsprotokoll. Rådande situation är en smula beklaglig, med väldigt stor fokus på en enda knutpunkt. Men naturligtvis är inte Bittorrent eller The Pirate Bay några självändamål. Nya fildelningsprotoll utvecklas, och det börjar bli hög tid för bredare genomslag för alternativ, inte för att ersätta Bittorrent, men för att komplettera det. (Personligen håller jag mig fortfarande i hög grad till Soulseek.) Friare fildelning leder till större mångfald i fildelningen och mindre behov av centrala webbsidor. Förresten, den som stör sig på reklam och inte använder Adblock får skylla sig själv.

onsdag, juli 19, 2006

Piratbyran.org återuppstånden

Piratbyran.org rullar igen! Inte som provisorisk nyhetssida, utan den ordinarie med artikelarkiv, forum och annat. Bara med mindre skråmor, efter att det mesta materialet skrapats ihop från olika källor. Kan redan nu skvallra om att Piratbyrån i början av augusti ordnar en fest i Stockholm, med mäkta bra artister på scen. Framöver väntar också en helt ny sida, med ny struktur ombyggd från grunden. Men tills dess kan vi glädjas åt att Sveriges sedan 2003 främsta nyhetsförmedlare på det immaterialrättsliga området har återuppstått, trots kammaråklagarens envetna försök att tysta den.

måndag, juli 17, 2006

Transducera!

