tisdag, augusti 29, 2006

Tre sajtplaner

1. Förra veckan föreslog Copyriot skapandet av sajt för kartläggning av internetfilter i offentliga verksamheter, som påtryckning för att öppenhet ska råda om vad som filtreras bort och att ansvariga ska finnas (så det finns förutsättningar för en debatt). Den omedelbara anledningen var att Piratpartiet "av misstag" (läs: av Websense) blockerats för alla anställda i hela Västra Götalandsregionen. Men det var ju bara ett exempel i mängden; med ett användarvänligt interface där elever och offentliganställda kan rapportera vad de hindras från att komma åt, lär mycket annat komma upp i ljuset. Martin Melin (mmelin [AT] gmail.com) anmälde sig som frivillig att utveckla en sådan sajt, tillsammans med fler intresserade. Sedan meddelade Emil Vikström att han registrerat domänerna Blockad.org och Blockad.nu. De är ännu inte aktiva, men mer information utlovas där snart. Copyriot önskar dem lycka till med sajtbygget, ser fram mot att se vad det kan åstadkomma och uppmanar andra som tror sig kunna bidra att kontakta Martin och Emil. 2. En anonym kommentator kom med ett annat uppslag till specialsida:

En tracker med enbart material från SR och SVT. Samt en relaterad kampanjsida för att så mycket tv-avgiftsfinansierat innehåll som möjligt ska släppas under creative commons eller liknande fria licenser.
Intresserade av att förverkliga en sådan kan utnyttja kommentarsfältet nedan för att komma i kontakt med varandra. 3. Ytterligare en idé om en nischad tracker kom på tal i somras. Inriktningen skulle vara helt på fildelning av musik. Syftet att visa på gråzonen, allt det där som laddas upp och ner utan att någon rättighetshavare invänder. Poängen att illustrera skulle vara att det som IFPI kräver ska avlägsnas ändå är den tråkiga musiken. Alltså skulle ett arbetsnamn kunna vara Nonsucking torrents. Idén är helt enkelt att nitiskt följa rättighetshavares krav på avlägsning av musiktorrents. De får fylla i ett formulär och kryssa i en ruta. Torrenten tas bort och artisten förs upp på en lista över bannade, som skulle fungera som en varning till konsumenterna. Artisterna som väljer att stå på listan tar ställning mot att bli kopierade, därmed spelar de sannolikt medioker musik som inga fildelare behöver ödsla sin tid på, i stället kan uppmärksamheten spenderas på de tusentals andra artister som uppskattar fildelning som sätt att nå ut. Ett element av hån kan förstås finnas med. Samtidigt bör det eftersträvas klarhet kring om artisterna själva givit sitt godkännande eller om skivbolagen agerar självsvådligt. Resultatet skulle bli en fildelningstjänst befriad från Per Gessle, Petter och Bo Kaspers (annat än som namn på en föga hedrande lista) – men där samtidigt en uppsjö av annan musik, från Sonic Youth, Björk, Håkan Hellström till tiotusen obskyra sovrumsproducenters blippbloppsläpp, flödar fritt. Kontrasten mellan kopimister och antikopimister skulle understryka skillnaden i synsätt mellan olika artister, och därmed det orimliga att slå mot en hel fildelningsarkitektur bara för att ett fåtal rättighetshavare upplever sig kränkta. Rent legalt skulle Unsucking Torrents vara relativt immun mot attacker även från åklagare som gör den märkliga lagtolkningen att distribution av metadata skulle vara brott mot upphovsrättslagen. När allt kommer omkring har ju MPAA:s Monique Wadsted sagt att hon inte är mot Bittorrent-fildelning i sig, men ser det som indexeringssajternas plikt att manuellt rensa bort allt utom "den musik som du och dina kompisar har gjort och vill utbyta". Musik kan ju vara både högst kommersiell (på ett eller annat sätt), upphovsrättsskyddad (vilket ju sker automatiskt) och "stimmad" (med STIM-registreringen försvinner möjligheten att formellt tillåta digital spridning) samtidigt som dess skapare uppmuntrar fildelandet. Upphovsrättslobbyn försöker få gråzonskopieringen att framstå som svart för att kunna tala i namn av majoriteten av artister. Men genom att demonstrativt kapa av det "svarta" punkteras den myten och det blir lättare att tala om gråzonen, där det musikaliskt intressanta återfinns. Självklart skulle inte detta projekt vara tänkt att ersätta befintliga och omodererade fildelningstjänster, utan tjäna som ett potentiellt "case" som står i vägen för juristernas svartvita kultursyn. Samt gärna göras särskilt attraktivt för oberoende artister som vill sprida sina egna alster via Bittorrent-tekniken, kanske ge dem möjlighet att utforma egna temasidor så att de slipper förlita sig på störiga Myspace. En närliggande tanke är också att integrera med RIAA Radar, och med Last.fm. Halva nöjet skulle dock fortfarande bestå i att betrakta listan över artister som aktivt motsätter sig att kopieras och glädjas över att man själv inte har så dålig smak... Skissen här är såklart högst provisorisk. Om det finns intresse för att bygga något åt det hållet vet jag inte, men sugna kan använda kommentarsfältet. Antar att The Pirate Bay-killarna skulle kunna ge viss teknisk assistans så behövs, de är ju knappast monopolsökare som är rädda för konkurrens.

måndag, augusti 28, 2006

The Economist om papperstidningens öde

The business of selling words to readers and selling readers to advertisers, which has sustained their role in society, is falling apart.
The Economist (24/8) tar upp papperstidningens kris i ett uppmärksammat reportage samt på ledarsidan (det hela sammanfattas bra av SvD:s Martin Jönsson). Förra året bjöd på en åderlåtning av papperstidningsbranschen (i större delen av världen, dock inte i Asien). Prenumererade upplagor har sjunkit i decennier men nu eskalerar tendensen, samtidigt som den rubricerade annonsmarknaden hastigt flyttar över mot webben. Även om tidningskoncernerna såklart är aktiva även online och tjänar bättre än vad många konkurrerande aktörer gör, kommer profitmarginalerna inte i närheten av de som gällde under det pappersmonopol som de en gång växte upp i. En förklaring är, enligt presidenten för internationella tidningsfederationen, att nätläsare tar till sig information på ett mer "slumpartat och fragmenterat sätt". En annan kanske att det inte längre går att göra en enda produkt som envar mellan 18 och 88 år förväntas vilja köpa.
In many developed countries their owners have for decades enjoyed near monopolies, fat profit margins, and returns on capital above those of other industries. In the past, newspaper companies saw little need to experiment or to change and spent little or nothing on research and development.
Economist nämner Schibsted som exempel på en tidningskoncern som går mot trenden och hittar sätt att tjäna storkovan med nya grepp. Men då i verksamheter med endast svag koppling till journalistik, som Aftonbladets Viktklubben med 54000 betalande medlemmar. (Talande nog benämns Aftonbladet som ett varumärke snarare än som tidning.) Förresten, har ni sett hur utrymmet för krönikor disponeras numera? Mätte i en av kvällstidningarna för ett tag sedan: En fjärdedel är bildbyline, en fjärdedel läsarkommentarer, varemellan själva krönikan utgör de 50 % som kläms in i mitten. Ingenting talar emot att att personfixeringen från ena sida och pseudodeltagandet från den andra kommer fortsätta att äta "innehållet" ur sitt bo.
A good newspaper, I suppose, is a nation talking to itself Arthur Miller, 1961
Citatet ovan, som inleder Economist-ledaren, ter sig uppenbarligen allt mer främmande. (Det antyder samtidigt kopplingen mellan pappershegemoni och nationalstat.) Vissa har kallat det cyniskt av Economist att inte klämma ur sig en endaste tår över den tredje statsmaktens öde.
Journalism schools and think-tanks, especially in America, are worried about the effect of a crumbling Fourth Estate. /.../ But the decline of newspapers will not be as harmful to society as some fear. Democracy, remember, has already survived the huge television-led decline in circulation since the 1950s. /.../ As with many industries, it is those in the middle—neither highbrow, nor entertainingly populist—that are likeliest to fall by the wayside.
Sannolikt har Metro-chefen Pelle Törnberg rätt i vad han säger i artikeln: Betalpapperstidningarnas överlevnadsväg går genom att specialisera sig på vad de kan bäst och bli till en slags lyxprodukter – även om det är uppenbart att många kommer att falla av tåget. Mot bakgrund av de trender som The Economist kan belägga med hårda fakta, framstår det som än mer märkligt att Sveriges regering binder upp sig vid tanken på pay-per-read som framtidens modell, utifrån den vansinniga dogmen att "enda skillnaden mellan tryckta dagstidningar och elektroniskt distribuerade dagstidningar är distributionssättet".

söndag, augusti 27, 2006

Äkthetens väktare i den digitala bildmanipulationens tid

Under året har det pågått en debatt inom Pressfotografernas klubb om vad som är en sann bild och om praxis för digital manipulation av fotografier. Att justera kontrasten eller beskära är självklara former av manipulation som ingen ifrågasätter. Åsikterna går däremot skarpt isär kring angående kloningsverktyget i Photoshop, som vissa menar bör vara totalt bannlyst från fotojournalistiken. Andra anser att bedömningen måste göras från fall till fall. När även bearbetning med okontroversiella metoder kan vinkla bilders budskap måste man förlika sig med att bilden inte är lika med sanningen. Pressfotograferna har dock gemensamt att de vill upprätthålla en skarp gräns mellan fotojournalistikens högre etiska trovärdighetskrav, och andra former som reklamfotografi där retuschering tas för given. Insikten sprider sig att faktaåtergivning och förkonstling blir allt svårare att separera i dagens mediaflöden ("hyperrealitet" för att tala med Baudrillard). En insikt som leder till skilda och ibland märkliga slutsatser. Fotoproffsen har handfast kunskap om digital bildhantering och inser vad den har satt på spel. Därför prioriterar de att upprätthålla gränsen kring sin egen journalistiska yrkesheder. Reklam och amatörism tjänar för dem snarast som välkomna kontraster, upprätthållande uppfattningen att pressen har en särskild trovärdighet. Medan andra vill gå längre, och värna äktheten över hela det visuella fältet. SSU kräver en lag om att alla retuscherade bilder måste märkas, med udden mot ouppnåeliga kroppsideal i reklamsammanhang. (Vad jag har förstått vill SSU även varningsmärka oretuscherade foton på modeller som har förändrat sina kroppar på kirurgisk väg. Frågan är vad de säger om kosmetisk utseendeförändring. Har inte lyckats hitta någon klar formulering om vad de egentligen vill.) Nu har ett nystartat parti fått uppmärksamhet för samma krav på att "fejkstämpla" alla retuscherade bilder. En av punkterna i partiets valplattform (endast som .doc!) lyder "Introducera en konsumentmärkning av retuscherade bilder i media och tidningar".