Som sagt träffade jag Albin Balthasar Lundmark i Visby där han ledde Riksteaterns brandtalsbingo (som han även höll i under helgens Arvikafestival; där var det Axel Winkler som brandtalade för Piratbyrån). Vi inledde ett extremt givande samtal kring kulturpolitik, eller kanske framförallt om sådan kultur som faller utanför kulturpolitiska ramverk. Nu intervjuas scenpoeten, musikern och konceptutvecklaren i Sydsvenskan. Samtidigt har fyrhövdade idégruppen Fænomenal publicerat en betaversion av rapporten Transducera! [PDF]. Gruppen består förutom Albin Balthasar Lundmark av Caroline Andersson, Hanna Sersam och Daniel Tjäder (sistnämnde även medlem i hyllade popbandet The Radio Dept.), och planteringen av begreppet transduktion är en del av deras examen i en påbyggnadsutbildning i kulturproduktion vid Malmö högskola. Under detta paraply vill de täcka sådant som delvis har fångats under DIY-begreppet, delvis under Bourriauds "postproduktion" (där DJ-gestalten, manipuleraren och omkombineraren av befintliga musikinspelningar, blir samtidskulturens symboliska centralgestalt). Etymologiskt en sammansättning av latinets trans (bortom, tvärs över) och ducere (leda, bringa), och Fænomenal formulerade ursprungligen transduktion i motsats till kulturproduktion (med dess associationer till linjär, målinriktad tillverkning). På köpet följer en radikalt vidgad syn på konsumtion av kultur, som i tilltagande grad blir oskiljaktig från produktion av mening. Distribution, interaktion, socialisation. Som jag förstår saken, är det allra främsta kännetecknet på en transduktiv process att den saknar slutprodukter eller ändhållplatser. Själva processen sätts i centrum.
Transduktiv kultur har inte slutprodukter, artefakter eller texter som mål. /.../ Transduktioner lämnar spår efter sig i jorden, men det är inte spåren som är syftet, utan steget, promenaden.
Konkret då? Konceptet söks framför allt i nätkulturer och subkulturer, och spåras historiskt via dada, punk och (såklart) The KLF. Exemplen på transduktiv kultur som Albin ger i Sydsvenskan spänner från blandband och fildelning till lägenhetsfester, poetry slam och gatukonst. Rapporten nämner vidare Wikipedia, bloggar, nätcommunities och fri mjukvara, jämte technofester, lajvrollspel och vissa former av aktivism. Tveklöst finns det en poäng i att söka nya begrepp som kan fånga alla dessa flyktiga kulturyttringar, där slutprodukterna inte är det viktiga. Ur den officiella kultursektorns perspektiv viftas transduktiv kultur ofta bort "som naiv, ungdomlig skaparlusta" eller "amatöristisk folkkultur".
den professionalism som faktiskt finns inom de transduktiva kulturerna motsvarar inte de etablerade kulturinstitutionernas förväntningar och blir därför inte sällan orättvist bedömd efter traditionella måttstockar /.../ Det kulturbegrepp som kulturella transduktioner verkar med, kan genom den transduktiva kulturens flyktiga, föränderliga, självmuterande karaktär inte vara begränsat till det kultursektorn definierar som kultur, det vill säga det humanistiska kulturbegreppet där vissa konster är högre, eller mer meningsskapande än andra.
Transduktionens kulturbegrepp hamnar någonstans i mellanrummet mellan det snävare humanistiska kulturbegreppet (med de sköna konsterna i högsätet) och det närmast allomfattande antropologiska kulturbegreppet. Men det lutar nog ändå mer åt det senare hållet: "Om en aktivitet är meningsskapande, är den kultur." Copyriot har tidigare tagit upp hur svensk kulturpolitik såväl som upphovsrättslagstiftningen bygger på en uppdelningen mellan "skapande konstnärer" och "utförande konstnärer". Skaparna (kompositörer, manusförfattare etc.) skapar slutprodukter, medan den senare gruppen (musiker, skådespelare etc.) "gestaltar eller tolkar ett av skapande konstnär koncipierat verk". Redan för ett halvsekel sedan började kategorierna att flyta samman med varandra, och i dagens nätkulturer, remixkulturer, spelkulturer, klubbkulturer med mera blir abstraktionen helt obegriplig. Meningsfullare blir då att sätta performance och inte slutprodukter i centrum, vilket är just vad Fænomenal försöker uppnå med begreppet transduktion.
Låna, återvinn, återanvänd och förvandla eget eller andras material. Se kultur som allmängods att göra collage av, att remixa, sampla, blanda om och vidareutveckla. Använd symboler, tecken och ord och omdefiniera dem vid behov. Se ditt skapande som en del i ett större flöde. Ingen kultur är färdigformad. Ingen produkt är en slutprodukt. /.../ Låt kultur vara allmän egendom. Använd licenser för att reglera hur din information får spridas, eller låt den vara fri att leva sitt eget liv, på egna villkor. Ta betalt för dina handlingar, inte för den information du alstrar.
Jovisst är det vagt. Att "okontrollerat" leka med kultur och omforma betydelser, kan på sin höjd vara ett ideal och inte ens då är det klart vad det skulle innebära. Definitionen av "att transducera" visar sig gå i cirklar. Men det finns ett syfte med den saken. Samtalet om framtidens kulturliv går redan i cirklar. Existensen av en institutionaliserad kultursektor samt olika breda kulturbegrepp garanterar att viss kultur alltid kommer att vara mer kultur än annan kultur. Transduktiviteten, att radikalt bryta med tankebilden av tillverkning av kulturella slutprodukter, blir då ett attentat mot denna rundgång. Fænomenal vill inte så spika fast en ny definition, utan kasta fram begrepp som snarast möjligt de hoppas förlora kontrollen över.
att lansera begreppet transduktion som en produkt blir i sig en motsättning till det ingefäriska hos transduktioner. Lansering är ännu ett begrepp som förutsätter en tydlig avsändare, en linjär process, ett arborescent tänkande. Ordet lansering stryks därför och ersätts av spridning. Det finns ingen slutprodukt att lansera, utan ett aldrig färdigformat begrepp som kan spridas.
Ingefärisk? Ordet kan ses som en lekfullt försvenskad variant på "rhizomatisk", en referens till Deleuze & Guattari. Dessa filosofer använde för övrigt även ordet transduktion, om hur virus kan överföra DNA mellan olika livsformer. – Fast det roliga är att vi upptäckte det efter att vi hade fastnat för transducent-begreppet, säger Albin som plötsligt sitter framför mig. Jag gick in på Kafé Edenborg för att skriva detta inläggs sista rader, och där satt han. Den mannen är visst överallt ... just nu intervjuas han av någon lokaltidning. Idégruppen Fænomenal har med rapporten Transducera! formerat sig som kombinerade konsulter-pedagoger-producenter-tankesmedja (en självbeskrivning som förresten är identisk med Piratbyråns). En rad projekt står på tur, bland annat sökandet efter en kreativitetspolitik som ett fräschare alternativ bortom nuvarande kulturpolitik. Då krävs bland annat en vidare utforskning av "det transduktiva kvalitetsbegreppet". Utan tydlig uppdelning i avsändare och mottagare. Ett radikalt brott mot upphovsrättstänkandets "content"-centrerade kultursyn, där slutprodukterna är allt, medan ögonblicket och interaktionen i bästa fall kan få vara med som något sekundärt. Det nya kvalitetsbegrepp som en kreativitetspolitik skulle kunna utgå från ligger dock långt ifrån klart. Rapportförfattarna föreslår "fenomenalitet" som succékriterium, "förmågan hos något transduktivt att decentralisera, fortplanta och mutera sig själv". Fast säger det något om bra eller dåligt? Nå, koncepten återstår att förfina, och detta har bara börjat. Albin reser sig från soffan och traskar till stationen för att åka hem till Malmö, medan vårt tyskbrittiska filmteam är på väg in. Over & out.