Detta för att öka medvetenheten att alla människor ser och är annorlunda, och att det finns flera kroppsideal. Inte bara de manipulerade bildernas ideal. Vi vill se det som en innehållsdeklaration på en bild om den är retuscherad eller inte.
Området som ska regleras, "bilder i media", är mer än betänkligt vagt. Vissa gånger räknar lagstiftare internet som ett medium, betyder det att photoshoppade självporträtt på Lunarstorm hamnar under kravet på varningsmärkning? Bildbloggar med servern placerad utomlands? Kanske lika bra att filtrera bort hela Deviantart.com? Ännu mer intrikat är frågan om hur man ens kan dra en gräns mellan fotografi och teckning. Animerad film är ofta baserad på skådespelarinsatser, samtidigt som specialeffektsindränkta spelfilmer innehåller genomsyntetiska animationer som ser "verkliga" ut för ögat. Vad uppnår en varningsmärkning av manipulerade bilder i ett läge där allt mer pornografi blir helt digitalt framställd? Katrine Kielos skrev skarpt i våras:
Istället borde feminismen, om den överhuvudtaget ska ägna sig åt utseendefrågor, snarare sätta upp kvinnors rätt att vara fula som mål. Problemet är inte att kvinnor, vackrare än en själv, visas på bild och upphöjs till ideal. Problemet ligger i att vi kvinnor tilldelas existensberättigande utifrån hur väl vi uppfyller bilden. Världen är full av skabbiga, tjocka män som vaknar på morgonen utan att bry sig det minsta om att jämföra sitt eget daller med Christopher Bales magrutor. Det finns även de män som bryr sig om jämförelsen: och är de rejält missnöjda köper de kanske ett gymkort och drar ner på Norrlandsguldet. Det är dit vi vill komma, möjligheten att välja förhållningssätt till idealen utan att förlora i människovärde.
PS. Partiet som föreslog "fejkmärkning" var alltså Unika partiet, vars valmanifest var en udda läsning. En punkt var med hela två gånger, nämligen "Utökad kameraövervakning". I övrigt vill partiet bland annat ha ”social kompetens” i läroplanen, förstatligad elmarknad, slopat bistånd, polisiär brottsprovokation, fler och privatiserade fritidsgårdar och en "ny kraftig lagstiftning för att motverka förtalen och mobbingen som sker på Internet" (hur i hela världen det nu skulle gå till). Högre bidrag, lägre skatter, mer välfärd, hårdare tag. Skulle dock inte kalla manifestet populistiskt eftersom det inte systematiskt sätter "folket" mot "eliten". Snarare "suntförnuftiskt", kanske. På något sätt känns Unika Partiet rätt mycket som Aftonbladets politiska gren. Nog ordat därom.

torsdag, augusti 24, 2006

Filterkoll: Förslag på en välbehövlig sajt

Enligt ett pressmeddelande från Piratpartiethindras de offentliganställda inom Västra Götalandsregionen från att besöka Piratpartiets hemsida genom ett nätfilter. Inga andra partiers hemsidor uppges vara blockerade. Även om det såklart kan betraktas som extra allvarligt när det rör sig om politiska partier i en valrörelse, är den principiella frågan om nätfiltrering i offentliga verksamheter större än så. Sannolikt rör det sig inte heller om medveten partipolitisk styrning. Kommunens IT-enhet bekräftar nu att spärren är ett olycksfall, men det gör ju inte saken bättre. Nyckelfrågan handlar om möjligheten att utkräva ansvar och om att vara öppen med vilka spärrar som används. Först då blir det ju möjligt att föra egentlig diskussion om saken. Idag verkar det snarare vara kutym att politiker vägrar befatta sig med sådana kontroversiella avgöranden. De verkar överlåtas åt tjänstemän på mellannivån ute i skolor och förvaltningar. Vilka dessa är och hur de konfigurerar filtren håller man tyst om. För ett par år sedan spärrades Piratbyran.org från hela Göteborgs kommunnät, vilket dock hävdes efter att kommunens IT-enhet uppmärksammats på saken. Fortfarande blockeras den på massor av svenska skolor. Skolorna använder det mycket populära filterverktyget Websense, som uppges kategorisera Piratbyrån som "hacking", lagom luddigt definierat som:

Hacking -- Sites that provide information about or promote illegal or questionable access to or use of computer or communication equipment, software, or databases.
Många skolor och myndigheter verkar idag betrakta inköp av filter på samma sätt som inköp av nätverkskablar eller laserskrivare: Ledningen säger vad det får kosta, och överlåter resten till "datakillen", som även betros med ansvaret att klicka i kryssrutor i Websense-inställningarna. Ett klokt motdrag skulle kunna vara en kartläggningssajt, där elever och offentliganställda via ett enkelt interface kan gå in och rapportera vilka sidor de blockeras tillträde till. Till sajten kan sedan knytas en grupp som letar upp de ansvariga och avkräver dem om motiveringar till filtreringen. Kartläggningen kan skapa grunden för en kritisk debatt samt tvinga vara ett sätt att driva kravet på att ansvariga ska finnas. Märk väl att projektet – arbetsnamn "Filterkoll" – alltså inte behöver bedriva lobbying mot alla former av filter. Även de som tycker det är helt rätt att filtrera bort vissa sidor från skoldatorer borde ju acceptera öppenhet kring vilka kriterier som används. Möjligheterna till genomslag i lokalpressen borde vara goda, när bilden börjar klarna. Gissningsvis finns det gott om folk (inte minst inom Piratpartiets medlemsskara, särskilt om en månad) som borde vara intresserade av att ta tag i ett sådant projekt. Vad som behövs är ju fler nischade initiativ för informationsfrihet, där mindre grupper av aktiva får möjlighet att öka sin och andras kunskaper om ett avgränsat område. Inte fler fula och fantasilösa sajter med oklart syfte att fylla. (Jag tänker på Fildelare.org.) För de politiker som läser detta finns också möjlighet att göra saker. Motionera om att din kommun klargör ansvaret för nätfiltreringen i offentliga verksamheter, och tillämpar full öppenhet kring vilka filter som används! Uppdatering: Martin Melin anmälde i kommentarsfältet sig som frivillig för att ta fram själva sajten. En eloge! Nu efterlyser han fler intresserade som kan hjälpa till. Kontakta honom på mmelin (AT) gmail.com (Och meddela gärna Copyriot när det börjar hända saker. Vi följer utvecklingen med spänning!) Någorlunda relaterat:

onsdag, augusti 23, 2006

Gymnasieprat

Piratbyrån är en så vansinnigt stimulerande grej att syssla med. Idag var jag inbjuden till Fryshusets gymnasium för att prata om fildelning för 350 färska ettor. De flesta med olika estetiska studieinriktningar, från soul och musikproduktion, till teater och datorspel. Pratade personligt, utifrån de oerhörda förändringar som skett sedan jag själv började gymnasiets estetiska program för tretton år sen. Då var det kassettband som gällde, både när man ville nå ut med sitt demotejp och när man ville kopiera ny spännande musik från vännerna. Idag har båda dessa sidor av musiken förändrats på ett sett som ger möjlighet till ett rikare musikliv, där ögonblickligheten får sin rättmätiga plats. Ungefär så sa jag, fast lite mer personligt då. Fryshusets gymnasium hade tillfrågat IFPI om de ville representera "den andra sidan" och debattera mot. IFPI tackade tydligen nej, de ville inte prata med Piratbyrån utan föredrog visst att vi skulle få prata oemotsagda inför en grupp som de rimligtvis borde se som några av de absolut viktigaste ungdomarna att nå ut till med sitt budskap. Vilken fantastisk PR-strategi. Förstår någon hur antipiraterna resonerar? Nå, jag är glad för att slippa debattera med jurister som befinner sig på en annan planet. Nu blev det ändå en motpart, en av skolans lärare i musikproduktion. Betydligt bättre förutsättningar för ett vettigt samtal. Och på ett sätt skilda vi oss kanske inte så mycket: Ingen av oss var särdeles intresserade av att ändra på lagar, och bägge utgick från att fildelning som fenomen inte kan utrotas. Min motpart fördömde också razzian mot The Pirate Bay och IFPI:s "trubbiga metoder". Däremot tyckte han att fildelningsnätverk var lite onödiga när det finns iTunes och MySpace, och menade att det ändå fanns en slags rättighet att hindra andra från att kopiera sitt verk, för en verk är ju som ens barn. Publiken – hundratals fildelande och kulturskapande tonåringar – var engagerad och alert. Under två veckor ska de nu jobba i projektform helt kring temat fildelning, inom alla skolämnen. Ett stilla konstaterande till eventuella IFPI-representanter som läser detta: Ni håller på att förlora en generation, inte bara av "konsumenter" utan även av de som ni i framtiden hade tänkt skriva skivkontrakt med... När jag käkade lunch med diskussionens moderator, visade det sig att jag haft kontakt med honom tidigare, när jag en gång i tiden var debattredaktör på Arbetaren och han debatterade för legaliserat heroin utifrån en ovanlig vinkel. Det var ju Jan Sjunnesson, som förutom att ha varit dissident-vänsterpartist i Uppsala även har extraknäckt som filosof, med intresse för bland andra Deleuze, Foucault och Bergson. Han skrev om Antonio Negri långt innan det blev på modet. Nu är han sedan ett halvår tillbaka biträdande rektor på Fryshusets gymnasium, med ansvar för estetiska programmet. Lustigt! Gav honom ett ex av Copy Me. Uppdatering: Promenerade från Fryshuset utmed Årstaviken i regn och sol med Squarepushers nya album i lurarna. Angenäm lyssning. Väl avvägt mellan friformsjazz och klassiskt jungleknas, som två extremer omgärdande en alltmer briljerande melodisk begåvning. Och de maniska utsvävningarna på den elektriska basgitarren är denna gång motiverade och känns inte ens lite irriterande. Well, nog ordat. För tänka sig att det råkar finnas ett litet smakprov på en server nära dig:

squarepusher_-_bubble_life.mp3

Optimism och/eller pessimism (reflektioner över Oscar Swartz fråga)