fredag, juli 14, 2006

Hållhakesamhället

Isobel skriver en essentiell ledartext i Expressen: Vägra ange din granne. Läs! Spinner vidare från Ulrika Kärnborgs lika angelägna text i DN om grodkokning och "ASBO", och refererar outtalat till Oscar Swartz rapport om Bodströmsamhället. Därtill nämns den hårresande LO-gubben i Visby, som begärde ordet efter att Thomas Bodström slingrat sig från kritiska frågor ställda av Oscar och mig, förklarade att han minsann representerade "200000 skånska arbetare som stödjer åtgärder som skapar trygghet". Isobel avslutar med att varna för "selective enforcement":

Snart har vår guldlockige justitieminister sparad information om alla våra småförseelser. För de allra flesta av oss har ju i alla fall lite smuts i samvetshörnen. Svartjobb, bidragstrixande, lite tjuvjakt, lite smuggelsprit, lite byteshandel i gråzonen. En hel ungdomsgeneration som fildelar och i alla fall i storstadsområdena lika gärna röker gräs som dricker alkohol på fredagskvällen. Man kan tycka att allt detta är förfärligt. Likafullt gör vi det. I vissa fall för att vi bara är svaga skröpliga människor, i andra för att det som anses brottsligt helt enkelt inte borde vara det. En allmän misstänksamhet sliter på samhällsväven mer än futtiga småbrott. Men vi behöver inte gå med på det här. Alla har en chans att kämpa emot. Vägra ange din granne!

onsdag, juli 12, 2006

Internationalisering

Sommaren präglas av ett väldigt starkt utländskt intresse kring Piratbyråns idéer, och kring fildelningsfrågans svenska upphettning i allmänhet. Efter Zürich, Amsterdam och Köpenhamn väntar besök i Bryssel, Århus, Berlin och kanske Wien framöver. Både data- och konsttillsällningar, små seminarier och stora konferenser. Utländska gäster kommer även till Sverige. En reporter från Wired har åkt över från Kalifornien och intervjuat Piratbyrån-folk både i Malmö och i Stockholm, och träffar i dagarna såväl upphovsrättsjurister som The Pirate Bay för att teckna en bred bild av vad de där nätpiraterna uppe i norr sysslar med. Ikväll anländer, bland andra, ett team från England som ska spela in en tevedokumentär om fildelning. Idag lanserades också Pro-Piracy Lobby ett internationellt samarbete med engelskspråkig nyhetsförmedling. Inledningsvis består basen av de skandinaviska piratgrupperna. Piracy-Unlimited, en blogg som ambitiöst översätter inlägg ur den svenska debatten, skriver lite längre om lanseringen. Första pressklippet kom från danska Netavisen, citerande Piratgruppens Claus Pedersen. På adressen http://copyriot.nonu.se/ återfinns numera "Copyriot International Digest", med översatta inlägg härifrån. Vi får se om hur mycket de hinner med, men bara att någon tar sig tid med några är förstås fruktansvärt kul.

Musik som säkerhetspolitiskt koncept

Sommaren 1996 erövrades Kabul av talibanerna, som etablerade en regim i Afghanistan med "den strängaste tolkningen av sharia som någonsin förekommit i den muslimska världen". Sommaren 2006 erövrades Mogadishu av Högsta islamiska domstolsunionen som förefaller vara en liknande rörelse. Sista sekuläre krigsherren kapitulerade igår. Frågan som alla genast ställde sig var "om stora delar av Somalia kommer att förvandlas till träningsläger och bas för al-Qaida-typer, som vissa amerikanska ämbetsmän fruktar, eller om en övergripande seger tvärtom kan erbjuda en chans till stabilitet, oavsett vilka segrarna är och hur auktoritära de må vara." (The Economist, 10/6) Många afghaner välkomnade till en början talibanerna. Även en tyrannisk regim tedde sig bättre än det blodigt kaos och krigsherrarnas ändlösa strider. Tecken tyder på att många somalier resonerade likadant efter islamisternas intåg i Mogadishu. Somalia har i praktiken saknat stat sedan 1991. Utländsk hjälp har knappt kunnat levereras på grund av osäkerheten. Vilken väg kommer att väljas av den islamisternas domstolsunionen (ledd av Hassan Aweys, som har haft samröre med al-Qaida men ideologiskt uppges stå närmare Muslimska brödraskapet)? "Not the new Taliban, yet", menar The Economist (1 juli). Häromveckan kravallade hundratals ungdomar utanför Mogadishu, efter att islamistiska milismän försökt hindra dem från att kolla på fotbolls-VM. När saken uppmärksammades förnekade dock islamisternas högsta råd att något sådant förbud tillämpades: "Fotboll är inte mot islam". Ännu tycks det svårt att avgöra vilka inomislamistiska fraktioner som får övertaget i Somalia. Men lita på att utvecklingen följs i detalj av mäktigare staters diplomater och militärstrateger. En rent "realistisk" säkerhetsdoktrin är dömd att misslyckas. Framtiden är för komplex för kalkyler innehållande funktionen "fiendens fiende". Det om något borde ha bevisats av de bägge exemplen Afghanistan och Somalia. I det första fallet lyckades CIA genom sina vapenleveranser göra talibanerna till motorn i jihad. Duktigt jobbat. Tidigare i år började CIA pumpa in stöd till sekulära krigsherrar (även de ökända för sitt hänsynslösa dödande) i Somalia. Med katastrofala resultat: Alla vände sig mot dem och mot USA:s inblandning och Islamiska domstolsunionen fick rejäl medvind i tåget mot huvudstaden. Copyriot föreslår ett experiment, där en ny term släpps in i den säkerhetspolitiska jargongen: musik. Vad som hände efter att talibanerna erövrat Kabul var välkänt redan då. "Tv-apparater, videobandspelare, parabolantenner, musik och alla spel inklusive schack, fotboll och drakflygning förbjöds". Något liknande hade inte skådas ens i den främsta inspirationskällan Saudiarabien, där det till och med går att se sångerskor framträda på teve. Musikförbudet i Afghanistan var dödligt seriöst (precis som förbudet mot visuella avbildningar, som samtidigt infördes). Talibanerna brände traditionella stränginstrument, kastade musiker i fängelse och förstörde kassettbandspelare. Utslitna magnetband uppstuckna på träpålar sägs ha fått ikonisk status i talibankontrollerade områden. Vissa former av religiös sång utan instrumentalt ackompanjemang var det enda musikliknande som fick höras. Kriget mot musiken var, som The Guardian uttrycker det, "ett av de mest groteska sociala experimenten i människans historia". Talibanerna rättfärdigade det med sin tolkning av en monstruös hadith som de flesta muslimer inte erkänner, där Muhammed sägs kungöra att "de som lyssnar på musik i denna värld, ska få smält bly hällt i sina öron på domedagen". Förbudet mot musik borde ha varit droppen som fått omvärlden att inse det akuta behovet av att avlägsna talibanregimen. Omedelbart, inte 2001. Men talibanernas maktövertagande mötte till en början tvärtom mycket positiva reaktioner från USA. Att en stabil regering skulle gynna företaget Unocals gasledningsprojekt spelade i sammanhanget sin roll. Feministiska kampanjer mot Unocals samarbete mot talibanerna under slutet av 1990-talet var, enligt centralasienkorrespondenten Ahmed Rashid i boken Talibanerna, en viktig faktor bakom Clinton-administrationens senare omsvängning. Talibanernas krig mot kvinnorna hade då blivit något av en "modefråga" i Hollywood, enligt Washington Post. Men extremt kvinnoförtryck som ges islamisk legitimitet, förekommer såväl i "stabila" traditionsbaserade samhällen som i suicidala krutdurkssamhällen. Lika illa överallt, men räcker nog inte som faktor för att ställa prognos på en statsbildnings framtid. Det är nog bara att erkänna att mänskliga rättigheter inte fungerar som ett absolut grundkriterium för att avgöra en regims legitimitet. Då varje stat bryter mot dem på sina egna sätt, brukar diskussionen bara urarta i att olika intressen maskerar sina motiv bakom motståndarens påstådda övergrepp.