Med inlägget "Framåt eller bakåt i infosamhället?" sätter Oscar Swartz fingret på en filosofiskt hyperintressant fråga; optimism kontra pessimism, i förhållande till den tekniska utvecklingen. "Jag vet inte vad jag själv tror längre", konstaterar han. Infooptimismen exemplifieras av Swartz med John Perry Barlows kaliforniendoftande gamla "självständighetsförklaring", samt med Christopher Kullenbergs senaste debattartikel. Kort sagt: Tekniken springer om lagen. Statlig övervakning av internettrafiken omöjliggörs, upphovsrätten imploderar, "det går inte att kväva människors kommunikationsvägar". Infopessimismen återfinns i en annan debattartikel; själv skulle jag lätt tillägga Pär Ströms sajt Stoppa-storebror.se som ett typexempel på vad vi i just detta sammanhang menar med infopessimism. Staten och storföretagen skärper övervakningen, undersåtarna accepterar det villigt, och snart är manegen krattad för ett "1984"-samhälle. Hårdraget? Javisst. För de allra flesta är "ingen övervakning" lika lite eftersträvansvärt som "total övervakning" är troligt. Dock spelar den saken mindre roll, när vi här behandlar optimism och pessimism som två grundhållningar gentemot tekniken. Bägge hållningarna finns det gott om exempel på i nätdebatten, från domedagsvisioner av ett hotande övervakningssamhälle till teknikdeterministiska lovsånger om hur digitaliseringen per automatik bryter ned monopol och skapar informationsfrihet. Själv upplever jag mig då och då felaktigt placerad i det (över)optimistiska facket. Nästan alltid av folk som kanske inte är jättehaj på teknik, och tolkar mina resonemang om skillnaden mellan analogt och digitalt (vad gäller upphovsrätt, men också annat) som ren glad-determinism. Och visst, i senaste Wired refereras jag sålunda (även om jag är nästan säker på att det egentligen var Marcus som sa det under intervjun):

Fleischer says the Piratbyran's message isn't so much about fighting the copyfight as explaining to the other side that they've already lost
Fast räcker det för att kvalificera som optimism? Nej, att upphovsrättsindustrins affärsmodell i en bemärkelse redan är död och begraven utesluter förstås inte att den drar med sig en massa livfullt med sig i graven. (Läs en bok om zombier om du tvivlar!) Jag vågar nog säga att åtminstone för Piratbyrån handlar kopifajten inte om att vinna över en motståndare, inte om att avskaffa upphovsrätten eller något sådant. Snarare om ... ja, vad? Gottfried Benn skulle hitta en formulering i stil med "emanerandet av spontana element" eller kanske "cerebral mutation"... Valet står inte mellan antingen optimism eller pessimism i synen på nätets framtid. Missförstå inte detta som att bara en "nyanserad" prognos, någon slags kompromiss mellan infooptimism och infopessimism, skulle vara adekvat. Den av vissa efterdrömda fildelningskompromissen funkar inte, just eftersom den digitala tekniken inte känner till olika sorters media utan bara ettor och nollor. Stabilisering är inte att förvänta, vare sig vad gäller upphovsrätten eller frågorna om övervakning och kontroll. Prognosen blir snarare att en högst motstridig utveckling kommer att fortsätta under många år och breda ut sig över fler samhällsområden; upphovsrättssamhällets och tryckpressdemokratins kris generaliseras samtidigt som etablerade institutioner knappast kommer att överges, utan värnas med varierande framgång men med allt större biverkningar. Exaktare än så går det nog inte att sia. Om denna vaga lägesbeskrivning stämmer, är ett definitivt val mellan optimism och pessimism (eller valet av en mellanposition) direkt korkat, eftersom det inte kan fånga verklighetens flyktiga och paradoxala natur. Jag håller med vad Sebastian Lütgert en gång sade, om att kopifajten behöver både utopier och dystopier. Digitalisering medför på det stora taget en slags nihilism ("en praxis som inte längre åtnjuter en solid grund"), exempelvis genom att uppdelningen i form och innehåll rent tekniskt inte kan passera en datakabel. "Upphovsman", "kopiering" och "integritet" är begrepp som förlorar sina fundament. När de i digitala sammanhang överlever som simulationer, kan slutresultatet glida oanat långt i riktningar som inte går att förutspå. Digitaliseringsnihilismen möjliggör både Bodströmsamhället och Kopimi. Vilken omfattning den har (nihilismer förekommer både i det lilla och i det stora, i korta och långa perspektiv) må sedan vara osagt. Med ytterst säregen skärpa behandlade Ernst Jünger nihilismens processer i texten Över linjen (1949). Enligt honom är optimism och pessimism inte att betrakta som motsatser. "Optimismen kan nå vissa skikt där framtiden slumrar och befruktas", skriver Ernst Jünger, men vissa pessimismer kan fylla en liknande funktion. Känslan av "äckel inför det man ser i vardande" kan t.ex. under vissa förhållanden snabbt slå över i optimism; till och med nederlaget har sina fördelar. Motsatsen till både optimism och pessimism stavas snarare defaitism. En uppgivenhet som Jünger (liksom Benn) förknippar med inskärpandet av moralen "Folket är allt. Du är ingenting!" Så, vilka slutsatser ska dras utifrån detta? Förhoppningsvis inte alltför många. Optimismen kring nätet har sin plats, och bör få renodlas och förfinas. Pessimismen likaså, så länge den inte tillåts få övertaget. Bägge behövs för att navigera genom infosamhället, blir mitt svar på Oscar Swartz fråga. Bara vi inte förfaller till att tänka i termer av "seger" eller "slutstrid". En bättre metafor än ett stort slagfält vore kanske tusen små dragkamper där repen knutits samman till ett komplext nät. Vad som fastnar eller inte fastnar i det nätet är och förblir en öppen fråga...

tisdag, augusti 22, 2006

Ny dokumentärfilm samt Slitz-reportage kring The Pirate Bay

Slitz septembernummer har en stort uppslagen intervju med Anakata, grundaren av The Pirate Bay. Fantastisk styling av Sara Sadeghi! Men även en mycket välgjord text av Erik Hörstadius, som tillsammans med Anakata förklarar fildelningsfajten rakt och pedagogiskt. Om du inte vill köpa Slitz, vilket du sannolikt inte vill, går det att läsa hjälpligt på ett par fotografier som någon har tagit: Första uppslaget, andra uppslaget. Men framförallt; missa inte Steal this film. Första delen (omkring en halvtimma lång) i ett subjektivt dokumentärfilmsprojekt om fildelning. Resumé av försommarens razzia, intervjuer med Anakata och de bägge andra The Pirate Bay-gossarna, med flera av oss från Piratbyrån och med ungdomar från gatan. Hopklippt i hast sedan filmteamet, League of Noble Peers, var på Stockholmsbesök för en månad sedan. Men filmen är bara första station. Härnäst planeras fler intervjuer runt i världen och fler delar, kanske en långfilm. Om du gillar det, var snäll och donera några euro, och sprid länken så mycket det bara går. Torrents i olika upplösningar finns alltså på Stealthisfilm.com.

"9/11 truth movement", den nya konspiracismen och internet

OK, nu har det snart gått fem år sedan den där tisdagen den 11 september 2001. Konspirationsteorierna om händelsen – eller ifrågasättandena av den officiella förklaringen, om man så vill – har knappast undgått någon. På sistone har dessa också blivit ett tema för reportage i radio och tidningar. Begreppet "9/11 Truth Movement" har etablerats. Wikipedia skriver:

The 9/11 Truth Movement is informal, decentralized and occasionally fractious /.../ The 9/11 Truth Movement embraces a political diversity of members, including "left," "right," pacifists, paleoconservatives, Greens, anarchists, and libertarians.
Just denna mångfald av politiska etiketter skapar betydande förvirring. Vi återkommer till den saken längre ner i detta lite längre inlägg, som kan vara motiverat såhär några veckor innan femårsdagen. En ny opinionsundersökning visar att var tredje amerikan tror att den egna regeringen antingen utförde attackerna eller beräknande lät dem ske. Inom "9/11 Truth movement" används förkortningarna "MIHOP" (Made It Happen On Purpose) för den förstnämnda positionen, och "LIHOP" (Let It Happen On Purpose) för den senare. Så många som 16 procent av amerikanerna tror på den mer långtgående MIHOP-teorin om att det var utplacerade sprängladdningar som fick tornen att rasa samman. Först från förra året fick dessa konspirationsteorier sitt genombrott i den amerikanska opinionen. Tidigare utmärkte sig snarare Tyskland som producent av böcker, många bästsäljande. Var tredje ung tysk tror idag på en MIHOP-förklaring, alltså att USA var direkt involverat i attackerna. Opinionsundersökningar i muslimska länder visar att en stor majoritet där avvisar den gängse bilden. I Pakistan tror bara fyra procent att araber kapade ett plan och flög in i World Trade Center den 11 september 2001.
I Sverige är det inte lika många som tror att 9/11 var iscensatt för att kunna rättfärdiga kriget mot terrorismen. Men det finns flera svenska hemsidor. Micke Cromsjö ligger bakom den svenska falangen av 9/11 Truth Movement.
Så presenterades ett reportage om konspirationsteorierna kring 11 september som nyligen sändes i P3 Front [MP3 här]. Mikael "micro" Cromsjö är eldsjälen bakom projekt som Vaken.se, Aktivist.se, 9-11.se, Nätverk för uppvaknande och Exoteriska fonden. Han förklarar för P3 att den avgörande inspirationen kom när han såg en film av Alex Jones:
den filmen var verkligen något extra ... en stor konspiration på hög nivå ... det var ganska mindblowing
P3 Front följer med Mikael Cromsjö ut i skogen där de möter hans kompanjon Artur, som flyttat ut till ett tält med internetuppkoppling där han bor året om [MP3 här].Vad han hans vänner gör där, sammanfattas väl i följande slagord från Vaken.se:
Glöm inte att i skogen finns inga frimurare, bara träd.
Reportaget i P3 ger bilden av en harmlös hippie.
Artur nämner att han kallas för sektledaren, det röks rulltobak (eller tussilago om man nu vill), han har hoppat av datajobb för att komma undan makteliten, beskrivs som anarkist, har dreads, lägger in lite ved i kaminen om inte solpanelen räcker till.
skriver en annan konspirationsteoretisk blogg som menar att radioreportaget
var ett bra exempel på den typen av psyops som media genomför i syfte att säkerställa att spridningen av alternativa idéer inte når utanför den “krets” av “konspirationsteoretiker” som redan är “troende”. /.../ P3 Front med hjälp av Mikael Cromsjö från vaken.se [har] genomfört en effektiv psyop som gick ut på att med hjälp av negativ associering få folk att tro att alla som inte köper den fullständigt absurda konspirationsteorin om ett gäng araber som ska ha åkt in i ett antal byggnader den elfte september 2001 är idioter som röker pipa, har dreads, lever utanför samhället, och är allmänt anarkistiska.
Ord och inga visor från någon som alltså menar att männen som driver Vaken.se också är en del av den stora konspirationen, att de är utplanterade sabotörer med uppdraget att misskreditera sanningssägarna? Nåja, man kan inte beskylla P3 Front för att avsiktligen ha letat upp galningar. Tvärtom vände de ju sig direkt till landets mest aktiva inom den nya konspiracismen. Ny i bemärkelsen att den försöker bygga nätbaserade rörelser i stället för att som under 1900-talet isolera sina konspirationsteorier kring otaliga små stenciltidningar, för att göra en mediehistorisk hårdragning med stora politiska konsekvenser. Om "9/11 truth movement" verkligen kan betraktas som en social rörelse, vilket må vara en öppen fråga, så är den i vart fall unik vad gäller sitt användande av digitala kommunikationsmedier. (Vilket förstås kan förklaras av den särdeles massiva misstron mot massmedier.) Både i de vanliga fildelningsnätverken och via särskilda Direct Connect-hubbar och Bittorrent-trackers sprids en uppsjö av konspirationsinriktade dokumentärfilmer – från fysikaliska utforskningar av byggnaders sammanstörtning, till rasistisk propaganda om behovet av att utrota den judiska världskonspirationen, blandat med en god portion spekulativa teveproduktioner om ockultism och alternativvetenskap. Vilket såklart inte betyder att alla sväljer allt med hull och hår, men kontexten ger förstås de störtande tornen ett mytiskt djup av oerhörda proportioner. Intressant är också hur t.ex. Vaken.se jobbar medvetet med att appropritera budskapet i Hollywood-filmer som Matrix och V för Vendetta. Alex Jones, som blivit superstjärnan inom dessa kretsar just nu, uppmanar folk att fildela hans filmer. YouTube och Google Video är oerhört välanvända kanaler (vars allmänna genombrott på senare tid sammanfaller med 911-konspirationsteoriernas genombrott i den amerikanska opinionen). "The viral videos, we dominate them", säger en av de intervjuade i ett Vanity Fair-reportage:
With $6,000 and a laptop computer, three kids from upstate New York made a documentary about 9/11 /.../ which just might be the first Internet blockbuster. Since it appeared on the Web in April 2005, the 80-minute film has been climbing up and down Google Video's "Top 100," rising to No. 1 this May, with at least 10 million viewings.
Samtidigt finns det en dubbelhet gentemot massmedierna. Konspirationsnarrativen byggs till stor del genom ett slags selektivt omkombinerande av tevebilder och nyhetsbyrånotiser, på ett sätt som ofta hamnar i konflikt med upphovsrätten. Vanity Fair skriver:
Most of what we see on-screen during Loose Change are actually news reports from mainstream-media outlets like CBS News, Newsweek, CNN, the Associated Press, even Fox News—the "loose change" which Avery adds up into a conspiracy theory. "Some people accuse me of like, Oh, you're taking quotes out of context," he says. "I'm giving you the article and the date. Go look it up yourself."
Å ena sidan är "sanningsrörelsen" ytterst mån om att framställa sig som icke-ideologisk, gärna genom ett stort fokus på fysikaliska diskussioner om hur t.ex. 11 september kan ha gått till. Aktivist.se fastslår:
Detta projekt ämnar inte att sprida någon bestämd uppfattning eller ideologi. Det handlar istället om att få folk att se igenom den dimma av lögner och falskhet som pumpas ut i vårat samhälle genom olika medier.
Å andra sidan råder det inget tvivel om att det finns en uppsättning distinkta politiska ståndpunkter som associeras till dessa sammanhang – ju fler konspirationsteorier som länkas sammman till en stor megakonspiration, desto tydligare framträder de. I en tidigare artikel skrev jag:
Det handlar om antiglobalisering, motstånd mot “kontrollsamhället”, en ekonomisk doktrin som tar avstånd från ränta, försvar av nationalstaten och inte minst antisemitism. Beroende på ingrediensernas proportioner och den språkliga dräkten, kan detta budskap sedan framstå som antingen “höger” eller “vänster”. /.../ Pengar ska vara ett naturligt och handfast bytesmedel, inte fluktuerande siffror i datorer. Ifrågasättandet av etablerad vetenskap och läkarkonst genomsyrar denna new age-konspiracism. Aids och cancer har enkla förklaringar och kan botas med naturmediciner. /.../ Här bjuds på en kavalkad av utopiska förhoppningar om drastiskt ökad livskvalitet, i vars väg bara ett mindre antal personer står, vilka måste identifieras och på något sätt oskadliggöras.
Att dessa tendenser finns, det går att konstatera såväl intuitivt som genom en vetenskaplig diskursanalys. Men – och det är viktigt att stå fast vid – det rättfärdigar inte ett misstänkliggörande av "konspirationsteorier" i allmänhet. En konspirationsteori är en (icke vedertagen) teori om förekomsten av en konspiration. Självklart förekommer konspirationer, idag liksom tidigare i historien. Såväl Palmemordet som för den delen The Pirate Bay-razzian (för att nämna två saker som tidigare nämnts här på bloggen) kan mycket väl ha iscensatts av större eller mindre konspirationer. Och oavsett vad man än personligen må tro, måste det vara hundra procent legitimt att diskutera saken. Men om man däremot tenderar att utgå från att en och samma "maktelit" ligger bakom såväl Palmemordet som The Pirate Bay-razzian och 9/11-attackerna – då finns goda skäl att använda begreppet konspiracism. Det är alltså av största vikt att skilja på konspirationsteorier och konspiracism. I en tidigare uppsats skrev jag:
Enstaka konspirationsteorier blir till konspiracism genom en process av sammanlänkning. Varje element får symbolisk betydelse i en lång kedja av länkar, som när den eskalerar tillräckligt långt tenderar att skapa en bild av världshistorien som en demonisk version av Hegels världsande, där en och samma ondskefulla kraft ligger bakom alla sidor i de konflikter som spelas upp.
Jodå, den tendensen finns helt klart hos "den svenska falangen av 9/11 Truth Movement", den som P3-reportaget handlade om. Vaken.se skriver:
Detta nätverk som har anor långt tillbaka i tiden är uppbyggt av toppen av samhällsskiktet för att bevara och utöka sina maktpositioner. /.../ Historiskt sett så kan man följa dess banor långt tillbaka till tempelriddare och även längre tillbaka till mytologiska element som faraoner och andra halvgudar. /.../ Målet för toppen av denna organisation är troligen att utöka dess kontroll över människor och ultimat skapa en ny global världsordning. I denna nya ordning så ska eliten som anser sig själv högre utvecklad än andra ta över styret och som gudar regera över jorden och återskapa ett paradis för sina egna. Drivkraften ser ut att vara en blandning av maktiver och religiös fanatism, ofta uppfattad utifrån som satanism.
Vagheten i språket är typisk. Att fylla i med namngivna konspirerande grupper lämnas upp till läsaren. Mikael Cromsjö tar, säkert helt uppriktigt, avstånd från "all elitistisk, rasistisk och antisemitisk propaganda som ibland brukar dyka upp i dessa sammanhang". Men det kräver inte mycket klickande i sajtens forum eller länkar för att hitta just sådan propaganda – bland annat ett judehat som är öppet eliminatoriskt på ett sätt som är svårt att hitta ens på nazistiska webbsidor. Dessa nyanser har de traditionella massmedierna ytterst svårt att fånga. Inte för att det finns en ljusskygg grupp som kontrollerar alla "medierna", utan just för att de är massmedier och därigenom väsensskilda från den nya konspiracismens medietekniska bas, som är kommunikationsmediet internet. (Något förenklat; naturligtvis finns fler förklaringar än så.) Radio och tidningar som ska ta upp konspirationsteorier och konspiracism tycks nästan alltid hamna i ett av två diken, eller i bägge samtidigt. Ena diket utgörs av demoniserandet eller förlöjligandet av alla som ifrågasätter av etablerade teorier. Ett aktuellt exempel är den tramsiga uppradning som fanns med i anslutning till en SvD-artikel i lördags (artikeln är nu borta – konspiration, någon? – men finns i Google cache. Andra diket faller massmedier i när de plockar loss konspirationsteorier från den kontext som de vuxit fram ur, och förbiser de politiska budskapen till förmån för den selektiva (mer eller mindre kritiska) granskningen av enskilda faktauppgifter. Senaste numret av livsstilsmagasinet LET (där jag själv har medverkat i tidigare nummer) har som tema just "konspirationer" och är klart läsvärt, men faller delvis i det senare diket även den faller på ett rätt snyggt sätt. LET refererar inte bara ymnigt till American Free Press (en hyfsat rasistisk tidning initierad av Willis Carto) i sina rapporteringar om de rent tekniska frågetecknen kring tvillingtornens sammanstörtning. De publicerar också en längre artikel om Bilderberg-gruppen av American Free Press-journalisten James P. Tucker, som tvärsäkert förklarar att "dess främsta mål är att stadigt öka FN:s makt tills det blir en /.../ världsregering" och beskriver gruppen på ett sätt som ex negativo tydligt klargör hans egna amerikanskt högerpopulistiska åsikter. Annars är LET:s temasektion om konspirationer lite av ett tvärsnitt över den politiska brokighet som präglar konspiracistiska sammanhang. Utöver ett allmänt reportage om "MIHOP"-teorierna kring 9/11, bjuds vi på följande ideologiska kavalkad:
  • Maria Lundqvist skriver en artikel om banksystemet och hur "en liten elit kontrollerar hela vår ekonomiska verklighet". The good guys utgörs här av de libertarianska ekonomerna Joseph Salerno och Milton Friedman.
  • James P. Tuckers ovan nämnda artikel, med antiglobalistisk och kraftigt konservativ tendens.
  • Joacim Björklund skriver om företaget Monsanto och hur de patenterar livsformer, och kryddar artikeln med lite antikapitalistiska paroller.
  • Ett lysande reportage från New Orleans efter Kathrina, skrivet av Michael Andersson, LET:s redaktör. Nämner att många svarta tror att skyddsvallarna sprängdes, men har annars rätt lös koppling till konspirationstemat.
Fem år efter elfte september står det klart att det råder en högkonjunktur för konspirationsteorier, men också för konspiracism, såväl i Väst som i den muslimska världen. Konspiracismen kan betecknas som en transideologisk (eller möjligen metapolitisk) tankeströmning med ett antal distinkta drag. Den är en slags populism (vilket bör förstås som ett deskriptivt begrepp och inte som ett skällsord) eftersom den utgår från motsatsparet folket/eliten, och har starka apokalyptiska drag. "Konspirativa högkonjunkturer" har förekommit flera gånger tidigare i historien, ofta i tider av ekonomisk kris och politisk oro (mellankrigstiden är väl det mest kända exemplet). Vad som gör vår tids nya konspiracism är att den har sin bas i internet, vilket innebär en helt annan slags resonans, en ökad sammanlänkning mellan tidigare insulära grupperingar och ett komplext samspel med traditionella massmedier. Allt detta är angeläget att förstå bättre, för att kunna upprätthålla en gräns mellan å ena sidan diverse konspirationsteorier eller en allmän misstänksamhet mot makthavare och maktstrukturer, och å andra sidan konspiracismen som allomfattande tankesätt. Att dessa saker inte ska blandas ihop borde vara lika självklart som att ekonomi inte är samma sak som marxism, eller att genusteori inte kan likställas med radikalfeminism. Extra viktigt blir detta naturligtvis i ett framväxande Bodströmsamhälle. Både konspiracismens förplumpning, där allt som händer kan tolkas som uttryck för hur en enda pytteliten elit medvetet försöker förleda en sovande massa, och det lika korkade "rationalistiska" förlöjligandet av varje dystopi och varje paranoia, är till skada för möjligheterna att förstå och kritisera vad som händer i vår nutid. Se även: Populism och apokalyps – det politiska innehållet i samtida konspirationsteorier. [PDF, 50 sidor]. PS. Ett förtydligande, innan kommentarsfältet börjar rusa iväg åt ena eller andra hållet (uppriktigt talat har jag svårt att gissa vilket): Inlägget ovan argumenterar över huvud taget inte för att det ena eller andra skedde den elfte september för fem år sedan. Ämnet är ett helt annat och mer övergripande..

lördag, augusti 19, 2006

Svartbio utomhus

På webbsidan Arg08.se proklameras planer på att visa gratis utomhusbio på Medborgarplatsen i Stockholm vid midnatt denna lördagkväll. Mycket mer information ges inte, så exakt hur det ska gå till återstår att se. Men en sak är säker: Offentligt visande av en rätt ny storfilm på Stockholms mest välfrekventerade torg (som ju dessutom ligger intill ett biopalats) utgör upphovsrättsintrång så det bara skriker om saken... Uppdatering 14.47: Någon slags ockupation har inletts på Medborgarplatsen. Framgår inte helt klart i vilken form, men det verkar vara valstugor som ockuperats:

Kl 14.00 idag intog Stockholms Hemlösa tillsammans med en mängd fraktioner av Osynliga Partiet Medborgarplatsen ...
Feta rubriker lär komma inom kort.

fredag, augusti 18, 2006

Wired djupdyker i den svenska fildelningsfajten

Nu är den publicerad, Wireds special report om skandinaviska pirater och fildelningsfajter, i två delar:

  1. Secrets of the Pirate Bay
  2. A Nation Divided Over Piracy
Första delen behandlar utförligt The Pirate Bays historia och försöken att sänka den. Jag gillar slutklämmen, där Fredrik Neij gör klart att The Pirate Bay inte är ett självändamål utan kommer att spela ut sin roll när bättre protokoll än dagens Bittorrent successivt tar över. Del två handlar till stor del om Piratbyrån. Marcus och jag pratar på, och introduceras med orden:
They are comfortable and funny twenty-somethings in cargo shorts, dark T-shirts and imprecise haircuts – blending artist and geek in a way that is uniquely European.
Heh. Antar att beskrivningen matchar vår korseld av Turing-referenser och musikhistoriska hänvisningar.
Piratbyran, or "Pirate Bureau," is hard to nail down as an organization. It is best described as an ad hoc pro-piracy think tank, but Fleischer's partner in the effort, Marcus Kaarto, won't even go that far. "We're like a gas," Kaarto says, laughing. "You can't get a hold on us."
Snart följs västkusten av östkusten och reportage i Vanity Fair. Men redan i dagarna kommer trettiominutersdokumentären Steal this film! att börja spridas. Den produceras av ett gäng från London och Berlin, och bygger på intervjuer som filmades i Stockholm för en månad sedan, plus en massa piratade klipp. En längre kopifajt-dokumentär om är nästa steg i projektet.

Regeringen utreder "lagliga alternativ"

På sommarens intensiva fildelningsdebatt responderade Tomas Bodström med att tillsätta en utredare. Nu är direktiven klara och regeringen har utsett juristen Cecilia Renfors till enmansutredare, som ska presentera sina förslag den 1 maj 2007.

I uppdraget ingår att
  • redovisa utvecklingen av lagliga alternativ för tillgång till upphovsrättsligt skyddat material, särskilt musik och film, på Internet
Det ska bli intressant att se om Cecilia Renfors kommer att ta upp fenomenet netlabels. Eller ska "lagliga alternativ" uteslutande tolkas som "betalalternativ"? Om alla alternativa modeller begligeras, så får det ses som en klar signal från regeringen om att artister som satsar på fri spridning inte har mycket annat att vänta än ytterligare sabotage mot den infrastruktur de behöver för att nå ut. Direktivet refererar diskussionerna om bredbandsskatt men på ett ganska avfärdande vis, med typiska formuleringar om att "den lagliga marknaden för försäljning av musik och film via Internet måste ges en chans att fortsätta utvecklas". Man konstaterar också att legaliserad uppladdning skulle stå i strid med EU-direktiven.
Utredaren skall samtidigt beakta alternativens inverkan på innovation, tillväxt och teknikneutralitet.
Vad fint. "Teknikneutralitet" har visst blivit det stora honnörsordet för regeringens informationspolitik. Det är lite som om man under 1900-talet hade bestämt sig för att samma trafikregler till varje måst gälla för både cyklister, bilister och flygplan. Dagens teknikneutralister vill ignorera skillnaden mellan massmedier och kommunikationsmedier, för "annars blir det orättvist mellan filmtillverkare och kylskåpstillverkare"... Free The Mind skriver utförligare om den kommande utredningen.

Hizbollah-kontroversen

Så, nu har min slutreplik har publicerats i Expressen som sammanfattar saken: Att tala öppet om Hizbollahs mål och ideologi och att identifiera dem som en fiende som måste avväpnas, det är inte samma sak som att applådera allt vad Israels armé har gjort i det här kriget. Det finns vissa principer, men verkligheten är för den skull inte svartvit. För den som vill följa kontroversen som varit kommer här en slags tidslinje:

  • 12 juli. Kriget bröt ut.
  • 15 juli. Mattias Axelsson, frihetlig socialist som bloggar på Utsikt från höjden, publicerade ett nyanserat och välformulerat inlägg som tog tydlig ställning för Israels principiella rätt att ingripa mot Hizbollahs raketbeskjutning.
  • 19 juli. Arbetaren deklarerar för första gången sitt stöd till Hizbollah. Ledarartikeln, signerad Andreas Malm, avslutades med en pompös fras om hur Hizbollah "bär hedern med sig genom resten av historien".
  • 22 juli. Demonstration mot Israel i Stockholm: Andreas Malm höll tal iklädd sin t-shirt med Hizbollah-loggan tryckt över bröstet. Både där och på demonstrationerna i Malmö och Göteborg förekom Hizbollahs gula flaggor i stort antal.
  • 22 juli Nazister i Göteborg demonstrerade mot Israel, med palestinasjalar och hela kittet.
  • 24 juli. Copyriot publicerade det famösa inlägget Kortslut inte din kompass: Hizbollah måste besegras!, som väckte en överväldigande debattstorm. Inlägget tar upp vad Hizbollah står för och normaliseringen av deras fanor på svenska demonstrationer samt Arbetarens skönmålning av dem. Där diskuteras också assymetriska mål och assymetriska medel, och vad det innebär i förhållande till begreppet "proportionalitet". Inlägget tar ställning för att Hizbollah måste elimineras som militär kraft, men kan sannerligen inte läsas som ett okritiskt hejande på allt vad den israeliska militären tar sig för, trots vissa kanske provokativa formuleringar. Den försiktiga slutsatsen är snarare att det minst dåliga vore att en internationell styrka hjälpte Libanon att återta suveräniteten över de södra landsdelarna och avväpna Hizbollah. (Så ska förhoppningsvis också ske nu. Det borde ha skett långt tidigare.)
  • 25 juli. Utsikt från höjden: "Andreas Malm sover med fienden". Strax därefter på samma blogg: "Hizbollah är en antisemitisk organisation".
  • 26 juli. Ett andra Copyriot-inlägg: Måndag på Möllan (uppföljning kring Hizbollah). Mest en ren dokumentation gjord av K-E Rignell, som två dagar tidigare spelat in slagorden som ropades på en demonstration i Malmö och som enligt flera oberoende översättare bokstavligen handlade om att döda judar. (Ljudinspelningen togs senare upp i SVT 24.)
  • 26 juli. AFA-Stockholm (fast senare ändrat till "Autonoma i Stockholm") publicerar en "Utvärdering av kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon", med ett hårt angrepp på Andreas Malm, "ett socialistiskt klassperspektiv är inte förenligt med religiös fundamentalism".
  • 31 juli. Utsikt från höjden: "Israels övergrepp måste kritiseras, men få inte fel fokus". "För allt övergrepp förtjänar den israeliska regeringen och militären skarp kritik. Men det fråntar dem vare sig rätten eller skyldigheten att angripa Hizbollah. För det är fortfarande så att Israel har rätt att skydda sina gränser och sin befolkning mot raketangrepp från Hizbollah."
  • 1 aug. Richard Slätt på Expressens ledarsida om slagorden på Möllan.
  • 1 augusti. Andreas Malm hugger tillbaka mot sina kritiker med en lång, lång utläggning i Arbetaren. "Den mest befängda politiska pekoral jag läst på år och dag", löd omdömet från författaren Gunnar Pettersson. "Tydligare går det inte att illustrera slentrianvänsterns slutliga intellektuella bankrutt." Andreas Malm skruvar här upp Hizbollah-vurmen ytterligare några snäpp och förklarar att "varje luftvärnsmissil gömd i de libanesiska skogarna" utgör "ett socialt framsteg". Slutligen utnämner han mig till "renegat"...
  • 7 augusti. Jag skrev på Expressens sidan 4. Neologismen "Hizbollahvänstern" hamnade visst i rubriken. Texten gjorde mycket tydligt att insikten att Hizbollah måste bekämpas inte utesluter kritik mot Israels sätt att föra krig.
  • 7-9 augusti. Nättidningen Yelah till angrepp i inte bara en utan två redaktionella artiklar: "Ännu en fradgetuggande Israelförsvarare" och "Heja den starkaste!" Inriktningen är här inte att Hizbollah är bra, utan att man ska stödja den svagaste sidan och att det är typ lyxproblem att bry sig om Israels invånare.
  • 8 augusti. De anställda på SAC:s sekretariat kräver i ett skarpt formulerat uttalande att Arbetarens redaktion tar avstånd från den Hizbollah-vurm som Andreas Malm står för. De har fått ägna stor del av sin arbetstid åt att förklara för bestörta medlemmar och andra att SAC som organisation inte stödjer Hizbollah bara för att SAC äger Arbetaren.
  • 8 augusti. Richard Slätt debatterar Hizbollah-fanor och Möllan-slagord med Lars Ohly i Studio Ett, som också har ett bra reportage. Där uttalar både Tasso Stafilidis och Göran Greider bekymmer över vad som skett i demonstrationerna.
  • 9 augusti. Utsikt från höjden: "Hizbollah vill radera Israel från kartan"
  • 10 augusti. För tredje veckan i rad betygar Arbetaren sitt stöd till Hizbollah. Nu är det dock Rikard Warlenius som skriver, och i stället för kristet färgat hedersspråk får vi en rad förbehåll, han förtydligar att stödet "inte är ett generellt stöd till Hizbollah, inte omfattar rörelsens islamism, inte dess antisemitism, inte utsträcks till någon sympati för diktaturerna i Syrien och Iran."
  • 10 augusti. Konkurrentbladet Flamman, knutet till vänsterpartiet, backar upp. Aron Etzler skriver att Andreas Malms långa försvarstal "argumenterar kunnigt och övertygande om varför Hizbollah aktivt bör stödjas". Hans resonemang kring mig och den tidigare debatten om nationalvänstern var lite märkligt (skulle jag vara intresserad av "ideologiskt ledarskap" för "vänstern"?). För övrigt kan jag påpeka att jag inte sysslar med vad han kallar "brunmålning", jag tycker det allmänna kringkastandet av ordet "brun" i olika kombinationer är tröttsamt och oftast föga träffande.
  • 11 augusti. Andreas Malm freakar ut i Expressen: "Därför ska vi stödja Hizbollah". Formellt en replik på min Expressen-artikel, men besvarar inte vad som skrivs där, utan klipper hejdlöst ihop allsköns lösryckt bloggtext med vilken han bevisar att jag är "en militant, ja, öppet blodtörstig sionist".
  • 14 augusti. Vapenvila.
  • 16 augusti. Min slutreplik i Expressen, som än en gång förklarar skillnaden mellan mål och medel. Hizbollah är fiender och inte vänner, de måste avväpnas och inte upprustas – och det är ett fundamentalt ställningstagande som inte innebära ett stöd till hur Israels armé har genomfört det månadslånga kriget.
  • 17 augusti Maj Greitz försvarar Hizbollah (och deras tevekanal) i Yelah, och avfärdar kritiken mot deras antisemitiska ideologi som "unkna orientalistiska myter". Sen medger hon att "retoriken likställer judar med Israel" ibland. Att det är en skönmålning blir om inte annat tydligt om man till exempel ser Al-Manars serie Al-Shahat, en brutal exposé över gamla europeiska myter om judar som offrar barn för att baka bröd på deras blod och liknande – vilket inte med godaste vilja kan viftas undan som en tolkning av dagens konflikt. Serien i fråga sände Hizbollah på bästa tid under ramadan och hade miljontals tittare.
  • 17 augusti. Ännu en ledare i Arbetaren. Men nu är det Ulf B Andersson som fått skriva. Han kritiserar både Israel och Hizbollah, och står fast vid målsättningen om "ett Libanon fritt från miliser som beväpnas från utlandet" – vilket sannerligen går stick i stäv med vad Andreas Malm skrev i samma tidning den 1 augusti.
Och nog lär det fortsätta. Dock inte här, och själv har jag inte för avsikt att lägga ner min tid på Mellanösternpolemik. Jag drog en gräns när jag tyckte det var hög tid. Den gränsdragningen stötte uppenbarligen på något verkligt inflammerat. Reaktionerna har gett mycket att tänka på. Många har varit varmt uppskattande, med många tack från såväl forskare som fackligt aktiva och vänsteraktivister. Men också många rent hatiska. Tonläget bjuder på många saker att fundera över, men nu får debatten föras vidare av Utsikt från höjden och andra.

torsdag, augusti 17, 2006

Sverigedetournementokraterna stal bild från Partiet

En lokalpolitiker lekte lite med Photoshop. Och en lokaljournalist tycktr att han hittade ett scoop.

Hemsidan för Sverigedemokraternas avdelning i Eslöv är fylld med upphovsrättsskyddade bilder. Det skriver Skånska dagbladet idag. En filmaffisch har förvanskats liksom en utsida till ett spel från Playstation och reklam för Absolut vodka. Dessutom har de lokala sverigedemokraterna tagit en upphovsrättsskyddad bild på Eslövs kommunalråd Cecilia Lind och lagt ut på hemsidan. – Detta är olagligt. Bilden tillhör partiet, säger hon till Skånska Dagbladet. I filmaffischen från Pirates of the carribean har partiet klippt in bilderna på fyra lokala politiker och ändrat filmtiteln till Pirates of Eslöv. Inte heller Filmbolaget Buena Vista Internationals svenske vd Eric Broberg är road. – Allt vårt kampanjmaterial är copyrightskyddat. För att få använda materialet måste man söka tillstånd. Och det är inte aktuellt i det här fallet, säger han till TT.
Suck. Man må ogilla Sverigedemokraterna, men det gör inte ett mellanskånskt kommunalråd trovärdig när hon tvärsäkert dömer ut parodiska bildmanipulationer som olagliga. Nu har vi ingen klausul om "fair use" inom svensk upphovsrätt, men det finns ändå ett någorlunda generöst utrymme för parodier. Sverigedemokraterna i Eslöv har genomfört ett alldeles vanligt détournement, en numera föga banbrytande praktik. Något totalförbud mot att använda collagetekniker och bildcitat i syfte att uttrycka politiska budskap råder knappast. Den papperstidningsjournalist som hittar en politisk webbsida där "bildstöld" förekommer är antingen helt färsk på nätet, eller så låtsas han bara inte om alla andra exempel han sett. Eller blir nästa steg att Skånska dagbladet letar upp alla bloggande politiker som använder ett populärt anti-Bodström-banner och ställer dem mot väggen? Bilden på Bodström tillhör ju Partiet. Sverigedemokraterna, å sin sida, missar aldrig en chans till självömkan. Nu ligger bilderna uppe på sajten – överkladdade, med texten "censurerad". Om man nu är rädd att politiska motståndare verkligen ska orka vidta juridiska åtgärder, vore det världens enklaste sak att sprida bilderna på tiotals andra ställen på nätet, där det inte går att enkelt koppla till en ansvarig person. Internet är en hydra, ni vet. Men Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti, vars kommunala insatser präglats av genuin fantasilöshet. Samtidigt satsar de allt på att framställa sig som de sanna arvtagarna till ett imaginärt folkhem. Diskrepansen är lite besvärande, men kan lösas genom att konsekvent utmåla sig själv som offer. Då slipper man tala om sina eventuella politiska visioner. (Andra partier har andra knep, kanske lite mer väloljade, för att uppnå samma sak. Men de får inte leka lika mycket med Photoshop).

tisdag, augusti 15, 2006

Ericsson hjälper Ahmadinejad

Iran slår ner på satellit-tv skriver DN-AFP. Landets polis uppges i en kampanj mot "dekadent" television ha beslagtagit hundratals paraboler (av miljontals – alltså i en omfattning som hittills motsvarar de symboliska skrämseltillslagen mot enstaka fildelare i Västeuropa och USA).