-bash: human_rights: command not found
Här kommer den fiffiga utvägen för alla som ibland kan känna relativismen förlamande: Gör musik till ett fundamentalt säkerhetspolitiskt koncept! Talibanernas musikförbud borde ha räckt som varningssignal om att landet skulle bli en bas för terrorister. Det är nämligen fullt logiskt att den energi som undertrycks genom ett musikförbud i stället tar sig mer destruktiva utlopp. Sådana groteska människoexperiment kan inte bli grunden för utveckling, utan bara starten för en våldsamt eskalerande och självförintande våldsspiral. Musik kan självklart samexistera med krig och förtryck. Musik är ingen trollformel för att lösa samhällsproblem. Men historien känner inte till några samhällen eller kulturer som undertryckt musiken utan att det lett till monstruösa aggressioner, inåt och utåt. Som medel för social sammanhållning kan musik bara ersättas med massakrer. Varje regim eller gruppering som förbjuder eller systematiskt trakasserar musikutövare endast för att de utövar musik, är ett hot mot mänskligheten som måste oskadliggöras. Så kan vi formulera vår nya säkerhetspolitiska doktrin. Visst är den slagkraftig? Notera den strikta definitionen. Vi talar här inte om censur av vissa sångtexters budskap (vilket förekommer överallt i världen, inklusive i Sverige), utan om när själva musikutövandet (framförande, lyssnande och dansande) undertrycks. Således har vi här en nyckel till att bedöma situationen i Somalia. Om islamisterna förbjuder musiken, bör varje dröm om att deras styre ska kunna bli en bas för stabilitet och framtida utveckling kastas på sophögen. Om de däremot accepterar att somalierna lyssnar, dansar och spelar musik, så kan det finnas hopp. CIA borde omedelbart prioritera det musikaliska underrättelsearbetet, såväl i Somalia som annorstädes, för att undvika fler klavertramp! Tyvärr finns det indikationer på att Somalia går talibanvägen: Shejk Ahmed som är islamiska domstolsunionens andra ledare och beskrivs som en mer "moderat" kraft, predikar tydligen att musik är totalförbjudet med hänvisning till samma sekundära hadith som talibanerna. Om det förbudet kommer att tillämpas, kan vi vara säkra på att Somalia har slagit in på den dystrare av de bägge framtidsscenarion, med terroristbaser som bara en del. Musik som säkerhetspolitiskt begrepp, tillämpat på andra delar av världen: Hamas: Innan någon ens diskuterar frågan om att erkänna dem som legitim regering, borde det säkerställas att de inte har några planer på att förbjuda musik eller uppmuntrar grupper som försöker genomdriva sådana förbud. Tyvärr rapporterades redan förra året om "talibanlika försök" att förbjuda offentliga musikframföranden i Hamas-styrda städer på Västbanken. Det kan vara ett oroväckande lokalt undantag. Om inte så måste grundinställningen stå orubblig: Med en en organisation som förbjuder musik kan ingen fred slutas. Det är omöjligt. Turkmenistan: Här förbjöds offentliga framföranden av inspelad musik för ett år sedan, vilket dock motiverades med att uppmuntra traditionellt musicerande. Svårbedömt. Pakistan: Förra månaden utfärdade religiösa ledare i områden där talibaninfluenserna är stora, att de tänker bestraffa alla som lyssnar på "icke-islamiska kassettband". Illavarslande. Varför inte en biståndssändning med lättgömda fickbandspelare? Storbritannien: Vad säger detta om Criminal Justice Bill, särskilt inriktad på att stoppa fester med "repetetiva beats"? Iran: Allmänt musikförbud ska ha införts efter revolutionen 1979. Föga förvånande var landet då också i öppet krig. Men musikförbudet upprätthölls knappast i längden, för det vore naturligtvis omöjligt att kombinera med uppbyggandet av Iran som relativt stabil om än tyrannisk stat. På iranska marknader flödar idag piratkopiorna av all slags musik, oavsett president Ahmadinejads försök att ändra på den saken. Hur som helst tycks det inte inom shia-islamismen finnas några motsvarigheter till det totala krig mot musik och avbildningar som det mest hårdföra sunni-islamisterna bedriver. Sverige: SVT belyste i våras oroväckande fenomen kopplade till wahhabistiskt influenserade islamister i Sverige. Bland annat tog reportaget upp en saudiskt understödd mellansvensk friskola som helt förbjöd barnen att komma i kontakt med musik. Något som bara kan ses som just ett groteskt människoexperiment. SVT besökte även en somalisk fest i Göteborg, dit inga besökare vågade gå in eftersom ett islamistgäng stod utanför och terroriserade alla som närmade sig – för att det spelades musik på festen.