Myndigheterna i Iran försöker regelbundet störa satellitsändningarna som är förbjudna i lag sedan tio år.
Så avslutas nyheten i DN. Men viktig information utelämnas om den islamiska republikens försök att hindra iranierna från att ta emot politiskt och moraliskt misshaglig television. Vem som ligger bakom förtegs dock inte i Expressens läsvärda reportage från medelklassens Teheran, som avslutades:
Ingen vet riktigt vad president Mahmud Ahmadinejad planerar. Det har talats om hårdare tag. - Jag tror det är svårt att plocka ner alla paraboler. Det vore en katastrof för oss om det skedde. Då hade vi inget att göra. Fast myndigheterna gör redan nu sitt bästa med att bekämpa satellitkanalerna. De stör ut dem. - Klockan sex på kvällen sätter de i gång. Det handlar ännu mest om de iranska sändningarna från Los Angeles. Men fler och fler kanaler faller offer. Och alla iranier tycks veta vilka det är som försett den iranska regimen med störningsutrustningen. Sverige och Ericsson.
Samtidigt exploderar antalet mobiltelefoner och internetuppkopplingar i Iran. Regimen gör vad de kan för att begränsa åtkomsten. Senaste steget har tydligen varit att piska upp nationell paranoia genom att koka ihop en konspirationsteori om läskiga "internetspionagnätverk" som den fängslade filosofen Ramin Jahanbegloo påstås ha lett.

söndag, augusti 13, 2006

Är du upphovsman? Extraerbjudande: Bli spion!

Just nu, i skrivande stund, bevittnar jag ett brott framför mina ögon. Brottsoffret är jag. Jag blir bestulen, skulle vissa säga, men jag låter gärningen fortskrida trots att jag skulle kunna avbryta den med ett klick, för varken jag eller någon annan förlorar något. Brottet mot upphovsrättslagen består i att en Telia-kund med IP-numret 81.234.88.30 är i full färd med att medelst programmet BitComet ladda hem The Shape of Medieval Music to Come plus extramaterial. Ett album av av Vox Vulgaris, mitt tidigare band som nämndes i slutet av förra inlägget. Självklart ligger torrenten på The Pirate Bay med vårt mer än goda minne – fri digital spridning hindrade oss inte från att dra in betydande pengar på skivförsäljning en sommar. Men hur mycket vi än informellt uppmuntrar saken, har vi inte utfärdat någon formell licens som tillåter fildelning. Och därmed är saken solklar, rent juridiskt: Personen som laddar ner musiken begår intrång i våra framföranderättigheter. Även om detta specifika fall ligger i den nästan-vita änden av gråzonen som är de facto legal, har vi de jure ett brott mot upphovsrättslagen. Enligt en ny lag som Justitiedepartementet förbereder, ska jag få rätt att gå till Telia och kräva ut vilken abbonent som har IP-numret 81.234.88.30. Jag, inte polisen eller någon annan myndighet. Lagen ska "tvinga internetleverantörer att lämna ut IP-adresser till upphovsrättsinnehavare när dessa misstänker intrång i sin upphovsrätt". Skräddarsytt för att låta upphovsrättsmaffior själva bedriva selektiv privatjustis. Allt i enlighet med EU-direktiv, sägs det. "Ett trendbrott inom svensk juridik", enligt experten. Eller ska inte vilka rättighetshavare som helst, likt jag, få rätt till personuppgifter bara vi kan säga att vi misstänker upphovsrättsintrång? Det låter ju onekligen orimligt. Men vad är alternativet? En lagtext som ger privilegiebrevet till ett visst antal namngivna organisationer (Antipiratbyrån, IFPI, BSA)? Johan Linander (c) skriver mycket läsvärt om lagförslaget. Väl påläste Floodis fyller i. Citerar en godbit ur kommentarsfältet:

Detta direktiv kallas IPRED på engelska och antogs några dagar innan EU:s utvigning (så att de nya länderna inte skulle få inflyttande över direktivet). Direktivet tryckes igenom efter en första läsning (precis som Bodströms datalagringsdirekiv) och den främsta pådrivaren av detta direktiv var europaparlamentarikern Janelly Fourtou, gift med Jean-René Fourtou som är VD för Vivendi

Diverse

Flickscouternas framväxt och saudiska exilislamisters identitet. Ett par ämnen som avhandlats idag. Befinner mig på Nordic Summer School in Contemporary History bland ett drygt tjog doktorander plus internationella forskare. Hittade sociologen och socialdemokraten Magnus Wennerhag, som berättade att han just vikarierat för Lars Stjernkvist och "inifrån" försökt protestera mot Bodström. Mer spännande är kanske att de har ett nytt nummer av Fronesis på gång, kring temat liberalism. Vid sidan av en massa andra kända teoretiker har Fronesis översatt en text av Michel Foucault i ämnet (tidigare inte ens översatt till engelska), om vilken Sven-Olof Wallenstein skrev förra året:

Liberalismen är inte en utopi som skulle stöta mot en motsträvig verklighet, utan fram­träder för Foucault som ett självkritiskt projekt, en regeringskonstens reflektion över sig själv, och därför instiftar den också en permanent regerandets kris, och såväl högern som vänstern befinner sig i denna vida bemärkelse inom den liberala problematiken.
Hur som helst: Eftersom jag mest håller mig i Södertörns seminarierum i några dagar framöver, blir det kanske inte så välbloggat här. Kolla i stället in Frizonsbloggen där min vän Joel Lindefors med start idag bloggar från en taggtrådsomgärdad "frizon" i Sri Lanka, där han voluntärjobbar för en fackförening. Joel är en man med många heta katter i gröten, under det senaste året kanske mest känd som frontfigur för Stockholms flitigaste neoproggare Mylla, som dykt upp på varenda källarscen men hittills inte släppt ifrån sig några inspelningar, utom bootlegs. Men nu en sommarvecka hyrde de ett hus på Fårö och spelade in ett album som sägs ha blivit jävligt lyckat. Annars hade vi tänkt övertala Joel att komma tillbaka för en kort återförening av vår gamla ensemble Vox Vulgaris (jo, jag vet nog att ni är många som sitter där i Visby och saknar oss just nu). Vi har nämligen bjudits in att konsertera i Novosibirsk i början av 2007, och just fått höra att affischerna tydligen redan är tryckta. Weird!

torsdag, augusti 10, 2006

Vart leder kampanjerna mot datorberoende?

Fair Play och Owe Sandberg valde denna rötmånadsvecka för nästa i raden av koordinerade massmedieutspel. Löst uppskattade siffror på ett alarmerande antal datorspelsberoende barn som påstås förlora kontakten med "den verkliga världen". Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet och PC för alla återrapporterar alla okritiskt, och låter Folkhälsoinstitutet stå till svars. Folkhälsoinstitutet svarar att de nästa månad lämnar ett förslag till regeringen om att få utreda datorspelsberoende som folkhälsoproblem. Ena tidningen lyfter fram ett behandlingshem i Småland, den andra tidningen ett i Östergötland. På bägge jobbar, som av en händelse, Owe Sandberg (vars privata mottagning i Stockholm också får reklam).

Spelarna liknar knarkare. Skillnaden är att de inte kan sluta använda datorer, utan måste lära sig att kontrollera hur de använder dem. ... – De vänder på dygnet, sköter inte sin hygien och rummet ser ut som en knarkarkvart, säger Sandberg.
Denna gång håller sig artiklarna till att problematisera intensivt datorspelande, men vi vet att för Owe Sandberg är "spelmissbruk", "datormissbruk" och "skärmmissbruk" mer eller mindre synonyma. All form av intensivt datoranvändande – som inte sker på avlönad arbetstid – misstänkliggörs. Fair Play, Owe Sandberg och deras närmsta allierade verkar för att få föräldrar att förbjuda sina barn att använda datorer mer än ett väldigt begränsat antal timmar. Nu även via mjukvara. Förutom spelberoendepsykologerna vittrar även skolvärldens konsulter en ny marknad. Om man är frilansare som håller föreläsningar mot mobbning kan man med fördel ansluta sig till datorberoendediskursen och få lite extra uppdrag. Jag tror inte jag behöver kommentera följande bloggklipp, där en jeppe som heter Micke berättar om sin verksamhet, utan var och en får göra sin egen bedömning:
Jag hann själv lyssna på Patricia Kempff från Fair Play, en supergo tjej!! Vi åt lunch och bestämde oss för att samarbeta i höst...kul!!! Jag hade innan jag tackade jag till uppdraget kännt lite typ pekpinne känsla över dagen. Och när jag nämnde ett antal saker inom ung kommunikation för läraren, så som dc, torrents, mms, blogg, community, så trodde hon bara att det var ett antal elever som visste om detta och höll på med det. Men de få som gjorde det, gjorde det kanske för mycket.
Datorspel blir bara ett av flera exempel på "ung kommunikation" vars överdrivna intensiteter måste försvaras mot "det verkliga livet". När Folkhälsoinstitutet sväljer Fair Play-ideologin kan vi räkna med en ökad marknad för kvacksalvare som lyfter konsultlön från skolor för att skrämmas med exempel på bloggmissbrukande och communityberoende ungdomar. Vissa ungdomar med problem försöker att döva dem genom väldigt intensivt datorspelande. Andra skär sig i armarna. Lösningen är inte att begränsa tillgången till vare sig datorer eller köksknivar, utan man måste gå till dessa individers mer grundläggande problem. Ska det vara så svårt att förstå? Om någons datoranvändande får en alltför asocial karaktär, kan det säkert i många fall finnas skäl för familjemedlemmar att hjälpa till att bryta det mönstret. Men inte genom att upprätta en motsats där datoranvändandet ska skäras ner till förmån för "det verkliga livet", utan genom att uppmuntra ett mer kvalitativt annorlunda datoranvändande. När barn sitter i sex timmar per dag försjunkna i ett datorspel ska man inte fråga sig varför de inte spelar fotboll. Man ska fråga sig varför deras datoranvändande inte är mer mångsidigt, varför de inte använder internet socialt, lär sig programmera eller skapar musik och bilder. Saknar de måhända någon mjukvara? Owe Sandberg kan ha rätt i att det finns något som liknar "skärmberoende", en vilja att interagera med vad som händer på en skärm – och det är inte dåligt. Framför allt går det inte att sätta en tidsgräns för vad som är "sunt" datoranvändande, lika lite som Folkhälsoinstitutet kan uppställa kvoter över maximalt antal timmar per dag som barn ska få spela trumpet eller hänga i stallet. Fair Play och dess förbundna tycks vara blinda för alla sociala skäl till att vissa ungdomars under perioder kan gå in i ett möjligen alltför intensivt datorspelande. Siffran 40000 som de i veckan åter spridit i pressen uppges vara baserad på en egen överföring av en amerikansk studie, med hänsyn till svenska förhållanden, "så som landets datortäthet". Missbruksbegreppet är alltså närmast bejerotskt – datorn är drogen vars inneboende egenskaper sprider missbruket epidemiskt om inte samhället sätter stopp.
Utifrån detta synsätt riskerar alla, oavsett tidigare livserfarenheter, att förvandlas till ett slags robotar, oförmögna att styra sina egna handlingar. Därmed blir narkotikan [datorspelen] i sig huvudproblemet och individens livssituation och erfarenheter mindre viktiga.
Ted Goldbergs avvikande uppfattning, som bygger på ett slags etiskt begrepp om "problematisk konsumtion", kan förtjäna att föras över till diskursen kring datorspelsberoende. Folkhälsoinstitutet tycks alltså förvänta sig att regeringen ska ge dem pengar för att bekämpa folkhälsoproblemet dator(spels)beroende, i enlighet med Fair Plays lobbying. Vart leder då den inslagna vägen, om den får genomslag, förutom till att ett gäng konsulter och behandlingshem får ett lukrativt område att rikta in sig på? Jag skrev i min rapport om Fair Play:
Moralkämparna sysslar i praktiken med att upprätthålla en normativ gräns mellan passiva konsumenter och professionaliserade kulturproducenter. Vilka som skulle bli framtidens producenter av mjukvara i Fair Plays värld är oklart. Merparten av dagens programmerare har nämligen förvärvat sin kompetens just genom idogt "skärmmissbruk", ofta från unga år. Inte sällan började deras datorintresse med en period av intensivt spelande. Föreställningen om att datorn ska vara blott ett "verktyg" som man uträttar nyttiga, avgränsade uppgifter med är hopplöst ignorant. Den hade nämligen inte stått där från början om utvecklingen hade varit ett resultat av rent nyttotänkande.
Att överskrida Owe Sandbergs tidsgräns på maximalt antal timmar framför skärmen, är mer eller mindre en förutsättning för att bli verkligt bra på programmering. Eller på videoredigering, eller musikproduktion, ja nästan för att lära sig använda datorer till annat än Microsoft Office och Aftonbladet.se. Bland dagens "datorberoende" finns morgondagens datorspelstillverkare, webbutvecklare, filmproducenter och musiker. Samtidigt det finns andra som stannar kvar i ett enda spel intensivt i månad efter månad, vilket inte behöver förskönas men inte heller behöver vara skäl för panik. Produktion och konsumtion är inte motsatser. Snarare är kulturell produktion ett extremfall av kulturell konsumtion. Produktion är vad som sker när konsumtionen går till överdrift i en specifik, särskilt gynnsam riktning. Eftersom produktion och konsumtion (av text, kod, bild, ljud) konvergerar in i en och samma maskin, universaldatorn, intensifieras den tendens som Walter Benjamin hintade om 1931, i den udda och självironiska essän Unpacking my library:
Of all the ways of acquiring books, writing them oneself is regarded as the most praiseworthy method. /.../ Writers are really people who write books not because they are poor, but because they are dissatisfied with the books which they could buy but do not like. You, ladies and gentlemen, may regard this as a whimsical definition of a writer. But everything said from the angle of a real collector is whimsical.
En möjlig fråga att ställa sig är vad som skiljer en "rent konsumerande" datoranvändare (som enbart spelar spel, mot sin egen dator, inga onlinespelen) från en "produktiv" datoranvändare (som ägnar sina datornätter åt att producera musik eller koda fri mjukvara). Vid första anblicken sticker "konsumentens" mjukvarumässiga enspårighet ut, att han till skillnad från "normalanvändare" bara använder ett enda program. Men "producenten" är inte sällan lika enkelspårig, och har därför blivit expert på sin specialitet. Medan "normalanvändaren" använder många program, snöar aldrig maniskt in på något men förfinar inte heller sin kreativitet inom något område. I verkliga livet – ja, det verkliga livet där datorer är en del – går förstås inte människors datoranvändare att dela upp så, utan alla hoppar och glider mellan kategorierna. Intensivt datorspelande blir för vissa en inkörsport till ett per mångsidigt och transduktivt begagnande av datorn (på betald eller obetald tid). Andra trappar ner, datorn blir med tiden till mest en terminal för internetbanken, medan de själva finner sig tillrätta i ett teve-beroende som är betydligt mer socialt accepterat. Regeringen anslår knappast pengar till att bekämpa televisionens beroendeskapande effekter. Visst handlar det hela i hög grad om klassisk moralpanik inför nya medier, vilket andra bloggare demonstrerat via search & replace. Men när Folkhälsoinstitutet börjar definiera vissa sorters intensivt datorbruk som folkhälsoproblem, samtidigt som andra sorter inte är det, finns det skäl att granska den underliggande ideologin. Vilken sorts relation till datorn vill man forma bland unga? Vilka är de sociala faktorer som förtigs när datorspelen i sig får skulden för vissas "datorspelsberoende"? Hur formulerar vi en etik som uppmuntrar intensivt datorbruk att ta sig bättre riktningar? Uppdatering: Mattias Lönnkvist skriver vettigt, ett utdrag:
Jag betvivlar inte att det finns de som kan fastna i spelmissbruk (både i varianten med pengar och den utan) precis som många under perioder kan besatta av ett intresse. Under några år var jag aktiv i Mangakai som är en förening för Anime, Manga och japansk populärkultur, och jag skulle vilja påstå att en del medlemmar uppvisade typiska drag av besatthet, där det mesta i livet kretsade kring detta intresse. Precis som ett stort spelintresse så kunde jag inte se att det var skadligt, utan det gav ett annorlunda socialt liv än ett starkt intresse för – exempelvis – politik gör. Har man en stark passion i livet så är det självklart att det påverkar hur man lever.

söndag, augusti 06, 2006

Rationellt och effektivt ... eller?

Det har spekulerats en del kring vad det var som fick just Skandinavien att bli internationell föregångare på upphovsrättskritikens och fildelningsaktivismens område. För så är det ju nu. Räkna med att försök till svar på den frågan i Wired-reportaget som kommer i veckan, samt i Vanity Fair inte alltför långt därefter. MPAA har såklart också lagt pannan i djupa veck. Nu berättar Geraldine Maloney på MPAA:s Europakontor vad de kommit fram till:

Hon ser piratrörelsen i Norden som det stora hotet mot filmindustrin just nu: – Problemet i Sverige är att det är ett väldigt rationellt land. Det gör de organiserade piraterna rationella och effektiva. Men personligen tycker jag att det är väldigt konstigt. Sverige har en stark filmtradition, med Ingmar Bergman och inhemsk film med hög kvalitet - och så vill man rycka undan mattan för dem, säger hon.
Ja, visst är det märkligt? Hur kan man bara ... rycka upp tältpinnarna sådär? Tydligt definierade och orubbliga mål, som man försöker att uppnå med minsta energiförlust? Öh, jag tror nog inte det. Piratbyrån är många olika saker, och kan beskrivas på ett flertal sätt. Men "rationell" och "effektiv" är inte direkt de första ord man brukar använda. Ett lite seriösare försök har gjorts av en doktorand i medievetenskap, som diskuterar Piratbyrån i termer av "medieaktivism". Doktoranden refererar en nio år gammal definition gjord av den japanske forskaren Toshiya Ueno:
Toshiya Ueno (1997), who claims that “A media activist is not a political activist in general” and that media activism “is not a mere tool for political movements” (Ueno 1997, p. 2). Instead he paints a portrait of the media activist as an autonomous subject who does activism just for the pleasure of it. /.../ Media activism does not need to team up with social movements nor does it have to strive for the maintenance of a collective identity. /.../ Contesting media power is not only about providing an alternative content but also to challenge prevailing codes and conventions in media production. /.../ Another aspect of media activism that Ueno holds forward is the strategy of humour. This factor is what Ueno describes as a way for the activist to keep an open mind and stay away from traps of dogmatism and fundamentalism
Citatet kommer från ett forskningspapper av nämnde doktorand. Avstår från att skriva vem eller citera mer eftersom det är ett pågående arbete. Det är ganska intressant att följa de akademiska försöken att greppa vad "piratrörelsen" är, då det uppenbarligen inte är en "social rörelse" i vanlig bemärkelse. "Medieaktivism" – tja, jag vet inte om jag gillar ordet och parallellerna som görs känns nattståndna, men några aspekter sätter det fingret på. Bättre än MPAA, i vart fall.

Påminnelse: Fest, musik och konst med Piratbyrån på måndag

Piratbyrån firar den heta sommaren 2006 och kickar igång en minst lika spännande höst. Alla som vill vara med är välkomna till Underbara Bar på Södermalm i Stockholm på måndag kväll. Förutom trevligt krogmingel i avslappnad miljö, bjuds det på blippblopp och digitalkonst från klockan 18 och framåt. Under någon av kvällens timmar kommer Karl-Erik Rignell att iscensätta en audiovisuell installation, baserad på omfattande utforskning av personliga filer från fildelare i Sverige och Rumänien. Installationen premiärvisades i Malmö igår. För musiken står inledningsvis nitro2k01 som med sin gameboy blandar en kompott av sockersött och acidsurt. Klockan 21 äntrar så Sveriges främste chipmusiker Goto80 scenen tillsammans med turnépartner från Jossystem. Förvänta er en hejdundrande show där elektroniska ljudens överraskande utflykter i genrer som schlager, dub och metal ackompanjeras av matchande videokonst. Såsom före detta biograf är Underbara Bar en utmärkt lokal för visuella projektioner, även under pågående fest. Under de senare timmarna genereras dessa med en variant av Jossystems Poloview. Som pricken över tårtan presenterar Jossystem även en kort men omskakande remix från försommarens piratdemonstration. Se alltså till att komma tidigt för att inte missa alla denna musik och konst. Efter 22, när Goto80 spelat klart, blir musiken som vanligt en aning mer lågmäld på Underbara Bar, som alltså är öppet precis som vanligt fram till klockan 01. Måndag 7 augusti alltså, klockan 18-01. Fritt inträde, 18 års åldersgräns. Underbara Bar ligger på Östgötagatan 33, T-Medborgarplatsen. PS. Erik Stattin spekulerar kring om Madde kommer.