tisdag, juli 11, 2006

Grötslaktarens löpning

Inför mitt föredrag i Zürich häromveckan intervjuades jag av IT-tidningen Netzwoche. Väl på plats pratade jag med både riksradion och Zürcher Tages-Anzeiger som är Schweiz största morgontidning. De senare har nu publicerat en lång intervju med mig, som tar upp en rad frågor kring kopiering och kulturekonomi, under rubriken "Hier tobt ein Kampf der Kulturen". Någon testade Google Translate på den, med förväntat märkligt resultat. Bäst är mitt namn, Rasmus Fleischer. Automatöversatt från tyska till engelska blev det till "Racing mash butcher" genom hela texten. Tillbakaöversatt till tyska med samma redskap: Laufen des Breimetzgers. "Grötslaktarens löpning". OK, tillbaks till intervjun. Den genomfördes på engelska och är tryckt på tyska, vilket kanske bäddat för smärre missförstånd, men inget allvarligt. Netzwoche-artikeln hade satt frasen "Vi vill avmystifiera upphovsrätten" som rubrik, och Tagesanzeiger bad mig utveckla vad detta avmystifierande innebär. Delar av det tryckta svaret, slarvigt översatt av mig:

När upphovsrätten diskuteras och frågan kommer upp hur konstnärer ska kunna leva på sina verk, kan utomstående få uppfattningen att copyright genererar lönekuvert till konstnärerna. Konstnärerna kvitterade ut upphovsrättspengar, som möjliggjorde deras ekonomiska liv, tills de stygga piraterna kom och bestal dem. Som vi ser det skjuter denna idé helt vid sidan av verkligheten. Så fungerar inte kulturekonomi. /.../ Rättighetsorganisationer delar inte din uppfattning. De finner piratkopiering skadligt, de säger att varje fildelningsnätverk som försvinner leder till mindre piratkopiering och därmed bättre villkor för konstnärer. Färre fildelningsnätverk betyder inte mindre piratkopiering, utan att piratkopieringen tar sig former präglade av mindre mångfald. I stället för dagens dator-till-dator-kopiering blir det mer av person-till-person-kopiering. Betänk att vi snart rör oss med bärbara minnen i ett cigarettpakets storlek som rymmen hundratals gigabyte. Snart kommer vi förfoga över maskiner små som mobiltelefoner, som trådlöst kan utbyta filer med varandra. Tänk hur många CD-samlingar som ryms på en sådan. Mot bakgrund av detta blir det bara skrattretande att tala om stoppad piratkopiering när ett fildelningsnätverk plockas bort från nätet. /.../ När fildelningsnätverk stängs och piratkopieringen därmed i högre grad förträngs till det privata, innebär det större kontroll över kopiornas upphov. Då blir en potentiell musikkonsument tvungen att informera sig om ny musik via etablerade markandsföringskanaler som tidningar eller MTV, i stället för att använda fildelningsnätverk för att utforska okänd musik på främmande människors hårddiskar. Gamla marknadsföringsmekanismer, som skivindustrin använde för att sälja musik i den fördigitala tidsåldern, kan på så vis återfå betydelse. Kriget mot fildelningsnätverk är en kamp om herraväldet över musiknäringens marknadsföringsmekanismer.
Längre ner i intervjun, som svar på en fråga om att rättighetsorganisationer som företräder enskilda konstnärer också kan ta ställning för DRM, förklarar jag att det inte finns något "konstnärerna" i bestämd form och med gemensamma intressen.
För vissa är den rådande upphovsrätten toppen, för många andra är den det inte. Vissa som idag profiterar har mycket att förlora. När synthesizern slog igenom på 1980-talet menade en stor grupp musiker att det var dålig för musikscenen att de kunde ersättas av synthen och alltså förlora sina jobb. Musikerfackföreningar företrädde då ståndpunkten att synthesizers inte kunde frambringa "äkta" musik, alltså ingen konst utan blott ett surrogat. Därför övervägdes en straffskatt på synthesizers, för att understödja "äkta" musiker. Den diskussionen har avsevärda paralleller till dagens. Att vissa kan förlora sina jobb vid uppdykandet av en ny teknologi, nämligen internet, är inget skäl att stoppa denna teknologi. Ja, säkert så har några musiker förlorat sitt jobb på grund av synthesizern – men andra har fått sina jobb därigenom. Tyvärr är det nu så att man som kulturarbetare inte kan förvissa sig om att folk kommer att efterfråga ens verk under hela ens livstid. Men det är helt i sin ordning, och just vad vi kallar för kulturell utveckling.

lördag, juli 08, 2006

Slagkraftig studie om fildelning och musik från danska Piratgruppen

Sjunkande skivförsäljning totalt sett har varit ett ofrånkomligt faktum under innevarande årtionde. Försäljningen mätt i antalet fysiska enheter nådde sin topp år 2000, samma år som Napster gick från noll användare till 10-20 miljoner. Sedan dess har peer-to-peer-fildelning (men också person-till-person-piratkopieringen av digital musik) bara ökat i omfattning, medan skivförsäljningens kurvor har fortsatt att sjunka. Vid vårt decenniums mitt syntes visserligen skivindustrin i stort sett ha nått fram till de "normala" nivåer de legat på innan 1990-talets extraordinära cd-boom tog fart. Å andra sidan finns inget som tyder på att nedgången skulle stanna av för det. Skivindustrins försäljning i Danmark 1980-2004. Men att titta på sådana klumpsiffror räcker inte. Vårt intresse ligger ju i ett rikt musikliv, inte att vissa företags intäktsnivåer "borde" vara högre eller lägre. Musikskapande är dock till sin natur är ett svårfångat fenomen med ett flertal drivkrafter, ekonomiska och andra. Således finns det knappast ett överflöd på kvantitativa data som säger något vettigt om hur musiklivet förändras, bortsett från att det totala antalet sålda plastbitar uppenbarligen reducerats kraftigt. Från Danmark kommer nu något så sällsynt som en klar och tydlig empirisk studie av hur olika kategorier av musikskapare påverkats av försäljningsnedgången. Den bygger på extremt pålitliga siffror från N©B, en institution som ägs av Stim och dess nordiska kolleger, och centraladministrerar royalties för alla sålda fonogram. Studien delar upp de danska kompositörer/textförfattare som tagit del i utbetalningen av N©B-pengar i fyra grupper. Årsutbetalningarna för de "fattigaste" i grupp överstiger inte 10000 danska kronor, medan den "rikaste" grupp fyra får över motsvarande 180000 svenska kronor per år endast i skivroyalties. Resultatet är slående: Skivindustrins kris har fått rakt motsatta konsekvenser för de musikupphovsmän som får störst intäkter från skivförsäljningen, och de med mer modest försäljning! N©B:s egna siffror visar att den genomsnittliga royaltyutbetalningen för en medlem i grupp ett har ökat med 16,7 % under åren 2001–2005, medan snittutbetalningen inom grupp 4 har minskat med 18,2 %. För de två mellangrupperna ligger förändringen nära noll. Samtidigt har det totala antalet mottagare av royalties ökad under perioden efter, och ligger nu på en betydligt högre nivå än under skivindustrins guldår i slutet av 1990-talet. Ökningen har skett i de tre "fattigaste" grupperna, medan antalet som når upp i grupp 4-nivå har minskat.

Alltså har fler upphovsmän varit framgångsrika med att släppa text och musik under en period av sjunkande försäljning än under en period av massiva försäljningsökningar. /.../ Slutsatsen blir att fler upphovsmän har fått sina verk publicerade, fler får del av N©B-utbetalningarna, och det är de rikaste artisterna som betalar för det. Om fildelningen är att skylla för skivindustrins vikande intäkter, innefattar den också en omfördelning av resurser från de rikaste till de fattigaste artisterna.
Siffrorna talar ett ovanligt tydligt språk.
What’s particularly interesting about the study is that it uses data from the Nordic Copyright Bureau, which has a monopoly status in Denmark. That means the data are not estimates of sales declines, but actual sales.
kommenterar Lawrence Lessig studien, som utförts av Claus Pedersen, även känd som talesperson för våra danska kollegor i Piratgruppen (som börjar likna ett forskningsinstitut). Jag inte läst hela den danska originalstudien. Däremot en engelskspråkig tillgänglig som PDF. Och flera slående samband ryms på dess fyra sidor. Ovanstående kurva gör också en ganska tvär sväng efter vändpunkten 2000. Uppåt, inte nedåt. Den representerar det totala årsvärdet på alla levande musikframföranden i Danmark, som det kalkylerats av Koda (danska Stim). Precis som med N©B handlar det alltså inte om en lös spekulation utan om hårddata från en monopolist (den som arrangerar en konsert måste rapportera till Koda). Det totala värdet av konserter i Danmark har nästan fördubblats mellan år 2000 och 2005, alltså samma period som skivförsäljningen nästan halverades. Allt tyder på att betalningsviljan flyttar från fonogram till musik som realtidsupplevelse. Detta är dåliga nyheter för skivindustrin, men inte för musikbranschen i allmänhet. Det är också något som många av oss kan erinra oss tydligt på ett personligt plan. En gång var jag en stor skivkonsument, nu betalar jag i stort sett aldrig för inspelad musik. Däremot förvånande jag nästan mig själv över hur jag i torsdags utan att ens blinka pungade upp med 550 kronor för att gå in på Accelerator och i stort sett bara se Regina Spektor. Musikupplevelsen var värd det. Det hade jag kanske inte tyckt 1996, då jag å andra sidan kunde lägga ut samma summa för tre album (innan jag ens visste om jag älskade musiken på dem), vilket för mig är en otänkbarhet idag. Jonas Andersson, mediedoktorand i London, är inne på dessa idéer i en nyskriven akademisk artikel, "The metamorphosis of music-listening and the (alleged) obliteration of the aura", som lånat både titel och vissa av resonemangen från ett Copyriot-inlägg från i vintras. Musik är inte frikopplad från ekonomiska realiteter, men det är inte en "vara" vilken som helst, just eftersom musik sker i ögonblicket och dess värde ökar när upplevelsen blir kollektiv.
Bara att göra som Claus Pedersen och relatera en tydligt belagd ökning av konserternas ekonomiska värde till en ojämt distribuerad minskning av skivförsäljningen, är ett grepp som genast ger diskussionen nya och fräschare förtecken. Men begreppen kan vidgas i ännu fler steg. "Det finns fler musiker nu än någonsin och alla köper ljudkort, mixers, studio-utrustning och klaviatur till datorn", skriver Michael Koraszewski i ett skönt inlägg där han utgår från personliga erfarenheter. Siffror på hur priset på utrustning för avancerad musikproduktion sjunker, hur allt fler får tillgång till den och antalet som faktiskt producerar egen musik ökar, måste ses som en del av samma utveckling som fildelningen.